Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.
Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.
Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?
För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.
I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.
En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.
Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.
Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.
Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.
Tobias Nordberg
Litteratur
Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.
Bli medlem
Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.
Vad tänkte man om e-boken år 2000, och vad tänker man nu? Hur har utvecklingen kring digitala böcker sett ut och vilken framtid går vi till mötes när det gäller lästeknologier? Martin Persson diskuterar några aspekter av e-boksutvecklingen med avstamp i en DN-artikel från millennieskiftet.
Text: Martin Persson
Nu lanseras emellertid det tekniska verktyg som enligt somliga bedömare kommer att släppa den elektroniska bokfloden lös. Det kallas läsplatta och är det senaste mobila, det vill säga den nya pryl du måste bära i fickan utöver din mobiltelefon, minidiscspelare och digitala almanacka för att vara en marknadstrogen konsumenthund.
En läsplatta visar text med högre upplösning än vanliga textvisningsprogram som Adobe Acrobat Reader. Den är stor som en bok och tillåter användaren att göra understrykningar, hundöron, anteckningar och slå upp ord i en inbyggd ordlista. Skillnaden är att läsplattan rymmer fler titlar än pappersboken, att man tack vare skärmbelysningen kan läsa i mörker och att man inte gärna tar den med sig i badet.
Jag läser en artikel från år 2000, där DN:s Sverker Lenas undersöker e-bokens status och framtid (DN, 26/8 2000). Artikeln, som fick rubriken ”Boken spås en framtid på museum”, spekulerar i e-bokens utveckling och den (har det visat sig) hyfsat stabila frågan om när e-boken kommer att slå ut pappersboken för gott.
Det är kul läsning så här tjugo år senare, med referenser till teknik och en typ av teknikoptimism som känns ganska daterad vid det här laget – en vindpust från 1990-talet som får fläkta ens bibliotekarielugg för en stund. Det här var före de smarta telefonernas tid, även om en av de intervjuade i artikeln spår ”en utveckling där mobiltelefonens, den digitala almanackans och läsplattans specifika funktioner kommer att integreras i en enda apparat”.
”Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). ”
Här ligger man nu på soffan tjugo år senare och scrollar iväg timmarna på just en sådan apparat. Bredvid mig på soffbordet ligger oftast också en läsplatta dedikerad till traditionell e-boksläsning, till skillnad från allroundapparaten smarttelefonen, som innebär allsköns junk; gulliga kattfilmer, textmeddelanden och mail från alla möjliga, några dagstidningsprenumerationer, ett trettiotal poddar, och frenetiskt uppdaterade modulärsynth- eller fotorelaterade fora och annonssidor. Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla).
Min läsplatta
Men när jag lyckas slita mig läser jag nog mest på läsplattan, en släkting i rakt nedstigande led till de läsplattor som i artikeln från 2000 föreslås revolutionera bokmarknaden inom de närmsta decennierna. Älskar min läsplatta, den är otroligt smidig att ta med och en fröjd att läsa EPUB- eller till och med PDF-filer i, mycket tack vara den fria tredjepartsprogramvaran KOReader,1 som man kan ersätta tillverkarens standardprogramvara med. Det här innebär dock att jag är utestängd från alla typer av e-boksdistribution som bygger på det som kallas Digital Rights Management (DRM)2 och handlar om olika sorters artificiella spärrar för att förhindra olovlig kopiering av upphovsrättsskyddat material. Detta inkluderar den allra största delen av bibliotekens e-boksdistribution, eftersom den kräver läsprogramvara som kan låsa upp och kontrollera bokinnehållet och sedan låsa till det när lånetiden löper ut. Man är hänvisad till appar eller webbmjukvara vars funktion, förutom förstås att förmedla litteratur, är att begränsa tillgången till materialet och alternativa sätt att konsumera det på. DRM-teknik är inkompatibel med fri programvara, eftersom krypteringsalgoritmen skulle exponeras om man skulle inkludera den i kod som blev öppet tillgänglig, så därför, inga DRM:ade e-böcker i min läsplatta, jag håller till godo med (bara) vattenmärkta e-böcker som jag köper i nätbokhandeln och fria nätresurser. Det går ingen direkt nöd på mig, men jag har svårt att glädjas åt bibliotekens eller streamingtjänsternas ökade e-boksdistribution, eftersom jag tycker att den bygger på att man offrar läsarens rättigheter att själv välja läsutrustning, eller att välja bort programvara som man inte har någon insyn i hur den fungerar eller hur den hanterar ens data. Affärsmodellerna och licensavtalen kräver förstås dessa teknologier, jag förstår det, men som sagt, jag tycker det är synd.
Ursprungligt foto av Rama & Musée Bolo via Wikimedia Commons (CC BY‐SA).
Från e-boksläsning till ”digital läsning”
Hur blev det då med e-boksboomen, har den kommit enligt framtidsspaningen från år 2000?
Både ja och nej. Profetian att ”år 2020 är pappersboken ett museiföremål”, signerad den dåvarande chefen på Microsofts teknologiavdelning Dick Brass, var förstås lite väl tilltagen, fortfarande idag är pappersläsning en väsentlig del av bok- och litteraturkonsumtionen. Samtidigt visar studier som exempelvis Internetstiftelsens ”Svenskarna och internet” på en inte försumbar och dessutom ökande e-boksläsning i Sverige. I rapportens upplaga från 2019 noterar man att en knapp tredjedel av svenskarna läser e-böcker.
Ytterligare en intressant observation i samma studie är att drygt 5 procentenheter fler lyssnar på ljudböcker, som också distribueras digitalt på plattformar jämsides med e-böcker. Det vill säga något fler konsumerar digitala böcker i ljudformat än i textformat och ”sammantaget konsumerar 42 procent någon av dessa digitala böcker”, konkluderar rapporten.
Det här anknyter till en viktig aspekt av digitaliseringen av bokutgivningen, nämligen den digitala bokens möjlighet att tillfredsställa olika lässätt och bidra till ökad tillgänglighet. Ett förgivettagande i Lenas text, artikeln från 2000, är att e-boken, precis som pappersboken, läses visuellt, det vill säga e-boken är en angelägenhet för den stora majoriteten seende läsare, eller läsare utan någon typ av läsnedsättning. Texten fokuserar på olika nya teknologier för mobila och bokvänliga skärmar och tar även upp minskad skrytfaktor som en möjlig broms för e-bokens framgång – böckerna kan inte visas upp i en bokhylla för andra på samma sätt när de blir digitala, konstateras det.
”E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. ”
Antagandet att läsning företrädesvis sker som en visuell aktivitet är inte särskilt ovanligt, men det är viktigt att tänka på att digitaliseringen av bokproduktion och läsning har medfört stora vinster vad gäller tillgänglighet och läsning på andra sätt än svartskriftsnormen. Ljudboken är ett exempel, men också de möjligheter till universell utformning av böcker som dagens e-boksteknik möjliggör. Exempelvis e-boksformatet EPUB 33 kan bära multimodala böcker innehållandes digital text såväl som inläst tal och synkronisering mellan dessa, samt uppmärkning som stödjer läsning med skärmläsare och punktskriftsdisplay eller lokal talsyntes på ens dator eller smarta telefon. Samma mediefil kan läsas, beroende på vad varje läsare behöver eller föredrar, med synen, hörseln, eller taktilt. E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla.
Framtiden
Nu vore det kanske läge att jag, inspirerad av e-bokstexten från år 2000, avlägger en egen framtidsspaning, vad händer med e-boken i framtiden?
Att både utgivningen och läsningen av digitala böcker ökar är ju ganska tydligt, åtminstone i en svensk kontext.
Kodexen, vår gamla vän, är inte uträknad, varken för mig eller för många andra. En viktig ”feature” hos den är dess avsaknad av internetanslutning, appar och blip och blop, vilket kan ses som en ”bugg” i andra möjliga läsmaskiner, som i smarttelefonen. (Dessutom är läsplattor ganska kassa i en bokcirkel har jag märkt, det är svårt att motsvara bläddrandet i ett platt skärmgränssnitt.)
Men en viktigare fråga än e-boken vs. pappersboken är kanske infrastrukturen för digital läsning – hur inlåsande kommer den vara, hur centraliserad, hur tillgänglig? Tillgänglighetsdirektivet, som klubbats i EU och nu ska implementeras i medlemsländernas nationella lagstiftning, ställer tillgänglighetskrav på bland annat e-böcker. Att tillse e-böckers tillgänglighet blir då inte bara en fråga för myndigheter och organisationer som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) i Sverige, så direktivets införande blir intressant att följa de kommande åren. Inte minst blir det spännande att se var tolkningen av kravet att DRM-teknik inte får blockera hjälpmedel och tillgänglighetsfunktioner landar.
E-bokens framtid är förhoppningsvis tillgänglig, och förhoppningsvis inte kantad av alltför hårda intrång i läsarens och användarens rättigheter att kunna styra sin lässituation.
Vi får se hur det blir med det, om tjugo år till.
Fotnoter
KOReader är ett läsprogram utvecklat för läsplattor med så kallad ”e-ink”-skärm, men går även att köra på mobiler eller surfplattor med Android. Det utvecklas och distribueras under den fria licensen licensen GNU AGPL. Läs mer på https://koreader.rocks/ eller i bis 3/2018, där några av utvecklarna till KOReader intervjuades.
På webbplatsen Defective by Design, ett projekt av Free Software Foundation, kan man läsa mer om DRM, se https://www.defectivebydesign.org/.
Nyligen släpptes den danska undersökningen Inequality in learning opportunities during Covid-19: Evidence from library takeout.
I undersökningen använder man sig av data från danska folkbibliotek för att analysera ojämlikhet i familjer som lånar digitala barnböcker. Datan visar att de skillnader som fanns mellan olika socioekonomiska grupper före covid-19 ökade under pandemin.
Den sociala ojämlikheten får alltså större genomslag i biblioteksanvändandet under corona – eftersom vi har olika förutsättningar att ta till oss det digitala.
Att användandet av digitala tjänster är starkt sammankopplat med klass och att en digitalisering av biblioteken kan ha en negativ påverkan på vilka som får tillgång till biblioteken är inget nytt, och dessa rön får mig att tänka på de svenska forskarna Michnik och Eriksson och deras slutsatser i ”Allas bibliotek” från 2019.
Vi har funnit att det finns ett samband mellan utbildning, folkbiblioteksbesök och internetanvändning. Personer med högre utbildning tenderar att i högre utsträckning besöka folkbibliotek […] Personer som i stor utsträckning använder internet, specifikt informationssöker på internet, tenderar i en högre utsträckning att besöka folkbibliotek.
Foto: Tobias Willstedt
Den största gruppen besökare alltså välutbildade personer som är bra på att använda sig av internet själva.
Sammantaget belyser alla dessa undersökningar något mycket vitalt för folkbiblioteken, och ställer viktiga frågor om hur vi ska kunna utveckla vår verksamhet så att alla kan ta del av den.
I samband med coronakrisen har den digitala omställningen tagit nya kliv framåt, inte minst i biblioteksverksamheter. Tobias Willstedt påminner dock om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor, som en sådan utveckling riskerar att negligera.
Text: Tobias Willstedt
December 2019 går jag på föräldraledighet. Det är mitt första barn. Distansen till lönearbete gör mig gott, jag känner mig fri för första gången sedan 2006, då jag började arbeta heltid som bibliotekarie. Jag och mitt barn besöker ofta biblioteket, flera gånger i veckan periodvis. Jag njuter av att bara vara en besökare och inte fundera mer över verksamheten än vilka nya romaner som står på skylthyllan.
När nästan hälften av min ledighet har gått slår coronaviruset till med full kraft. Isoleringen som kommer i dess spår gör inte mig så mycket. Allting har redan stannat av på ett sätt, när jag bara fokuserat på att vara hemma och ge min omsorg till någon som behöver mig så pass mycket som ett spädbarn gör. Dessutom har vi ett stort naturreservat nästgårds, och spenderar flera timmar varje dag med att utforska skogarna.
Som konsekvens av pandemin förlorar min partner både inkomsterna från sitt eget företag och får gå från sitt extrajobb inom handeln. Det finns ingen möjlighet till a-kassa. Jag är förvisso föräldraledig från ett välbetalt myndighetsjobb där jag tjänar bättre än jag någonsin kunnat hoppas på med en bibliotekarieutbildning, men föräldrapenningen blir ändå väldigt knapp med tanke på att vi plötsligt är tre som ska klara oss på den.
Illa blir värre för oss, när alla biblioteken inom gångavstånd stänger. När de fysiska lokalerna inte längre är tillgängliga försöker Stockholms stadsbibliotek lyfta fram sina digitala tjänster. Jag känner väl till dem – Biblio, Pressreader, nedladdningsbara e-böcker, med mera. Problemet är att vi saknar utrustning att komma åt dem. Min telefon som redan har för många år på nacken, är inte optimal för längre läsning. Någon platta har vi inte. Att köpa nytt känns som en stor risk när vi behöver alla slantar vi har för att klara hyran under kommande månader.
Jag håller kontakten med mina vänner, av vilka en är över nittio år, en änka som inte direkt har någon egen familj. I ett slag har hon blivit helt isolerad, med sällskap bara av sin tv och hemtjänsten. Hon älskar att läsa men klarar inte av några digitala tjänster, och är till på köpet syn-, hörsel- och rörelsenedsatt.
Digital omställning är stridsropet när social distansiering härskar. Men digital omställning handlar också om digital delaktighet. Och knepiga saker som jämlikhet och rättvisa.
Vad är digitalisering?
”Vi ställer inte in, vi ställer om”, hörde jag från verksamheter och personer inom, och utanför, bibliotekssektorn våren 2020. Det man syftade på var den digitala omställning man såg sig motiverad att genomföra med anledning av pandemin. Spridningen av coronan gjorde att de flesta bibliotek i Västeuropa och Nordamerika fick stänga. Undantaget var Sverige där folkbiblioteken, på det stora hela, fortfarande var öppna. Trots det blev förutsättningarna att driva biblioteksverksamhet kraftigt förändrad. Både besökare och personal höll sig hemma av rädsla och omtanke. Biblioteken var tvungna att bli kreativa.
”På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.”
”Att utnyttja digitaliseringens möjligheter är inte längre ett val. Vi vet också att desinformationen flödar och att vikten av källkritik är på riktigt”, läser jag på Kungliga bibliotekets hemsida, då man lanserade den nya plattformen för bibliotek, ”Biblioteken under corona”. Ambitionen är uppriktig och jag ser som åskådare att biblioteken nu faktiskt tar chansen att lyfta fram sina digitala källor och tjänster. Vad innebär det då att ta tillvara på digitaliseringens möjligheter?
Enligt forskaren Jan Gulliksen avser digitisering eller informationsdigitalisering den process där analog information transformeras till digital information. I och med digitsering blir analog information strukturerbar, sökbar och tillgänglig genom digitala kanaler, men samhällelig digitalisering (engelska: digitalization) är den förändring av samhälle, arbetsliv, verksamheter, teknikanvändning och de nya affärsmässiga förutsättningar som uppkommer genom de möjligheter som tekniken ger. Den digitala tekniken ger oss möjlighet att göra saker på andra sätt än vad vi tidigare kunnat göra, men den ger oss också möjlighet att göra helt nya saker.1
I de statliga utredningarnas Sverige beskrivs processen på ett liknande sätt. Jag läser följande i SOU 2014:13, En digital agenda i människans tjänst:
Digitalisering är den samhälls- och människoomvälvande process som gradvis blir allt svårare att över huvud taget särskilja från någon del av livet. Det innebär att individer och organisationer kan kommunicera och utbyta information med andra människor, organisationer och sin omgivning på helt nya sätt. Digitaliseringen och användningen av IT-baserade lösningar kan bidra till att öka tillgängligheten och effektiviteten både hos företag och hos offentlig förvaltning.
Foto: Tobias Willstedt
Digitalisering är i dessa utsagor ett positivt ord som kommer leda till effektivisering och ökad tillgänglighet, för att inte tala om möjligheterna att göra nya saker. Ser man på bibliotekens verksamhet både innan och under covid-19 kan man finna exempel både på digitisering och samhällelig digitalisering. Analoga medier och verksamheter överförs till digitala kanaler i allt snabbare takt, och vissa saker som görs är helt nya. Jag ser egentligen inget skäl att kritisera något av dessa initiativ, och är säker på att vissa av dem kan leda till goda resultat, när det gäller att uppfylla bibliotekens uppdrag. På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.
Digital kompetens, internet och bibliotek
Innan coronan slog till publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper. Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen, som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.2
Hur kan man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Resultatet tyder på att det finns stora brister på kunskap i hur internet fungerar. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna. Exempelvis kan man läsa Svenskarna och internet 2018 för mer intressant stoff. Där framgår det att det finns en klyfta inte bara mellan de som använder internet och de som inte gör det, utan mellan de som använder internet varje dag och de som gör det mer sällan: ”Redan de som använder internet någon eller några gånger i veckan känner sig mycket mindre delaktiga i det digitala samhället än de som kopplar upp sig dagligen.”3
Vilka når folkbiblioteken?
Att många svenskar saknar digital kompetens är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.
Men hur framgångsrika är folkbiblioteken egentligen på att nå dem som är i ett utanförskap orsakat av bristande digital kompetens? Inte tillräckligt enligt forskarna Katarina Michnik och Catarina Eriksson:
Vi har funnit att det finns ett samband mellan utbildning, folkbiblioteksbesök och internetanvändning. Personer med högre utbildning tenderar att i högre utsträckning besöka folkbibliotek […] Personer som i stor utsträckning använder internet, specifikt informationssöker på internet, tenderar i en högre utsträckning att besöka folkbibliotek […] Eftersom de invånare som använder internet i minst utsträckning tenderar vara de som också i minst utsträckning besöker folkbibliotek, är frågan om digitala bibliotekstjänster kan vara ett sätt att nå de invånare som inte besöker folkbibliotek. Vår analys tyder på att så inte är fallet – folkbibliotekens digitala tjänster verkar i liten utsträckning attrahera de respondenter som inte redan besöker folkbibliotek.4
Även om folkbiblioteken möter många utan digital kompetens, är den största gruppen besökare alltså välutbildade personer som är bra på att använda sig av internet själva. Folkbiblioteken har hittills inte varit så bra på att nå dem som står utanför det digitala som man kanske hade hoppats på. Michnik och Eriksson menar med detta som bakgrund att satsningar på digitala tjänster sällan lyckas attrahera nya grupper till att använda folkbiblioteken. Kommer dessa grupper i och med den utveckling som skyndas på av corona stå ännu längre bort från informationssamhället?
Ett förstärkt klassamhälle
Det är början på 2020. På Twitter diskuterar ett gäng bibliotekarier en kulturkrönika i en stor svensk dagstidning som handlar om hur krångligt det är att använda bibliotekens e-böcker och hur undermåligt utbudet är. Bibliotekarierna gillar inte texten eftersom de tycker att den är dåligt researchad. Någon kommenterar att det bara är första gången man ska använda folkbibliotekens e-bokstjänst som den är krånglig, sen brukar det gå bra. Jag skriver i tråden att många nog tappar sugen efter den där första gången då det inte funkar, det är lite moment of truth – funkar det inte då så kommer man inte tillbaka. Ingen håller med. Förutom bibliotekarierna kan jag identifiera en användare i diskussionen. Han tycker artikelförfattaren har en poäng – det är svårt att använda bibliotekens e-böcker, och utbudet är sämre än i betalapparna.
I kulturkrönikan är det en framgångsrik journalist som tycker att bibliotekens digitala tjänster är för krångliga. Men vilka är då de svenskar som av olika anledningar helt eller delvis står utanför den digitala delaktigheten? I en enkät som Lärarförbundet låtit göra visar det sig att lärare som jobbar med digital undervisning bedömer att nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara fjärrundervisning. Bland elever från familjer med hög socioekonomisk status bedöms i princip alla ha goda förutsättningar.5 Forskaren Dino Viscovi, som studerat användandet av ny teknik hos äldre användare, konstaterar angående tillgången till utrustning att
[i]nnehavet är tydligt kopplat till materiella, sociala och diskursiva resurser […] Det här skiljer sig åt klassmässigt som teven inte har gjort, som radion inte har gjort. Det är en klassfråga i större utsträckning.6
Vad gäller användandet av digitala tjänster så är socioekonomiska faktorer helt enkelt grundläggande. Utbildning, tillgången till utrustning och möjligheten att betala för ett kvalitativt utbud skapar förutsättningar som avgör ditt handlingsutrymme på nätet. Detta bekräftas i många studier. Se den fakta som presenteras i undersökningen Bibliotek, Internet och demokrati som exempel. På frågor om vilka som konsumerar nyheter bakom betalväggar, kan vi se att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Det är också intressant att många personer i undersökningen svarar att det sämsta med internets utveckling är svårigheten att veta vilka källor man kan lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda. Det är många som hade velat läsa mer, och vet att många källor på internet inte är tillförlitliga, men de har inte råd eller tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det.
Tobias Willstedt. Foto: Privat
Det finns fler exempel – de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).7 Egentligen är det självklarheter.
”Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta.”
I gruppen som har svårt att hänga med i en digital omställning finns en överrepresentation av personer med funktionsnedsättning. Till exempel visar en undersökning som Synskadades Riksförbund, SRF, gjort att 25 procent av deras medlemmar aldrig har använt internet. En undersökning som visar ett liknande resultat, men med ett bredare anslag, är Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet som 2017 genomfördes av organisationen Begripsam.8
När Begripsam summerar den övergripande frågan om huruvida internet är svårt, tycker 48 procent av deltagarna i undersökningen att så är fallet. Man kan också se i Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet att det finns en stor kunskapsbrist som leder till problem med att använda smarta telefoner. Skillnaderna är stora mellan de olika grupper som finns representerade i undersökningen, men resultatet visar på en tydlig tendens.9
Författaren Margareta Persson skriver i artikeln ”Välfärd eller välgörenhet” i Bang (2/2019) om hur klass samvarierar med funktionsmaktsordningen i Sverige. Det finns en funktionsmaktsordning som skär genom seklerna oberoende av ekonomiska villkor, menar Persson. När Persson skriver att klassamhället och funktionsmaktsordningen samvarierar refererar hon till hur personer med funktionsnedsättning i Sverige oftare drabbas av fattigdom än andra. Dessutom argumenterar hon för att personer som hör till arbetarklassen och som har funktionsnedsättningar får mycket sämre stöd och hjälp av välfärdssystemet samt att det bland personer med funktionsnedsättning är tre gånger vanligare att avstå från vård och hjälpmedel på grund av ekonomiska orsaker än för andra medborgare i Sverige.
Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta. Det handlar inte bara om att digitala tjänster måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning utan att de måste ha råd med utrustningen. Och för många personer med funktionsnedsättning förutsätter det också tillgång till stöd och hjälp. Det här ska inte vara några främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet. I bibliotekslagen står det att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.
Vi kan inte prata om digitalisering utan att prata om klass och tillgänglighet
När jag skriver detta är problemen orsakade av coronan fortfarande i full blom, och biblioteken jobbar på så bra som möjligt. På Kungliga bibliotekets plattform ”Biblioteken under corona” finns en handfull inlägg som huvudsakligen handlar om digitala satsningar. Jag vill nämna att folkbiblioteken också har gjort satsningar på sina analoga verksamheter, exempel på detta kan vara genom utökad Boken kommer-verksamhet för riskgrupper, take away-satsningar där du kan hämta dina lånade böcker i en bokpåse, och annat.
Möjligheterna med digitalisering lyfts ofta fram, men vi måste ta hänsyn till svårigheterna som finns på strukturell nivå. Som jag har visat i den här texten saknar många svenskar digital kompetens. Studier visar att dessa svenskar inte heller är vana biblioteksbesökare, och som Michnik och Eriksson skriver, så kommer de heller inte att söka sig till biblioteket för att ta del av digitala tjänster, om nya sådana erbjuds. Snarare cementeras de i en position utanför biblioteken och informationssamhället. Anledningen till utanförskapet har sin grund i klass och bristande tillgänglighet.
Vi kan alltså inte enbart ta fram nya digitala tjänster, eller marknadsföra andra, och hoppas att jobbet är färdigt sen. En digital omställning måste göras på rätt sätt. Rätt sätt är att ta hänsyn till frågor om klass, tillgänglighet och andra perspektiv som är nödvändiga att hålla i huvudet om man vill skapa ett inkluderande samhälle. Det är ett arbete som kräver stora insatser, och det som står på spel är ett delat samhälle med enorma klyftor.
Davidsson, Pamela, Palm, Matti & Melin Mandre, Åsa (2018). Svenskarna och internet 2018. IIS, Internetstiftelsen i Sverige, s. 4.
Eriksson, Catarina & Michnik, Katarina (2019). ”Allas bibliotek” i Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström (red) Sprickor i fasaden. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s. 316.
Vi läser alltmer ljudböcker konsumerade genom digitala abonnemangstjänster. Detta väcker ett antal frågetecken, som har lett till en hetsig kultursidedebatt de senaste veckorna. Vad blir konsekvenserna för förlagen, biblioteken och läsarna? Nu görs en vetenskaplig undersökning för att titta närmare på hur själva berättandet och läsarnas vanor påverkas av de digitala abonnemangstjänsterna på lång sikt.
Litteraturvetaren och projektledaren Julia Pennlert kommer i en pilotstudie vid Bibliotekshögskolan i Borås att bland annat titta på användardata kring ljudböcker.
I förstudien kommer gruppen av forskare att få tillgång till användardata från företaget Storytel som också blir en samverkanspartner. Man kommer utgå ljudböcker från Storytel Originals, produktioner direkt skrivna för ljudboksformatet. Storytel Originals lanserades första gången under 2016.
Det är välkommet att akademin tittar närmare på ljudboksläsandet. Materialet för studien är också intressant. Att undersöka läsandet med hjälp av användardata från företaget vore ju inte möjligt för några år sedan, och nu beskrivs det som något som är viktig för att kunna studera frågeställningarna knutna till projektet.
För biblioteken är många frågor olösta. Den centrala frågan är hur biblioteken ska kunna fortsätta låna ut ljudböcker när allt färre titlar kommer i fysiskt format och de digitala abonnemangstjänsterna vill ha sina e-ljudböcker för sig själva?
BiS 