Rum för alla men inte allt

 

Sommaren 2015 blossade debatten om ”tysthetsnormen” på bibliotek upp i svensk media. Med anledning av detta skrev Ingrid Atlestam en tillbakablickande text i bis 2015:04 om Göteborgs folkbibliotek som visar att problemet inte är något nytt och inte är bibliotekens.  När debatten nu går i repris så publicerar vi Atlestams text igen.

Debatten om bibliotek, tystnad och hot förs som om det är något nytt, men problemen är lika gamla som folkbiblioteken och har alltid speglats i det samhälle och den lokal biblioteket finns i. Ett tydligt exempel på detta är bibliotekshistorien i en från början hårt segregerad stad som Göteborg.

Under den senare delen av 1800-talet växte Göteborg snabbt och följden blev  arbetslöshet, trångboddhet, fattigdom och spritmissbruk. Under denna tid uppehöll sig dessutom under längre eller kortare tid en miljon människor i Göteborg på väg till Amerika. Rädslan för social oro och revolution var anledningen till flera av de donationer som är knutna till namn som Sahlgren, Röhss, Ekman, Dickson, Renström och Chalmers. I stadsfullmäktige var diskussionen i flera decennier livlig om vad som var stadens ansvar och vad som av moraliska och ekonomiska skäl borde skötas genom privata initiativ och välgörenhet.

Trevnad för fostran

En av donationerna var Dicksons för byggande av arbetarbostäder. Enligt donatorn skulle hyresvinsten till nio tiondelar användas till nya hus och en tiondel till ”sådana nyttiga och behöfliga inrättningar, som afse arbetarklassens förmån och förbättring i gudsfruktan, sedlighet och kunskaper”. 1.

Formellt började den göteborgska folkbibliotekshistorien vid Dicksons stiftelses möte den 8 maj 1861. Det är även den äldsta dokumenterade användningen av ordet folkbibliotek. I protokollet från mötet står att ”brukspatronen James Dickson, hade för afsikt att inrätta ett ’Folk-Bibliotek’, hufvudsakligen för arbetareklassen och att han för sådant ändamål önskade hyra två lägenheter”. Så blev det och Göteborgs Stads Folk-Bibliothek på Haga Östergata invigdes på nyårsafton 1861. Ena lägenheten var biblioteks- och läsesal  med 24 läsplatser och den andra, ett rum och kök, bostad för föreståndaren. Donatorn hade bestämt att biblioteket skulle ligga på andra våningen för att inte störas av oväsen från gatan och att det skulle vara hemtrevligt. Dåtidens press beskriver biblioteket noga och mycket positivt och det sägs alltid vara fullsatt.

Om besökarna skriver bibliotekarien i sin 25-årssummering att hälften av dem tillhörde arbetarklassen. Dessutom var det  ”studerande ynglingar” och ”skolpojkar”. Under många år var männen helt dominerande men ”något ensamt äldre fruntimmer har det även varit till glädje därigenom att det kunnat med någon roande bok förkorta mången enslig stund”. Sönderrivna, kladdiga och förkomna böcker är ett problem redan från början. En vaktmästare anställs och har bland annat som uppgift att hålla ordning på pojkarna. Trots att lokalen var mycket kall måste besökarna lämna sina ytterkläder till honom, vilket hade en ”förädlande inverkan på brushuvudena”.

I Redbergslid, en annan arbetarstadsdel, hölls 1896 ett möte som blev starten för inrättandet av skolbibliotek för att motverka det tilltagande ”fördärvet, i synnerhet bland pojkar … som … drevo omkring på gatorna och gjorde ofog”. Dessutom rökte de och köpte dålig litteratur.

Redan 1882 inrättade stadens spritmonopol, som hade ”sedlighet framför vinst” som motto, det första läsrummet. Syftet var att få arbetarna att välja läsning framför kreditsupande på väg hem från arbetet. Läsrummen sköttes av sjömansänkor, som även höll med varma drycker och enklare sjukvård. Tvättställen som fanns i läsrummen togs bort eftersom de användes för ”hel toalett” istället för att bara tvätta händerna.

Vid James Dicksons död 1873 blev Dicksons stiftelse ägare till biblioteket och förblev så till 1950. För ”arbetareklassens höjande” testamenterade Dickson pengar till det som när det invigdes 1897 var Skandinaviens först folkbibliotekshus, Dicksonska folkbiblioteket, numera Allégården. Kravspecifikationen inför byggandet var mycket detaljerad. Husets skulle innehålla tidnings- och läsrum väl överblickbart från föreståndarinnans plats. Dessutom ”ett mindre rum för allvarliga studier” och om det fanns plats ett ”särskilt rum för kvinnor” och tambur med plats för hundra besökares ytterkläder. Pressen var imponerad av det nya huset och beskrev det som ett ”småborgarehem”.

Toaletterna kom att ligga i en särskild byggnad då det inte ansågs lämpligt att ha något så simpelt inne i själva biblioteket. Det särskilda rummet för kvinnor användes mycket lite och blev istället studierum. Föreståndarinnan och hennes biträde och vaktmästarfamiljen bodde i huset fram till moderniseringen på 30-talet. Då installerades vattentoaletter och varmvatten, vilket var mycket uppskattat av hagaborna som oftast saknade bådadera. Två systrar som brukade sköta all sin tvätt i biblioteket blev av misstag inlåsta en natt.

Problemen med de stökiga pojkarna var tidvis mindre då de forna bullrande och bångstyrige pojkarne hade vuxit både i sig och till sig; de hade förvandladts till städade ynglingar – bevisande, hvilket välsignelsebringande inflytande ett välordnadt folkbibliotek förmår att utöfva på de unga. Men man tog in extra vaktmästare för att hålla ordning helgdagskvällar, exempelvis nyårsafton, då det var fullsatt och livligt.

År 1902 öppnades Redbergslids bibliotek och 1903 Majornas. De är landets första kommunalt finansierade folkbiblioteksfilialer. Båda låg i lägenheter på andra våningen med föreståndarinnorna boende i lägenheten intill. Viktigt var att biblioteken skulle vara hemlika och trivsamma. Besökarna var många och medan man i Redbergslid arbetade med en ordentlig och stadgad arbetarebefolkning, var det en mer svårhanterlig publik i Majorna, det var sjömän och mindre bofast folk, så att redan första året förlorade man en del böcker och längre fram fick man anställa en särskild ordningsman om eftermiddagarna.

De flesta besökarna var pojkar. Åldersgränsen var 17 år för lånekort och 14 år för att få läsa på plats. Ofta var det så fullt att vaktmästaren fick ordna kö och se till att även flickor kom in. Fler liknande filialer öppnades och alla låg i arbetarstadsdelar. Borgarklassen hade ju ett eget pampigt bibliotek i Vasastaden, Stadsbiblioteket, som sedan blev UB.

Den första barnavdelningen öppnades på Majornas bibliotek 1928. Ungefär samtidigt infördes systemet med öppna hyllor på alla bibliotek, det vill säga man kunde själv leta bland böckerna istället för att beställa fram dem enligt katalogen.

Skilda rum

Tolereds bibliotek, som öppnade 1952, var av en ny typ. Ingen personal bodde längre i biblioteken. På 30-talet hade de första utbildade folkbibliotekarierna anställts. Aftonposten skrev entusiastisk under rubriken ”Göteborgs nyaste folkbibliotek imponerande mönsteranläggning”:

I fråga om inredning och utrymme var det som visades upp minst sagt imponerande för att inte säga förbluffande … här finns utlåningsavdelningar för barn och vuxna, här finns också en stor samlingssal, läsrum, föreläsningssal, lokaler för studiecirklar och till och med en musiksal.

Detta, det första nya folkbiblioteket i Göteborg på 25 år, hade en yta på  500 kvadratmeter och separata ingångar till barn- och ungdomsavdelningen respektive vuxenavdelningen. Tolereds bibliotek blev även först med filmvisningar. De var till en början tänkta för vuxna, men det kom att bli filmer för barn som sedan, innan TV slog igenom, under många år lockade stora skaror till biblioteken.

I samma hus som Toleredsbiblioteket fanns det mycket omdiskuterade ungdomskaféet Pam Pam. Enligt kritikerna satt ungdomarna bara: ”De blir håglösa, passiva och struntar i föreningsarbete, de skriker skränar, röker och har mössorna på. De sjunger till och med!” Den ambitiöse innehavaren av kaféet försvarade verksamheten som bland annat omfattade tidskrifter från biblioteket och konstutställningar. Sedan följde flera bibliotek med separata lokaler och ingångar till barn- och ungdomsavdelning. Ofta i anslutning till samlingssalar, ungdomsgård och dylikt.

Helt problemfritt var inte detta. Exempelvis Guldhedens bibliotek tvingades, efter flera polisingripanden med störande tonåringar, stänga den separata ingången och anställa en vaktmästare för att kontrollera att de som kom hade lånekort.

Familjebibliotek

Det första biblioteket byggt efter ett nytt sätt att tänka var Kyrkbyns som öppnade 1956. Det består i princip av en enda stor utlåningshall, istället för skilda rum för barn, vuxna, läsesal och expeditionsdiskar. Dessutom försågs det med trädgård och akvarium, det senare en trend som ersatte den med öppen spis, vilket både Guldhedens och Högsbo bibliotek utrustats med. Sedan barnavdelningar infördes hade antalet kvinnor som besökte biblioteken ökat, men lika många som männen blev de inte förrän på 50-talet.

Kortedala bibliotek, 1959, blev inte bara den största filialen utan även den första där idén om familjebiblioteket, allt i ett flexibelt rum, genomfördes helt. Tanken var att lokalen skulle kunna anpassas till stadsdelens skiftande åldersstruktur, att hela familjen skulle gå tillsammans, inte till skilda ingångar och låneexpeditioner. Ideologin gick hand i hand med ekonomin, ett bibliotek utan mellanväggar var billigare att bygga och lättare att överblicka och hade färre diskar att bekvinna.

Kortedala bibliotek var det första med en tonårsavdelning, tonåring var ju ett helt nytt begrepp på 50-talet. När Tolereds bibliotek lades ner ett knappt decennium efter att Kortedala öppnat konstaterades i bibliotekets personaltidning ”att det var kusligt att märka hur det som då lovordades som mönsterbibliotek nu kändes föråldrat.”

Så följde ett nytt eller flyttat bibliotek varje år till en bit in på 1980-talet i alla snabbt växande miljonprogramsområden. Familjebibliotek, om än i något modifierad form, var en självklarhet. Bättre bostadsstandard, skolor och andra institutioner gjorde att behovet av läsesalar och studieplatser minskade. Men biblioteken blev allt mindre till ytan medan verksamheten blev mer varierad. Enrumsbiblioteken blev så småningom ofunktionella.

Alla biblioteken hade och har till och från problem med sysslolösa ungdomar som söker sig dit i brist på andra öppna lokaler. Det var inte alltid man låter sig stoppas av låsta dörrar. Värst drabbades Redbergslids bibliotek, som en natt 1957 vandaliserades av berusade ungdomar. Inbrott, handgemäng och skadegörelse hör inte till vanligheterna men förekommer på de flesta bibliotek då och då.

Lösningen av de akuta problemen blev – och har fortsatt genom åren varit – polis, vakter av olika slag, fritidsledare, begränsning av öppettiden, krav på uppvisande av lånekort etcetera. Hela tiden har man parallellt med ordningsproblemen diskuterat och bekymrat sig om ungdomarnas läsning och arbetet för att öka den.

Att utlåningen till stor del består av av barn- och ungdomsböcker, är en föga tröst, då så många ungdomar antingen inte söker sig till biblioteken eller väljer att använda dem till annat än vad de var avsedda för.

Öppna dörrar

År 1967 öppnade det nya huvudbiblioteket vid Götaplatsen, då det mest öppna biblioteket i Europa. Idéprogrammet inför arkitekttävlingen hade rubriken ”Öppna dörrens politik”. Somliga menar att först då blev det ett bibliotek för alla. Inte bara för arbetarklassen såsom det i Haga. Dicksons välgörenhetsinrättning blev det kommunala Stadsbiblioteket. Succén var enorm.

Alla var dock inte välkomna, ganska omgående tvingades man kontakta narkotikapolisen och anställa vakter på grund av en omfattande droghandel. Personalen protesterade mot att vakterna då de ”lämnas fritt bedöma klädsel, frisyr, utseende, nationalitet. Hela kategorier diskrimineras och kan avvisas för att de ’ser misstänkta ut’”. Även andra bibliotek har har till och från problem med narkotikahandel.

Efter många års klagomål på brist på läsplatser och för hög ljudnivå är Stadsbiblioteket nu om- och tillbyggt. Nu finns färre böcker men fler studierum, mer läsro och nya mötesmöjligheter.

Till var och en efter behov är en tulipanaros

Idén med familjebibliotek är nu till stor del övergiven. Man har insett att ett bibliotek återigen behöver flera avskilda rum för att kunna hantera alla de olika verksamheter som nu bedrivs och alla de krav som ställs på folkbibliotek. Mycket av de problem som nu diskuteras med höga ljudnivåer och annat störande beror på att lokalerna inte räcker till och inte är tänkta för en så mångfacetterad verksamhet. Delvis är vi tillbaka till läget för hundrafemtio år sedan vad gäller trångboddhet, arbetslöshet, sociala och ekonomiska klyftor. Bibliotekets uppdrag är återigen mycket kompensatoriskt. Det ska erbjuda de media, den studiemiljö, den trygghet och den tekniska utrustning som många inte har egna resurser till. Dessutom ska det vara en ersättning för alla de mötesplatser som stängts eller avgiftsbelagts, som fritidsgårdar, parklekar och olika dagverksamheter. Därtill kommer alla hemlösa, missbrukare och de som inte längre har tillgång till den psykvård de behöver, som finner en fristad på biblioteket men som kanske stör andra.

Situationen är alltså inte ny, men pressen på biblioteken att fylla alla dessa vitt skilda behov samtidigt som man får allt mindre resurser är ohållbar på många håll. Men det är ett samhällsproblem, inte ett biblioteksproblem. Många bibliotek tar också itu med det genom att engagera sig i lokalsamhället och visa vad man har att erbjuda men också vad andra kan och borde göra, såväl i biblioteket som i andra sammanhang.

Man kommer ingen vart genom att bara påtala att det ska vara tyst och förfasa sig över vad som ibland händer i biblioteksmiljön. Kräv ändamålsenliga lokaler och rimliga personalresurser! Håll fast vid kärnverksamheten och försök inte göra allt för alla! Samarbeta med lokala krafter såväl frivilliga som socialtjänst, polis, vaktbolag, föreningar med flera.

I Frankrike har 72 förortsbibliotek, främst i Paris, bränts ner och vandaliserats sedan 1996. Varför? I boken Why are people setting fire to libraries? Social violence and written culture (Denis Merklen & Numa Murard, 2013) görs ett försök att förklara. Det handlar om frustration, utanförskap och protest mot makten. Trots att biblioteket och dess ofta djupt engagerade personal erbjuder så många lättillgängliga möjligheter och verkligen ”vill väl” och själva ser sig ”stå på folkets sida” uppfattas de som en symbol för ett förtryckande system och en skriftkultur många inte ser sig vara del av. ”De ger oss bibliotek för att få oss att somna, få oss att sitta lugnt och fint i våra hörn och läsa sagor. Vi behöver inga böcker. Vi behöver arbete.”

Det är säkerligen stora skillnader vad gäller såväl biblioteken som klassamhället mellan Frankrike och Sverige. Men med ökande klyftor är det helt avgörande på vilken sida biblioteket uppfattas stå. Nischbibliotek, tunnelbanebibliotek och meröppna bibliotek kan väl fylla en viss funktion, men för vem? Det är många fullsorterade mångspråkiga bibliotek med gott om utrymme och personal som behövs. Någon utveckling som den i Frankrike är förhoppningsvis inte på gång. Men för att det inte ska gå dit hän är det nödvändigt att vi analyserar, agerar och samarbetar.

Och det är väl ingen risk att Dicksons välgörenhetsinrättning kommer tillbaka?

Ingrid Atlestam

1. (Samtliga citat är från arkivmaterial som citeras i Fullbokat: Göteborgs
   folkbiblioteks historia 1862–1997 (Atlestam, 1997))

Länkar:

Replik till kulturborgarrådet Roger Mogert

Läs äldre nummer av bis

Köp lösnummer av bis