Varför ska drag queens läsa normkreativa sagor för barn?

Text: E.W., illustration: Eleonor Pavlov

När jag var barn var det aldrig någon som sa till mig att den jag var, var något bra. När jag var barn var det ingen som berättade att jag fick klä mig hur jag ville, att jag kunde bli vad som helst, att jag räckte till och betydde något. När jag var barn var alternativen försvinnande få – och det stod tidigt klart för mig att inget av dem passade mig. 

Visst fanns det några som bröt mot normen redan då. Tro mig – jag såg dem. Jag var plågsamt fixerad vid varje steg de tog. Jag såg hur hårt de straffades för sina övertramp. 

Lärdomen: bryt inte mot normen. Det är farligt och fel. I efterhand tänker jag att de som ändå gjorde det måste ha varit övermänskligt starka, kanske helt utan något att förlora. Eller så var de bara helt vanliga modiga människor. 

Jag var inte modig; jag ville inte vara modig. Om de som var modiga talade man enbart med förakt. 

När jag var barn var det ingen som sa att det kunde vara bra eller fint att vara annorlunda. Snarare tycktes varenda signal från omvärlden beordra mig att vara så liten och vanlig som möjligt. Så det var vad jag blev. De vuxnas ord var en gräns, inte en möjlighet. Hit, men inte längre, får du sträcka dig. Varenda litet felsteg kommer att belysas med strålkastarljus. 

När jag kom in i puberteten var det fortfarande ingen som förklarat för mig att kroppar kunde skava. Så jag fortsatte komprimera och kompartmentalisera mig själv, medan kroppen växte åt helt fel håll. Jag ville kväva det som ville blomma i mig, trots att det var smärtsamt, så jag 

iklädde mig en person som var någon annan. Stod i timmar framför en spegel på jakt efter ett ansikte jag kunde känna igen. Ett metikulöst grävande på den gravplats där jag en gång begravt mig själv. Men där fanns bara skuggor. 

Blev så småningom själv en vuxen, avskärmad från det farliga som gömde sig inombords. De fragment som trots allt lyckades bryta sig igenom, i desperata försök att få luft, låtsades jag inte om. Jag utvecklade ett nästan tvångsmässigt putsande, redigerande, undflyende. Det annorlunda skulle kvävas, till varje pris.

Sedan rämnade min värld. Jag var 28 år; hopplöst vilsen i en identitet som nu bestod av döda kronblad jag plockat från andra blommor, för att maskera det som ville växa i mig. Först vid avgrundens rand kom jag fram till mig själv – det var den enda vägen fram. 

När jag var barn var de värsta skällsorden som fanns såna som bög och flata. Pojkar i klänningar var alltid ett skämt. Tjejer som tog för mycket plats något abnormt. Och människor som helt frivilligt ställde sig utanför det förväntade betraktades som opålitliga och skrämmande. Något att akta sig för. Något tragiskt. 

Det tog mig decennier att förstå att inget av det där var sant. Ingen hade ju någonsin förklarat det för mig och de skyddsmekanismer jag byggt upp mot mitt inre stormande hav hade förblindat mig. 

Att komma ut som vuxen är att sörja en barndom som aldrig blev av. Att önska att någon berättat för en tidigare, på ett sätt som man förstod, att den man är, är önskvärd. 

De där människorna är inte några tragedier. En människa som förkroppsligar sin egen sanning är inte någonting att sörja, utan något att fira. Från den dag jag på riktigt förstod det så började mitt eget riktiga liv. En omstart i en ny värld, där jag fick finnas och vara mig själv. 

Att komma ut som vuxen är att sörja en barndom som aldrig blev av. Att önska att någon berättat för en tidigare, på ett sätt som man förstod, att den man är, är önskvärd. 

Jag önskar att någon berättat det för mig när jag var 19, när jag var 15, när jag var 12, när jag var 6, när jag var 2. Jag önskar att de vuxnas ord och handlingar hade kunnat få vara en bro, istället för en milsvid blockad. Att någon brytt sig tillräckligt om mig för att visa mig regnbågens alla färger. Då, när jag ännu hade en chans att få uppleva barndomen på riktigt. 

Varför ska drag queens läsa normkreativa sagor för barn? För att för många barn kommer det vara det enda tillfället i livet där de får uppleva sig själva som något vackert. För att normbrott inte är tragedier. För att barn ska få vara barn – precis så färgglada, kreativa och fria som bara barn kan vara, om de tillåts. För att barn måste få leka och känna sig trygga. 

När jag var barn var jag inte trygg. 

Jag önskar att jag hade fått vara det.

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.