Etikett: bis 2020:02

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter Skolbibliotek

Vi är skolbibliotekarier

Från bis 2/2020

Vi sitter i personalrummet, första dagen efter sommarlovet, och dricker kaffe med en blandad grupp av övrig personal – alla som inte har ferietjänst. Någon frågar glatt vilka som ska gå på uppstartsmiddagen nästa vecka. Elevhälsan sitter tysta, tittar åt ett odefinierbart håll. De är inhyrda från ett företag, tillhör inte skolan, bjuds inte in till möten eller middagar.

Vi klappar den halvt utbrända specialpedagogen på axeln, kramar kuratorn, undrar vem av studie- och yrkesvägledarna som försvinner nu när sparkravet har presenterats, hälsar på den nya biträdande rektorn och undrar om hon har förstått att hon ska få avveckla sin egen tjänst innan visstidsanställningen tar slut.

Vi var på informationsmötet innan sommaren och vet att ekonomilinjerna ska bort, att de attraherade för många elever från den intilliggande förorten, den vars gymnasieskola lades ner för fem år sedan. Vi måste satsa på program med höga intagningspoäng, hög genomströmning, bra betygssnitt. Vi måste vara attraktiva, utvärdera och vässa, bli regionens bästa skola, nå våra högt ställda mål.

Vi jobbar på en kommunal skola, en friskola, en del av en koncern, en idédriven verksamhet, en värderingsbaserad verksamhet, en skola som sticker ut, en skola som lockar elever. Rätt elever.

Vi är skolbibliotekarier, bibliotekspedagoger, lärarbibliotekarier, biblioteksassistenter. Vi jobbar i mediateket, infoteket, mikoteket, biblioteket. Vi har eller har inte gått bibliotekarieutbildningen, skrev aldrig klart uppsatsen, fick jobb efter första terminen.

Vi är glada över att slippa jobba kvällar, helger, somrar. Vi vill aldrig gå tillbaka till folkbibliotek, högskolebibliotek, specialbibliotek. Vi har aldrig haft så roligt på jobbet. Vi har så himla härliga elever. Vi får så många avancerade frågor varje dag. Vi jobbar verkligen med det vi utbildade oss till.

Vi har ett väl fungerande nätverk för erfarenhetsutbyte. Vi är det enda egentliga skolbiblioteket på så många mils avstånd att det inte finns någon att nätverka med. Vi har en kollega, två kollegor, jobbar ensamma.

Vi är en på sexhundra elever, en på niohundra, två på tvåtusen. Vi jobbar femtio, sjuttiofem, åttio, hundra procent. Vi har tre skolor vi växlar mellan. Vi har hand om en hel kommun. Vi säger att vi är underbemannade, men lägger snabbt till: ”Det är man ju alltid.”

Vi har en stor och fin lokal, luftig och ljus, centralt placerad, skolans hjärta. Vi håller till på den gamla vinden där inga elever passerar, men vi har helt fantastiska takfönster. Vi ligger i källaren och kan se elevernas skor strömma mot stora trappan.

Biblioteket är också aula, hyllorna har hjul för att kunna skjutas in mot väggarna när det är dags för samling. Vi har ingen lokal alls. Biblioteket är en kompetens, inte ett rum.

Vi har soffor från sjuttiotalet, snurror och gulbleka affischer, hyllor så höga att vi bara kan använda halva om lågstadiebarnen ska kunna nå upp. Vi har satsat stort och fräschat upp, allting blänker, dammet samlar sig. 

Vi har öppet hela skoldagen. Vi har öppet två timmar om dagen, fyra timmar i veckan. Vi har öppet på lunchrasten. Vårt kontor är en liten bur med glasväggar, precis bakom informationsdisken. Vårt kontor ligger i källaren, vi delar det med elevassistenterna. Disken är allt vi har att hålla oss fast i.

För att gå på toaletten måste vi lämna biblioteket. För att hämta kaffe måste vi gå tre våningar nedåt, uppåt. När vi tömt inkastet bär vi bokhögarna upp för fyra trappor, hissen är så långsam, ligger för långt bort. Lärarna ler och skrattar, vi möter deras glada blickar över högen med kapitelböcker, ler tillbaka, men det syns nog ändå inte.

Illustration Stellan Klint

Vi har elever som alltid sitter under ett bord i biblioteket. De trivs bäst där. Vi har elever som sover i läsfåtöljerna, grovhånglar i grupprummet, får epileptiska anfall av lysrörsskenet, klättrar på bokhyllorna, kastar snus på fönstren. 

Vi har elever som klottrar, svär, skär sig, sondmatas, blir utbrända redan i sjuan. Vi har drogförsäljning mellan hyllorna, trivselregler och konsekvenstrappa. Vi bygger relationer, sätter gränser, prioriterar studiero, kallar in rektorn.

Vi har elever som ger oss egenhändigt tillverkade vykort och lerfigurer, elever som skolkar för att få prata med oss, elever som saknar skolan hela sommarlovet, elever som älskar att läsa, elever som aldrig har läst en bok.

Vi har elever som ska bli läkare, advokater, elektriker, youtubers. Vi har elever som tänker läsa till lärare, men nästan aldrig någon som drömmer om att bli bibliotekarie. Tolvåringar som vill ta sitt liv. Elvaåringar som vi vet kommer bli kriminella.

Vi stryker de utvisade eleverna ur systemet, låter bli att fråga för mycket när de som inte har uppehållstillstånd lämnar tillbaka alla sina böcker, hoppas att de bara i all hast har blivit förflyttade till någon annan kommun, femtio mil från kompisarna.

Vi jobbar på stökiga skolor, lugna skolor, välfungerande skolor, röriga skolor, skolor i fritt fall, skolor som går åt rätt håll. Vi har rektorer som förstår vårt värde och ser till att vi är integrerade i undervisningen. Vi har rektorer som struntar totalt i vad vi gör och stoltserar med att de ger oss fria händer.

Vi har intendenten som chef, vi har en biträdande rektor som chef, vi vet inte riktigt vem som är vår chef. I julgåva från skolledningen får vi en påse med skumtomtar som är mer hårda än sega, bästföredatumet gick ut för fyra månader sedan.

Vi har en budget som inte räcker till någonting. Vi vet inte ens ifall vi har en budget. Vi söker stipendier, kulturrådsbidrag, letar på loppisar, köper gallrade böcker från det lokala folkbiblioteket, tar med lite böcker hemifrån.

Vi läser listorna och beställer allt vi tror att våra elever kan ha nytta eller nöje av. Vi har inte tid att läsa listorna. Vi har inte råd med listorna. Vi hinner inte använda upp vår budget, det är för mycket annat.

Det är värst vid terminsstarten, terminsslutet, nationella proven, när gymnasiearbetena drar igång. Det är lite lugnare ett par veckor i början på vårterminen.

Vi har bra kontakt med arbetslagen, vi är en pedagogisk resurs, en uppskattad funktion. Vi är ute i alla klasser, når fram till alla elever, har en progressionsmodell, förbereder eleverna för högstadiet, gymnasiet, högskolan, utvecklar deras informationskompetens, mässar om källkritik, jobbar språkutvecklande, väcker läsglädje.

Vi kompletterar pedagogernas ämnesdidaktiska kompetens med vår informationskompetens. Vi hinner sällan ut i klassrummen. Pedagogerna är ändå inte intresserade och vi är inte ens med på utskickslistan inför skolmötena.

Det dräller in klasser några gånger per dag, då tar vi hand om dem så gott vi kan, städar undan det värsta kaoset efteråt.

Vi ler i marknadsföringsmaterialet.

Sebastian Lönnlöv

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

”En infödds argôt” – om språket i sociala medier

Från bis 2/2020

Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):

Och ibland har jag talat med en infödds argôt,

med beständigt på tok, det var svårt att förstå,

det blef aldrig i lifvet begripet1

Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.

Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.

Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:

  1. Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare. 
  2. Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem. 
  3. Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik. 

Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier. 

För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör. 

Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den. 

…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…

Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.

Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag. 

Tobias Nordberg

Fotnoter

  1. Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
  2. Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
  3. Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
  4. Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek bis tidskriften bokrecensioner nyheter

Kan AI dikta?

AI tolkar Karin Boye (2020). Ammaseus Horisont. Malmö: Svensk Sci Fi.
Från bis 2/2020

Posthumanismens tidevarv är här! Eller är det verkligen det? Visserligen finns det människor som opererar in chip under huden och bilar som rattar i trafiken utan att behöva vare sig förare eller passagerare. Lägg därtill humanoida robotar i äldrevården, ansiktsigenkänning i närbutiken eller live-sända deep fake-politiker i TV-rutan, och tanken känns inte särskilt främmande. AI – artificiell intelligens – tränas numera till att skapa musik, producera bildkonst och till och med litteratur, allt naturliga inslag i den nya ålderns digitala experimentlåda. Vid en summering pekar faktiskt mycket på att vi redan befinner oss mitt i en artificiell revolution, och nu kanske också påskyndad av coronakrisen.

Ammaseus Horisont är resultatet av just ett sådant AI-experiment i vilket Malmöförlaget Svensk Sci fi kommit på idén att träna upp ett artificiellt neuralt nätverk till att producera egna textkluster inspirerade av Karin Boyes poesi. 

Låter det svårt? Jo, på hemsidan länkas ett tolvsidigt dokument som sammanfattar den gradvisa kalibreringen av den träningsmetod som utvecklats för bästa poetiska resultat. Utan att förlora oss i teknikaliteter kan nämnas att den slutliga körningen tog 20 timmar och gjordes i sammanlagt 41 800 cykler på en superdator som sedan tidigare redan behärskade engelska. Den stora svårigheten verkar i slutändan ha legat i att ge det neurala nätverket så mycket träning som möjligt på Karin Boyes diktning, utan att det började plagiera. 

”Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill.”

Den stora svårigheten ja, som poesiläsare bedömer jag när allt kommer omkring inte textens tillgänglighet utifrån tekniska kvalifikationer utan i litterära kvaliteter. Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill. Formmässigt är det korta dikter präglade av en hel del upprepningar, som om anaforen som litterärt stilmedel tilltalat AI:ns ordningssinne. Kanske kunde dikterna faktiskt fungera för den mindre nogräknade läsaren, men så kommer grodorna, plötsliga hugskott från serverns utmarker som lite för ofta bryter av det svarta med sin dråplighet:

I mörkret dröjer en stillhetens skugga

där ingen människa vill känna

de eviga rymderna.

Då är jag ledsen för dina förfärliga fötter. 

Men ibland blir det faktiskt bara ekande vackert: 

Är det någon på väg? 

Vem som helst.

Eller till och med nyskapande, som i titeldikten: 

Jag ville veta, vad som väntade  

de döda har sökt oss 

i sömn låg vi hemma.  

Ammaseus horisont,  

Ammaseus Horisont. 

Vem eller vad Ammaseus egentligen är vet bara AI:n själv.

Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin skrev för drygt hundra år sedan om livets förhållande till konsten. Han menade att sambandet dem emellan riskerade att bli något enbart yttre, något mekaniskt. För att en inre enhet ska uppstå måste ett visst ansvar axlas. ”För det som jag förstått och upplevt i konsten är jag skyldig att ansvara med mitt liv, så att allt det som jag upplevt och förstått inte skall vara verkningslöst i livet.”

Bachtins ord förstärker en intuitiv fråga som återkommer i läsningen av datorpoesin: Vad ska jag läsa in i orden när jag inte ens kan börja att föreställa mig subjektet bakom jaget? Hur hanterar jag som läsare det faktum att inga av dikternas känslor är kända, inga av erfarenheterna levda? Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att komma runt. Jag försöker att förhålla mig till texten som bara text, intalar mig att den kan ha lika högt värde som valfritt författarlöst antikt fragment, men förvånar mig själv med att inte hålla med. Det är själva vetskapen om att datorn står bakom ordkombinationerna som är problemet. Jag har avslöjat mig själv som art-chauvinist.

Ett artificiellt neuralt nätverk är konstruerat för att efterlikna en biologisk hjärna, med perceptroner istället för neuroner och synapser. Analogin är omedelbar, vad är hjärnan mer än ett enormt snillrikt nätverk som skickar elektriska impulser dagarna i ända? En artificiell intelligens borde ha alla möjligheter att inte bara efterlikna utan överträffa sin mänskliga förlaga. Antalet möjliga kopplingar i ett nätverk som inte hindras av några futtiga, fysiska barriärer, som ett mänskligt pannben, måste ju vara oändligt. Någonting ligger det nog ändå i det, åtminstone om man beaktar symbolvärdet i att de mänskliga schackmästarna nu fått se sig slagna av sina datorer. 

Med det sagt, den erfarenhet som läsningen av Ammaseus Horisont ger mig vittnar om att det ändå är en bra bit kvar innan den här miman blir en Mima. Snarare framträder bilden av en väderbiten C-3PO nervöst plagierande Boyes samlade verk med en pinne i sanden på direkt order av en otålig Anakin Skywalker. Kvar blir fragment av poesi, rörda av artificiell intelligens.

Fredrik Eriksson

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Tre aspekter av information under coronakrisen

Från bis 2/2020

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek digitala klyftan digitalisering nyheter

Digital omställning kräver digital delaktighet

Från bis 2/2020

I samband med coronakrisen har den digitala omställningen tagit nya kliv framåt, inte minst i biblioteksverksamheter. Tobias Willstedt påminner dock om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor, som en sådan utveckling riskerar att negligera.

Text: Tobias Willstedt

December 2019 går jag på föräldraledighet. Det är mitt första barn. Distansen till lönearbete gör mig gott, jag känner mig fri för första gången sedan 2006, då jag började arbeta heltid som bibliotekarie. Jag och mitt barn besöker ofta biblioteket, flera gånger i veckan periodvis. Jag njuter av att bara vara en besökare och inte fundera mer över verksamheten än vilka nya romaner som står på skylthyllan.

När nästan hälften av min ledighet har gått slår coronaviruset till med full kraft. Isoleringen som kommer i dess spår gör inte mig så mycket. Allting har redan stannat av på ett sätt, när jag bara fokuserat på att vara hemma och ge min omsorg till någon som behöver mig så pass mycket som ett spädbarn gör. Dessutom har vi ett stort naturreservat nästgårds, och spenderar flera timmar varje dag med att utforska skogarna.

Som konsekvens av pandemin förlorar min partner både inkomsterna från sitt eget företag och får gå från sitt extrajobb inom handeln. Det finns ingen möjlighet till a-kassa. Jag är förvisso föräldraledig från ett välbetalt myndighetsjobb där jag tjänar bättre än jag någonsin kunnat hoppas på med en bibliotekarieutbildning, men föräldrapenningen blir ändå väldigt knapp med tanke på att vi plötsligt är tre som ska klara oss på den.

Illa blir värre för oss, när alla biblioteken inom gångavstånd stänger. När de fysiska lokalerna inte längre är tillgängliga försöker Stockholms stadsbibliotek lyfta fram sina digitala tjänster. Jag känner väl till dem – Biblio, Pressreader, nedladdningsbara e-böcker, med mera. Problemet är att vi saknar utrustning att komma åt dem. Min telefon som redan har för många år på nacken, är inte optimal för längre läsning. Någon platta har vi inte. Att köpa nytt känns som en stor risk när vi behöver alla slantar vi har för att klara hyran under kommande månader.

Jag håller kontakten med mina vänner, av vilka en är över nittio år, en änka som inte direkt har någon egen familj. I ett slag har hon blivit helt isolerad, med sällskap bara av sin tv och hemtjänsten. Hon älskar att läsa men klarar inte av några digitala tjänster, och är till på köpet syn-, hörsel- och rörelsenedsatt. 

Digital omställning är stridsropet när social distansiering härskar. Men digital omställning handlar också om digital delaktighet. Och knepiga saker som jämlikhet och rättvisa.

Vad är digitalisering?

”Vi ställer inte in, vi ställer om”, hörde jag från verksamheter och personer inom, och utanför, bibliotekssektorn våren 2020. Det man syftade på var den digitala omställning man såg sig motiverad att genomföra med anledning av pandemin. Spridningen av coronan gjorde att de flesta bibliotek i Västeuropa och Nordamerika fick stänga. Undantaget var Sverige där folkbiblioteken, på det stora hela, fortfarande var öppna. Trots det blev förutsättningarna att driva biblioteksverksamhet kraftigt förändrad. Både besökare och personal höll sig hemma av rädsla och omtanke. Biblioteken var tvungna att bli kreativa.

”På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.”

”Att utnyttja digitaliseringens möjligheter är inte längre ett val. Vi vet också att desinformationen flödar och att vikten av källkritik är på riktigt”, läser jag på Kungliga bibliotekets hemsida, då man lanserade den nya plattformen för bibliotek, ”Biblioteken under corona”. Ambitionen är uppriktig och jag ser som åskådare att biblioteken nu faktiskt tar chansen att lyfta fram sina digitala källor och tjänster. Vad innebär det då att ta tillvara på digitaliseringens möjligheter?

Enligt forskaren Jan Gulliksen avser digitisering eller informationsdigitalisering den process där analog information transformeras till digital information. I och med digitsering blir analog information strukturerbar, sökbar och tillgänglig genom digitala kanaler, men samhällelig digitalisering (engelska: digitalization) är den förändring av samhälle, arbetsliv, verksamheter, teknikanvändning och de nya affärsmässiga förutsättningar som uppkommer genom de möjligheter som tekniken ger. Den digitala tekniken ger oss möjlighet att göra saker på andra sätt än vad vi tidigare kunnat göra, men den ger oss också möjlighet att göra helt nya saker.1

I de statliga utredningarnas Sverige beskrivs processen på ett liknande sätt. Jag läser följande i SOU 2014:13, En digital agenda i människans tjänst:

Digitalisering är den samhälls- och människoomvälvande process som gradvis blir allt svårare att över huvud taget särskilja från någon del av livet. Det innebär att individer och organisationer kan kommunicera och utbyta information med andra människor, organisationer och sin omgivning på helt nya sätt. Digitaliseringen och användningen av IT-baserade lösningar kan bidra till att öka tillgängligheten och effektiviteten både hos företag och hos offentlig förvaltning.

En surfplatta med Stockholm stadsbiblioteks hemsida på skärmen
Foto: Tobias Willstedt

Digitalisering är i dessa utsagor ett positivt ord som kommer leda till effektivisering och ökad tillgänglighet, för att inte tala om möjligheterna att göra nya saker. Ser man på bibliotekens verksamhet både innan och under covid-19 kan man finna exempel både på digitisering och samhällelig digitalisering. Analoga medier och verksamheter överförs till digitala kanaler i allt snabbare takt, och vissa saker som görs är helt nya. Jag ser egentligen inget skäl att kritisera något av dessa initiativ, och är säker på att vissa av dem kan leda till goda resultat, när det gäller att uppfylla bibliotekens uppdrag. På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.

Digital kompetens, internet och bibliotek

Innan coronan slog till publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper. Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen, som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.2

Hur kan man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Resultatet tyder på att det finns stora brister på kunskap i hur internet fungerar. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna. Exempelvis kan man läsa Svenskarna och internet 2018 för mer intressant stoff. Där framgår det att det finns en klyfta inte bara mellan de som använder internet och de som inte gör det, utan mellan de som använder internet varje dag och de som gör det mer sällan: ”Redan de som använder internet någon eller några gånger i veckan känner sig mycket mindre delaktiga i det digitala samhället än de som kopplar upp sig dagligen.”3

Vilka når folkbiblioteken?

Att många svenskar saknar digital kompetens är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Men hur framgångsrika är folkbiblioteken egentligen på att nå dem som är i ett utanförskap orsakat av bristande digital kompetens? Inte tillräckligt enligt forskarna Katarina Michnik och Catarina Eriksson:

Vi har funnit att det finns ett samband mellan utbildning, folkbiblioteksbesök och internetanvändning. Personer med högre utbildning tenderar att i högre utsträckning besöka folkbibliotek […]  Personer som i stor utsträckning använder internet, specifikt informationssöker på internet, tenderar i en högre utsträckning att besöka folkbibliotek […] Eftersom de invånare som använder internet i minst utsträckning tenderar vara de som också i minst utsträckning besöker folkbibliotek, är frågan om digitala bibliotekstjänster kan vara ett sätt att nå de invånare som inte besöker folkbibliotek. Vår analys tyder på att så inte är fallet – folkbibliotekens digitala tjänster verkar i liten utsträckning attrahera de respondenter som inte redan besöker folkbibliotek.4

Även om folkbiblioteken möter många utan digital kompetens, är den största gruppen besökare alltså välutbildade personer som är bra på att använda sig av internet själva. Folkbiblioteken har hittills inte varit så bra på att nå dem som står utanför det digitala som man kanske hade hoppats på. Michnik och Eriksson menar med detta som bakgrund att satsningar på digitala tjänster sällan lyckas attrahera nya grupper till att använda folkbiblioteken. Kommer dessa grupper i och med den utveckling som skyndas på av corona stå ännu längre bort från informationssamhället? 

Ett förstärkt klassamhälle

Det är början på 2020. På Twitter diskuterar ett gäng bibliotekarier en kulturkrönika i en stor svensk dagstidning som handlar om hur krångligt det är att använda bibliotekens e-böcker och hur undermåligt utbudet är. Bibliotekarierna gillar inte texten eftersom de tycker att den är dåligt researchad. Någon kommenterar att det bara är första gången man ska använda folkbibliotekens e-bokstjänst som den är krånglig, sen brukar det gå bra. Jag skriver i tråden att många nog tappar sugen efter den där första gången då det inte funkar, det är lite moment of truth – funkar det inte då så kommer man inte tillbaka. Ingen håller med. Förutom bibliotekarierna kan jag identifiera en användare i diskussionen. Han tycker artikelförfattaren har en poäng – det är svårt att använda bibliotekens e-böcker, och utbudet är sämre än i betalapparna.

I kulturkrönikan är det en framgångsrik journalist som tycker att bibliotekens digitala tjänster är för krångliga. Men vilka är då de svenskar som av olika anledningar helt eller delvis står utanför den digitala delaktigheten?  I en enkät som Lärarförbundet låtit göra visar det sig att lärare som jobbar med digital undervisning bedömer att nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara fjärrundervisning. Bland elever från familjer med hög socioekonomisk status bedöms i princip alla ha goda förutsättningar.5 Forskaren Dino Viscovi, som studerat användandet av ny teknik hos äldre användare, konstaterar angående tillgången till utrustning att

[i]nnehavet är tydligt kopplat till materiella, sociala och diskursiva resurser […] Det här skiljer sig åt klassmässigt som teven inte har gjort, som radion inte har gjort. Det är en klassfråga i större utsträckning.6

Vad gäller användandet av digitala tjänster så är socioekonomiska faktorer helt enkelt grundläggande. Utbildning, tillgången till utrustning och möjligheten att betala för ett kvalitativt utbud skapar förutsättningar som avgör ditt handlingsutrymme på nätet. Detta bekräftas i många studier. Se den fakta som presenteras i undersökningen Bibliotek, Internet och demokrati som exempel. På frågor om vilka som konsumerar nyheter bakom betalväggar, kan vi se att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Det är också intressant att många personer i undersökningen svarar att det sämsta med internets utveckling är svårigheten att veta vilka källor man kan  lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda. Det är många som hade velat läsa mer, och vet att många källor på internet inte är tillförlitliga, men de har inte råd eller tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. 

Tobias Willstedt. Foto: Privat

Det finns fler exempel – de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).7 Egentligen är det självklarheter.

”Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta.”

I gruppen som har svårt att hänga med i en digital omställning finns en överrepresentation av personer med funktionsnedsättning. Till exempel visar en undersökning som Synskadades Riksförbund, SRF, gjort att 25 procent av deras medlemmar aldrig har använt internet. En undersökning som visar ett liknande resultat, men med ett bredare anslag, är Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet som 2017 genomfördes av organisationen Begripsam.8

När Begripsam summerar den övergripande frågan om huruvida internet är svårt, tycker 48 procent av deltagarna i undersökningen att så är fallet. Man kan också se i Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet att det finns en stor kunskapsbrist som leder till problem med att använda smarta telefoner. Skillnaderna är stora mellan de olika grupper som finns representerade i undersökningen, men resultatet visar på en tydlig tendens.9

Författaren Margareta Persson skriver i artikeln ”Välfärd eller välgörenhet” i Bang (2/2019) om hur klass samvarierar med funktionsmaktsordningen i Sverige. Det finns en funktionsmaktsordning som skär genom seklerna oberoende av ekonomiska villkor, menar Persson. När Persson skriver att klassamhället och funktionsmaktsordningen samvarierar  refererar hon till hur personer med funktionsnedsättning i Sverige oftare drabbas av fattigdom än andra. Dessutom argumenterar hon för att personer som hör till arbetarklassen och som har funktionsnedsättningar får mycket sämre stöd och hjälp av välfärdssystemet samt att det  bland personer med funktionsnedsättning är tre gånger vanligare att  avstå från vård och hjälpmedel på grund av ekonomiska orsaker än för andra medborgare i Sverige.

Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta. Det handlar inte bara om att digitala tjänster måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning utan att de måste ha råd med utrustningen. Och för många personer med funktionsnedsättning förutsätter det också tillgång till stöd och hjälp. Det här ska inte vara några främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet. I bibliotekslagen står det att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Vi kan inte prata om digitalisering utan att prata om klass och tillgänglighet

När jag skriver detta är problemen orsakade av coronan fortfarande i full blom, och biblioteken jobbar på så bra som möjligt. På Kungliga bibliotekets plattform ”Biblioteken under corona” finns en handfull inlägg som huvudsakligen handlar om digitala satsningar. Jag vill nämna att folkbiblioteken också har gjort satsningar på sina analoga verksamheter, exempel på detta kan vara genom utökad Boken kommer-verksamhet för riskgrupper, take away-satsningar där du kan hämta dina lånade böcker i en bokpåse, och annat.

Möjligheterna med digitalisering lyfts ofta fram, men vi måste ta hänsyn till svårigheterna som finns på strukturell nivå. Som jag har visat i den här texten saknar många svenskar digital kompetens. Studier visar att dessa svenskar inte heller är vana biblioteksbesökare, och som Michnik och Eriksson skriver, så kommer de heller inte att söka sig till biblioteket för att ta del av digitala tjänster, om nya sådana erbjuds. Snarare cementeras de i en position utanför biblioteken och informationssamhället. Anledningen till utanförskapet har sin grund i klass och bristande tillgänglighet.

Vi kan alltså inte enbart ta fram nya digitala tjänster, eller marknadsföra andra, och hoppas att jobbet är färdigt sen. En digital omställning måste göras på rätt sätt. Rätt sätt är att ta hänsyn till frågor om klass, tillgänglighet och andra perspektiv som är nödvändiga att hålla i huvudet om man vill skapa ett inkluderande samhälle. Det är ett arbete som kräver stora insatser, och det som står på spel är ett delat samhälle med enorma klyftor.

Fotnoter

  1. Hämtat ur en föreläsning av Gulliksen om ”Digitaliseringens transformerande kraft” från 2018-11-15. Powerpoint-underlaget går att se här: https://mtm.se/contentassets/922513c70ab84eb4ba4f7e1e240bc1f2/gulliksen-digitaliseringens-transformerande-kraft.pdf. (Kollad 2020-05-08).
  2. Undersökningen genomfördes under hösten 2019 och går att hitta här: https://www.biblioteksforeningen.se/rapporter/bibliotek-internet-och-demokrati/ (Kollad 2020-05-11).
  3. Davidsson, Pamela, Palm, Matti & Melin Mandre, Åsa (2018). Svenskarna och internet 2018. IIS, Internetstiftelsen i Sverige, s. 4.
  4. Eriksson, Catarina & Michnik, Katarina (2019). ”Allas bibliotek” i Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström (red) Sprickor i fasaden. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s. 316.
  5. SVT (2020). Distansundervisning blottar digitalt utanförskap. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/distansundervisning-blottar-digitalt-utanforskap. (Kollad 2020-05-06).
  6. Återgivet från en presentation av Viscovi på Svensk biblioteksförenings forskardag 2019-12-03.
  7. Se Jesper Kleins föreläsning på Svenska Daisykonsortiets konferens 2018-11-15, “Vägen till gemensamma digitala bibliotekstjänster”: https://www.youtube.com/watch?v=XYFsx11-pdw&list=PLgfQyIlO-Fz1xo53zIJFqAcgyGsnbk8IQ&index=11 (Kollad 2020-05-15).
  8. SRF (2015). Dålig digital delaktighet! En rapport om användning av internet hos personer med synnedsättning http://srf.nu/det-har-vill-vi/rapporter/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).
  9. Begripsam (2018). Svenskarna med funktionsnedsättning och internet http://www.begripsam.se/internet/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera