Etikettarkiv: corona

Vem vill vara Nancy Pearl? Ingen, men för våra elevers skull är vi det!

När lärosäten och gymnasieskolor införde distansundervisning förra våren till följd av coronapandemin fick gymnasiebibliotekarierna vid Polhemsskolan i Lund Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen ställa om gymnasiebiblioteket helt. En konsekvens av distansundervisningen blev dock att eleverna inte längre hade tillgång till det fysiska biblioteksrummet. Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen menar att den rumsliga betydelsen blev extra tydlig, särskilt för de elever som behövde en lugn och trygg plats som mest.

Text: Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen

Nancy Pearl‐figuren poserar i hyllorna.

Dockan på bilden är en Librarian action figure (om termen är bekant) som är modellerad efter bibliotekarien Nancy Pearl i USA. Hon har en omodern lång kjol och en kavaj i samma färg. På ryggen finns en liten knapp och om man trycker in den åker fingret upp mot munnen och markerar ett tydligt hysch. Det här är en nidbild av en bibliotekarie och inget vi egentligen vill bli förknippade med. Vi som utbildat oss för ett jobb som informationsspecialister vill inte behöva vara sura poliser i biblioteket som bevakar att rummet är lugnt och tyst. 

Biblioteket är både en verksamhet och ett rum. Efter att våra gymnasieelever haft distansstudier i mer än ett år har en del saker blivit väldigt tydliga för oss. I den här texten kommer vi fokusera på rummet.

Utan struktur finns ingen likvärdighet. 

Vi börjar med strukturen. Vår skola har en väl förankrad handlingsplan för skolbiblioteksverksamheten och genom den vet vi i skolbiblioteket vilka moment vi ska vara med i under året i de olika klasserna. Vi har 2600 elever på skolan och syftet med handlingsplanen är att nå alla dessa elever minst fyra gånger under deras tre år på gymnasiet. Vi undervisar om informationssökning, källtillit, sökkritik och håller bokprat. Utan struktur finns ingen likvärdighet. 

När eleverna blev hemskickade i mars 2020 fortsatte vi att bedriva skolbibliotek nästan precis som vanligt. Då behövdes vi mer än någonsin. Det första vi gjorde var att spela in fler och bättre instruktionsfilmer så att alla elever skulle veta hur de kunde använda biblioteket hemifrån. Av våra sju databaser fungerar alla utom en hemifrån. Vi vässade de förklarande texterna och spred informationen till både elever och lärare. Trots att vi ständigt informerar om att alla kommer åt resurserna, både på skolan och hemifrån, märker vi att både elever och lärare har svårt att hitta rätt.

När skolan övergick till distansundervisning fortsatte vi att undervisa och ha enskild handledning i informationssökning, vi fortsatte också hålla bokprat men gjorde allt via länk istället för i klassrummet. För oss var det självklart att vi lånade ut böcker och skickade hem till eleverna. Alla hade inte möjlighet att ta sig till sitt lokala folkbibliotek och på en del ställen var biblioteken helt stängda. Att komma in på en digital lektion och visa hur en särskild databas fungerar eller att hålla en lektion på ett särskilt tema är detsamma som att besöka eleverna i klassrummet. Visst är det konstigt att tala ut i rymden om det inte går att se elevernas ansikten men det fungerar såklart lika bra för en skolbibliotekarie som för en lärare.

Det fanns dock en sak vi inte kunde kompensera för när eleverna var hemma – skolbibliotekets rumsliga betydelse. 

Vad är det då som pågår här i biblioteket under en skoldag? Direkt när vi öppnar vid halv åtta på morgonen kommer det elever som pendlar in från kranskommuner. De passar på att sitta och läsa innan skoldagen börjar. En del kommer tidigt trots att de börjar senare för att hinna plugga någon timme. Elever som gör uppgifter tillsammans med klasskamrater kommer hit för att kunna sitta med grupparbeten. Är det bara frid och fröjd att alla på Polhemskolan använder biblioteket som ett rum att bedriva studier i? Såklart inte! Våra elever är ungdomar och de vill hänga med sina kompisar, fika, spela kort, skratta, titta på youtubeklipp ihop och allt annat som vuxna också vill göra tillsammans med sina vänner. Ibland får de för sig att de ska göra allt detta i biblioteket och då kan de behöva en påminnelse om att skolbiblioteket som rum främst är en plats för studier och att det finns andra platser på skolan som passar bättre för fika och häng. Elever säger sällan till varandra utan kommer ibland till oss och ber om hjälp. 

Vi tycker såklart det är viktigt att skolbiblioteket är en lugn studiemiljö, men hur vet vi att eleverna håller med oss? 

För att eleverna ska ges inflytande har skolan något som kallas för elevprogramråd. Dessa är uppdelade programvis, består av elever från varje klass och träffas ett par gånger per termin på ett möte som biträdande rektor håller i. Vi från skolbiblioteket hann besöka alla råden innan distansundervisningen startade förra våren, och ställde frågor kring undervisning och rum. De fick välja två positiva och en önskan kring förbättring. Många uttryckte att de uppskattade biblioteket som en lugn plats för studier. Ingen önskade att man ska få fika eller spela kort i biblioteket, och ingen skrev att vi som jobbar i biblioteket är för sura. Eleverna brukar även framföra detta när de visar upp biblioteket för niondeklassare under Öppet hus. Förvånade hör vi dem visa runt intresserade blivande elever och säga saker som ”här kan vi få hjälp med allt” och ”här är det bra att sitta och plugga i lugn och ro”. 

Agnes Kauranen och Lotta Davidson‐Bask.

Detta vet vi är av särskild vikt för de som inte har studiero hemma för att de kanske bor trångt, har en orolig hemmiljö eller har småsyskon som leker högljutt. Forskning visar också att de som har mest nytta av skolbiblioteket är elever från hem med mindre studievana. De behöver både den skolbiblioteksverksamhet som sker i klassrummet (eller via länk) och ett lugnt skolbibliotek, där de kan plugga ifred för att de ska ha samma förutsättning som övriga elever att nå målen. Skolbiblioteket bör därför betraktas som en del av skolans kompensatoriska uppdrag och det borde vara en självklarhet att alla Sveriges elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Tyvärr är KB:s statistik dyster – den berättar att mer än hälften av landets elever saknar tillgång till ett skolbibliotek som är bemannat minst halvtid. Vi ser fram emot att förslagen i Gustav Fridolins utredning Skolbibliotek för bildning och utbildning ska gå igenom. 

Forskning visar också att de som har mest nytta av skolbiblioteket är elever från hem med mindre studievana.

Vi tror på skolbiblioteket som en lugn och trygg plats med vuxennärvaro. Här ska finnas någon som upprätthåller ordningen. Skolbibliotekarien är dessutom en vuxen på skolan som varken betygsätter eller bedömer eleverna, vi bara finns där som en liten pusselbit i nätverket som stödjer deras lärande.

För elevernas skull är vi mer än gärna Nancy Pearl. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Biblioteket – en digital mötesplats?

Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.

Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.

Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?

För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.

I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.

En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.

Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.

Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.

Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.

Tobias Nordberg

Litteratur

Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Läs bis coronanummer gratis!

En bibliotekarie som klättrar ner bland bokhögar med en gasmaks.
Omslag: Stellan Klint

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 2/2020 som skickades ut till prenumeranterna i juni.

Ur innehållet

  • Internationell utblick
    Det är stora skillnader mellan den svenska och den amerikanska coronasituationen. bis hörde av sig med några frågor till Melissa Morrone, som arbetar på Brooklyn Public Library, för att få hennes perspektiv på biblioteksarbete under coronan. Från Norge bidrar Anders Ericson med sju förslag för framtiden.
  • Coronaviruset och infodemin
    Corona har lett till en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar närmare på tre informationsaspekter av coronakrisen.
  • Den digitala omställningens baksida
    När digitaliseringen av bibliotekens verksamhet har växlat upp på grund av pandemin så riskerar många att lämnas bakom. Tobias Willstedtpåminner om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor som vi inte får negligera.
  • Hur hanterar kommunerna coronan?
    Folkbiblioteken styrs av kommunerna och nationella rekommendationer specifika för biblioteken saknas. Hur biblioteken hanterar krisen är därför högst varierande. bis ger exempel från några svenska kommuner. 
  • Biblioteket behöver sina vänner
    Randi Myhre berättar här om ett praktiskt och positivt exempel på biblioteksaktivism i Göteborg.
  • Kan AI dikta?
    Med Ammaseus Horisont så är den datorgenererade poesin här. bis recenserar resultatet när AI tolkar Karin Boye.
  • Krönikor, skönlitterära inslag, nyheter och mycket mera!

Medverkande

Bengt Berg, Poet och förläggare (Heidruns Förlag). Senaste bok är dikt/fotoboken Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet. Under pandemin har han sänt ”Hållplats E45” tillsammans med filmaren Anders Berg, ett kulturellt 11-kaffe, som också ligger på Youtube.

Soa Berg bor i Malmö och arbetar som skolbibliotekarie.

Anders Ericson. Pensjonert bibliotekar, men aktiv frilansjournalist og bloggar og tildelt Norsk Bibliotekforenings pris 2020.

Fredrik Eriksson. Lärare och skribent.

Ida Holmlund jobbar som gymnasiebibliotekarie i Umeå.

Stellan Klint. Medicinsk bibliotekarie i Malmö.

Lena Lundgren: Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Sebastian Lönnlöv är gymnasiebibliotekarie, författare och kulturskribent, bosatt i Stockholm.

Randi Myhre. Projektledare och metodutvecklare på Forum Skill. Utbildar arbetsplatser i språkutvecklande arbetssätt. En av författarna till boken Svenska på jobbet och tillhörande Svenska på jobbet: samtalskort om generella arbetslivskompetenser (2019).

Tobias Nordberg. Bibliotekarie i Uddevalla med fokus på folkbibliotekets roll i informationssamhället.

Eleonor Pavlov. Normkreativ barnbibliotekarie i Lund.

Martin Persson. Arbetar med formatfrågor och tillgängliga medier, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Annsofi Lindberg är bibliotekarie och jobbar på Kungliga Konsthögskolan samt på Konstakademiens bibliotek i Stockholm.

Tobias Willstedt kommer under hösten jobba på heltid med att främja digital delaktighet för dem som isolerats på grund av coronaviruset.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Redaktionen

Tre aspekter av information under coronakrisen

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Digital omställning kräver digital delaktighet

I samband med coronakrisen har den digitala omställningen tagit nya kliv framåt, inte minst i biblioteksverksamheter. Tobias Willstedt påminner dock om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor, som en sådan utveckling riskerar att negligera.

Text: Tobias Willstedt

December 2019 går jag på föräldraledighet. Det är mitt första barn. Distansen till lönearbete gör mig gott, jag känner mig fri för första gången sedan 2006, då jag började arbeta heltid som bibliotekarie. Jag och mitt barn besöker ofta biblioteket, flera gånger i veckan periodvis. Jag njuter av att bara vara en besökare och inte fundera mer över verksamheten än vilka nya romaner som står på skylthyllan.

När nästan hälften av min ledighet har gått slår coronaviruset till med full kraft. Isoleringen som kommer i dess spår gör inte mig så mycket. Allting har redan stannat av på ett sätt, när jag bara fokuserat på att vara hemma och ge min omsorg till någon som behöver mig så pass mycket som ett spädbarn gör. Dessutom har vi ett stort naturreservat nästgårds, och spenderar flera timmar varje dag med att utforska skogarna.

Som konsekvens av pandemin förlorar min partner både inkomsterna från sitt eget företag och får gå från sitt extrajobb inom handeln. Det finns ingen möjlighet till a-kassa. Jag är förvisso föräldraledig från ett välbetalt myndighetsjobb där jag tjänar bättre än jag någonsin kunnat hoppas på med en bibliotekarieutbildning, men föräldrapenningen blir ändå väldigt knapp med tanke på att vi plötsligt är tre som ska klara oss på den.

Illa blir värre för oss, när alla biblioteken inom gångavstånd stänger. När de fysiska lokalerna inte längre är tillgängliga försöker Stockholms stadsbibliotek lyfta fram sina digitala tjänster. Jag känner väl till dem – Biblio, Pressreader, nedladdningsbara e-böcker, med mera. Problemet är att vi saknar utrustning att komma åt dem. Min telefon som redan har för många år på nacken, är inte optimal för längre läsning. Någon platta har vi inte. Att köpa nytt känns som en stor risk när vi behöver alla slantar vi har för att klara hyran under kommande månader.

Jag håller kontakten med mina vänner, av vilka en är över nittio år, en änka som inte direkt har någon egen familj. I ett slag har hon blivit helt isolerad, med sällskap bara av sin tv och hemtjänsten. Hon älskar att läsa men klarar inte av några digitala tjänster, och är till på köpet syn-, hörsel- och rörelsenedsatt. 

Digital omställning är stridsropet när social distansiering härskar. Men digital omställning handlar också om digital delaktighet. Och knepiga saker som jämlikhet och rättvisa.

Vad är digitalisering?

”Vi ställer inte in, vi ställer om”, hörde jag från verksamheter och personer inom, och utanför, bibliotekssektorn våren 2020. Det man syftade på var den digitala omställning man såg sig motiverad att genomföra med anledning av pandemin. Spridningen av coronan gjorde att de flesta bibliotek i Västeuropa och Nordamerika fick stänga. Undantaget var Sverige där folkbiblioteken, på det stora hela, fortfarande var öppna. Trots det blev förutsättningarna att driva biblioteksverksamhet kraftigt förändrad. Både besökare och personal höll sig hemma av rädsla och omtanke. Biblioteken var tvungna att bli kreativa.

”På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.”

”Att utnyttja digitaliseringens möjligheter är inte längre ett val. Vi vet också att desinformationen flödar och att vikten av källkritik är på riktigt”, läser jag på Kungliga bibliotekets hemsida, då man lanserade den nya plattformen för bibliotek, ”Biblioteken under corona”. Ambitionen är uppriktig och jag ser som åskådare att biblioteken nu faktiskt tar chansen att lyfta fram sina digitala källor och tjänster. Vad innebär det då att ta tillvara på digitaliseringens möjligheter?

Enligt forskaren Jan Gulliksen avser digitisering eller informationsdigitalisering den process där analog information transformeras till digital information. I och med digitsering blir analog information strukturerbar, sökbar och tillgänglig genom digitala kanaler, men samhällelig digitalisering (engelska: digitalization) är den förändring av samhälle, arbetsliv, verksamheter, teknikanvändning och de nya affärsmässiga förutsättningar som uppkommer genom de möjligheter som tekniken ger. Den digitala tekniken ger oss möjlighet att göra saker på andra sätt än vad vi tidigare kunnat göra, men den ger oss också möjlighet att göra helt nya saker.1

I de statliga utredningarnas Sverige beskrivs processen på ett liknande sätt. Jag läser följande i SOU 2014:13, En digital agenda i människans tjänst:

Digitalisering är den samhälls- och människoomvälvande process som gradvis blir allt svårare att över huvud taget särskilja från någon del av livet. Det innebär att individer och organisationer kan kommunicera och utbyta information med andra människor, organisationer och sin omgivning på helt nya sätt. Digitaliseringen och användningen av IT-baserade lösningar kan bidra till att öka tillgängligheten och effektiviteten både hos företag och hos offentlig förvaltning.

En surfplatta med Stockholm stadsbiblioteks hemsida på skärmen
Foto: Tobias Willstedt

Digitalisering är i dessa utsagor ett positivt ord som kommer leda till effektivisering och ökad tillgänglighet, för att inte tala om möjligheterna att göra nya saker. Ser man på bibliotekens verksamhet både innan och under covid-19 kan man finna exempel både på digitisering och samhällelig digitalisering. Analoga medier och verksamheter överförs till digitala kanaler i allt snabbare takt, och vissa saker som görs är helt nya. Jag ser egentligen inget skäl att kritisera något av dessa initiativ, och är säker på att vissa av dem kan leda till goda resultat, när det gäller att uppfylla bibliotekens uppdrag. På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.

Digital kompetens, internet och bibliotek

Innan coronan slog till publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper. Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen, som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.2

Hur kan man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Resultatet tyder på att det finns stora brister på kunskap i hur internet fungerar. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna. Exempelvis kan man läsa Svenskarna och internet 2018 för mer intressant stoff. Där framgår det att det finns en klyfta inte bara mellan de som använder internet och de som inte gör det, utan mellan de som använder internet varje dag och de som gör det mer sällan: ”Redan de som använder internet någon eller några gånger i veckan känner sig mycket mindre delaktiga i det digitala samhället än de som kopplar upp sig dagligen.”3

Vilka når folkbiblioteken?

Att många svenskar saknar digital kompetens är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Men hur framgångsrika är folkbiblioteken egentligen på att nå dem som är i ett utanförskap orsakat av bristande digital kompetens? Inte tillräckligt enligt forskarna Katarina Michnik och Catarina Eriksson:

Vi har funnit att det finns ett samband mellan utbildning, folkbiblioteksbesök och internetanvändning. Personer med högre utbildning tenderar att i högre utsträckning besöka folkbibliotek […]  Personer som i stor utsträckning använder internet, specifikt informationssöker på internet, tenderar i en högre utsträckning att besöka folkbibliotek […] Eftersom de invånare som använder internet i minst utsträckning tenderar vara de som också i minst utsträckning besöker folkbibliotek, är frågan om digitala bibliotekstjänster kan vara ett sätt att nå de invånare som inte besöker folkbibliotek. Vår analys tyder på att så inte är fallet – folkbibliotekens digitala tjänster verkar i liten utsträckning attrahera de respondenter som inte redan besöker folkbibliotek.4

Även om folkbiblioteken möter många utan digital kompetens, är den största gruppen besökare alltså välutbildade personer som är bra på att använda sig av internet själva. Folkbiblioteken har hittills inte varit så bra på att nå dem som står utanför det digitala som man kanske hade hoppats på. Michnik och Eriksson menar med detta som bakgrund att satsningar på digitala tjänster sällan lyckas attrahera nya grupper till att använda folkbiblioteken. Kommer dessa grupper i och med den utveckling som skyndas på av corona stå ännu längre bort från informationssamhället? 

Ett förstärkt klassamhälle

Det är början på 2020. På Twitter diskuterar ett gäng bibliotekarier en kulturkrönika i en stor svensk dagstidning som handlar om hur krångligt det är att använda bibliotekens e-böcker och hur undermåligt utbudet är. Bibliotekarierna gillar inte texten eftersom de tycker att den är dåligt researchad. Någon kommenterar att det bara är första gången man ska använda folkbibliotekens e-bokstjänst som den är krånglig, sen brukar det gå bra. Jag skriver i tråden att många nog tappar sugen efter den där första gången då det inte funkar, det är lite moment of truth – funkar det inte då så kommer man inte tillbaka. Ingen håller med. Förutom bibliotekarierna kan jag identifiera en användare i diskussionen. Han tycker artikelförfattaren har en poäng – det är svårt att använda bibliotekens e-böcker, och utbudet är sämre än i betalapparna.

I kulturkrönikan är det en framgångsrik journalist som tycker att bibliotekens digitala tjänster är för krångliga. Men vilka är då de svenskar som av olika anledningar helt eller delvis står utanför den digitala delaktigheten?  I en enkät som Lärarförbundet låtit göra visar det sig att lärare som jobbar med digital undervisning bedömer att nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara fjärrundervisning. Bland elever från familjer med hög socioekonomisk status bedöms i princip alla ha goda förutsättningar.5 Forskaren Dino Viscovi, som studerat användandet av ny teknik hos äldre användare, konstaterar angående tillgången till utrustning att

[i]nnehavet är tydligt kopplat till materiella, sociala och diskursiva resurser […] Det här skiljer sig åt klassmässigt som teven inte har gjort, som radion inte har gjort. Det är en klassfråga i större utsträckning.6

Vad gäller användandet av digitala tjänster så är socioekonomiska faktorer helt enkelt grundläggande. Utbildning, tillgången till utrustning och möjligheten att betala för ett kvalitativt utbud skapar förutsättningar som avgör ditt handlingsutrymme på nätet. Detta bekräftas i många studier. Se den fakta som presenteras i undersökningen Bibliotek, Internet och demokrati som exempel. På frågor om vilka som konsumerar nyheter bakom betalväggar, kan vi se att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Det är också intressant att många personer i undersökningen svarar att det sämsta med internets utveckling är svårigheten att veta vilka källor man kan  lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda. Det är många som hade velat läsa mer, och vet att många källor på internet inte är tillförlitliga, men de har inte råd eller tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. 

Tobias Willstedt. Foto: Privat

Det finns fler exempel – de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).7 Egentligen är det självklarheter.

”Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta.”

I gruppen som har svårt att hänga med i en digital omställning finns en överrepresentation av personer med funktionsnedsättning. Till exempel visar en undersökning som Synskadades Riksförbund, SRF, gjort att 25 procent av deras medlemmar aldrig har använt internet. En undersökning som visar ett liknande resultat, men med ett bredare anslag, är Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet som 2017 genomfördes av organisationen Begripsam.8

När Begripsam summerar den övergripande frågan om huruvida internet är svårt, tycker 48 procent av deltagarna i undersökningen att så är fallet. Man kan också se i Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet att det finns en stor kunskapsbrist som leder till problem med att använda smarta telefoner. Skillnaderna är stora mellan de olika grupper som finns representerade i undersökningen, men resultatet visar på en tydlig tendens.9

Författaren Margareta Persson skriver i artikeln ”Välfärd eller välgörenhet” i Bang (2/2019) om hur klass samvarierar med funktionsmaktsordningen i Sverige. Det finns en funktionsmaktsordning som skär genom seklerna oberoende av ekonomiska villkor, menar Persson. När Persson skriver att klassamhället och funktionsmaktsordningen samvarierar  refererar hon till hur personer med funktionsnedsättning i Sverige oftare drabbas av fattigdom än andra. Dessutom argumenterar hon för att personer som hör till arbetarklassen och som har funktionsnedsättningar får mycket sämre stöd och hjälp av välfärdssystemet samt att det  bland personer med funktionsnedsättning är tre gånger vanligare att  avstå från vård och hjälpmedel på grund av ekonomiska orsaker än för andra medborgare i Sverige.

Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta. Det handlar inte bara om att digitala tjänster måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning utan att de måste ha råd med utrustningen. Och för många personer med funktionsnedsättning förutsätter det också tillgång till stöd och hjälp. Det här ska inte vara några främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet. I bibliotekslagen står det att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Vi kan inte prata om digitalisering utan att prata om klass och tillgänglighet

När jag skriver detta är problemen orsakade av coronan fortfarande i full blom, och biblioteken jobbar på så bra som möjligt. På Kungliga bibliotekets plattform ”Biblioteken under corona” finns en handfull inlägg som huvudsakligen handlar om digitala satsningar. Jag vill nämna att folkbiblioteken också har gjort satsningar på sina analoga verksamheter, exempel på detta kan vara genom utökad Boken kommer-verksamhet för riskgrupper, take away-satsningar där du kan hämta dina lånade böcker i en bokpåse, och annat.

Möjligheterna med digitalisering lyfts ofta fram, men vi måste ta hänsyn till svårigheterna som finns på strukturell nivå. Som jag har visat i den här texten saknar många svenskar digital kompetens. Studier visar att dessa svenskar inte heller är vana biblioteksbesökare, och som Michnik och Eriksson skriver, så kommer de heller inte att söka sig till biblioteket för att ta del av digitala tjänster, om nya sådana erbjuds. Snarare cementeras de i en position utanför biblioteken och informationssamhället. Anledningen till utanförskapet har sin grund i klass och bristande tillgänglighet.

Vi kan alltså inte enbart ta fram nya digitala tjänster, eller marknadsföra andra, och hoppas att jobbet är färdigt sen. En digital omställning måste göras på rätt sätt. Rätt sätt är att ta hänsyn till frågor om klass, tillgänglighet och andra perspektiv som är nödvändiga att hålla i huvudet om man vill skapa ett inkluderande samhälle. Det är ett arbete som kräver stora insatser, och det som står på spel är ett delat samhälle med enorma klyftor.

Fotnoter

  1. Hämtat ur en föreläsning av Gulliksen om ”Digitaliseringens transformerande kraft” från 2018-11-15. Powerpoint-underlaget går att se här: https://mtm.se/contentassets/922513c70ab84eb4ba4f7e1e240bc1f2/gulliksen-digitaliseringens-transformerande-kraft.pdf. (Kollad 2020-05-08).
  2. Undersökningen genomfördes under hösten 2019 och går att hitta här: https://www.biblioteksforeningen.se/rapporter/bibliotek-internet-och-demokrati/ (Kollad 2020-05-11).
  3. Davidsson, Pamela, Palm, Matti & Melin Mandre, Åsa (2018). Svenskarna och internet 2018. IIS, Internetstiftelsen i Sverige, s. 4.
  4. Eriksson, Catarina & Michnik, Katarina (2019). ”Allas bibliotek” i Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström (red) Sprickor i fasaden. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s. 316.
  5. SVT (2020). Distansundervisning blottar digitalt utanförskap. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/distansundervisning-blottar-digitalt-utanforskap. (Kollad 2020-05-06).
  6. Återgivet från en presentation av Viscovi på Svensk biblioteksförenings forskardag 2019-12-03.
  7. Se Jesper Kleins föreläsning på Svenska Daisykonsortiets konferens 2018-11-15, “Vägen till gemensamma digitala bibliotekstjänster”: https://www.youtube.com/watch?v=XYFsx11-pdw&list=PLgfQyIlO-Fz1xo53zIJFqAcgyGsnbk8IQ&index=11 (Kollad 2020-05-15).
  8. SRF (2015). Dålig digital delaktighet! En rapport om användning av internet hos personer med synnedsättning http://srf.nu/det-har-vill-vi/rapporter/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).
  9. Begripsam (2018). Svenskarna med funktionsnedsättning och internet http://www.begripsam.se/internet/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.