Kategorier
bibliotek

Vad är ett bibliotek?

Biblioteken och deras huvudmän har hanterat restriktionerna under pandemin på olika sätt. Det har aktualiserat behovet av att definiera vad som menas med bibliotek i bibliotekslagen och andra texter som har betydelse för de beslut som fattas regionalt och lokalt.

Text: Lena Lundgren

Vad är ett bibliotek? Det är en fråga som osökt inställer sig efter det långa covidåret! Restriktionerna från Folkhälsomyndigheten har fått olika konsekvenser på biblioteken. Politikerna, kommunledningarna, förvaltningarna och biblioteken har tolkat anvisningarna efter ideologi, ambitioner och bästa förmåga och kommit till högst varierande resultat. Några bibliotek har i stort sett stängts helt (exempelvis Rättvik, Trelleborg, Staffanstorp, Sölvesborg), några har haft helt öppet (exempelvis Östersund, Bräcke, Lidingö), andra har haft öppet delvis och/eller med viss service, en del har hittat kreativa lösningar med helt nya tjänster. Det innebär att skillnaderna i omfattningen och kvaliteten på bibliotekstjänsterna har ökat. På det stora hela har det skapat en väldigt ojämlik tillgång till bibliotekstjänster över landet. För vissa folkbibliotek med ambitionen att erbjuda en rimlig service innebar det att invånare i näraliggande kommuner, där bibliotek hade stängt, kom för att använda biblioteket, vilket medförde trängsel och andra problem.

Bibliotekslagen

I bibliotekslagen finns ingen definition av bibliotek. I propositionen till lagen framförs regeringens uppfattning att ”begreppet inte bör definieras närmare i lag. Ett skäl för det är, som Kungl. biblioteket påpekar, att det finns en lång folkbibliotekstradition och konsensus om vad som avses med folkbibliotek”. Dessutom

skulle en definition av folkbibliotek i lagstiftningen även kunna fungera begränsande för folkbibliotekens utveckling och hamna i konflikt med de skiftande förutsättningar som råder i landets kommuner. Det är angeläget att lagen inte hindrar folkbibliotekens verksamhet från att utvecklas på olika sätt beroende på lokala förutsättningar och prioriteringar.

Det fastslås i lagen att verksamheten ska vara tillgänglig för alla och lån ska vara avgiftsfria. Vissa preciseringar finns också i paragraferna om prioriterade grupper (som gäller alla bibliotek!) och om att folkbiblioteken ”ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar” och ”verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet”. Och ganska konkret i propositionens formulering ”Det kan dock förutsättas att folkbibliotek innefattar för ändamålet lämpliga lokaler belägna i kommunen”.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att skarpa är kraven på avgiftsfrihet och tillgänglighet för alla. Därutöver räcker det enligt bibliotekslagen med att ett bibliotek har en lokal och prioriterar vissa grupper i sin verksamhet, bland andra barn och unga, och att bilda människor i informationsteknik. Formuleringarna erbjuder sannerligen vida tolkningsramar! Men ytterligare ledtrådar finns i överklaganden av beslut som har fattats i lokala nämnder.

Överklaganden avslogs

Beslutet i augusti 2020 att på obestämd tid stänga Sölvesborgs stadsbibliotek överklagades  till Förvaltningsrätten i Växjö. Förvaltningsrätten avslog överklagandet med hänvisning till att beställda böcker skulle lämnas ut. Biblioteket skulle även köra ut böcker till personer över 70 år och andra riskgrupper. ”Detta uppfyller enligt förvaltningsrättens mening bibliotekslagens allmänt hållna krav på tillgänglighet.”

Beslutet om stängning av Karlstads stadsbibliotek i december 2020 överklagades till Förvaltningsrätten i Karlstad, som avslog överklagandet med hänvisning till att biblioteket erbjöd viss service i form av utlämning av ”takeaway-påsar”, tillgång till dator efter bokning och boken-kommer för riskgrupper och möjlighet att lämna tillbaka böcker utanför biblioteket. Beslutet överklagades till Kammarrätten, som inte beviljade prövningstillstånd, vilket innebär att beslutet står fast. Ärendet har gått vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som i skrivande stund (2021-08-22) ännu inte har avgjort målet.

JO-anmälningar har gjorts om stängningarna av biblioteken Malmö, Sigtuna, Stockholm, Uppsala, Visby och Örebro men anmälningarna har avskrivits med hänvisning till att kommunernas beslut kan överklagas och frågan därmed prövas i förvaltningsdomstolen.

Biblioteket som lokal kan alltså stängas, möjligen på obestämd tid eller åtminstone för en period, och fungera enbart som ett utlämnings- och återlämningsställe för böcker, så länge en sökdator också erbjuds. Bibliotekslagens krav på tillgänglighet för alla anses i båda domarna vara tillgodosedda med den ytterligt begränsade service som erbjuds.

En bibliotekarie delar ut böcker till en grupp barn.
Cleveland Public Library lånar ut böcker till italienska emigrantbarn ca 1907. Foto: KB (bilden är beskuren).

KB

På KB:s hemsida hittar jag ingen definition av begreppet bibliotek. Anledningen är förmodligen att KB som nationell biblioteksmyndighet inte anser sig kunna ifrågasätta bibliotekslagen. Eftersom KB har flera uppdrag, som bland annat rör utveckling, samverkan och statistik och framför allt bibliotekslagens krav på biblioteksplaner, får man ändå förmoda att frågan om vad som definierar ett bibliotek diskuteras internt. Eller?

SKR

Sveriges kommuner och regioner (SKR) har också gjort vissa uttalanden. SKR är en ren intresseorganisation men deras jurister anlitas av kommunerna som får råd och vägledning av juristerna. Det ger SKR en tyngd, som innebär att den ibland jämförs med en myndighet. På deras hemsida kan man läsa:

Vår bedömning är att bibliotekslagen ställer krav på att allmänheten har viss tillgång till fysisk biblioteksverksamhet eftersom verksamheten enligt 2 § bibliotekslagen ska vara tillgänglig för alla. I linje med detta får det anses tveksamt att helt och hållet stänga alla kommunens bibliotek för en obestämd tidsperiod.

I sammanhanget ska betonas att folkbiblioteksverksamheten i mångt och mycket bygger på att det finns en fysisk tillgänglighet till bibliotekens lokaler – inte bara för användarnas tillgång till litteratur. Biblioteken fungerar bland annat som mötesplatser, centra för kunskapsförmedling och inte minst en arena för kulturell verksamhet. Verksamhet som ofta sker genom fysiska möten mellan människor, se 2 § bibliotekslagen.

Men å andra sidan:

Med utgångspunkten att kommunen har stor frihet att forma biblioteksverksamheten, torde dock huvuddelen av verksamheten kunna erbjudas digitalt.

SKR lyfter alltså fram bibliotekens lokaler och funktion som mötesplatser men tror (hoppas?) samtidigt att det mesta finns att tillgå digitalt. Pandemin har både utvidgat och förbättrat bibliotekens digitala utbud men att ”huvuddelen av verksamheten” kan vara digital är ju helt verklighetsfrämmande. Frågetecknen hopar sig!

Foto på insidan av ett bibliotek, med bokhyllor och låga bord med böcker för barm.
Barnavdelning på folkbiblioteket i Areopoli, Grekland. Foto Lena Lundgren

Svensk biblioteksförening

Föreningen har gjort flera insatser under pandemin, bland annat sammanställt rapporten Biblioteken och pandemin (februari 2021) utifrån så kallade dialogsamtal med bibliotekschefer och representanter för regionbiblioteken. Föreningen ser att kommunerna behöver

• Inlemma folkbiblioteken i kommunens krisorganisation

• Utse folkbiblioteken till en samhällsviktig verksamhet

• Fatta beslut om i vilken utsträckning folkbiblioteken ska verka i rollen som medborgarkontor

• Ge folk- och regionbiblioteken de ekonomiska resurser som krävs för att de ska uppfylla kraven uppställda i lag, biblioteksplaner och som följer av folkbibliotekens roll i totalförsvaret

Utöver detta krävs en nationell samsyn kring under vilka omständigheter folkbiblioteken ska stänga sina lokaler och eventuell verksamhet. Den ojämlika tillgången till folkbiblioteken i Sverige under pandemin är oacceptabel.

Rapporten är rik på synpunkter men leder inte till några skarpa förslag eller krav. Och hur förmedlas dessa ”behov” till kommunerna? Den naturliga slutsatsen, att dessa milt ställda krav förutsätter en definition av vad ett bibliotek är, dras inte.

Vad är ett bibliotek?

När det gäller skolbiblioteken har definitioner formulerats och diskuterats genom åren, men sällan när det gäller folkbiblioteken. Föreningen BiS har i många sammanhang, senast i remissvaret på förslaget till nationell biblioteksstrategi, påpekat behovet av en definition av bibliotek:

Vi efterlyser fortfarande en definition av begreppet bibliotek som kan vara vägledande för strategin. Vi har följande förslag, som slår fast kärnuppgifterna:

Ett offentligt bibliotek är en professionellt utvald och ordnad samling medieresurser och service med syfte att ge tillgång till kunskapskällor, information, inspiration, livslångt lärande och kulturupplevelser i former tillgängliga för alla. Det erbjuder delaktighet och samverkan. Det är en grund för det demokratiska samhället, en mötesplats, finansierat med allmänna medel och en del i det nationella biblioteksnätverket..

Till detta har det blivit mer och mer uppenbart, allt eftersom bibliotekariekompetensen tunnas ut på biblioteken, att det behövs ett tillägg om professionell skötsel av biblioteken. Ett förslag från mig och Ingrid Atlestam:

För att garantera kvalitet i samlingar, utbud och verksamhet samt det nödvändiga utvecklingsarbetet krävs att utbildade bibliotekarier ansvarar för och sköter biblioteket tillsammans med personal med annan adekvat utbildning.

Eva-Lena Ulvsfält, som överklagade beslutet i Kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg, ett överklagande som avslogs, skriver i en kommentar till BiS: 

Du sätter verkligen fingret på den ömma punkten, den luddiga formuleringen i lagen. Lagen är skriven i en annan tidsanda och inte anpassad till att nationalistpartier kan komma till makten och fullständigt ändra om det som gällt i årtionden. Det var gjort på ett kick för kommunalråd Erixon (SD) att ändra i den lokala biblioteksplanen så att det inte ska/behöver finnas böcker på andra språk än svenska. Helst ska det inte finnas några böcker på arabiska och andra språk utanför Europa. 

Den redan ojämlika tillgången till bibliotekstjänster har verkligen hamnat i blixtbelysning under pandemin. En diskussion om hur ett offentligt bibliotek ska definieras måste inledas, en diskussion som mynnar ut i en definition som läggs in i bibliotekslagen och kan användas både som underlag för beslut i krissituationer och kvalitets- och utvecklingsarbete av olika slag.

Referenser

Bibliotekslagen 2013:801 (ändrad t.o.m. SFS 2019:961)

Demokratins skattkammare – förslag till en nationell biblioteksstrategi: remissvar från föreningen Bibliotek i Samhälle. (Hämtat från BiS hemsida 2021-08-22)

”Flera kommuner JO-anmälda för stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-01-25.

Förvaltningsrätten i Växjö, dom i mål 3948-20 2021-06-28.

Förvaltningsrätten i Karlstad, dom i mål 7619-20 2021-02-22 .

Gemmel, Lisa (2021). Biblioteken och pandemin. Stockholm: Svensk biblioteksförening (utg. feb. 2021).

”JO avskriver alla anmälningar om stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-02-11.

”Folkbibliotekens verksamhet under coronapandemin”. Sveriges kommuner och regioner. (Hämtat från SKR:s hemsida 2021-08-22)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Skolbibliotek

Vem vill vara Nancy Pearl? Ingen, men för våra elevers skull är vi det!

När lärosäten och gymnasieskolor införde distansundervisning förra våren till följd av coronapandemin fick gymnasiebibliotekarierna vid Polhemsskolan i Lund Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen ställa om gymnasiebiblioteket helt. En konsekvens av distansundervisningen blev dock att eleverna inte längre hade tillgång till det fysiska biblioteksrummet. Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen menar att den rumsliga betydelsen blev extra tydlig, särskilt för de elever som behövde en lugn och trygg plats som mest.

Text: Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen

Nancy Pearl‐figuren poserar i hyllorna.

Dockan på bilden är en Librarian action figure (om termen är bekant) som är modellerad efter bibliotekarien Nancy Pearl i USA. Hon har en omodern lång kjol och en kavaj i samma färg. På ryggen finns en liten knapp och om man trycker in den åker fingret upp mot munnen och markerar ett tydligt hysch. Det här är en nidbild av en bibliotekarie och inget vi egentligen vill bli förknippade med. Vi som utbildat oss för ett jobb som informationsspecialister vill inte behöva vara sura poliser i biblioteket som bevakar att rummet är lugnt och tyst. 

Biblioteket är både en verksamhet och ett rum. Efter att våra gymnasieelever haft distansstudier i mer än ett år har en del saker blivit väldigt tydliga för oss. I den här texten kommer vi fokusera på rummet.

Utan struktur finns ingen likvärdighet. 

Vi börjar med strukturen. Vår skola har en väl förankrad handlingsplan för skolbiblioteksverksamheten och genom den vet vi i skolbiblioteket vilka moment vi ska vara med i under året i de olika klasserna. Vi har 2600 elever på skolan och syftet med handlingsplanen är att nå alla dessa elever minst fyra gånger under deras tre år på gymnasiet. Vi undervisar om informationssökning, källtillit, sökkritik och håller bokprat. Utan struktur finns ingen likvärdighet. 

När eleverna blev hemskickade i mars 2020 fortsatte vi att bedriva skolbibliotek nästan precis som vanligt. Då behövdes vi mer än någonsin. Det första vi gjorde var att spela in fler och bättre instruktionsfilmer så att alla elever skulle veta hur de kunde använda biblioteket hemifrån. Av våra sju databaser fungerar alla utom en hemifrån. Vi vässade de förklarande texterna och spred informationen till både elever och lärare. Trots att vi ständigt informerar om att alla kommer åt resurserna, både på skolan och hemifrån, märker vi att både elever och lärare har svårt att hitta rätt.

När skolan övergick till distansundervisning fortsatte vi att undervisa och ha enskild handledning i informationssökning, vi fortsatte också hålla bokprat men gjorde allt via länk istället för i klassrummet. För oss var det självklart att vi lånade ut böcker och skickade hem till eleverna. Alla hade inte möjlighet att ta sig till sitt lokala folkbibliotek och på en del ställen var biblioteken helt stängda. Att komma in på en digital lektion och visa hur en särskild databas fungerar eller att hålla en lektion på ett särskilt tema är detsamma som att besöka eleverna i klassrummet. Visst är det konstigt att tala ut i rymden om det inte går att se elevernas ansikten men det fungerar såklart lika bra för en skolbibliotekarie som för en lärare.

Det fanns dock en sak vi inte kunde kompensera för när eleverna var hemma – skolbibliotekets rumsliga betydelse. 

Vad är det då som pågår här i biblioteket under en skoldag? Direkt när vi öppnar vid halv åtta på morgonen kommer det elever som pendlar in från kranskommuner. De passar på att sitta och läsa innan skoldagen börjar. En del kommer tidigt trots att de börjar senare för att hinna plugga någon timme. Elever som gör uppgifter tillsammans med klasskamrater kommer hit för att kunna sitta med grupparbeten. Är det bara frid och fröjd att alla på Polhemskolan använder biblioteket som ett rum att bedriva studier i? Såklart inte! Våra elever är ungdomar och de vill hänga med sina kompisar, fika, spela kort, skratta, titta på youtubeklipp ihop och allt annat som vuxna också vill göra tillsammans med sina vänner. Ibland får de för sig att de ska göra allt detta i biblioteket och då kan de behöva en påminnelse om att skolbiblioteket som rum främst är en plats för studier och att det finns andra platser på skolan som passar bättre för fika och häng. Elever säger sällan till varandra utan kommer ibland till oss och ber om hjälp. 

Vi tycker såklart det är viktigt att skolbiblioteket är en lugn studiemiljö, men hur vet vi att eleverna håller med oss? 

För att eleverna ska ges inflytande har skolan något som kallas för elevprogramråd. Dessa är uppdelade programvis, består av elever från varje klass och träffas ett par gånger per termin på ett möte som biträdande rektor håller i. Vi från skolbiblioteket hann besöka alla råden innan distansundervisningen startade förra våren, och ställde frågor kring undervisning och rum. De fick välja två positiva och en önskan kring förbättring. Många uttryckte att de uppskattade biblioteket som en lugn plats för studier. Ingen önskade att man ska få fika eller spela kort i biblioteket, och ingen skrev att vi som jobbar i biblioteket är för sura. Eleverna brukar även framföra detta när de visar upp biblioteket för niondeklassare under Öppet hus. Förvånade hör vi dem visa runt intresserade blivande elever och säga saker som ”här kan vi få hjälp med allt” och ”här är det bra att sitta och plugga i lugn och ro”. 

Agnes Kauranen och Lotta Davidson‐Bask.

Detta vet vi är av särskild vikt för de som inte har studiero hemma för att de kanske bor trångt, har en orolig hemmiljö eller har småsyskon som leker högljutt. Forskning visar också att de som har mest nytta av skolbiblioteket är elever från hem med mindre studievana. De behöver både den skolbiblioteksverksamhet som sker i klassrummet (eller via länk) och ett lugnt skolbibliotek, där de kan plugga ifred för att de ska ha samma förutsättning som övriga elever att nå målen. Skolbiblioteket bör därför betraktas som en del av skolans kompensatoriska uppdrag och det borde vara en självklarhet att alla Sveriges elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Tyvärr är KB:s statistik dyster – den berättar att mer än hälften av landets elever saknar tillgång till ett skolbibliotek som är bemannat minst halvtid. Vi ser fram emot att förslagen i Gustav Fridolins utredning Skolbibliotek för bildning och utbildning ska gå igenom. 

Forskning visar också att de som har mest nytta av skolbiblioteket är elever från hem med mindre studievana.

Vi tror på skolbiblioteket som en lugn och trygg plats med vuxennärvaro. Här ska finnas någon som upprätthåller ordningen. Skolbibliotekarien är dessutom en vuxen på skolan som varken betygsätter eller bedömer eleverna, vi bara finns där som en liten pusselbit i nätverket som stödjer deras lärande.

För elevernas skull är vi mer än gärna Nancy Pearl. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
digitalisering

Biblioteket – en digital mötesplats?

Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.

Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.

Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?

För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.

I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.

En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.

Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.

Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.

Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.

Tobias Nordberg

Litteratur

Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Läs bis coronanummer gratis!

En bibliotekarie som klättrar ner bland bokhögar med en gasmaks.
Omslag: Stellan Klint

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 2/2020 som skickades ut till prenumeranterna i juni.

Ur innehållet

  • Internationell utblick
    Det är stora skillnader mellan den svenska och den amerikanska coronasituationen. bis hörde av sig med några frågor till Melissa Morrone, som arbetar på Brooklyn Public Library, för att få hennes perspektiv på biblioteksarbete under coronan. Från Norge bidrar Anders Ericson med sju förslag för framtiden.
  • Coronaviruset och infodemin
    Corona har lett till en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar närmare på tre informationsaspekter av coronakrisen.
  • Den digitala omställningens baksida
    När digitaliseringen av bibliotekens verksamhet har växlat upp på grund av pandemin så riskerar många att lämnas bakom. Tobias Willstedtpåminner om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor som vi inte får negligera.
  • Hur hanterar kommunerna coronan?
    Folkbiblioteken styrs av kommunerna och nationella rekommendationer specifika för biblioteken saknas. Hur biblioteken hanterar krisen är därför högst varierande. bis ger exempel från några svenska kommuner. 
  • Biblioteket behöver sina vänner
    Randi Myhre berättar här om ett praktiskt och positivt exempel på biblioteksaktivism i Göteborg.
  • Kan AI dikta?
    Med Ammaseus Horisont så är den datorgenererade poesin här. bis recenserar resultatet när AI tolkar Karin Boye.
  • Krönikor, skönlitterära inslag, nyheter och mycket mera!

Medverkande

Bengt Berg, Poet och förläggare (Heidruns Förlag). Senaste bok är dikt/fotoboken Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet. Under pandemin har han sänt ”Hållplats E45” tillsammans med filmaren Anders Berg, ett kulturellt 11-kaffe, som också ligger på Youtube.

Soa Berg bor i Malmö och arbetar som skolbibliotekarie.

Anders Ericson. Pensjonert bibliotekar, men aktiv frilansjournalist og bloggar og tildelt Norsk Bibliotekforenings pris 2020.

Fredrik Eriksson. Lärare och skribent.

Ida Holmlund jobbar som gymnasiebibliotekarie i Umeå.

Stellan Klint. Medicinsk bibliotekarie i Malmö.

Lena Lundgren: Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Sebastian Lönnlöv är gymnasiebibliotekarie, författare och kulturskribent, bosatt i Stockholm.

Randi Myhre. Projektledare och metodutvecklare på Forum Skill. Utbildar arbetsplatser i språkutvecklande arbetssätt. En av författarna till boken Svenska på jobbet och tillhörande Svenska på jobbet: samtalskort om generella arbetslivskompetenser (2019).

Tobias Nordberg. Bibliotekarie i Uddevalla med fokus på folkbibliotekets roll i informationssamhället.

Eleonor Pavlov. Normkreativ barnbibliotekarie i Lund.

Martin Persson. Arbetar med formatfrågor och tillgängliga medier, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Annsofi Lindberg är bibliotekarie och jobbar på Kungliga Konsthögskolan samt på Konstakademiens bibliotek i Stockholm.

Tobias Willstedt kommer under hösten jobba på heltid med att främja digital delaktighet för dem som isolerats på grund av coronaviruset.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Redaktionen

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Tre aspekter av information under coronakrisen

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.