Etikettarkiv: tobias willstedt

Världen i biblioteket

Att erbjuda litteratur på andra språk än svenska är en viktig uppgift för folkbiblioteken. Tobias Willstedt berättar om arbetet med detta och tar oss från verkligheten i det lilla biblioteket i Alby, till striderna runt Internationella biblioteket i Stockholm och avslutar det i Världens bibliotek där bibliotekarier förmedlar böcker i en ny digital era.

Text och foto: Tobias Willstedt

Till Alby

I början av maj 2008 tog jag tunnelbanan ut till Alby i Botkyrka kommun. Det var min första arbetsdag som bibliotekarie där, och jag hade fjärilar i magen när jag gick igenom centrumbyggnaden för att passera till biblioteket. Jag skulle så småningom flytta till en tvåa som låg ungefär fem minuters promenad från Alby centrum, så detta skulle komma att bli mitt hem.

Efter en tid på min nya arbetsplats förstod jag att ingen av Sveriges kommuner är så präglad av språklig mångfald som Botkyrka. Jag tror inte heller att någon av Sveriges kommuner har så ung befolkning som Botkyrka har – det är i vilket fall en ovanligt låg medelålder i kommunen, med många barn och unga. Allt detta präglar såklart biblioteksverksamheten, likaså att bebyggelsen domineras av flerfamiljshus bebodda av personer som i många fall inte har det så gott ställt.

Jag älskade Alby bibliotek. Det var knepigt att arbeta där ibland, men det var ett levande bibliotek, väldigt uppskattat av sina besökare. Jag lärde känna många av dem, särskilt som jag bodde kvar i Alby under ganska många år, även efter tiden jag arbetade på biblioteket.

Alby bibliotek var ett besöksbibliotek snarare än ett lånebibliotek. Jag minns särskilt en man som ofta kom till oss för att låna datorer eller bläddra i någon tidning. Han var den typen av besökare som sällan eller aldrig frågade efter litteratur, men ändå kom till biblioteket i princip varje dag. I våra samtal kom det fram att mannen var av armenisk härkomst.

Efter många besök tog mannen uppenbarligen mod till sig och kom med en förfrågan: att han skulle vilja att det fanns fler böcker på armeniska i Alby bibliotek. 

Botkyrka är som sagt en väldigt språkligt berikad kommun, men jag vill minnas att det också var en särskild dynamik i vilka språk som efterfrågades – Alby var en ort som ofta  fungerade som första anhalt för personer som invandrat till Sverige. Där stannade de nyanlända ett tag, sen flyttade man vidare när man var mer etablerad. Den föränderliga befolkningsstrukturen innebar också att nya språk ofta efterfrågades under en period och sedan upphörde behovet eftersom de som ville läsa hade flyttat vidare. 

Eftersom befolkningens sammansättning var så dynamisk behövde också innehållet på bibliotekets hyllor vara det. Vi hade både ett eget bestånd av böcker på andra språk än svenska, och tog in depositioner från Internationella biblioteket, IB, när det uppstod behov som vi på egen hand inte kunde fylla.

Internationella biblioteket hittade man på denna tiden i Annexet till Stadsbiblioteket vid Odenplan i Stockholm och det var ett av Europas största folkbibliotek för litteratur på olika språk. Förutom att ta emot biblioteksbesökare från Stockholm och världen fungerade IB i Annexet också som lånecentral med uppdrag att komplettera övriga Sveriges folkbibliotek vad gällde litteratur på olika språk. Det innebar att man hade ett konsultativt uppdrag gentemot landets kommunbibliotek och gymnasiebibliotek och fungerade som en resurs för utvecklingen av de mångspråkiga biblioteken i hela Sverige. 

Jag och mina kollegor ville såklart hjälpa den armeniska mannen, och det var ju dessutom vårt jobb att göra precis det. Eftersom vi inte hade några böcker på armeniska, och mannen var den första som frågat efter det, i alla fall under min tid där, tog vi i in en deposition från IB.

Depositionen med armeniska böcker kom, och vi ställde upp dem på hyllan, centralt i biblioteket,

sen stod de på hyllan ett tag, 

tiden gick, och ingen rörde vid dem,

sen var det dags att skicka tillbaka dem till Internationella biblioteket. Innan vi packade ihop böckerna så gick vi igenom dem för att följa upp hur många lån de hade fått. Det var en väldigt mager utdelning på depositionen – inte många lån.

När jag frågade mannen om vi hade tagit in fel böcker, eftersom han inte lånat hem dem, så svarade han att han det inte var det som var det viktiga. Han hade bara velat att de skulle finnas i biblioteket.

Vi  packade ihop de fina böckerna, jag bläddrade i en av dem och noterade hur spänstig den var i pärmen, och sedan skickade vi dem till Internationella biblioteket. Det fanns förmodligen andra låntagare som väntade på dem.

Annexet 

Efter några år och flera jobbyten så byter jag inriktning och flyttar fysiskt och mentalt från den publika verksamheten på folkbiblioteken längst ute på tunnelbanans röda linje till mer strategiskt arbete och nationell biblioteksverksamhet i centrala Stockholm. Jag arbetade nu med fokus på tillgänglig läsning i Myndigheten för tillgängliga mediers kontor vid Globen. Även om vad jag gjorde om dagarna ändrades, så intresserade jag fortfarande mig för de olika grenarna inom folkbibliotekens viktiga uppdrag. Och förutsättningarna hade börjat bli väldigt annorlunda för den mångspråkiga grenen. 

Internationella bibliotekets framtid framstod nämligen som väldigt osäker.1 Det fanns konkreta orsaker till att ledningen ville göra ändringar i verksamheten. För att utföra sina olika uppdrag hade IB tidigare fått sin budget från tre olika håll: från Stockholm stad, från Stockholms läns landsting och från Kungliga biblioteket. Stockholm läns landsting hade från och med 2017 valt att ge det regionala uppdraget till Regionbibliotek Stockholm istället för IB.  Den påse pengar som Stockholm stad fick för att ratta IB krympte helt enkelt.

Förutom problemen med en mindre ekonomi rådde osäkerhet över vad som egentligen skulle hända med de byggnader som då rymde Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek och IB. En ombyggnation har ju varit på tapeten under lång tid, utan att realiseras. Efter att ha beaktat detta stakade SSB:s ledning ut en framtidsplan för IB:s verksamhet, som skulle visa sig vara väldigt impopulär.

Från personalen viskades det under denna tid att IB under en period hade dränerats på personal och kompetens. Tjänster hade flyttats bort från biblioteket eller hade tillåtits stå vakanta. Ett flertal medarbetare hade slutat med anledning av förhållandena på arbetsplatsen. Sedan Larry Lempert gick i pension 2014 hade IB inte haft någon chef på heltid annat än under ett par månader. Som konsekvens hade osäkerheten spridit sig bland personalen och arbetsmiljön har blivit lidande. 

”Allt skulle bli bättre.

Men för många lät det helt enkelt som att Stockholm inte ville ha ett internationellt bibliotek längre.”

Den lösning som Stockholms stadsbiblioteks ledning presenterade, att integrera IB:s verksamhet i resten av biblioteksverksamheten, fick hård kritik, inte minst från personalen. Dåvarande stadsbibliotekarie Katti Hoflin fick bland annat bemöta kritiska röster i Biblioteksbladet och Aftonbladet. Det gjorde Hoflin bland annat genom att hävda att det internationella biblioteket nu skulle ta plats i hela Stockholms stadsbibliotek och den personal som arbetade på IB och besatt viktig spetskompetens, skulle spridas ut bland resten av SSB:s bibliotek. Allt skulle bli bättre.

Men för många lät det helt enkelt som att Stockholm inte ville ha ett internationellt bibliotek längre.

Armenien 

2017 så flyttade jag från slutligen från min tvåa i Alby. Jag hade inte jobbat på Alby bibliotek på några år, men jag hade stannat. Det var hemma.

Samma år som jag flyttade så snubblade jag över romanen Min mormor från Armenien av Anny Romand. När Anny Romand gick igenom några familjehandlingar hittar hon en dagbok som visar sig vara skriven av hennes mormor. Dagboken skildrar den långa vandring mot öknen och döden som en grupp kvinnor och barn drivs ut på i Anatolien 1915 under det som blivit känt som det armeniska folkmordet. Armeniska folkmordet var rena utplåningen av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket och pågick mellan 1915 och 1917, samtidigt som första världskriget pågick.  Än idag är det armeniska folkmordet inte erkänt av den turkiska staten och det är därför en omstridd och känslig fråga.

I dagboken nedtecknar Annys mormor umbäranden hon genomlider under folkmordet. Hon lyckas fly och hamnar slutligen i Marseille. För Anny, som växer upp hos henne, berättar mormodern återkommande om hur hennes dotter, hennes man och andra familjemedlemmar mördades. Romand väver i sin bok ihop stoffet från dagboken med sina egna minnen. 

”Han hann ge mig en av mina bättre bibliotekshistorier i alla fall, när han vid ett tillfälle kommenterade att “mannen som gav dig ditt biblioteksdiplom är en idiot””

Jag slukar boken och den stannar i mina tankar. Däremot hade jag inte träffat mannen från Armenien på ett bra tag. Han försvann under min sista tid som anställd på Alby bibliotek. Jag hade inte heller sett honom i centrum, eller på gatorna, eller på någon annan plats i orten. Kanske flyttade han vidare, eller så ändrades hans livssituation på andra sätt. Han hann ge mig en av mina bättre bibliotekshistorier i alla fall, när han vid ett tillfälle kommenterade att “mannen som gav dig ditt biblioteksdiplom är en idiot” för att jag misslyckades med att hantera en kopiator på det sätt han önskade.

Rädda internationella biblioteket 

Min hemadress var nu i Stockholm och inte Botkyrka och när nyårsraketerna smällde 2018 inleddes ett dramatiskt år för biblioteken i den staden. De borgerliga partierna skulle komma att ålägga Stockholm stadsbibliotek stora sparkrav efter att ha tagit över stadshuset. 

Och de impopulära planer som lagts angående Internationella bibliotekets vara eller inte vara i Annexet skulle nu förverkligas. Efter borgarnas maktövertagande fattade Kulturnämnden i Stockholm slutligen det formella beslutet om Internationella bibliotekets framtid. Verksamheten skulle inte längre rymmas i Annexet. Internationella bibliotekets samling och specialiserade personal skulle skingras.

Under sommaren anordnades en låneaktion på Internationella biblioteket i protest mot förändringarna och den omfattande gallring av bibliotekets medier som höll på att genomföras inför flytten. Under juli uppmanades allmänheten att låna så mycket böcker som möjligt ur internationella bibliotekets bestånd, särskilt från de mindre språken som inte hade lånats ut i någon större utsträckning och därför löpte större risk att gallras. DN rapporterade om protesterna, och skrev att låneaktionen ledde till att utlånen ökade med 400 procent. 

Lånekationen och de högljudda protesterna från aktivisterna inom gruppen “Rädda internationella biblioteket” ledde ingenstans. Internationella biblioteket i Annexet fick stänga, en betydligt mindre verksamhet fick öppna på Kungsholmen och majoriteten av medierna flyttades till Mångspråkiga lånecentralen vid Liljeholmskajen.

Mångspråkiga lånecentralen

Jag är inte så mycket för sociala medier längre, det tar för mycket tid, men i september 2020 så ser jag att någon har delat en länk på BiS facebooksida. Efter att ha klickat mig fram kan jag läsa ett längre inlägg av gruppen “Rädda internationella biblioteket”:

*** Det vår protest förutspådde har hänt! ***

Stockholms kommunpolitiker och stadsbibliotek har svikit stadens – och hela Sveriges – mångspråkiga läsare och låntagare.

Efter nedstängningen av Internationella bibliotekets (IB) lokaler i Annexet i Odenplan i fjol och utspridningen av böckerna över stan har vanskötseln av det mångspråkiga bokbeståndet fortsatt.

Värst är situationen på Mångspråkiga lånecentralen (MLC), som fått hyra in sig i en liten del av Stadsarkivet vid Liljeholmskajen och där de flesta av böckerna från IB förvaras. Stora problem förekommer på MLC: lokalerna är överhuvudtaget inte anpassade för att magasinera böcker: hyllsystemen och ventilationen fungerar inte som de ska, det är dragigt och mögligt och det råder akut underbemanning. Personalen ska helst inte vistas i magasinet pga. brandrisk och måste således stressa ner i magasinen för att hitta böcker.

/…/

Den mångspråkiga och specialiserade personalen som en gång jobbade på IB är nu utspridd på olika bibliotek och har ingen som helst insyn i arbetet på MLC. Ledningen för ”mångspråksarbetet” på Stockholms stadsbibliotek har dessutom knappt alls någon erfarenhet av arbete med mångspråkigt bestånd. Det finns ingen struktur på plats för hur låntagarnas önskemål ska uppmärksammas, inga tydliga planer på hur det mångspråkiga beståndet ska samordnas inom Stockholms stadsbibliotek. Och Annexet står tomt. Varför var det så bråttom att få ut IB utan någon genomtänkt planering för hur det kunde lösas på ett bättre sätt än detta?? 2

Flytten från Annexet genomfördes under hösten 2019, och det har alltså gått ungefär ett år sen dess när jag läser inlägget. Jag gläds över att aktivisterna inte gett upp utan fortfarande är engagerade. Alla som jobbat på folkbibliotek vet hur viktiga frågorna är. Enligt SCB är nästan 20 % av Sveriges befolkning, det vill säga 2 miljoner personer, utrikes födda.3 Många av dem lever i Stockholmsområdet. Vi vet också att folkbiblioteken är viktiga för utrikes födda, att de i hög utsträckning använder deras tjänster och att läsning både är en väg in i svenskan och säkrar kopplingen till det egna språket och kulturen.4 Av dessa anledningar så bestämmer jag mig för att göra lite egna efterforskningar om vad som har hänt med IB:s verksamhet. Det är mer som står på spel än förlusten av en fysisk bibliotekslokal. Det är en nationell angelägenhet.

När jag efter att ha läst inlägget går in på Mångspråkiga lånecentralens hemsida så märker jag att deras webbplats är IB:s gamla sidor som inte verkar ha uppdateras. De hänvisar fortfarande besökare till Annexet, trots att vare sig de lokalerna eller MLC vid Liljeholmskajen ens är öppna för allmänheten. Webbplatsen känns övergiven och lite sorglig. Som om den bara lämnats vind för våg.

Världens bibliotek

MLC:s webbplats är inte det enda som är sorgligt. 1 januari 2020 så stänger en annan gren av den nationella biblioteksverksamheten, min arbetsplats MTM, ner sitt kontor i Stockholm. Myndigheten fortsätter sin verksamhet i Malmö och som konsekvens arbetar jag nu själv utanför bibliotekssektorn för första gången på 14 år. Jag jobbar istället med digital delaktighet, något som blivit väldigt aktuellt i och med att coronapandemin snabbt påskyndat samhällets digitalisering och därmed lämnar stora grupper i utanförskap eftersom de inte har kunskap, eller råd, att hålla jämn takt med en omgivning som tar så snabba språng framåt.

Inte minst görs det bra insatser bland biblioteken i den digitala sfären och sedan några år tillbaka har det gjorts ett försök att starta upp en ny en ny digital bibliotekstjänst där alla som behöver det kan låna e-böcker och ljudböcker på andra språk än svenska. Tjänsten är en viktig satsning inom det mångspråkiga området och den heter Världens bibliotek.

Coronapandemin anstränger kommunernas ekonomi och statens stöd blir viktigt. Vad gäller biblioteken är den efterlängtade nationella biblioteksstrategin inte på plats, men regeringen annonserar att man förlänger Stärka bibliotek, som fördelar stöd genom statliga projektpengar, ytterligare något år. På sociala medier muttrar bibliotekarier om att de är trötta på projekten och vill kunna bygga upp verksamheten på lång sikt. När jag pratar med bekanta i projektgruppen för Världens bibliotek så beklagar de också att det råder osäkerhet kring tjänsten på lång sikt. Just nu drivs den som ett projekt, av konsulter, bland annat med stöd av “Stärkta bibliotek” och andra kortsiktiga ekonomiska lösningar.

För mig aktualiserar coronan framförallt ojämlikheten i samhället. En dansk undersökning visar svart på vitt att den sociala ojämlikheten fått större genomslag i biblioteksanvändandet under covid-19 just på grund av att vi har så olika förutsättningar att ta till oss det digitala. Jag är glad över nya digitala tjänster och satsningar men vet också vilka som kan, och inte kan, ta del av dem. 

Epilog 

Internationella biblioteket är en skugga av vad det har varit men sommaren 2020 lanserar den digitala tjänsten Världens bibliotek sin nya webb och app. I början på hösten 2020 så nås jag av nyheten att det uppstått en väpnad konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan. Jag läser de torftiga svenska källorna och försöker förstå konflikten, men lyckas inte. Jag ser att Turkiets auktoritära ledare Erdogan tagit ensidigt ställning för Azerbajdzjan och förstrött letar jag efter armeniska böcker i Världens bibliotek, men jag hittar inga.

Fotnoter

  1.  Jag skrev om detta i bis 1/2017 – “Omorganisation hotar Internationella biblioteket”
  2.  Inlägget publicerades 19/9 2020 och kan läsas i sin helhet här: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=617213652311164&id=339864370046095 (Kollat 16/10 2020)
  3. Läs mer om SCB utlandsfödda i Sverige på SCB:s webbplats: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/utrikes-fodda/#:~:text=Det%20har%20lett%20till%20att,6%20procent%20av%20Sveriges%20befolkning (Kollad 17/10 2020)
  4. Eriksson, Ögland och Gunnarsson Lorenzten (2020). “Uppstickande molnigheter – nyanser av grått på bibliotek” i Ulrika Andersson, Anders Carlander och Patrik Öhberg Regntunga skyar. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s.165

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Från Linero till Lunds stadsbibliotek

Folkbiblioteket kan vara både frigörande och en del av en förtryckande struktur. Tobias Willstedt uppmanar oss att inte ta dess demokratiska värde för givet.

Text: Tobias Willstedt

När jag blev tonåring så började vi ta bussen till skolan. Vi som bodde på Linero, en stadsdel i Lunds  utkant, skulle nämligen få gå de sista åren i grundskolan på Järnåkraskolan närmare stadens centrum. 

Fotografi på ett torg och några byggnader, med ett par höghus i bakgrunden.
Linero centrum. Foto: Tobias Willstedt

Linero är ibland framställt som en fattig stadsdel. Många av mina vänner och uppväxtkamrater kan nog vittna om att detta stämmer. Från min egen uppväxt saknar jag dock de erfarenheterna. Jag minns min egen barndom som trygg och att vi aldrig egentligen saknade något. Linero var, och är, i själva verket ett område där många samhällsklasser och individer med olika kulturell bakgrund lever tillsammans.

Att vi fick gå högstadiet inne i ”stan” hade både för- och nackdelar. Men en av dem var att jag upptäckte Lunds stadsbibliotek, som tidigare hade varit i princip okänt för mig. Avståndet mellan Linero och centrum är inte stort, inser jag idag, men som barn var det enormt. Och närhet betyder mycket för huruvida det blir ett biblioteksbesök eller ej. Så mina första möten med Lunds stadsbibliotek var av betydelse för en bokslukande ungdom som mig. Det var också en stor händelse för mig, när jag hittade till Lunds stadsbiblioteks välsorterade musiksamling. Där fanns mycket att utforska och jag provade mig fram.

Amerikansk hip hop var populärt i Lund på den tiden, inte minst bland mina kompisar på Linero. På biblioteket lånade jag vad som fanns inom genren och en skiva som jag minns särskilt tydligt var the Pick, the Sickle and the Shovel av the Gravediggaz. Gruppen hade börjat sin karriär med en egen stil av hip hop som de kallade horrorcore. Om jag ska beskriva vad som kännetecknar horrorcore passar ord som skräck och ockultism, som Stephen King i rap-format. Deras andra skiva the Pick, the Sickle and the Shovel, var dock mer reflekterande, och gruppen hade där den uttalade ambitionen att väcka tankar och sprida kunskap: ”Digging up the graves of the mentally dead” som de själva uttryckte det, för att fortsätta temat med dödgrävare och gravar. Well, de lyckades gräva upp min grav. I låten ”the Night the earth cried” rappade tre medlemmar i gruppen gripande om de övergrepp som begåtts mot deras förfäder i kolonialismens namn – som att bli bortförd från sitt hemland i ett slavskepp. Jag minns textrader från den än idag. 

Genom den skivan introducerades jag för den amerikanska hip hopens vanliga samhällskritik — frågor om ras och diskriminering, reflektioner över livet i storstädernas ghetton, vittnesmål om polisens övervåld, redogörelser över stolthet, frustration och vrede, och en alternativ historieskrivning lika inspirerad av medborgarrättsrörelsen som Nation of Islam. 

Det emancipatoriska folkbiblioteket

För att låna Ingrid Atlestams ord så hade jag där och då börjat en bildningsresa. Idag, 20 år senare, lånar jag inte skivor på bibliotek längre men lyssnar fortfarande på hip hop med stort intresse och mycket nöje. Under min föräldraledighet upptäcker jag låten ”Black thesis” där en av subkulturens talespersoner, den djupt respekterade KRS-One, ömsom rappar om hur man kan stärka sin identitet som svart person i USA och ömsom ger råd om hur man som en del av det kollektivet kan förbättra sin tillvaro. För att uppnå båda dessa mål hänvisar KRS bland annat till bildning, böcker och folkbibliotek:

Gather round the sound and let me show you

The public library – that’s where you go to

Why? ‘cause that’s gonna grow you

Grab a book that help you to know you – It’s so true1

Jag brukar själv beskriva folkbibliotekens verksamhet som en nödvändig infrastruktur – garanten för att alla har tillgång till den kunskap och den information de behöver. KRS-One verkar instämma. Hans ”Black thesis” presenterar till och med folkbiblioteken som en institution där individer som han själv kan få kunskap om sig själva och världen. Enkelt uttryckt att bilda sig, men också något mer – ett redskap för att stärka svarta personers identitet och stolthet, när majoriteten av medier och historieskrivare visar en mindre gynnsam bild av denna grupp.2

Det är ett väldigt fint sätt att se på folkbibliotekens betydelse, och ett synsätt som närmar sig hur jag och många andra gärna vill se på folkbibliotek och folkbildning. Där missgynnade grupper, som exempelvis arbetarklassen i industrialismens Sverige, kan förbättra sin tillvaro genom kollektiva bildningsresor till kunskap. BiS har uttryckt sig fint om detta i sitt program:

Biblioteken skall ge människor möjligheter att skaffa sig kunskap och information om exempelvis samhälleliga, ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga sammanhang för att kunna använda de demokratiska fri- och rättigheterna på ett kreativt och solidariskt sätt.

Många verkar överens om det frigörande i att folkbiblioteken ger individer och grupper möjlighet att bilda sig. Som representant för en missgynnad minoritetsgrupp i ett västerländskt land uppmanar KRS-One sina likar att omfamna folkbiblioteket som kommer stärka dem både som enskilda och kollektiv i relation till majoritetssamhället. Det säger något om folkbibliotekets varumärke. Men det finns också röster från vänsterhåll som problematiserar den idealiserade bilden av folkbibliotek. Alla kritiker är inte lika säkra på att folkbiblioteken besvarar kärleken som rasifierade minoritetsgrupper visar. Hur ska vi förstå detta?

Det förtryckande folkbiblioteket

Bland annat höjs röster om att biblioteken måste dekoloniseras, något som Karin Råghall dokumenterat i bis 2/2019. Kolonisering förstås ibland som övertagande av någon annans land, men det inrymmer också omfattande maktövertaganden som inte är begränsade till land. Begreppet kolonialism används för att beskriva den maktordning som ofta blir en del, eller följd av en koloniseringsprocess. Rasistiska föreställningar blir en del av maktordningen och används ofta för att motivera den. Den territoriella koloniseringen går hand i hand med en kulturell sådan och att arbeta för dekoloniserande (avkoloniserande) bibliotek är ett sätt att skapa en mer etisk biblioteksverksamhet i förhållande till dessa maktstrukturer.

USA:s svarta befolkning är ett klassiskt exempel på en grupp som blivit fruktansvärt behandlade under kolonialismen och efteråt — som slavar och som andra klassens medborgare. Men vi behöver inte blicka ut i världen för att se kolonialismens spår. I Sverige har vi våra egna frågor att göra upp med, och Råghall skriver bland annat om hur bibliotek i Sápmi arbetar medvetet med dekolonisering. 

Även bland klassiska marxister kan vi hitta skarp kritik mot folkbiblioteken. I bis 2/2020 läser jag om hur bibliotekarien Sam Popowich, författare till boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship: A marxist approach, vill utmana föreställningen att bibliotek främjar demokrati. 

”Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.”

En av Popowichs utgångspunkter är att den liberala demokratin vi lever i inte är så demokratisk som den utger sig för. Popowich går så pass långt att han säger ”We don’t live in a democratic state: we live in an authoritarian state which manages the affairs of capital to the detriment of people’s lives and the planet.”3 Popowich menar att vårt statsskick har auktoritära tendenser, och att folkbiblioteken som institutioner inte är immuna mot dessa tendenser, utan snarare gör denna ordning möjlig. Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.

Popowich kritik är radikal och kanske magstark för många, men jag påminns om händelser som bekräftar hans analys, när jag diskuterar folkbibliotek och politik med en vän från Stockholms stadsbibliotek. Vi minns hur föreningen Megafonen var i ropet för snart ett decennium sen. Megafonen arbetade för social rättvisa och organiserade unga förortsbor i storstadsområden. Som en väg till social rättvisa ville man bilda förortens unga, och föreningen tog därför initiativ till att ordna kulturella aktiviteter, seminarier och läxhjälp. På grund av denna verksamhet fick Megafonen inledningsvis mycket positiv uppmärksamhet och välkomnades av biblioteken i Stockholm och Botkyrka som en samarbetspartner. Aktivister från Megafonen presenterades som förebilder av biblioteken och bjöds in att tala på deras scener och evenemang. Man såg möjligheter till samordnad läxhjälp. Men sen kom schismen – organisationen vägrade ta avstånd från de omtalade Husbykravallerna och kritiserade istället polisen för övervåld, likaså deltog aktivister från rörelsen i ”Alby är inte till salu” som protesterade mot utförsäljningarna av Botkyrkas allmännytta. I rädsla för att associeras med organisationen, som visade sig vara alldeles för radikal, distanserade biblioteken sig. 

Det autonoma folkbiblioteket

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker” skriver Peter Björkman om bibliotekarieprofessionen i sin essä ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”4

Det är obestridligt att folkbiblioteken inte är neutrala och något vi kan lära oss av kritiker som Popowich och andra är att folkbiblioteken inte per automatik främjar demokrati, även om vi gärna vill att det ska vara så. Det pågår en ständig politisk dragkamp kring vår verksamhet. Och med tanke på mina egna erfarenheter, och de utsagor och analyser jag tagit del av, så vill jag säga: Folkbiblioteket kan vara både emancipatoriskt och del av en förtryckande struktur – dess demokratiska värde är inte något att ta för givet.

Kanske finns lösningen i de värden som är förankrade i biblioteksprofessionen? Björkman föreslår det – inom bibliotekarierna som grupp finns mycket engagemang för att förverkliga bibliotekets demokratiska potential, och idén om biblioteken som möjliggörare av demokrati premieras också i bibliotekarieutbildningarna. En förutsättning för att bibliotekarier skall kunna verka för detta är att de har en viss autonomi – för ibland kommer de komma på kant med uppdragsgivare som vill dra biblioteken i en viss riktning, begränsa professionens handlingsutrymme och kanske till och med begränsa demokratin.

Med det sagt skulle jag vilja bifoga en egen reflektion. Folkbiblioteken möjliggör individuella resor till bildning varje dag. Men för att verkligen vidga demokratin, så verkar det krävas att man bjuder in de rörelser som kräver medbestämmanderätt och en del av kakan. Den svenska arbetarrörelsen kunde använda folkbildning och folkbibliotek som redskap för att arbetarna som kollektiv skulle få en del av makten – och det var då den svenska demokratin blev verklighet. Kanske är det något sådant som KRS-One föreställer sig, som representant för en marginaliserad grupp i ett annat västerländskt land. Jag är ganska säker på att Megafonen gjorde det.

”Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?”

En politisk organisation som uttalat vill förändra och begränsa biblioteken är Sverigedemokraterna, SD. De vill att biblioteken ska stärka majoritetsbefolkningens värderingar och identitet, och stänga ute de kulturella uttryck och människor som inte passar in. Irreguljära migranter ska inte ha tillgång till biblioteken och böcker på andra språk än svenska inte prioriteras. Vidare vill man rensa biblioteken från uttryck som man tycker är ideologiskt misshagliga, exemeplvis Prideskyltningar. I själva verket vill man inte att kommunerna i någon större utsträckning ska stötta vuxenkultur överhuvudtaget så länge den inte tjänar SD:s övergripande agenda.5 Hur ska vi förhålla oss till detta? Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?

Det modiga folkbiblioteket

När jag är föräldraledig åker jag till Linero igen. Jag går omkring i mina gamla områden. Jag tar bussen in till stan.

Fotografi på Lunds stadsbiblioteks entré.
Jin Zan / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

När jag besöker Lunds stadsbibliotek nu så är saker och ting mycket annorlunda.  Exempelvis är det mycket färre bokhyllor i biblioteket. Men jag ser fortfarande ungdomar som går bland dem och söker efter något. Kanske hittar de sig själva. 

Lunds stadsbibliotek hjälpte mig på min bildningsresa på många sätt. The Pick, The Sickle and the Shovel, som förmodligen är gallrad sen länge, öppnade mina öron för ny musik och talade texter. Berättelser som levandegjorde västvärldens historia av kolonialism och rasism. 
På biblioteket lånar jag nu sociologen Göran Therborns klassanalys Kapitalet, överheten och alla vi andra.6 Jag kom från ett akademiskt hem – där böcker, historia och tankar fanns tillgängliga. Jag hade kanske hittat hit i vilket fall. Inte alla har de förutsättningarna, inte när jag växte upp och inte idag. Idag ser vi i Sverige växande klyftor – i ekonomi, i utbildning, i tillgångar. Therborn skriver i sin bok att klyftorna i Sverige till och med är ännu djupare nu än de var innan arbetarrörelsen inledde sitt jämlikhetsprojekt. Folkbiblioteken kan, behöver, fortfarande vara ett redskap till förändring, men det kräver mod och övertygelse av dem som arbetar där.

Fotnoter

  1.  ”Black Thesis” av JaHI från PE 2.0 och KRS-One finns att lyssna på här: https://iamjahi.bandcamp.com/track/blk-thesis-feat-krs-one (Kollad 2020-08-01). Texten är transkriberad av mig.
  2.  Ett bra exempel på hur mediekritik kan se ut inom hip hop är låten ”Burn Hollywood Burn” av Public Enemy, Ice Cube och Big Daddy Kane. Låten finns på skivan Fear of a Black Planet (Public Enemy, 1990)
  3.  Popowich, Sam (2019, 30 October).” Two democracies – The library and the multitude”. Red Librarian Blog. https://redlibrarian.github.io/article/2019/10/30/two-democracies.html (kollad 20200808)
  4.  Börkman, Peter. (2020) ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”. bis 2/2020
  5. Willstedt, Tobias (2019) ”Svenskarnas bibliotek”. bis 3/2019
  6.  Therborn, Göran (2018). Kapitalet, överheten och alla vi andra. Lund: Arkiv förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Digital omställning kräver digital delaktighet

I samband med coronakrisen har den digitala omställningen tagit nya kliv framåt, inte minst i biblioteksverksamheter. Tobias Willstedt påminner dock om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor, som en sådan utveckling riskerar att negligera.

Text: Tobias Willstedt

December 2019 går jag på föräldraledighet. Det är mitt första barn. Distansen till lönearbete gör mig gott, jag känner mig fri för första gången sedan 2006, då jag började arbeta heltid som bibliotekarie. Jag och mitt barn besöker ofta biblioteket, flera gånger i veckan periodvis. Jag njuter av att bara vara en besökare och inte fundera mer över verksamheten än vilka nya romaner som står på skylthyllan.

När nästan hälften av min ledighet har gått slår coronaviruset till med full kraft. Isoleringen som kommer i dess spår gör inte mig så mycket. Allting har redan stannat av på ett sätt, när jag bara fokuserat på att vara hemma och ge min omsorg till någon som behöver mig så pass mycket som ett spädbarn gör. Dessutom har vi ett stort naturreservat nästgårds, och spenderar flera timmar varje dag med att utforska skogarna.

Som konsekvens av pandemin förlorar min partner både inkomsterna från sitt eget företag och får gå från sitt extrajobb inom handeln. Det finns ingen möjlighet till a-kassa. Jag är förvisso föräldraledig från ett välbetalt myndighetsjobb där jag tjänar bättre än jag någonsin kunnat hoppas på med en bibliotekarieutbildning, men föräldrapenningen blir ändå väldigt knapp med tanke på att vi plötsligt är tre som ska klara oss på den.

Illa blir värre för oss, när alla biblioteken inom gångavstånd stänger. När de fysiska lokalerna inte längre är tillgängliga försöker Stockholms stadsbibliotek lyfta fram sina digitala tjänster. Jag känner väl till dem – Biblio, Pressreader, nedladdningsbara e-böcker, med mera. Problemet är att vi saknar utrustning att komma åt dem. Min telefon som redan har för många år på nacken, är inte optimal för längre läsning. Någon platta har vi inte. Att köpa nytt känns som en stor risk när vi behöver alla slantar vi har för att klara hyran under kommande månader.

Jag håller kontakten med mina vänner, av vilka en är över nittio år, en änka som inte direkt har någon egen familj. I ett slag har hon blivit helt isolerad, med sällskap bara av sin tv och hemtjänsten. Hon älskar att läsa men klarar inte av några digitala tjänster, och är till på köpet syn-, hörsel- och rörelsenedsatt. 

Digital omställning är stridsropet när social distansiering härskar. Men digital omställning handlar också om digital delaktighet. Och knepiga saker som jämlikhet och rättvisa.

Vad är digitalisering?

”Vi ställer inte in, vi ställer om”, hörde jag från verksamheter och personer inom, och utanför, bibliotekssektorn våren 2020. Det man syftade på var den digitala omställning man såg sig motiverad att genomföra med anledning av pandemin. Spridningen av coronan gjorde att de flesta bibliotek i Västeuropa och Nordamerika fick stänga. Undantaget var Sverige där folkbiblioteken, på det stora hela, fortfarande var öppna. Trots det blev förutsättningarna att driva biblioteksverksamhet kraftigt förändrad. Både besökare och personal höll sig hemma av rädsla och omtanke. Biblioteken var tvungna att bli kreativa.

”På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.”

”Att utnyttja digitaliseringens möjligheter är inte längre ett val. Vi vet också att desinformationen flödar och att vikten av källkritik är på riktigt”, läser jag på Kungliga bibliotekets hemsida, då man lanserade den nya plattformen för bibliotek, ”Biblioteken under corona”. Ambitionen är uppriktig och jag ser som åskådare att biblioteken nu faktiskt tar chansen att lyfta fram sina digitala källor och tjänster. Vad innebär det då att ta tillvara på digitaliseringens möjligheter?

Enligt forskaren Jan Gulliksen avser digitisering eller informationsdigitalisering den process där analog information transformeras till digital information. I och med digitsering blir analog information strukturerbar, sökbar och tillgänglig genom digitala kanaler, men samhällelig digitalisering (engelska: digitalization) är den förändring av samhälle, arbetsliv, verksamheter, teknikanvändning och de nya affärsmässiga förutsättningar som uppkommer genom de möjligheter som tekniken ger. Den digitala tekniken ger oss möjlighet att göra saker på andra sätt än vad vi tidigare kunnat göra, men den ger oss också möjlighet att göra helt nya saker.1

I de statliga utredningarnas Sverige beskrivs processen på ett liknande sätt. Jag läser följande i SOU 2014:13, En digital agenda i människans tjänst:

Digitalisering är den samhälls- och människoomvälvande process som gradvis blir allt svårare att över huvud taget särskilja från någon del av livet. Det innebär att individer och organisationer kan kommunicera och utbyta information med andra människor, organisationer och sin omgivning på helt nya sätt. Digitaliseringen och användningen av IT-baserade lösningar kan bidra till att öka tillgängligheten och effektiviteten både hos företag och hos offentlig förvaltning.

En surfplatta med Stockholm stadsbiblioteks hemsida på skärmen
Foto: Tobias Willstedt

Digitalisering är i dessa utsagor ett positivt ord som kommer leda till effektivisering och ökad tillgänglighet, för att inte tala om möjligheterna att göra nya saker. Ser man på bibliotekens verksamhet både innan och under covid-19 kan man finna exempel både på digitisering och samhällelig digitalisering. Analoga medier och verksamheter överförs till digitala kanaler i allt snabbare takt, och vissa saker som görs är helt nya. Jag ser egentligen inget skäl att kritisera något av dessa initiativ, och är säker på att vissa av dem kan leda till goda resultat, när det gäller att uppfylla bibliotekens uppdrag. På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.

Digital kompetens, internet och bibliotek

Innan coronan slog till publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper. Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen, som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.2

Hur kan man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Resultatet tyder på att det finns stora brister på kunskap i hur internet fungerar. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna. Exempelvis kan man läsa Svenskarna och internet 2018 för mer intressant stoff. Där framgår det att det finns en klyfta inte bara mellan de som använder internet och de som inte gör det, utan mellan de som använder internet varje dag och de som gör det mer sällan: ”Redan de som använder internet någon eller några gånger i veckan känner sig mycket mindre delaktiga i det digitala samhället än de som kopplar upp sig dagligen.”3

Vilka når folkbiblioteken?

Att många svenskar saknar digital kompetens är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Men hur framgångsrika är folkbiblioteken egentligen på att nå dem som är i ett utanförskap orsakat av bristande digital kompetens? Inte tillräckligt enligt forskarna Katarina Michnik och Catarina Eriksson:

Vi har funnit att det finns ett samband mellan utbildning, folkbiblioteksbesök och internetanvändning. Personer med högre utbildning tenderar att i högre utsträckning besöka folkbibliotek […]  Personer som i stor utsträckning använder internet, specifikt informationssöker på internet, tenderar i en högre utsträckning att besöka folkbibliotek […] Eftersom de invånare som använder internet i minst utsträckning tenderar vara de som också i minst utsträckning besöker folkbibliotek, är frågan om digitala bibliotekstjänster kan vara ett sätt att nå de invånare som inte besöker folkbibliotek. Vår analys tyder på att så inte är fallet – folkbibliotekens digitala tjänster verkar i liten utsträckning attrahera de respondenter som inte redan besöker folkbibliotek.4

Även om folkbiblioteken möter många utan digital kompetens, är den största gruppen besökare alltså välutbildade personer som är bra på att använda sig av internet själva. Folkbiblioteken har hittills inte varit så bra på att nå dem som står utanför det digitala som man kanske hade hoppats på. Michnik och Eriksson menar med detta som bakgrund att satsningar på digitala tjänster sällan lyckas attrahera nya grupper till att använda folkbiblioteken. Kommer dessa grupper i och med den utveckling som skyndas på av corona stå ännu längre bort från informationssamhället? 

Ett förstärkt klassamhälle

Det är början på 2020. På Twitter diskuterar ett gäng bibliotekarier en kulturkrönika i en stor svensk dagstidning som handlar om hur krångligt det är att använda bibliotekens e-böcker och hur undermåligt utbudet är. Bibliotekarierna gillar inte texten eftersom de tycker att den är dåligt researchad. Någon kommenterar att det bara är första gången man ska använda folkbibliotekens e-bokstjänst som den är krånglig, sen brukar det gå bra. Jag skriver i tråden att många nog tappar sugen efter den där första gången då det inte funkar, det är lite moment of truth – funkar det inte då så kommer man inte tillbaka. Ingen håller med. Förutom bibliotekarierna kan jag identifiera en användare i diskussionen. Han tycker artikelförfattaren har en poäng – det är svårt att använda bibliotekens e-böcker, och utbudet är sämre än i betalapparna.

I kulturkrönikan är det en framgångsrik journalist som tycker att bibliotekens digitala tjänster är för krångliga. Men vilka är då de svenskar som av olika anledningar helt eller delvis står utanför den digitala delaktigheten?  I en enkät som Lärarförbundet låtit göra visar det sig att lärare som jobbar med digital undervisning bedömer att nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara fjärrundervisning. Bland elever från familjer med hög socioekonomisk status bedöms i princip alla ha goda förutsättningar.5 Forskaren Dino Viscovi, som studerat användandet av ny teknik hos äldre användare, konstaterar angående tillgången till utrustning att

[i]nnehavet är tydligt kopplat till materiella, sociala och diskursiva resurser […] Det här skiljer sig åt klassmässigt som teven inte har gjort, som radion inte har gjort. Det är en klassfråga i större utsträckning.6

Vad gäller användandet av digitala tjänster så är socioekonomiska faktorer helt enkelt grundläggande. Utbildning, tillgången till utrustning och möjligheten att betala för ett kvalitativt utbud skapar förutsättningar som avgör ditt handlingsutrymme på nätet. Detta bekräftas i många studier. Se den fakta som presenteras i undersökningen Bibliotek, Internet och demokrati som exempel. På frågor om vilka som konsumerar nyheter bakom betalväggar, kan vi se att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Det är också intressant att många personer i undersökningen svarar att det sämsta med internets utveckling är svårigheten att veta vilka källor man kan  lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda. Det är många som hade velat läsa mer, och vet att många källor på internet inte är tillförlitliga, men de har inte råd eller tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. 

Tobias Willstedt. Foto: Privat

Det finns fler exempel – de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).7 Egentligen är det självklarheter.

”Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta.”

I gruppen som har svårt att hänga med i en digital omställning finns en överrepresentation av personer med funktionsnedsättning. Till exempel visar en undersökning som Synskadades Riksförbund, SRF, gjort att 25 procent av deras medlemmar aldrig har använt internet. En undersökning som visar ett liknande resultat, men med ett bredare anslag, är Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet som 2017 genomfördes av organisationen Begripsam.8

När Begripsam summerar den övergripande frågan om huruvida internet är svårt, tycker 48 procent av deltagarna i undersökningen att så är fallet. Man kan också se i Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet att det finns en stor kunskapsbrist som leder till problem med att använda smarta telefoner. Skillnaderna är stora mellan de olika grupper som finns representerade i undersökningen, men resultatet visar på en tydlig tendens.9

Författaren Margareta Persson skriver i artikeln ”Välfärd eller välgörenhet” i Bang (2/2019) om hur klass samvarierar med funktionsmaktsordningen i Sverige. Det finns en funktionsmaktsordning som skär genom seklerna oberoende av ekonomiska villkor, menar Persson. När Persson skriver att klassamhället och funktionsmaktsordningen samvarierar  refererar hon till hur personer med funktionsnedsättning i Sverige oftare drabbas av fattigdom än andra. Dessutom argumenterar hon för att personer som hör till arbetarklassen och som har funktionsnedsättningar får mycket sämre stöd och hjälp av välfärdssystemet samt att det  bland personer med funktionsnedsättning är tre gånger vanligare att  avstå från vård och hjälpmedel på grund av ekonomiska orsaker än för andra medborgare i Sverige.

Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta. Det handlar inte bara om att digitala tjänster måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning utan att de måste ha råd med utrustningen. Och för många personer med funktionsnedsättning förutsätter det också tillgång till stöd och hjälp. Det här ska inte vara några främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet. I bibliotekslagen står det att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Vi kan inte prata om digitalisering utan att prata om klass och tillgänglighet

När jag skriver detta är problemen orsakade av coronan fortfarande i full blom, och biblioteken jobbar på så bra som möjligt. På Kungliga bibliotekets plattform ”Biblioteken under corona” finns en handfull inlägg som huvudsakligen handlar om digitala satsningar. Jag vill nämna att folkbiblioteken också har gjort satsningar på sina analoga verksamheter, exempel på detta kan vara genom utökad Boken kommer-verksamhet för riskgrupper, take away-satsningar där du kan hämta dina lånade böcker i en bokpåse, och annat.

Möjligheterna med digitalisering lyfts ofta fram, men vi måste ta hänsyn till svårigheterna som finns på strukturell nivå. Som jag har visat i den här texten saknar många svenskar digital kompetens. Studier visar att dessa svenskar inte heller är vana biblioteksbesökare, och som Michnik och Eriksson skriver, så kommer de heller inte att söka sig till biblioteket för att ta del av digitala tjänster, om nya sådana erbjuds. Snarare cementeras de i en position utanför biblioteken och informationssamhället. Anledningen till utanförskapet har sin grund i klass och bristande tillgänglighet.

Vi kan alltså inte enbart ta fram nya digitala tjänster, eller marknadsföra andra, och hoppas att jobbet är färdigt sen. En digital omställning måste göras på rätt sätt. Rätt sätt är att ta hänsyn till frågor om klass, tillgänglighet och andra perspektiv som är nödvändiga att hålla i huvudet om man vill skapa ett inkluderande samhälle. Det är ett arbete som kräver stora insatser, och det som står på spel är ett delat samhälle med enorma klyftor.

Fotnoter

  1. Hämtat ur en föreläsning av Gulliksen om ”Digitaliseringens transformerande kraft” från 2018-11-15. Powerpoint-underlaget går att se här: https://mtm.se/contentassets/922513c70ab84eb4ba4f7e1e240bc1f2/gulliksen-digitaliseringens-transformerande-kraft.pdf. (Kollad 2020-05-08).
  2. Undersökningen genomfördes under hösten 2019 och går att hitta här: https://www.biblioteksforeningen.se/rapporter/bibliotek-internet-och-demokrati/ (Kollad 2020-05-11).
  3. Davidsson, Pamela, Palm, Matti & Melin Mandre, Åsa (2018). Svenskarna och internet 2018. IIS, Internetstiftelsen i Sverige, s. 4.
  4. Eriksson, Catarina & Michnik, Katarina (2019). ”Allas bibliotek” i Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström (red) Sprickor i fasaden. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s. 316.
  5. SVT (2020). Distansundervisning blottar digitalt utanförskap. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/distansundervisning-blottar-digitalt-utanforskap. (Kollad 2020-05-06).
  6. Återgivet från en presentation av Viscovi på Svensk biblioteksförenings forskardag 2019-12-03.
  7. Se Jesper Kleins föreläsning på Svenska Daisykonsortiets konferens 2018-11-15, “Vägen till gemensamma digitala bibliotekstjänster”: https://www.youtube.com/watch?v=XYFsx11-pdw&list=PLgfQyIlO-Fz1xo53zIJFqAcgyGsnbk8IQ&index=11 (Kollad 2020-05-15).
  8. SRF (2015). Dålig digital delaktighet! En rapport om användning av internet hos personer med synnedsättning http://srf.nu/det-har-vill-vi/rapporter/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).
  9. Begripsam (2018). Svenskarna med funktionsnedsättning och internet http://www.begripsam.se/internet/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt

”Jag hoppas vi kan få politikerna att besinna sig”

En grupp biblioteksmedarbetare i Stockholm arrangerade 12 maj en manifestation för att protestera mot de sparkrav som i stor utsträckning kommer påverka bibliotekens verksamhet. bis har träffat en av arrangörerna för att höra mera om manifestationen och om bakgrunden till den.

Text: Tobias Willstedt

Stockholm stadsbibliotek dras med stora sparkrav efter att en borgerlig majoritet har tagit över stadshuset. bis har frågat Patrik Schylström, bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek och en av arrangörerna till manifestationen ”Rädda biblioteken”, om hur han ser på vad som händer och varför han och ett antal kollegor valde att agera. – Vi är mitt uppe i en av de största förändringarna jag har varit med om under mina 21 år som bibliotekarie i Stockholms stad. Jag och mina kollegor måste leta efter så många möjligheter att göra besparingar och effektiviseringar som möjligt, säger Patrik Schylström.

Han poängterar nedskärningarnas konsekvenser för kollegorna på biblioteket.

– Under april och maj leder det till sambemanningar av flera diskar under flera tider, men vi har också kontaktat förlag och andra samarbetspartners och sagt att vi tyvärr inte kan genomföra program och andra aktiviteter, vilka vi från början kommit överens om att genomföra. Det var förstås jobbigt och lätt absurt att skriva dessa mejl och ringa dessa samtal, berättar Patrik Schylström.

Patrik Schylström foto Annika Bryn

12 maj arrangerade en grupp biblioteksmedarbetare (Patrik Schylström, Cecilia Billsdotter Jonsson, Nelly Klayman-Cohen och Agnes Almström) en manifestation på Sergels torg som uppmärksammade nedskärningarna inom Stockholm stadsbibliotek. Foto: Annika Bryn.

Det har ju skrivits i flera medier om stora nedskärningar. Men vill du själv beskriva vad är det som händer inom Stockholms stadsbibliotek och vilken typ av nedskärningar det handlar om?

I höst kommer vi genomföra mycket färre program på samtliga bibliotek och vara färre som bemannar. Under april och maj tar vi i lite extra för att göra så stora besparingar som möjligt, men också i höst kan man befara att vi inte kommer vara långt ovanför minimibemanningen.  Därtill kommer att vi säger adjö till många kollegor som inte får förlängd vikarietid eller som har valt att gå tidigare, både unga och gamla. Det skapar förstås förstämning och jag befarar att vi kommer se många sjukskrivningar närmaste tiden.

Tråkigt nog kommer besparingarna slå också mot de som behöver oss mest, som till exempel de unga och nysvenskarna. Bland annat kommer det mycket populära och omvittnat betydelsefulla bokkollot ställas in. Internationella biblioteket kommer flyttas till Kungsholmen, vilket får till följd att tidningar och tidskrifter ska in någonstans, eventuellt i ett redan trångt Asplundhuset, eventuellt förskingrat på många platser. Dessutom ska medierna och Internationella bibliotekets personal flyttas till Kungsholmens bibliotek, vilket i praktiken innebär en nedläggning av det biblioteket, då Internationella kommer till Kungsholmens tidigare plats, men också att en uppskattad mötesplats för mångspråkighet försvinner och startar om på annan plats. Utöver detta så kommer nedskärningarna leda till ett mindre varierat utbud för våra besökare, men också mindre varierat arbete för mig och mina kollegor.

Det har också sagts att de nedskärningar som äger rum i år kommer följas av ytterligare åtstramningar kommande år. Vad har ni som jobbat inom biblioteken fått höra om detta?

Vi har fått höra att vi ska göra så stora besparingar som möjligt redan nu, för att vara beredda på det som komma skall. Jag och mina kollegor gör samtidigt riskanalyser tillsammans med våra chefer där vi försöker tänka oss olika scenarier och hur vi ska kunna möta dem.

Jag har sett att ni är flera arrangörer och en bred uppsättning talare på manifestationen ”Rädda biblioteken”. Vilka är ni och vill du berätta hur det gick till när ni bestämde er för att anordna en manifestation?

Samtidigt som vi är djupt bedrövade över sakernas tillstånd har vi upplevt ett stort stöd från våra besökare/låntagare, men också från annat håll, som till exempel författarna: Författarförbundet var tidiga med att visa sitt stöd för bibliotekarierna och biblioteksbesökarna, som exempelvis i ett öppet brev i medierna. Visserligen vet vi att det betyder något att vara anställd i en politiskt styrd verksamhet, att vi får vara med om att ställa om verksamheten efter den rådande politiska viljan. Men vi tror att förändringarna kommer vara så stora och konsekvenserna så svåra att vi känner att vi är tvungna att reagera, för att kunna se oss själva i spegeln med gott samvete.

Balsam Karam

Författaren och bibliotekarien Balsam Karam var en av dem som pratade på manifestationen. Foto: Tobias Willstedt

Utöver manifestationen, har ni några andra aktiviteter planerade?

Vi har en Facebook-sida, där vi diskuterar olika strategier, men vi har ingenting annat planerat närmaste tiden. Vi vill lägga så mycket energi som möjligt på den här manifestationen till att börja med!

Hur ser du på era möjligheter att påverka politikernas beslut?

Jag hoppas att vi kan får politikerna att besinna sig. Det var stort av Stockholms stad att ha en så stark vilja att bygga ett bibliotek och verksamheten därtill 1928, då det inte var så lätt i Sverige, men desto märkligare att viljan att nedmontera är så stark nu. Besparingar är en sak. Det är vi vana vid inom kulturförvaltningen. Men det här är någonting mycket värre. Och språket som används av makthavarna är märkligt. De talar om ”effektiviseringar” hellre än ”besparingar”. Och att medborgarna i Stockholm inte kommer märka något. De märker något redan nu. Och de är inte nöjda med vad de ser.

Läs mer