Kategorier
bokrecensioner

Läsvärd antologi om folkbibliotekens guldålder

Av de många civilisatoriska framsteg som gjordes under nittonhundratalet var folkbibliotekens framväxt ett, och som sådant är det värt att dokumenteras. Nu har Biblioteksmuseet i Borås gett ut en ambitiös antologi som försöker beskriva folkbibliotekens utveckling under den senare delen av århundradet.

Redaktörer till antologin är Biblioteksmuseets Tommy Olsson och de i sammanhanget väl meriterade Magdalena Gram och Barbro Thomas. Bokens titel är Framstegens halvsekel 50 år av biblioteksutveckling och skribenterna till antologin är personer som har professionella erfarenheter av de skeenden de beskriver. Inte minst Ingrid Atlestam och Lena Lundgren, kända från bis sidor, som skriver om hur den tongivande bibliotekschefen Sigurd Möhlenbrock satte sin prägel på Göteborgs folkbibliotek respektive om hur barnen tar plats i bibliotekens verksamhet från pionjären Valfrid Palmgren och framåt.

Boken tar sitt avstamp i folkbibliotekssakkunnigas utredning 1949 och är indelad i en sektion för varje årtionde. Varje sektion börjar med en kort sammanfattning av de övergripande samhälleliga skeendena under det årtiondet och det är ett bra grepp, både för att det ger viss kontext men också för att man som läsare får lite kuriosa. Sammanfattningarna ger insikt i de stora dragen samtidigt som varje skribents kapitel ger en fördjupning inom sitt avgränsade ämne.

Hur är innehållet då? Det är mestadels en glädje att läsa fördjupningarna. Vi får ta del av många olika perspektiv på folkbibliotekens verksamhet. Från ursprunget i folkrörelsernas bibliotek får vi följa med när saker som vi idag tar för självklara, som uppsökande verksamhet eller barn- och funkisperspektiv, växer fram. Olika skribenter beskriver hur man har sett på lokalerna under de olika årtiondena, andra berättar om datorernas intåg på biblioteken och andra tekniska landvinningar. För att inte nämna 1900-talets alla utredningar och den bibliotekslag vi till slut fick, allt finns med i boken. Det finns en imponerande bredd i de ämnen som tas upp.

För den som är engagerad i föreningen BiS är det också värt att notera att föreningen omnämns som betydelsefull i flera kapitel. BiS förklaras som en del av det progressiva 1960-talet, en positiv kraft som drev på utvecklingen på många plan.

Som helhet är Framstegens halvsekel läsvärd historieskrivning om en betydelsefull tid. Det är bra struktur på boken och de individuella bidragen är välskrivna och informativa. Jag lärde mig mycket när jag läste, även inom områden där jag redan kände att jag hade fördjupad kunskap, och då får man väl säga att boken uppfyllt sitt syfte. Så jag kan egentligen inte annat än att rekommendera den här antologin till alla som är intresserade av folkbibliotekens historia och även för den som vill få förnyad motivation till sin egen yrkesutövning. För här finns mycket att inspireras av.

Saknar jag något? Möjligen hade det varit intressant att få ytterligare reflektioner om vilka biblioteksarbetarna var. Det är ju trots allt en rätt homogen kår vi verkar i, och det hade varit intressant att se hur man tänkte kring detta under 1900-talets årtionden, eftersom frågorna måste varit aktuella även då. Där hade skribenter kunnat gräva i jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Om antologin hade haft en mer kritisk ingång hade man också kunnat undersöka de mer mörka sidorna i Sveriges historia, och bibliotekens roll. Jag pratar exempelvis om den koloniala politik Sverige har bedrivit i Sápmi och Tornedalen, där minoriteternas språk och kulturarv nära nog utrotats.

Boken slutar i moll. Redaktörerna sammanfattar halvseklets händelser och summerar alla framgångar. Men ligger de bästa tiderna bakom oss? Medielandskapet har förändrats och det politiska landskapet likaså. Sedan 1998 har 435 bibliotek lagts ner i Sverige. Mer än var fjärde bibliotek har alltså försvunnit. Det är inte svårt att förstå pessimismen.

Men nog finns det en yngre generation av biblioteksarbetare som har nya berättelser att dela? Redan när jag läser den här boken tänker jag på den utveckling som skett under 2000-talet som jag hade velat se liknande fördjupningar i. Folkbibliotekens omfamnande av hbtqi-frågor är en av dem, digitaliseringen är en annan. Hur man hanterade corona-pandemin förstås. En framväxande biblioteksverksamhet för de nationella minoriteterna och urfolket samerna – något som sker just nu.  Ännu är inte historien färdigskriven.

Tobias Willstedt

Kategorier
bibliotek bokrecensioner

Mötesplatsen i centrum

Allt detta snack om att biblioteket ska vara en mötesplats, nu senast i rapporterna från Halmstadskonferensen i Bergen, börjar bli tjatigt och känns innehållslöst. Folkbibliotek är ett genial social innovation, en effektiv kollektiv lösning på såväl individuella som samhälliga [sic] informations- och kunskapsbehov. Som bieffekt uppstår möten i tid och rum, mellan människor, idéer, ideologier digitalt och reellt.1

Så debatterade Ingrid Atlestam om folkbiblioteken och mötesplatsfunktionen i BiS blogg 2009, ungefär samtidigt som jag på allvar började förstå folkbibliotekens magi. Året innan hade jag börjat mitt arbete som ungdomsbibliotekarie i Alby i Botkyrka kommun, en av de förorter i Storstockholm som många brukar ha starka åsikter om utan att någonsin ha besökt.

I början av min tid i Alby tänkte jag ibland att folkbiblioteket där var den enda mötesplats, eller för all del kulturinstitution, som fanns i orten. På Alby bibliotek hängde vanligtvis barn, unga och vuxna för jämnan. Men jag  förstod så småningom att den uppfattningen var rakt av fel. På grund av okunskap var min bild av vad en kulturell verksamhet eller mötesplats egentligen var, rätt snäv. Men även om folkbiblioteket där inte var så unik som jag först föreställde mig så  var det den enda mötesplatsen som var kravlös och öppen för alla oavsett ålder, tro, ursprung, plånbok, sexualitet och annat. Fritidsgårdarna, caféerna, de kulturella föreningarnas mötesplatser och de religiösa platserna var något annat.

Att det finns sådana mötesplatser som inte är bundna till identitet, ålder, status eller annat är viktigt. De som brukar argumentera för bibliotekens vara brukar lyfta fram just detta. Att det är en plats där du inte behöver konsumera eller producera, en plats som karaktäriseras av inkludering och sällsynt öppenhet. Historiskt sett har dock inte alla som talat för folkbiblioteken hållit med om just mötesplatsens betydelse utan snarare velat förknippa andra funktioner med biblioteket. Ingrid Atlestam har skrivit ett antal läsvärda inlägg i BiS blogg om ämnet, som det jag inledningsvis citerade, där hon argumenterar för att mötesplatsfunktionen får ta onödigt mycket plats i våra tankar om folkbibliotek jämfört med exempelvis det folkbildande arvet eller utlåning av böcker och andra medier.

En annan som har funderat över bibliotekets roll som mötesplats är Lars Gillegård och han drar andra slutsatser än Atlestam. Gillegård är biografkonsulent på Våra gårdar, en organisation som är kopplad till nykterhetsrörelsen och ger service till ungefär 600 mötesplatser i Sverige, varav 50 biografer, och han är även ordförande i Riksföreningen Biograferna. Under coronans år 2021 släpptes boken Biografer och bibliotek i förening, skriven av Gillegård, som är full av reflektioner över ämnet. Där är mötesplatsfunktionen i centrum och idén om starkare samarbeten mellan biografer och bibliotek presenteras som ett sätt att stärka den funktionen.

Berättelsen om biografernas framväxt i Sverige är spännande för en folkbildningsvän. De flesta samlingslokalerna har sitt ursprung i de gamla folkrörelserna, som nykterhetsrörelsens Ordenshus eller arbetarrörelsens Folkets hus. Av de första biovisningarna i Sverige var det många som ordnades i nykterhetsrörelsens lokaler – på landsbygden var det folkrörelsernas hus som fanns att tillgå för filmvisningar, men där fann man även bibliotek – embryon till det som skulle bli våra folkbibliotek. Idag finns det 443 biografer i Sverige. Av dessa är 166 privat drivna, 34 kommunala, 240 föreningsdrivna samt 3 drivna i stiftelseform. 26 svenska kommuner saknar biograf.

Biograferna, liksom biblioteken, är alltså närvarande på många platser i Sverige där det annars finns ett rätt sparsamt kulturellt utbud. Nu har ju mycket hänt de senaste åren. Sedan 1990-talet med persondatorn och internets genombrott har digitaliseringen förändrat hur människor lever och hur verksamheter bedrivs i samhället. Biblioteken liksom biograferna lever i folks medvetande som fysiska platser, men allt fast förflyktigas. Coronapandemins begränsning av fysiska möten har medfört en snabb och omfattande digital omställning. Denna process är mycket närvarande i Gillegårds bok.

Allt fler av folkbibliotekens verksamheter är inne i en digitaliseringsprocess men just funktionen som mötesplats verkar vara svår att realisera digitalt. Tittar man exempelvis på folkbibliotekens sociala medier är det knappast så att det sprudlar av aktivitet och sällan så att “möten” egentligen uppstår. Någon digital motsvarighet till hänget på biblioteksgolvet i Alby finns ännu inte.

Frågar man exempelvis bibliotekarien och bis-skribenten Tobias Nordberg, verkar det inte heller helt säkert att det är önskvärt att överföra denna funktion i en digital kontext. I sin text “Biblioteket – en digital mötesplats” reflekterar han över att ett bibliotek i teorin skulle “kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier?”. Norberg tycks fråga sig om hela mötesplatsfunktionen i själva verket  är försumbar. Samtidigt ser han att många socialt utsatta grupper lider när tillgången till folkbiblioteket som socialt rum blir mindre under coronapandemin. Så kanske inte vad gäller fysiska möten ändå.2

bis läsare har sannolikt en bra förförståelse av hur pandemin påverkat folkbiblioteken, men hela samhället har ju påverkats och att möjligheten till fysiska möten minskade under pandemin har slagit hårt även mot folkrörelserna. Deras biografer och mötesplatser har varit tvungna att transformeras för att ställa om till digital verksamhet. 

Förändringarna under pandemin beskrivs i Post- och Telestyrelsens, PTS, rapport Digital omställning till följd av covid-19 (2021). Särskilt Folkets Hus och Parker, som har en nationell verksamhet som erbjuder bland annat repertoarfilm och visar live-events i sina lokaler, har varit hårt drabbade. Livesänd teater och opera erbjuds sedan länge i de lokaler som lokalföreningarna bedriver biografverksamhet i och här, samt även inom filmvisningar och event, har publikbegränsningar inneburit stora bortfall. Enligt Folkets Hus och Parker kommer repertoarfilm på deras biografer och liknande förändras permanent med en gradvis förskjutning mot stora digitala plattformar. 

Även på andra sätt ändrar digitaliseringen spelreglerna. Gillegård pekar på hur den tekniska utvecklingen jämnar ut skillnader mellan större biografer i tätorter och de mindre salonger som finns ute i landet. Kostnaderna för att driva biograf minskar och möjligheten att visa ett bredare utbud i salongerna ökar. Sannolikt kommer detta att komma mindre aktörer till del när den totala förståelsen för den digitala transformationen ökar. 

Så det är inte en överdrift att säga, att förutsättningarna för institutioner som folkbibliotek och biografer förändrats stort. I de åtta kapitel som utgör Biografer och bibliotek i förening beskrivs bibliotekens och biografernas verksamhet och utmaningar med den digitala omställningen som bakgrund. Boken inkluderar även fyra appendix varav ett består av konkreta tips till de som vill sätta igång ett samarbete, och tre är redovisningar av de många intervjuer som Gillegård har genomfört med representanter från biblioteks- och biografvärlden.

Gillegård frågar sig vad som förenar biografägare och biblioteksföreträdare, vilka möjligheter som skulle öppna sig med ett samarbete och vad ett sådant skulle innebära. Detta kopplar han till den demokratiska processen för vilken han anser att öppna fysiska mötesplatser har ett stort värde. Medan Nordberg avfärdar just biblioteken som mötesplatser i en digital kontext, är Gillegård kritisk mot den digitala offentligheten i sig. Gillegård påpekar att den virtuella miljön där det digitala samtalet äger rum saknar en viktig komponent – förpliktelsen gentemot varandra. Det är alldeles för lätt att bete sig illa mot främlingar i en virtuell miljö. Resultatet blir polarisering. I den fysiska miljön måste man diskutera och hitta en kompromiss, man kan inte bara logga ut och försvinna. Det är bara en av många baksidor med den virtuella offentlighetens samtal, vars deltagare lätt blir vilseledda, vilket gör verklig politisk förändring svårare. Som motvikt mot den virtuella miljön måste vi ha starka och attraktiva fysiska gemensamhetsmiljöer – som bibliotek eller folkrörelsedrivna biografer.

En stor del av Gillegårds bok går ut på att reflektera över detta  – digitaliseringen gör mycket enklare, men vårt sammanhang blir också mer komplext och svårare att överblicka. Oro och otrygghet kablas ut snabbt i en föränderlig värld som många känner sig vilsna i. Resultatet blir populism. Att öppna och inkluderande mötesplatser som bibliotek är viktiga för att motverka detta är lätt att köpa. Det är inte lika lätt att förstå varför det är så angeläget att bygga samarbeten mellan just bibliotek och biografer. Teoribygget i Biografer och bibliotek i förening är stundtals imponerande men på denna punkt övertygar inte Gillegård mig.

Tobias Willstedt

Fotnoter

  1. Ingrid Atlestams inlägg “Säg bibliotek det räcker!” tillgängligt på https://foreningenbis.com/2009/04/27/sag-bibliotek-det-racker/ (Hämtad 2022-01-27)
  2. Nordberg, Tobias (2021). “Biblioteket – en digital mötesplats”, bis 1/2021.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek tillgänglighet

Ljudboksdebatten saknar funktionsrättsperspektiv

Läsning av tryckta böcker ses oreflekterat i debatten som mera värdefull än andra former av läsning och framställs som det eftersträvansvärda målet. Artikelförfattarna nyanserar begreppet läsning och ifrågasätter bland annat en formulering i BiS program.

Text: Eleonor Pavlov och Tobias Willstedt

Det har nog inte undgått någon som har det mest flyende intresse i bok- och litteraturbranschen att konsumtionen av ljudböcker har gjort en rejäl spurt de senaste åren, dopade av nya digitala streamingtjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat. Parallellt med detta rapporteras om tecken på minskande läsning av pappersböcker, kanske framförallt hos barn och ungdomar.1

Denna utveckling leder tid efter en annan till diskussion på kultursidorna, nu senast i början av året. Ljudböckernas framväxt ses som ett hot. Vissa går så pass långt att de menar att ljudböckernas popularitet i sig bidrar till litteraturens död. Det vill säga något så dramatiskt som att litteraturen i princip upphör som konstform.2 Konsumtion av inlästa böcker målas upp som ett problem, och ögonläsning av svartskrift presenteras som det rätta – eller till och med det enda – sättet att läsa en text.

Det som är slående för vissa av oss som följer den här debatten, inte minst många av oss som jobbat med tillgänglig läsning i biblioteksvärlden, är att funkisperspektivet helt verkar saknas på kultursidorna. Sällan lyfts att ljudböcker och inlästa böcker faktiskt vidgar tillgången till litteratur för personer som på grund av olika funktionsnedsättningar inte kan ta del av svartskrift. Det verkar saknas förståelse för att alla inte har möjlighet att välja något annat sätt att läsa än med öronen, och att en van öronläsare självklart har en bättre förmåga att ta till sig information hen hör, än en person som primärt läser svartskrift.

Om läsning

Begreppet läsning är för många synonymt med läsning av tryckta böcker och när det i debatten lyfts att färre läser är det implicit läsning av pappersböcker som åsyftas. Vissa kan sträcka sig till att inkludera tidningar och tidskrifter i begreppet, ytterligare några kan prata om ett vidgat textbegrepp och även inkludera andra läspraktiker som till exempel att spela dataspel eller se på film. Den klassiska boken – gärna med ett rejält sidantal – ses dock oftast fortfarande som målet som alla som har möjlighet ska försöka nå. Lättläst och öronläsning kan vara okej, men mest som ett steg på vägen.

Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning.

Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning. De flesta av oss kan – och kommer i större delen av våra liv att kunna – läsa svartskrift, men det är inte det bästa sättet att läsa för alla människor. Det alternativ som är bäst för dig är inte nödvändigtvis bäst för alla. Idag finns många alternativ och det bästa sättet att läsa måste rimligtvis vara det som gör att du bäst kan tillgodogöra dig texten på.

Visst går det att peka på skillnader mellan att lyssna och läsa svartskrift. Debattörer på kultursidorna går dock sällan in på djupet kring de olika läspraktikerna. Det fastslås att det är skillnad mellan att läsa med ögon och öron, och att öronläsning är ett sämre sätt att tillgodogöra sig information, men inte varför och för vem. Eftersom debatten är så onyanserad bortses också från olika sätt att ta del av inlästa böcker. Vana öronläsare kan läsa i en halsbrytande hastighet (talböcker möjliggör reglering av uppläsningshastighet) och obekymrat ta till sig avancerad facklitteratur uppläst med talsyntes, vilket kräver stor koncentrationsförmåga och vana. Precis som att alla inte läser svartskrift på samma sätt finns det också en stor variation när det kommer till att läsa inlästa böcker.

Illustration av en man som lyssnar på en inläst bok.
Illustration: Eleonor Pavlov

Talböcker och ljudböcker

Kulturdebatten stirrar sig blind på de digitala marknadslösningarnas framväxt. Men det finns en annan berättelse om inlästa böcker som handlar om engagemang, inkludering och mänskliga rättigheter.

Redan på 1950-talet började De blindas förening, som idag kallar sig för SRF – Synskadades riksförbund, låna ut talböcker genom sin biblioteksverksamhet, en verksamhet som sedan dess bara vuxit. Idag lånar de svenska biblioteken i samarbete med Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, ut talböcker till mängder av låntagare som annars hade saknat möjlighet att ta till sig både skön- och facklitteratur. 

Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor.

Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor. Idag kan personer läsa inlästa böcker både i form av tal- och ljudböcker.

Den största skillnaden mellan talböcker och ljudböcker är att talböckerna är ett hjälpmedel för dem som behöver det, medan ljudböckerna är en kommersiell produkt som alla har möjlighet att använda. Det är förlagen, eller aktörer knutna till dem, som producerar ljudböckerna. Ofta är ljudböckerna inlästa av skådespelare, inte sällan förekommer visst skådespeleri, även ljudeffekter och musik kan finnas med. Ljudböcker har visserligen funnits i ett antal år, men ljudboksapparna i våra smarta telefoner och förlagens ökade intresse för att ge ut inlästa böcker gör att det i många fall kan vara enklare att få tag på en ljudbok än en tryckt bok, under förutsättning att du har möjlighet att betala för tjänsten. 

Talböcker är inlästa med stöd i §17 i upphovsrättslagen. Tack vare detta undantag i upphovsrätten kan MTM och andra biblioteksverksamheter läsa in litterära verk åt personer med funktionsnedsättning, utan att behöva be om lov från författare och förlag. Verksamheten finansieras helt med offentliga medel och garanterar att alla grupper som behöver det – personer med synnedsättning, dyslexi, intellektuell funktionsnedsättning etcetera – får tillgång till litteratur på likvärdiga villkor som andra. Talböckerna förmedlas genom biblioteken och har då ytterligare en tillgänglighetsfördel framför de kommersiella ljudbokstjänsterna – de är gratis för låntagarna.

Det finns också ett antal skillnader mellan ljud- och talböcker ur ett tillgänglighetsperspektiv. Exempelvis ska talböckerna läsas in på ett neutralt sätt – detta för att texten ska vara öppen för tolkning för läsarna. En dramatisk inläsning skapar ett filter mellan läsaren och texten. Vidare finns det ett antal funktioner i talboken för att läsarna ska kunna ta till sig den på ett likvärdigt sätt som svartkskriftsläsaren. Det ska vara möjligt att bläddra, navigera mellan kapitel, lägga till eller läsa in bokmärken, precis som i en pappersbok. Och det är, som sagt, också möjligt att välja uppläsningshastighet.

Talböckernas format har ändrats i takt med den tekniska utvecklingen. Numera kan de som har behov av att läsa talböcker registrera sig som användare för egen nedladdning på sitt bibliotek. Läsaren får då via webben eller appen Legimus tillgång till hela MTM:s bestånd av talböcker. Det är också möjligt att få talböcker på en Daisy-skiva, en CD-liknande skiva, för de som inte vill eller kan använda dator, surfplatta eller smarttelefon. Biblioteken kan hjälpa till att ladda ner talböcker till skiva och låntagaren kan antingen komma till biblioteket och låna eller få böckerna hemskickade utan kostnad. Har du tillgång till tjänsten Talboken kommer kan du få talböckerna nedladdade direkt till din Daisyspelare.3

MTM läser in alla typer av böcker, även om beståndet i deras bibliotek Legimus kan sägas motsvara ett enormt folkbibliotek och ett urval görs enligt snarlika principer. Det är biblioteken som förmedlar inläsningsförslag till Legimus, så precis som att du på ditt bibliotek kan lämna ett inköpsförslag kan du önska att en bok blir inläst. Myndigheten har även ett särskilt uppdrag att läsa in den kurslitteratur på högskolenivå som efterfrågas av studenter med funktionsnedsättning.4

Det är MTM:s ambition att böckerna som väljs ut för produktion som talbok ska finnas tillgängliga i det formatet samtidigt eller så snart som möjligt efter det att de släpps som svartskrift. Detta för att läsning ska kunna ske på jämlika villkor och talboksläsare ska kunna delta exempelvis i kulturdebatten kring fikabordet på jobbet eller med kompisarna. Det är inte alltid möjligt av olika anledningar – det förutsätter exempelvis att myndigheten får tillgång till texten från förlaget på förhand, vilket inte alltid sker. Däremot släpper många förlag ljudböcker samtidigt som den tryckta motsvarigheten, även om det så klart inte görs ljudböcker av alla titlar.

Olika sätt att läsa

Ögonläsning är norm men det finns inte ett sätt att läsa som i alla lägen är självklart bättre än andra. De av oss som av någon anledning har svårt för eller inte kan läsa svartskrift måste få lära sig att läsa på andra sätt. Att hela tiden tvingas läsa på ett sätt som inte fungerar kan ha förödande konsekvenser för inlärning. Ett barn som måste kämpa med ögonläsningen riskerar att hamna efter i skolan och få ett sämre språk. Ett barn som däremot får öronläsa får möjlighet att utveckla sitt språk, vilket skapar bättre förutsättningar om hen senare eller parallellt ska ögonläsa. Många äldre läsare tappar synen med årens gång, då blir inlästa böcker ett sätt att fortsätta ha en relation med litteraturen. Du kanske har läst svartskrift hela livet men till slut har du inte förmågan att göra det längre. För många har läsningen stor betydelse och det kan vara avgörande för livskvaliteten att få fortsätta läsa.

Vi måste tänka på att alla som läser med öronen inte gör det vid sidan av läsning av svartskrift. Det finns även primära öronläsare, det vill säga de av oss som framför allt eller enbart öronläser. Här är inte de inlästa texterna ett komplement, utan en förutsättning för att personen över huvud taget ska kunna läsa. Några av oss kan använda en metod under en period i livet för att övergå till en annan senare. 

Hur vi läser

Idag finns en medvetenhet kring olika inlärningsstilar, när det kommer till läsning framställs däremot oftast ett sätt att läsa som bättre och andra som sämre. Vi lär oss saker på olika sätt, naturligtvis har vi också olika lässtilar. De flesta av oss läser med ögonen, men det finns också de som läser med öron eller fingrar. Det finns också olika sätt att läsa på, även om vi använder samma metod. Vissa läser snabbare, andra läser långsamt. Vissa behöver tystnad runt omkring sig, andra kan läsa var som helst. Det är inte heller ovanligt att vi har olika lästekniker i olika sammanhang. 

När det gäller personer som läser med ögonen ses det inte som konstigt att vi läser på olika sätt, men även öronläsares lästekniker skiljer sig. De av oss som är primära öronläsare behöver också tekniker för att bli bra läsare. Några tar bäst in en text om de får göra saker samtidigt, andra behöver ha det stilla omkring sig. När det gäller framför allt faktatexter är det många som använder talböckernas möjlighet att ändra uppläsningshastighet. De av oss som är primära öronläsare kan skumläsa en text på hög hastighet för att få en helhetsbild av texten för att sen djupläsa vissa delar. När Anna Hamptson Lundh sammanfattar forskningsöversikten Användning av tillgängliga medier, konstaterar hon om användare av tillgängliga medier och deras läspraktiker: “Vi finner en grupp så heterogen att det blir i det närmaste meningslöst att tala om en grupp.”5

Vi är vana att tänka på ögonläsandet som en aktiv handling, visserligen en stillsam aktivitet, men ändå något vi gör. Ögonläsning är en komplicerad process, något som kan lång tid att lära sig. Utöver att identifiera och avkoda tecknen tillkommer kravet på att förstå sammanhang och göra tolkningar av det texten innehåller. Den som läser en tryckt text måste göra allt detta på egen hand, medan den som lyssnar på en ljudbok får vissa delar av detta via uppläsningen. I synnerhet de ofta dramatiserade ljudböckerna presenterar färdiga tolkningar av texten, men även talböckerna – vilka är tänkta att vara mer neutrala – påverkar vår förståelse för texten. Våra erfarenheter och personliga preferenser har inflytande på hur vi uppfattar någons röst och sätt att läsa, vilket i sin tur påverkar hur vi tolkar texten. Öronläsning framställs därför gärna som något passivt, något vi gör medan vi samtidigt gör något annat. Det ses inte som en handling i sig, vilket så klart kan vara sant när det kommer till de av oss som lyssnar på ljudböcker som sällskap på promenader och långa bilresor eller som underhållning medan de diskar. Men det betyder inte att all öronläsning ska ses som något som inte kräver någon insats från den som läser. Det är kognitivt mer utmanande att lyssna på en text och det kan vara svårare att ta till sig exempelvis bokens stil och struktur.6 Och oavsett hur vi läser är det viktigt att inte generalisera kring vilken läsmetod som är den bästa. Det viktigaste borde ändå vara att prata om hur vi förvaltar det vi läser och inte på vilket sätt vi gör det.

Varför vi läser

När vi pratar om kvalitet på läsning måste vi också titta på vad syftet med läsningen är. Det finns många skäl till varför vi läser och det blir skevt att bedöma all läsning på samma sätt. Om förströelse är syftet med ljudboksläsning kanske det inte gör så mycket om vi inte kan återberätta hela bokens handling efteråt, trots att vi eventuellt skulle kunna göra det bättre om vi hade läst svartskrift. Oavsett hur ouppmärksamt vi lyssnar finns möjlighet till ett breddat ordförråd och nya perspektiv, och även om det inte skulle ske är varje läst bok en mer än ingen, oberoende av hur vi läser den.

För de av oss som har möjlighet att läsa svartskrift  finns det så klart en poäng att läsa sådan. Vi ser bokstäverna och orden, stavning och meningsbyggnad, vilket är en viktig kunskap, inte minst om vi själva ska producera text – vilket de flesta idag gör i mer eller mindre stor utsträckning. Är syftet med läsningen att gå djupare in i en text eller lära specifika fakta kan den tryckta boken många fördelar för ögonläsare.  Även om vår introduktion till läsning kom via barndomens högläsningsstunder övergår de flesta av oss som kan ögonläsa till att främst ta till oss texter på det sättet. Det är det vi är vana vid och vi har lärt oss att ta hjälp av bokens typografi och eventuella bilder, tabeller och andra illustrationer för att tolka texten, något som kan vara svårt att överföra till den inlästa boken. Men för de av oss som är primära öronläsare spelar bokstäverna i sig mindre eller inte alls roll. Här behövs – och finns – andra metoder för att tillgodogöra sig språket. Återigen handlar det om vem som ska läsa och varför. 

Biblioteken – på alla läsares sida

Det finns anledningar att kritiskt granska de kommersiella abonnemangstjänster som nu påverkar det litterära landskapet på olika sätt. En analys av den nya affärsmodell som har slagit igenom hade krävt en helt egen text. Men oavsett hur kritiska vi är till dessa förändringar kan inte debatten om dem och de ljudböcker de strömmar bli så ensidig att de som läser med öronen på något sätt blir medbrottslingar i berättelsen om ett kulturfall. 

Vi vill även mana föreningen BiS till eftertanke ur ett funktionsrättsperspektiv. Formuleringen att föreningen ska arbeta för “att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag” som återfinns i BiS program, kan vässas för att på ett tydligare sätt inkludera olika typer av läsare. Biblioteken bör främja alla typer av läsning och stå på läsarens sida oavsett om hen använder ögon, öron eller fingrar för att ta del av en text.

Läsning och litteratur har ett stort värde, menar de som försvarar pappersboken på kultursidorna. Vi håller med. Men vi vill fråga vad de sätter för värde på läsning och litteratur som är tillgänglig för personer som har en funktionsnedsättning eller som av andra anledningar läser med öron och fingrar? Är det verkligen metoden för läsning som är det avgörande? Borde inte målet vara att locka fler personer in i litteraturens värld, oavsett vilken väg de väljer för att ta sig in? Ljudböckerna i sig är inte ett hot, utan tvärtom en möjlighet att få fler läsare. Alla som lyssnar på böcker gör inte det på bekostnad av annan sorts läsning. För många är alternativet tvärtom att inte läsa alls, och det borde väl alltid vara det sämsta alternativet.

Fotnoter

  1. Se exempelvis rapporten Läsandets årsringar av Anna Nordlund och Johan Svedjedal (2019). Finns att hämta här: https://www.forlaggare.se/sites/default/files/lasandets_arsringar_0.pdf (Hämtad 2021-08-20)
  2. Se exempelvis intervjun med litteraturprofessor Sven Anders Johansson i SvD 2021-02-14: https://www.gp.se/kultur/professorn-som-sp%C3%A5r-litteraturens-underg%C3%A5ng-1.41332275?hashvalue=1b82205fdf815cb3b5acf0287379ee447ab0cdaf34572434ba9554fb093d8a5b (Hämtad 2021-08-20)
  3. Om talböcker och olika sätt att läsa dem: https://www.mtm.se/var-verksamhet/talbocker/ (Hämtad 2021-08-20)
  4. Information om MTM:s produktion av talböcker : https://www.mtm.se/var-verksamhet/talbocker/produktion-av-talbocker/ (Hämtad 2021-08-20)
  5. Hamptson Lundh, Anna (2017). Användning av tillgängliga medier – En forskningsöversikt, MTM. Finns att hämta här: https://www.mtm.se/contentassets/f457f99f7f9d4f0ea165c6e1b71ed40b/tillgangliga-medier-rapport-till-webb.pdf (Hämtad 2021-08-20)
  6.  Malm, Mats (2021). ”Ljudlig läsning. Ett historiskt perspektiv” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, 2021, s. 38-41; Björkén-Nyberg, Cecilia (2021). ”Tolkning, tydlighet och tolkande tydlighet” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, s. 137-156.
Kategorier
bibliotek Internationella biblioteket mångspråkighet

Världen i biblioteket

Att erbjuda litteratur på andra språk än svenska är en viktig uppgift för folkbiblioteken. Tobias Willstedt berättar om arbetet med detta och tar oss från verkligheten i det lilla biblioteket i Alby, till striderna runt Internationella biblioteket i Stockholm och avslutar det i Världens bibliotek där bibliotekarier förmedlar böcker i en ny digital era.

Text och foto: Tobias Willstedt

Till Alby

I början av maj 2008 tog jag tunnelbanan ut till Alby i Botkyrka kommun. Det var min första arbetsdag som bibliotekarie där, och jag hade fjärilar i magen när jag gick igenom centrumbyggnaden för att passera till biblioteket. Jag skulle så småningom flytta till en tvåa som låg ungefär fem minuters promenad från Alby centrum, så detta skulle komma att bli mitt hem.

Efter en tid på min nya arbetsplats förstod jag att ingen av Sveriges kommuner är så präglad av språklig mångfald som Botkyrka. Jag tror inte heller att någon av Sveriges kommuner har så ung befolkning som Botkyrka har – det är i vilket fall en ovanligt låg medelålder i kommunen, med många barn och unga. Allt detta präglar såklart biblioteksverksamheten, likaså att bebyggelsen domineras av flerfamiljshus bebodda av personer som i många fall inte har det så gott ställt.

Jag älskade Alby bibliotek. Det var knepigt att arbeta där ibland, men det var ett levande bibliotek, väldigt uppskattat av sina besökare. Jag lärde känna många av dem, särskilt som jag bodde kvar i Alby under ganska många år, även efter tiden jag arbetade på biblioteket.

Alby bibliotek var ett besöksbibliotek snarare än ett lånebibliotek. Jag minns särskilt en man som ofta kom till oss för att låna datorer eller bläddra i någon tidning. Han var den typen av besökare som sällan eller aldrig frågade efter litteratur, men ändå kom till biblioteket i princip varje dag. I våra samtal kom det fram att mannen var av armenisk härkomst.

Efter många besök tog mannen uppenbarligen mod till sig och kom med en förfrågan: att han skulle vilja att det fanns fler böcker på armeniska i Alby bibliotek. 

Botkyrka är som sagt en väldigt språkligt berikad kommun, men jag vill minnas att det också var en särskild dynamik i vilka språk som efterfrågades – Alby var en ort som ofta  fungerade som första anhalt för personer som invandrat till Sverige. Där stannade de nyanlända ett tag, sen flyttade man vidare när man var mer etablerad. Den föränderliga befolkningsstrukturen innebar också att nya språk ofta efterfrågades under en period och sedan upphörde behovet eftersom de som ville läsa hade flyttat vidare. 

Eftersom befolkningens sammansättning var så dynamisk behövde också innehållet på bibliotekets hyllor vara det. Vi hade både ett eget bestånd av böcker på andra språk än svenska, och tog in depositioner från Internationella biblioteket, IB, när det uppstod behov som vi på egen hand inte kunde fylla.

Internationella biblioteket hittade man på denna tiden i Annexet till Stadsbiblioteket vid Odenplan i Stockholm och det var ett av Europas största folkbibliotek för litteratur på olika språk. Förutom att ta emot biblioteksbesökare från Stockholm och världen fungerade IB i Annexet också som lånecentral med uppdrag att komplettera övriga Sveriges folkbibliotek vad gällde litteratur på olika språk. Det innebar att man hade ett konsultativt uppdrag gentemot landets kommunbibliotek och gymnasiebibliotek och fungerade som en resurs för utvecklingen av de mångspråkiga biblioteken i hela Sverige. 

Jag och mina kollegor ville såklart hjälpa den armeniska mannen, och det var ju dessutom vårt jobb att göra precis det. Eftersom vi inte hade några böcker på armeniska, och mannen var den första som frågat efter det, i alla fall under min tid där, tog vi i in en deposition från IB.

Depositionen med armeniska böcker kom, och vi ställde upp dem på hyllan, centralt i biblioteket,

sen stod de på hyllan ett tag, 

tiden gick, och ingen rörde vid dem,

sen var det dags att skicka tillbaka dem till Internationella biblioteket. Innan vi packade ihop böckerna så gick vi igenom dem för att följa upp hur många lån de hade fått. Det var en väldigt mager utdelning på depositionen – inte många lån.

När jag frågade mannen om vi hade tagit in fel böcker, eftersom han inte lånat hem dem, så svarade han att han det inte var det som var det viktiga. Han hade bara velat att de skulle finnas i biblioteket.

Vi  packade ihop de fina böckerna, jag bläddrade i en av dem och noterade hur spänstig den var i pärmen, och sedan skickade vi dem till Internationella biblioteket. Det fanns förmodligen andra låntagare som väntade på dem.

Annexet 

Efter några år och flera jobbyten så byter jag inriktning och flyttar fysiskt och mentalt från den publika verksamheten på folkbiblioteken längst ute på tunnelbanans röda linje till mer strategiskt arbete och nationell biblioteksverksamhet i centrala Stockholm. Jag arbetade nu med fokus på tillgänglig läsning i Myndigheten för tillgängliga mediers kontor vid Globen. Även om vad jag gjorde om dagarna ändrades, så intresserade jag fortfarande mig för de olika grenarna inom folkbibliotekens viktiga uppdrag. Och förutsättningarna hade börjat bli väldigt annorlunda för den mångspråkiga grenen. 

Internationella bibliotekets framtid framstod nämligen som väldigt osäker.1 Det fanns konkreta orsaker till att ledningen ville göra ändringar i verksamheten. För att utföra sina olika uppdrag hade IB tidigare fått sin budget från tre olika håll: från Stockholm stad, från Stockholms läns landsting och från Kungliga biblioteket. Stockholm läns landsting hade från och med 2017 valt att ge det regionala uppdraget till Regionbibliotek Stockholm istället för IB.  Den påse pengar som Stockholm stad fick för att ratta IB krympte helt enkelt.

Förutom problemen med en mindre ekonomi rådde osäkerhet över vad som egentligen skulle hända med de byggnader som då rymde Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek och IB. En ombyggnation har ju varit på tapeten under lång tid, utan att realiseras. Efter att ha beaktat detta stakade SSB:s ledning ut en framtidsplan för IB:s verksamhet, som skulle visa sig vara väldigt impopulär.

Från personalen viskades det under denna tid att IB under en period hade dränerats på personal och kompetens. Tjänster hade flyttats bort från biblioteket eller hade tillåtits stå vakanta. Ett flertal medarbetare hade slutat med anledning av förhållandena på arbetsplatsen. Sedan Larry Lempert gick i pension 2014 hade IB inte haft någon chef på heltid annat än under ett par månader. Som konsekvens hade osäkerheten spridit sig bland personalen och arbetsmiljön har blivit lidande. 

”Allt skulle bli bättre.

Men för många lät det helt enkelt som att Stockholm inte ville ha ett internationellt bibliotek längre.”

Den lösning som Stockholms stadsbiblioteks ledning presenterade, att integrera IB:s verksamhet i resten av biblioteksverksamheten, fick hård kritik, inte minst från personalen. Dåvarande stadsbibliotekarie Katti Hoflin fick bland annat bemöta kritiska röster i Biblioteksbladet och Aftonbladet. Det gjorde Hoflin bland annat genom att hävda att det internationella biblioteket nu skulle ta plats i hela Stockholms stadsbibliotek och den personal som arbetade på IB och besatt viktig spetskompetens, skulle spridas ut bland resten av SSB:s bibliotek. Allt skulle bli bättre.

Men för många lät det helt enkelt som att Stockholm inte ville ha ett internationellt bibliotek längre.

Armenien 

2017 så flyttade jag från slutligen från min tvåa i Alby. Jag hade inte jobbat på Alby bibliotek på några år, men jag hade stannat. Det var hemma.

Samma år som jag flyttade så snubblade jag över romanen Min mormor från Armenien av Anny Romand. När Anny Romand gick igenom några familjehandlingar hittar hon en dagbok som visar sig vara skriven av hennes mormor. Dagboken skildrar den långa vandring mot öknen och döden som en grupp kvinnor och barn drivs ut på i Anatolien 1915 under det som blivit känt som det armeniska folkmordet. Armeniska folkmordet var rena utplåningen av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket och pågick mellan 1915 och 1917, samtidigt som första världskriget pågick.  Än idag är det armeniska folkmordet inte erkänt av den turkiska staten och det är därför en omstridd och känslig fråga.

I dagboken nedtecknar Annys mormor umbäranden hon genomlider under folkmordet. Hon lyckas fly och hamnar slutligen i Marseille. För Anny, som växer upp hos henne, berättar mormodern återkommande om hur hennes dotter, hennes man och andra familjemedlemmar mördades. Romand väver i sin bok ihop stoffet från dagboken med sina egna minnen. 

”Han hann ge mig en av mina bättre bibliotekshistorier i alla fall, när han vid ett tillfälle kommenterade att “mannen som gav dig ditt biblioteksdiplom är en idiot””

Jag slukar boken och den stannar i mina tankar. Däremot hade jag inte träffat mannen från Armenien på ett bra tag. Han försvann under min sista tid som anställd på Alby bibliotek. Jag hade inte heller sett honom i centrum, eller på gatorna, eller på någon annan plats i orten. Kanske flyttade han vidare, eller så ändrades hans livssituation på andra sätt. Han hann ge mig en av mina bättre bibliotekshistorier i alla fall, när han vid ett tillfälle kommenterade att “mannen som gav dig ditt biblioteksdiplom är en idiot” för att jag misslyckades med att hantera en kopiator på det sätt han önskade.

Rädda internationella biblioteket 

Min hemadress var nu i Stockholm och inte Botkyrka och när nyårsraketerna smällde 2018 inleddes ett dramatiskt år för biblioteken i den staden. De borgerliga partierna skulle komma att ålägga Stockholm stadsbibliotek stora sparkrav efter att ha tagit över stadshuset. 

Och de impopulära planer som lagts angående Internationella bibliotekets vara eller inte vara i Annexet skulle nu förverkligas. Efter borgarnas maktövertagande fattade Kulturnämnden i Stockholm slutligen det formella beslutet om Internationella bibliotekets framtid. Verksamheten skulle inte längre rymmas i Annexet. Internationella bibliotekets samling och specialiserade personal skulle skingras.

Under sommaren anordnades en låneaktion på Internationella biblioteket i protest mot förändringarna och den omfattande gallring av bibliotekets medier som höll på att genomföras inför flytten. Under juli uppmanades allmänheten att låna så mycket böcker som möjligt ur internationella bibliotekets bestånd, särskilt från de mindre språken som inte hade lånats ut i någon större utsträckning och därför löpte större risk att gallras. DN rapporterade om protesterna, och skrev att låneaktionen ledde till att utlånen ökade med 400 procent. 

Lånekationen och de högljudda protesterna från aktivisterna inom gruppen “Rädda internationella biblioteket” ledde ingenstans. Internationella biblioteket i Annexet fick stänga, en betydligt mindre verksamhet fick öppna på Kungsholmen och majoriteten av medierna flyttades till Mångspråkiga lånecentralen vid Liljeholmskajen.

Mångspråkiga lånecentralen

Jag är inte så mycket för sociala medier längre, det tar för mycket tid, men i september 2020 så ser jag att någon har delat en länk på BiS facebooksida. Efter att ha klickat mig fram kan jag läsa ett längre inlägg av gruppen “Rädda internationella biblioteket”:

*** Det vår protest förutspådde har hänt! ***

Stockholms kommunpolitiker och stadsbibliotek har svikit stadens – och hela Sveriges – mångspråkiga läsare och låntagare.

Efter nedstängningen av Internationella bibliotekets (IB) lokaler i Annexet i Odenplan i fjol och utspridningen av böckerna över stan har vanskötseln av det mångspråkiga bokbeståndet fortsatt.

Värst är situationen på Mångspråkiga lånecentralen (MLC), som fått hyra in sig i en liten del av Stadsarkivet vid Liljeholmskajen och där de flesta av böckerna från IB förvaras. Stora problem förekommer på MLC: lokalerna är överhuvudtaget inte anpassade för att magasinera böcker: hyllsystemen och ventilationen fungerar inte som de ska, det är dragigt och mögligt och det råder akut underbemanning. Personalen ska helst inte vistas i magasinet pga. brandrisk och måste således stressa ner i magasinen för att hitta böcker.

/…/

Den mångspråkiga och specialiserade personalen som en gång jobbade på IB är nu utspridd på olika bibliotek och har ingen som helst insyn i arbetet på MLC. Ledningen för ”mångspråksarbetet” på Stockholms stadsbibliotek har dessutom knappt alls någon erfarenhet av arbete med mångspråkigt bestånd. Det finns ingen struktur på plats för hur låntagarnas önskemål ska uppmärksammas, inga tydliga planer på hur det mångspråkiga beståndet ska samordnas inom Stockholms stadsbibliotek. Och Annexet står tomt. Varför var det så bråttom att få ut IB utan någon genomtänkt planering för hur det kunde lösas på ett bättre sätt än detta?? 2

Flytten från Annexet genomfördes under hösten 2019, och det har alltså gått ungefär ett år sen dess när jag läser inlägget. Jag gläds över att aktivisterna inte gett upp utan fortfarande är engagerade. Alla som jobbat på folkbibliotek vet hur viktiga frågorna är. Enligt SCB är nästan 20 % av Sveriges befolkning, det vill säga 2 miljoner personer, utrikes födda.3 Många av dem lever i Stockholmsområdet. Vi vet också att folkbiblioteken är viktiga för utrikes födda, att de i hög utsträckning använder deras tjänster och att läsning både är en väg in i svenskan och säkrar kopplingen till det egna språket och kulturen.4 Av dessa anledningar så bestämmer jag mig för att göra lite egna efterforskningar om vad som har hänt med IB:s verksamhet. Det är mer som står på spel än förlusten av en fysisk bibliotekslokal. Det är en nationell angelägenhet.

När jag efter att ha läst inlägget går in på Mångspråkiga lånecentralens hemsida så märker jag att deras webbplats är IB:s gamla sidor som inte verkar ha uppdateras. De hänvisar fortfarande besökare till Annexet, trots att vare sig de lokalerna eller MLC vid Liljeholmskajen ens är öppna för allmänheten. Webbplatsen känns övergiven och lite sorglig. Som om den bara lämnats vind för våg.

Världens bibliotek

MLC:s webbplats är inte det enda som är sorgligt. 1 januari 2020 så stänger en annan gren av den nationella biblioteksverksamheten, min arbetsplats MTM, ner sitt kontor i Stockholm. Myndigheten fortsätter sin verksamhet i Malmö och som konsekvens arbetar jag nu själv utanför bibliotekssektorn för första gången på 14 år. Jag jobbar istället med digital delaktighet, något som blivit väldigt aktuellt i och med att coronapandemin snabbt påskyndat samhällets digitalisering och därmed lämnar stora grupper i utanförskap eftersom de inte har kunskap, eller råd, att hålla jämn takt med en omgivning som tar så snabba språng framåt.

Inte minst görs det bra insatser bland biblioteken i den digitala sfären och sedan några år tillbaka har det gjorts ett försök att starta upp en ny en ny digital bibliotekstjänst där alla som behöver det kan låna e-böcker och ljudböcker på andra språk än svenska. Tjänsten är en viktig satsning inom det mångspråkiga området och den heter Världens bibliotek.

Coronapandemin anstränger kommunernas ekonomi och statens stöd blir viktigt. Vad gäller biblioteken är den efterlängtade nationella biblioteksstrategin inte på plats, men regeringen annonserar att man förlänger Stärka bibliotek, som fördelar stöd genom statliga projektpengar, ytterligare något år. På sociala medier muttrar bibliotekarier om att de är trötta på projekten och vill kunna bygga upp verksamheten på lång sikt. När jag pratar med bekanta i projektgruppen för Världens bibliotek så beklagar de också att det råder osäkerhet kring tjänsten på lång sikt. Just nu drivs den som ett projekt, av konsulter, bland annat med stöd av “Stärkta bibliotek” och andra kortsiktiga ekonomiska lösningar.

För mig aktualiserar coronan framförallt ojämlikheten i samhället. En dansk undersökning visar svart på vitt att den sociala ojämlikheten fått större genomslag i biblioteksanvändandet under covid-19 just på grund av att vi har så olika förutsättningar att ta till oss det digitala. Jag är glad över nya digitala tjänster och satsningar men vet också vilka som kan, och inte kan, ta del av dem. 

Epilog 

Internationella biblioteket är en skugga av vad det har varit men sommaren 2020 lanserar den digitala tjänsten Världens bibliotek sin nya webb och app. I början på hösten 2020 så nås jag av nyheten att det uppstått en väpnad konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan. Jag läser de torftiga svenska källorna och försöker förstå konflikten, men lyckas inte. Jag ser att Turkiets auktoritära ledare Erdogan tagit ensidigt ställning för Azerbajdzjan och förstrött letar jag efter armeniska böcker i Världens bibliotek, men jag hittar inga.

Fotnoter

  1.  Jag skrev om detta i bis 1/2017 – “Omorganisation hotar Internationella biblioteket”
  2.  Inlägget publicerades 19/9 2020 och kan läsas i sin helhet här: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=617213652311164&id=339864370046095 (Kollat 16/10 2020)
  3. Läs mer om SCB utlandsfödda i Sverige på SCB:s webbplats: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/utrikes-fodda/#:~:text=Det%20har%20lett%20till%20att,6%20procent%20av%20Sveriges%20befolkning (Kollad 17/10 2020)
  4. Eriksson, Ögland och Gunnarsson Lorenzten (2020). “Uppstickande molnigheter – nyanser av grått på bibliotek” i Ulrika Andersson, Anders Carlander och Patrik Öhberg Regntunga skyar. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s.165

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Lunds stadsbibliotek nyheter

Från Linero till Lunds stadsbibliotek

Folkbiblioteket kan vara både frigörande och en del av en förtryckande struktur. Tobias Willstedt uppmanar oss att inte ta dess demokratiska värde för givet.

Text: Tobias Willstedt

När jag blev tonåring så började vi ta bussen till skolan. Vi som bodde på Linero, en stadsdel i Lunds  utkant, skulle nämligen få gå de sista åren i grundskolan på Järnåkraskolan närmare stadens centrum. 

Fotografi på ett torg och några byggnader, med ett par höghus i bakgrunden.
Linero centrum. Foto: Tobias Willstedt

Linero är ibland framställt som en fattig stadsdel. Många av mina vänner och uppväxtkamrater kan nog vittna om att detta stämmer. Från min egen uppväxt saknar jag dock de erfarenheterna. Jag minns min egen barndom som trygg och att vi aldrig egentligen saknade något. Linero var, och är, i själva verket ett område där många samhällsklasser och individer med olika kulturell bakgrund lever tillsammans.

Att vi fick gå högstadiet inne i ”stan” hade både för- och nackdelar. Men en av dem var att jag upptäckte Lunds stadsbibliotek, som tidigare hade varit i princip okänt för mig. Avståndet mellan Linero och centrum är inte stort, inser jag idag, men som barn var det enormt. Och närhet betyder mycket för huruvida det blir ett biblioteksbesök eller ej. Så mina första möten med Lunds stadsbibliotek var av betydelse för en bokslukande ungdom som mig. Det var också en stor händelse för mig, när jag hittade till Lunds stadsbiblioteks välsorterade musiksamling. Där fanns mycket att utforska och jag provade mig fram.

Amerikansk hip hop var populärt i Lund på den tiden, inte minst bland mina kompisar på Linero. På biblioteket lånade jag vad som fanns inom genren och en skiva som jag minns särskilt tydligt var the Pick, the Sickle and the Shovel av the Gravediggaz. Gruppen hade börjat sin karriär med en egen stil av hip hop som de kallade horrorcore. Om jag ska beskriva vad som kännetecknar horrorcore passar ord som skräck och ockultism, som Stephen King i rap-format. Deras andra skiva the Pick, the Sickle and the Shovel, var dock mer reflekterande, och gruppen hade där den uttalade ambitionen att väcka tankar och sprida kunskap: ”Digging up the graves of the mentally dead” som de själva uttryckte det, för att fortsätta temat med dödgrävare och gravar. Well, de lyckades gräva upp min grav. I låten ”the Night the earth cried” rappade tre medlemmar i gruppen gripande om de övergrepp som begåtts mot deras förfäder i kolonialismens namn – som att bli bortförd från sitt hemland i ett slavskepp. Jag minns textrader från den än idag. 

Genom den skivan introducerades jag för den amerikanska hip hopens vanliga samhällskritik — frågor om ras och diskriminering, reflektioner över livet i storstädernas ghetton, vittnesmål om polisens övervåld, redogörelser över stolthet, frustration och vrede, och en alternativ historieskrivning lika inspirerad av medborgarrättsrörelsen som Nation of Islam. 

Det emancipatoriska folkbiblioteket

För att låna Ingrid Atlestams ord så hade jag där och då börjat en bildningsresa. Idag, 20 år senare, lånar jag inte skivor på bibliotek längre men lyssnar fortfarande på hip hop med stort intresse och mycket nöje. Under min föräldraledighet upptäcker jag låten ”Black thesis” där en av subkulturens talespersoner, den djupt respekterade KRS-One, ömsom rappar om hur man kan stärka sin identitet som svart person i USA och ömsom ger råd om hur man som en del av det kollektivet kan förbättra sin tillvaro. För att uppnå båda dessa mål hänvisar KRS bland annat till bildning, böcker och folkbibliotek:

Gather round the sound and let me show you

The public library – that’s where you go to

Why? ‘cause that’s gonna grow you

Grab a book that help you to know you – It’s so true1

Jag brukar själv beskriva folkbibliotekens verksamhet som en nödvändig infrastruktur – garanten för att alla har tillgång till den kunskap och den information de behöver. KRS-One verkar instämma. Hans ”Black thesis” presenterar till och med folkbiblioteken som en institution där individer som han själv kan få kunskap om sig själva och världen. Enkelt uttryckt att bilda sig, men också något mer – ett redskap för att stärka svarta personers identitet och stolthet, när majoriteten av medier och historieskrivare visar en mindre gynnsam bild av denna grupp.2

Det är ett väldigt fint sätt att se på folkbibliotekens betydelse, och ett synsätt som närmar sig hur jag och många andra gärna vill se på folkbibliotek och folkbildning. Där missgynnade grupper, som exempelvis arbetarklassen i industrialismens Sverige, kan förbättra sin tillvaro genom kollektiva bildningsresor till kunskap. BiS har uttryckt sig fint om detta i sitt program:

Biblioteken skall ge människor möjligheter att skaffa sig kunskap och information om exempelvis samhälleliga, ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga sammanhang för att kunna använda de demokratiska fri- och rättigheterna på ett kreativt och solidariskt sätt.

Många verkar överens om det frigörande i att folkbiblioteken ger individer och grupper möjlighet att bilda sig. Som representant för en missgynnad minoritetsgrupp i ett västerländskt land uppmanar KRS-One sina likar att omfamna folkbiblioteket som kommer stärka dem både som enskilda och kollektiv i relation till majoritetssamhället. Det säger något om folkbibliotekets varumärke. Men det finns också röster från vänsterhåll som problematiserar den idealiserade bilden av folkbibliotek. Alla kritiker är inte lika säkra på att folkbiblioteken besvarar kärleken som rasifierade minoritetsgrupper visar. Hur ska vi förstå detta?

Det förtryckande folkbiblioteket

Bland annat höjs röster om att biblioteken måste dekoloniseras, något som Karin Råghall dokumenterat i bis 2/2019. Kolonisering förstås ibland som övertagande av någon annans land, men det inrymmer också omfattande maktövertaganden som inte är begränsade till land. Begreppet kolonialism används för att beskriva den maktordning som ofta blir en del, eller följd av en koloniseringsprocess. Rasistiska föreställningar blir en del av maktordningen och används ofta för att motivera den. Den territoriella koloniseringen går hand i hand med en kulturell sådan och att arbeta för dekoloniserande (avkoloniserande) bibliotek är ett sätt att skapa en mer etisk biblioteksverksamhet i förhållande till dessa maktstrukturer.

USA:s svarta befolkning är ett klassiskt exempel på en grupp som blivit fruktansvärt behandlade under kolonialismen och efteråt — som slavar och som andra klassens medborgare. Men vi behöver inte blicka ut i världen för att se kolonialismens spår. I Sverige har vi våra egna frågor att göra upp med, och Råghall skriver bland annat om hur bibliotek i Sápmi arbetar medvetet med dekolonisering. 

Även bland klassiska marxister kan vi hitta skarp kritik mot folkbiblioteken. I bis 2/2020 läser jag om hur bibliotekarien Sam Popowich, författare till boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship: A marxist approach, vill utmana föreställningen att bibliotek främjar demokrati. 

”Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.”

En av Popowichs utgångspunkter är att den liberala demokratin vi lever i inte är så demokratisk som den utger sig för. Popowich går så pass långt att han säger ”We don’t live in a democratic state: we live in an authoritarian state which manages the affairs of capital to the detriment of people’s lives and the planet.”3 Popowich menar att vårt statsskick har auktoritära tendenser, och att folkbiblioteken som institutioner inte är immuna mot dessa tendenser, utan snarare gör denna ordning möjlig. Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.

Popowich kritik är radikal och kanske magstark för många, men jag påminns om händelser som bekräftar hans analys, när jag diskuterar folkbibliotek och politik med en vän från Stockholms stadsbibliotek. Vi minns hur föreningen Megafonen var i ropet för snart ett decennium sen. Megafonen arbetade för social rättvisa och organiserade unga förortsbor i storstadsområden. Som en väg till social rättvisa ville man bilda förortens unga, och föreningen tog därför initiativ till att ordna kulturella aktiviteter, seminarier och läxhjälp. På grund av denna verksamhet fick Megafonen inledningsvis mycket positiv uppmärksamhet och välkomnades av biblioteken i Stockholm och Botkyrka som en samarbetspartner. Aktivister från Megafonen presenterades som förebilder av biblioteken och bjöds in att tala på deras scener och evenemang. Man såg möjligheter till samordnad läxhjälp. Men sen kom schismen – organisationen vägrade ta avstånd från de omtalade Husbykravallerna och kritiserade istället polisen för övervåld, likaså deltog aktivister från rörelsen i ”Alby är inte till salu” som protesterade mot utförsäljningarna av Botkyrkas allmännytta. I rädsla för att associeras med organisationen, som visade sig vara alldeles för radikal, distanserade biblioteken sig. 

Det autonoma folkbiblioteket

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker” skriver Peter Björkman om bibliotekarieprofessionen i sin essä ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”4

Det är obestridligt att folkbiblioteken inte är neutrala och något vi kan lära oss av kritiker som Popowich och andra är att folkbiblioteken inte per automatik främjar demokrati, även om vi gärna vill att det ska vara så. Det pågår en ständig politisk dragkamp kring vår verksamhet. Och med tanke på mina egna erfarenheter, och de utsagor och analyser jag tagit del av, så vill jag säga: Folkbiblioteket kan vara både emancipatoriskt och del av en förtryckande struktur – dess demokratiska värde är inte något att ta för givet.

Kanske finns lösningen i de värden som är förankrade i biblioteksprofessionen? Björkman föreslår det – inom bibliotekarierna som grupp finns mycket engagemang för att förverkliga bibliotekets demokratiska potential, och idén om biblioteken som möjliggörare av demokrati premieras också i bibliotekarieutbildningarna. En förutsättning för att bibliotekarier skall kunna verka för detta är att de har en viss autonomi – för ibland kommer de komma på kant med uppdragsgivare som vill dra biblioteken i en viss riktning, begränsa professionens handlingsutrymme och kanske till och med begränsa demokratin.

Med det sagt skulle jag vilja bifoga en egen reflektion. Folkbiblioteken möjliggör individuella resor till bildning varje dag. Men för att verkligen vidga demokratin, så verkar det krävas att man bjuder in de rörelser som kräver medbestämmanderätt och en del av kakan. Den svenska arbetarrörelsen kunde använda folkbildning och folkbibliotek som redskap för att arbetarna som kollektiv skulle få en del av makten – och det var då den svenska demokratin blev verklighet. Kanske är det något sådant som KRS-One föreställer sig, som representant för en marginaliserad grupp i ett annat västerländskt land. Jag är ganska säker på att Megafonen gjorde det.

”Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?”

En politisk organisation som uttalat vill förändra och begränsa biblioteken är Sverigedemokraterna, SD. De vill att biblioteken ska stärka majoritetsbefolkningens värderingar och identitet, och stänga ute de kulturella uttryck och människor som inte passar in. Irreguljära migranter ska inte ha tillgång till biblioteken och böcker på andra språk än svenska inte prioriteras. Vidare vill man rensa biblioteken från uttryck som man tycker är ideologiskt misshagliga, exemeplvis Prideskyltningar. I själva verket vill man inte att kommunerna i någon större utsträckning ska stötta vuxenkultur överhuvudtaget så länge den inte tjänar SD:s övergripande agenda.5 Hur ska vi förhålla oss till detta? Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?

Det modiga folkbiblioteket

När jag är föräldraledig åker jag till Linero igen. Jag går omkring i mina gamla områden. Jag tar bussen in till stan.

Fotografi på Lunds stadsbiblioteks entré.
Jin Zan / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

När jag besöker Lunds stadsbibliotek nu så är saker och ting mycket annorlunda.  Exempelvis är det mycket färre bokhyllor i biblioteket. Men jag ser fortfarande ungdomar som går bland dem och söker efter något. Kanske hittar de sig själva. 

Lunds stadsbibliotek hjälpte mig på min bildningsresa på många sätt. The Pick, The Sickle and the Shovel, som förmodligen är gallrad sen länge, öppnade mina öron för ny musik och talade texter. Berättelser som levandegjorde västvärldens historia av kolonialism och rasism. 
På biblioteket lånar jag nu sociologen Göran Therborns klassanalys Kapitalet, överheten och alla vi andra.6 Jag kom från ett akademiskt hem – där böcker, historia och tankar fanns tillgängliga. Jag hade kanske hittat hit i vilket fall. Inte alla har de förutsättningarna, inte när jag växte upp och inte idag. Idag ser vi i Sverige växande klyftor – i ekonomi, i utbildning, i tillgångar. Therborn skriver i sin bok att klyftorna i Sverige till och med är ännu djupare nu än de var innan arbetarrörelsen inledde sitt jämlikhetsprojekt. Folkbiblioteken kan, behöver, fortfarande vara ett redskap till förändring, men det kräver mod och övertygelse av dem som arbetar där.

Fotnoter

  1.  ”Black Thesis” av JaHI från PE 2.0 och KRS-One finns att lyssna på här: https://iamjahi.bandcamp.com/track/blk-thesis-feat-krs-one (Kollad 2020-08-01). Texten är transkriberad av mig.
  2.  Ett bra exempel på hur mediekritik kan se ut inom hip hop är låten ”Burn Hollywood Burn” av Public Enemy, Ice Cube och Big Daddy Kane. Låten finns på skivan Fear of a Black Planet (Public Enemy, 1990)
  3.  Popowich, Sam (2019, 30 October).” Two democracies – The library and the multitude”. Red Librarian Blog. https://redlibrarian.github.io/article/2019/10/30/two-democracies.html (kollad 20200808)
  4.  Börkman, Peter. (2020) ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”. bis 2/2020
  5. Willstedt, Tobias (2019) ”Svenskarnas bibliotek”. bis 3/2019
  6.  Therborn, Göran (2018). Kapitalet, överheten och alla vi andra. Lund: Arkiv förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.