Etikettarkiv: digitala bibliotek

Internet och bibliotekets närvaro

Bibliotekens digitala närvaro används alltför sällan till faktisk biblioteksverksamhet. Våra webbplatser och våra konton i sociala medier är mer än bara reklampelare. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skriver bibliotekarien Tobias Nordberg.

Text: Tobias Nordberg

För en tid sedan läste jag en liten bok av Per-Olof Ågren, som är universitetslektor vid institutionen för informatik vid Umeå universitet. I boken, 69 teser om internet, framlägger Ågren bland annat tesen att internet i en postdigital tid måste ses som en resurs för närvaroproduktion. Han nämner också betoningen av platsens betydelse, av den lokala närvarons konsekvenser, som en lösning på problemet med överflödet av digital kultur: ”När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser”. Där och då tänkte jag inte vidare på den framlagda tesen (det var sommar och jag hade nyss tillträtt en ny tjänst). Men när jag senare började fundera i mer konkreta termer över folkbibliotekets roll i ett digitalt sammanhang kom formuleringen om internet som en resurs för närvaroproduktion tillbaka till mig. Vad innebär egentligen digital närvaro för ett bibliotek?

När vi talar om plats i en digital kontext kan vi mena en mängd olika saker. En av dem är den fysiska platsen så som den uttrycks digitalt. Som exempel kan nämnas IKEA:s webbplats, som i viss mån kan ses som en digital representation av ett IKEA-varuhus (minus köttbullar och panikångest). Vi kan titta på möbler, jämföra priser och lägga intressanta artiklar i vår kundvagn. På samma sätt kan vi förstås hävda att en biblioteksanvändare som reserverar en bok via bibliotekets webbplats i någon mening besöker biblioteket. Men för att en plats ska kunna uttryckas digitalt måste den först byta skepnad. På något sätt måste den anta en form som gör den tillgänglig i ett digitalt format.

I sin bok Pandora’s Hope har den franske sociologen Bruno Latour beskrivit hur en sådan process kan gå till. I hans fall handlar det emellertid inte om en webbplats utan om en forskningsrapport, men omvandlingen från materia till text fungerar på ett liknande sätt även om texten är digital. Den sker i en kedja av transformationer längs vilken platser och föremål i flera led översätts till skriftspråk och bild. Genom ett längre exempel förklarar Latour hur materia kan bli till tecken, ord och bilder och hur den därigenom antar en form som är mer kommunicerbar och har en större spridningspotential. Han beskriver hur en forskargrupp tar ett antal jord- och lerprover som översätts i flera led till dess de blivit en forskningsrapport: ”jorden blir en papperskub, ord blir papper, färger blir nummer och så vidare ad infinitum”. En ny nivå innebär alltså inte att en exakt avbild av det föregående stadiet skapas (en färg är inte samma sak som ett nummer), utan istället lyfts vissa egenskaper fram medan andra plockas bort. Det är också därför översättningen sker. För att materialet ska kunna användas i önskvärt syfte måste en aktör framkalla vissa egenskaper hos det som det inte redan besitter. Latour visar genom en intressant diskussion vad som händer med egenskaperna hos något som går igenom en sådan tranformationskedja. Materialet förlorar sådant som egenart, lokalitet och mångfald medan det vinner sådant som spridning, standardisering och kompatibilitet.

När biblioteket översätts till ett digitalt format genomgår det samma typ av förändringar som Latours jordprover (trots att inga större likheter föreligger mellan bibliotekslokaler och lera). Det genomgår till exempel en typ av lokalitetsförlust och en sorts spridningsvinst som båda i hög grad påverkar hur biblioteket uppfattas. När vi talar om bibliotekens digitala närvaro är det också viktigt att poängtera att platsens betydelse till viss del förskjuts genom att översättningen från fysisk lokal till digital arena placerar den i en ny kontext. Därmed kan översättningen i sig också ses som en sorts kreativ omvandlingsprocess. Modellen fungerar dessutom precis lika väl om ordningen är den motsatta. Om vi tänker oss en webbplats som vi av någon anledning vill gestalta i ett fysiskt rum äger samma process rum fast omvänt (den vinner egenart, förlorar standardisering, etcetera). Det innebär i förlängningen att den nyrenoverade bibliotekslokalen och den negligerade webbplatsen borde kunna ses som olika uttryck för samma princip, för en bibliotekets idé som kan gestaltas på olika sätt i olika miljöer. Min mening är att det är den idén, den principen, som vi som folkbibliotek borde sträva efter att söka fånga och ge uttryck för, även på våra digitala plattformar.

Som situationen nu ser ut har biblioteket i bästa fall ett Facebook-konto som hänvisar till en webbplats som i sin tur hänvisar till en bibliotekslokal. Att så i digitalt format informera om verksamheter i det fysiska biblioteket är i praktiken inte ett sätt att upprätthålla någon egentlig närvaro i digitala rum. Snarare gör det att det är möjligt för biblioteket att bortförklara eller förneka sin digitala frånvaro genom att peka på att det faktiskt syns i sociala medier. Men det som syns är inte ett bibliotek. De tjänster och upplysningar som idag frekvent går att nå via svenska folkbiblioteks webbplatser och konton i sociala medier är förstås inte onödiga men det är egentligen bara boktips från bibliotekarier som av dem kan sägas vara någon typ av egentlig biblioteksverksamhet. Folkbibliotek är offentliga informationscentraler, organisationer som leder människor till det material de vill ha eller behöver och som bedömer och kategoriserar kultur och information och gör den fritt tillgänglig för allmänheten. Vill vi vara folkbibliotek på nätet är det så vi måste agera i praktiken även där. Vissa försök har förstås också gjorts att samordna den här typen av insatser. Bibblan svarar, en gratis svarstjänst från svenska folkbibliotek, och Bibblan guidar, en samling databaser och webbplatser som valts ut och uppdateras av bibliotekarier, är exempel på tjänster som på ett föredömligt sätt utför referensarbete gratis åt hela befolkningen. Problemet är att få verkar känna till dem, vilket förmodligen beror på att vår digitala närvaro inte är tillräckligt stor för att biblioteken ska ses som en självklar digital aktör i det allmänna medvetandet.

Illustration

Illustration: Martin Persson, utifrån en originalbild av Aaron Parecki (https://www.flickr.com/photos/aaronpk).

Det digitala formatet skiljer sig från det fysiska på många sätt och inte alltid till det tidigares fördel, men kanske finns det ändå en grund till en demokratisering av bibliotekens verksamhet i den mer direkta dialog med användarna som digitaliseringen möjliggör. Bibliotekens samhälleliga relevans kommer att öka om de kan fånga upp användarnas behov och önskemål på ett mer direkt sätt med hjälp av den digitala miljöns dialogiska struktur. Som Platon låter Sokrates påstå i Faidros: ”Det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter.” De strikt monologiska egenskaperna kan inte tillskrivas bara måleriet och den traditionella skriften: de präglar snarare alla typer av äldre medier. Detta ”egendomliga fel” har vi emellertid nu, två och ett halvt tusen år senare, börjat hitta sätt att åtgärda. Ändå tenderar vi på biblioteken ofta att betrakta våra digitala plattformar främst som en typ av medium för nyhetsförmedling. Men att nyttja dem på det sättet är egentligen lika absurt som att montera ned hela det fysiska biblioteket utom anslagstavlan vid entrén, där en egenhändigt hopknåpad WordArt-affisch oläst skriker ut sitt budskap. Oläst, eftersom ingen någonsin kommer att besöka ett sådant bibliotek.

Den digitala miljön bör alltså inte ses som en yta för marknadsföring av biblioteket och dess verksamhet, den är snarare en andra arena för verksamheten i sig. Vi måste fråga oss hur vi vill att den verksamheten ska se ut och hur en digital arena påverkar våra möjligheter. Hur utnyttjar vi våra nätplattformar? Hur kan vi arbeta tillsammans för att vår digitala närvaro ska bli ett uttryck för vad vi faktiskt är? Ingen visar hela sitt jag i alla sammanhang. Vi lyfter fram de sidor av oss som behövs i den specifika situation som vi befinner oss i men inuti är vi ändå alltid oss själva. Så måste även biblioteket kunna agera. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet.

Läs mer