Etikettarkiv: digitala bibliotek

E-bokens framtid, då och nu

Vad tänkte man om e-boken år 2000, och vad tänker man nu? Hur har utvecklingen kring digitala böcker sett ut och vilken framtid går vi till mötes när det gäller lästeknologier? Martin Persson diskuterar några aspekter av e-boksutvecklingen med avstamp i en DN-artikel från millennieskiftet.

Text: Martin Persson

Nu lanseras emellertid det tekniska verktyg som enligt somliga bedömare kommer att släppa den elektroniska bokfloden lös. Det kallas läsplatta och är det senaste mobila, det vill säga den nya pryl du måste bära i fickan utöver din mobiltelefon, minidiscspelare och digitala almanacka för att vara en marknadstrogen konsumenthund. 

En läsplatta visar text med högre upplösning än vanliga textvisningsprogram som Adobe Acrobat Reader. Den är stor som en bok och tillåter användaren att göra understrykningar, hundöron, anteckningar och slå upp ord i en inbyggd ordlista. Skillnaden är att läsplattan rymmer fler titlar än pappersboken, att man tack vare skärmbelysningen kan läsa i mörker och att man inte gärna tar den med sig i badet.

Jag läser en artikel från år 2000, där DN:s Sverker Lenas undersöker e-bokens status och framtid (DN, 26/8 2000). Artikeln, som fick rubriken ”Boken spås en framtid på museum”, spekulerar i e-bokens utveckling och den (har det visat sig) hyfsat stabila frågan om när e-boken kommer att slå ut pappersboken för gott. 

Det är kul läsning så här tjugo år senare, med referenser till teknik och en typ av teknikoptimism som känns ganska daterad vid det här laget – en vindpust från 1990-talet som får fläkta ens bibliotekarielugg för en stund. Det här var före de smarta telefonernas tid, även om en av de intervjuade i artikeln spår ”en utveckling där mobiltelefonens, den digitala almanackans och läsplattans specifika funktioner kommer att integreras i en enda apparat”. 

”Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). ”

Här ligger man nu på soffan tjugo år senare och scrollar iväg timmarna på just en sådan apparat. Bredvid mig på soffbordet ligger oftast också en läsplatta dedikerad till traditionell e-boksläsning, till skillnad från allroundapparaten smarttelefonen, som innebär allsköns junk; gulliga kattfilmer, textmeddelanden och mail från alla möjliga, några dagstidningsprenumerationer, ett trettiotal poddar, och frenetiskt uppdaterade modulärsynth- eller fotorelaterade fora och annonssidor. Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). 

Min läsplatta 

Men när jag lyckas slita mig läser jag nog mest på läsplattan, en släkting i rakt nedstigande led till de läsplattor som i artikeln från 2000 föreslås revolutionera bokmarknaden inom de närmsta decennierna. Älskar min läsplatta, den är otroligt smidig att ta med och en fröjd att läsa EPUB- eller till och med PDF-filer i, mycket tack vara den fria tredjepartsprogramvaran KOReader,1 som man kan ersätta tillverkarens standardprogramvara med. Det här innebär dock att jag är utestängd från alla typer av e-boksdistribution som bygger på det som kallas Digital Rights Management (DRM)2 och handlar om olika sorters artificiella spärrar för att förhindra olovlig kopiering av upphovsrättsskyddat material. Detta inkluderar den allra största delen av bibliotekens e-boksdistribution, eftersom den kräver läsprogramvara som kan låsa upp och kontrollera bokinnehållet och sedan låsa till det när lånetiden löper ut. Man är hänvisad till appar eller webbmjukvara vars funktion, förutom förstås att förmedla litteratur, är att begränsa tillgången till materialet och alternativa sätt att konsumera det på. DRM-teknik är inkompatibel med fri programvara, eftersom krypteringsalgoritmen skulle exponeras om man skulle inkludera den i kod som blev öppet tillgänglig, så därför, inga DRM:ade e-böcker i min läsplatta, jag håller till godo med (bara) vattenmärkta e-böcker som jag köper i nätbokhandeln och fria nätresurser. Det går ingen direkt nöd på mig, men jag har svårt att glädjas åt bibliotekens eller streamingtjänsternas ökade e-boksdistribution, eftersom jag tycker att den bygger på att man offrar läsarens rättigheter att själv välja läsutrustning, eller att välja bort programvara som man inte har någon insyn i hur den fungerar eller hur den hanterar ens data. Affärsmodellerna och licensavtalen kräver förstås dessa teknologier, jag förstår det, men som sagt, jag tycker det är synd. 

Foto på en palm pilot som svävar i universum.
Ursprungligt foto av Rama & Musée Bolo via Wikimedia Commons (CC BY‐SA).

Från e-boksläsning till ”digital läsning” 

Hur blev det då med e-boksboomen, har den kommit enligt framtidsspaningen från år 2000? 

Både ja och nej. Profetian att ”år 2020 är pappersboken ett museiföremål”, signerad den dåvarande chefen på Microsofts teknologiavdelning Dick Brass, var förstås lite väl tilltagen, fortfarande idag är pappersläsning en väsentlig del av bok- och litteraturkonsumtionen. Samtidigt visar studier som exempelvis Internetstiftelsens ”Svenskarna och internet” på en inte försumbar och dessutom ökande e-boksläsning i Sverige. I rapportens upplaga från 2019 noterar man att en knapp tredjedel av svenskarna läser e-böcker. 

Ytterligare en intressant observation i samma studie är att drygt 5 procentenheter fler lyssnar på ljudböcker, som också distribueras digitalt på plattformar jämsides med e-böcker. Det vill säga något fler konsumerar digitala böcker i ljudformat än i textformat och ”sammantaget konsumerar 42 procent någon av dessa digitala böcker”, konkluderar rapporten. 

Det här anknyter till en viktig aspekt av digitaliseringen av bokutgivningen, nämligen den digitala bokens möjlighet att tillfredsställa olika lässätt och bidra till ökad tillgänglighet. Ett förgivettagande i Lenas text, artikeln från 2000, är att e-boken, precis som pappersboken, läses visuellt, det vill säga e-boken är en angelägenhet för den stora majoriteten seende läsare, eller läsare utan någon typ av läsnedsättning. Texten fokuserar på olika nya teknologier för mobila och bokvänliga skärmar och tar även upp minskad skrytfaktor som en möjlig broms för e-bokens framgång – böckerna kan inte visas upp i en bokhylla för andra på samma sätt när de blir digitala, konstateras det. 

”E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. ”

Antagandet att läsning företrädesvis sker som en visuell aktivitet är inte särskilt ovanligt, men det är viktigt att tänka på att digitaliseringen av bokproduktion och läsning har medfört stora vinster vad gäller tillgänglighet och läsning på andra sätt än svartskriftsnormen. Ljudboken är ett exempel, men också de möjligheter till universell utformning av böcker som dagens e-boksteknik möjliggör. Exempelvis e-boksformatet EPUB 33 kan bära multimodala böcker innehållandes digital text såväl som inläst tal och synkronisering mellan dessa, samt uppmärkning som stödjer läsning med skärmläsare och punktskriftsdisplay eller lokal talsyntes på ens dator eller smarta telefon. Samma mediefil kan läsas, beroende på vad varje läsare behöver eller föredrar, med synen, hörseln, eller taktilt. E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. 

Framtiden 

Nu vore det kanske läge att jag, inspirerad av e-bokstexten från år 2000, avlägger en egen framtidsspaning, vad händer med e-boken i framtiden? 

Att både utgivningen och läsningen av digitala böcker ökar är ju ganska tydligt, åtminstone i en svensk kontext. 

Kodexen, vår gamla vän, är inte uträknad, varken för mig eller för många andra. En viktig ”feature” hos den är dess avsaknad av internetanslutning, appar och blip och blop, vilket kan ses som en ”bugg” i andra möjliga läsmaskiner, som i smarttelefonen. (Dessutom är läsplattor ganska kassa i en bokcirkel har jag märkt, det är svårt att motsvara bläddrandet i ett platt skärmgränssnitt.) 

Men en viktigare fråga än e-boken vs. pappersboken är kanske infrastrukturen för digital läsning – hur inlåsande kommer den vara, hur centraliserad, hur tillgänglig? Tillgänglighetsdirektivet, som klubbats i EU och nu ska implementeras i medlemsländernas nationella lagstiftning, ställer tillgänglighetskrav på bland annat e-böcker. Att tillse e-böckers tillgänglighet blir då inte bara en fråga för myndigheter och organisationer som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) i Sverige, så direktivets införande blir intressant att följa de kommande åren. Inte minst blir det spännande att se var tolkningen av kravet att DRM-teknik inte får blockera hjälpmedel och tillgänglighetsfunktioner landar.

E-bokens framtid är förhoppningsvis tillgänglig, och förhoppningsvis inte kantad av alltför hårda intrång i läsarens och användarens rättigheter att kunna styra sin lässituation. 

Vi får se hur det blir med det, om tjugo år till.

Fotnoter

  1. KOReader är ett läsprogram utvecklat för läsplattor med så kallad ”e-ink”-skärm, men går även att köra på mobiler eller surfplattor med Android. Det utvecklas och distribueras under den fria licensen licensen GNU AGPL. Läs mer på https://koreader.rocks/ eller i bis 3/2018, där några av utvecklarna till KOReader intervjuades.
  2. På webbplatsen Defective by Design, ett projekt av Free Software Foundation, kan man läsa mer om DRM, se https://www.defectivebydesign.org/.
  3. Läs mer om EPUB 3-formatet i specifikationen hos W3C: https://www.w3.org/publishing/epub32/epub-spec.html

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Internet och bibliotekets närvaro

Bibliotekens digitala närvaro används alltför sällan till faktisk biblioteksverksamhet. Våra webbplatser och våra konton i sociala medier är mer än bara reklampelare. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skriver bibliotekarien Tobias Nordberg.

Text: Tobias Nordberg

För en tid sedan läste jag en liten bok av Per-Olof Ågren, som är universitetslektor vid institutionen för informatik vid Umeå universitet. I boken, 69 teser om internet, framlägger Ågren bland annat tesen att internet i en postdigital tid måste ses som en resurs för närvaroproduktion. Han nämner också betoningen av platsens betydelse, av den lokala närvarons konsekvenser, som en lösning på problemet med överflödet av digital kultur: ”När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser”. Där och då tänkte jag inte vidare på den framlagda tesen (det var sommar och jag hade nyss tillträtt en ny tjänst). Men när jag senare började fundera i mer konkreta termer över folkbibliotekets roll i ett digitalt sammanhang kom formuleringen om internet som en resurs för närvaroproduktion tillbaka till mig. Vad innebär egentligen digital närvaro för ett bibliotek?

När vi talar om plats i en digital kontext kan vi mena en mängd olika saker. En av dem är den fysiska platsen så som den uttrycks digitalt. Som exempel kan nämnas IKEA:s webbplats, som i viss mån kan ses som en digital representation av ett IKEA-varuhus (minus köttbullar och panikångest). Vi kan titta på möbler, jämföra priser och lägga intressanta artiklar i vår kundvagn. På samma sätt kan vi förstås hävda att en biblioteksanvändare som reserverar en bok via bibliotekets webbplats i någon mening besöker biblioteket. Men för att en plats ska kunna uttryckas digitalt måste den först byta skepnad. På något sätt måste den anta en form som gör den tillgänglig i ett digitalt format.

I sin bok Pandora’s Hope har den franske sociologen Bruno Latour beskrivit hur en sådan process kan gå till. I hans fall handlar det emellertid inte om en webbplats utan om en forskningsrapport, men omvandlingen från materia till text fungerar på ett liknande sätt även om texten är digital. Den sker i en kedja av transformationer längs vilken platser och föremål i flera led översätts till skriftspråk och bild. Genom ett längre exempel förklarar Latour hur materia kan bli till tecken, ord och bilder och hur den därigenom antar en form som är mer kommunicerbar och har en större spridningspotential. Han beskriver hur en forskargrupp tar ett antal jord- och lerprover som översätts i flera led till dess de blivit en forskningsrapport: ”jorden blir en papperskub, ord blir papper, färger blir nummer och så vidare ad infinitum”. En ny nivå innebär alltså inte att en exakt avbild av det föregående stadiet skapas (en färg är inte samma sak som ett nummer), utan istället lyfts vissa egenskaper fram medan andra plockas bort. Det är också därför översättningen sker. För att materialet ska kunna användas i önskvärt syfte måste en aktör framkalla vissa egenskaper hos det som det inte redan besitter. Latour visar genom en intressant diskussion vad som händer med egenskaperna hos något som går igenom en sådan tranformationskedja. Materialet förlorar sådant som egenart, lokalitet och mångfald medan det vinner sådant som spridning, standardisering och kompatibilitet.

När biblioteket översätts till ett digitalt format genomgår det samma typ av förändringar som Latours jordprover (trots att inga större likheter föreligger mellan bibliotekslokaler och lera). Det genomgår till exempel en typ av lokalitetsförlust och en sorts spridningsvinst som båda i hög grad påverkar hur biblioteket uppfattas. När vi talar om bibliotekens digitala närvaro är det också viktigt att poängtera att platsens betydelse till viss del förskjuts genom att översättningen från fysisk lokal till digital arena placerar den i en ny kontext. Därmed kan översättningen i sig också ses som en sorts kreativ omvandlingsprocess. Modellen fungerar dessutom precis lika väl om ordningen är den motsatta. Om vi tänker oss en webbplats som vi av någon anledning vill gestalta i ett fysiskt rum äger samma process rum fast omvänt (den vinner egenart, förlorar standardisering, etcetera). Det innebär i förlängningen att den nyrenoverade bibliotekslokalen och den negligerade webbplatsen borde kunna ses som olika uttryck för samma princip, för en bibliotekets idé som kan gestaltas på olika sätt i olika miljöer. Min mening är att det är den idén, den principen, som vi som folkbibliotek borde sträva efter att söka fånga och ge uttryck för, även på våra digitala plattformar.

Som situationen nu ser ut har biblioteket i bästa fall ett Facebook-konto som hänvisar till en webbplats som i sin tur hänvisar till en bibliotekslokal. Att så i digitalt format informera om verksamheter i det fysiska biblioteket är i praktiken inte ett sätt att upprätthålla någon egentlig närvaro i digitala rum. Snarare gör det att det är möjligt för biblioteket att bortförklara eller förneka sin digitala frånvaro genom att peka på att det faktiskt syns i sociala medier. Men det som syns är inte ett bibliotek. De tjänster och upplysningar som idag frekvent går att nå via svenska folkbiblioteks webbplatser och konton i sociala medier är förstås inte onödiga men det är egentligen bara boktips från bibliotekarier som av dem kan sägas vara någon typ av egentlig biblioteksverksamhet. Folkbibliotek är offentliga informationscentraler, organisationer som leder människor till det material de vill ha eller behöver och som bedömer och kategoriserar kultur och information och gör den fritt tillgänglig för allmänheten. Vill vi vara folkbibliotek på nätet är det så vi måste agera i praktiken även där. Vissa försök har förstås också gjorts att samordna den här typen av insatser. Bibblan svarar, en gratis svarstjänst från svenska folkbibliotek, och Bibblan guidar, en samling databaser och webbplatser som valts ut och uppdateras av bibliotekarier, är exempel på tjänster som på ett föredömligt sätt utför referensarbete gratis åt hela befolkningen. Problemet är att få verkar känna till dem, vilket förmodligen beror på att vår digitala närvaro inte är tillräckligt stor för att biblioteken ska ses som en självklar digital aktör i det allmänna medvetandet.

Illustration

Illustration: Martin Persson, utifrån en originalbild av Aaron Parecki (https://www.flickr.com/photos/aaronpk).

Det digitala formatet skiljer sig från det fysiska på många sätt och inte alltid till det tidigares fördel, men kanske finns det ändå en grund till en demokratisering av bibliotekens verksamhet i den mer direkta dialog med användarna som digitaliseringen möjliggör. Bibliotekens samhälleliga relevans kommer att öka om de kan fånga upp användarnas behov och önskemål på ett mer direkt sätt med hjälp av den digitala miljöns dialogiska struktur. Som Platon låter Sokrates påstå i Faidros: ”Det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter.” De strikt monologiska egenskaperna kan inte tillskrivas bara måleriet och den traditionella skriften: de präglar snarare alla typer av äldre medier. Detta ”egendomliga fel” har vi emellertid nu, två och ett halvt tusen år senare, börjat hitta sätt att åtgärda. Ändå tenderar vi på biblioteken ofta att betrakta våra digitala plattformar främst som en typ av medium för nyhetsförmedling. Men att nyttja dem på det sättet är egentligen lika absurt som att montera ned hela det fysiska biblioteket utom anslagstavlan vid entrén, där en egenhändigt hopknåpad WordArt-affisch oläst skriker ut sitt budskap. Oläst, eftersom ingen någonsin kommer att besöka ett sådant bibliotek.

Den digitala miljön bör alltså inte ses som en yta för marknadsföring av biblioteket och dess verksamhet, den är snarare en andra arena för verksamheten i sig. Vi måste fråga oss hur vi vill att den verksamheten ska se ut och hur en digital arena påverkar våra möjligheter. Hur utnyttjar vi våra nätplattformar? Hur kan vi arbeta tillsammans för att vår digitala närvaro ska bli ett uttryck för vad vi faktiskt är? Ingen visar hela sitt jag i alla sammanhang. Vi lyfter fram de sidor av oss som behövs i den specifika situation som vi befinner oss i men inuti är vi ändå alltid oss själva. Så måste även biblioteket kunna agera. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet.

Läs mer