Etikettarkiv: tobias nordberg

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt

MIK omstrukturerar medvetandet

Läs- och skrivkunnighet beskrivs ofta som en förutsättning för att kunna delta i samhällsdiskussionen. Tobias Nordberg funderar på hur dagens krav på medie- och informationskunnighet, en utvidgad förståelse av läs- och skrivkunnighet i dagens multimodala mediemiljö, påverkar biblioteken – och oss människors sätt att förstå världen. 

Text: Tobias Nordberg 

Illustration: Stellan Klint

När jag sent omsider insåg att jag – trots mina dåliga gymnasiebetyg – hade möjlighet att studera vid universitetet hade jag mognat så pass, att jag hade vett nog att inte ta mig vatten över huvudet men inte nog för att frångå mina egentliga intressen och sätta kurs mot ett välbetalt men urtrist arbete. Humaniora blev därför det jag kom att ägna de kommande åren åt och det är jag tacksam för idag. Många av de texter jag läste under min studietid har förstås fallit mig ur minnet för längesedan, men vissa har dröjt sig kvar och gör sig fortfarande påminda med jämna mellanrum. Jag vill tro att det har att göra med att de har något väsentligt att säga om livet och samhället och med att de faktiskt i någon mån har gjort mig till den jag är idag. Särskilt kan jag påminna mig att jag formligen slukade en bok som handlade om talets och skriftens historia och om deras förhållande till varandra: Muntlig och skriftlig kultur av Walter J. Ong. Det händer fortfarande att jag, som nu, plockar fram den ur bokhyllan, mest kanske för att påminna mig om den studieglädje den en gång skänkte mig men också för att jag tror att den har något viktigt att förmedla. Bokens undertitel, Teknologiseringen av ordet, syftar inte, som en modern läsare kanske förutsätter, på ett ökat användande av informations- och kommunikationsteknik i det moderna samhället. Den hänvisar istället till en uppfinning som funnits med oss i tusentals år: skriften. 

Man som skriver vid en laptop

I ett kapitel med den talande rubriken Skrivande omstrukturerar medvetandet resonerar Ong kring skrivandets och läsandets väsen och kring hur de egentligen påverkar oss och det sätt vi uppfattar världen på. Skriften, menar Ong, ”har varit och är den mest betydelsefulla av alla mänskliga uppfinningar. Den är inte bara ett bihang till talet. Eftersom skriften förflyttar talet från mun och öra till en ny förnimmelsevärld, synens och ögats, förvandlar den talet och därmed också tanken.” Trots att det är näst intill omöjligt att sätta fingret på hur läsningen egentligen påverkar individens sätt att uppleva världen och tolka olika typer av information är det svårt att neka till att den gör det. Mitt sätt att tänka har förändrats av att jag allt som oftast har befunnit mig i den synens och ögats förnimmelsevärld som Ong beskriver. Läsförmågan låter oss se igenom verklighetens väggar och skåda det som ligger där bakom, likt argonauten Lynkeus i grekisk mytologi eller Stålmannen i amerikansk dito. Den skapar ett parallellt perceptivt rum och ger vår världsbild en dimension som vi som tidigt lärt oss att läsa oftast tar för given.

Idag talar man ofta om litteraciteter (eng. literacies) istället för läs- och skrivkunnighet. Begreppets främsta förtjänst är att det tar hänsyn till en multimodal syn på kommunikation där andra semiotiska resurser än texten är i fokus och där även till exempel bilder och ljud används för att skapa betydelse. De texter vi läser idag är ofta av andra format än bokens. Det gäller de skyltar, affischer, flygblad och annat som vi möter under en promenad på stan men också det internetforum vi slött skummar igenom, vårt allt tröttare Facebookflöde eller kvällstidningens grälla webbplats. Många gånger är texten då kombinerad med ljud eller bild och tillsammans skapar de en sammansatt och dynamisk betydelse som går utöver de enskilda uttrycksformerna. Det är värt att poängtera att det moderna medielandskapet förutsätter en avancerad och mångfacetterad litteracitet och att en traditionell läs- och skrivkunnighet förstås är en väsentlig del även i att förstå digitala och multimodala texter. Om man inte kan tala, lyssna, skriva och läsa, menar till exempel Marika Alneng i sin bok Folkbibliotek i förändring, kan man heller inte vara delaktig i det nya medielandskapet, bland annat eftersom man helt enkelt inte tänker på information på samma sätt som när man kan. 

I artikeln ”Språkutveckling, medier och demokrati” framhåller Kent Adelmann med flera att läsaren av multimodala texter visserligen behöver kunna tolka skrift, bild och ljud men att en multimodal kompetens som låter henne utläsa relevanta betydelser ur kombinationer av dessa uttrycksformer idag är nödvändig vid sidan av den mer traditionella kommunikativa kompetensen. Det är dessutom viktigt att på en grundläggande nivå förstå hur digital teknik fungerar och vilka sociala konsekvenser den får för individen. När vi talar om läs- och skrivförmåga eller litteracitet kan det därför vara givande att inkludera även medie- och informationskunnighet och digital kompetens i diskussionen. Exempelvis kan de flesta av de resonemang som Ong för om hur läsandet och skrivandet påverkar människan tillämpas även på den multimodala litteraciteten och medie- och informationskunnighet (MIK). Det är alltså inte bara läs- och skrivkunnigheten utan alla typer av litteraciteter, inklusive MIK, som ”omstrukturerar medvetandet”. För ett folkbibliotek som ska arbeta med att främja digital kompetens gäller det därför inte bara att lära användare att hantera olika typer av digitala tjänster utan också att ge dem möjlighet att bli till digitala medborgare som tänker på digitala medborgares sätt.

Ur ett annat perspektiv är det viktigt att poängtera att biblioteket ofta gynnar dem som redan besitter en traditionell litteracitet på hög nivå. Biblioteket ska vara en garant för allas lika tillgång till information och till de världar litteraturen (i bred bemärkelse) öppnar men om det systematiskt framhåller en viss medietyp gynnar det också en viss typ av litteracitet och utestänger därmed dem som inte har tillägnat sig denna i särskilt hög grad. Man kan fråga sig om det verkligen är försvarbart ur ett socialt perspektiv och om det är rimligt i ljuset av bibliotekslagens formulering om att verka för det demokratiska samhällets utveckling. För att följa med i samhällets utveckling och förbli relevant samtidigt som det fyller sitt syfte måste biblioteket alltså dels på sätt och vis skapa ett demokratiskt problem genom att i allt högre grad satsa på digitala medier och dels försöka lösa samma problem genom att arbeta med MIK och alternativa litteraciteter. Precis som när det gäller tillgång till litteratur handlar det om mer än att bara göra individer till goda samhällsmedborgare. Det handlar också om att skapa möjligheter till självförverkligande och personlig utveckling. Jag vill avsluta med att återigen plocka fram Walter J. Ong ur bokhyllan, denna gång för att återge ett kort citat: “Att använda en teknologi kan berika den mänskliga själen, vidga den mänskliga anden och intensifiera människans inre liv.” Det gäller, vågar jag påstå, både vår moderna informationsteknologi och den teknologi som är det skrivna ordet.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Missa inte nästa nummer av bis med tema rasism och dekolonisering!

IMG_0580

Foto: Karin Råghall

Nästa nummer av bis innehåller i vanlig ordning spännande material om bibliotek, kultur och samhälle. Denna gång ägnar vi särskild uppmärksamhet åt rasism och dekolonisering.

Ur innehållet:

  • “Det handlar om otroligt mycket mer än litteratur på samiska språk”
    Enligt flera rapporter är folkbibliotekens arbete med urfolket samerna otillräckligt. Nu ska Lycksele bibliotek ta tag i frågan.
  • “This is a project with no end”
    Hur kan biblioteken bidra till att dekolonisera universitetsutbildningarna? Karin Råghall har ställt några frågor till en engelsk grupp bibliotekarier som försöker göra just detta.
  • Svenskarnas bibliotek
    Idag är Sverigedemokraterna det dominerande partiet i ett antal kommuner. bis har granskat ett antal program, motioner, uttalanden och beslut som partiet ligger bakom för att undersöka hur Sverigedemokraterna vill påverka biblioteken.
  • “Det bidde en tumme”
    Det slutgiltiga utkastet till Nationell biblioteksstrategi har gått på remiss. Vad är bra, vad är mindre bra och vad saknas?
  • MIK omstrukturerar medvetandet
    Tobias Nordberg reflekterar över MIK, medvetande och litteraciteter. 
  • Recensioner
    Recensioner av Struktur men hur? och Masked by trust: bias in library discovery.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Bli medlem eller prenumerant redan idag för att få nästa nummer i brevlådan! En prenumeration kostar 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Internet och bibliotekets närvaro

Bibliotekens digitala närvaro används alltför sällan till faktisk biblioteksverksamhet. Våra webbplatser och våra konton i sociala medier är mer än bara reklampelare. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skriver bibliotekarien Tobias Nordberg.

Text: Tobias Nordberg

För en tid sedan läste jag en liten bok av Per-Olof Ågren, som är universitetslektor vid institutionen för informatik vid Umeå universitet. I boken, 69 teser om internet, framlägger Ågren bland annat tesen att internet i en postdigital tid måste ses som en resurs för närvaroproduktion. Han nämner också betoningen av platsens betydelse, av den lokala närvarons konsekvenser, som en lösning på problemet med överflödet av digital kultur: ”När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser”. Där och då tänkte jag inte vidare på den framlagda tesen (det var sommar och jag hade nyss tillträtt en ny tjänst). Men när jag senare började fundera i mer konkreta termer över folkbibliotekets roll i ett digitalt sammanhang kom formuleringen om internet som en resurs för närvaroproduktion tillbaka till mig. Vad innebär egentligen digital närvaro för ett bibliotek?

När vi talar om plats i en digital kontext kan vi mena en mängd olika saker. En av dem är den fysiska platsen så som den uttrycks digitalt. Som exempel kan nämnas IKEA:s webbplats, som i viss mån kan ses som en digital representation av ett IKEA-varuhus (minus köttbullar och panikångest). Vi kan titta på möbler, jämföra priser och lägga intressanta artiklar i vår kundvagn. På samma sätt kan vi förstås hävda att en biblioteksanvändare som reserverar en bok via bibliotekets webbplats i någon mening besöker biblioteket. Men för att en plats ska kunna uttryckas digitalt måste den först byta skepnad. På något sätt måste den anta en form som gör den tillgänglig i ett digitalt format.

I sin bok Pandora’s Hope har den franske sociologen Bruno Latour beskrivit hur en sådan process kan gå till. I hans fall handlar det emellertid inte om en webbplats utan om en forskningsrapport, men omvandlingen från materia till text fungerar på ett liknande sätt även om texten är digital. Den sker i en kedja av transformationer längs vilken platser och föremål i flera led översätts till skriftspråk och bild. Genom ett längre exempel förklarar Latour hur materia kan bli till tecken, ord och bilder och hur den därigenom antar en form som är mer kommunicerbar och har en större spridningspotential. Han beskriver hur en forskargrupp tar ett antal jord- och lerprover som översätts i flera led till dess de blivit en forskningsrapport: ”jorden blir en papperskub, ord blir papper, färger blir nummer och så vidare ad infinitum”. En ny nivå innebär alltså inte att en exakt avbild av det föregående stadiet skapas (en färg är inte samma sak som ett nummer), utan istället lyfts vissa egenskaper fram medan andra plockas bort. Det är också därför översättningen sker. För att materialet ska kunna användas i önskvärt syfte måste en aktör framkalla vissa egenskaper hos det som det inte redan besitter. Latour visar genom en intressant diskussion vad som händer med egenskaperna hos något som går igenom en sådan tranformationskedja. Materialet förlorar sådant som egenart, lokalitet och mångfald medan det vinner sådant som spridning, standardisering och kompatibilitet.

När biblioteket översätts till ett digitalt format genomgår det samma typ av förändringar som Latours jordprover (trots att inga större likheter föreligger mellan bibliotekslokaler och lera). Det genomgår till exempel en typ av lokalitetsförlust och en sorts spridningsvinst som båda i hög grad påverkar hur biblioteket uppfattas. När vi talar om bibliotekens digitala närvaro är det också viktigt att poängtera att platsens betydelse till viss del förskjuts genom att översättningen från fysisk lokal till digital arena placerar den i en ny kontext. Därmed kan översättningen i sig också ses som en sorts kreativ omvandlingsprocess. Modellen fungerar dessutom precis lika väl om ordningen är den motsatta. Om vi tänker oss en webbplats som vi av någon anledning vill gestalta i ett fysiskt rum äger samma process rum fast omvänt (den vinner egenart, förlorar standardisering, etcetera). Det innebär i förlängningen att den nyrenoverade bibliotekslokalen och den negligerade webbplatsen borde kunna ses som olika uttryck för samma princip, för en bibliotekets idé som kan gestaltas på olika sätt i olika miljöer. Min mening är att det är den idén, den principen, som vi som folkbibliotek borde sträva efter att söka fånga och ge uttryck för, även på våra digitala plattformar.

Som situationen nu ser ut har biblioteket i bästa fall ett Facebook-konto som hänvisar till en webbplats som i sin tur hänvisar till en bibliotekslokal. Att så i digitalt format informera om verksamheter i det fysiska biblioteket är i praktiken inte ett sätt att upprätthålla någon egentlig närvaro i digitala rum. Snarare gör det att det är möjligt för biblioteket att bortförklara eller förneka sin digitala frånvaro genom att peka på att det faktiskt syns i sociala medier. Men det som syns är inte ett bibliotek. De tjänster och upplysningar som idag frekvent går att nå via svenska folkbiblioteks webbplatser och konton i sociala medier är förstås inte onödiga men det är egentligen bara boktips från bibliotekarier som av dem kan sägas vara någon typ av egentlig biblioteksverksamhet. Folkbibliotek är offentliga informationscentraler, organisationer som leder människor till det material de vill ha eller behöver och som bedömer och kategoriserar kultur och information och gör den fritt tillgänglig för allmänheten. Vill vi vara folkbibliotek på nätet är det så vi måste agera i praktiken även där. Vissa försök har förstås också gjorts att samordna den här typen av insatser. Bibblan svarar, en gratis svarstjänst från svenska folkbibliotek, och Bibblan guidar, en samling databaser och webbplatser som valts ut och uppdateras av bibliotekarier, är exempel på tjänster som på ett föredömligt sätt utför referensarbete gratis åt hela befolkningen. Problemet är att få verkar känna till dem, vilket förmodligen beror på att vår digitala närvaro inte är tillräckligt stor för att biblioteken ska ses som en självklar digital aktör i det allmänna medvetandet.

Illustration

Illustration: Martin Persson, utifrån en originalbild av Aaron Parecki (https://www.flickr.com/photos/aaronpk).

Det digitala formatet skiljer sig från det fysiska på många sätt och inte alltid till det tidigares fördel, men kanske finns det ändå en grund till en demokratisering av bibliotekens verksamhet i den mer direkta dialog med användarna som digitaliseringen möjliggör. Bibliotekens samhälleliga relevans kommer att öka om de kan fånga upp användarnas behov och önskemål på ett mer direkt sätt med hjälp av den digitala miljöns dialogiska struktur. Som Platon låter Sokrates påstå i Faidros: ”Det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter.” De strikt monologiska egenskaperna kan inte tillskrivas bara måleriet och den traditionella skriften: de präglar snarare alla typer av äldre medier. Detta ”egendomliga fel” har vi emellertid nu, två och ett halvt tusen år senare, börjat hitta sätt att åtgärda. Ändå tenderar vi på biblioteken ofta att betrakta våra digitala plattformar främst som en typ av medium för nyhetsförmedling. Men att nyttja dem på det sättet är egentligen lika absurt som att montera ned hela det fysiska biblioteket utom anslagstavlan vid entrén, där en egenhändigt hopknåpad WordArt-affisch oläst skriker ut sitt budskap. Oläst, eftersom ingen någonsin kommer att besöka ett sådant bibliotek.

Den digitala miljön bör alltså inte ses som en yta för marknadsföring av biblioteket och dess verksamhet, den är snarare en andra arena för verksamheten i sig. Vi måste fråga oss hur vi vill att den verksamheten ska se ut och hur en digital arena påverkar våra möjligheter. Hur utnyttjar vi våra nätplattformar? Hur kan vi arbeta tillsammans för att vår digitala närvaro ska bli ett uttryck för vad vi faktiskt är? Ingen visar hela sitt jag i alla sammanhang. Vi lyfter fram de sidor av oss som behövs i den specifika situation som vi befinner oss i men inuti är vi ändå alltid oss själva. Så måste även biblioteket kunna agera. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet.

Läs mer