Etikettarkiv: tobias nordberg

Biblioteket – en digital mötesplats?

Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.

Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.

Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?

För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.

I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.

En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.

Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.

Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.

Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.

Tobias Nordberg

Litteratur

Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

”En infödds argôt” – om språket i sociala medier

Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):

Och ibland har jag talat med en infödds argôt,

med beständigt på tok, det var svårt att förstå,

det blef aldrig i lifvet begripet1

Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.

Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.

Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:

  1. Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare. 
  2. Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem. 
  3. Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik. 

Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier. 

För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör. 

Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den. 

…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…

Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.

Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag. 

Tobias Nordberg

Fotnoter

  1. Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
  2. Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
  3. Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
  4. Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt

MIK omstrukturerar medvetandet

Läs- och skrivkunnighet beskrivs ofta som en förutsättning för att kunna delta i samhällsdiskussionen. Tobias Nordberg funderar på hur dagens krav på medie- och informationskunnighet, en utvidgad förståelse av läs- och skrivkunnighet i dagens multimodala mediemiljö, påverkar biblioteken – och oss människors sätt att förstå världen. 

Text: Tobias Nordberg 

Illustration: Stellan Klint

När jag sent omsider insåg att jag – trots mina dåliga gymnasiebetyg – hade möjlighet att studera vid universitetet hade jag mognat så pass, att jag hade vett nog att inte ta mig vatten över huvudet men inte nog för att frångå mina egentliga intressen och sätta kurs mot ett välbetalt men urtrist arbete. Humaniora blev därför det jag kom att ägna de kommande åren åt och det är jag tacksam för idag. Många av de texter jag läste under min studietid har förstås fallit mig ur minnet för längesedan, men vissa har dröjt sig kvar och gör sig fortfarande påminda med jämna mellanrum. Jag vill tro att det har att göra med att de har något väsentligt att säga om livet och samhället och med att de faktiskt i någon mån har gjort mig till den jag är idag. Särskilt kan jag påminna mig att jag formligen slukade en bok som handlade om talets och skriftens historia och om deras förhållande till varandra: Muntlig och skriftlig kultur av Walter J. Ong. Det händer fortfarande att jag, som nu, plockar fram den ur bokhyllan, mest kanske för att påminna mig om den studieglädje den en gång skänkte mig men också för att jag tror att den har något viktigt att förmedla. Bokens undertitel, Teknologiseringen av ordet, syftar inte, som en modern läsare kanske förutsätter, på ett ökat användande av informations- och kommunikationsteknik i det moderna samhället. Den hänvisar istället till en uppfinning som funnits med oss i tusentals år: skriften. 

Man som skriver vid en laptop

I ett kapitel med den talande rubriken Skrivande omstrukturerar medvetandet resonerar Ong kring skrivandets och läsandets väsen och kring hur de egentligen påverkar oss och det sätt vi uppfattar världen på. Skriften, menar Ong, ”har varit och är den mest betydelsefulla av alla mänskliga uppfinningar. Den är inte bara ett bihang till talet. Eftersom skriften förflyttar talet från mun och öra till en ny förnimmelsevärld, synens och ögats, förvandlar den talet och därmed också tanken.” Trots att det är näst intill omöjligt att sätta fingret på hur läsningen egentligen påverkar individens sätt att uppleva världen och tolka olika typer av information är det svårt att neka till att den gör det. Mitt sätt att tänka har förändrats av att jag allt som oftast har befunnit mig i den synens och ögats förnimmelsevärld som Ong beskriver. Läsförmågan låter oss se igenom verklighetens väggar och skåda det som ligger där bakom, likt argonauten Lynkeus i grekisk mytologi eller Stålmannen i amerikansk dito. Den skapar ett parallellt perceptivt rum och ger vår världsbild en dimension som vi som tidigt lärt oss att läsa oftast tar för given.

Idag talar man ofta om litteraciteter (eng. literacies) istället för läs- och skrivkunnighet. Begreppets främsta förtjänst är att det tar hänsyn till en multimodal syn på kommunikation där andra semiotiska resurser än texten är i fokus och där även till exempel bilder och ljud används för att skapa betydelse. De texter vi läser idag är ofta av andra format än bokens. Det gäller de skyltar, affischer, flygblad och annat som vi möter under en promenad på stan men också det internetforum vi slött skummar igenom, vårt allt tröttare Facebookflöde eller kvällstidningens grälla webbplats. Många gånger är texten då kombinerad med ljud eller bild och tillsammans skapar de en sammansatt och dynamisk betydelse som går utöver de enskilda uttrycksformerna. Det är värt att poängtera att det moderna medielandskapet förutsätter en avancerad och mångfacetterad litteracitet och att en traditionell läs- och skrivkunnighet förstås är en väsentlig del även i att förstå digitala och multimodala texter. Om man inte kan tala, lyssna, skriva och läsa, menar till exempel Marika Alneng i sin bok Folkbibliotek i förändring, kan man heller inte vara delaktig i det nya medielandskapet, bland annat eftersom man helt enkelt inte tänker på information på samma sätt som när man kan. 

I artikeln ”Språkutveckling, medier och demokrati” framhåller Kent Adelmann med flera att läsaren av multimodala texter visserligen behöver kunna tolka skrift, bild och ljud men att en multimodal kompetens som låter henne utläsa relevanta betydelser ur kombinationer av dessa uttrycksformer idag är nödvändig vid sidan av den mer traditionella kommunikativa kompetensen. Det är dessutom viktigt att på en grundläggande nivå förstå hur digital teknik fungerar och vilka sociala konsekvenser den får för individen. När vi talar om läs- och skrivförmåga eller litteracitet kan det därför vara givande att inkludera även medie- och informationskunnighet och digital kompetens i diskussionen. Exempelvis kan de flesta av de resonemang som Ong för om hur läsandet och skrivandet påverkar människan tillämpas även på den multimodala litteraciteten och medie- och informationskunnighet (MIK). Det är alltså inte bara läs- och skrivkunnigheten utan alla typer av litteraciteter, inklusive MIK, som ”omstrukturerar medvetandet”. För ett folkbibliotek som ska arbeta med att främja digital kompetens gäller det därför inte bara att lära användare att hantera olika typer av digitala tjänster utan också att ge dem möjlighet att bli till digitala medborgare som tänker på digitala medborgares sätt.

Ur ett annat perspektiv är det viktigt att poängtera att biblioteket ofta gynnar dem som redan besitter en traditionell litteracitet på hög nivå. Biblioteket ska vara en garant för allas lika tillgång till information och till de världar litteraturen (i bred bemärkelse) öppnar men om det systematiskt framhåller en viss medietyp gynnar det också en viss typ av litteracitet och utestänger därmed dem som inte har tillägnat sig denna i särskilt hög grad. Man kan fråga sig om det verkligen är försvarbart ur ett socialt perspektiv och om det är rimligt i ljuset av bibliotekslagens formulering om att verka för det demokratiska samhällets utveckling. För att följa med i samhällets utveckling och förbli relevant samtidigt som det fyller sitt syfte måste biblioteket alltså dels på sätt och vis skapa ett demokratiskt problem genom att i allt högre grad satsa på digitala medier och dels försöka lösa samma problem genom att arbeta med MIK och alternativa litteraciteter. Precis som när det gäller tillgång till litteratur handlar det om mer än att bara göra individer till goda samhällsmedborgare. Det handlar också om att skapa möjligheter till självförverkligande och personlig utveckling. Jag vill avsluta med att återigen plocka fram Walter J. Ong ur bokhyllan, denna gång för att återge ett kort citat: “Att använda en teknologi kan berika den mänskliga själen, vidga den mänskliga anden och intensifiera människans inre liv.” Det gäller, vågar jag påstå, både vår moderna informationsteknologi och den teknologi som är det skrivna ordet.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Missa inte nästa nummer av bis med tema rasism och dekolonisering!

IMG_0580

Foto: Karin Råghall

Nästa nummer av bis innehåller i vanlig ordning spännande material om bibliotek, kultur och samhälle. Denna gång ägnar vi särskild uppmärksamhet åt rasism och dekolonisering.

Ur innehållet:

  • “Det handlar om otroligt mycket mer än litteratur på samiska språk”
    Enligt flera rapporter är folkbibliotekens arbete med urfolket samerna otillräckligt. Nu ska Lycksele bibliotek ta tag i frågan.
  • “This is a project with no end”
    Hur kan biblioteken bidra till att dekolonisera universitetsutbildningarna? Karin Råghall har ställt några frågor till en engelsk grupp bibliotekarier som försöker göra just detta.
  • Svenskarnas bibliotek
    Idag är Sverigedemokraterna det dominerande partiet i ett antal kommuner. bis har granskat ett antal program, motioner, uttalanden och beslut som partiet ligger bakom för att undersöka hur Sverigedemokraterna vill påverka biblioteken.
  • “Det bidde en tumme”
    Det slutgiltiga utkastet till Nationell biblioteksstrategi har gått på remiss. Vad är bra, vad är mindre bra och vad saknas?
  • MIK omstrukturerar medvetandet
    Tobias Nordberg reflekterar över MIK, medvetande och litteraciteter. 
  • Recensioner
    Recensioner av Struktur men hur? och Masked by trust: bias in library discovery.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Bli medlem eller prenumerant redan idag för att få nästa nummer i brevlådan! En prenumeration kostar 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen