Kategoriarkiv: bibliotek

Digital omställning kräver digital delaktighet

I samband med coronakrisen har den digitala omställningen tagit nya kliv framåt, inte minst i biblioteksverksamheter. Tobias Willstedt påminner dock om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor, som en sådan utveckling riskerar att negligera.

Text: Tobias Willstedt

December 2019 går jag på föräldraledighet. Det är mitt första barn. Distansen till lönearbete gör mig gott, jag känner mig fri för första gången sedan 2006, då jag började arbeta heltid som bibliotekarie. Jag och mitt barn besöker ofta biblioteket, flera gånger i veckan periodvis. Jag njuter av att bara vara en besökare och inte fundera mer över verksamheten än vilka nya romaner som står på skylthyllan.

När nästan hälften av min ledighet har gått slår coronaviruset till med full kraft. Isoleringen som kommer i dess spår gör inte mig så mycket. Allting har redan stannat av på ett sätt, när jag bara fokuserat på att vara hemma och ge min omsorg till någon som behöver mig så pass mycket som ett spädbarn gör. Dessutom har vi ett stort naturreservat nästgårds, och spenderar flera timmar varje dag med att utforska skogarna.

Som konsekvens av pandemin förlorar min partner både inkomsterna från sitt eget företag och får gå från sitt extrajobb inom handeln. Det finns ingen möjlighet till a-kassa. Jag är förvisso föräldraledig från ett välbetalt myndighetsjobb där jag tjänar bättre än jag någonsin kunnat hoppas på med en bibliotekarieutbildning, men föräldrapenningen blir ändå väldigt knapp med tanke på att vi plötsligt är tre som ska klara oss på den.

Illa blir värre för oss, när alla biblioteken inom gångavstånd stänger. När de fysiska lokalerna inte längre är tillgängliga försöker Stockholms stadsbibliotek lyfta fram sina digitala tjänster. Jag känner väl till dem – Biblio, Pressreader, nedladdningsbara e-böcker, med mera. Problemet är att vi saknar utrustning att komma åt dem. Min telefon som redan har för många år på nacken, är inte optimal för längre läsning. Någon platta har vi inte. Att köpa nytt känns som en stor risk när vi behöver alla slantar vi har för att klara hyran under kommande månader.

Jag håller kontakten med mina vänner, av vilka en är över nittio år, en änka som inte direkt har någon egen familj. I ett slag har hon blivit helt isolerad, med sällskap bara av sin tv och hemtjänsten. Hon älskar att läsa men klarar inte av några digitala tjänster, och är till på köpet syn-, hörsel- och rörelsenedsatt. 

Digital omställning är stridsropet när social distansiering härskar. Men digital omställning handlar också om digital delaktighet. Och knepiga saker som jämlikhet och rättvisa.

Vad är digitalisering?

”Vi ställer inte in, vi ställer om”, hörde jag från verksamheter och personer inom, och utanför, bibliotekssektorn våren 2020. Det man syftade på var den digitala omställning man såg sig motiverad att genomföra med anledning av pandemin. Spridningen av coronan gjorde att de flesta bibliotek i Västeuropa och Nordamerika fick stänga. Undantaget var Sverige där folkbiblioteken, på det stora hela, fortfarande var öppna. Trots det blev förutsättningarna att driva biblioteksverksamhet kraftigt förändrad. Både besökare och personal höll sig hemma av rädsla och omtanke. Biblioteken var tvungna att bli kreativa.

”På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.”

”Att utnyttja digitaliseringens möjligheter är inte längre ett val. Vi vet också att desinformationen flödar och att vikten av källkritik är på riktigt”, läser jag på Kungliga bibliotekets hemsida, då man lanserade den nya plattformen för bibliotek, ”Biblioteken under corona”. Ambitionen är uppriktig och jag ser som åskådare att biblioteken nu faktiskt tar chansen att lyfta fram sina digitala källor och tjänster. Vad innebär det då att ta tillvara på digitaliseringens möjligheter?

Enligt forskaren Jan Gulliksen avser digitisering eller informationsdigitalisering den process där analog information transformeras till digital information. I och med digitsering blir analog information strukturerbar, sökbar och tillgänglig genom digitala kanaler, men samhällelig digitalisering (engelska: digitalization) är den förändring av samhälle, arbetsliv, verksamheter, teknikanvändning och de nya affärsmässiga förutsättningar som uppkommer genom de möjligheter som tekniken ger. Den digitala tekniken ger oss möjlighet att göra saker på andra sätt än vad vi tidigare kunnat göra, men den ger oss också möjlighet att göra helt nya saker.1

I de statliga utredningarnas Sverige beskrivs processen på ett liknande sätt. Jag läser följande i SOU 2014:13, En digital agenda i människans tjänst:

Digitalisering är den samhälls- och människoomvälvande process som gradvis blir allt svårare att över huvud taget särskilja från någon del av livet. Det innebär att individer och organisationer kan kommunicera och utbyta information med andra människor, organisationer och sin omgivning på helt nya sätt. Digitaliseringen och användningen av IT-baserade lösningar kan bidra till att öka tillgängligheten och effektiviteten både hos företag och hos offentlig förvaltning.

En surfplatta med Stockholm stadsbiblioteks hemsida på skärmen
Foto: Tobias Willstedt

Digitalisering är i dessa utsagor ett positivt ord som kommer leda till effektivisering och ökad tillgänglighet, för att inte tala om möjligheterna att göra nya saker. Ser man på bibliotekens verksamhet både innan och under covid-19 kan man finna exempel både på digitisering och samhällelig digitalisering. Analoga medier och verksamheter överförs till digitala kanaler i allt snabbare takt, och vissa saker som görs är helt nya. Jag ser egentligen inget skäl att kritisera något av dessa initiativ, och är säker på att vissa av dem kan leda till goda resultat, när det gäller att uppfylla bibliotekens uppdrag. På ett strukturellt plan finns det dock en del svårigheter som måste adresseras, exempelvis hur redo målgruppen, i folkbibliotekens fall allmänheten, är för en digital omställning.

Digital kompetens, internet och bibliotek

Innan coronan slog till publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper. Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen, som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.2

Hur kan man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Resultatet tyder på att det finns stora brister på kunskap i hur internet fungerar. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna. Exempelvis kan man läsa Svenskarna och internet 2018 för mer intressant stoff. Där framgår det att det finns en klyfta inte bara mellan de som använder internet och de som inte gör det, utan mellan de som använder internet varje dag och de som gör det mer sällan: ”Redan de som använder internet någon eller några gånger i veckan känner sig mycket mindre delaktiga i det digitala samhället än de som kopplar upp sig dagligen.”3

Vilka når folkbiblioteken?

Att många svenskar saknar digital kompetens är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Men hur framgångsrika är folkbiblioteken egentligen på att nå dem som är i ett utanförskap orsakat av bristande digital kompetens? Inte tillräckligt enligt forskarna Katarina Michnik och Catarina Eriksson:

Vi har funnit att det finns ett samband mellan utbildning, folkbiblioteksbesök och internetanvändning. Personer med högre utbildning tenderar att i högre utsträckning besöka folkbibliotek […]  Personer som i stor utsträckning använder internet, specifikt informationssöker på internet, tenderar i en högre utsträckning att besöka folkbibliotek […] Eftersom de invånare som använder internet i minst utsträckning tenderar vara de som också i minst utsträckning besöker folkbibliotek, är frågan om digitala bibliotekstjänster kan vara ett sätt att nå de invånare som inte besöker folkbibliotek. Vår analys tyder på att så inte är fallet – folkbibliotekens digitala tjänster verkar i liten utsträckning attrahera de respondenter som inte redan besöker folkbibliotek.4

Även om folkbiblioteken möter många utan digital kompetens, är den största gruppen besökare alltså välutbildade personer som är bra på att använda sig av internet själva. Folkbiblioteken har hittills inte varit så bra på att nå dem som står utanför det digitala som man kanske hade hoppats på. Michnik och Eriksson menar med detta som bakgrund att satsningar på digitala tjänster sällan lyckas attrahera nya grupper till att använda folkbiblioteken. Kommer dessa grupper i och med den utveckling som skyndas på av corona stå ännu längre bort från informationssamhället? 

Ett förstärkt klassamhälle

Det är början på 2020. På Twitter diskuterar ett gäng bibliotekarier en kulturkrönika i en stor svensk dagstidning som handlar om hur krångligt det är att använda bibliotekens e-böcker och hur undermåligt utbudet är. Bibliotekarierna gillar inte texten eftersom de tycker att den är dåligt researchad. Någon kommenterar att det bara är första gången man ska använda folkbibliotekens e-bokstjänst som den är krånglig, sen brukar det gå bra. Jag skriver i tråden att många nog tappar sugen efter den där första gången då det inte funkar, det är lite moment of truth – funkar det inte då så kommer man inte tillbaka. Ingen håller med. Förutom bibliotekarierna kan jag identifiera en användare i diskussionen. Han tycker artikelförfattaren har en poäng – det är svårt att använda bibliotekens e-böcker, och utbudet är sämre än i betalapparna.

I kulturkrönikan är det en framgångsrik journalist som tycker att bibliotekens digitala tjänster är för krångliga. Men vilka är då de svenskar som av olika anledningar helt eller delvis står utanför den digitala delaktigheten?  I en enkät som Lärarförbundet låtit göra visar det sig att lärare som jobbar med digital undervisning bedömer att nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara fjärrundervisning. Bland elever från familjer med hög socioekonomisk status bedöms i princip alla ha goda förutsättningar.5 Forskaren Dino Viscovi, som studerat användandet av ny teknik hos äldre användare, konstaterar angående tillgången till utrustning att

[i]nnehavet är tydligt kopplat till materiella, sociala och diskursiva resurser […] Det här skiljer sig åt klassmässigt som teven inte har gjort, som radion inte har gjort. Det är en klassfråga i större utsträckning.6

Vad gäller användandet av digitala tjänster så är socioekonomiska faktorer helt enkelt grundläggande. Utbildning, tillgången till utrustning och möjligheten att betala för ett kvalitativt utbud skapar förutsättningar som avgör ditt handlingsutrymme på nätet. Detta bekräftas i många studier. Se den fakta som presenteras i undersökningen Bibliotek, Internet och demokrati som exempel. På frågor om vilka som konsumerar nyheter bakom betalväggar, kan vi se att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Det är också intressant att många personer i undersökningen svarar att det sämsta med internets utveckling är svårigheten att veta vilka källor man kan  lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda. Det är många som hade velat läsa mer, och vet att många källor på internet inte är tillförlitliga, men de har inte råd eller tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. 

Tobias Willstedt. Foto: Privat

Det finns fler exempel – de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).7 Egentligen är det självklarheter.

”Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta.”

I gruppen som har svårt att hänga med i en digital omställning finns en överrepresentation av personer med funktionsnedsättning. Till exempel visar en undersökning som Synskadades Riksförbund, SRF, gjort att 25 procent av deras medlemmar aldrig har använt internet. En undersökning som visar ett liknande resultat, men med ett bredare anslag, är Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet som 2017 genomfördes av organisationen Begripsam.8

När Begripsam summerar den övergripande frågan om huruvida internet är svårt, tycker 48 procent av deltagarna i undersökningen att så är fallet. Man kan också se i Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet att det finns en stor kunskapsbrist som leder till problem med att använda smarta telefoner. Skillnaderna är stora mellan de olika grupper som finns representerade i undersökningen, men resultatet visar på en tydlig tendens.9

Författaren Margareta Persson skriver i artikeln ”Välfärd eller välgörenhet” i Bang (2/2019) om hur klass samvarierar med funktionsmaktsordningen i Sverige. Det finns en funktionsmaktsordning som skär genom seklerna oberoende av ekonomiska villkor, menar Persson. När Persson skriver att klassamhället och funktionsmaktsordningen samvarierar  refererar hon till hur personer med funktionsnedsättning i Sverige oftare drabbas av fattigdom än andra. Dessutom argumenterar hon för att personer som hör till arbetarklassen och som har funktionsnedsättningar får mycket sämre stöd och hjälp av välfärdssystemet samt att det  bland personer med funktionsnedsättning är tre gånger vanligare att  avstå från vård och hjälpmedel på grund av ekonomiska orsaker än för andra medborgare i Sverige.

Personer med funktionsnedsättning kan vara dubbelt utsatta. Det handlar inte bara om att digitala tjänster måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning utan att de måste ha råd med utrustningen. Och för många personer med funktionsnedsättning förutsätter det också tillgång till stöd och hjälp. Det här ska inte vara några främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet. I bibliotekslagen står det att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Vi kan inte prata om digitalisering utan att prata om klass och tillgänglighet

När jag skriver detta är problemen orsakade av coronan fortfarande i full blom, och biblioteken jobbar på så bra som möjligt. På Kungliga bibliotekets plattform ”Biblioteken under corona” finns en handfull inlägg som huvudsakligen handlar om digitala satsningar. Jag vill nämna att folkbiblioteken också har gjort satsningar på sina analoga verksamheter, exempel på detta kan vara genom utökad Boken kommer-verksamhet för riskgrupper, take away-satsningar där du kan hämta dina lånade böcker i en bokpåse, och annat.

Möjligheterna med digitalisering lyfts ofta fram, men vi måste ta hänsyn till svårigheterna som finns på strukturell nivå. Som jag har visat i den här texten saknar många svenskar digital kompetens. Studier visar att dessa svenskar inte heller är vana biblioteksbesökare, och som Michnik och Eriksson skriver, så kommer de heller inte att söka sig till biblioteket för att ta del av digitala tjänster, om nya sådana erbjuds. Snarare cementeras de i en position utanför biblioteken och informationssamhället. Anledningen till utanförskapet har sin grund i klass och bristande tillgänglighet.

Vi kan alltså inte enbart ta fram nya digitala tjänster, eller marknadsföra andra, och hoppas att jobbet är färdigt sen. En digital omställning måste göras på rätt sätt. Rätt sätt är att ta hänsyn till frågor om klass, tillgänglighet och andra perspektiv som är nödvändiga att hålla i huvudet om man vill skapa ett inkluderande samhälle. Det är ett arbete som kräver stora insatser, och det som står på spel är ett delat samhälle med enorma klyftor.

Fotnoter

  1. Hämtat ur en föreläsning av Gulliksen om ”Digitaliseringens transformerande kraft” från 2018-11-15. Powerpoint-underlaget går att se här: https://mtm.se/contentassets/922513c70ab84eb4ba4f7e1e240bc1f2/gulliksen-digitaliseringens-transformerande-kraft.pdf. (Kollad 2020-05-08).
  2. Undersökningen genomfördes under hösten 2019 och går att hitta här: https://www.biblioteksforeningen.se/rapporter/bibliotek-internet-och-demokrati/ (Kollad 2020-05-11).
  3. Davidsson, Pamela, Palm, Matti & Melin Mandre, Åsa (2018). Svenskarna och internet 2018. IIS, Internetstiftelsen i Sverige, s. 4.
  4. Eriksson, Catarina & Michnik, Katarina (2019). ”Allas bibliotek” i Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström (red) Sprickor i fasaden. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s. 316.
  5. SVT (2020). Distansundervisning blottar digitalt utanförskap. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/distansundervisning-blottar-digitalt-utanforskap. (Kollad 2020-05-06).
  6. Återgivet från en presentation av Viscovi på Svensk biblioteksförenings forskardag 2019-12-03.
  7. Se Jesper Kleins föreläsning på Svenska Daisykonsortiets konferens 2018-11-15, “Vägen till gemensamma digitala bibliotekstjänster”: https://www.youtube.com/watch?v=XYFsx11-pdw&list=PLgfQyIlO-Fz1xo53zIJFqAcgyGsnbk8IQ&index=11 (Kollad 2020-05-15).
  8. SRF (2015). Dålig digital delaktighet! En rapport om användning av internet hos personer med synnedsättning http://srf.nu/det-har-vill-vi/rapporter/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).
  9. Begripsam (2018). Svenskarna med funktionsnedsättning och internet http://www.begripsam.se/internet/rapporter/ (Kollad 2020-05-12).

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Biblioteken i corona-tider

Aktuellt nummer av bis fokuserar på coronans konsekvenser för bibliotekens verksamhet. Som ett tillägg till numret har Eleonor Pavlov reflekterat över den oro som bibliotekens personal känner.

Text: Eleonor Pavlov

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

Pandemin har påverkat alla, biblioteken är inte ett undantag. Den har påverkat oss på olika sätt, men den har påverkat oss.

Det har varit – och är fortfarande – tufft att anpassa en verksamhet som i vanliga fall till stor del bygger på personliga möten till att försöka att undvika desamma. Som vanligt visar dock bibliotekarier prov på stor uppfinningsrikedom. Bokprat och sagostunder blir digitala, föreläsningar livesänds och både take away och hemleverans av böcker erbjuds på många ställen. Kreativiteten flödar!

”Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.”

Att jobba på bibliotek är i allra högsta grad att jobba i ett serviceyrke. De flesta som arbetar på bibliotek möter dagligen många människor. Vissa möter fler än andra, men det är få som inte alls har någon kontakt med användare. Vi jobbar med och för dessa personer. Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.

Men även om det ibland kan kännas som att det skulle behövas så är vi inga superhjältar. Vi är vanliga människor, med vanliga problem och bekymmer. Och det är därför inte konstigt att vi också oroar oss när en pandemi lamslår större delar av världen. Och det är inte heller konstigt att vi behöver ventilera den här oron.

Ganska snart efter att Sverige införde restriktioner på grund av covid-19 startades Facebook-gruppen Bibliotek i coronakris. Gruppen, som skapades av Biblioteksbladet, har som syfte att diskutera biblioteksverksamhet under pandemin. Enligt gruppbeskrivningen är det en grupp där det ska vara möjligt att dela med sig av tankar, tips och funderingar.

Illustration Stellan Klint

Det har varit fantastiskt att se alla innovativa idéer som har presenterats i gruppen! Folk har varit generösa med att dela med sig av både kunskap och resurser i form av färdiga affischer, inspelade filmer och allt möjligt annat. En helt klart positiv konsekvens av den tid som vi lever i, och något som förhoppningsvis kan utvecklas och fortsätta även senare.

”Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.”

Mindre positivt tycker jag däremot att det sätt som bibliotekspersonals oro har bemötts från vissa håll. Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.

Den ena kritiken när folk uttrycker oro är att vi inte bara kan sitta och oroa oss, vi måste agera och hitta lösningar. Arbetsgivaren har ett ansvar att lösa arbetsmiljöproblem, det är bara att ta upp det med sitt skyddsombud eller chef! Det är så klart sant, men det betyder inte att det är så enkelt i praktiken.

Alla som har jobbat inom den offentliga sektorn vet hur lång tid det kan ta för att få saker gjorda. Beslutskedjan kan vara väldigt lång, på många ställen till och med längre nu än i vanliga fall. I kommunen där jag jobbar fick vi inte ens sätta upp en enda lapp, utan att den skulle godkännas av kommunledningen i början av restriktionstiden. All handsprit fick vi skicka in för att den behövdes mer inom hemvården. Att hitta upphandlade leverantörer av skyddsutrustning var inte helt enkelt.

Jag tror att vi alla har önskat och kommit med konstruktiva förslag på möjliga åtgärder, men det tar inte automatiskt bort oron. Och även när det har kommit upp plexiglasskydd, markeringar i golvet och allt annat som har gjorts är det fortfarande så att de flesta av oss är tvungna att möta människor som vi inte har någon som helst aning om var de har varit. Till biblioteken, i synnerhet till folkbiblioteken, kommer alla sorters människor. Det är en av de bästa sakerna med bibliotek. Men just nu, under pågående pandemi, är det också ett problem.

I utkastet till en nationell biblioteksstrategi föreslogs att biblioteken skulle vara en del av Sveriges totalförsvar. I senaste numret av Biblioteksbladet säger två bibliotekschefer att bibliotekens personal nog inte är redo för det. Marie Sääf, bibliotekschef i Linköping, säger att hon blir rädd för hur kategoriskt biblioteksanställda uttrycker sig kring covid-19 på sociala medier. Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm, delar denna bild. Båda två lyfter att bibliotekspersonal som yrkesgrupp borde stå i främsta ledet när det gäller att vara källkritiska och stävja oro.

Jag håller med om att vi ska bidra till att motverka ryktesspridning. Rykten blir snabbt sanningar i dagens snabba kommunikationsflöde. Men att tro att vi som biblioteksanställda inte klarar av att ventilera oro som privatpersoner och samtidigt förhålla oss professionellt när vi är på jobbet är ett hån.

Vi måste få vara oroliga. Vi måste få prata om vår oro. Vi måste få prata med annan bibliotekspersonal, personer i samma situation, om vår oro. För oro försvinner inte bara för att vi inte får prata om den. Och genom att prata om den kan vi också vägleda varandra och skapa bra förhållningssätt till både den och informationsflödet kring covid-19. Det om något gör oss rustade för att motverka ryktesspridning.

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

”Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken.”

Mycket har förändrats. En del tillfälligt och annat kanske permanent. Men det finns också mycket som är detsamma. Det är mer tydligt än någonsin att vi fyller en viktig funktion oavsett det gäller möjlighet att skriva ut dokument, hitta förströelse eller bara se andra människor. Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken. Föräldrar med barn som är för sjuka för att gå till förskolan, men tillräckligt friska för att bli uttråkade hemma. Vuxna som känner sig lite krassliga och inte vill gå till jobbet. Sjuttioplussarna.

Och vi välkomnar dem. Vi välkomnar dem, trots att vi hade önskat att de hade stannat hemma. Trots att avspärrningsbanden ännu inte har kunnat levereras. Trots att de inte håller avstånd. Trots att vi hör dem hosta. Men vi måste inte tycka om det. Och vi har all rätt att oroa oss för vilka konsekvenser det kan få.

Missa inte bis coronanummer!

En person klättrar ner för en stege till ett bokmagasin, iklädd en gasmask.
tilIllustration: Stellan Klint

Nästa nummer av bis tar utgångspunkt i vårens pandemi och riktar in sig på hur coronan har förändrat arbetet på våra bibliotek. 

Ur innehållet:

  • Internationell utblick
    Det är stora skillnader mellan den svenska och den amerikanska coronasituationen. bis hörde av sig med några frågor till Melissa Morrone, som arbetar på Brooklyn Public Library, för att få hennes perspektiv på biblioteksarbete under coronan. Från Norge bidrar Anders Ericson med sju förslag för framtiden.
  • Coronaviruset och infodemin
    Corona har lett till en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar närmare på tre informationsaspekter av coronakrisen.
  • Den digitala omställningens baksida
    När digitaliseringen av bibliotekens verksamhet har växlat upp på grund av pandemin så riskerar många att lämnas bakom. Tobias Willstedt påminner om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor som vi inte får negligera.
  • Hur hanterar kommunerna coronan?
    Folkbiblioteken styrs av kommunerna och nationella rekommendationer specifika för biblioteken saknas. Hur biblioteken hanterar krisen är därför högst varierande. bis ger exempel från några svenska kommuner. 
  • Biblioteket behöver sina vänner
    Randi Myhre berättar här om ett praktiskt och positivt exempel på biblioteksaktivism i Göteborg.
  • Kan AI dikta?
    Med Ammaseus Horisont så är den datorgenererade poesin här. bis recenserar resultatet när AI tolkar Karin Boye.
  • Krönikor, skönlitterära inslag, nyheter och mycket mera!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Ett annat sätt att se på biblioteksstatistiken

Vi skrev alldeles nyligen på denna sida om den statistik över Sveriges bibliotek som släpps varje år – vi brukar ju vanligtvis sammanfatta och kommentera den. Och  om jag ska vara ärlig är det oftast samma punkter vi brukar lyfta – antalet bibliotek, antalet totala utlån och antalet totala besök. Antalet digitala bibliotekslån brukar också vara intressanta, och vissa andra trender som antalet meröppna bibliotek. Det brukar inte se så annorlunda ut hos de andra instanser som kommenterar statistiken, som exempelvis Svensk biblioteksförening. 

Men i år funderade jag över detta efter att jag publicerat mitt vanliga inlägg. Är detta i själva verket det som är mest intressant? Om jag bara utgår från mig själv så är det mycket annat som är värt att nämna:

  • 26% av Sveriges befolkning är aktiva låntagare på ett folkbibliotek. Trots att mängden besök och utlån sjunker, så har denna siffra hållit sig ganska konstant sen 2015. Då kan man anta att folkbibliotekens verksamhet är relevant för ungefär samma andel av befolkningen.
  • 61% av de aktiva låntagarna inom hela bibliotekssystemet (63% på folkbiblioteken) är kvinnor. Också en siffra som hållit sig ganska konstant sen 2015. Varför är det så och vad betyder det?
  • Det är värt att notera att folkbiblioteken behåller nivån på bestånden för barn och unga under de senaste åtta åren trots att de totalt sett minskat sina fysiska bestånd. Utlåningsgraden är mycket hög, och utlån till denna grupp har till och med ökat något sen 2018. (men sjunkit sen några år tillbaka).
  • Om jag läser statistiken rätt så ser det ut som att andelen aktiva låntagare under 18 stiger.
  • Vad gäller den prioriterade gruppen personer med funktionsnedsättning är det värt att notera att Legimus, den digitala bibliotekstjänsten med litteratur i tillgängligt format, har ökat markant i popularitet. Utlån från Legimus har stigit kraftigt sen 2018.
  • Att den totala utlåningen i riket av tillgängliga medier har ökat med 26 procent sedan föregående mätning kan till stor del förklaras av utlåningen från Legimus. Totalt sett lånades det ut närmare 3,9 miljoner sådana medier under 2019, vilket kan jämföras med 2,9 miljoner 2015.
  • Det är svårt med språk: “Alla bibliotekssystem klarar inte av att särskilja språkinformation. Särskilt svårt har det upplevts att ta fram uppgifterna om antal elektroniska titlar. Därför är värdena som rapporteras på kommun och riksnivå underskattade utom i de fall som folkbiblioteken ingår i kommunöverskridande katalogsamarbeten, då kan värdena vara överskattade. ” Av detta drar jag slutsatsen att det inte går att säga så mycket om bibliotekens mångspråkiga bestånd och utlån genom denna statistik?

Trots avsaknaden av underlag vad gäller språk så undrar jag om man ändå kan läsa statistiken som ett bevis på ett något ökat genomslag för bibliotekslagens prioriterade grupper?

Läs mer

Tobias Willstedt

Nu kan vi läsa biblioteksstatistiken för 2019!

Förra veckan släppte KB Bibliotek 2019 – den samlade nationella biblioteksstatistiken över de offentligt finansierade biblioteken i Sverige. Vad kan vi vänta oss av den? Vi har redan läst i Kulturanalys Nordens rapport Folkbibliotek i Norden att antalet folkbibliotek har minskat i de nordiska länderna sedan 2015. Störst minskning syns i Sverige där antalet har minskat med 36 stycken bibliotek. I samma rapport står det att boklånen minskat med 16 procent i de nordiska länderna, men detta verkar bara gälla de fysiska lånen. Vi kan komplettera de siffrorna med att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor varnar för att antalet unga som läser böcker varje vecka sjunkit från 60 till 30 procent mellan 2007 och 2018. Här avviker dock unga utrikesfödda från trenden: 2018 läste nästan varannan ung utrikesfödd varje vecka, jämfört med knappt var tredje av unga inrikes födda. De besöker också bibliotek i större utsträckning än barn som fötts i Sverige. Det är alltså stora förändringar på gång i biblioteks- och bokläsar Sverige.

Så vad står det då i Bibliotek 2019? I KB:s pressmeddelande kan vi bland annat läsa att:

  • Årets rapport visar att användningen av de svenska biblioteken är hög, men håller på att digitaliseras. Det görs nu i genomsnitt 8,4 nedladdningar av e-medier per invånare, främst i form av e-böcker eller tidskrifter. Om man enbart räknar e-böcker har nedladdningen ökat med 14 procent sedan 2018.
  • Den totala utlåningen av fysiska medier (exempelvis tryckta böcker, dvd:er och skivor) har minskat med närmare 7,8 miljoner sedan 2015. Under förra året syntes en liten ökning jämfört med 2018, men den beror främst på att antalet omlån har ökat.
  • Folkbiblioteken köper in allt färre filmer på fysiska bärare, till förmån för film via streamingtjänster. I 92 kommuner går det att ta del av film via nätet utan att besöka biblioteket.
  • Antalet timmar meröppet på folkbibliotekens huvudbibliotek har ökat med 28 procent sedan föregående år. Nu finns meröppna bibliotek i nästan hälften av landets kommuner.
  • Det totala antalet besök till svenska bibliotek har minskat från 81,8 till 81,0 miljoner mellan 2018 och 2019. Folkbiblioteken står för den största minskningen, med en miljon färre besök under 2019. En förklaring kan vara den ökade användningen av bibliotekens e-resurser.
  • Antalet skolbibliotek som är bemannade på minst halvtid har ökat något. Dock saknar fortfarande 34 av landets kommuner antingen ett enskilt halvtidsbemannat skolbibliotek, eller ett integrerat skolbibliotek.

Läs mer

Tobias Willstedt