Text: Ellen Pavlov
Det var på Twitter som jag först läste om Reserve and renew, the LIS mental health zine. Inlägget fick mig att klicka vidare till LIS mental healths webbsida där det går att läsa både om fanzinet och projektet det är kopplat till.1 LIS mental health project har funnits sedan 2016. På webbsidan finns resurser, riktade främst till bibliotekspersonal, om psykisk hälsa ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det finns en blogg och medlemmar uppmuntras också att diskutera under #LISMentalHealth på sociala medier och anordna ”Mental health week” på sina arbetsplatser. Fanzinet ges ut en gång per år och tack vare redaktionens generositet fick jag de hittills utgivna numren skickade till mig.
En av de saker jag uppskattar med fanzine är att de många gånger innehåller så mycket mer än vad deras ibland enkla yttre avslöjar. Reserve and renew är inget undantag. Fanzinen är visserligen enkla i sin utformning, så som sig bör, men de texter och bilder som fyller de 30-40 sidorna avhandlar en bredd av teman. Uppemot 100 personer har bidragit med material, till ett eller flera nummer. Samtliga personer har någon koppling till bibliotek eller närliggande områden, oavsett de är eller har varit anställda, jobbar frivilligt eller studerar. Vissa är anonyma eller skriver under pseudonym, de allra flesta har dock undertecknat med namn. Allt material är, med något enstaka undantag, dessutom publicerat under Creative commons licensen CC BY-NC 4.0, vilket innebär att det är möjligt att både sprida, göra om, modifiera och bygga vidare på materialet så länge upphovspersonen anges och det inte används i kommersiella sammanhang. Licensen gäller dessutom internationellt.2
Hittills har det kommit ut fem nummer av fanzinet, det första kom i februari 2018 och det senaste mars i år. Vissa ämnen, såsom hur stress och orimliga krav på jobbet påverkar måendet och rädslan kring att vara öppen med psykisk ohälsa, återkommer i alla nummer. Mycket av det som beskrivs är lätt att känna igen, även om fanzinen är skrivna i en annan kontext än vår.3 Andra saker, som när Violet Fox i nummer 1 skriver om de ekonomiska aspekterna av att vara sjuk, gör det tydligt att det också finns stora skillnader mellan Sverige och USA. Även om det i Sverige kan bli en ekonomisk belastning att vara sjuk, speciellt under en längre period, är kostnaderna för vård bara en bråkdel av vad det kan kosta i USA.
När jag läser Reserve och renew tänker jag på mina egna erfarenheter av att kombinera yrkesarbete och psykisk ohälsa. Jag tänker också på alla de samtal jag har haft med kollegor, både vänner och mer ytliga bekanta, om hur stor skillnad det är mellan bilden av bibliotekarieyrket och hur det faktiskt är att jobba på bibliotek. Fortfarande lever myten om det tysta biblioteket kvar, trots att det sällan stämmer överens med verkligheten. Tvärtom är många bibliotek idag fyllda av liv och rörelse, vilket på många sätt är en utveckling i rätt riktning, men som också kan ha sina baksidor. Många vittnar om stressen kring att inte hinna med sina arbetsuppgifter, hot och våld är en del av vardagen på många arbetsplatser. Jag känner flera personer som har övervägt att lämna ett yrke som de egentligen älskar, på grund av ökade krav och dålig arbetsmiljö.
Arbetsmiljö och hälsa
Flera bidrag i Reserve och renew handlar om svårigheten att hitta balans mellan vad du vill och vad du kan göra. Både Nicky Andrew och Kassi Grace skriver till exempel om arbetstempo, stress och rädsla att inte duga.4 Hur det dessutom ses som ett misslyckande att inte vara produktiv och hur känslan av att ingenting är tillräckligt bryter ner oss är fokus i texten “(Depression) or (capitalism)” av Megdi A.5 Skillnaden mellan att vara deprimerad eller bara ett offer för kapitalismen är ibland svår att se, menar hen, och det är nog något många av oss har reflekterat kring. Känslan av att vara otillräcklig är tämligen allmängiltig, oavsett var du jobbar. Men i yrken där du möter människor tillkommer ytterligare en dimension, det handlar inte längre enbart om dig själv, utan också om användarna, brukarna eller vad de än kallas.
Rebecca Proudfoot skriver om hur biblioteksjobb kan vara psykiskt påfrestande.6 Hot och våld är vardag för många som arbetar på bibliotek, det känner vi igen även i Sverige. Men Proudfoot menar att det inte enbart handlar om den rasism, sexism och annat kränkande bibliotekarier utsätts för, utan den påfrestning det innebär att hjälpa människor att hitta böcker och andra källor om skilsmässor, missbruk och allvarliga sjukdomar. Vi riskerar att se, och till viss del bära, våra besökares svårigheter, vilket inte alltid går att bara lägga åt sidan. AnonymousPotato skriver i Reserve and renew nr 5 om hur jobbet ibland kan komma så nära, att du ibland vill så mycket, känner så starkt, att det nästan äter upp dig.7 Hen skriver om att det känns som ett misslyckande att inte bry sig om allt och alla du möter.
Många av oss som arbetar på bibliotek i Sverige kan troligtvis känna igen detta. Hur många skolbibliotekarier har inte haft elever som i förtroende berättat om sina problem? Hur många bibliotekarier på folkbibliotek har inte behövt hjälpa till med ansökningar för ekonomiskt bistånd eller uppehållstillstånd? Hur många av oss har inte behövt gå undan för att smälta möten vi precis har haft? Och i dessa stunder är det viktigt att komma ihåg det som Jasmine Rizer skriver i texten ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane”: ”It is great that you care so much about things. But lunch breaks should not have to be for crying.”8
Men hur vet vi vad som är skälet till att vi mår dåligt på jobbet? Är det arbetsplatsen? Yrket? Oss som personer? Kommer problemen lösa sig bara för att vi byter jobb, eller följer de med? Hur hanterar vi att vissa delar av vårt jobb får oss att må dåligt, samtidigt som vi inte kan tänka oss något annat? Hur gör vi när vi säger ifrån och ingen lyssnar? Vi är troligtvis många som har påtalat problem på våra arbetsplatser. Laura skriver i Reserve and renew om att svaret hen fick från sin chef när hen påtalade den dåliga arbetsmiljön var: “This is what you signed up for”.9 Och även om de flesta av oss inte fått så brutalt ärliga svar är min erfarenhet att påtalande av bristande arbetsmiljö sällan leder till förändring. Vi ska anpassa oss, inte arbetsplatsen.
Är vi dessutom vikarier eller timanställda är situationen ännu mer pressad. Jag blir väldigt berörd av Monas text i Reserve and renew nr 5 där han beskriver hur han får höra ”that’s no excuse” när han ringer sig sjuk efter att ha varit i en bilolycka ett par dagar tidigare.10 Timanställda ska faktiskt ta de pass de har skrivit upp sig på, säger chefen. Så fungerar det till och med på det bibliotek som anses vara ”the best library in the region”. Vi står ut, trots att vi egentligen inte gör det, för tanken på att inte jobba är så mycket värre. Förutom den sociala och ekonomiska biten, är det lätt att känna sig värdelös när du förlorar ditt jobb. Det är lätt att ifrågasätta sig själv och vi behöver ständigt bli påminda om att vi inte är våra jobb, och därför är det som @archbrarian skriver i sista rutan i sin serie att ”losing your job =/= losing yourself”.11
Att arbeta på en arbetsplats med dåliga arbetsförhållanden är slitsamt, men har du en fast anställning har du trots allt en viss trygghet. Även om det, som sagt, många gånger inte leder till förändring har du möjlighet att påtala brister i arbetsmiljön, utan att riskera att bli uppsagd. Om du har en tillfällig anställning är det inte lika självklart. Du vill inte vara ”besvärlig”, du vill visa dig duktig och anställningsbar. Osäkerheten och utsattheten när du har en tillfällig anställning är extra slitsam. Jag minns själv hur det var att inte ha något fast jobb. Hur jag hela tiden kände att jag behövde prestera ännu bättre än alla andra för att inte missa chansen att få vara kvar. Även om jag idag är tillsvidareanställd påminns jag om detta när jag gång på gång ser fantastiska kollegor lämna arbetsplatsen, bara för att de är vikarier. Jag är en stark anhängare av de flesta delarna av lagen om anställningsskydd, men det är jäkligt att se hur lagen missbrukas när kollegor blir ”utlasade”, inte minst eftersom jag vet att arbetsuppgifterna fortfarande finns. Jag är sannolikt inte ensam om att arbeta på en arbetsplats som är ständigt underbemannad och som går runt på vikarier och timanställda. Och här är det viktigt att vi tar ett gemensamt ansvar, att vi som har grundtryggheten kämpar lite extra för dem som inte har den. Att vi säger ifrån mot dåliga arbetsförhållanden. Att vi, som Maria Rios uppmanar oss att göra i Reserve and Renew, har modet att säga nej.12
Att kombinera arbete och psykisk ohälsa
Om det kan vara svårt att lyfta problem på arbetsplatsen kan det vara ännu svårare att vara öppen med sitt psykiska mående. Holly Casio skriver om att det även på bibliotek som anordnar temaveckor om psykisk ohälsa kan finnas ett arbetsklimat som gör att personal inte vågar vara öppna med sina psykiatriska diagnoser.13 Jag har många gånger reflekterat över hur vi på bibliotek gärna pratar om hur vi på bästa sätt ska kunna möta våra besökare, men mindre om hur vi ska behandla varandra som kollegor. Vi kan exempelvis vara noga med att uppmana föreläsare vid publika arrangemang att alltid använda mikrofon, men vi är inte lika bra på att se till att göra detsamma vid personalmöten med många deltagare. När det gäller psykisk ohälsa är min erfarenhet att vi många gånger skapar en miljö där det är svårt att vara öppen med det. De gånger vi på mitt jobb har pratat om psykiatriska diagnoser har varit i samband med utbildning eller diskussioner om hot och våld. I dessa fall har personer med psykiska problem uteslutande skildrats som problem, några som per automatik, på grund av deras diagnoser, utgör ett hot. Många gånger har det pratats om psykiskt sjuka som farliga, utan att nyansera och poängtera att det inte är sjukdomen i sig som är problemet, utan vissa beteenden som visserligen kan vara mer vanligt förekommande hos personer med en viss diagnos, men som även kan förekomma hos andra. När samtalet hela tiden handlar om psykisk sjukdom hos besökare, hos ”dom”, är det svårt att vara den som säger ”jag är en av dem ni pratar om”.
Flera bidrag handlar också om att det inte alltid syns att någon är sjuk. ”But on the surface I’m doing fantastically well”, skriver en anonym avsändare ett av numren.14 Vi är vana vid att personer med psykiska sjukdomar beskrivs på ett sätt som gör det uppenbart att de är sjuka. I filmer och på tv är det sällan svårt att se vem som är sjuk. Men i verkligheten är det inte så. En anonym avsändare skriver i ett annat av numren att de flesta inte skulle kunna gissa att hen är sjuk,15 och vi är nog många som känner igen det. Jag vet inte hur många gånger någon har uttryckt förvåning när de först får reda på mina diagnoser, eller hur många gånger kollegor säger ”jag glömmer hela tiden att du är sjuk”. Jag antar att är det menat som någon slags komplimang, men frågan är om det verkligen är det. Handlar det om att vi är duktiga på att dölja hur vi egentligen mår eller handlar det om att vi bara inte stämmer in på bilden av hur en person med en psykisk sjukdom ser ut och beter sig?
Att berätta – och att lyssna
Jag pratar sällan om att jag är sjuk. Det handlar inte om att jag skäms, även om stigmat kring psykisk sjukdom så klart spelar roll, utan om att jag har gjort det så många gånger att det känns uttjatat, det räcker att behöva rabbla allt varje gång jag träffar en ny läkare på sjukhuset. Men det finns också en önskan om att inte bli behandlad annorlunda. Jag vill inte att mina kollegor eller andra jag möter ska behandla mig annorlunda på grund av föreställningar och fördomar om psykisk sjukdom. Samtidigt kan det vara en trygghet att ha nära som känner till dina förutsättningar och begränsningar. Det har många gånger varit en lättnad för mig att kunna vara öppen, och jag har känt stöd från personer som jag på förhand inte hade räknat med skulle förstå. Personer som själva var i liknande situationer och som kunde berätta om det tack vare att jag gjorde det.
Att öppet berätta om psykisk ohälsa påverkar inte bara den som berättar, utan även de som lyssnar. Kate Deibel skriver om skådespelaren Carrie Fisher, och om hur hennes öppenhet, inte enbart med sin bipolära diagnos, utan också med att hon tog mediciner på grund av den, har inspirerat hen att vara mer öppen.16 Som ett sätt att fortsätta i Fishers fotspår introducerade Deibel hashtaggen #EndPillshaming under ”Mental health week” 2017. Twitteranvändare uppmuntrades att lägga upp bilder på sina mediciner. Detta initiativ har sedan levt kvar, vid en snabb sökning på Twitter hittar jag inlägg på temat så sent som i oktober i år. Deibel skriver dock också om att hen blivit nekad anställning på grund av att hen vid en anställningsintervju lyfte hur hen hanterade sin depression som exempel på en styrka. Och hen är tyvärr inte ensam. Det finns otaliga exempel på när en psykiatrisk diagnos blir ett hinder. Fortfarande är till exempel personer med vissa NPF-diagnoser, som autism och ADHD, diskvalificerade från att söka vissa arbeten och utbildningar, även i Sverige. Det är många gånger en svår balansgång, där det på förhand är svårt att veta vilka konsekvenser det kan få att vara öppen med sina psykiska sjukdomar. Men, som sagt, det är en trygghet att ha kollegor som vet och kan stötta. Vel skriver i texten ”Libraries saved my life” om kollegornas stöd, om hur arbetet på biblioteket faktiskt räddade livet på hen.17 Kollegorna stöttade på ett självklart sätt, utan att Vel behövde känna sig som en börda för dem. Givetvis borde det inte vara förvånande, men det stigma som finns kring psykisk ohälsa gör det svårt att förutsätta hur kollegor kommer att reagera.
Samhället är kanske inte redo för att vi, likt Deibel, lyfter personliga erfarenheter av psykisk ohälsa som en styrka. Men faktum är att det på många sätt kan vara det. Enbart genom att finnas till kan vi, om vi har möjlighet att vara öppna, hjälpa till att nyansera bilden av personer med psykiska sjukdomar. Vi kan använda våra erfarenheter för att se till att våra bibliotek blir tryggare och mer tillgängliga för personer som inte är normfungerande, både externt och internt. Tyvärr är vi ännu inte där. Många av oss varken vill eller kan vara öppna. En anonym person skriver i fanzinets första nummer om hur hen på grund av rädsla för att vara öppen inte kunde genomföra ett projekt som hen skulle vilja genomföra.18 Hen berättar om sin erfarenhet av att flertalet gånger ha varit inlagd på grund av depression. Hen skriver också att hen skulle vilja undersöka och skriva om informationssökningspraktiker hos psykiatripatienter, men eftersom hen inte vågar använda sitt riktiga namn i sådana sammanhang kommer det inte att bli av. Återigen ett exempel på hur samhällets syn på psykiskt sjuka personer begränsar oss, och i det här fallet till och med leder till att vi inte får tillgång till information som skulle kunna vara både värdefull och användbar. Jag är övertygad om att detta inte är ett unikt exempel.
Tankeväckande läsning
Att läsa de fem numren av Reserve and Renew väckte många tankar. Det är både betryggande och skrämmande att känna igen så mycket av det som står. Betryggande att inte vara ensam, skrämmande att se hur så många kämpar för att hitta balans mellan arbetsliv och mående. Jag är övertygad om att det här är någonting som finns i fler branscher och inte enbart i biblioteksvärlden. Uppenbarligen är det också något som är spritt över världen. Frågan är vad vi kan göra åt det. Finns det ens något att göra? Att berätta om det är en bra början, att skriva, rita och på andra sätt skapa kan vara läkande för vissa av oss. Och jag tror att det är viktigt att hålla samtalet levande. Att vi tillsammans är starka är inte bara en dammig klyscha. Tillsammans kan vi ta strid mot dåliga arbetsförhållanden. Tillsammans kan vi bidra till att minska stigmat kring psykisk ohälsa. Tillsammans kan vi skapa förutsättningar för en bättre psykosocial arbetsmiljö. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa bättre bibliotek. Vi kommer inte kunna lösa sådant som rör minskade budgetar, dålig politisk styrning och oengagerad ledning, men vi kan göra skillnad. Om vi bara börjar prata om det.
Fotnoter
1) https://lismentalhealth.org/
2) https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/legalcode.sv
3) Fox, Violet, i Reserve and renew nr 1, 2018
4) Andrew, Nicky, ”Resisting the vocational Bogeyman” i Reserve and Renew nr 1, 2018, dikt av Kassi Grace i i Reserve and renew nr 2, 2019
5) Megdi A., ”(Depression) or (capitalism)” i Reserve and Renew nr 3, 2020
6) Proudfoot, Rebecca, ”The emotional labor of library work” i Reserve and Renew nr 3, 2020
7) Text av AnonymousPotato i Reserve and Renew nr 5, 2022
8) Rizer, Jasmine, ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane” i Reserve and Renew nr 1, 2018
9) Laura, ”This is what you signed up for” i Reserve and Renew nr 4, 2021 ”Quarantine Baby” av Pinecones
10) Text av Mona i Reserve and Renew nr 5, 2022
11) @archbrarian, ”The endings part one” i Reserve and Renew nr 5, 2022
12) Rios, Maria, ”My wish for you my dear library friend” i Reserve and Renew nr 5, 2022.
13) Text av Holly Casio i Reserve and Renew nr 2, 2019.
14) Anonym, ”Am I okay?” i Reserve and Renew nr 5, 2022.
15) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 2, 2019.
16) Deibel, Kate, ”Princess Leia and her meds” i Reserve and Renew nr 1, 2018.
17) Vel, ”Libraries saved my life” i Reserve and Renew nr 2, 2019.
18) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 1, 2018.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
BiS 