Kategoriarkiv: bibliotek

Om boken finns på hyllan – tillitsfull samverkan för Agenda 2030

I den pågående debatten om mediesamverkan i Sverige har flera efterlyst hur biblioteken skulle kunna samarbeta på ett mer hållbart sätt och utifrån Agenda 2030. Men hur skulle en sådan samverkan kunna se ut? Artikelförfattaren utforskar.

Text: Annelien van der Tang

En cirkel bestående av olika former och färger och texten "Ingen ska lämnas utanför".
Illustration från Myndigheten för delaktighet, som har i uppdrag från regeringen att se till att offentliga aktörers arbete med Agenda 2030 blir tillgängligt för alla.

Svensk biblioteksförening har lagt ner expertnätverket för Agenda 2030. Implicerar detta att FN:s 2030-mål är så pass förankrade i bibliotekens arbete att det inte finns behov för en gemensam vidareutveckling, eller är målen så pass stora och brett definierade att det är svårt för folkbiblioteken att utforska relevanta kopplingar? Bibliotek som grundidé är ju egentligen redan ett svar på Agenda 2030. Bibliotekens roll när det gäller Agenda 2030 definieras oftast i termer av likvärdig tillgång till information och ökad jämlikhet.  

I denna artikel vill jag göra ett försök att återaktualisera folkbibliotekens arbete med Agenda 2030 utifrån våra samlingar. Hur kan vi med stöd i våra samlingar ge ett aktivt innehåll till folkbibliotekens arbete med Agenda 2030? Hur kan vi utnyttja Sveriges solida infrastruktur för bibliotekssamverkan på så sätt att våra offentligt finansierade bibliotekssamlingar bidrar till Agenda 2030 och att den ännu tydligare når våra prioriterade målgrupper och andra sårbara grupper i samhället?

Folkbibliotekens förändrade roll


Under de senaste decennierna har folkbibliotekens roll utvidgats markant och det har funnits en förskjutning från ett bibliotek som fokuserar på att tillgängliggöra sin samling, till ett bibliotek mitt i lokalsamhället som mer än tidigare fokuserar på empowerment, att utjämna sociala klyftor och på delaktighet och medskapande. Bortsett från en utökning av folkbibliotekens samlingar med mångspråkiga och nya, digitala medier har bibliotekariekåren under denna transformationsperiod inte alltid reflekterat över vilken ny eller annorlunda roll som samlingen skulle kunna ha i denna förändrade samhälleliga kontext. Tvärtom har det funnits en rädsla att folkbiblioteken skulle identifieras för mycket med sin samling. Detta har haft som konsekvens att samlingens betydelse har marginaliserats i styrdokument och i medierna. Folkbiblioteken är ju så mycket mer än sina samlingar. Samtidigt är det just samlingarna som kännetecknar och särskiljer folkbiblioteken. Fysiska och digitala källor som täcker nästan alla ämnen och teman som är viktiga i ett människoliv. Resurser som kan hjälpa en vidare, som svarar på en specifik fråga eller ett behov, som inspirerar, får en att tänka och hjälper till att förstå andra synpunkter och sätt att leva. 

Bibliotek som edutainmentaktör


2020 publicerade Kairos Future en rapport kring det lustfyllda lärandet och utpekade bland andra bibliotek som en edutainmentaktör, en organisation som sysslar med ”underhållning i undervisande syfte”. Många i samhället vill bidra till att hitta lösningar på tidens utmaningar, men vi vet inte hur. Hur kan vi lära hela livet, hur vill vi att vårt samhälle ska se ut, var kan vi prata om det och hur kan vi bidra till samhällets utveckling? I rapporten ställs frågan hur edutainmentaktörer som förfogar över en fysisk plats med personal aktivt kan arbeta med att gestalta lärande upplevelser på denna plats.

Hur kan vi lära hela livet, hur vill vi att vårt samhälle ska se ut, var kan vi prata om det och hur kan vi bidra till samhällets utveckling?


Låt oss göra ett tankeexperiment där vi antar att biblioteket befinner sig mitt i det globala sammanhanget av FN:s agenda 2030. Då finns det två nivåer som folkbiblioteken kan verka på:

  1. Som kunskapsorganisation kan bibliotek utifrån sin samling bidra till kunskap om de 17 delmålen till invånarna 

Folkbiblioteken har alla förutsättningar att kontextualisera Agenda 2030-målen tillsammans med kommunens invånare, sätta målen i sitt sammanhang och ge invånarna verktyg för att kunna koppla dessa mål till sig själva. Vad kan jag lära mig om detta – och vilken är min möjlighet att spela roll och påverka? Bibliotek som edutainmentaktör skapar ett sammanhang och en samhörighet som är grunden för att sedan tillsammans kunna fördjupa sig i FN:s delmål. Detta tillvägagångssätt ansluter nära till det som David Lankes omskriver som kunskapsbyggande i lokalsamhället. 

Genom att förbinda programverksamhet med samlingen kan bibliotekspersonalen skapa både sammanhang och samhörighet. För att väcka invånarnas intresse behövs det byggas broar till lokalsamhället (till exempel kommunens skolor som strejkar för Fridays för future). Folkbibliotekens breda fysiska och digitala samling (både skön- och facklitteratur) speglar olika uttryck, åsikter och infallsvinklar. Grunden för samhörighet skapas genom att förbinda denna breda samling till programverksamheten (till exempel bjuda in en klimatforskare). Program, samling och dialog är invånarnas väg in för att få mer kunskap om Agenda 2030 och därmed förhoppningsvis också ett svar på hur de själva kan bidra till målen. 

Bibliotekspersonalens roll sträcker sig därmed längre än förmedling av samlingen, den innefattar också att sätta samlingen i ett angeläget (lokalt) sammanhang som kan knytas till ämnena i Agenda 2030. Det handlar inte bara om enstaka programaktiviteter som berör ämnet, utom om en fördjupande programverksamhet som i olika former belyser mångskiftande aspekter, synvinklar och åsikter. En sådan programverksamhet kräver en aktuell och bred samling inom ämnena. Det är eftersträvansvärt att det finns flera exemplar av böckerna så att besökare kan låna hem böcker i ämnet, men också kan ha ett uppföljande gruppsamtal. Så bäddar biblioteken för en pågående dialog som även synliggör lokalsamhällets expertis inom ämnet. 

Genom ett proaktivt förhållningssätt och en tydlig koppling mellan, programverksamhet, samlingen och dialog kan folkbiblioteken i samverkan med varandra bidra till FN:s agenda 2030. 

  1. Folkbiblioteken bidrar aktivt genom ett medvetet och strategiskt arbetssätt till de flesta delmål av FN:s agenda 2030 (ingen fattigdom, god hälsa, god utbildning, jämställdhet, minskad ojämlikhet, fredliga och inkluderande samhällen) 

Folkfolkbiblioteken arbetar utifrån ett socialt hållbarhetsperspektiv för att nå sina prioriterade målgrupper och andra sårbara grupper i samhället med insatser såsom Digitalt först, Bokstart, språkcaféer. Samlingen spelar en betydande roll vid dessa insatser. 

Biblioteket i Philadelphia i USA och Lochal, biblioteket i Tilburg i Holland, visar hur man till exempel som bibliotek aktivt kan arbeta för att främja god hälsa. I antologin Living Libraries – the house of the community berättar bibliotekschefen Siobhan O. Reardon i Philadelphia hur biblioteket arbetar för att motverka fetma genom att organisera en programverksamhet kring ”Culinary literacy”. En av aktiviteterna är att lära sig att läsa matrecept. I samma linje ser vi på Lochal i Tilburg hur matlagning/food har fått en egen verkstad mitt i biblioteket. Bibliotekets samling av kokböcker och böcker om hälsa och mat har samlats ihop i verkstaden och kopplas till programverksamhet och debatt som handlar om mat, matlagning och hälsa. Ämnena sträcker sig från billig och hälsosam mat till ätbara insekter. 

Mediesamverkan och Agenda 2030

Vår infrastruktur för mediesamverkan ger folkbiblioteken alla förutsättningar för att kunna samverka kring ämnena som finns i Agenda 2030, både när det gäller aktualitet, kvalitet och kvantitet. Mediesamverkan som beskrevs ovan skulle idag, trots fungerande regional infrastruktur i många delar av landet, inte kunna genomföras i alla kommuner om de nationella fjärrlånerekommendationer skulle tillämpas strikt och fullt ut. Kompletterande medieförsörjning är bara en del av bibliotekens mediesamverkan. Här finns en stor utvecklingspotential.

Biblioteksväsendet har alltid kännetecknats av en nästan gränslös generositet.

Biblioteksväsendet har alltid kännetecknats av en nästan gränslös generositet. Minskade budgetar och ökade kostnader sätter gränser för generositeten. Men i stället för att sätta gränser borde vi se hur vi trots minskade budgetar och ökade kostnader kan samarbeta för att bidra till Agenda 2030 (vi spenderar trots allt mer än 400 miljoner kronor på medierna) och ge service till våra invånare, i synnerhet till prioriterade målgrupper och andra sårbara grupper i lokalsamhället.

Generositet kräver tillit. Denna tillit hänger tätt ihop med vad som beskrivs av Jonna Bornemark som ett professionellt kollektivt omdöme. Hon skriver:

Ett omdöme tillhör en miljö och har utvecklats historiskt. Det är ett omdöme man skolas in i och utvecklar vidare. I en levande tradition är omdömet inget som står still. Tvärtom, är det stillastående är det dött och tappar sin förmåga att lyssna på nya konkreta situationer. Då slutar också de inblandade att utvecklas.

Bibliotekariernas professionella omdöme har under många år grundats på den enskilda individens behov. Ett bibliotek mitt i samhället, som svarar på aktuella händelser i samhället i stort och i lokalsamhället – är en princip för ett frågande bibliotek. Vilka frågor är aktuella i mitt lokalsamhälle? Bibliotekets arbete med samlingen och i synnerhet fjärrlånen har under många år varit användarstyrd, utifrån enskilda individers behov. Skulle vi tillsammans kunna vidareutveckla vårt kollektiva professionella omdöme när det gäller mediesamverkan utifrån hållbarhet för grupper och för hela samhället? I förlängningen behöver vi kanske inte fjärrlånerekommendationer som idag – utan en professionell gemensam vision som handlar om att de gemensamma biblioteksresurserna ska bidra till Agenda 2030. Bibliotekarier blir här en viktig länk.

Om vi eftersträvar ett mer gemensamt nyttjande av de samlade biblioteksresurserna, skulle vi faktiskt utifrån tanken ”Om boken finns på hyllan” kunna låna ut böcker till varandra grundad på tillit till kårens professionella omdöme. Vår största utmaning är dock att vi alla måste tänka utifrån ett Agenda 2030 hållbarhetsperspektiv!

Bornemark, J. (2020). Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet. Stockholm: Volante.
Stetler, K., Lindgren, M. & Molander, R. (2020). Wow!: lustfyllt lärande – vägen till framtiden. Stockholm: Kairos Future AB.
Slijkerman Diederick, Ton van Vlimmeren (2021) Living Library – The house of the community around the world. Utrecht: Utrecht public library.
Ministerie van de Verbeelding (2017). Via connectie naar collectie. Rotterdam: Ministerie van de Verbeelding.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Nya numret av bis – skolbibliotek och pandemi!

Foto: Lena Lundgren

bis dyker ner i vardagen på landets skolbibliotek! Som vanligt hittar du även nyheter och fördjupade analyser om bibliotek, kultur och samhälle.

Ur innehållet:

  • En splittrad tillvaro på skolbibliotek
    bis intervjuar Christina Degerström för att få en nytillträdd skolbibliotekaries perspektiv på yrket.
  • Vem vill vara Nancy Pearl? Ingen, men för våra elevers skull är vi det!
    Skolbiblioteket som fysiskt rum blir inte mindre viktigt för att eleverna har distansundervisning. Gymnasiebibliotekarier från Polhemskolan i Lund reflekterar över den digitala omställningens konsekvenser.
  • Trender i barn- och ungdomslitteraturen väcker oro
    Barn- och ungdomslitteratur fungerar som ett fönster mot världen och som en spegel mot en själv. Därför blir det problem när andelen översatta författare som ges ut i Sverige minskar signifikant. 
  • Vem är aktivist?
    Förordade Valfrid Palmgren strikta urvalsprinciper eller ville hon ge allt åt alla? I två längre texter reder Lena Lundgren och BiS styrelse ut missförstånd och fortsätter diskussionen om bibliotek, aktivism och föreningens historia.
  • “Växande osäkerhet kring framtiden och en förhöjd stressnivå”
    bis ställer frågor om arbetsmiljö och omstart efter pandemin till Marie Gustavsson, Sara Kjellberg, Peter Björkman och Monika Staub Halling.
  • Dessutom – boktips, krönikor, nyheter och poesi!

Bli medlem eller prenumerant redan idag för att få nästa nummer i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Redaktionen

Svensk självbild står i vägen för uppgörelse med rasism

Jag har saknat en bred diskussion om strukturell rasism i den svenska biblioteksvärlden. Därför läste jag Biblioteksbladets temanummer om Black Lives Matter med stort intresse. I denna text vill jag försöka bidra till ett fördjupat och fortsatt samtal om hur svenska bibliotek kan förhålla sig till rasism.  

Biblioteksbladets BLM-nummer (2/2021) hann knappt landa i brevlådorna innan tidningen fick berättigad kritik för att omslaget reproducerade våld mot svarta kroppar. Biblioteksbladet bad om ursäkt och tog bort illustrationen från den digitala utgåvan. På min papperstidning är den kvar. Varje gång jag tar upp tidningen tittar det dödliga våldet på mig. På sätt och vis påminner det hela om att rasism inte är något som snabbt går att radera eller avskärma sig från. Jag tror många önskar att det vore så. Att det räckte med att säga: ”Jag har tagit ställning mot rasism, jag är på rätt sida.” 

Skev självbild

De svenska bibliotekens självbild tas upp av flera medverkande i BLM-numret som ett hinder mot att ta rasism på allvar. Jag undrar om det är samma självbild som gör att Biblioteksbladet stundtals tenderar att fastna med blicken i USA? Tidningen lyfter förtjänstfullt fram relevant kritik mot svenska bibliotek vad gäller överrepresentation av vita och bristande förståelse för rasism, stereotyper och minoritetsstress – men jag saknar ändå vissa teman som i högsta grad hör till vår samtida, svenska bibliotekshistoria. 

För Kista ligger väl i Sverige? Där misshandlades fyra barn som rasifierades som icke-vita av väktare 2019. Ett av barnens mammor kommenterade händelsen i nättidningen Feministiskt Perspektiv: ”Vi flydde krig och våld för att våra barn ska slippa våldshandlingar …”. Samma år fick jag själv höra av en biblioteksanställd att papperslösa inte längre vågade komma till bibliotekets språkcafé av rädsla för att bli hämtade av polis.

Journalisten Martin Gelin beskriver i Biblioteksbladet hur amerikanska bibliotek har intagit en mer kritisk hållning till polisen i samband med BLM: ”Det kanske verkar märkligt i en svensk kontext: Varför skulle bibliotekarierna inte ringa efter polisen om de känner sig otrygga?”. 

Jag tror att han egentligen menar ”i en vit kontext”. Det finns många i Sverige som inte är trygga med polisen, både bland bibliotekens anställda och besökare. Även det är en svensk erfarenhet. 

Mångfald som strategi

I BLM-numret lyfts mångfald/representation fram som en viktig lösning på problemet med rasism. Inte utan orsak; svenska bibliotek behöver onekligen göra plats för fler kroppar, språk och erfarenheter. Men jag tror också vi behöver lyssna på de biblioteksforskare i exempelvis USA som försöker uppmärksamma mångfaldsdiskursernas baksida.

Enligt David James Hudson (2017) förstås till exempel ”mångfald” inom biblioteks- och informationsvetenskap som ett oföränderligt värde snarare än en historisk konstruktion. I enlighet med denna förståelse hyllar biblioteksvärlden den mångfald som olika ”racial identities” tänks bidra med, och gör mångfald till ett mål i sig – till Den Antirasistiska Strategin – samtidigt som dominansförhållanden och hierarkier görs till en icke-fråga. 

En angränsande problematik omgärdar det flitigt använda integrationsbegreppet. Liksom Milia Rahman Olsson som intervjuas i Biblioteksbladet konstaterade jag, när jag skulle skriva min c-uppsats, att det fanns lite skrivet om rasism, diskriminering och vithet inom svensk biblioteksforskning – desto mer om integration. Jag analyserade hur biblioteksvärlden använder begreppet integration och vad detta gör med förståelsen av rasism.

I min granskning av en delrapport till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration (2018) – fann jag att sättet integration förstås på osynliggör strukturell diskriminering och rasism. I korthet sker det när integrationsdiskurser skapar ett Vi- och Dom-tänk, där De Andra förknippas med problem, brister och omoderna värderingar medan det svenska, vita Vi:et förknippas med jämställdhet, hbtq-inkludering och antirasism. Ett flertal svenska forskare utanför B&I-fältet har visat hur den här typen av särskiljande upprätthåller rasism. 

Integration inte per definition antirasism

Jag ska ge ett exempel. Ett integrationsförslag i Kliv fram! går ut på att svenska bibliotek ska få hjälp av staten att anställa arabisktalande personer. Mellan raderna framställs detta som svårt för biblioteken i utgångsläget, därför föreslås staten göra det billigare för arbetsgivaren. Bibliotekens motprestation? Utbilda de som anställs i ”svenska värderingar”. Här hjälper alltså integrationsbegreppet till att ursäkta svensk arbetsmarknads behov av billig arbetskraft med Andras föreställt bristande värderingar. Samtidigt skymmer det effektivt sikten för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.  

Jag tvivlar inte på att vissa insatser som beskrivs i termer av integration – såsom språkcaféer (som jag själv numera jobbar med) – kan ha positiva effekter för både nya och gamla svenskar liksom för biblioteken. Men allt som beskrivs som integration är inte per definition antirasism. Om biblioteksvärlden ska ta itu med rasism måste vi också våga granska vad vi egentligen gör när vi sysslar med integration, vilka föreställningar vi upprätthåller, vilka berättelser vi tillåter/blockerar och vilken diskriminering vi ibland rättfärdigar. 

I Biblioteksbladets BLM-nummer nämner forskaren och konstkuratorn Temi Odumosu en annan viktig antirasistisk åtgärd: att närma oss vårt koloniala arv. Sedan min studietid, då vi läste om hur svarta uteslöts från amerikanska bibliotek på 1960-talet, har jag undrat över vår egen koloniala historia. Vilken roll spelade exempelvis biblioteken i den politik som nära nog utrotade flera samiska språk? Varför lärde vi oss inte under biblioteksutbildningen att Tornedalens bibliotek före 1957 inte fick förmedla finskspråkig litteratur i en trakt där majoriteten av de boende enbart talade finska (vilket finns beskrivet i Mer än ett språk – en antologi om flerspråkigheten i norra Sverige (2016))? Här finns mycket att göra för såväl forskare som lärosäten.

Välkommen neutralitetskritik

Avslutningsvis välkomnar jag att Biblioteksbladet i och med BLM-numret ger utrymme för kritiken mot idén om att bibliotek kan/bör vara ”neutrala” i förhållande till rasism och mänskliga rättigheter. Att vara neutral är att acceptera status quo eller, med andra ord, acceptera den strukturella rasism som det svenska samhället inklusive biblioteken präglas av. Neutralitet i den meningen är inte förenligt med våra åtaganden enligt bibliotekslagen och de lagar vi har att följa i övrigt. 

Även om jag instämmer i uppfattningen att svenska bibliotek inte har tagit tag i frågan om strukturell rasism på bred front, vill jag påminna om att det finns aktörer som har försökt lyfta de här frågorna tidigare (varav flera inspirerade mig i mitt val av uppsatsämne). Kanske är det återigen den där svenska självbilden som hindrat fler från att faktiskt lyssna? 2016 tog BiS fram ett antirasistiskt manifest med förslag på hur bibliotek kan arbeta mot strukturell rasism. Dokumentet baseras på bibliotekslagen och IFLA:s manifest. 

Intressant nog utmålade nyligen två forskare BiS som avskräckande exempel på politiska ”tjänstmannaaktivister” för att föreningen gör sådana saker. Jag undrar om de anser att det inte är politiskt att låta bli att ta ställning till hur makten är fördelad i samhället? Jag undrar också hur bibliotekens möjlighet att aktivt motarbeta rasism påverkas om detta arbete avfärdas som oprofessionellt och utanför bibliotekarieprofessionens ramar?

Karin Råghall

Källor:

Biblioteksbladet 2/2021, ”BLM-numret” 

Bibliotek i Samhälle (2016) Säg inte att rasismen finns någon annanstans – bibliotekens antirasistiska arbete. 15 mars. https://foreningenbis.files.wordpress.com/2016/03/bis-manifest-fc3b6r-det-antirasistiska-biblioteket.pdf (hämtad 2021-05-23)

Irani, Sholeh (2019) ”Järvabor efter misshandeln i Kista: ‘Alla barn är allas barn'”, Feministiskt Perspektiv. https://feministisktperspektiv.se/2019/01/29/husby/ (hämtad 2021-05-23)

Hudson, David James (2017) ”On ‘Diversity’ as Anti-Racism in Library and Information Studies: A critique”, Journal of Critical Library and Information Studies 1(1): 1-36. doi: 10.24242/jclis.v1i1.6

Råghall, Karin (2018) Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism. Kandidatuppsats, Sociologiska institutionen, Umeå universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1289374 (hämtad 2021-05-23)

Stenquist, Bjarne (2018) Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration. Stockholm: Kungliga biblioteket, Nationell biblioteksstrategi

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle (2021) Felaktig bild av BiS och förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel. 26 april. https://foreningenbis.com/2021/04/26/felaktig-bild-av-bis-och-en-forenklad-syn-pa-bibliotekspolitik-i-forskningsartikel/ (hämtad 2021-05-23)

Westergren, Eva och Åhl, Hans (red.) (2016) Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund: Studentlitteratur

KB, visa handlingskraft! – Ytterligare kommentarer kring det svenska sambiblioteket

I bis två senaste nummer, 3 och 4 2020, har Lena Lundgren diskuterat begreppet ”det svenska sambiblioteket” och konstaterat att sambiblioteket håller på att krackelera utan att andra regelverk eller strukturer för bibliotekens samarbete har kommit i dess ställe. Här avslutas diskussionen tills vidare med ytterligare kommentarer och förhoppningar om att frågan förs vidare av ansvariga.

Text: Lena Lundgren
Illustration: Tobias Johansson

Begreppet sambibliotek

Själva det konkreta samarbetet, i meningen lån av medier mellan bibliotek kallade interurbanlån och senare fjärrlån, har länge varit en av hörnstenarna i den svenska biblioteksverksamheten. Begreppet ”sambibliotek” myntades 1953 av dåvarande överbibliotekarien vid Kungliga Tekniska Högskolan bibliotek Carl Björkbom i en artikel i Svensk Tidskrift:

Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek, omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket. (s. 321)

Samarbetet har förändrats genom åren, byggts ut, gnisslat och skiftat form i och med samhällsförändringar och den tekniska utvecklingen. Men grundtanken har funnits kvar, att i så stor utsträckning som möjligt göra det samlade mediebeståndet på de svenska biblioteken tillgängligt för alla landets invånare. Det har fungerat fram tills de senaste åren, då ett antal problem har dykt upp och ett antal beslut har fattats på olika nivåer, som har fått negativa konsekvenser för sambibliotekstanken, tvärt emot det i bibliotekslagen fastställda kravet att biblioteken ska samverka.

Problemen är väl beskrivna, så som de uppfattas av respondenterna på de fem frågor som jag ställde till ett antal viktiga aktörer inom biblioteksområdet, i min artikel i bis 4/2020. Krav som ställdes var bland andra att KB snarast måste ”ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser”.

En kvinna med rullator och en biblioteksarbetare som bär på flera tunga bibliotekshyllor och annan interiör från ett folkbibliotek.

Vad har hänt sedan dess?

Den 1 december samlade KB till ett ”rundabordssamtal” om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. I mötet deltog fjorton representanter för forskningsbibliotek, specialbibliotek, regionbibliotek, folkbibliotek, Depåbiblioteket i Umeå, Svensk biblioteksförening och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), förutom åtta deltagare från KB. Urvalet av deltagare kan ifrågasättas, endast fyra folkbibliotek var representerade, varav två var de stora stadsbiblioteken i Malmö och Stockholm. De två övriga var Härnösand och Söderhamn. Uppfattningarna som framfördes på mötet framstår inte heller som representativa, till exempel menade flera av deltagarna att fjärrlånerekommendationerna fungerar bra idag. Av svaren på mina frågor till biblioteken i bis 2020/4 framgick det i stället att flera regionbibliotek betonade problemen för de mindre biblioteken medan forskningsbiblioteken och de stora stadsbiblioteken i stort sett inte uppfattade att medieförsörjningen är ett problem.

Två frågor ställdes på mötet på KB:

1.  Gynnar rekommendationerna som de ser ut idag kvaliteten och sektorn som helhet? Om inte, vilka förändringar behövs?

2.  Vad innebär en hållbar kompletterande medieförsörjning och hur kan den uppnås?

De kortfattade minnesanteckningarna från mötet är spretiga. Det går inte att identifiera vem som har sagt vad, och det är svårt att dra ut några slutsatser. Det verkar dock ha varit enighet om att problemen måste definieras tydligare. Några viktiga punkter kan urskiljas:

  • Det regionala samarbete som har utvecklats i flera regioner framhålls som positivt och löser flera problem. Men regionerna har olika förutsättningar. Här behövs ett tydliggörande av rollfördelningen och frågan ställs om lagstiftning krävs ”för att garantera en likvärdig medieförsörjning i regionerna bortom olika politiska riktningar”.
  • ”Frågan om digitalt material och medieförsörjning måste tas i ordentligt.” Här finns både möjligheter och problem.
  • Kurslitteraturen är ett särskilt problem, som har accentuerats av pandemin, då fler utbildningar ges på distans och högskolebiblioteken har dragit ner på sin service.
  • På ett par ställen lyfts fram problematiken kring att de i bibliotekslagen prioriterade grupperna inte nödvändigtvis är de som efterfrågar fjärrlån. Det poängteras att resurser till Mångspråkiga lånecentralen (MLC) måste prioriteras och att Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) behov av medier måste tillgodoses för att MTM ska kunna tillgängliggöra dem i olika former.

Nya frågor till KB, och svar

För att få veta hur KB avser att gå vidare ställde jag några frågor till Anja Dahlstedt, som nu är chef för avdelningen för bibliotekssamverkan och forskningsstöd på KB. Förutom att jag efterlyste uppgift om vilka som deltog i mötet och minnesanteckningarna, ställde jag frågor om vilket syftet var med mötet och hur KB tänker följa upp frågan.

Anja Dahlstedt svarar att syftet var just att samla in synpunkter. Nästa steg inte är inte beslutat men att frågan behöver belysas bredare än just beträffande fjärrlånerekommendationerna. Även redovisningen av pliktmaterialutredningen måste avvaktas.

Jag frågade också mera specifikt om problemen med den otillräckliga finansieringen av Depåbiblioteket i Umeå och Mångspråkiga lånecentralen i Stockholm, MLC.

Här svarar Anja Dahlstedt att resursbristen på Depåbiblioteket har lösts genom omprioritering inom budgeten. MLC föreslås få förstärkning av resurser både för personal och medier inom ramen för en stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Förslaget behandlas nu av Kulturdepartementet.

Och nya kommentarer

Från några stora aktörer har det kommit ytterligare några kommentarer till KB:s svar. Här hittar jag instämmanden i att det behövs ett bredare perspektiv än enbart fjärlånerekommendationerna. Konsekvenserna av e-mediernas ökande betydelse måste utredas och vägas in. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer måste tydliggöras. Anders Söderbäck på Stockholms stadsbibliotek understryker kommunernas ansvar att uppfylla de mål som åläggs dem. Han lyfter också fram att det kommunala självstyret innebär möjligheter för kommunen att anpassa verksamheten utifrån de egna förutsättningarna. Statliga medel bör fungera stödjande genom infrastrukturella insatser.

Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Samtidigt uttrycker Maria Tsakiris från Region Skåne otålighet för att KB inte agerar tillräckligt kraftfullt, inte tar de nya grepp som behövs utifrån de krav som ställs i bibliotekslagen, Agenda 2030 och hållbarhetskrav. Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Omprioriteringar, vilket har inneburit att satsningar på digitalt stöd och kompetensutveckling har fått pausas, löser inte annat än mycket tillfälligt Depåbibliotekets problem, svarar Magdalena Sjöström på Depåbiblioteket. Enligt en uppgift som jag har fått har MLC:s service varit inskränkt i betydligt större utsträckning än vad KB uppger, vilket är märkligt. Vilka möjligheter de nya resurserna till MLC erbjuder är i nuläget oklart.

Olika nivåer, olika perspektiv

Ur alla dessa mejlväxlingar med svar och kommentarer urskiljer jag följande viktiga punkter:

  • Det finns två tydliga perspektiv, KB:s, forskningsbibliotekens och de stora stadsbibliotekens å ena sidan och regionbibliotekens och de mindre bibliotekens å den andra sidan. De två perspektiven ser ut att spegla mindre eller större närhet till användarna.
  • KB medger att det finns problem men betonar att de inte kan påtala vad andra aktörer ska göra. Forskningsbiblioteken ser inga större problem med medieförsörjningen och anser att de fullgör sin uppgift. De stora stadsbiblioteken vill inte ta ett ansvar för andra biblioteks behov av medier utan ersättning.
  • Regionbiblioteken har god kännedom om styrkor och svagheter på regionens bibliotek och ser deras behov. Förhållandena inom regionerna är mycket olika och regionbiblioteken har olika resurser och möjligheter att stödja kommunbiblioteken med infrastruktur. Olikheterna får konsekvenser för användarna. 
  • De lokala biblioteken får sina styrdokument och resurser från kommunen men konfronteras direkt med användarnas krav på tillgänglighet. Biblioteken kan ha svårt att hantera glappet mellan resursbrist och besökarnas behov och de begränsningar och restriktioner som är följden av att flera stora bibliotek, med olika förklaringar, egenmäktigt har minskat sina samlingar och begränsat sin service.

Användarnas perspektiv

Det var institutionsperspektivet. Nu är det dags att anlägga det perspektiv som anges i bibliotekslagen och som också lyfts fram av många av dem som har svarat på mina frågor, nämligen användarperspektivet. Då urskiljer jag, utifrån det material som jag har samlat in, följande krav utifrån att bibliotekslagen fastslår att biblioteksverksamheten ska nå alla och vara anpassad till användarnas behov.

  • De i bibliotekslagen prioriterade grupperna får inte komma i kläm. Det måste finnas krav på att konsekvenserna av beslut om förändringar som berör andra bibliotek och deras användare måste utredas och att alternativa lösningar ska erbjudas utan avbrott.
  • Resurser till MTM, MLC och Depåbiblioteket måste prioriteras.
  • KB måste göra insatser i infrastrukturen så att skillnaderna mellan kommuner och regioner när det gäller möjligheterna att tillgodose användarnas behov minskar.
  • En särskild diskussion måste föras om problematiken att lokala politiska beslut, som i Sölvesborg, kan innebära att vissa användargrupper, till och med i bibliotekslagen prioriterade grupper, får sämre service på biblioteken.
  • Medieförsörjningen fungerar inte optimalt och ett större och bredare grepp, inkluderat e-medierna som kan innebära både ökad tillgänglighet och inlåsning, behöver tas av KB. Fjärrlåneflödena behöver utredas, eftersom det uppenbarligen finns olika bilder av omfattningen och nödvändigheten av fjärrlån hos de olika aktörerna. De stora biblioteken måste inse att de också är gynnade genom tillgången till många bibliotek i storstäderna, vilka avlastar dem vissa förfrågningar.
  • Ett heltäckande ersättningssystem för fjärrlånen måste tas fram.
  • KB måste formulera krav på hållbarhet på bibliotekens verksamhet, både när det gäller miljön, tillgängligheten och omvälvande händelser, som pandemier och andra oväntade situationer.

KB kan inte ta över andra aktörers ansvar och uppgifter. Men om det ska finnas någon substans i KB:s uppgift ”att främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet, ha överblick och skapa förutsättningar för verksamheten” måste KB visa sig berett att ta sig an utmaningarna i att ge alla medborgare tillgång till en jämlik medieförsörjning. Det räcker inte längre med att ”samla in synpunkter”, KB måste visa handlingskraft!

”Det svenska sambiblioteket” är ett uttryck för det samarbete som har tjänat biblioteken och deras användare väl (som man brukar säga) under mer än hundra år. Själva funktionen etablerades av Kungliga biblioteket genom den första årgången (1887) av Sveriges offentliga bibliotek – Accessionskatalog (AK) med amanuensen, senare riksbibliotekarien, E. W. Dahlgren som utgivare. Den omfattade inköpen av utländsk litteratur på ett antal forskningsbibliotek i Stockholm och universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala. Utgivningen av AK motiverades i förordet av den första årgången av Elof Tegnér, sedermera universitetsbibliotekarie i Lund, på följande sätt:

Och hvad som i ett af dessa bibliotek är tillgängligt bör i regeln, om så erfordras, lätt kunna bliva det i de öfriga. Med våra dagars lätta kommunikationer möta härvid inga nämnvärda svårigheter, och dessa boksamlingars vårdare äro beredda att genom samverkan i detta syfte göra dem ytterligare tillgängliga. Sålunda kan den tanke realiseras, som en gång blivit uttalad, att ”statens offentliga bokförråd bör anses som en helhet; dess fördelning på olika orter bör icke förhindra den gemensamma användningen af dess olika delar för främjande af forskning och vetenskap”.

Antalet bibliotek utvidgades och målgrupperna breddades efterhand. I slutet av 1800-talet var det inte aktuellt att samla de folkliga bibliotekens medier i en samkatalog men med utbyggnaden av folkbiblioteken har detta mål stegvis förverkligats. Dock väntar vi fortfarande på en heltäckande nationell mediedatabas.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Felaktig bild av BiS och en förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel

En fråga dröjer sig kvar hos oss efter att ha läst forskarna Johan Sundeen och Roger Blomgrens artikel ”Offentliga bibliotek som arena för aktivism”, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordisk kulturpolitisk tidskrift (nr 2, 2020): tycker Sundeen och Blomgren att det är bra att bibliotekarier engagerar sig i den allmänna biblioteksdebatten och i bibliotekspolitiska frågor?

Som vi uppfattar det gör inte Sundeen och Blomgren i artikeln några anspråk på att empiriskt påvisa en ”tjänstemannaaktivism” inom bibliotekssektorn. De säger sig röra sig i en analys av föreställningar, idéer och diskussioner kring bibliotekets relevans och utveckling, som cirkulerar i ett delvis avgränsat (vi återkommer till det) forum, med föreningen Bibliotek i Samhälle och tidskriften bis som nav för sin datainsamling (se avsnittet ”Forskningsproblem och frågeställningar”). Sett i detta ljus kan man tycka att artikelns titel är halvbra satt, men den preciseras lite mer i undertiteln, ”En fallstudie av vänsterpolitisk biblioteksideologi på 1970- och 2010-talen”. Tyvärr finns det, som vi ser det, en vilja hos författarna till att återkommande uttala sig som om man också hade belägg för en biblioteksverksamhet och en bibliotekariekår som så att säga hotas inifrån. Hotet verkar bestå av självsvåldiga vänsterbibliotekarier som åsidosätter sin roll som tjänstepersoner – och demokratiska värden som yttrandefrihet, neutralitetsprincip och opartiskhet – till förmån för icke-önskvärda politiska agendor. Sundeen och Blomgren beskriver en ”aktivistisk” föreställning, som bygger på att ”verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer” råder.

Det är förstås både roligt och intressant för föreningen BiS att utgöra studieobjekt i en kulturpolitisk studie, men vi upplever tyvärr att författarnas framställning uppvisar stora brister, som får konsekvenser för vilka slutsatser som är rimliga att dra. Artikeln, som enligt Sundeen och Blomgren ”har både en empiriredovisande och [en] analytisk ambition”, är problematisk i båda dessa avseenden, särskilt i ett vetenskapligt sammanhang.

Citeringspraktiker och källhantering

För att börja i det förstnämnda, författarnas citeringspraktiker och källhantering är bristfällig. Det är svårt att känna igen sig i hur BiS beskrivs i artikeln. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilket material man har valt att lägga ner mest tid på. Blomgren och Sundeen har botaniserat i BiS utveckling från 1969 och framåt och lägger mycket energi på föreningens första decennium. Det intresset är förståeligt, men författarnas val att utesluta decennierna mellan föreningens första år och 2010-talet utelämnar en hel del förklarande historieskrivning. Urvalet av källor verkar medvetet valda för att understryka att BiS på 2010-talet utgör något slags exotisk, kuriös och potentiellt farlig rest från –68. 

BiS har ett program där föreningens målsättningar är tydliga. Det finns också officiella uttalanden och manifest från olika tidpunkter. Tyvärr verkar inte detta material vara så intressant för forskarna utan man plockar istället citat från tidskriften bis och föreningens blogg, som fungerar som öppna arenor för debatt, med uttalat högt i tak (alla skribenter i bis är inte nödvändigtvis medlemmar i föreningen, eller ens sympatisörer). 

Tidskriften bis har använts som ett forum för diskussion av många utanför BiS genom åren, men det är hur Blomgren och Sundeen använder materialet från BiS blogg som är det mest iögonfallande. BiS-bloggen har nästan 1700 inlägg och i bloggens policy (publicerad 14/12 2011) står följande: 

En av BiS viktiga uppgifter är att främja yttrandefrihet och föreningen vill ha i högt i tak på de sociala forum på webben som föreningen är aktiv på. Detta för att vi tycker att det är viktigt med debatt och opinion. Så delta gärna med kommentarer och kompletterande info.

Allt material som publiceras på bloggen signeras av skribenten, detta för att tydliggöra skillnaden mellan föreningens åsikter och den enskilda författarens.

Det finns helt enkelt en uppsjö av olika ståndpunkter representerade i bloggen. Vid olika  tillfällen använder sig Sundeen och Blomgren av kommentarer och texter från enskilda skribenter i bloggen på ett sätt som låter påskina att deras åsikter representerar föreningens åsikter. Detta är orättvist både mot föreningen BiS och mot de personer som nu utmålas som talespersoner för föreningen, i vissa fall enbart efter att ha kommenterat i ett öppet kommentarsfält. Exempelvis nämns Henrik Bylunds kommentar på ett inlägg från 2013 som ett exempel på ”urvalspolitiska ställningstaganden” från BiS medlemmar. Hans kommentar var en av många i en tråd där flera olika åsikter var representerade. Vissa av deltagarna var kända medlemmar i BiS och andra var det inte. I detta fall har man valt att lyfta fram en person som inte är känd från BiS-sammanhang framför flera kända företrädare – på inget sätt framgår det i tråden att Henrik Bylund har någon koppling till BiS. Handlar detta exempel om ett slarvigt misstag eller passar Bylunds citat för bra in på en tes forskarna vill driva? Vi hoppas på det första och påminner om att man bör vara källkritisk med sitt material när man forskar – kommentarer i ett öppet kommentarsfält bör behandlas varsamt i sammanhanget.

BiS efterlyser en fördjupad diskussion om urvalsarbete på bibliotek

I den mån programtexter och officiella uttalanden från föreningen tas upp är de i vår mening genomgående för selektivt citerade, på ett sätt som förvränger helheten och bortser från kontext som har betydelse för citaten. Ett exempel ur artikeln är följande, där Sundeen och Blomgren citerar BiS yttrande respektive remissvar till utredningen för den nationella biblioteksstrategin:

En organisation som under sin mer än 50-åriga existens återkommande har artikulerat kritik mot neutralitetsidealet är den socialistiska föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS). I ett yttrande från 2018 skriver BIS att: ”Idén om biblioteken som neutrala är komplicerad, ifrågasatt och utmanad.” Resonemang om medieurvalsfrågor som förs i förarbeten till förslaget om nationell biblioteksstrategi sägs vara naiva och idealistiska (Yttrande från BiS till Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi, 30/10 2018). I ett remissvar menar BiS att det föreligger en motsats mellan å ena sidan skrivningar om allsidighet, medvetna litteraturinköp och kvalitet, och å den andra neutralitet och frånvaro av censur (Remissvar från BiS rörande förslag till nationell biblioteksstrategi, 11/10 2019).

Till de neutralitetskritiska partierna i remissvaret hör en skrivning om negativa effekter av kritiska yttranden som Justitieombudsmannen (JO) riktat mot ett antal folkbibliotek (Remissvar från BiS, 11/10 2019).

Om man går till källorna ser man att båda de refererade BiS-dokumenten lyfter urvalsfrågorna som något som behöver diskuteras mer, bland annat i ljuset av då pågående politiska påtryckningskampanjer mot bibliotek och ibland mot enskilda biblioteksmedarbetare som fick motta privata hot. I Sundeen och Blomgrens återgivning framstår det som att texterna är blint emot neutralitetsprincipen, vilket inte är rättvist. BiS har i själva verket, i dessa texter och i andra sammanhang (exempelvis vår ”salong” 2018, då Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler och hovrättspresident i Svea hovrätt, medverkade), efterlyst en fördjupad diskussion av urvalsarbete på bibliotek, en komplex fråga som vi menar att professionen måste fortsätta diskutera.

För en läsare som har kännedom om de källor Sundeen och Blomgren väljer att använda sig av framstår deras artikel som ett ganska ostadigt bygge. Vi förstår förstås att Sundeen och Blomgrens artikel är utförd i en explorativ och diskuterande form, där forskaren gör ett urval av empiriredovisning av vikt för det man avser att diskutera. Men vi tycker återigen att det är rimligt att från två erfarna forskare begära en större varsamhet i sin källhantering än vad Sundeen och Blomgren ger prov på – både vad gäller isärhållandet av olika typer av källor och vikten av en ärlig återgivning av deras innehåll.

Biblioteksideal och analys

Om vi nu istället vänder oss till det som vi uppfattar som problematiskt i Sundeens och Blomgrens analytiska dimension. Forskarnas uttalade syfte är att ”studera och problematisera ideologiskt inflytande på uppfattningar om yrkesidentitet och yrkespraktik inom biblioteksvärlden i relation till gällande lagstiftning och professionens nationellt och internationellt uttryckta etiska yrkeskoder”. Man landar så småningom i slutsatserna:

Vi har identifierat ett antal aktivistiska föreställningar om bibliotekarieyrket, vilka på avgörande punkter skiljer sig från den byråkratiska och den professionsetiska yrkesförståelsen. Till dessa hör att bibliotek ska präglas av ideologiska övertygelser, att verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer samt att biblioteken ska vara instrument för det rättfärdiga samhället och särskilt tillvarata orättvist behandlade gruppers behov.

[…]

En övergripande slutsats av föreliggande framställning är att de kritiska fall som bland andra JO har intresserat sig för bör relateras till det teoretiska och analytiska ramverk rörande bibliotekariers yrkesidentitet som vi har presenterat. I kontrast till den byråkratiska, professionsetiska och entreprenöriella idealtypen, som alla tre inrymmer föreställningen om neutrala bibliotek och opartiska tjänstemän, bygger ett aktivistiskt bibliotekarieideal på strävan att befordra det goda och mota det onda i grind.

Vi menar att Sundeen och Blomgren missar något väsentligt i sin argumentation – biblioteken är redan förknippade med ett antal olika värden och ideologiska uppfattningar och det förs naturligtvis en politik kring deras roll som offentliga institutioner. Dessa värden, som inte sällan stöts och blöts emot varandra, innebär oundvikligen att biblioteken är förbundna med politik. Sundeen och Blomgren glömmer, i sin iver att sortera ut ”aktivistiskt” drivna biblioteksideal från ”professionsetiska”, ”byråkratiska” och ”entreprenöriella” sådana, att det inte bara är något slags udda, övervintrade proggare som exempelvis driver frågor om antirasism på bibliotek, frågor om mångspråk, frågor om mänskliga rättigheter, hbtq-inkludering, och så vidare. Det är i allra högsta grad även insorterat i den på olika nivåer styrande biblioteks- och kulturpolitiken, samt framskrivet i portaldokument från internationella biblioteksorganisationer som IFLA. Så här står det exempelvis i IFLA:s ”Core Values”, precis efter den punkt om informations- och yttrandefrihet som Sundeen och Blomgren citerar inledningsvis:

the belief that people, communities and organisations need universal and equitable access to information, ideas and works of imagination for their social, educational, cultural, democratic and economic well-being

the conviction that delivery of high quality library and information services helps guarantee that access

the commitment to enable all Members of the Federation to engage in, and benefit from, its activities without regard to citizenship, disability, ethnic origin, gender, geographical location, language, political philosophy, race or religion

(”More about IFLA”, https://www.ifla.org/about/more, 2019)

Eller för att citera svensk lagstiftning:

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

(Regeringsformen, 1 kap, 2  §)

Och specifikt för biblioteken i bibliotekslagen:

Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

[…]

Prioriterade grupper

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på

   1. de nationella minoritetsspråken,

   2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och

   3. lättläst svenska.

(Bibliotekslagen, 2, 4, 5  §§)

Man ska ej heller glömma 1974 års kulturpolitiska mål som gällde ända fram till 2009 och hade en stor betydelse för biblioteken och för föreningen under dess tidiga historia:

att medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,

att ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,

att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet,

att främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,

att i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,

att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,

att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs,

att främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

(Proposition 1974:28)

Lagar och dokument kan ändras och diskussion om etiska frågor och korrekt agerande som tjänsteperson avgörs självklart inte enbart av lagstiftning och manifest. Men dessa exempel visar framförallt hur svårt det är att beskriva BiS som en extrem organisation utan att samtidigt brännmärka hela biblioteksprofessionen och kulturpolitiken som extrem. Många av de frågor som BiS och skribenter i bis framför, diskuterar och argumenterar för är nämligen inte ”i förhållande till professionen externa idéer”, utan i allra högsta grad påbjudna i en professionsetisk diskussion såväl som i nationell och kommunal bibliotekspolitik. En seriös diskussion om svensk bibliotekspolitik och om rollen som tjänsteperson i det offentligas tjänst kan inte bortse från den här delen av bibliotekens uppdrag och roll, som alltså existerar parallellt med bibliotekens uppgift att bidra till fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och så vidare. De centrala demokratiska värden som behöver försvaras inom professionen och i bibliotekspolitik på olika nivåer är, hävdar vi, inte bara ett demokratiskt värde, utan flera.

Vem är aktivist?

Vi vill också påminna om de hot mot bibliotekens arbete med dessa frågor som är högst reella idag, vilket vi skrivit mycket om i bis. Några färska exempel handlar om hur Sverigedemokraterna agerat. Partiets syn på mångspråk blev särskilt uppmärksammat när Sölvesborg under 2019 skulle ta fram en ny biblioteksplan. Kommunen leds av ett samstyre där SD ingår som största parti. En biblioteksplan ska styra hur kommunens bibliotek bedriver sin verksamhet. I den finns det ett antal övergripande mål som biblioteksplanen ska sträva mot och som alltså ska vara vägledande för alla som berörs av den. Dessa mål är ytterst grundade på nationell lagstiftning. Med andra ord måste biblioteksplanen förhålla sig till bibliotekslagens prioriteringar – bland annat att biblioteken ska erbjuda litteratur på andra språk än svenska, något som SD ville ändra på. Rimligen är målsättningarna för biblioteksplanen någonting man inte tar sig för stora friheter med om man vill upprätthålla lagen. Kulturminister Amanda Lind uttalade sig kritiskt i Biblioteksbladet och andra menade att Sölvesborgs nya hållning i själva verket bröt mot bibliotekslagen. 

Sedan dess har det bara kommit fler exempel på hur Sverigedemokraterna eller andra högerextrema organisationer på olika sätt försöker begränsa bibliotekens verksamhet, helt utan hänsyn till rådande lagstiftning. I Växjö har SD motionerat för att biblioteket bara ska ha böcker på svenska och minoritetsspråk. I Svalöv beordrade den politiska ledningen att ett Facebook-inlägg om bibliotekets hbtq-certifiering skulle tas bort. I Täby gick den nazistiska organisationen NMR så pass långt att de hotade biblioteket för att de arrangerade sagostunden ”bland drakar och dragqueens”. I samma kommun ville SD stoppa ett författarsamtal som hade fokus på normer och hbtq-frågor.

Tyvärr finns det många fler exempel. Anser Sundeen och Blomgren att politisk organisering mot en sådan utveckling är klandervärd? Och anser Sundeen och Blomgren att exempelvis den tidigare bibliotekschefen i Sölvesborg, som protesterade mot en uppenbart främlingsfientlig detaljstyrning av den lokala bibliotekspolitiken på tvärs mot bibliotekslagen, eller de stolta, hbtq-certifierade bibliotekarierna i Svalöv, är ”aktivister”? Vilka biblioteksvärden anser egentligen Sundeen och Blomgren det legitimt att försvara?

Diskussionen fortsätter

Avslutningsvis kan vi bara beklaga den typ av dåligt underbyggda insinuationer om (vänster)-”politiserade” biblioteksinstitutioner som vi tyvärr tolkar Sundeen och Blomgrens artikel som. Vi är glada att bibliotekspolitik diskuteras, men med tanke på den befintliga hatsvans från höger som äter denna typ av berättelser till frukost, lunch och middag, och vars hot och hat, förutom att det är ett demokratiskt hot i sig, även drabbar enskilda tjänstepersoner inom bibliotekssektorn, efterlyser vi en något större varsamhet i diskussionen. Just varsamhet och noggrannhet i argumentationen är ju dessutom en akademisk dygd, som borde ligga Sundeen och Blomgren varmt om hjärtat?

För BiS del kommer vi att fortsätta arbeta för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsende till för alla. Vi hoppas att det är många forskare, biblioteksarbetare och medborgare som gör detsamma. 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Martin Persson, Tobias Willstedt, Lena Lundgren, Sofia Berg, Christian Forsell och Annelien van der Tang

Läs mer