Kategoriarkiv: bibliotek

”Min vision är att dekolonisera biblioteket”

Enligt flera rapporter är folkbibliotekens arbete med urfolket samerna otillräckligt. Nu ska Lycksele bibliotek försöka göra något åt saken.

– Det handlar om otroligt mycket mer än litteratur på samiska språk, säger bibliotekarien Hanna Karolina  Schimmer.

Text: Karin Råghall

När den här intervjun görs i mitten av augusti 2019 har den största repatrieringen av samiska kvarlevor i Sveriges historia precis skett i Lycksele. På urfolksdagen den 9 augusti återbördades kvarlevor från 25 individer, som grävdes upp ur sina gravar på 1950-talet, till Lyckseles gamla samiska begravningsplats.

Händelsen angår i högsta grad Lycksele bibliotek. Repatrieringsprocessen väcker tankar och känslor – och biblioteket är en del av hela kommunens arbete med information, kunskapsspridning och försoning. På urfolksdagen var biblioteket stängt eftersom många i personalen medverkade som funktionärer vid repatrieringen. All personal som ville fick möjlighet att delta.

Inför repatrieringen var Hanna Karolina Schimmer med i en arbetsgrupp som sammanställde historiska fakta om vad som egentligen skedde med de 25 individerna och varför. De fann bland annat rasbiologiska motiv.

– Vissa av de här dokumenten är ganska otrevliga att läsa, säger hon.

Dagen för ceremonin var hon stavbärare i den procession som gick till begravningsplatsen.

– Det var allvarligt och högtidligt. Jag har inte vågat fördjupa mig i kyrkböckerna men det är troligt att jag har förfäder begravda på begravningsplatsen, så ur den synpunkten var det också väldigt emotionellt, säger Hanna Karolina Schimmer.

Biblioteksrum, böcker i bakgrunden, en liten samisk flagga i trä i förgrunden.
Foto: Karin Råghall

I den senaste omgången av regeringens satsning Stärkta bibliotek beviljades Lycksele bibliotek medel för att stärka sitt samiska arbete. Bibliotekarien Hanna Karolina Schimmer är anställd för att leda projektet.

– Min vision är att dekolonisera biblioteket. Ett folkbibliotek för urfolk har kolonisationen att ta hänsyn till, det är där vi måste börja. Det räcker inte att tillhandahålla litteratur på samiska språk, säger hon.

Sedan Lycksele blev samisk förvaltningskommun 2010 har biblioteket skapat en samisk samling. Men utöver litteraturinköp har det inte funnits något strukturerat arbete med samiska frågor. Brist på tid, kunskap och språkkompetens har utgjort hinder.

– Det har varit ett dåligt samvete, säger Hanna Karolina Schimmer.

För att stärka det samiska arbetet kommer Lycksele bibliotek att arbeta med tre fokusområden: ett dekoloniserat mediebestånd, ett dekoloniserat biblioteksrum och dekoloniserad personal.

Hanna Karolina Schimmer poängterar att hon inte sitter inne med alla svaren. Hur arbetet ska gå till är något hon ska komma fram till i samverkan med samer, både i och utanför Lycksele.

– Jag kan inte ensam slå fast hur det ska bli. Men jag kan tänka mig att vi till exempel landar i förslag om en mediepolicy för samisk litteratur och utbildning för bibliotekspersonal, säger Hanna Karolina Schimmer.

Klart är i alla fall att en central del av bibliotekets arbete kommer handla om att bygga relationer.

– Jag tror att det är bland det viktigaste för att skapa en långsiktig förändring, säger Hanna Karolina Schimmer.

På många håll är frågan om bibliotekens samiska arbete fast i ett slags moment 22, där biblioteken kan ha en idé om att det inte finns någon efterfrågan på samisk litteratur eller samiska teman, medan personer från samiskt håll tänker ”Varför ska jag gå till biblioteket, det finns inget för mig där”.

– Ofta har det saknats en fungerande kommunikation. Därför är det viktigt att biblioteken bygger upp ett förtroende hos den samiska målgruppen, säger Hanna Karolina Schimmer.

Relationsarbetet handlar också om att stärka arbetsplatserna så att arbetet inte blir avhängigt en person.

– Personalen behöver få bättre kulturell kompetens och veta mer om sin samiska omgivning. Det behövs också tydliga rutiner för arbetet.

Hanna Karolina Schimmer hoppas kunna utveckla metoder för relationsskapande som kan användas i arbete också gentemot andra nationella minoritetsgrupper än samer. En viktig del av Lyckseles projekt överlag är just att dela med sig av sina lärdomar. Främst till de andra biblioteken inom V8 (ett bibliotekssamarbete mellan åtta bibliotek i Västerbottens inland), men även till resten av bibliotekssverige.

Flera rapporter har konstaterat att folkbibliotekens arbete med nationella minoriteter är otillräckligt. Räcker det med tidsbegränsade projektanställningar?

– Jag tror inte det. Det kommer ta lång tid och behövas mer resurser. Vi har sökt projektmedel för två år. Jag försöker såklart tänka på att saker ska kunna leva efter projektets slut. Det vore en dröm att få arbeta med det här inom ramen för en tillsvidaretjänst. I och med att bibliotekens samiska arbete är så outvecklat krävs det mycket jobb och fokus som inte ryms i en vanlig bibliotekarietjänst, där så mycket annat ska hinnas med. Frågan är vem som skulle finansiera en sådan tjänst, kommun eller stat?

Trots allt är Hanna Karolina Schimmer positiv.

– Det händer saker nu, det höjs röster. Nyligen kom en rapport från KB som sätter fingret på viktiga saker vad gäller nationella minoriteter. Den genomsyras av en förståelse för att det inte bara handlar om att tillhandahålla litteratur, utan även exempelvis var en samisk samling placeras i biblioteksrummet, hur biblioteket skyltar, vilka symboler man använder för det samiska och vad det säger om synen på samer. Vägen till ett dekoloniserat folkbibliotek är lång, men nu börjar vi i alla fall ta steg ditåt.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

”Jag vill att man pratar om bibliotek”

I seminariet ”Bibliotekarien – aktivist eller tjänsteman?” under Bokmässan, där BiS genom Lena Lundgren deltog i panelen, ställdes frågan hur bibliotekarier ska förhålla sig till sitt uppdrag. När övergår traditionella arbetsuppgifter till aktivism och i så fall, är det ett demokratiskt problem? Det är främst frågan om nekade medieinköp som har stått i fokus för diskussionen, men problematiken aktualiseras varje gång bibliotek eller bibliotekarier går utanför vad som uppfattas som deras traditionella roll. Det fick Bollnäs bibliotek erfara i september, då två av deras kampanjer nådde utanför kommungränserna.

Det började med en märklig förstasida i Ljusnan. En dag i september möttes läsarna av den lokala dagstidningen av en förstasida full med stav- och syftningsfel. I själva verket var hela sidan en annons med syftet att uppmärksamma den europeiska dyslexiveckan. Några dagar senare skickades en mängd fejkade bluffakturor med indonesisk text ut till 170 lokalpolitiker i Bollnäs kommun. Tillsammans med fakturan skickades det med ett förtydligande om att fakturan var falsk och en medföljande text: ”Har du någon gång tänkt på hur det känns att inte förstå språket du möter varje dag?”

Bakom bägge kampanjerna stod en kommunikationsbyrå, Lundberg & Co. – och Bollnäs bibliotek. Jag ringde upp Annamaria Björklin, bibliotekschef i Bollnäs kommun, för att få veta mer om händelsen.

”Jag vill att man pratar om bibliotek”, understryker hon med emfas. Hon förklarar att biblioteket för många fortfarande är ett rum där man kan låna böcker. Men biblioteken gör så mycket mer för samhället. I en debattartikel i anslutning till kampanjerna lyfte Björklin och personalen vid Bollnäs bibliotek tanken om biblioteket som ett demokratiskt rum, det enda kravlösa rum i samhället där alla får vara.

Av reaktionerna att döma var det många som uppskattade den felstavade förstasidan i Ljusnan. Bluffakturorna möttes av mer kritik. Centerpartiets Marina Nilsson påstår sig ha blivit ”vettskrämd” av brevet. När jag för kritiken på tal så berättar Björklin att hon hört åsikten att ”det här ska man inte hålla på med som tjänsteman.” På frågan om kampanjerna inte är ett slags aktivism svarar Björklin ja, men att det krävdes för att få uppmärksamhet. Utgångspunkten var frågan hur man gör för att synas, och syftet var att få folk att haja till och få en reaktion. ”Sedan vet man aldrig var saker och ting tar vägen.” Björklin kontrasterar kritiken från kommunpolitikerna med vad hon hört från bibliotekets besökare, som främst har varit positiva: ”bra att ni talar om vad ni gör” har varit en vanlig reaktion.

Björklin medger att de var medvetna om att tilltaget med bluffakturor skulle väcka reaktioner, men att det var tvunget för att få människor – särskilt kommunpolitiker – att få upp ögonen för allt det som händer på biblioteken. Hon tillägger krasst: ”De som besöker biblioteket vet redan vad vi gör.”

Johannes Soldal