Kategorier
bibliotek nyheter

En nationell biblioteksstrategi – sju år senare

Text: Annelien van der Tang

Vi reser tillbaka till 2015, då regeringen beslutade att Sverige skulle få en nationell biblioteksstrategi. Ett regeringsuppdrag där Kungliga biblioteket skulle föreslå långsiktiga mål och strategier för att främja samverkan och kvalitetsutveckling i hela det allmänna biblioteksväsendet. 

I uppdraget ingick bland annat att belysa:

  • bibliotekarieyrkets roll och förutsättningar
  • bibliotekens roll för att främja litteraturens ställning
  • bibliotekens roll för att främja det demokratiska samtalet, den fria åsiktsbildningen och förmågan till kritisk analys och källkritik. 

2015 fanns ett stort behov av en nationell samsyn och gemensam strategi för att utveckla en biblioteksverksamhet som är förberedd för framtiden. Det svenska biblioteksväsendet stod inför en rad utmaningar såsom:

  • sjunkande läsförmåga och klyftor
  • teknikutveckling och ändrade medievanor, bristande jämlikhet
  • tillgänglighet till litteratur och andra medier för prioriterade målgrupper
  • kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning, förmåga till källkritik.

I november 2015 öppnade Gunilla Herdenberg, den tidigare riksbibliotekarien, bibliotekschefskonferensen med orden “Vi ska vara kloka specialister”. Nu har vi 14 rapporter och 36 filmer som många kloka specialister har bidragit till. Under de fyra åren mellan 2015 och 2019 har Bibliotekssverige engagerat sig i den nationella biblioteksstrategin som var ämnet på många möten, kommunalt, regionalt och nationellt. Den nationella biblioteksstrategin diskuterades på bibliotekschefsmöten, regionala dialogmöten med politiker, i kommunfullmäktige, bland kollegor i personalrum och på konferenser.

Intresset för bibliotek ökade

Under perioden Bibliotekssverige arbetade på den nationella biblioteksstrategin blev intresset för och kunskapen om bibliotek mycket större och det fanns ett stort engagemang för biblioteksfrågor, även utanför den egna branschen. 1 700 aktiva medlemmar deltog i Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi, som nästan dagligen diskuterade olika ämnen inom biblioteksområdet. Tillsammans har vi varit glada, arga, frustrerade, entusiastiska och engagerade.

I april presenterades äntligen den efterlängtade nationella biblioteksstrategin. En rapport på 56 sidor med en beskrivning och problemanalys av det svenska biblioteksväsendet som inte skiljer sig från andra rapporter. Vi kan konstatera att Erik Fichtelius med sin journalistbakgrund i alla fall förstod konsten att engagera sina läsare med rapporter i ny form och spännande rubriker. 

Obesvarade frågor

Några reflektioner efter att ha läst regeringens strategi:

Agenda 2030 nämns två gånger i rapporten men endast utifrån synvinkeln att biblioteken bidrar till social hållbarhet genom det läs- och språkfrämjande uppdraget och inom ramen för demokratiutveckling. Bibliotekets samlingar och programverksamhet – som kan bidra till en förändrad världsbild, som kan mobilisera lokalsamhället och kan ge varenda individ ingångar till hur vi som människor kan påverka vår miljö – nämns inte i strategin. 

Det konstateras att biblioteken fyller en funktion inom totalförsvarets civila del och att det i grund och botten handlar om att värna tillgången till faktabaserad och trovärdig information i såväl fredstida normallägen som vid fredstida krissituationer och krig. Det är svårt att avgöra i vilken riktning detta uppdrag ska utvecklas. Är det bra som det är eller har bibliotekets uppdrag fått en ny innebörd? Det är ännu svårare att ta ställning eftersom det samtidigt konstateras att biblioteken har haft olika sätt att agera under pandemin.

Digitala bibliotekstjänster kan vara ett mycket värdefullt verktyg för att bidra till en mer jämlik tillgång över landet. Regeringen kommer i första hand att rikta in sig på befintliga digitala tjänster som riktar sig till de prioriterade målgrupperna. Frågan hur bibliotekspersonal ska förmedla alla dessa nya tjänster förblir obesvarad. 

När det gäller e-böcker avser regeringen under 2022 att ta initiativ till samtal med berörda parter i den bredare frågan om folkbibliotekens e-boksutlåning. Skulle detta samtal inte ha ägt rum inom ramen för arbetet med ett nationell biblioteksstrategi, någon gång under de senaste sju åren?

Magert resultat

Under strategins arbete har det hänt en del positiva saker, för att nämna några: Digitalt först, Digiteket, Världens bibliotek, Bläddra och Stärkta bibliotek. 

Den färdiga strategin fick inte samma uppmärksamhet som beslutet att Sverige skulle få en strategi. Svensk biblioteksförening tycker att strategin ger ett magert resultat, Erik Fichtelius tycker detta är en bra plattform för att börja göra något (efter sju år?) och riksbibliotekarien är glad att det finns en riktning att ta avstamp i. Jag tycker som ordföranden för Svensk biblioteksförening Johanna Hansson att detta är ett väldigt magert resultat. 

Har mina förväntningar varit för höga? Mest av allt saknar jag just nu engagemanget som fanns under strategitiden då vi diskuterade och ifrågasatte allt som hade med bibliotek att göra. 

I Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi läser jag ”En administratör har pausat den här gruppen” den 13 maj 2019. 

Det känns om Bibliotekssverige också har tagit paus. Vi rycker på axlarna och fortsätter vara frustrerade.

Kategorier
bibliotek nyheter

Det finns andra lösningar än tillträdesförbud

Text: Karin Zetterberg

Jag är emot tillträdesförbud på folkbiblioteken. Det är naturligtvis inte bra att människor stör ordningen och hotar personalen, men biblioteken måste kunna använda andra medel än att porta besökare. Det behövs också fortbildning för personal. Många medarbetare saknar kunskap om bemötande av stökiga eller oroliga besökare. 

Jag var på ett studiebesök på ett större bibliotek i Tyskland för några år sedan. De hade tvingats sätta in vakter vid entrén för att stävja den drogförsäljning som skedde på torget utanför och som annars hade skett på biblioteket. Kostnaden för vakterna medförde att medieanslaget måste bantas. Det är ingen utveckling jag vill se i Sverige.

En besvärlig besökare

I Eskilstuna fanns en yngre man som begärde tillgång till mikrofilmer, dokument och handlingar från Stadsarkivet. Han satt i forskarsalen, som låg i anslutning till Stadsbiblioteket. Vid upprepade tillfällen förstördes delar av det lånade materialet från Stadsarkivet. Stadsarkivet ville då att han inte skulle få tillgång till allt material han önskade, mikrofilmer fick han bara låna någon enstaka per gång. Någon period var han helt avstängd från att låna material och att använda forskarsalen. Det var chefen för Stadsarkivet och jag som bibliotekschef som beslutade det. Innan dess hade vi samtal med den unge mannen, liksom med hans kontaktperson och föräldrar. 

När tiden för omprövning av beslutet närmade sig, tog chefen för Stadsarkivet kontakt med vederbörande och även jag deltog i mötet med honom och hans kontaktperson. Vi kom där gemensamt fram till de riktlinjer som skulle gälla för hans behov av att låna forskningsmaterial från Stadsarkivet. Det drogs ner till en begränsad omfattning, vilket han var nöjd med. Han fick hämta materialet i receptionen på Stadsbiblioteket, och det kollades före och efter besöket. Personal på Stadsbiblioteket såg förtjänstfullt till att beslutet kunde följas. Det var nog inte optimalt, men det var ett sätt att försöka hantera problemet på ett något så när tillfredsställande sätt. Den unge mannen var en ofta sedd gäst på biblioteket, han var där så gott som dagligen och all personal kände igen honom.

Vid ett annat tillfälle lyckades han ordna en översvämning på en toalett med skador som medförde avstängning av toaletten för vattenskada. Hans försäkringsbolag fick träda in och ersätta bibliotekets kostnader för reparationen. 

Visst, det fanns fler incidenter med den unge mannen, men att avstänga honom för besök på biblioteket var aldrig aktuellt. Personalen lärde känna honom och en viss koll var nödvändig, så fler missöden kunde undvikas. Jag uppfattade aldrig att det var hans avsikt att ställa till problem eller skada för biblioteket. Det var nog så att han inte alltid förstod konsekvenserna av sina handlingar. Men han kunde fortsätta besöka biblioteket. Dessutom hälsade han alltid glatt på mig när jag passerade honom, i biblioteket och även på stan. 

Men det här är kanske en solskenshistoria.

Ett allvarligare problem

Det fanns naturligtvis också tillfällen då vakter måste inkallas, eller när vi behövde kontakta polisen för att avhysa störiga personer. Vilket också skedde.

Ett exempel, som inte är lika positivt, var en av de missbrukare som regelbundet kom till biblioteket. Han var under påverkan obehaglig, inte bara mot sina kompisar utan även mot personal och andra besökare. Han var högljudd och oförskämd och det fanns en viss rädsla hos en del personal att bemöta honom. Han var mest på biblioteket för att kompisarna fanns där och ibland för att låna dator. När han inte var drogpåverkad, skötte han sig bättre.

Eskilstuna stadsbibliotek.
Eskilstuna stadsbibliotek
Foto: Karin Zetterberg

Jag fick signaler från personal om hans störande uppträdande och att något behövde göras. Den första åtgärden jag brukade göra var, att vid lämpligt tillfälle ta ett samtal med vederbörande för att förklara hur han förväntades uppföra sig på ett bibliotek. Ett slags trivselregler, helt enkelt. Det dröjde ett tag innan det kunde ske den här gången, han var osynlig på biblioteket under flera veckor. Jag hade bett dem som tjänstgjorde i receptionen att ringa till mig när han kom, så jag kunde söka upp honom i biblioteket. Jag hade också bett en vaktmästare vara beredd att delta, om det utvecklades obehagligt på något sätt.

En eftermiddag ringde de på mig, nu var han här, men de sa också ”akta dig, han har en tennisracket med sig…”. Jag kollade att vaktmästaren var tillgänglig och tillsammans  bad vi honom följa med till ett bord på ett lugnare ställe. Personen var inte påverkad i någon märkbar grad och när jag påtalade hur han uppfört sig, medgav han att han inte hade något minne av det. Det stämde nog. 

Jag tog upp att besökare och framför allt personal tyckte illa om hans uppförande, ja, till och med var litet skrämda av honom. Det var en djupt ångerfull man som våndades och bad om ursäkt upprepade gånger. ”Så ska man naturligtvis inte uppföra sig på ett bibliotek, det ska ju vara lugnt och fint här. Hälsa personalen att jag ber så mycket om ursäkt!” Ganska lättade gick vaktmästaren och jag från mötet och tyckte att det hade avlöpt bra, trots vår egen nervositet för hur det kunde ha utvecklats.

Några veckor senare, en kväll vid 18-tiden, behövde jag gå ner i biblioteket för att skanna några dokument i receptionen. Åter var mannen med missbruksproblem på besök, synbart påverkad. Han orerade högt och ljudligt, var verkligen ohyfsad i sitt uppträdande. Personalen i receptionen var fullt upptagna med besökare och de som passerade skyndade sig snabbt förbi. Mannen satt vid en dator framför receptionen. Jag brottades med tankar om att låta det passera och hoppades att han skulle gå ut ganska fort, så att problemet flyttades utanför bibliotekets portar. Till sist förstod jag att det skulle dröja och beslöt mig för att säga till honom. Han hade uppenbarligen inte en susning om det samtal vi haft tidigare, utan for ut med mycket högljudda okvädningsord mot mig. Han hade sin mobil i handen och med den slog han till mig i ansiktet, det var mest läppen som träffades. Sedan gick han ut från biblioteket.

Naturligtvis är sådant uppträdande inte acceptabelt, inte någonstans. Personal hade kallat på vakter som kom, men då hade mannen redan hunnit gå ut.

”Lösningen” på ett så allvarligt problem som den här mannen var orsak till, var att så fort han dök upp på biblioteket skulle personal kalla på vakter. I förebyggande syfte. Hände inget, fick han vara i fred, blev han störande kunde vakterna ta hand om honom direkt och följa med honom ut.

Det här var en känd missbrukande man i Eskilstuna. Det var inte bara vi på biblioteket som hade problem med honom. Han störde även besökare och personal till exempel på badhuset.  

Jag hade kontakt med en polis för att få råd och han uppmanade oss att ringa polisen direkt, när mannen var störande, så att de kunde komma omedelbart.

Andra lösningar behövs

Trots dessa allvarliga incidenter, tycker jag inte att tillträdesförbud är lösningen på problemet. 

Personal och medarbetare måste stärkas i sin kunskap om bemötande av störande personer. På Eskilstuna stadsbibliotek hade vi utbildning om personer med psykiska diagnoser, hur de känns igen och vad man ska tänka på vid sådana möten. Vi gjorde ibland övningar med ”störande personer”, där vi fick träna på bemötande. Vi hade personlarm som alltid skulle användas vid tjänst ute i biblioteket.

Det skrevs alltid arbetsmiljöanmälningar för de incidenter som skedde. De följdes upp av mig med åtgärder och med bistånd av HR-personal inom förvaltningen. HR-chefen kom till arbetsplats- och gruppträffar för att diskutera och ventilera den oro som fanns. Vid allvarliga incidenter som rapporterades, tog jag eller biträdande bibliotekschef omedelbar kontakt med den eller dem som utsatts. Var oron stor, togs de ur tjänst omedelbart, så att vi sedan kunde diskutera vidare åtgärder. Det var en stor hjälp att proffsen på HR fanns att tillgå, de hade möjlighet att lägga upp åtgärdsprogram. 

Jag är alltså klart medveten om de ordningsproblem som finns på folkbibliotek och det finns också fler exempel än dem jag berättat om. Trots detta förordar jag inte tillträdesförbud. Förutom utbildning av all personal behövs också aktuella och fungerande rutiner vid incidenter, kontakter med säkerhetsansvarig inom förvaltningen och även i kommunen är mycket viktiga. Larmmöjligheter för personal i yttre tjänst. Avtal med vaktbolag om hur tillsyn ska ske, liksom goda kontakter med polisen. HR inom förvaltningen behöver bistå på alla sätt, förebyggande främst, men också vara ett starkt stöd när något har inträffat. På de mindre biblioteken med färre personal ska ensamarbete undvikas i största möjliga mån. Rutiner och kontakter ska alltid vara uppdaterade. 

Genom ett riktigt säkerhetstänk i arbetsmiljöarbetet, stärkt personal och goda kontakter med andra krafter i kommunen finns förutsättningar att fortsatt hantera de problem som uppstår när störiga personer besöker biblioteket.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek nyheter

The library – a bright spot? Biblioteket – en ljuspunkt?

Denna idéverkstad vill visa att biblioteket kan vara en ljuspunkt mitt i en ohållbar utveckling.

Tid: tisdag 31 maj kl 17.00-18.45 (UTC+2)
Plats: ABF-huset Erlander-rummet, Sveavägen 41, Stockholm. Evenemanget streamas via Zoom och inspelas.

Talare via Zoom, på engelska: Emily Drabinski (nyvald ordförande i amerikanska biblioteksföreningen ALA 2023-2024, New York), Anriette Esterhuysen (expert på förvaltningen av internet, Johannesburg), Kathleen de la Peña McCook (professor i biblioteksvetenskap, univ. i Florida).

Talare i ABF-huset, på svenska: Lars Ilshammar (bitr.nationalbibliotekarie, KB), Elisabet Rundqvist (bibibliotekarie och handläggare, KB), Nick Jones (chef för bibliotek och konst, Huddinge)

Idéverkstaden ”Biblioteket en ljuspunkt” arrangeras av BiblioteketTarSaka.com, BiS och Världsbiblioteket. Den ingår i Folkets Forum för miljö och global rättvisa (stockholmplus50.se/).

Ett detaljerat program med kontaktuppgifter och där det även kommer uppgifter om anmälan m.m. finner du här:
https://bibliotekettarsaka.com/the-library-a-bright-spot-biblioteket-en-ljuspunkt/

Kategorier
bibliotek bokrecensioner

Mötesplatsen i centrum

Allt detta snack om att biblioteket ska vara en mötesplats, nu senast i rapporterna från Halmstadskonferensen i Bergen, börjar bli tjatigt och känns innehållslöst. Folkbibliotek är ett genial social innovation, en effektiv kollektiv lösning på såväl individuella som samhälliga [sic] informations- och kunskapsbehov. Som bieffekt uppstår möten i tid och rum, mellan människor, idéer, ideologier digitalt och reellt.1

Så debatterade Ingrid Atlestam om folkbiblioteken och mötesplatsfunktionen i BiS blogg 2009, ungefär samtidigt som jag på allvar började förstå folkbibliotekens magi. Året innan hade jag börjat mitt arbete som ungdomsbibliotekarie i Alby i Botkyrka kommun, en av de förorter i Storstockholm som många brukar ha starka åsikter om utan att någonsin ha besökt.

I början av min tid i Alby tänkte jag ibland att folkbiblioteket där var den enda mötesplats, eller för all del kulturinstitution, som fanns i orten. På Alby bibliotek hängde vanligtvis barn, unga och vuxna för jämnan. Men jag  förstod så småningom att den uppfattningen var rakt av fel. På grund av okunskap var min bild av vad en kulturell verksamhet eller mötesplats egentligen var, rätt snäv. Men även om folkbiblioteket där inte var så unik som jag först föreställde mig så  var det den enda mötesplatsen som var kravlös och öppen för alla oavsett ålder, tro, ursprung, plånbok, sexualitet och annat. Fritidsgårdarna, caféerna, de kulturella föreningarnas mötesplatser och de religiösa platserna var något annat.

Att det finns sådana mötesplatser som inte är bundna till identitet, ålder, status eller annat är viktigt. De som brukar argumentera för bibliotekens vara brukar lyfta fram just detta. Att det är en plats där du inte behöver konsumera eller producera, en plats som karaktäriseras av inkludering och sällsynt öppenhet. Historiskt sett har dock inte alla som talat för folkbiblioteken hållit med om just mötesplatsens betydelse utan snarare velat förknippa andra funktioner med biblioteket. Ingrid Atlestam har skrivit ett antal läsvärda inlägg i BiS blogg om ämnet, som det jag inledningsvis citerade, där hon argumenterar för att mötesplatsfunktionen får ta onödigt mycket plats i våra tankar om folkbibliotek jämfört med exempelvis det folkbildande arvet eller utlåning av böcker och andra medier.

En annan som har funderat över bibliotekets roll som mötesplats är Lars Gillegård och han drar andra slutsatser än Atlestam. Gillegård är biografkonsulent på Våra gårdar, en organisation som är kopplad till nykterhetsrörelsen och ger service till ungefär 600 mötesplatser i Sverige, varav 50 biografer, och han är även ordförande i Riksföreningen Biograferna. Under coronans år 2021 släpptes boken Biografer och bibliotek i förening, skriven av Gillegård, som är full av reflektioner över ämnet. Där är mötesplatsfunktionen i centrum och idén om starkare samarbeten mellan biografer och bibliotek presenteras som ett sätt att stärka den funktionen.

Berättelsen om biografernas framväxt i Sverige är spännande för en folkbildningsvän. De flesta samlingslokalerna har sitt ursprung i de gamla folkrörelserna, som nykterhetsrörelsens Ordenshus eller arbetarrörelsens Folkets hus. Av de första biovisningarna i Sverige var det många som ordnades i nykterhetsrörelsens lokaler – på landsbygden var det folkrörelsernas hus som fanns att tillgå för filmvisningar, men där fann man även bibliotek – embryon till det som skulle bli våra folkbibliotek. Idag finns det 443 biografer i Sverige. Av dessa är 166 privat drivna, 34 kommunala, 240 föreningsdrivna samt 3 drivna i stiftelseform. 26 svenska kommuner saknar biograf.

Biograferna, liksom biblioteken, är alltså närvarande på många platser i Sverige där det annars finns ett rätt sparsamt kulturellt utbud. Nu har ju mycket hänt de senaste åren. Sedan 1990-talet med persondatorn och internets genombrott har digitaliseringen förändrat hur människor lever och hur verksamheter bedrivs i samhället. Biblioteken liksom biograferna lever i folks medvetande som fysiska platser, men allt fast förflyktigas. Coronapandemins begränsning av fysiska möten har medfört en snabb och omfattande digital omställning. Denna process är mycket närvarande i Gillegårds bok.

Allt fler av folkbibliotekens verksamheter är inne i en digitaliseringsprocess men just funktionen som mötesplats verkar vara svår att realisera digitalt. Tittar man exempelvis på folkbibliotekens sociala medier är det knappast så att det sprudlar av aktivitet och sällan så att “möten” egentligen uppstår. Någon digital motsvarighet till hänget på biblioteksgolvet i Alby finns ännu inte.

Frågar man exempelvis bibliotekarien och bis-skribenten Tobias Nordberg, verkar det inte heller helt säkert att det är önskvärt att överföra denna funktion i en digital kontext. I sin text “Biblioteket – en digital mötesplats” reflekterar han över att ett bibliotek i teorin skulle “kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier?”. Norberg tycks fråga sig om hela mötesplatsfunktionen i själva verket  är försumbar. Samtidigt ser han att många socialt utsatta grupper lider när tillgången till folkbiblioteket som socialt rum blir mindre under coronapandemin. Så kanske inte vad gäller fysiska möten ändå.2

bis läsare har sannolikt en bra förförståelse av hur pandemin påverkat folkbiblioteken, men hela samhället har ju påverkats och att möjligheten till fysiska möten minskade under pandemin har slagit hårt även mot folkrörelserna. Deras biografer och mötesplatser har varit tvungna att transformeras för att ställa om till digital verksamhet. 

Förändringarna under pandemin beskrivs i Post- och Telestyrelsens, PTS, rapport Digital omställning till följd av covid-19 (2021). Särskilt Folkets Hus och Parker, som har en nationell verksamhet som erbjuder bland annat repertoarfilm och visar live-events i sina lokaler, har varit hårt drabbade. Livesänd teater och opera erbjuds sedan länge i de lokaler som lokalföreningarna bedriver biografverksamhet i och här, samt även inom filmvisningar och event, har publikbegränsningar inneburit stora bortfall. Enligt Folkets Hus och Parker kommer repertoarfilm på deras biografer och liknande förändras permanent med en gradvis förskjutning mot stora digitala plattformar. 

Även på andra sätt ändrar digitaliseringen spelreglerna. Gillegård pekar på hur den tekniska utvecklingen jämnar ut skillnader mellan större biografer i tätorter och de mindre salonger som finns ute i landet. Kostnaderna för att driva biograf minskar och möjligheten att visa ett bredare utbud i salongerna ökar. Sannolikt kommer detta att komma mindre aktörer till del när den totala förståelsen för den digitala transformationen ökar. 

Så det är inte en överdrift att säga, att förutsättningarna för institutioner som folkbibliotek och biografer förändrats stort. I de åtta kapitel som utgör Biografer och bibliotek i förening beskrivs bibliotekens och biografernas verksamhet och utmaningar med den digitala omställningen som bakgrund. Boken inkluderar även fyra appendix varav ett består av konkreta tips till de som vill sätta igång ett samarbete, och tre är redovisningar av de många intervjuer som Gillegård har genomfört med representanter från biblioteks- och biografvärlden.

Gillegård frågar sig vad som förenar biografägare och biblioteksföreträdare, vilka möjligheter som skulle öppna sig med ett samarbete och vad ett sådant skulle innebära. Detta kopplar han till den demokratiska processen för vilken han anser att öppna fysiska mötesplatser har ett stort värde. Medan Nordberg avfärdar just biblioteken som mötesplatser i en digital kontext, är Gillegård kritisk mot den digitala offentligheten i sig. Gillegård påpekar att den virtuella miljön där det digitala samtalet äger rum saknar en viktig komponent – förpliktelsen gentemot varandra. Det är alldeles för lätt att bete sig illa mot främlingar i en virtuell miljö. Resultatet blir polarisering. I den fysiska miljön måste man diskutera och hitta en kompromiss, man kan inte bara logga ut och försvinna. Det är bara en av många baksidor med den virtuella offentlighetens samtal, vars deltagare lätt blir vilseledda, vilket gör verklig politisk förändring svårare. Som motvikt mot den virtuella miljön måste vi ha starka och attraktiva fysiska gemensamhetsmiljöer – som bibliotek eller folkrörelsedrivna biografer.

En stor del av Gillegårds bok går ut på att reflektera över detta  – digitaliseringen gör mycket enklare, men vårt sammanhang blir också mer komplext och svårare att överblicka. Oro och otrygghet kablas ut snabbt i en föränderlig värld som många känner sig vilsna i. Resultatet blir populism. Att öppna och inkluderande mötesplatser som bibliotek är viktiga för att motverka detta är lätt att köpa. Det är inte lika lätt att förstå varför det är så angeläget att bygga samarbeten mellan just bibliotek och biografer. Teoribygget i Biografer och bibliotek i förening är stundtals imponerande men på denna punkt övertygar inte Gillegård mig.

Tobias Willstedt

Fotnoter

  1. Ingrid Atlestams inlägg “Säg bibliotek det räcker!” tillgängligt på https://foreningenbis.com/2009/04/27/sag-bibliotek-det-racker/ (Hämtad 2022-01-27)
  2. Nordberg, Tobias (2021). “Biblioteket – en digital mötesplats”, bis 1/2021.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek MIK nyheter

Studiecirkel i Umeå

Välkommen att vara med i en studiecirkel om Jutta Haider och Olof Sundins nya bok Paradoxes of Media and Information Literacy: The Crisis of Information!

Vi är ett par BiS-medlemmar i Umeå som gärna vill diskutera boken tillsammans med andra. Vi tycker det vore kul om fler vill delta!

Vi planerar att träffas vid tre tillfällen:

  • Tisdag 24 maj. 19.00: Kapitel 1-2
  • Tisdag 7 juni 19.00: Kapitel 3-4
  • Tisdag 21 juni 19.00: Kapitel 5-7

Boken finns tillgänglig online.

Vi ses i ABF:s lokaler på Rådhusesplanaden 16B.

Har du frågor? Mejla Karin som är medlem i BiS styrelse på hejkarin(at)gmail.com.