Kategoriarkiv: bibliotek

Samarbete, censur och mångspråk i nya numret av bis!

En man vänder sig om och ser böcker blåsa i vinden.
Illustration: Stellan Klint

Sveriges mest oumbärliga tidskrift om bibliotek innehåller i vanlig ordning sprängstoff och fördjupade analyser om bibliotek, kultur och samhälle.

Ur innehållet:

  • “Vi kanske måste se med helt nya ögon på hur vi löser detta”
    I bis nummer 3/2020 ställde Lena Lundgren frågan om det svenska sambiblioteket är på väg att krackelera. Nu har hon fått svar från en rad aktörer.
  • Mångspråkig biblioteksverksamhet – en nationell angelägenhet
    Tobias Willstedt sorterar bland sina minnen och tar oss från biblioteksgolvet i Alby, till striderna runt Internationella biblioteket i Stockholm och avslutar det i Världens bibliotek där bibliotekarier förmedlar böcker i en ny digital era. Elisabet Risberg reflekterar över hans berättelse utifrån arbetet på mångspråkiga lånecentralen.
  • ”Yttrandefrihetsbibliotek” som samlar förbjudna böcker öppnar i Malmö
    Sofia Berg har besökt ett nytt bibliotek där förbud, censur och yttrandefrihet står i centrum.
  • “Ett nytt digitalt samhälle har växt fram via informationssamhället, där det krävs ett tydligt och starkt försvar för demokrati och mänskliga rättigheter, mot totalitära tendenser”
    Ellenor Jepsen skriver om Donna Haraway, öppen tillgång och Cyborgbibliotekarien!
  • Mycket saknas i Svensk biblioteksförenings rapport om bibliotek på entreprenad!
    BiS har tittat närmare på en ny rapport från Svensk biblioteksförening som aktualiserar frågan om folkbibliotek på entreprenad. 
  • Krönikor, nyheter och mycket mera!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Disabled Refugees Welcomes arrangerar konferens

Torsdag 26 november arrangerar organisationen Disabled Refugees Welcomes (DRW) en gratis konferens.

Vilken livssituation har migranter med normbrytande funktionalitet i Sverige idag?  Allmänna Arvsfonds projekt Disabled Refugees Welcome (DRW) har genomförts sedan september 2017 och behov av målgruppen har kartlagts. Projektet har producerat en informationshandbok om mottagande, etablering och levnadsvillkor samt en metodhandbok för ett tillgängligt mottagande och etablering av migranter med normbrytande funktionalitet se länken här.

Under slutkonferensen kommer röster av migranter med normbrytande funktionalitet att höras. Individer kommer att berätta om vad som fungerat men också om vad som varit svårt under tiden i Sverige.  De kommer också att berätta om hur lagar påverkat deras liv.

Under konferensen på morgonen presenterar DRW sina resultat och rekommendationer för arbetet framåt. En paneldiskussion kommer att hållas om hur samhällets struktur och juridiken påverkar individens situation.

På eftermiddagen erbjuds workshops om viktiga ämnen inom migration och integration av flera aktörer från DRW nätverket.
När: den 26 november 2020
Tid: klockan 10:00 – 12:45; 14:00 – 16:30

Tobias Willstedt

Vill du läsa mer från oss?

Prenumerera på bis nyhetsbrev så behöver du inte vara rädd för att missa något!

E-bokens framtid, då och nu

Vad tänkte man om e-boken år 2000, och vad tänker man nu? Hur har utvecklingen kring digitala böcker sett ut och vilken framtid går vi till mötes när det gäller lästeknologier? Martin Persson diskuterar några aspekter av e-boksutvecklingen med avstamp i en DN-artikel från millennieskiftet.

Text: Martin Persson

Nu lanseras emellertid det tekniska verktyg som enligt somliga bedömare kommer att släppa den elektroniska bokfloden lös. Det kallas läsplatta och är det senaste mobila, det vill säga den nya pryl du måste bära i fickan utöver din mobiltelefon, minidiscspelare och digitala almanacka för att vara en marknadstrogen konsumenthund. 

En läsplatta visar text med högre upplösning än vanliga textvisningsprogram som Adobe Acrobat Reader. Den är stor som en bok och tillåter användaren att göra understrykningar, hundöron, anteckningar och slå upp ord i en inbyggd ordlista. Skillnaden är att läsplattan rymmer fler titlar än pappersboken, att man tack vare skärmbelysningen kan läsa i mörker och att man inte gärna tar den med sig i badet.

Jag läser en artikel från år 2000, där DN:s Sverker Lenas undersöker e-bokens status och framtid (DN, 26/8 2000). Artikeln, som fick rubriken ”Boken spås en framtid på museum”, spekulerar i e-bokens utveckling och den (har det visat sig) hyfsat stabila frågan om när e-boken kommer att slå ut pappersboken för gott. 

Det är kul läsning så här tjugo år senare, med referenser till teknik och en typ av teknikoptimism som känns ganska daterad vid det här laget – en vindpust från 1990-talet som får fläkta ens bibliotekarielugg för en stund. Det här var före de smarta telefonernas tid, även om en av de intervjuade i artikeln spår ”en utveckling där mobiltelefonens, den digitala almanackans och läsplattans specifika funktioner kommer att integreras i en enda apparat”. 

”Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). ”

Här ligger man nu på soffan tjugo år senare och scrollar iväg timmarna på just en sådan apparat. Bredvid mig på soffbordet ligger oftast också en läsplatta dedikerad till traditionell e-boksläsning, till skillnad från allroundapparaten smarttelefonen, som innebär allsköns junk; gulliga kattfilmer, textmeddelanden och mail från alla möjliga, några dagstidningsprenumerationer, ett trettiotal poddar, och frenetiskt uppdaterade modulärsynth- eller fotorelaterade fora och annonssidor. Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). 

Min läsplatta 

Men när jag lyckas slita mig läser jag nog mest på läsplattan, en släkting i rakt nedstigande led till de läsplattor som i artikeln från 2000 föreslås revolutionera bokmarknaden inom de närmsta decennierna. Älskar min läsplatta, den är otroligt smidig att ta med och en fröjd att läsa EPUB- eller till och med PDF-filer i, mycket tack vara den fria tredjepartsprogramvaran KOReader,1 som man kan ersätta tillverkarens standardprogramvara med. Det här innebär dock att jag är utestängd från alla typer av e-boksdistribution som bygger på det som kallas Digital Rights Management (DRM)2 och handlar om olika sorters artificiella spärrar för att förhindra olovlig kopiering av upphovsrättsskyddat material. Detta inkluderar den allra största delen av bibliotekens e-boksdistribution, eftersom den kräver läsprogramvara som kan låsa upp och kontrollera bokinnehållet och sedan låsa till det när lånetiden löper ut. Man är hänvisad till appar eller webbmjukvara vars funktion, förutom förstås att förmedla litteratur, är att begränsa tillgången till materialet och alternativa sätt att konsumera det på. DRM-teknik är inkompatibel med fri programvara, eftersom krypteringsalgoritmen skulle exponeras om man skulle inkludera den i kod som blev öppet tillgänglig, så därför, inga DRM:ade e-böcker i min läsplatta, jag håller till godo med (bara) vattenmärkta e-böcker som jag köper i nätbokhandeln och fria nätresurser. Det går ingen direkt nöd på mig, men jag har svårt att glädjas åt bibliotekens eller streamingtjänsternas ökade e-boksdistribution, eftersom jag tycker att den bygger på att man offrar läsarens rättigheter att själv välja läsutrustning, eller att välja bort programvara som man inte har någon insyn i hur den fungerar eller hur den hanterar ens data. Affärsmodellerna och licensavtalen kräver förstås dessa teknologier, jag förstår det, men som sagt, jag tycker det är synd. 

Foto på en palm pilot som svävar i universum.
Ursprungligt foto av Rama & Musée Bolo via Wikimedia Commons (CC BY‐SA).

Från e-boksläsning till ”digital läsning” 

Hur blev det då med e-boksboomen, har den kommit enligt framtidsspaningen från år 2000? 

Både ja och nej. Profetian att ”år 2020 är pappersboken ett museiföremål”, signerad den dåvarande chefen på Microsofts teknologiavdelning Dick Brass, var förstås lite väl tilltagen, fortfarande idag är pappersläsning en väsentlig del av bok- och litteraturkonsumtionen. Samtidigt visar studier som exempelvis Internetstiftelsens ”Svenskarna och internet” på en inte försumbar och dessutom ökande e-boksläsning i Sverige. I rapportens upplaga från 2019 noterar man att en knapp tredjedel av svenskarna läser e-böcker. 

Ytterligare en intressant observation i samma studie är att drygt 5 procentenheter fler lyssnar på ljudböcker, som också distribueras digitalt på plattformar jämsides med e-böcker. Det vill säga något fler konsumerar digitala böcker i ljudformat än i textformat och ”sammantaget konsumerar 42 procent någon av dessa digitala böcker”, konkluderar rapporten. 

Det här anknyter till en viktig aspekt av digitaliseringen av bokutgivningen, nämligen den digitala bokens möjlighet att tillfredsställa olika lässätt och bidra till ökad tillgänglighet. Ett förgivettagande i Lenas text, artikeln från 2000, är att e-boken, precis som pappersboken, läses visuellt, det vill säga e-boken är en angelägenhet för den stora majoriteten seende läsare, eller läsare utan någon typ av läsnedsättning. Texten fokuserar på olika nya teknologier för mobila och bokvänliga skärmar och tar även upp minskad skrytfaktor som en möjlig broms för e-bokens framgång – böckerna kan inte visas upp i en bokhylla för andra på samma sätt när de blir digitala, konstateras det. 

”E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. ”

Antagandet att läsning företrädesvis sker som en visuell aktivitet är inte särskilt ovanligt, men det är viktigt att tänka på att digitaliseringen av bokproduktion och läsning har medfört stora vinster vad gäller tillgänglighet och läsning på andra sätt än svartskriftsnormen. Ljudboken är ett exempel, men också de möjligheter till universell utformning av böcker som dagens e-boksteknik möjliggör. Exempelvis e-boksformatet EPUB 33 kan bära multimodala böcker innehållandes digital text såväl som inläst tal och synkronisering mellan dessa, samt uppmärkning som stödjer läsning med skärmläsare och punktskriftsdisplay eller lokal talsyntes på ens dator eller smarta telefon. Samma mediefil kan läsas, beroende på vad varje läsare behöver eller föredrar, med synen, hörseln, eller taktilt. E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. 

Framtiden 

Nu vore det kanske läge att jag, inspirerad av e-bokstexten från år 2000, avlägger en egen framtidsspaning, vad händer med e-boken i framtiden? 

Att både utgivningen och läsningen av digitala böcker ökar är ju ganska tydligt, åtminstone i en svensk kontext. 

Kodexen, vår gamla vän, är inte uträknad, varken för mig eller för många andra. En viktig ”feature” hos den är dess avsaknad av internetanslutning, appar och blip och blop, vilket kan ses som en ”bugg” i andra möjliga läsmaskiner, som i smarttelefonen. (Dessutom är läsplattor ganska kassa i en bokcirkel har jag märkt, det är svårt att motsvara bläddrandet i ett platt skärmgränssnitt.) 

Men en viktigare fråga än e-boken vs. pappersboken är kanske infrastrukturen för digital läsning – hur inlåsande kommer den vara, hur centraliserad, hur tillgänglig? Tillgänglighetsdirektivet, som klubbats i EU och nu ska implementeras i medlemsländernas nationella lagstiftning, ställer tillgänglighetskrav på bland annat e-böcker. Att tillse e-böckers tillgänglighet blir då inte bara en fråga för myndigheter och organisationer som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) i Sverige, så direktivets införande blir intressant att följa de kommande åren. Inte minst blir det spännande att se var tolkningen av kravet att DRM-teknik inte får blockera hjälpmedel och tillgänglighetsfunktioner landar.

E-bokens framtid är förhoppningsvis tillgänglig, och förhoppningsvis inte kantad av alltför hårda intrång i läsarens och användarens rättigheter att kunna styra sin lässituation. 

Vi får se hur det blir med det, om tjugo år till.

Fotnoter

  1. KOReader är ett läsprogram utvecklat för läsplattor med så kallad ”e-ink”-skärm, men går även att köra på mobiler eller surfplattor med Android. Det utvecklas och distribueras under den fria licensen licensen GNU AGPL. Läs mer på https://koreader.rocks/ eller i bis 3/2018, där några av utvecklarna till KOReader intervjuades.
  2. På webbplatsen Defective by Design, ett projekt av Free Software Foundation, kan man läsa mer om DRM, se https://www.defectivebydesign.org/.
  3. Läs mer om EPUB 3-formatet i specifikationen hos W3C: https://www.w3.org/publishing/epub32/epub-spec.html

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Från Linero till Lunds stadsbibliotek

Folkbiblioteket kan vara både frigörande och en del av en förtryckande struktur. Tobias Willstedt uppmanar oss att inte ta dess demokratiska värde för givet.

Text: Tobias Willstedt

När jag blev tonåring så började vi ta bussen till skolan. Vi som bodde på Linero, en stadsdel i Lunds  utkant, skulle nämligen få gå de sista åren i grundskolan på Järnåkraskolan närmare stadens centrum. 

Fotografi på ett torg och några byggnader, med ett par höghus i bakgrunden.
Linero centrum. Foto: Tobias Willstedt

Linero är ibland framställt som en fattig stadsdel. Många av mina vänner och uppväxtkamrater kan nog vittna om att detta stämmer. Från min egen uppväxt saknar jag dock de erfarenheterna. Jag minns min egen barndom som trygg och att vi aldrig egentligen saknade något. Linero var, och är, i själva verket ett område där många samhällsklasser och individer med olika kulturell bakgrund lever tillsammans.

Att vi fick gå högstadiet inne i ”stan” hade både för- och nackdelar. Men en av dem var att jag upptäckte Lunds stadsbibliotek, som tidigare hade varit i princip okänt för mig. Avståndet mellan Linero och centrum är inte stort, inser jag idag, men som barn var det enormt. Och närhet betyder mycket för huruvida det blir ett biblioteksbesök eller ej. Så mina första möten med Lunds stadsbibliotek var av betydelse för en bokslukande ungdom som mig. Det var också en stor händelse för mig, när jag hittade till Lunds stadsbiblioteks välsorterade musiksamling. Där fanns mycket att utforska och jag provade mig fram.

Amerikansk hip hop var populärt i Lund på den tiden, inte minst bland mina kompisar på Linero. På biblioteket lånade jag vad som fanns inom genren och en skiva som jag minns särskilt tydligt var the Pick, the Sickle and the Shovel av the Gravediggaz. Gruppen hade börjat sin karriär med en egen stil av hip hop som de kallade horrorcore. Om jag ska beskriva vad som kännetecknar horrorcore passar ord som skräck och ockultism, som Stephen King i rap-format. Deras andra skiva the Pick, the Sickle and the Shovel, var dock mer reflekterande, och gruppen hade där den uttalade ambitionen att väcka tankar och sprida kunskap: ”Digging up the graves of the mentally dead” som de själva uttryckte det, för att fortsätta temat med dödgrävare och gravar. Well, de lyckades gräva upp min grav. I låten ”the Night the earth cried” rappade tre medlemmar i gruppen gripande om de övergrepp som begåtts mot deras förfäder i kolonialismens namn – som att bli bortförd från sitt hemland i ett slavskepp. Jag minns textrader från den än idag. 

Genom den skivan introducerades jag för den amerikanska hip hopens vanliga samhällskritik — frågor om ras och diskriminering, reflektioner över livet i storstädernas ghetton, vittnesmål om polisens övervåld, redogörelser över stolthet, frustration och vrede, och en alternativ historieskrivning lika inspirerad av medborgarrättsrörelsen som Nation of Islam. 

Det emancipatoriska folkbiblioteket

För att låna Ingrid Atlestams ord så hade jag där och då börjat en bildningsresa. Idag, 20 år senare, lånar jag inte skivor på bibliotek längre men lyssnar fortfarande på hip hop med stort intresse och mycket nöje. Under min föräldraledighet upptäcker jag låten ”Black thesis” där en av subkulturens talespersoner, den djupt respekterade KRS-One, ömsom rappar om hur man kan stärka sin identitet som svart person i USA och ömsom ger råd om hur man som en del av det kollektivet kan förbättra sin tillvaro. För att uppnå båda dessa mål hänvisar KRS bland annat till bildning, böcker och folkbibliotek:

Gather round the sound and let me show you

The public library – that’s where you go to

Why? ‘cause that’s gonna grow you

Grab a book that help you to know you – It’s so true1

Jag brukar själv beskriva folkbibliotekens verksamhet som en nödvändig infrastruktur – garanten för att alla har tillgång till den kunskap och den information de behöver. KRS-One verkar instämma. Hans ”Black thesis” presenterar till och med folkbiblioteken som en institution där individer som han själv kan få kunskap om sig själva och världen. Enkelt uttryckt att bilda sig, men också något mer – ett redskap för att stärka svarta personers identitet och stolthet, när majoriteten av medier och historieskrivare visar en mindre gynnsam bild av denna grupp.2

Det är ett väldigt fint sätt att se på folkbibliotekens betydelse, och ett synsätt som närmar sig hur jag och många andra gärna vill se på folkbibliotek och folkbildning. Där missgynnade grupper, som exempelvis arbetarklassen i industrialismens Sverige, kan förbättra sin tillvaro genom kollektiva bildningsresor till kunskap. BiS har uttryckt sig fint om detta i sitt program:

Biblioteken skall ge människor möjligheter att skaffa sig kunskap och information om exempelvis samhälleliga, ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga sammanhang för att kunna använda de demokratiska fri- och rättigheterna på ett kreativt och solidariskt sätt.

Många verkar överens om det frigörande i att folkbiblioteken ger individer och grupper möjlighet att bilda sig. Som representant för en missgynnad minoritetsgrupp i ett västerländskt land uppmanar KRS-One sina likar att omfamna folkbiblioteket som kommer stärka dem både som enskilda och kollektiv i relation till majoritetssamhället. Det säger något om folkbibliotekets varumärke. Men det finns också röster från vänsterhåll som problematiserar den idealiserade bilden av folkbibliotek. Alla kritiker är inte lika säkra på att folkbiblioteken besvarar kärleken som rasifierade minoritetsgrupper visar. Hur ska vi förstå detta?

Det förtryckande folkbiblioteket

Bland annat höjs röster om att biblioteken måste dekoloniseras, något som Karin Råghall dokumenterat i bis 2/2019. Kolonisering förstås ibland som övertagande av någon annans land, men det inrymmer också omfattande maktövertaganden som inte är begränsade till land. Begreppet kolonialism används för att beskriva den maktordning som ofta blir en del, eller följd av en koloniseringsprocess. Rasistiska föreställningar blir en del av maktordningen och används ofta för att motivera den. Den territoriella koloniseringen går hand i hand med en kulturell sådan och att arbeta för dekoloniserande (avkoloniserande) bibliotek är ett sätt att skapa en mer etisk biblioteksverksamhet i förhållande till dessa maktstrukturer.

USA:s svarta befolkning är ett klassiskt exempel på en grupp som blivit fruktansvärt behandlade under kolonialismen och efteråt — som slavar och som andra klassens medborgare. Men vi behöver inte blicka ut i världen för att se kolonialismens spår. I Sverige har vi våra egna frågor att göra upp med, och Råghall skriver bland annat om hur bibliotek i Sápmi arbetar medvetet med dekolonisering. 

Även bland klassiska marxister kan vi hitta skarp kritik mot folkbiblioteken. I bis 2/2020 läser jag om hur bibliotekarien Sam Popowich, författare till boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship: A marxist approach, vill utmana föreställningen att bibliotek främjar demokrati. 

”Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.”

En av Popowichs utgångspunkter är att den liberala demokratin vi lever i inte är så demokratisk som den utger sig för. Popowich går så pass långt att han säger ”We don’t live in a democratic state: we live in an authoritarian state which manages the affairs of capital to the detriment of people’s lives and the planet.”3 Popowich menar att vårt statsskick har auktoritära tendenser, och att folkbiblioteken som institutioner inte är immuna mot dessa tendenser, utan snarare gör denna ordning möjlig. Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.

Popowich kritik är radikal och kanske magstark för många, men jag påminns om händelser som bekräftar hans analys, när jag diskuterar folkbibliotek och politik med en vän från Stockholms stadsbibliotek. Vi minns hur föreningen Megafonen var i ropet för snart ett decennium sen. Megafonen arbetade för social rättvisa och organiserade unga förortsbor i storstadsområden. Som en väg till social rättvisa ville man bilda förortens unga, och föreningen tog därför initiativ till att ordna kulturella aktiviteter, seminarier och läxhjälp. På grund av denna verksamhet fick Megafonen inledningsvis mycket positiv uppmärksamhet och välkomnades av biblioteken i Stockholm och Botkyrka som en samarbetspartner. Aktivister från Megafonen presenterades som förebilder av biblioteken och bjöds in att tala på deras scener och evenemang. Man såg möjligheter till samordnad läxhjälp. Men sen kom schismen – organisationen vägrade ta avstånd från de omtalade Husbykravallerna och kritiserade istället polisen för övervåld, likaså deltog aktivister från rörelsen i ”Alby är inte till salu” som protesterade mot utförsäljningarna av Botkyrkas allmännytta. I rädsla för att associeras med organisationen, som visade sig vara alldeles för radikal, distanserade biblioteken sig. 

Det autonoma folkbiblioteket

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker” skriver Peter Björkman om bibliotekarieprofessionen i sin essä ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”4

Det är obestridligt att folkbiblioteken inte är neutrala och något vi kan lära oss av kritiker som Popowich och andra är att folkbiblioteken inte per automatik främjar demokrati, även om vi gärna vill att det ska vara så. Det pågår en ständig politisk dragkamp kring vår verksamhet. Och med tanke på mina egna erfarenheter, och de utsagor och analyser jag tagit del av, så vill jag säga: Folkbiblioteket kan vara både emancipatoriskt och del av en förtryckande struktur – dess demokratiska värde är inte något att ta för givet.

Kanske finns lösningen i de värden som är förankrade i biblioteksprofessionen? Björkman föreslår det – inom bibliotekarierna som grupp finns mycket engagemang för att förverkliga bibliotekets demokratiska potential, och idén om biblioteken som möjliggörare av demokrati premieras också i bibliotekarieutbildningarna. En förutsättning för att bibliotekarier skall kunna verka för detta är att de har en viss autonomi – för ibland kommer de komma på kant med uppdragsgivare som vill dra biblioteken i en viss riktning, begränsa professionens handlingsutrymme och kanske till och med begränsa demokratin.

Med det sagt skulle jag vilja bifoga en egen reflektion. Folkbiblioteken möjliggör individuella resor till bildning varje dag. Men för att verkligen vidga demokratin, så verkar det krävas att man bjuder in de rörelser som kräver medbestämmanderätt och en del av kakan. Den svenska arbetarrörelsen kunde använda folkbildning och folkbibliotek som redskap för att arbetarna som kollektiv skulle få en del av makten – och det var då den svenska demokratin blev verklighet. Kanske är det något sådant som KRS-One föreställer sig, som representant för en marginaliserad grupp i ett annat västerländskt land. Jag är ganska säker på att Megafonen gjorde det.

”Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?”

En politisk organisation som uttalat vill förändra och begränsa biblioteken är Sverigedemokraterna, SD. De vill att biblioteken ska stärka majoritetsbefolkningens värderingar och identitet, och stänga ute de kulturella uttryck och människor som inte passar in. Irreguljära migranter ska inte ha tillgång till biblioteken och böcker på andra språk än svenska inte prioriteras. Vidare vill man rensa biblioteken från uttryck som man tycker är ideologiskt misshagliga, exemeplvis Prideskyltningar. I själva verket vill man inte att kommunerna i någon större utsträckning ska stötta vuxenkultur överhuvudtaget så länge den inte tjänar SD:s övergripande agenda.5 Hur ska vi förhålla oss till detta? Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?

Det modiga folkbiblioteket

När jag är föräldraledig åker jag till Linero igen. Jag går omkring i mina gamla områden. Jag tar bussen in till stan.

Fotografi på Lunds stadsbiblioteks entré.
Jin Zan / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

När jag besöker Lunds stadsbibliotek nu så är saker och ting mycket annorlunda.  Exempelvis är det mycket färre bokhyllor i biblioteket. Men jag ser fortfarande ungdomar som går bland dem och söker efter något. Kanske hittar de sig själva. 

Lunds stadsbibliotek hjälpte mig på min bildningsresa på många sätt. The Pick, The Sickle and the Shovel, som förmodligen är gallrad sen länge, öppnade mina öron för ny musik och talade texter. Berättelser som levandegjorde västvärldens historia av kolonialism och rasism. 
På biblioteket lånar jag nu sociologen Göran Therborns klassanalys Kapitalet, överheten och alla vi andra.6 Jag kom från ett akademiskt hem – där böcker, historia och tankar fanns tillgängliga. Jag hade kanske hittat hit i vilket fall. Inte alla har de förutsättningarna, inte när jag växte upp och inte idag. Idag ser vi i Sverige växande klyftor – i ekonomi, i utbildning, i tillgångar. Therborn skriver i sin bok att klyftorna i Sverige till och med är ännu djupare nu än de var innan arbetarrörelsen inledde sitt jämlikhetsprojekt. Folkbiblioteken kan, behöver, fortfarande vara ett redskap till förändring, men det kräver mod och övertygelse av dem som arbetar där.

Fotnoter

  1.  ”Black Thesis” av JaHI från PE 2.0 och KRS-One finns att lyssna på här: https://iamjahi.bandcamp.com/track/blk-thesis-feat-krs-one (Kollad 2020-08-01). Texten är transkriberad av mig.
  2.  Ett bra exempel på hur mediekritik kan se ut inom hip hop är låten ”Burn Hollywood Burn” av Public Enemy, Ice Cube och Big Daddy Kane. Låten finns på skivan Fear of a Black Planet (Public Enemy, 1990)
  3.  Popowich, Sam (2019, 30 October).” Two democracies – The library and the multitude”. Red Librarian Blog. https://redlibrarian.github.io/article/2019/10/30/two-democracies.html (kollad 20200808)
  4.  Börkman, Peter. (2020) ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”. bis 2/2020
  5. Willstedt, Tobias (2019) ”Svenskarnas bibliotek”. bis 3/2019
  6.  Therborn, Göran (2018). Kapitalet, överheten och alla vi andra. Lund: Arkiv förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.