Kategori: bibliotek

Text: Moa Stockstad

När Tidöavtalet var färskt intervjuades Torbjörn Nilsson i Biblioteksbladet (2 november 2022). Då sa han bland annat att Malmö stadsbibliotek inte skulle ange någon och resonerade kring att det handlar om vem man är som tjänsteman i en demokrati, när man har röstat fram sina politiska representanter som i sin tur fattar beslut. Han ställde sig frågan ”När blir det problematiskt?” Ett år senare ställer jag exakt samma fråga, fast kanske mindre retoriskt. Torbjörn svarar:

– Jag tror att många går runt med en ständig känsla av osäkerhet kring hur ens mandat ser ut. Men det är väldigt viktigt att vi (chefer och andra) faktiskt uttalar oss i frågor som rör verksamheten. Våra styrdokument är så tydliga med att vi till exempel ska prioritera vissa grupper.

Ökad polarisering och osäkerhet

Med 11 år bakom sig som bibliotekschef i Malmö stad och dessförinnan motsvarande position i Helsingborg och dessutom kulturchef i Hässleholm före det, ser Torbjörn en utveckling mot ökad osäkerhet att uttala sig tydligt i offentligheten. 

– Jag upplever att vi idag lever med en mer polariserad situation än det varit tidigare som kanske leder till ökad osäkerhet. Som jag ser det sammanhänger polariseringen med att SD blev så stora i form av politiskt inflytande. 

Jag säger att jag tänker att vad som räknas till kontroversiellt och politiskt också ändras nu, att det som nyss var självklart för ett bibliotek kanske inte är det längre. 

Torbjörn svarar att det finns en risk att man från bibliotekens sida drar sig tillbaka när samhället blir mer komplext eftersom det känns obekvämt. Då kanske man väljer att fokusera på grunduppdraget och samlingarna. 

– Men biblioteken är också en viktig plats för demokrati. Det är grunden för annan möjlig verksamhet. Det är tråkigt tycker jag, att folkbiblioteken sällan används på det demokratiska sätt som hade varit möjligt med en mer progressiv kulturpolitik. Det är en stor brist i bibliotekslagen att kommunerna ändå gör som de vill, och det är få som satsar på biblioteken.

Vikten av stöd uppifrån

Jag frågar hur mottagandet av hans egna uttalanden varit och Torbjörn berättar att det varit väldigt positivt, såväl från personer i den egna biblioteksorganisationen som från biblioteksvärlden i stort och övriga branscher. Och hans egen hållning är densamma nu som tidigare:

– Jag hoppas och tror att regeringen ser orimligheten i detta, men om det blir lag hade jag sagt nej, vilket också är ett nej för mina medarbetare. I förlängningen hade jag riskerat att få sparken.

En tanke bakom de framförda kraven på chefer att ta offentlig ställning är att det underlättar för andra. Även för Torbjörn var det till ett stöd, om än i efterhand. Det visade sig nämligen att kommunstyrelsen i Malmö precis hann fatta ett beslut i linje med hans eget uttalande. Och Torbjörn återkommer i intervjun flera gånger till att ens situation som tjänsteman påverkas av vilka politiker som styr i kommunen, eftersom det trots principer om armlängds avstånd och delegationsordningar alltid finns ett visst mått av politiskt styre. Att vissa kommuner hade varit svåra att verka i.

– Och just SD använder sig ju väldigt mycket av kulturpolitiken för att nå sina mål. Det är viktigt här att tänka på att principen om armlängds avstånd är en lös överenskommelse, inte en lag. Det vi gör och inte gör är på mandat från den politiska nivån, men politiker kan gå in och detaljstyra om de skulle vilja. 

Armlängds avstånd: exemplet Drag Queen Story Hour i Trelleborg

Vi kommer in på situationen i Trelleborg då en lokal SD-politiker i rollen som tillträdande ordförande i Kultur- och fritidsnämnden på eget bevåg beslutade att ställa in Drag Queen Story Hour, något som sedan upphävdes av ett gemensamt beslut i Kultur- och fritidsnämnden (med SD-politikern som enda motståndare). Här är grundproblemet enligt Torbjörn just att politikerna lade sig i överhuvudtaget: 

– Här uppfattar jag en glidning. Det som förut var ett helt vanligt tjänstemannabeslut kan plötsligt bli något som politiker lägger sig i. Då blir man osäker på sin roll. Inte bara politiker överträder armlängds avstånd, även chefer kan gripa in på ett sätt som går emot delegationsordningen. Ibland kan det ju vara rimligt som med pandemin, men i många frågor är det inte det. Det har också aktualiserats i och med kriget i Gaza där många har personliga kopplingar och uttalar sig, till exempel i sociala medier. Det måste vara tillåtet.

Om pins mot angiveri

Jag nämner att det på sina håll i Bibliotekssverige blivit diskussion kring bibliotekspersonal som bär pins mot angiveri, där chefer tolkar det som att ta ställning i en partipolitisk fråga, medan de som väljer att bära pins menar att det handlar om just verksamheten. 

– Man måste utmana tjänstemannarollen ibland. Och så är det också så att man som chef måste tillåta väldigt mycket tankar och åsikter. Generella förbud är inte bra. 

Jag: Jag har nog tänkt på det som regnbågsflaggor som många vårdpersonal går omkring med, en signal om att här är du trygg, till skillnad från vissa andra politiska budskap. 

– Och pins och liknande saker kanske ändå känns rätt så bra för en papperslös person som kommer in på biblioteket. Men det är nog bra att vara förberedd på hur man ska agera när man får kritik. Och det gäller även med HBTQI-certifierade bibliotek, som i vissa kretsar kan vara en röd flagg. Det är viktigt med stöd från omgivningen på grund av risken för konsekvenser i form av upprörda människor och rena hot.

Neutralitet och självcensur

Jag frågar hur Torbjörn ser på neutralitetsbegreppet i biblioteksverksamhet. Ska bibliotek vara neutrala?

– Man kan ju inte vara neutral. Biblioteken styrs av en ideologi som präglas av bibliotekslagen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, demokratiska värden och hållbarhetsmål. Det är inte neutralt. Men bibliotekens dåliga representation är ett problem. Med en mer blandad personalgrupp kanske fler perspektiv kan få en plats. Det finns en bristande debatt i biblioteksvärlden generellt och det blir sällan diskussioner. Bibliotekslagen och annan lagstiftning är inte så känd på den politiska nivån, i synnerhet inte bland lekmannapolitiker. Här skulle personal på biblioteken, såväl chefer som medarbetare, behöva höja sin kunskap i dessa frågor. Det är också en resursfråga. En del bibliotek kanske har tid och möjlighet att reflektera medan andra har fullt upp med att bara lyckas bemanna för att hålla öppet. Här är vi beroende av den regionala biblioteksverksamheten.

Jag avslutar med att säga att jag tänker att ett kanske större hot än att man tystas av andra är att man från bibliotekshåll riskerar att tysta sig själv, en sorts självdisciplinering och självcensur sprungen ur rädsla kring vad man egentligen får säga. Torbjörn uttrycker det som att biblioteken ritar sina egna ramar mer än många andra och refuserar sig själva, kanske på grund av en viss ängslighet. Men:

– Min erfarenhet är att man kan göra nästan vad som helst.