Dags att skapa en mötesplats i Umeå för att prata biblioteksfrågor ur ett vänsterperspektiv!
Alla intresserade är välkomna till Station för informellt häng!
Vi berättar lite om vad BiS är för något och vad som är på gång och så spånar vi tillsammans på vad vi skulle vilja göra i Umeåtrakten framöver.
Kom som du är och ta med alla som skulle kunna tänkas vara intresserade.
Plats: Kafé Station, Östra Rådhusgatan 2C, Umeå
Tid: Tisdag 23 oktober kl. 18.30
BiS styrelse
Att läsa ska kunna vara både nytta och nöje borde vara en självklarhet. Men när det gäller barnlitteraturen är det inte alltid så självklart. Barnböcker har en lång tradition av att vara uppfostrande. Till den grad att det ibland kan verka som om det är svårt att komma bort från det pedagogiska, även i de skönlitterära barnböckerna. Vad är egentligen en barnbok? Och hur skapar vi böcker som speglar världen och breddar våra verkligheter, utan att skriva barnen på näsan?
Text och illustration: Eleonor Pavlov
Alla kan skriva barnböcker. Åtminstone kan det ibland låta så. Många pratar om att de vill skriva en barnbok. Kanske skriva ner de där sagorna som deras mormor berättade för dem när de var små, eller de där historierna som de själva berättade för sina barn. Eller om ett viktigt ämne, om något de har varit med om som det borde finnas en bok om.
Och många skriver också de här böckerna. Andelen egenutgivna böcker och böcker från hybridförlag, där författaren betalar för att få hjälp med delar av eller alla praktiska detaljer kring utgivningen, ökar i takt med att det blir enklare och billigare att producera böcker. Fler kan förverkliga sina författardrömmar, även om de blir nobbade av de stora förlagen, och vi läsare får fler böcker att välja mellan.
Jag har hittat flera guldkorn bland egenutgivningen. Böcker där jag inte kan förstå att de inte har blivit antagna av något etablerat förlag. Men tyvärr är de ganska få i sammanhanget. I mitt jobb stöter jag på alldeles för många böcker som har en ogenomtänkt formgivning, och som, om jag ska vara helt ärlig, saknar litterär klass.
Dessa problem är troligtvis inte unika för just barnlitteraturen. Jag tänker att det finns liknande tendenser inom vuxenboksutgivningen. Men det finns en stor skillnad här: vuxenböcker skrivs av vuxna för vuxna, barnböcker skrivs för barn av vuxna. Och ibland tycker jag att barnperspektivet saknas, att den vuxnes författardrömmar och vilja att lära barn något, går före boken och berättelsen som konstform.
De allra tidigaste barnböckerna som gavs ut hade i stort sett alltid ett uttalat pedagogiskt syfte. Det handlade om att lära barnen hur de skulle uppföra sig och hur världen fungerar. Böckerna var ett verktyg för att fostra välartade samhällsmedborgare snarare än konst och underhållning. Det var egentligen först 1945, när Lennart Hellsing debuterade och första böckerna om Pippi Långstrump och Mumin-världen kom ut, som det sedelärande började luckras upp och ge utrymme åt annat.
Men den fantasifulla underhållningslitteraturen slog inte helt och hållet ut de uppfostrande böckerna. Vissa perioder har de varit färre, och andra mer framträdande. Många av oss minns till exempel säkert, eller har åtminstone hört talas om, 1970-talets socialrealistiska och öppet politiska böcker. Dagens uppfostringslitteratur har inte en lika tydlig politisk agenda som under den perioden, men genren har inte helt dött ut. Tvärtom ges det än idag ut ganska många böcker som vilar på en pedagogisk grund, och jag tycker till och med att det går att se en ökning.
På årets Littfest i Umeå samtalade Annika Edlund med Gunna Grähs och Lennart Eng om bilderbokens betydelse och utmaningar. Rubriken på programpunkten var ”En fanfar för bilderboken”, vilket också är titeln på en bok om samma ämne. (1)
När jag för några veckor sedan tittade på en inspelning av samtalet (2) fastnade jag framför allt vid diskussionerna kring den pedagogiska aspekten inom barnlitteratur. Gunna Grähs och Lennart Eng var båda två överens om att barnlitteraturen borde skyddas från det pedagogiska. Barnbokens uppdrag att lära ut gör den till ett verktyg i första hand, och en konstform först i andra hand. Böcker som exempelvis Kaninen som så gärna ville somna saluförs som barnböcker när det i själva verket är ett hjälpmedel för vuxna bara maskerat som en sagobok för barn. (3)
Det är viktigt med ett barnperspektiv i barnlitteraturen. Det handlar inte om att sänka sig till barns nivå. Barn är kompetenta och behöver inte skrivas på näsan, däremot kan de ha andra behov än vuxna när det gäller vad som skildras och hur det presenteras. Att inta ett barnperspektiv är att tillmäta barnet kompetens och försöka se världen med deras ögon. Det borde vara självklart, men alltför ofta läser jag barnböcker där det verkar som om upphovspersonerna saknar en grundläggande förståelse för vad en barnbok egentligen är.
Varför måste det finnas ett underliggande syfte i barnböckerna? Om vi hela tiden fokuserar på det pedagogiska i barnlitteraturen riskerar diskussionen kring barnböcker fastna vid detaljer i innehåll, istället för att fokusera på det litterära och konstnärliga, menar Gunna Grähs och Lennart Eng. Det måste få finnas barnböcker som i första hand är underhållande och njutbara.
Jag skulle vilja lägga till att böcker inte heller behöver ha ett uttalat syfte för att kunna användas som utgångspunkt till samtal. Om så var fallet skulle vi knappast ha varken litteraturvetenskap eller litteraturkritik. Båda dessa bygger, åtminstone delvis, på att göra tolkningar och hitta underliggande budskap. Och även om det ofta är vuxenlitteraturen som är i fokus inom dessa områden, borde grunden rimligtvis vara densamma när vi pratar om barnböcker.
Vi behöver således inte böcker som beskriver exempelvis olika familjeformer eller socioekonomisk status för att kunna prata om det. Dock behöver vi böcker som innehåller en variation av familjer, bostadsort, sysselsättningar och så vidare, för att skapa möjligheter för alla barn att kunna spegla sig i de böcker som de kommer i kontakt med. Böcker ska vara både speglar och fönster, läsarna ska både kunna känna igen sig och komma i kontakt med andra verkligheter än sina egna. Och där är det så klart viktigt med olika perspektiv, mångfald och representation.
Dagens barnböcker är fortfarande fyllda av onödigt många stereotyper. Ofta handlar det om sådant vi är så vana vid att vi vid en första anblick kanske inte ens märker det, men om vi går djupare in innehållet märker vi snabbt att det som ryms inom normerna är överrepresenterat. Nyligen uppmärksammades att det endast i fyra procent av barnböckerna i Storbritannien finns personer som inte är vita. Och det här är inte unikt för brittisk utgivning, samma mönster finns även i den svenska barnlitteraturen. (4)
Det finns mycket att göra när det gäller representation i barnlitteraturen. Men även om det är lång väg kvar så tycker jag att det går att se en något ökad medvetenhet när det gäller att uppmärksamma perspektiv utanför normerna. Bland de barn- och ungdomsböcker som ges ut går det att se en ökning av titlar som på olika sätt utmanar traditionella normer.
I våras kom tipsboken Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen ut på BTJ förlag. (5) Bokens syfte är att presentera barn- och ungdomsböcker ”som på något sätt vidgar traditionella normer” med utgångspunkten att bidra till att alla barn och unga ska kunna känna sig inkluderade i de böcker de läser. De böcker som presenteras är utgivna eller tryckta mellan 2000 och 2017, och det finns allt från pek- och bilderböcker till ungdomsböcker.
Författaren, Maria Heimer, arbetar som utvecklingspedagog. För henne är det viktigt att ”förmedla barn- och ungdomslitteratur som utmanar traditionella normer och speglar samhället som det ser ut idag”. I boken lyfter hon fram att det finns olika sorters normbrytande böcker. I vissa böcker är det normbrytande inte huvudhandlingen utan finns bara med som något självklart i bakgrunden. Dessa böcker utvidgar normerna genom att låta det som annars kan upplevas som avvikande ta plats på liknande villkor som det som ryms inom normerna. Det finns också böcker som är mer problematiserande, där det normavvikande synliggörs och lyfts fram. Dessa böcker kan många gånger bidra till att befästa det normbrytande som avvikande snarare än tvärtom.
De böcker som presenteras i Heimers bok har delats in under åtta rubriker: Kropp- och funktionsnormer, könsnormer, etnicitetsnormer, familjenormer, sexualitetsnormer, socioekonomiska normer, genusnormer och övriga normer. Varje del inleds med en kort beskrivning av normen i fråga, och därefter presenteras ett antal böcker. Varje titel presenteras endast under en rubrik, men om boken berör flera normer nämns det oftast i sammanfattningen.
Författaren gör redan i inledningen klart att ambitionen inte är att täcka in alla normkreativa barn- och ungdomsböcker, och hon poängterar att det kan finnas fler böcker som hade kunnat vara med. Men trots detta innehåller boken ett stort antal titlar och merparten känns relevanta för sammanhanget. I de allra flesta fall är det uppenbart på vilket sätt böckerna kan bidra till att vidga normerna, tyvärr finns det dock exempel där det är mer otydligt.
Det är svårt att skriva om normer utan att kategorisera, men ibland kan den här sortens indelning stjälpa mer än hjälpa, vilket jag tycker att det gör här. Jag ställer mig väldigt frågande både till kategorierna i sig och hur de används. Jag har till exempel svårt att se skillnader mellan könsnormer och genusnormer på det sätt som de presenteras här.
Visserligen sägs könsnormer handla främst om könsidentitet och genusnormer mer om förväntningar kopplat till kön, men den uppdelningen känns inte helt genomtänkt. I min värld handlar även en persons könsidentitet handlar också om förväntningar, och inte enbart om att förhålla sig till det biologiska könet. Placeringen av titlar under respektive kategori gör dem dessutom ännu mer otydliga. Till exempel anser jag att Experimentet av Harald Nortun, Blompojken av Elias Stjärne Ericson och Anna Höglunds Att vara jag alla tre i första hand handlar om identitet. Ändå är de placerade under genusnormer.
Gränsen mellan normer är många gånger hårfin, och normer interagerar och samspelar. Vi gör dessutom olika tolkningar av vilka normer som är mest framträdande i en bok. Att placera varje titel under enbart en rubrik blir därför komplicerat, det märks även när det gäller andra titlar än de exempel jag nämner ovan. Ibland upplever jag att placeringen av titlar är väldigt godtycklig. Böcker om adoption och analfabetism hamnar till exempel under kropps- och funktionsnormer. Böcker om föräldrar om psykiska problem hamnar under familjenormer, där även böcker som vänder på barn- och vuxenroller tas upp. Under etnicitetsrubriken hamnar en titel om ett barn med rött hår och den avslutande delen om övriga normer innehåller fyra titlar som med fördel antingen hade kunnat flyttas in under andra kategorier eller tagits bort helt.
Både kvantitet och kvalitet spelar roll när det gäller representation. Bara för att en bok har ett normbrytande innehåll innebär det, som sagt, inte att den automatiskt bidrar till att vidga normerna. Med det i åtanke anser jag att en tipsbok som Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen borde fokusera mer på att berätta på vilket sätt böckerna kan anses vara normkreativa.
Tyvärr tar handlingen generellt, i mina ögon, alldeles för stor plats i presentationerna. Visst kan en beskrivning av bokens handling ge en tydligare bild av vilken sorts bok det är, men i ett sådant här material är det oftast andra saker som är mer relevanta. För mig är det till exempel underordnat att få refererat större delen av handlingen i Prick och Fläck är hemliga av Lotta Geffenblad, när det intressanta är att Prick och Fläck aldrig könsbestäms.
Många gånger hade beskrivningen av handlingen mått bra av att stramas upp och istället ge plats till att mer ingående visa på varför, och på vilket sätt titlarna är normbrytande. Det hade varit intressant att få veta mer om huruvida det normkreativa är ett genomgående tema eller bara är en mindre del, om det skildras i enbart text eller bild, eller i båda delar, och så vidare.
Det är också intressant att få veta hur det skildras. Författaren nämner ju själv i inledningen att det är stor skillnad på om det som avviker från normen problematiseras eller presenteras som något självklart, men ändå saknas den aspekten i stor del av titelpresentationerna. Att veta på vilket sätt en bok bidrar till att vidga normerna är viktigt för att kunna ge rätt bok till rätt person.
Det ges ut otroligt många barnböcker varje år i Sverige (fotnot: Enligt Svenska barnboksinstitutet gavs det 2017 ut mer än 2500 barn- och ungdomsböcker, en ökning med 5 procent jämfört med föregående år, och 136 procent sedan slutet av 1980-talet. Läs mer på: http://sbi.kb.se/sv/Bokprovning/ ). Trots detta finns det en stark barnbokskanon med böcker som lever kvar år efter år. Lennart Eng kallar det lite skämtsamt för ”Beskow-konstanten”, de där gamla böckerna som, i likhet med Elsa Beskows över 100 år gamla böcker, verkar ha närmast evigt liv. Visst kan det finnas en anledning till varför vissa böcker fortsätter att läsas, men det finns en risk att vi väljer böcker av nostalgiska skäl, snarare än utifrån syfte och kvalitet.
En bok som “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” fyller en funktion när det gäller att lyfta fram nyare böcker. Många bibliotek kommer troligtvis att använda den här boken som arbetsmaterial när de sammanställer exempelvis temapåsar och boktipslistor, och den kan bidra till att fler börjar tänka kring och upptäcka de där normerna som finns runt omkring och påverkar oss hela tiden. Titlarna som presenteras är intressanta då många av dem är sådana som inte alltid lyckas slå sig fram bland Pippi Långstrump, Mamma Mu och andra klassiska barnboksfavoriter. “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” kan bidra till att ge utrymme till en ny generation böcker, böcker som dessutom ger andra perspektiv på verkligheten.
Många av de här böckerna kan fungera som utgångspunkt för samtal med barn kring frågor som kan vara komplicerade att prata om annars. De kan också bidra till att luckra upp gamla föreställningar om hur världen och vi som lever i den ser ut och fungerar. Det är viktigt att alla, speciellt barn och unga, har möjlighet att få spegla sig i litteraturen och vi kan också alla må bra av att läsa böcker som ger nya infallsvinklar och breddar vår verklighet.
Läsning är ett utmärkt sätt att lära sig nya saker och ta del av verkligheter andra än den egna. Genom böckerna kan vi också få vår egen verklighet bekräftad, åtminstone de av oss som ryms inom normerna. De av oss som inte gör det får däremot leta länge för att hitta böcker att känna igen sig i, många gånger är det inte ens lönt att leta.
Det råder inga tvivel om att det behövs ett större mångfald när det gäller representation i barnlitteraturen. Men kanske bör den här processen i första hand ske utanför böckerna. Det är vi som är litteraturkritiker, boktipsare, författare, illustratörer och förlagsmedarbetare som behöver bli medvetna. Det är vi som behöver hitta strategier för att skapa inkluderande böcker för barn och unga.
Barnböcker ska inte alltid behöva ha ett bakomliggande syfte. Visst kan det finnas behov av böcker om så kallade “viktiga ämnen”, böcker som lyfter upp och problematiserar specifika frågor, erfarenheter och så vidare. Det kan vara relevant med fler böcker som beskriver hur det kan vara att sitta i rullstol, ha en förälder som är allvarligt sjuk eller vad det nu kan vara. Men målet måste ändå vara att alla personer självklart får ta plats i böckerna, utan att pekas ut som avvikande och annorlunda. Målet måste vara att även barnböckerna ska få vara njutning och underhållning.
Ta barnen på allvar. Låt dem få njuta av läsningen. Och låt barnböckerna få vara mer än bara pedagogiska redskap.
Publicerat i barn och bibliotek, barn och läsning, barnböcker, bibliotek
Taggad barnböcker, barnkultur, bis 2018:03, eleonor pavlov, normkreativ
Efter att det framkommit att de privata biblioteken i Nacka har ett signifikant färre antal titlar på minoritetsspråk och lättläst än sina kommunala motsvarigheter så riktas nu åter kritik mot Nackas marknadsexperiment.
Sedan 2013 har tre av biblioteken i Nacka kommun drivits av Dieselverkstadens bibliotek AB. Vänsterpartiet i Nacka har nyligen bett kultur- och fritidsenheten att plocka fram siffror på hur andelen lättlästa böcker och böcker på minoritetsspråken är fördelade på de sex biblioteken i Nacka. Det är signifikanta skillnader mellan biblioteken i offentlig och privat drift.
Sammanlagt hade de kommunala biblioteken 1 262 böcker på minoritetsspråk, medan de i privat drift enbart hade 102 titlar i sitt bestånd. Mest uppseendeväckande jämförelse kan man göra mellan grannbiblioteken Fisksätra och Saltsjöbaden. Kommunala Fisksätra bibliotek hade 681 titlar medan privata Saltsjöbadens bibliotek hade tre.
Vad gäller böcker på lättläst hade de kommunalt drivna biblioteken 5 739 böcker medan de privata hade 3 361 titlar.
BiS har länge kritiserat Nackamodellen med folkbibliotek i privat drift. Bland annat för att modellen inte premierar bibliotekens mycket viktiga uppgift att bistå personer från de särskilda målgrupper som finns i bibliotekslagen. Det är en verksamhet som fordrar specialkunskaper men som inte genererar några höga utlåningssiffror och inte heller alltid högre besökssiffror, de två variabler som oftast används för att mäta bibliotekens verksamhet.
Tobias Willstedt
Publicerat i bibliotek, Nacka kommun, privatisering
Taggad nacka bibliotek, Nacka kommun, privat drift, privatiseringar
