Halvtid för kulturministern

Alice BahBild: Instagram

Det är tvåårs-jubileum för kulturminister Alice Bah Kuhnke, som idag intervjuas i Svenska dagbladet (av journalisten Elisabet Andersson ((EA)). Som konstaterar att det händer mycket kring kulturministern, särskilt om man jämför med den gamla.

Vad har hon hittills åstadkommit: Återinförd fri entré på statliga muséer, höjd biblioteksersättning till svenska författare och illustratörer, en biblioteksutredning som skall vara klar 2019, ökade anslag till kulturskolan för minskade elevavgifter, en medieutredning och en kulturskoleutredning har tillsatts, en konstsatsning riktad mot socioekonomiskt utsatta bostadsområden. En ny statlig filmpolitik har klubbats i riksdagen, både diskuterad och kritiserad.

Är allt då frid och fröjd. Delvis. EA konstaterar att ABK gjort sig känd för att vilja ”hålla sig väl med alla”, hon pratar mycket på regeringssammanträdena men kör också gärna ”sitt eget race”, utan att ibland förankra sina beslut politiskt. Hon har ett omvittnat ”bra självförtroende” och skakar lätt av sig kritik. Hon sägs vara mer intresserad av kultur som ”prioriterar delaktighet och låga trösklar” än utövarnas (konstnärernas) ekonomiska ersättning.

Biblioteken då? Ja i intervjun säger hon att ”självklart ska det finnas bibliotek där det finns människor”, men att regeringen ju inte kan ”tvinga kommunerna att prioritera biblioteksverksamhet”.

”Bibliotek utan bibliotekarier är för mig haltande bibliotek, säger hon apropå de obemannade bibliotek som dykt upp i flera kommuner på senare år.”

Hon förbereder nu bl.a. en kulturarvsproposition samt en utredning om framtiden för det omdebatterade Statens museer för världskultur. Och hennes Instagramflöde, fullt av selfies och för politiker ovanligt personliga uttalanden, liknar inte någon annans, skriver EA som avslutning. Hon har också, till skillnad från andra miljöpartipolitiker, stått pall för mediadrev och har t o m föreslagits som nytt MP-språkrör.

Bättre än väntat, skulle jag nog vilja säga. Och på hennes dator kan man läsa: ”I’m not here to please”. Inte illa och bra som utgångsläge.

Mats Myrstener

 

Till den tryckta bokens försvar

Ju äldre jag blir, desto mer tror jag på den tryckta boken. För läsförståelse, läsbarhet, allmänbildning, omvärldsförståelse, och självinsikt. Jag ska förklara varför.

Valfrid Palmgren var kvinnan som lanserade den moderna amerikanska idén om folkbibliotek med öppna hyllor, samhällsägda, med gratis utlåning. Hon propagerade ständigt (hon dog 1967, 90 år gammal) för bokens och läsningens värde. För folkbildare av hennes generation fanns det inga problem som inte en god bok kunde lösa, om det så gällde kriminalitet, social oro eller ökade klassklyftor.

Tiderna har förändrats sedan dess, men grundtankarna finns kvar i 2013 års bibliotekslag. Biblioteken ska främja litteratur och läsning, men också ”bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Lite längre ned i lagtexten påpekas på nytt att folkbiblioteken ska ”särskilt främja läsning och tillgång till litteratur”. Varje kommun ska ha (minst ett) bibliotek, och en särskild biblioteksplan. Men precis som när det gäller skolan så vet vi att detta tummas på: många kommuner har bara ett bibliotek, och bara hälften av Sveriges kommuner har en giltig biblioteksplan.

I den bästa av världar hade både skola och bibliotek fortfarande varit ett statligt ansvarsområde. I den bästa av världar hade biblioteken lagt huvuddelen av sina resurser på bokinköp och läsfrämjande. Varje skola skulle ha ett fungerande bibliotek, integrerat i undervisningen, med översyn av utbildad personal. Men vi lever inte i den bästa av världar, och kommer kanske aldrig att nå dithän.

När jag var ung på 1960-talet såg nästan alla bibliotek likadana ut. Böckerna var ordnade efter ett visst system och var lätta att hitta. Personal fanns tillgänglig som hjälpte en osäker skolelev fram till rätt hylla. Idag ser biblioteken mycket olika ut i olika kommuner (också kvalitetsmässigt) och deras verksamheter kan variera stort. Avsaknaden av nationella riktlinjer är stor. Kampen om fritiden har blivit allt tuffare. Den tryckta boken lever ett farligt liv och kringgärdas allt mer av andra media.

I den hypermoderna tidsåldern, den som filosofen Zygmunt Baumann skrivit så mycket om, tror man till skillnad mot vad Valfrid Palmgren trodde, att den tekniska utvecklingen ska frälsa världen. Istället för att anställa mer personal på biblioteket så satsar man på klatschiga hemsidor på nätet, gärna kombinerat med ”meröppet”, det vill säga öppet utan personal. Det är att göra det bästa av en ansträngd situation, men på fel sätt enligt mig.

Jag är fortfarande övertygad om att det är den tryckta boken som kan frälsa människan. Att få möjlighet att sitta med en bok i en lugn vrå, ensam och koncentrerad, tror jag gynnar den moderna rastlösa människan. Förpackningen är genialisk, en pocketbok kostar inte mer än ett supermeal på Macdonalds. Den kan läsas över hela Sverige, även där mobilen inte har någon täckning. Det leder inte minst till den viktiga ”självbildning” som den socialdemokratiske folkbildaren Oscar Olsson talade så varmt för.

Idag sjunker utlånen av tryckta böcker på biblioteken, stadigt sedan 1980-talet. Bokförsäljningen håller ganska jämn nivå, tack vare försäljningen på nätet. Allt fler ungdomar går ut skolan utan att kunna läsa och förstå en längre text. Jag tror inte att den tekniska utvecklingen kan hindra detta. Men mer personal på biblioteken, i samverkan med skolan, kan vara en lösning som statens utredare Erik Fichtelius och Kungliga biblioteket kan fundera på.

Och inriktningen bör vara på litteratur- och läsfrämjande. Det räcker långt. ”Var bibliotek, det räcker”, har en kollega till mig, Ingrid Atlestam, sagt. Om inte så får vi ett ännu större klassegregerat litterärt samhälle där några få kan läsa och förstå komplicerad text, några läsa bara kortfattad kvällstidningstext, och resten i värsta fall bara kan sms:a och läsa korta inlägg på sociala medier.

Själv lärde jag mig läsa genom Frisco Kid, en seriefigur i 1960-talets dagstidningar. Jag konsumerade barnböcker, kiosklitteratur, tidningar, seriemagasin, läromedel, romaner och fackböcker. Men boken var grunden i läsprocessen. Läsningen var en stegvis trappa, där man mödosamt klättrade, ett steg i taget. Det är en komplicerad process som tar tid. Man klarar den inte utan hjälp av utomstående och stor tro på sig själv. Läsningen är i mångt och mycket en kollektiv process. Den är livsavgörande och kan till och med rädda liv.

Därför är det dags att se under allmänna, till intet förpliktande, floskler om hur ”viktigt det är att läsa”, och fördjupa diskussionen. Det borde genomsyra både diskussionerna i Almedalen, och på den kommande Bok- och biblioteksmässan.

Mats Myrstener

 

Läsfrämjandepris till Skaraborg och Västernorrland

LO:s kulturpris på 50.000 kronor tilldelades i år läsfrämjaren Eli Abadji, kulturansvarig på IF Metalls avd. 28 i Västra Skaraborg. Han får det för sitt arbete med läsprojekten ”Läs för mig pappa”, som riktar sig till män inom LO som uppmuntras läsa för sina barn, och ”Läs för mig”, som handlar om högläsning av böcker.
Två andra priser på 25.000 kronor delades också ut. Det ena tillföll ”Läsa för integration” som drivs av Assyriska föreningens kvinnosektion i Södertälje, och det andra Eivor Schultz från ABF Västernorrland, som arbetat med projekt som uppmuntrar att ”genom högläsning och egenläsning ge alla en språklig grund för sitt fortsatta liv.”
Mats Myrstener