Vill du medverka i tidskriften bis?

Sedan starten har bis diskuterat och debatterat biblioteks-, samhälls- och kulturfrågor ur ett vänsterperspektiv.

De senaste åren har vi behandlat ämnen som till exempel arbetsmiljö, antirasism och internationell solidaritet.

Redaktionen välkomnar bidrag från alla bibliotekskontexter, både i och utanför Sverige. Vi tar gärna emot artiklar, essäer och debattinlägg, men också recensioner, kortare skönlitterära texter och bilder.

Skicka ditt bidrag eller din idé till tidskriftenbis[at]gmail.com. Vill du titta på tidigare nummer, besök gärna arkivet med tidigare nummer här.

 

Vill du vara med i tidskriften bis redaktion? Nu söker vi fler redaktionsmedlemmar

Har du intresse för biblioteks-, samhälls- och kulturfrågor? Vill du vara med och påverka innehållet i bis?

Redaktionen planerar, omvärldsbevakar, samlar in material och håller kontakten med skribenter och illustratörer. Arbetet är kreativt, roligt och omväxlande, med möjlighet att fokusera på olika delar av den redaktionella processen. Det finns goda möjligheter att själv bidra med text eller bild och att fungera som en länk mellan tidskriften och potentiella skribenter, illustratörer eller intervjupersoner.

Arbetet i redaktionsgruppen sker löpande med viss koncentration till tiden kring manusstopp. Merparten av redaktionsmötena sker via nätet, men vi försöker också träffas några gånger per år. Däremellan sker kommunikationen via mail.

Vill du vara med? Skriv till oss (tidskriftenbis[at]gmail.com) och berätta lite om dig själv, dina erfarenheter och på vilket sätt du skulle vilja delta i tidskriftsarbetet.

Röda Lina

I början av sommaren blev jag inbjuden till en släktträff på min fars sida. En både intressant men samtidigt lite märklig upplevelse eftersom jag har en stor släkt, många av dem har jag inte sett på år och dag. Vi skulle samlas i det som kallas ”farmors stuga” som ursprungligen är ett litet soldattorp på gränsen mellan Södermanland och Västmanland.  Jag som är yngst av alla kusiner har inte så många minnen därifrån och kunde därför inte riktigt delta i alla diskussioner som poppade fram. Istället började mina tankar gå iväg i en helt annan riktning, jag tänkte på min farmors mor, exakt hundra år äldre än jag.

För de flesta i min släkt tror jag att hennes liv och öde är ganska okänt men genom att min pappa berättade en del om henne har jag kunnat ta del av hennes livshistoria. Ursprungligen kom hon från en ganska välbärgad gård i Västmanland men valde av någon anledning som ingen vet att gifta sig med farmors far som ansågs vara en mycket skicklig murarmästare men tyvärr både arbetsskygg och snobbig. En lite vansklig kombination, dessutom skröt han glatt om sig själv och sina bedrifter. Det sägs att när han skulle mura kakelugnar hos ”fina herrskap” krävde han att bli hämtad med vagn, ett krav han oftast lyckades infria. Problemet var dock att han långa perioder inte ville arbeta alls, vilket betydde att familjens ekonomi blev lidande. Idag hade han förmodligen fått någon form av antidepressiv medicin men så var det inte då. Min farmors mor fick därför slita hårt och se till att det alltid fanns mat på bordet. Med en ko, en gris, en katt och ett antal höns höll hon armodet borta och under tiden hann hon föda och uppfostra tolv barn i det lilla torpet.

Men vad vill jag nu ha sagt med detta?

Min anmoders öde är nog inte särskilt unikt. Hårt arbete och barnafödande var vardag för många kvinnor vid den här tiden. Men det som i mina ögon gör henne speciell är just hennes brinnande intresse för att läsa romaner. Här handlade det inte enbart om ett tidsfördriv, utan för henne var läsandet med stor sannolikhet ett nödvändigt inslag för att orka med den tunga vardagen och kanske också få någon form av distans till den. Läsningen blev för henne helt enkelt ett livselixir.

För att finansiera romanläsandet gick hon med jämna mellanrum in till marknaden i Eskilstuna, cirka två mil, för att sälja ägg, smör eller bär. För liten del av förtjänsten, några ören, kunde hon köpa det senaste häftet av någon spännande följetong. Den kunde kanske handla om rövarhövdingen Rinaldo Rinaldinis äventyr, eller kanske valde hon något av Eugene Sue som var otroligt populär med följetongen Paris mysterier. Förmodligen kände hon också väl till Lars Johan Hiertas ”Läsebibliothek” vars enkla och billiga häften hade skapat nya läsekretsar bland arbetare och andra mindre bemedlade grupper. Här var Charles Dickens socialrealistiska romaner som exempelvis Oliver Twist en populär titel.

Men en annan viktig aspekt är att hon trots allt hade en viss ekonomisk frihet i och med att hon sålde något som hon själv producerat och därför kunde unna sig det lilla som ett häfte kostade. Hennes romanläsning var helt enkelt något som låg utanför hennes nyckfulle man, murarmästarens, kontroll. Trots att han ansågs vara en kinkig gubbe lät han henne i alla fall hållas med sin läsning. Det visar också att min farmors mor lyckades hålla en slags integritet gentemot sin omvärld vilket var långt ifrån möjligt för många kvinnor. En tänkbar förklaring kan vara att hon som relativt välbärgad bondedotter från början ägde en viss pondus då hon antagligen fört med sig visst kapital i boet. Men grunden för hennes läslust var också förankrad i en stark vilja och lust att genom romaner och berättelser upptäcka världen utanför den egna byn. Både jag och mina föräldrar har ofta undrat varifrån hennes enorma läslust kom och om det fanns någon i hennes närhet som uppmuntrat den?

Det skulle också visa sig att hon hade stor nytta av sina litterära kunskaper. Många i byn vände sig till henne när de behövde hjälp med att skriva brev till släktingar i Amerika eller myndigheter m.m. Visserligen var allmän skolplikt införd sedan ett antal år men för många var det ändå knepigt att få ihop ett brev. Emma, som farmors mor hette, fick på så sätt också kännedom om många av byns invånare och med tiden gav det henne lite status av ”klok gumma”.

Hon var dessutom, enligt min pappa, väl förtrogen med diverse oknytt, väsen och tomtar som fanns i skogen och lite överallt. Att då och då ge tomten gröt var för henne en självklarhet eftersom hon hade träffat på honom flera gånger och visste hur viktigt det var att hålla sig väl med honom. Emma kunde också berätta de mest hårresande spökhistorier, så hemska att varje besök på utedasset efter solens nedgång för pappa blev en näst intill oöverstiglig bragd.

Min pappa som gärna berättade om sin kära mormor skickades varje sommar, från sju års ålder, ut till henne med tåg från Stockholm. Runt halsen hade han en lapp där det stod: ”Detta gossebarn skall till Östertibble station.” Det här var runt 1930, idag hade antagligen min farfar och farmor blivit anmälda till någon social myndighet. Men på den tiden var det ett privilegium för stadsbarn att under sommarmånaderna få vara på landet. Min pappa berättade att hans mormor på kvällarna, när lugnet lagt sig i den lilla stugan, satt uppkrupen i sin säng med en liten fotogenlampa framför sig och läste sina följetongsromaner med stor inlevelse. Hon kommenterade mumlande handlingen, skällde på de stygga skurkarnas vandel och grät ibland en skvätt när ädla hjältinnor råkade illa ut. Något som min pappa dock aldrig lyckades lista ut var varför hon särskilt var rädd för ”österrikare”. Förmodligen förekom kanske någon riktigt otäck sådan i en roman hon läst. Hon förmanande därför min pappa att se upp för dem om han skulle råka på någon när han kom tillbaka till Stockholm efter sommarlovet.

När Emma, min farmors mor gick ur tiden i början av 1940-talet slängdes alla romaner som hon idogt hade samlat under sitt slitsamma liv. Hur spännande hade det inte varit att få se några av dem. Men de ansågs som skräp, pappas äldre syskon tyckte att det bara var tidsfördriv för tanter. Men min pappa sörjde romanerna eftersom han under sommarnätterna då han bodde hos mormor förstod hur spännande läsningen var för henne, att den betydde så mycket och att läslusten var så stark.

Man kan onekligen undra hur det hade varit för Emma om hon levt idag?

Förmodligen hade hon varit en flitig biblioteksbesökare, en pigg ”kulturtant”, medlem i ett flertal bokcirklar. Kanske hade hon utbildat sig till bibliotekarie?

Vem vet?

Röda Lina