Gränslös exploatering i neurokapitalismen

Griziotti, Giorgio (2018).Neurocapitalism. Technological Mediation and Vanishing Lines. Minor Compositions. Fritt tillgänglig på http://www.minorcompositions.info/?p=887.

1-6719e040db

I en dystopisk framtid representerar den amerikanska staden Detroit ett samhälle som är på gränsen till total kollaps på grund av fattigdom och en hög brottsfrekvens. Med anledning av de offentliga strukturernas förfall tecknar Detroits borgmästare en överenskommelse med företaget Omni Consumer Products (OCP), vilket ger dem fullständig kontroll över stadens polisverksamhet. Man hoppas att de med hjälp av tekniska lösningar ska klara vad den offentliga verksamheten inte förmår.

Under tiden har polisen Alexander James ”Alex” Murphy nyligen förflyttats till en ny enhet och fått en ny partner. På sin första patrull jagar de ett gäng brottslingar. Murphy konfronterar dem, men han fångas av brottslingarna, som torterar Murphy och till slut lämnar honom död. Den dödförklarade Murphy plockas upp av OCP, som väljer honom som RoboCop-kandidat; i en process som bara kan beskrivas som ytterligare ett övergrepp ersätter de huvuddelen av hans kropp med cybernetik men lämnar hans mänskliga hjärna.

Murphy blir i sin nya, teknologiska kropp en superpolis, en cyborg i en misslyckat nyliberalt samhälle. Han är en sammansättning av människa och maskin som är programmerad med fyra direktiv: tjäna allmänheten, skydda oskyldiga, upprätthålla lagen och aldrig agera mot en överordnad i OCP. Han ska upprätthålla ordningen i en värld med en misslyckad offentlighet och enorma ekonomiska klyftor, där fattigdomen på gatan kontrasteras mot stora rikedomar och resurser i ett företag som OCP.

Det jag beskriver är förstås handlingen i 80-talsfilmen RoboCop. Under filmens förlopp ställs frågor både om RoboCops mänsklighet och megaföretagets uppsåt. Vi får se saker vi känner igen från vår omgivning: polisväsendets militarisering och en totalitaristisk företagsvärld. Nu kan man fråga sig varför jag inleder en recensionen av Giorgio Griziottis bok Neurocapitalism med en redogörelse för handlingen i Paul Verhoevens dystopiska actionfilm? Jo, för att den filmen ekar som en profetia i mitt huvud när jag läser Griziotti beskriva vår samtids tekonologiska kapitalism och vilket samhälle den skapar. Med smartphonen i hand som en förlängning av våra sinnen är vi redan på väg mot den sammansmältning mellan teknologi och människa som RoboCop representerar.

Utmärglad offentlig verksamhet som lämnar över ansvaret över viktiga allmänna funktioner till superrika megaföretag vet vi redan alltför mycket om. Det är något liknande Grizotti beskriver i sin ambitiösa Neurocapitalism – vi har inga direktiv inprogrammerade i oss, men övervakningssamhället, sociala medier och panoptikon i form av smart elektronik är ändå en väldigt stark kontrollapparat, som begränsar vårt utrymme och påverkar vårt beteende. I det totalitära Kina ser vi idag att våra digitala styrmekanismer tagits till nästa nivå genom ett teknologiskt övervakningssystem i offentliga miljöer, där medborgares pålitlighet bedöms genom ett system med sociala krediter.

Neurocapitalism är uppdelad i tre delar: ”Producing”, ”Living” och ”Organizing”. En bärande tanke är att kapitalismen nu kan värdera inte bara formerna av arbete och socialt samarbete, utan livet självt, inklusive dess intelligens, relationer, kapacitet för lust och hopp, hela vårt kretslopp. I neurokapitalismens epok löses den traditionella uppdelningen mellan arbete och fritid, eller produktiva och icke-produktiva sfärer, upp. Arbetsdagen är inte bara utspädd över dygnets alla vakna timmar då vi är produktiva även när vi deltar i sociala nätverk, utan vi konsumerar stora mängder data som påverkar våra önskningar och omvandlar våra begär. Själva skiljelinjen mellan människan och maskin har blivit suddig – precis som cyborgen Murphy i RoboCop.

Författaren Giorgio Griziotti har i själva verket en väldigt gynnsam bakgrund för att skriva en sådan här bok. Grizottis politiska engagemang inleddes i 1970-talets italienska autonoma rörelse. Han har verkat som ingenjör inom IT-sektorn och har erfarenhet av att arbeta i över trettio år i stora internationella IT-projekt. Idag är han en oberoende forskare och medlem av kollektivet Effimera. Med denna bakgrund känns Griziotti välgrundad när han med utgångspunkt i marxistisk teoribildning berättar hur kapitalismen med hjälp av den teknologiska utvecklingen hittar nya sätt att exploatera oss. Författaren berättar bland annat om hur fri mjukvara och digitala allmänningar har skapats bara för att senare komma att utsugas. Detta kretslopp börjar med Unix, det första utbredda operativa systemet som utvecklats av hackers och fria programmare och fortsätter sedan upp till den stora och raffinerade kapaciteten hos stora företag (som Apple, Google eller Facebook) som utvinner värde och utvecklar egna produkter ur de digitala allmänningarnas mylla.

Den sista delen av boken är tillägnad organisering: vilka vägar framåt finns det för en människa och aktivist i neurokapitalismen? Där hittar man inga tvärsäkra svar. Jag tänker själv ganska dystra tankar när jag läser det här ambitiösa verket om samtidens kapitalism och kontrollsamhälle. Kanske behöver man påminnas om slutet på RoboCop för att lite hopp. Hur slutar då denna dystopiska 80-talsaction? Jo, RoboCop skjuter en av de korrupta företagsledare som är ansvariga för hans elektroniska kropp och direktiven som styr hans agerande. Vid frågan om hans namn svarar cyborgen “Murphy”, och återerövrar på så sätt symboliskt sin mänsklighet.

Tobias Willstedt

Läs mer

Användbart smörgåsbord av övningar men för lite fokus på det strukturella arbetet

Gustafsson, Eva & Westin, Mia (2018). Rätten till din berättelse: Normkreativa metoder och brytiga böcker för barn och unga. BTJ förlag.

Omslag Rätten till din berättelse

Under åren 2014–2017 drev Rättighetscentrum Västerbotten projektet Brytiga böcker. Rättighetscentrum Västerbotten erbjuder kostnadsfri juridisk rådgivning och utbildningar kring diskrimineringsfrågor. Det är en av sexton ideella antidiskrimineringsbyråer i landet, med Sensus Studieförbund som huvudman. Inom projektet Brytiga böcker utvecklades normkreativa metoder för barn i åldrarna 3–12 år med utgångspunkt i barn- och ungdomsböcker. Rätten till din berättelse är en presentation av några av de övningar och verktyg som har tagits fram under projektet. Boken vänder sig till barn och deras vuxna, till exempel föräldrar, pedagoger och bibliotekarier.

Den normkritiska pedagogiken går som en röd tråd genom hela boken, både i övningarna och i verktygslådan. Redan i inledningen och begreppslistan får vi en bra introduktion till det normkritiska tänkandet. Att presentera normer kan vara klurigt och det är lätt att fastna i alltför invecklade tankegångar, men jag tycker att författarna lyckas göra en väl avvägd begreppssammanfattning.

Boken har en lättillgänglig formgivning med många underrubriker, luftig text och ett stort antal illustrationer. Förutom övningarna och de mer teoretiska delarna finns korta intervjuer med personer som på olika sätt har varit involverade i projektet, till exempel bokens författare, en fritidspedagog och en metodutvecklare. Ett trevligt inslag som lättar upp läsningen.

I bokens första del presenteras fyrtio normkreativa övningar för barn, uppdelat i fyra teman. Övningarna är beskrivna på ett överskådligt sätt. Varje övning sträcker sig över max ett par sidor, vilket gör att det går snabbt att få överblick över dem. Det finns en stor bredd när det gäller arbetssätt, både konst, skrivande och drama finns representerat.

Till varje övning finns en faktaruta med en sammanfattning av bland annat tänkt deltagarålder, tidsåtgång, lokal och materialkrav som bidrar till att övningarna är lätta att överskåda. Det är också ett plus att varje övning är kopplad till någon eller några av de sju diskrimineringsgrunderna. I slutet av boken finns ett register över övningarna uppdelat efter just de diskrimineringsgrunder som de är kopplade till.

I bokens andra del får vi vår verktygslåda. Här presenteras ”brytiga” text-, bild- och dramaövningar och exempel på hur vi kan arbeta normkreativt med boksamtal, författarbesök, sagostunder och andra bokaktiviteter. Eftersom det här är en bok som ska vara användbar utan förkunskaper känns det märkligt att vi får verktygen först efter övningarna. ”Inga förkunskaper krävs, följ bara recepten!” står det på bokens baksida. Att placera verktygslådan sist blir för mig bakvänt och drar helt klart ner min upplevelse av boken.

Boken som verktyg

Inledningsvis lyfts böcker som viktiga redskap, men böckerna ges förvånansvärt litet utrymme i övningarna. Till varje övning finns visserligen tips på böcker som kan användas. Urvalet känns relevant, men jag får erkänna att jag blev förvånad att böckerna ofta känns väldigt löst kopplade till övningarna. Böckerna kan absolut fungera som introduktion och inspiration, men de flesta övningarna är fullt genomförbara utan exempelböckerna. Böckerna finns utan tvekan med i ”verktygslådan”, men jag tycker inte att de ges den status de förtjänar.

För att kunna använda boken som redskap behöver vi veta hur den fungerar och jag hade önskat en mer stringent diskussion om (barn)boken som medium. De diskussioner om text och bild som finns med i ”verktygslådan” utgår mer från vårt förhållningssätt som läsare än från deras egen dynamik. Jag saknar också en bredare diskussion kring kopplingen mellan text och bild, vilket är högst relevant när det gäller barnlitteratur, i synnerhet för de yngre barnen där bilden ofta är mer betydelsebärande än texten. De avsnitt när förhållandet mellan text och bild faktiskt diskuteras drunknar lätt i övriga diskussioner.

Boksamtal

I arbete med barn och böcker lyfts boksamtalen som ett av de viktigaste arbetssätten. Att arbeta med böcker som redskap är för mig synonymt med att arbeta med olika former av boksamtal, men även detta ges förvånansvärt litet utrymme. Jag saknar dessutom referenser till Aidan Chambers, som på många sätt kan ses som (barn)boksamtalets fader, och Agneta 24 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 4 2018 recensioner Edwards som till och med har skrivit en hel bok om ämnet. Även om Boksamtal med bilderböcker kom först 2017 när Brytiga böcker-projektet redan var över hade det varit på sin plats att ta med den i boken, dessutom diskuterar Edwards boksamtal redan i Bilderbokens mångfald och möjligheter som kom 2008. Att inte alls nämna dessa minskar trovärdigheten och befäster upplevelsen av att böckerna egentligen inte är så viktiga. Över huvud taget saknar jag tips på vidareläsning kopplat till barnlitteratur och boksamtal.

Boksamtal är ett sätt att fånga barns tankar kring olika ämnen. Boksamtal ska handla om samspel mellan barn och en eventuell vuxen ledare, ett samtal där alla deltagare ses som lika viktiga. Det poängteras även här att boksamtal ska vara beskrivande och inte värderande, men upplägget på många av övningarna skapar risker att detta inte efterlevs. Att genomgående använda ”varför-frågor” är till exempel en uppenbar fälla.

Styrda övningar

En stor del av övningarna är lekfulla och utgår från barns nyfikenhet och fantasi. Tyvärr finns det också övningar som är mer styrda med ett mer eller mindre uttalat mål. Det finns olika sätt att nå dit, men vi ska alla åt samma håll.

Det finns flera uppgifter som får lektionskaraktär där den vuxne ses som den som har alla svar. Alla som har arbetat med barn vet att de vuxnas ord väger tungt och det är därför problematiskt med de övningar där den vuxne ledaren uppmanas att presentera sina tankar kring övningen innan barnen bjuds in. Risken är stor att det hämmar barnens egna tankar. När övningarna blir mer som föreläsningar eller lektioner stängs diskussionen och prestationskraven ökas.

I vissa fall rekommenderas att böckerna läses individuellt. Det kan självklart kännas bakvänt att läsa högt för en barngrupp där barnen själva kan läsa, men den gemensamma läsningen har många fördelar som försvinner vid enskild läsning. När vi läser tillsammans blir det lättare att fånga upp om någon inte förstår och vi får en gemensam grund att utgå från när vi sedan arbetar vidare. Högläsning i grupp innebär också att det tar lika lång tid för alla att få ta del av berättelsen, vilket borde vara en fördel i det ofta väldigt pressade tidschemat. Det är ofta mycket som ska hinnas med på kort tid, och, trots att bokens författare menar att den föreslagna tidsåtgången bygger på beprövad erfarenhet, har jag svårt att se att tidsåtgången är rimlig i förhållande till innehållet i övningarna. Framför allt saknas det tid till reflektion kring böckerna.

Anpassade övningar

I slutet av de flesta övningarna finns en liten text med rubriken ”Att tänka på”. Här presenteras sådant som det kan vara bra att ha med i planering och genomförande. Det kan till exempel vara förslag på att anpassa övningarna till barnens olika förutsättningar och sätt att hantera svårigheter som kan uppstå. Många av dessa tips känns relevanta, men det finns också saker som jag tycker borde ingå mer tydligt i övningarna, och inte enbart i ett eget ”Att tänka på”-avsnitt.

Jag saknar det genomgående normkritiska tänket i övningarnas utformning. Det är väldigt stor skillnad på att ge exempel på hur övningarna kan anpassas vid behov, och att integrera detta från början. Jag tänker till exempel på funkis-perspektivet. Det spelar ingen roll att vi som ska leda övningarna inte känner barnen som ska utföra dem, vi ska vara beredda på allt. Vi bör utgå ifrån att det i varje grupp vi möter finns funkis-personer. Det tänket ska finnas där när vi planerar. Och det tycker jag att jag borde kunna förvänta mig av en bok som har ett uttalat normkritiskt perspektiv.

När det gäller funkis-perspektivet saknar jag också en större bredd. Jag upplever det som att funktionsnedsättning likställs med att sitta i rullstol, och saknar ett bredare funktionalitetsperspektiv som innefattar till exempel npf-diagnoser och syn- och hörselnedsättningar. Det är möjligt att detta fanns med under arbetet, men det blir inte tydligt i presentationen. Jag saknar också ett tillgänglighetsperspektiv när det gäller urval. Hur väljer vi och vad väljer vi? Till exempel bör vi vara beredda på att det finns barn i gruppen som inte kan läsa tryckt text, och det kan därför vara på sin plats att tänka på att välja böcker som också finns som talbok, i synnerhet i de fall där vi inte planerar att läsa högt.

Målgrupp

Boken vänder sig till föräldrar, personer som arbetar med barn och andra vuxna i barns närhet. I texten är det framför allt bibliotekarierna som är närvarande och kapitel 8: Rummet är biblioteksrummet det rum som i första hand diskuteras. Vilka bibliotekarier och vilket biblioteksrum som åsyftas framkommer dock inte, vilket jag kan tycka är slarvigt. Jag tolkar det som att det handlar om folkbibliotek då det pratas om ”barnbibliotek” och att verksamheten ska vara tillgänglig för alla. Förskole- och skolbibliotek nämns inte alls.

Som bibliotekarie på ett folkbibliotek känner jag, trots detta, inte att det här är en bok för mig. Jag upplever istället att den är mer användbar för pedagoger och skolbibliotekarier. Naturligtvis är det normkritiska perspektivet högst relevant även för oss på folkbibliotek, det måste anses ingå i vårt demokratiska uppdrag. Men för vår del bör det vara något som genomsyrar all vår verksamhet snarare än enstaka punktinsatser i form av specialutformade sagostunder eller bokpåsar med normkreativt innehåll. Att inkludera ett normkritiskt perspektiv borde vara eftersträvansvärt för alla, men att genomföra den här sortens övningar ligger ofta utanför barnbibliotekariens uppdrag där läsfrämjande och läslust står i fokus.

När det handlar om det normkritiska perspektivet på biblioteksverksamheten i stort är det också viktigt att inte fastna på individnivå. Detta lyfts visserligen i boken, men det hade kunnat vara ännu tydligare. Flera av de problem som lyfts i boken när det gäller till exempel biblioteksrummet och den normkreativa barnlitteraturen är viktiga frågor att diskutera, men det här är inget som enskilda bibliotekarier kan lösa. Även om vi självklart kan bli bättre på att jobba med representation är det inte vi som skapar böckerna. Det handlar om strukturer där politiker och chefer måste styra, snarare än enskilda bibliotekarier, och konkret stöd i form av policydokument och politiska riktlinjer är nästan en förutsättning för ett långsiktigt och hållbart arbete.

Som barnbibliotekarie på folkbibliotek hade jag hellre velat se en bok som behandlar hur vi kan arbeta med att inkludera normkreativitet i all vår verksamhet. Jag hade också velat ha ett tydligare litteraturfokus och en starkare koppling mellan övningarna och böckerna. Sammantaget är ändå Rätten till din berättelse en bok som jag tror att, framför allt, pedagoger kommer ha god nytta av. Boken innehåller ett smörgåsbord av övningar med olika teman, målgrupper och tidsåtgång, det lär finnas något som kan passa de flesta. Jag hoppas dock att de som använder boken kompletterar den med vidare läsning kring barnboken som medium och boksamtal som metod. Det är fullt möjligt att genomföra övningarna utan denna komplettering, men jag är övertygad om att de blir ännu mer givande med en större förståelse för både redskap och metod.

Eleonor Pavlov

Läs mer