Till den tryckta bokens försvar

Ju äldre jag blir, desto mer tror jag på den tryckta boken. För läsförståelse, läsbarhet, allmänbildning, omvärldsförståelse, och självinsikt. Jag ska förklara varför.

Valfrid Palmgren var kvinnan som lanserade den moderna amerikanska idén om folkbibliotek med öppna hyllor, samhällsägda, med gratis utlåning. Hon propagerade ständigt (hon dog 1967, 90 år gammal) för bokens och läsningens värde. För folkbildare av hennes generation fanns det inga problem som inte en god bok kunde lösa, om det så gällde kriminalitet, social oro eller ökade klassklyftor.

Tiderna har förändrats sedan dess, men grundtankarna finns kvar i 2013 års bibliotekslag. Biblioteken ska främja litteratur och läsning, men också ”bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Lite längre ned i lagtexten påpekas på nytt att folkbiblioteken ska ”särskilt främja läsning och tillgång till litteratur”. Varje kommun ska ha (minst ett) bibliotek, och en särskild biblioteksplan. Men precis som när det gäller skolan så vet vi att detta tummas på: många kommuner har bara ett bibliotek, och bara hälften av Sveriges kommuner har en giltig biblioteksplan.

I den bästa av världar hade både skola och bibliotek fortfarande varit ett statligt ansvarsområde. I den bästa av världar hade biblioteken lagt huvuddelen av sina resurser på bokinköp och läsfrämjande. Varje skola skulle ha ett fungerande bibliotek, integrerat i undervisningen, med översyn av utbildad personal. Men vi lever inte i den bästa av världar, och kommer kanske aldrig att nå dithän.

När jag var ung på 1960-talet såg nästan alla bibliotek likadana ut. Böckerna var ordnade efter ett visst system och var lätta att hitta. Personal fanns tillgänglig som hjälpte en osäker skolelev fram till rätt hylla. Idag ser biblioteken mycket olika ut i olika kommuner (också kvalitetsmässigt) och deras verksamheter kan variera stort. Avsaknaden av nationella riktlinjer är stor. Kampen om fritiden har blivit allt tuffare. Den tryckta boken lever ett farligt liv och kringgärdas allt mer av andra media.

I den hypermoderna tidsåldern, den som filosofen Zygmunt Baumann skrivit så mycket om, tror man till skillnad mot vad Valfrid Palmgren trodde, att den tekniska utvecklingen ska frälsa världen. Istället för att anställa mer personal på biblioteket så satsar man på klatschiga hemsidor på nätet, gärna kombinerat med ”meröppet”, det vill säga öppet utan personal. Det är att göra det bästa av en ansträngd situation, men på fel sätt enligt mig.

Jag är fortfarande övertygad om att det är den tryckta boken som kan frälsa människan. Att få möjlighet att sitta med en bok i en lugn vrå, ensam och koncentrerad, tror jag gynnar den moderna rastlösa människan. Förpackningen är genialisk, en pocketbok kostar inte mer än ett supermeal på Macdonalds. Den kan läsas över hela Sverige, även där mobilen inte har någon täckning. Det leder inte minst till den viktiga ”självbildning” som den socialdemokratiske folkbildaren Oscar Olsson talade så varmt för.

Idag sjunker utlånen av tryckta böcker på biblioteken, stadigt sedan 1980-talet. Bokförsäljningen håller ganska jämn nivå, tack vare försäljningen på nätet. Allt fler ungdomar går ut skolan utan att kunna läsa och förstå en längre text. Jag tror inte att den tekniska utvecklingen kan hindra detta. Men mer personal på biblioteken, i samverkan med skolan, kan vara en lösning som statens utredare Erik Fichtelius och Kungliga biblioteket kan fundera på.

Och inriktningen bör vara på litteratur- och läsfrämjande. Det räcker långt. ”Var bibliotek, det räcker”, har en kollega till mig, Ingrid Atlestam, sagt. Om inte så får vi ett ännu större klassegregerat litterärt samhälle där några få kan läsa och förstå komplicerad text, några läsa bara kortfattad kvällstidningstext, och resten i värsta fall bara kan sms:a och läsa korta inlägg på sociala medier.

Själv lärde jag mig läsa genom Frisco Kid, en seriefigur i 1960-talets dagstidningar. Jag konsumerade barnböcker, kiosklitteratur, tidningar, seriemagasin, läromedel, romaner och fackböcker. Men boken var grunden i läsprocessen. Läsningen var en stegvis trappa, där man mödosamt klättrade, ett steg i taget. Det är en komplicerad process som tar tid. Man klarar den inte utan hjälp av utomstående och stor tro på sig själv. Läsningen är i mångt och mycket en kollektiv process. Den är livsavgörande och kan till och med rädda liv.

Därför är det dags att se under allmänna, till intet förpliktande, floskler om hur ”viktigt det är att läsa”, och fördjupa diskussionen. Det borde genomsyra både diskussionerna i Almedalen, och på den kommande Bok- och biblioteksmässan.

Mats Myrstener

 

Läsfrämjandepris till Skaraborg och Västernorrland

LO:s kulturpris på 50.000 kronor tilldelades i år läsfrämjaren Eli Abadji, kulturansvarig på IF Metalls avd. 28 i Västra Skaraborg. Han får det för sitt arbete med läsprojekten ”Läs för mig pappa”, som riktar sig till män inom LO som uppmuntras läsa för sina barn, och ”Läs för mig”, som handlar om högläsning av böcker.
Två andra priser på 25.000 kronor delades också ut. Det ena tillföll ”Läsa för integration” som drivs av Assyriska föreningens kvinnosektion i Södertälje, och det andra Eivor Schultz från ABF Västernorrland, som arbetat med projekt som uppmuntrar att ”genom högläsning och egenläsning ge alla en språklig grund för sitt fortsatta liv.”
Mats Myrstener

Ett nödrop från Kurdiska biblioteket i Stockholm

RÄDDA KURDISKA BIBLIOTEKET!
Sverige har gett stöd till den kurdiska litteraturen i mer än 50 år, sedan de första kurderna kom till Sverige. Många böcker och tidskrifter på kurdiska har kunnat publiceras i Sverige. Ett stort antal barnböcker utgivna i Sverige har kommit till användning både här, i hemländerna och i andra länder. Kurdiska språket och litteraturen är viktiga för identiteten. Man känner sig fri att uttrycka sig på sitt eget modersmål och fri att utveckla den egna kulturen.
• Kurdiska biblioteket i Stockholm är ett tydligt exempel på bevarandet av det kurdiska språket och den kurdiska kulturen i Sverige. Men bibliotekets existens har varit hotad i flera års tid och nu har den blivit akut. Ytterligare hyreshöjningar, i kombination med minskade offentliga bidrag de senaste åren, har i dagsläget skapat en ekonomisk kris som eventuellt kan innebära bibliotekets nedläggning. (Inkomster 400 000 från Kulturrådet, 200 000 från Sthlms kommun; utgifter hyra 320 000, höjs nästa år, lön för en bibliotekarie inkl. alla avgifter 500 000, verksamhet 100 000. Det går inte ihop!)
I Kurdiska bibliotekets samlingar finns äldre unika dokument såväl som nyutkommen litteratur om kurder, både på kurdiska och andra språk. Skrifter från 1700-talet och framåt berättar om kurdernas kamp för att överleva, bevara och vidareutveckla sitt språk och sin kultur. Biblioteket förvaltar en kulturell skatt som nu riskerar att gå förlorad. Vi har alla ansvar för att förvalta detta mänskliga kulturarv. Biblioteket är en kulturell mötesplats i Alvik där barnfamiljer, poeter, musiker, författare och svensk-kurder möts.
Nu måste styrelsen tyvärr vädja om hjälp till Kurdiska biblioteket. Vi saknar minst 300 000 varje år för att gå runt. En mindre summa på autogiro är guld värd för den ger oss långsiktighet, men allt är förstås välkommet. Har du idéer om var vi kan söka pengar så hör gärna av dig.

VAD KAN DU GÖRA FÖR ATT HJÄLPA TILL?
Bli månadsgivare genom att skänka 50-100 kr eller mer till bibliotekets plusgiro 1863896-5.
• Swisha till 123 343 14 91
• Sprid denna text

Anne Murray
Ordf Stiftelsen Kurdiska biblioteket
anne.murray43@gmail.cim
Newzad Hirori
Bibliotekarie och chef för Kurdiska bibliotekt