Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Foto av en papperslapp med skriven text: Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

Hur öppen vetenskap blev big business. Intervju med Collijn-pristagaren Magnus Annemark

För de stora kommersiella förlagen sågs open access-rörelsen, vars mål är att vetenskap ska vara fritt tillgänglig på nätet, till en början som ett hot. Nu säger sig de flesta stötta öppen vetenskap och det finns möjligheter att publicera sig open access i någon form hos de flesta stora vetenskapliga förlagen. Vad var det egentligen som hände? Magnus Annemark har tilldelats året Collijnpris för sin masteruppsats, i vilken han undersöker hur open access gick från att ses som ett hot till att bli ett mainstreamkoncept.

Text: Charlotte Högberg

Varje år delar Svensk biblioteksförening ut Collijnpriset till den som skrivit föregående års bästa uppsats inom biblioteks- och informationsvetenskap, och som är av intresse för verksamheten vid landets forskningsbibliotek och/eller informationsförsörjningen till högre utbildning, forskning och utveckling. I år gick priset till Magnus Annemark för uppsatsen ”Open Access och Big Business: Hur Open Access blev en del av de stora förlagen”. (1)

Uppsatsens syfte är att öka förståelsen för hur stora förlag har hanterat open access-rörelsen och vad förändringarna inneburit för förlagens affärsmodeller. Den springande punkten är hur open access (OA) blev en del av de stora vinstdrivande förlagens verksamhet. Magnus Annemark närmar sig svaret på den frågan genom att undersöka språket i förlagens kommunikation utifrån två delfrågor: Hur har förlagens interna och externa kommunikation beträffande OA förändrats över tid? Och vilka olika strategier för att hävda sitt värde och legitimitet i systemet för vetenskaplig kommunikation kan skönjas utifrån denna kommunikation?

Det undersökta materialet utgörs av nyhetsbrev och dokument författade av AAP (Association of American Publishers) och STM (International Association of Scientific, Technical, and Medical Publishers), två stora intresseorganisationer som företräder vetenskapliga förlag. Språket i den första perioden präglas av ett uppskruvat tonläge med konflikt och protest mot OA. Förlagsindustrin lyfts fram som en oumbärlig del av vetenskaplig kommunikation och stor fokus ligger på att hävda sin legitimitet. Under den andra perioden är språket mer dämpat och OA beskrivs också med positiva ordalag. Kompromisser och konsensus har uppnåtts på en policy-nivå.

På vilket sätt förändrades kommunikationen från förläggarorganisationerna över tid? 

– I materialet jag undersökte var den tydligaste förändringen att förläggarorganisationerna, främst den amerikanska förläggarorganisationen, slutade bedriva kampanjer mot OA och OA-mandat. Jag skrev till exempel om PRISM, en kampanj under 2000-talet som syftade till att svärta ner hela OA-begreppet genom att förknippa det med kaos och osäkerhet. Den sortens PR-kampanjer förekommer inte längre. Sedan blir OA allt mindre förekommande överhuvudtaget i just mitt material efter omkring 2012, säger Magnus Annemark.

Vad ser du som det huvudsakliga motivet till att förlagen blev mer vänligt inställda till open access?  

– Jag menar att det har att göra med att hybridmodellen har blivit den gängse modellen för olika OA-mandat sedan runt år 2012. Förläggarorganisationerna, särskilt STM Association, har drivit en linje att de inte bryr sig om vilken modell som förordas av lagstiftare så länge den är ”hållbar”. Hybridmodellen råkar vara synnerligen hållbar, i meningen att förlagens intäkter inte hotas nämnvärt.

– Vidare tror jag det finns en diplomatisk aspekt i det hela, det är viktigt för förlagen att de uppfattas som en väsentlig del av vetenskapssamhället, inte som en fiende. När OA blev ett etablerat begrepp med en positiv klangbotten för många forskare var det svårt att inte framstå som en skurk när man motsätter sig hela konceptet. Men den viktigaste faktorn är i min mening den ekonomiska aspekten, att förlagens vinster förblir intakta genom hybridmodellen, säger Magnus Annemark.

Hybridmodellen innebär att forskare betalar en avgift (APC, article processing charge) för att publicera sin artikel fritt tillgänglig i en prenumerationsbaserad tidskrift. Modellen motiveras av att förlagen som nödvändig för att bekosta produktion och redaktionellt arbete när artiklar och böcker blir öppet tillgängliga för alla. Denna modell av OA har mött kritik och ett vanligt uttryck är att förlagen ägnar sig åt ”double dipping” när de både tar betalt för publicering men också håller fast vid prenumerationsavgifter för tidskriften. I praktiken innebär det ofta att offentliga medel bekostar både publicering och tillgång då universitet betalar forskarnas OA-publicering samtidigt som biblioteken inte kan säga upp prenumerationen när endast en del av innehållet är öppet tillgängligt.

Att denna modell fått sådant fäste, menar Magnus Annemark, är för att OA kommit att till stor del formuleras endast som att så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt ska finnas tillgänglig för så många som möjligt, utan någon radikal förändring av strukturen för vetenskaplig kommunikation:

Ett motiv som inte uppfylls i denna syn på Open Access är den så kallade neomarxist rationale som Glushko och Shoyama (2015) tar upp, där själva ägande- och produktionsförhållandet mellan forskare och förlagen kritiseras utifrån idén att forskares arbetskraft blir exploaterad av förlagen. Inte heller kan denna konsensus vid gemensamma mål uppfylla det motiv som Herb (2010) pekar på som det finansiella motivet, eller, enkelt uttryckt det för biblioteken viktiga målet att lösa prenumerationskrisen. Alltså, när Open Access formuleras som enbart en målsättning där så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt finns tillgänglig för så många individer som möjligt, en målsättning som är frånkopplad från visioner och idéer om en radikal förändring av strukturen i vetenskaplig kommunikation, så utgör det inte längre något hot mot förlagsindustrin. Konsensus kring en sådan ensidig målinriktad förståelse av Open Access menar jag är en förutsättning för att Open Access har blivit en del av de vinstdrivande vetenskapliga förlagens verksamhet (s. 57).

Vad tror du om framtiden för open access-rörelsen i relation till förlagsindustrin?

– Jag tror OA är något som måste fortsätta kämpas för, att den samhällsbekostade forskningen kommer alla till del. Det ser ljust ut på så sätt att just tillväxten av öppet tillgängligt material verkar fortsätta. Det är bra tycker jag, men det som saknas är ett fokus på förlagens ägandeskap av unika tidskrifter och den makt detta ger dem. Så länge det grundläggande systemet där förlagsindustrin sätter villkoren står fast så kommer bibliotek och universitet fortsätta bli rånade. Jag är osäker på om en OA-rörelse kan råda bot på detta, jag tror det behövs större politiska omvälvningar för det, säger Magnus Annemark.

Om du skulle få fortsätta undersöka detta område, vad skulle du vilja fokusera på då? 

– Det finns massvis med aspekter som hade varit intressanta att titta närmare på. En sak som jag märkte var att de vetenskapliga förlagens nutidshistoria är relativt obeforskade. Det finns lite grann skrivet om hur förlagen började förvärva allt fler tidskrifter under andra halvan av 1900-talet, men en djupdykning i detta vore intressant. En annan fråga som hade varit kul att kika närmare på är hur förlagens relation till vetenskapssamhället ser och har sett ut, hur de gör för att vårda den och så vidare. Jag är egentligen inte så intresserad av OA, utan i huvudsak av förlagen, säger Magnus Annemark.

Magnus Annemark lade fram sin uppsats inom masterprogrammet i ABM vid Lunds universitet, med Jutta Haider som handledare. Nu arbetar han, bland annat med forskningsstöd, på HT-biblioteken vid Lunds universitet.

Fotnoter

(1) Uppsatsen finns tillgänglig på http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8923551.

Läs mer