Sverigedemokraterna skär ner på folkbildningen

I valet 2018 blev SD största parti i elva skånska kommuner och fick mer än 30 procent av rösterna i sex kommuner. Efter det har partiet, i samarbete med bland annat Moderaterna och Kristdemokraterna, tagit makten i flera kommuner, där det mest kända exemplet kanske är Sölvesborg.

Vad vill SD göra med kulturverksamheten i de kommuner de bestämmer över? Läser man i det kommunpolitiska programmet från 2016 så står det en del om kultur i allmänhet och där utmärker sig partiet med sin kultursyn som har en konservativ hållning och en stark betoning på kulturarv. I programmet står det att kulturen gynnas av mer marknadsmässig konkurrens, och man uttrycker sig på följande sätt om kulturyttringar som inte faller i smaken:

Många gånger används dock kulturresurser till att finansiera smala, högst tvivelaktiga och inte sällan politiserade verksamheter. Sådan verksamhet ska givetvis kunna finnas för dem som är intresserade, men att med skattemedel främja kulturell verksamhet som den absoluta merparten av skattebetalarna inte har något intresse av att se eller till och med tar avstånd ifrån, anser vi vara felaktigt. 

Kommunpolitik: Inriktningsprogram för en sverigedemokratisk kommunpolitik – 2016

I programmet kan man också läsa att SD vill sänka det kommunala stödet till all vuxenkultur bortsett ifrån biblioteksverksamheten och den kulturella verksamhet som bidrar till att lyfta fram det svenska kulturarvet och stärka den gemensamma identiteten i samhället.

En stor arena för kulturen i Sverige är folkbildningen och nu larmar ABF om att SD på nationell nivå vill skära ned stödet till studieförbund och folkhögskolor med över en miljard kronor.

ABF lyfter Trelleborg som exempel där SD är stödparti åt Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD). Där fick SD igenom sina krav om att strypa stödet till folkbildningen. I budgeten halverades de kommunala bidragen till studieförbunden. Förslagen om kraftigt minskade anslag till folkbildningen finns även i de kommuner där SD inte styr, som Eskilstuna.

SD, M och KD samverkar oftast i någon konstellation i de kommuner där stödet till folkbildningen skärs ner kraftigt eller stryps helt. ABF varnar för att ett regeringssamarbete mellan de partierna troligen skulle innebära att SD:s nedskärningsplaner blir verklighet.

Läs mer

Tobias Willstedt

Läs BiS nyhetsbrev för oktober!

Ur innehållet i oktober månads nyhetsbrev:

  • Krackelerar det svenska sambiblioteket?
  • Ladda ned och läs bis temanummer om när krisen kommer
  • Berättelser utanför normen i Min makt
Illustration Tobias Johansson

I oktober månads nyhetsbrev tipsar vi om två texter från det senaste numret av bis: i ”Krackelerar det svenska sambiblioteket” frågar sig Lena Lundgren, mot en historisk bakgrund, om bibliotekens nätverk håller på att spricka och vems ansvaret är. Samtidigt tittar Eleonor Pavlov närmare på boken Min makt, en samling berättelser om att vara hbtq-person och funkis.

Missa inte heller att ladda ned bis 2/2020 När krisen kommer som nu finns tillgänglig på vår hemsida även för dig som inte är prenumerant.

Följ biblioteksdebatten

Prenumerera på BiS nyhetsbrev utan kostnad.

Redaktionen

Berättelser bortanför normen i Min makt

Berättelser behövs både för igenkänning och för inblick i andras verkligheter. Det menar Eleonor Pavlov, som reflekterar kring representation och normer i barn- och ungdomslitteraturen, med anledning av den nyutkomna boken Min makt, en samling berättelser om att vara hbtq-person och funkis.

Text och illustrationer: Eleonor Pavlov

Jag har i nästan tjugo år skrivit om och på olika sätt arbetat med böcker, främst barnböcker, och normer. Från början tittade jag främst på genusstrukturer, men på senare år har jag försökt att anamma ett mer intersektionellt synsätt, och fokusera även på normer kopplade till exempelvis hudfärg, klass och funktionalitet.

Från början var en av mina stöttepelare att det inte handlade om vad som skildrades utan hur. Ganska snart insåg jag att även ”vadet” spelar roll. Representation är viktigt, inte minst när det gäller böcker för barn. Ett barn ska både ha möjlighet att se sig själv och personer med andra erfarenheter, böckerna ska vara både speglar och fönster.

”Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.”

Mycket har hänt när det gäller just representation i den svenska barnboksutgivningen. Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.

Normen har vidgats något, men det är fortfarande uppenbart att den finns där.

När jag i ett forum häromdagen såg en fråga om tips på barn- och ungdomsböcker om transkillar blev exempelvis förslagen få. Om vi tittar på de förslag som gällde böcker tillgängliga på svenska var det egentligen bara en bok, Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som verkligen förtjänar att nämnas. Några av förslagen, som till exempel Dårfinkar och dönickar av Ulf Stark och Shakespeares Trettondagsafton kan så klart anses vara bra böcker, men inte direkt relevanta i sammanhanget.

Cis-normen är stark i barnlitteraturen, och utan att vara helt insatt i ämnet vågar jag påstå att detsamma gäller vuxenlitteraturen. Det kommer en och annan bok, men de är fortfarande få. Letar du efter böcker som dessutom är bra, och som på ett vettigt sätt skildrar transpersoner är de ännu färre.

Representation är, som sagt, viktigt. Det är ingen tvekan om att det behövs fler normbrytande böcker. Men även om jag har insett att det spelar roll vad som skildras så håller jag fast vid att ”huret” är avgörande. Vi kan ha hur många böcker som helst som bryter mot normen när det gäller vad som skildras, men om det hela tiden framhålls som avvikande är vi liksom tillbaka på ruta ett.

Förra året kom John Boyne ut med boken My brother’s name is Jessica, i våras kom den på svenska med titeln Min bror heter Jessica. Boken handlar om Sam vars äldre syskon kommer ut som trans. Det finns många saker i boken som är problematiska, titeln säger en del, och den bidrar knappast till förståelse för transpersoner. Den är också skriven ur ett uppenbart utifrån-perspektiv. 

Boyne själv är ärlig med att han inte har gjort någon research. Han tycker inte att det behövdes. Inte ens när boken mötte stor kritik, framför allt från transpersoner, kunde han se något problem i detta. Han tyckte att det räckte med ”vadet”, att skriva en bok om en transperson, och brydde sig inte om ”huret”, vilken bild av transpersoner han skapar.

I somras blossade det upp en debatt på sociala medier om just transpersoner. J.K. Rowling, författaren till bland annat Harry Potter-böckerna, var en av de mest tongivande i debatten. Väldigt förenklat menar hon att det finns en trend som gör att fler och fler ungdomar väljer att ”byta kön” som en, som hon ser det, enkel lösning på vanliga tonårsbekymmer. Hon säger sig acceptera transpersoner, men lyfter gång på gång transfobiska åsikter, som till exempel att transkvinnor utgör ett hot mot ”riktiga kvinnor” och barn när man tillåter dem att använda offentliga toaletter avsedda för kvinnor. 

Händer som håller en bok med texten "JAG".

Debatten, på framför allt Twitter, var livlig och många gånger hätsk. Rowling mötte stor kritik, men hon fick också mycket stöd. En av dem som ställde sig bakom henne var John Boyne. Flera tidningar, både på nätet och i pappersform, rapporterade om det som närmast beskrevs som ett drev mot Rowling. De som kritiserade henne fick inte lika mycket utrymme. Viss uppmärksamhet gavs dock åt de skådespelare som har varit med i filmer som bygger på hennes böcker, och som nu tydligt tog avstånd från hennes åsikter. 

Rowling själv pratade, trots att hon var den som fick störst medieutrymme, om en osund tystnadskultur där åsikter som inte anses politiskt korrekta tystas, och hur detta kan ses som ett hot mot demokratin. Censur och begränsande av yttrandefrihet är utan tvekan ett hot mot demokratin, men att bli kritiserad är inte detsamma som att bli tystad. 

”Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals.”

Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals. För om det är några som har varit, och till stor del fortfarande är, tystade så är det alla de av oss som är utanför normen. Och om vi på allvar ska kunna prata om mångfald och representation måste vi ge utrymme för andra röster.

För några veckor sedan släpptes boken Min makt. Boken är den tredje boken som har kommit ut inom projektet ”Jag är berättaren” som drivs av RFSL Stockholm med medel från Allmänna arvsfonden. Första boken, Min verklighet, kom 2018, och andra boken, Min stolthet, kom förra året.

Händer som håller en bok med texten "DU".

De sex författarna är hbtq-personer som bor i gruppbostad eller jobbar på daglig verksamhet. Boken innehåller ett antal berättelser om att vara hbtq-person och funkis. Texterna är i varierande form och längd, allt från korta poem till noveller som sträcker sig över flera sidor. Varje författare har bidragit med tre texter vardera. Alla texter är skrivna på lättläst språk med luftig layout, varje text är även illustrerad av respektive författare.

Boken är uppdelad i tre delar som på olika sätt berör rätten att ha makt över sitt eget liv. De personliga berättelserna synliggör tydligt det dubbla utanförskap det innebär att vara funkis och hbtq-person.

Bokens första del, ”Rätt att vara jag” inleds med Lo H:s berättelse ”En hel människa”. Texten handlar om hur andra människors tyckanden kan begränsa en persons handlingsutrymme. ”Tänk att få vara en hel människa”, skriver hon som avslutning. 

I samma del finns Sebbes text ”Konflikt med funktionsnormen”. Sebbe skriver om det som hen kallar ”en konflikt med sin egen funktionsnedsättning”. ”Jag är annorlunda på ett unikt sätt”, skriver hen. ”Men ibland har jag stört mig på att jag inte är ’normal’.” Hen skriver vidare om att insikten att en intellektuell funktionsnedsättning och autism kan vara en superstyrka har gjort det lättare att hantera funktionsnormen. Det handlar inte om att vara sämre, det handlar bara om att vara annorlunda än alla ”normalstörda”.

Bokens andra del, ”Säga ifrån”, innehåller flera berättelser om möjligheten att förändra saker i sin vardag. Mattias skriver i sin berättelse, ”Planket”, om när han började särskolan som barn. Runt hela skolgården fanns ett plank. ”Vi var som fångar där innanför planket”, skriver han. Men med hjälp av sin mamma och stöd av lärare och föräldrar till andra barn på skolan fick de till en förändring. När de kom tillbaka efter sommarlovet var planket borta. ”Helt plötsligt var vår särskola en del av världen utanför”, avslutar Mattias sin text.

Susanna Jaagus text ”Jag fick rätt” finns också i bokens andra del. Hennes gripande text skildrar hur hon har fått slåss för rätten att få vara sig själv. Hon inleder med att berätta om hur hennes pappa hotade att döda henne redan när hon var fem år. Hur han sagt att hennes själ var helrutten. Hennes föräldrar kunde inte acceptera att hon var transperson och fick hennes LSS-personal att behandla henne som en man. Till slut gjorde Susanna en anmälan till Socialstyrelsen. Till slut fick hon makten över sitt eget liv och möjlighet att vara den hon är.

I bokens tredje del, ”Frihet”, berättar Lisen om hur det var när hen först kom till Hbtq-hänget, RFSL:s verksamhet för hbtq-funkisar. Texten ”Inte ensam” handlar om att hitta ett sammanhang och gemenskap. ”På ’Hbtq-hänget’ kändes det som att jag passade in”, skriver hen. ”Jag var inte ensam längre.”

Revar, bokens sjätte författare bidrar i den avslutande delen med kärleksdikten ”När jag ser dig”. Dikten beskriver hur fint kärlek kan kännas. Den inleds med orden: ”När jag ser dig/ Och hör dig/ Då är jag bland röda rosor.”

Att se och höra någon du tycker om kan kännas som att vara bland röda rosor, men jag tänker att den här boken också visar väldigt tydligt att det också är viktigt att bli sedd och lyssnad på.

Jag tycker generellt inte om böcker som säljs in som böcker om ”viktiga ämnen”. Jag tycker att bokens uttryck och hantering av innehållet bör vara viktigare än ämnet i sig, undantaget så klart viss facklitteratur. Men vi måste ha en bredd när det gäller vilka perspektiv som synliggörs. Vi behöver berättelser som vi kan känna igen oss i. Och vi behöver också berättelser om andra verkligheter än våra egna.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Medverka i bis!

Vill du vara med och göra nästa nummer av Sveriges radikala bibliotekstidskrift?

bis välkomnar alla bidrag – du behöver inte förhålla dig till ett särskilt tema. Vi tar emot både text och illustrationer.

bis är en ideellt driven tidskrift av och för oss som jobbar med bibliotek och biblioteksverksamhet.

bis har bland annat skrivit om urval, antirasism, genus, klass, barnperspektivet och digitaliseringens möjligheter och svårigheter.

Återkommande inslag i tidskriften är:

  • Artiklar
  • Noveller och dikter
  • Krönikor
  • Recensioner

Medverka i bis! Skicka in ditt bidrag till redaktionen senast 8 november

Mejl: tidskriftenbis@gmail.com

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.