Kategorier
bibliotek neutralitet nyheter

Textsamtal om neutralitet i Umeå

BiS (Bibliotek i Samhälle) bjuder in till en ny diskussionsträff i Umeå, den här gången på temat neutralitet och bibliotek.

Vi läser och diskuterar texten ”The myth of the neutral professional” av Robert Jensen, publicerad i the Progressive Librarian och Electronic Magazine of Multicultural Education.

Alla som är intresserade av BiS är välkomna. Vi bjuder på veganskt fika.

Var & när? Tisdag 10 januari kl. 19-21 på ABF i Umeå (Rådhusesplanaden 16B, ingång snett bakom Norrlandsoperan).

Har du frågor? Mejla Karin som är medlem i BiS styrelse på hejkarin(at)gmail.com.

Kategorier
bokrecensioner

En bok som fördjupar och öppnar nya dörrar

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att recensera Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen) tackade jag genast ja (jag gillar utmaningar). Kort därpå blev jag nervös och undrade om jag tagit mig vatten över huvudet: vem är jag som relativt nyexaminerad bibliotekarie att recensera en forskningsantologi om det svenska biblioteksväsendet? 

När jag öppnade boken och i det introducerande kapitlet kunde läsa att bokens främsta målgrupp är ”studenter på grundläggande och avancerad nivå vid de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap” ändrade jag mig och tänkte, att en nyexaminerad och ny i yrket i själva verket är den perfekta recensenten av boken. Jag minns fortfarande hur det var att studera och introduceras till biblioteksvärlden teoretiskt, men också hur det var att gå in i det svenska biblioteksväsendet i praktiken: hur det kändes att för första gången få min namnskylt med titeln bibliotekarie (nåväl, den allra första hade det felstavade bibliotikarie).

Någon som är ny i yrket har heller inte hunnit gå för långt in längs någon stig, med andra ord specialiserat sig, vilket inte heller är Biblioteksgeografins syfte eller ändamål. Den gör inga anspråk på att fånga alla de nyanser som finns inom varje bibliotekstyp och verksamhetsområde. Bokens kapitel om exempelvis skolbibliotek författat av forskarna Ulrika Centerwall, Pamela Schultz Nybacka och Maria Ringbo riktar sig inte till den erfarna skolbibliotekarien och kommer heller inte att utmana denna. Istället introducerar bokens kapitel de olika bibliotekstyper som finns, hur arbetet ser ut och vad som förväntas av den yrkesverksamma bibliotekarien. Men den ger även exempel på aktuella frågor som diskuteras idag. På så sätt öppnas dörrar där läsaren själv, genom de många referenser som ges, kan välja att djupdyka i någon av de bibliotekstyper eller aspekter av biblioteksverksamhet som hen finner mest spännande.

Biblioteksgeografin kartlägger det svenska biblioteksväsendet genom 13 kapitel skrivna av såväl forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som yrkesverksamma. Det gör att boken innehåller en bredd av perspektiv, där det finns en tydlig skillnad på de kapitel som är mer forskningsnära (till exempel kapitel 4: “Folkbibliotek som idé och praktik” författat av BoI-forskarna Lisa Olsson Dahlquist och Hanna Carlsson) och de som är mer verksamhetsnära (till exempel kapitel 5: “Folkbibliotekets verksamhet för och med barn” författat av utvecklingsledaren Pia Borrman). Där de forskningsnära öppnar upp för teoretiska reflektioner kring vad ett folkbibliotek har varit, är och skulle kunna vara, ger de mer verksamhetsnära kapitlen tips på sådant som hur en framgångsrik verksamhet för barn på ett folkbibliotek skulle kunna bedrivas. Således skapas en blandning mellan teori och praktik där en brygga mellan forskning och verksamhet bildas. 

De första tre kapitlen lägger en grund för bokens resterande kapitel. Det första kapitlet ”Vad är ett bibliotek? Biblioteket som begrepp” skriven av redaktören och disputerade bibliotekarien Katarina Michnik reder ut begreppet bibliotek och visar på dess flytande innebörd. Michnik ger inga entydiga svar utan visar snarare på hur svårt det är att på ett tydligt sätt beskriva vad ett bibliotek är för något. Bokens andra kapitel ”Lagstiftning och styrdokument för de offentliga biblioteken” är författat av Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Det ger en historisk inblick i hur lagstiftningen ändrades och kom till under 1900-talet. Bibliotekslagen är något av det första som lärs ut under utbildningen, men som Rydbeck tydliggör finns det betydligt fler lagar och regler som ligger till grund för hur ett bibliotek ser ut och fungerar. Det tredje kapitlet ”Från Ansgar till Valfrid – svenska bibliotek genom tiderna”, skrivet av docent Johan Sundeen, gör en historisk djupdykning från medeltiden fram till Valfrid Palmgren och grunden för folkbibliotek så som vi känner dem idag. Det är ett spännande kapitel om den ofta bortglömda bibliotekshistoria som föregått Valfrid Palmgren.1 Med en historisk blick går det att få syn på bibliotekens många olika syften och bibliotekariens olika roller genom historien. 

De resterande tio kapitlen handlar om folkbibliotek, regional biblioteksverksamhet, sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek, Kungliga biblioteket, Bernadottebiblioteket, lärosätesbibliotek, skolbibliotek, specialbibliotek och företagsbibliotek. Läsaren introduceras till de olika huvudmän och styrdokument som ligger till grund för de olika bibliotekstyperna, samt hur dessa kan ta sig uttryck i det praktiska arbetet. Det är viktigt att som ny bibliotekarie få syn på det för att förstå helheten. Hur den regionala biblioteksverksamheten påverkar den kommunala och hur den i sin tur påverkas av staten och kulturpolitiken. Det finns en lång rad instanser som är viktiga för de respektive bibliotekstyperna, som Kulturrådet och Skolverket. Alla dessa berörs genom boken och skapar på så sätt möjlighet för läsaren att bygga upp en förståelse för hur det svenska biblioteksväsendet hänger samman med övriga samhället. 

Det går att skönja likheter mellan de olika bibliotekstyperna, till exempel den större organisationens inflytande över biblioteksverksamheten. Biblioteksgeografin gör det även möjligt att se skillnader: till exempel hur arbetet med kulturarvsfrågor skiljer sig från arbetet med läsfrämjande eller öppen tillgång till vetenskap. Biblioteksväsendet är brett och dess arbetsuppgifter många. Även det är något som är nyttigt för studenten i biblioteks- och informationsvetenskap att få upp ögonen för. Däremot blir det ibland, i vissa kapitel, lite väl dogmatiskt om hur biblioteksverksamhet ska bedrivas. Det riskerar att sätta skygglappar för den som precis ska ta sitt kliv ut i arbetslivet, där det istället borde öppnas upp för nytänkande och kreativitet. Däremot visar boken på den bredd som den svenska bibliotekssektorn består av. 

Flera kapitel tar även upp utmaningar som bibliotekssektorn står inför och luckor inom biblioteksforskningen. Boken öppnar på så sätt upp för studenters möjlighet att själva hitta intresseområden och utmaningar som de vill fokusera på. Bokens förslag på kunskapsluckor ger exempel på var studentuppsatser skulle kunna bidra med viktig kunskap. 

När jag påbörjade min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet 2019 var det mycket om biblioteksväsendet som jag inte visste något om. Många av mina kursare var som jag: humaniorastudenter i livskris. Jag tror att få av oss visste vad ett bibliotek egentligen är, eller kan vara, eller vad en bibliotekarie egentligen gör till vardags (vi är många som nu, ett år efter examen, tröttsamt klagar på att ingen vet vad vi sysslar med). Men jag vet att många med mig har lärt sig att kliva in i biblioteksvärlden med en oerhörd stolthet samt glädje av det vi kommit att bli en del av. 

Biblioteksgeografin introducerar på ett lättillgängligt sätt läsaren till det svenska biblioteksväsendet och öppnar dörrar och möjligheter för att fortsätta den individuella resan däri: att föra den enskilda studenten mot den gren som hen finner mest intressant och spännande. Det är något som hade varit till gagn för mig när jag 2019 klev in på Lunds universitet, och jag är säker på att många studenter kommer att ha nytta av boken framöver. 

Lovisa Liljegren

Fotnoter

  1. För den intresserade rekommenderas boken Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015) av Lena Lundgren, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
BiS föreningen nyhetsbrev

Novembers nyhetsbrev: vägra ange papperslösa!

Ur innehållet i november månads nyhetsbrev:

  • ”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?”
  • På jakt efter det demokratiska uppdraget
  • Det norske ˮdebattbiblioteket”, kan det overleve? 

Tidöavtalet innehåller skrivningar om att offentliganställda, bland annat bibliotekarier, ska ange papperslösa. Detta har vi i BiS och många andra reagerat starkt på. 

BiS vill understryka att bibliotekens uppdrag är att ge alla fri och jämlik tillgång till information, kunskap och litteratur. Biblioteken lyder under bibliotekslagen, som säger att bibliotek ska finnas tillgängliga för alla. För att leva upp till lagen krävs att människor har förtroende för oss och känner sig trygga på biblioteken. Därför värderar vi människors integritet högt. BiS styrelse har tagit avstånd mot förslaget och vi förväntar oss att andra biblioteksaktörer gör detsamma.

Parallellt med Tidöavtalets angrepp på bibliotekens grundläggande ideologiska värden och bibliotekens besökare, pågår en hetskampanj mot den populära programverksamheten Drag Queen Story Hour. Hat och hot riktas mot arrangörerna och SD-politiker kräver att biblioteken upphör med verksamheten. Samma detaljstyrning av bibliotekens verksamhet som vi känner igen från andra kommuner. Detta måste upphöra.

Följ biblioteksdebatten

Prenumerera på BiS nyhetsbrev utan kostnad.

Redaktionen

Kategorier
bibliotek Norge nyheter

Det norske ˮdebattbiblioteket”, kan det overleve?

Text: Anders Ericson 

Ambisjonane til det norske folkebiblioteket gjorde eit stort sprang med lovrevisjonen i 2014, då biblioteket blei ˮen uavhengig møteplass og arena for offentlig samtale og debattˮ.1 Men problema var undervurderte. Små bibliotek maktar ikkje å følgje opp, og det er lite bibliotekfaglig debatt, forsking og utvikling. Dette samtidig som at e-biblioteket er truga (svensk: hotar) med å aldri oppstå.

Optimismen var stor for åtte år sidan. Norsk Bibliotekforening (NBF) hadde vore med på å skjerpe lovformuleringa med tillegget ˮuavhengig” (svensk: fristående /självständig). Og den påtroppande NBF-leiaren sa til Aftenposten: ˮ… på denne møteplassen kan vi også ha debattar som det sprutar av, som gjer oss til ein viktig demokratisk premissleverandørˮ2.

Problem i starten

Bibliotek hadde jo arrangert debattmøte tidlegare. I snart tjue år har eg promotert ˮdet uavhengige biblioteketˮ på bloggen bibliotekettarsaka.com, med kroneksempelet Lillehammer bibliotek sine folkemøte om store kommunale plansaker. ˮNokre politikarar og administratorar blei sure, men folk flest sette stor pris på detˮ, oppsummerte biblioteksjefen.

Men når no kvart einaste bibliotek, små og store, skulle i gang, viste det seg at mange var dårleg førebudde. Også kommuneleiingane og politikarane. 

At det kostar pengar er éi sak, men det var også skepsis som denne: Vil ikkje biblioteksjefen bryte lojalitetsplikten med debattar som kan reise tvil om den vedtatte politikken? Nei, kulturministeren meinte dette var enkelt: ˮ… biblioteksjefen skal stå fritt til å planlegge aktiviteter ved et folkebibliotek. Bibliotekledelsen vil innta en redaktørliknende rolle.ˮ

Den uavhengige avisredaktøren blei altså ein målestokk, men heilt parallelt var dette likevel ikkje. Ein redaksjonell artikkel med kritikk utløyser tilsvarsrett (svensk: rätt till replik) hos den kritiserte, men på debattsidene er det ikkje krav om motinnlegg i same nummer. Mens biblioteket av prinsipp skaffer bøker både for og imot i kontroversielle spørsmål, blir dette krevjande å realisere under eit debattmøte. 

Og det kunne altså bli dyrt. Mange innleiarar (svensk: inledare, föreläsare) skal ha godt betalt og få godtgjering for reise og opphald. Slike kostnadar blir fort høge med vår geografi. Og med gode debattantar om tema som verkeleg trekker publikum aukar prisen; eg har registrert opp til 20 tusen for deltaking i 90 minutt.

Dei første åra var dette muleg for alle, då både Nasjonalbiblioteket (NB) og den private stiftinga Fritt Ord gav støtte; NB ikkje berre til honorar, men også til teknisk utstyr og spesielt inventar. Men seinare gjekk det trått (svensk: trögt), melder fleire bibliotek. 

Fler problem

Og når organisasjonar ville låne ut biblioteklokale til opne eller lukka møte kunne det vise seg å provosere andre grupper og individ. Men omfattande scenenekt (svensk: att ofta vägra debattarenor) kunne blitt eit karakterdrap på det demokratielskande biblioteket. Høgast temperatur har det vel vore der personalet har demonstrert mot at sjefen i ytringsfridomens namn har sagt ja til ein viss anti-islamsk organisasjon. Så i Oslo i fjor avlyste biblioteksjefen og viste til tryggleiken til dei tilsette.

Det har vore debattar i aviser og på Facebook når nokon har sagt seg krenka av at visse bøker kan lånast i biblioteket, men kanskje ikkje så ofte som i Sverige. Her har vi ikkje noko stort parti som Sverigedemokraterna, og på ytre høgre har dei ikkje engasjert seg så sterkt i kulturpolitikken som SD. Vi har heller ingen ˮføregangskommuneˮ som Sölvesborg. 

I det sentrale tidsskriftet Bok og bibliotek nr 2 i år blei endeleg debattane eit hovudtema. Oppsummert: Redaktøransvaret er tungt for biblioteksjefane. I Trondheim meiner sjefen at publikum må tole ubehaget i møte med skarpe meiningar, men éin stad går grensa: ˮbevisst desinformasjon, det trenger vi ikkeˮ3.

Slike ulike konfliktar har skremt mange frå å arrangere debattar. Sjefen i Stavanger seier: ˮFor meg som har et stort apparat rundt meg, er dette greit, jeg er mer bekymra om du er i en bitte liten kommune og står alene og kjemper for uavhengigheten.ˮ  

Dei som blir intervjua meiner lova og proposisjonen ikkje er grundige nok og saknar eit meir detaljert regelverk, men her ønsker ikkje NB å bidra. Men kan eit råd (någon form av råd, red.:s anm.) vere ei løysing? spør leiaren av NBF.

I alle fall stadfestar bibliotekutdanninga i Oslo at dei no har tatt inn problematikken i grunnstudiet.

Forsking og fagleg debatt?

ˮBiblioteket og demokratietˮ har blitt eit mantra og har vore tema for mange konferansar, men det meste har vore overflatisk (svensk: ytligt). Også på høgaste nivå; om arbeidet med dei nasjonale bibliotekstrategiane seier forskarar at det manglar ˮkonkrete eksempler på hvordan bibliotekene skal gjennomføre dette, utenom generelle målbeskrivelserˮ.4

Også bibliotekstatistikken sviktar. Eg har på bloggen jamført den nasjonale statistikken med annonseringar av arrangement på bibliotekheimesider og sosiale medium og fann at berre 12 prosent av dei oppgitte debattmøta faktisk har vore debattar. Det aller meste er forfattarbesøk med opplesing, foredrag og arrangement av typen “opplæring”. Sjølvsagt er det sett av tid til spørsmål etter ei forfattaropplesing, men kor ofte blir debatt ein viktig ingrediens?

Og Nasjonalbiblioteket har ikkje problematisert mangelen på statistikk eller analyse og forsking og har i staden skrytt av høge tal for besøk og arrangement generelt.5 Open kritikk og spørsmål har det vore lite av også frå grunnplanet, fram til Bok og bibliotek sitt temanummer nyleg. Og først åtte år etter lovendringa kjem i september den første større studien av dette, ein ph.d. ved OsloMet (universitet i Oslo, red.:s anm.).6

Bibliotekarar fortel at det er vanskeleg å få folk til å kome på debattar. ˮStamkundaneˮ kjem, men der dominerer dei eldre. Verkeleg ˮheiteˮ tema kan trekke bra, men yngre menneske og familiefolk går ikkje gjerne ut på kvelden, og strøyming av seriar har gjort tv-en til ein større konkurrent enn før.

Framtida

Det er utrygge tider. Utlånet er på veg ned, og bokbransjen gjer det vanskeleg for biblioteka på e-bok- og lydbokfeltet. Musikk- og filmtilboda nærmar seg det museale. Og biblioteket kan kome i fare når kommuneøkonomien blir meir pressa, noko vi ser i England der toryane sine budsjettkutt (svensk: budgetnedskärningar) har ført til 500-600 færre folkebibliotek på ti år, og der like mange er overlatne til frivillege, med eit anna ord amatørar. 

Og har biblioteket eigentleg offensive medspelarar i 2022? Biblioteksjefen i ein liten kommune i Lofoten sa til lokalavisa: ˮIkke ta lokalbiblioteket for gitt. Vi blir ikke bedre enn det dere gjør oss til.ˮ 

Så kan folkebiblioteket, med unntak av dei store, bli ˮein viktig demokratisk premissleverandørˮ? Berre dei større kan tilsetje spesialistar som moderatorar og arrangementsansvarlege. Om dei ikkje byggjer opp eigen kompetanse. Blant anna fylkesbiblioteket i Viken har nokre planar her. Kva kan fylkesbibliotek eller andre konstellasjonar av bibliotek gjere? Og kva med ein sentral ˮredaksjonˮ som kan foreslå debatt-tema og planleggje ˮturnéarˮ? Og gi råd om det bibliotek-etiske og -politiske. Tilby (svensk: erbjuda) ekspertar. Halde kurs. 

Kanskje kan “debattbiblioteket” styrke seg etter kvart. Men kor viktige blir siviliserte debattar på biblioteket i ei tid der små kontroversar blir til hatefulle oppgjer på Facebook, som så tar steget ut i gatene? Morgonavisa mi i dag, 3. august, fortel at Italia får ei regjering direkte inspirert av Mussolini, at Republikanarane sin plan for ein ny Trump-periode er langt meir radikal enn den førre og at omtale av protestar og sosiale rørsler skal ut av skolebøkene i India, ˮverdas største demokratiˮ.

Fotnoter

  1. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/1985-12-20-108#KAPITTEL_1
  2. https://bibliotekettarsaka.com/2014/05/26/bibliotekforum-med-gode-rad-til-debattbiblioteket/
  3. https://bokogbibliotek.no/nyheter/det-kompliserte-redaktoransvaret-4989/
  4. https://tidsskrift.dk/njlis/article/view/121791
  5. https://bibliotekettarsaka.com/2020/12/06/er-dette-gullalderen-for-norske-bibliotek/
  6. https://www.oslomet.no/om/arrangement/disputas-elin-golten

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek BiS föreningen demokrati nyheter papperslösa

Uttalande från BiS styrelse mot förslaget om angiveri av papperslösa

”Det går emot allt vi står för”, är ”inte förenligt med vårt uppdrag” och ”går inte ihop med vår yrkesetik” är återkommande formuleringar när lärare, sjukvårdspersonal och bibliotekarier med flera reagerar mot Tidöavtalets skrivningar om att offentliganställda ska ange papperslösa.  

BiS styrelse instämmer i kritiken till fullo. Till biblioteken kommer människor för att söka information, få hjälp att orientera sig i samhället, läsa och låna, delta i språkcaféer, få mänskliga kontakter och känna tillhörighet. Bibliotekens uppdrag är att ge alla fri och jämlik tillgång till information, kunskap och litteratur. Vi värderar människors integritet högt. Vi lyder under bibliotekslagen, som säger att bibliotek ska finnas tillgängliga för alla. För att leva upp till lagen krävs att människor har förtroende för oss och känner sig trygga på biblioteken. Vi kommer aldrig att ange någon. Aldrig. 

Vi förväntar oss att resten av bibliotekskåren gör samma bedömning. Bibliotekslagen ger inget utrymme för biblioteksanställda att agera minipoliser åt de blåbrunas projekt att rensa Sverige på människor som de anser inte hör hemma här. Precis som andra offentligt anställda utgår vårt arbete från regeringsformen, vars andra paragraf lyder: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Vi tar den meningen på allvar. Utan den rasar demokratin. Vårt uppdrag är att utveckla demokratin – inte hjälpa till att montera ned den. I detta uppdrag är vi djupt rotade, inte bara som medmänniskor utan också som tjänstepersoner i offentlig sektor. Det är vår plikt att stå upp för demokratiska och professionsetiska värden när de hotas.

Den nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) har bemött bibliotekariers kritik med uppgifter om att undantag från anmälningsplikten ska utredas. Vi förväntar oss att förslaget i sin helhet hamnar i papperskorgen.

Som flera forskare och människorättsorganisationer såsom Civil Rights DefendersAmnestyFlyktinggruppernas riksråd (FARR) och Rädda Barnen har påpekat är det inte förenligt med de rättsstatliga principer och internationella människorättsåtaganden som Sverige har att följa. I likhet med andra delar av Tidöavtalet är angiveriförslaget främst ett uttryck för en ovärdig, människofientlig och verklighetsfrånvänd politik för splittring.

Sluta jaga papperslösa. Ingen människa är illegal! 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Christian Forsell, Emma Karlsson, Lena Lundgren, Martin Persson, Karin Råghall, Lovisa Sagnell

Flera yrkesgrupper kritiska