Under bokmässan i Göteborg anordnades ett seminarium om bibliotekarien som tjänsteman eller aktivist. Ingrid Atlestam var på plats och reflekterar över debatten och aktivismens roll på svenska bibliotek och bland svenska bibliotekarier.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Balsam Karam 

”Bibliotekarien – tjänsteman eller aktivist” var rubriken för ett seminarium som anordnades av BHS vid årets bokmässa. Så här presenteras det i programmet: ”Bibliotekarier har i den offentliga debatten uppfattats som aktivister när inköpsförslag nekats för att litteraturen sagts bryta mot förvaltningens värdegrund. JO har riktat kritik mot detta då biblioteken ska bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Roger Blomgren, professor och Johan Sundén, docent, Bibliotekshögskolan, samtalar med Lena Lundgren, BiS och Johanna Hansson, ordförande i Svensk Biblioteksförening, om aktivismens roll i svensk biblioteks- politik. Moderator Gunilla Kindstrand, journalist.” 

Som utgångspunkt presenterade de båda forskarna sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist ett demokratiskt dilemma”. De undersöker aktivism i vissa tjänstemannagrupper inom stat och kommun, till en början genom att fördjupa sig i vad som hände under 1970- talet och 2010-talet. En aktivist är enligt dem en tjänsteman som ”agerar i strid med byråkratiska regler och traditionella ideal som opartiskhet och saklighet”. (Jämför med Wikipedias definition här nedan) De sade sig studera och problematisera aktivistiska idéers påverkan på professionell praxis i högre utbildning, forskning samt lagstiftningsområden. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan och de säger att denna forskning nog bryter ny mark.

Aktivism

Individer och grupper som utövar aktivism tar till praktisk handling, särskilt i form av kampanjande, för att skapa politisk eller social förändring. Ofta handlar det om aktiviteter som föregår eller föregriper ett politiskt beslut. Aktivism är då en samlande benämning på alla former av medveten politisk aktivitet för att förändra upplevda missförhållanden i samhället eller påverka exempelvis politiska beslut eller ett företags agerande. Aktivism kan exempelvis syfta till att stödja en företeelse, protestera mot något, åstadkomma en förändring i fattade eller föreslagna beslut eller visa på konkreta alternativ.

(Wikipedia, hämtat 2019-11-05)

Den professionella tjänstemannen står enligt forskarna för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande etiska värderingarna. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. De talade om ”det långa 68”, en flera år lång radikaliserad tidsanda. De lyfte fram BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som är en av alla de socialistiska yrkesföreningar som bildades kring 1968, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. De citerade som illustration till sin tes ur bis, att föreningen vid starten säger sig vilja föra en kamp mot kapitalism och kommersialism.

Vad de missar här, vilket Lena sedan påpekade, är att det man gör som föreningsaktiv och politiskt aktiv är skilt från tjänstemannarollen. Lena som är aktiv vänsterpartist och BiS:are har suttit många år i kommunfullmäktige i sin hemkommun utan att blanda ihop detta med sin tjänstemannaroll som barnbibliotekarie och ställföreträdande bibliotekschef. Vad gäller 2010-talet nämner forskarna de kända debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen. När det gäller Massutmaningen JO-anmäldes det bibliotek som nekat inköp med hänvisning till kommunens och bibliotekets värdegrund vilket JO ansåg strida mot bibliotekslagens skriv- ning om åsiktsfrihet. Kravet på kvalitet berördes inte. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper.

”Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över problemformuleringsprivilegiet och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället.”

Efter forskarnas presentation sa Johanna, att som bibliotekarie får man vara hur mycket aktivist man vill bara man skiljer det från yrkesrollen. Hon menade också att det finns en bild av bibliotekarien som eldsjäl och missionär, biblioteksvärldens Florence Nightingale. Hon påtalade också att innan den nya bibliotekslagen 2014 var det nödvändigt för biblioteken att formulera sitt eget uppdrag och detta har lett till en mycket stor tillit till biblioteken. Hon menade, att man nu tolkar lagen lite yrvaket och detta, att de flesta bibliotek skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund, har varit en mycket smärtsam process. 

Lena började med att påpeka att det är väldigt stor skillnad på att vara tjänsteman i kommun och stat. Handlings- och tolkningsutrymmet är större för både tjänstemän och politiker i kommunen. Lena förklarade också att det blir helt fel att bedöma till exempel 70-talets bibliotekspolitik utifrån nuvarande lag och kulturpolitiska dokument. Vi hade andra dokument och riktlinjer att utgå ifrån och tolka då. Exempelvis stod det i de kulturpolitiska målen, antagna av riksdagen 1974, att man skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Lena påtalade också att biblioteken inte alls var neutrala innan 1968, det var inte så att vänsteraktivister kom och förstörde någon form av mer sakliga och objektiva bibliotek.

Sedan tog Lena upp den motsättning som finns i bibliotekslagen och JO:s tolkning av den. Att stå för fri åsiktsbildning och samtidigt allsidighet och kvalitet och, som det verkar göra yttrandefriheten överordnad alla styrdokument, är en tulipanaros. Att då bevara tilliten till biblioteket som en trovärdig informationsförmedlare håller inte.

Lenas slutsats var en uppmaning, att vi som bibliotekarier ska stå upp för vår värdegrund i form av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och som förebild talade hon om bibliotekschef Barbro Bolonassos arbete för demokrati och yttrandefrihet i Fisksätra. Vi borde vara säkrare och våga agera och fatta obekväma beslut. Vi måste till exempel arbeta aktivt för att biblioteket ska vara ett komplement till det som efterfrågas och lanseras medialt. Vi måste utnyttja de möjligheter som finns, annars blir biblioteket en filterbubbla eller så kan det bli som i Sölvesborg.

Enligt Johanna måste biblioteket ta ett demokratiskt ansvar och hävda armlängds avstånd till politiken. Enligt Lena behövs en stark profession för att våga stå för sin övertygelse. Samtidigt ska man naturligtvis följa de styrdokument som gäller. Hur gör man när de är motstridiga? Kan man överhuvudtaget vara helt neutral?

Enligt forskarna är detta med tjänstemän som aktivister en het fråga, då det är ett demokratiskt dilemma. Politiker kan man ju byta ut men inte tjänstemän, i alla fall inte lika lätt.

Vidare i mässvimlet hörde jag i två olika sammanhang, att man som forskare eller tjänsteman inte får vara aktivist. Aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt. Det är en kvarleva från ”det långa 68” och mest förekommande inom vänstern och miljörörelsen.

”Är det inte just dessa forskare som är aktivister, högeraktivister?”

Bland det jag plockat till mig på mässan var Timbros tidskrift Smedjan och vad hittar jag där i den mörkblå textmassan, om inte en ledare om forskning om tjänstemän som aktivister som ett hot mot demokratin. Ledarskribenten Blanche Jarn är bekymrad över dessa makthungriga vänster- och miljöaktivister, som enligt forskningen är tio procent av de kommunanställda. Hon citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän”.

Är inte detta något slags konspirationsteori? Är det inte just dessa forskare som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som ledarskribenten kallar dem, när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen.

Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över problemformuleringsprivilegiet och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som i Sölvesborg som arena. Fick detta bekräftat, när jag i BHS monter råkade höra en av de nämnda forskarna redogöra för sin forskning om alla de olika tjänstemän, som genom sin aktivism påverkat kulturpolitiken under olika tidsperioder. Blev så upprörd att jag glömde anteckna, men vi lär nog få läsa om detta när det presenteras som vetenskap. En artikel av de två forskarna finns nu på Forum Axess med rubriken “Kulturlivets tillrättaläggare”. Någon uppgift om vem som bekostar dessa aktivister hittar jag inte.

Erkänner villigt att jag under femtio aktivistår gjort vad jag kunnat för att påverka såväl biblioteksutvecklingen som kulturpolitiken på både arbetstid och fritid tillsammans med arbetskamrater och BiS-kamrater som Lena.

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.