Kategorier
nyheter

Var går gränsen? Samtal med avhoppade bibliotekschefer

Text och foto: Martin Persson

Var går gränsen? Det var temat för den paneldiskussion som Svensk biblioteksförenings Regionförening Skåne anordnade den 21 april på Hässleholms bibliotek. Diskussionen var en del av regionföreningens samtalsserie om bibliotek och demokrati. Inbjudna till kvällens panel var Elisabet Viktorsson, före detta kulturchef (med biblioteksansvar) i Svalöv, Sofia Lenninger, före detta biblioteks- och kulturchef i Sölvesborg, samt Lisa Engström, biblioteksforskare vid Lunds universitet. Samtalet modererades av Csaba Bene Perlenberg, till vardags ledarskribent på Sydsvenskan.

Elisabet och Sofia har båda lämnat sina tidigare uppdrag efter oenighet med sina uppdragsgivare kring förutsättningarna för biblioteksverksamheten på olika sätt. I bådas fall handlade det om SD-styrda kommuner, där bland annat bibliotekens arbete med mångspråk och HBTQ-certifiering (två viktiga och i bibliotekslagen välförankrade arbetsområden) blivit omtvistade och skapat konflikt mellan ansvariga för verksamheten och den politiska ledningen. Bådas fall har också uppmärksammats i media, och skapat diskussion om de kulturpolitiska sakfrågorna, men också kring frågan om gränsen mellan politisk styrning och tjänstepersoners yrkesintegritet – en tråd som plockats upp av regionföreningen och stod i fokus för kvällens panel.

Detaljerade synpunkter från politiker

Csaba inledde samtalet med att ta upp begreppet ”weaponize”, det att tilldela polariserande egenskaper till enskilda frågor. Csaba föreslog att svenska bibliotek kanske blivit just detta, det vill säga att de i någon mån ”kapats för politiska syften”. Kanske, frågade han sig, hade Sofia och Elisabet också olika erfarenheter av politiken – både där politiken varit för påtryckande och där den borde tagit ett större ansvar?

Sofia berättade sedan om sin situation i Sölvesborg. Det lokala, SD-ledda kommunstyret hade detaljerade synpunkter på innehållet i biblioteks- och kulturverksamheten, till exempel gällande biblioteksservice till personer med annat modersmål än svenska, sagostunder på arabiska och konstinköpens motiv. Men förutom själva innehållet bedömde hon att det var hennes synpunkter på beredningsprocesser och kommunbyråkrati som slutligen fick kommunledningen att föreslå att hon skulle lämna sin tjänst. ”Har jag skrivit en tjänsteskrivelse och undertecknat med mitt namn kan man inte ändra i den, eller så får man göra ett nytt dokument och plocka bort mitt namn”, exemplifierade Sofia och berättade att hon under tiden i Sölvesborg fått påpeka brister i formalia och principer vid flertalet tillfällen.

Saknade uppbackning

Elisabet beskrev i sin tur sin situation i Svalövs kommun. Snarare än en direkt konflikt med den politiska ledningen handlade hennes historia mer om en avsaknad av engagemang och uppbackning från politikens sida. Hon var kritisk till ett besparingskrav där förvaltningsledningens lösning var en omstöpning av hennes tjänst till en renodlad bibliotekschefstjänst, vilket skulle påverka biblioteksbudgeten negativt. Till historien hör att det stormat kring biblioteksverksamheten i Svalöv i ett tidigare skede, då kommunledningen beordrat biblioteket att ta bort marknadsföring för sin HBTQ-certifiering från bibliotekets sociala medier. På frågan om vad som fick henne att lämna kommunen svarade Elisabet att det inte var på grund av politikerna direkt, ”men de ville inte rädda mig heller”.

Med utgångspunkt i Sofias och Elisabets respektive erfarenheter av krympande professionell autonomi ställde Csaba frågan om hur man resonerar kring när man reagerar på att ens gräns passerats. Är det vid minsta överträdelse eller är det en process som kommer smygande? ”För mig var det ingen smygande process”, menade Sofia, ”det var ett brutalt uppvaknande som jag var oförberedd på”. Hon hade anat att det skulle komma en ny kulturpolitik i kommunen, men blev överraskad över dess genomslag inte minst i åsidosättandet av gängse beredningsgång. Hon påminde om vikten av att ha bra koll på den demokratiska processen. I Svalöv, berättade Elisabet, hade en biblioteksplan med god representation av mångspråksarbete klubbats igenom utan kommentarer från SD-styret, i kontrast till Sölvesborg. Hon menade att mycket folkbiblioteksverksamhet fortfarande tas för given eller ses som okontroversiell.

Viktigt diskutera professionsetik

Lisa berättade om ett forskningsprojekt hon deltar i tillsammans med forskare från Linnéuniversitetet, ”Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap – ett demokratiuppdrag för en ny tid?”. En första artikel är under publicering, som bygger på intervjuer och enkäter med bibliotekschefer i södra Sverige om deras upplevelser av förändrad kulturpolitisk styrning. Av deltagarna i studien var det få som hittills upplevt ökad politisk påverkan, men det finns de som gör det, och för dem är det en ny situation, sa Lisa. Utifrån utvecklingen i andra kommuner funderade vissa på hur liknande frågor kunde komma att påverka dem på sikt. Lisa betonade vikten av att diskutera professionsetik utöver de rent juridiska aspekterna av förändringar i bibliotekspolitiken och såg det som ett område som behöver stärkas på bibliotekarieutbildningarna, men som också behöver hållas levande på biblioteken som arbetsplatser.

Diskussionen gick vidare bland paneldeltagarna, bland annat till relationen mellan nationell och lokal kultur- och bibliotekspolitik. Både Elisabet och Sofia såg händelserna i sina respektive kommuner, där annars vedertagen biblioteksverksamhet gjordes kontroversiell, som försök att genomföra eller testa moderpartiets rikspolitik på lokal nivå. Också balansen mellan demokratiskt inflytande över offentlig kulturverksamhet och principen om armlängds avstånd berördes men utan entydiga svar. I exemplen Sölvesborg och Svalöv var mångspråk och HBTQ-inkludering symbolfrågor, men även andra politiska prioriteringar skulle kunna fungera detaljstyrande och behöver därför utsättas för samma principiella överväganden.

Utan att lämna några enkla svar landade panelsamtalet i vikten av att hålla diskussionen kring bibliotekens demokratiska uppdrag levande, att som tjänsteperson bottna i de byråkratiska processerna och de juridiska dokument som styr biblioteksverksamheten (till exempel bibliotekslagen, diskrimineringslagen, grundlagarna) men också i det professionsetiska samtalet om bibliotekens kärnvärden.

Själv tänker jag efteråt att det återstår att se hur kulturpolitiken kommer att bli efter valet, på olika politiska nivåer. Oavsett hoppas jag att den möts av en bibliotekariekår med lika starkt yrkesetiskt patos som panelsamtalet i Hässleholm gav exempel på.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek BiS föreningen bokinköp mediaurval

Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens

Uppdatering:
Samtalet om Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens kommer inleda BiS årsmöte. Man kan delta i samtalet utan att delta i resten av årsmötet. Samtalet är öppet för alla, även dig som inte är medlem i BiS. Anmäl dig till christian_forsell@telia.com.

Den tekniska utvecklingen innebär nya möjligheter till automatisering och ”smarta” verktyg i biblioteksvardagen. Vad innebär AI för bibliotek och biblioteksarbete, i form av möjligheter och risker? Vem har makten över de digitala redskapen, och hur knyter utvecklingen inom bibliotek an till övrig automatisering och användande av AI inom offentlig sektor? Utifrån färska exempel samtalar Martin Persson från BiS med Charlotte Högberg, BiS-medlem och doktorand vid Institutionen för teknik och samhälle, Lund Tekniska Högskola.

Samtalet kommer äga rum på BiS årsmöte lördag 27 mars. Mötet genomförs digitalt och är öppet för alla medlemmar.

Bli medlem i BiS

Som medlem får du tidskriften bis som kommer ut med 4 nummer om året.

Ett vanligt medlemskap kostar bara 250 kronor per år, eller 160 kronor för dig som är student/pensionär/person utan full inkomst. Du kan betala enkelt med Swish.

Styrelsen

Kategorier
bibliotek digitalisering nyheter

E-bokens framtid, då och nu

Vad tänkte man om e-boken år 2000, och vad tänker man nu? Hur har utvecklingen kring digitala böcker sett ut och vilken framtid går vi till mötes när det gäller lästeknologier? Martin Persson diskuterar några aspekter av e-boksutvecklingen med avstamp i en DN-artikel från millennieskiftet.

Text: Martin Persson

Nu lanseras emellertid det tekniska verktyg som enligt somliga bedömare kommer att släppa den elektroniska bokfloden lös. Det kallas läsplatta och är det senaste mobila, det vill säga den nya pryl du måste bära i fickan utöver din mobiltelefon, minidiscspelare och digitala almanacka för att vara en marknadstrogen konsumenthund. 

En läsplatta visar text med högre upplösning än vanliga textvisningsprogram som Adobe Acrobat Reader. Den är stor som en bok och tillåter användaren att göra understrykningar, hundöron, anteckningar och slå upp ord i en inbyggd ordlista. Skillnaden är att läsplattan rymmer fler titlar än pappersboken, att man tack vare skärmbelysningen kan läsa i mörker och att man inte gärna tar den med sig i badet.

Jag läser en artikel från år 2000, där DN:s Sverker Lenas undersöker e-bokens status och framtid (DN, 26/8 2000). Artikeln, som fick rubriken ”Boken spås en framtid på museum”, spekulerar i e-bokens utveckling och den (har det visat sig) hyfsat stabila frågan om när e-boken kommer att slå ut pappersboken för gott. 

Det är kul läsning så här tjugo år senare, med referenser till teknik och en typ av teknikoptimism som känns ganska daterad vid det här laget – en vindpust från 1990-talet som får fläkta ens bibliotekarielugg för en stund. Det här var före de smarta telefonernas tid, även om en av de intervjuade i artikeln spår ”en utveckling där mobiltelefonens, den digitala almanackans och läsplattans specifika funktioner kommer att integreras i en enda apparat”. 

”Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). ”

Här ligger man nu på soffan tjugo år senare och scrollar iväg timmarna på just en sådan apparat. Bredvid mig på soffbordet ligger oftast också en läsplatta dedikerad till traditionell e-boksläsning, till skillnad från allroundapparaten smarttelefonen, som innebär allsköns junk; gulliga kattfilmer, textmeddelanden och mail från alla möjliga, några dagstidningsprenumerationer, ett trettiotal poddar, och frenetiskt uppdaterade modulärsynth- eller fotorelaterade fora och annonssidor. Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). 

Min läsplatta 

Men när jag lyckas slita mig läser jag nog mest på läsplattan, en släkting i rakt nedstigande led till de läsplattor som i artikeln från 2000 föreslås revolutionera bokmarknaden inom de närmsta decennierna. Älskar min läsplatta, den är otroligt smidig att ta med och en fröjd att läsa EPUB- eller till och med PDF-filer i, mycket tack vara den fria tredjepartsprogramvaran KOReader,1 som man kan ersätta tillverkarens standardprogramvara med. Det här innebär dock att jag är utestängd från alla typer av e-boksdistribution som bygger på det som kallas Digital Rights Management (DRM)2 och handlar om olika sorters artificiella spärrar för att förhindra olovlig kopiering av upphovsrättsskyddat material. Detta inkluderar den allra största delen av bibliotekens e-boksdistribution, eftersom den kräver läsprogramvara som kan låsa upp och kontrollera bokinnehållet och sedan låsa till det när lånetiden löper ut. Man är hänvisad till appar eller webbmjukvara vars funktion, förutom förstås att förmedla litteratur, är att begränsa tillgången till materialet och alternativa sätt att konsumera det på. DRM-teknik är inkompatibel med fri programvara, eftersom krypteringsalgoritmen skulle exponeras om man skulle inkludera den i kod som blev öppet tillgänglig, så därför, inga DRM:ade e-böcker i min läsplatta, jag håller till godo med (bara) vattenmärkta e-böcker som jag köper i nätbokhandeln och fria nätresurser. Det går ingen direkt nöd på mig, men jag har svårt att glädjas åt bibliotekens eller streamingtjänsternas ökade e-boksdistribution, eftersom jag tycker att den bygger på att man offrar läsarens rättigheter att själv välja läsutrustning, eller att välja bort programvara som man inte har någon insyn i hur den fungerar eller hur den hanterar ens data. Affärsmodellerna och licensavtalen kräver förstås dessa teknologier, jag förstår det, men som sagt, jag tycker det är synd. 

Foto på en palm pilot som svävar i universum.
Ursprungligt foto av Rama & Musée Bolo via Wikimedia Commons (CC BY‐SA).

Från e-boksläsning till ”digital läsning” 

Hur blev det då med e-boksboomen, har den kommit enligt framtidsspaningen från år 2000? 

Både ja och nej. Profetian att ”år 2020 är pappersboken ett museiföremål”, signerad den dåvarande chefen på Microsofts teknologiavdelning Dick Brass, var förstås lite väl tilltagen, fortfarande idag är pappersläsning en väsentlig del av bok- och litteraturkonsumtionen. Samtidigt visar studier som exempelvis Internetstiftelsens ”Svenskarna och internet” på en inte försumbar och dessutom ökande e-boksläsning i Sverige. I rapportens upplaga från 2019 noterar man att en knapp tredjedel av svenskarna läser e-böcker. 

Ytterligare en intressant observation i samma studie är att drygt 5 procentenheter fler lyssnar på ljudböcker, som också distribueras digitalt på plattformar jämsides med e-böcker. Det vill säga något fler konsumerar digitala böcker i ljudformat än i textformat och ”sammantaget konsumerar 42 procent någon av dessa digitala böcker”, konkluderar rapporten. 

Det här anknyter till en viktig aspekt av digitaliseringen av bokutgivningen, nämligen den digitala bokens möjlighet att tillfredsställa olika lässätt och bidra till ökad tillgänglighet. Ett förgivettagande i Lenas text, artikeln från 2000, är att e-boken, precis som pappersboken, läses visuellt, det vill säga e-boken är en angelägenhet för den stora majoriteten seende läsare, eller läsare utan någon typ av läsnedsättning. Texten fokuserar på olika nya teknologier för mobila och bokvänliga skärmar och tar även upp minskad skrytfaktor som en möjlig broms för e-bokens framgång – böckerna kan inte visas upp i en bokhylla för andra på samma sätt när de blir digitala, konstateras det. 

”E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. ”

Antagandet att läsning företrädesvis sker som en visuell aktivitet är inte särskilt ovanligt, men det är viktigt att tänka på att digitaliseringen av bokproduktion och läsning har medfört stora vinster vad gäller tillgänglighet och läsning på andra sätt än svartskriftsnormen. Ljudboken är ett exempel, men också de möjligheter till universell utformning av böcker som dagens e-boksteknik möjliggör. Exempelvis e-boksformatet EPUB 33 kan bära multimodala böcker innehållandes digital text såväl som inläst tal och synkronisering mellan dessa, samt uppmärkning som stödjer läsning med skärmläsare och punktskriftsdisplay eller lokal talsyntes på ens dator eller smarta telefon. Samma mediefil kan läsas, beroende på vad varje läsare behöver eller föredrar, med synen, hörseln, eller taktilt. E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. 

Framtiden 

Nu vore det kanske läge att jag, inspirerad av e-bokstexten från år 2000, avlägger en egen framtidsspaning, vad händer med e-boken i framtiden? 

Att både utgivningen och läsningen av digitala böcker ökar är ju ganska tydligt, åtminstone i en svensk kontext. 

Kodexen, vår gamla vän, är inte uträknad, varken för mig eller för många andra. En viktig ”feature” hos den är dess avsaknad av internetanslutning, appar och blip och blop, vilket kan ses som en ”bugg” i andra möjliga läsmaskiner, som i smarttelefonen. (Dessutom är läsplattor ganska kassa i en bokcirkel har jag märkt, det är svårt att motsvara bläddrandet i ett platt skärmgränssnitt.) 

Men en viktigare fråga än e-boken vs. pappersboken är kanske infrastrukturen för digital läsning – hur inlåsande kommer den vara, hur centraliserad, hur tillgänglig? Tillgänglighetsdirektivet, som klubbats i EU och nu ska implementeras i medlemsländernas nationella lagstiftning, ställer tillgänglighetskrav på bland annat e-böcker. Att tillse e-böckers tillgänglighet blir då inte bara en fråga för myndigheter och organisationer som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) i Sverige, så direktivets införande blir intressant att följa de kommande åren. Inte minst blir det spännande att se var tolkningen av kravet att DRM-teknik inte får blockera hjälpmedel och tillgänglighetsfunktioner landar.

E-bokens framtid är förhoppningsvis tillgänglig, och förhoppningsvis inte kantad av alltför hårda intrång i läsarens och användarens rättigheter att kunna styra sin lässituation. 

Vi får se hur det blir med det, om tjugo år till.

Fotnoter

  1. KOReader är ett läsprogram utvecklat för läsplattor med så kallad ”e-ink”-skärm, men går även att köra på mobiler eller surfplattor med Android. Det utvecklas och distribueras under den fria licensen licensen GNU AGPL. Läs mer på https://koreader.rocks/ eller i bis 3/2018, där några av utvecklarna till KOReader intervjuades.
  2. På webbplatsen Defective by Design, ett projekt av Free Software Foundation, kan man läsa mer om DRM, se https://www.defectivebydesign.org/.
  3. Läs mer om EPUB 3-formatet i specifikationen hos W3C: https://www.w3.org/publishing/epub32/epub-spec.html

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Tre aspekter av information under coronakrisen

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek bis tidskriften utbildning

Den nya bibliotekarie­utbildningen på Södertörns högskola hoppas kunna bredda rekryteringen

Martin Persson från bis passade på att ställa några frågor till Pamela Schultz Nybacka, som ansvarar för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn.

Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn. Foto: Eva Enarson.

Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn. Foto: Eva Enarson.

Er nya bibliotekarieutbildning startar till hösten. Är det full fart med planering och förberedelser nu?

– Javisst! Det är otroligt mycket arbete att starta ett helt program. Vi har haft en fantastisk process och många inom högskolan och i biblioteksvärlden backar upp oss och hejar på, så det känns extra roligt och spännande!

Förutom att ni är ytterligare ett lärosäte som börjar utbilda bibliotekarier, vad är speciellt med bibliotekarieutbildningen på Södertörn?

– Här på Södertörns högskola arbetar vi med mångvetenskap, mångkultur och medborgerlig bildning och det kommer att märkas i utbildningen. Vi förenar humaniora med till exempel pedagogik, offentlig förvaltning och medieteknik. Vi har också en partner i Södertörns högskolebibliotek, som är mycket engagerade i arbetet. Samverkan med biblioteksvärlden står högt upp på agendan och vi kommer att arbeta väldigt praktiknära och samhällsorienterat.

Kommer ni att arbeta för att bredda studentrekryteringen och i förlängningen bryta ett mönster av en relativt homogen (till exempel vit) bibliotekariekår? Och i så fall hur?

– Absolut! Breddad studentrekrytering till yrket är ett av våra huvudargument för att just vi ska starta en utbildning. Här har Södertörns högskola en mycket god kompetens, bra geografisk placering och mångårig vana att locka såväl nya grupper som enskilda individer till högre studier. När det gäller urval hoppas vi också kunna erbjuda att söka in på olika vägar, bland annat genom särskild antagning (personligt brev till exempel). Samtal pågår just kring dessa former.

Hur ser ni på utbildningens möjligheter att erbjuda validering och vidareutbildning för nyanlända svenskar som vill arbeta i biblioteksverksamheter?

– Vilken intressant idé! Vi har än så länge bara påbörjat våra planer för vidareutbildning och annan kompetensutveckling. Bland annat har vi en fristående kurs om skolbibliotek som ligger på planeringsstadiet. På Södertörns högskola finns Centrum för praktisk kunskap, som tidigare samarbetat med Regionbibliotek Stockholm, vilket mynnade ut i skriften Bibliotekariens praktiska kunskap (2016).

Hur kommer balansen mellan teori och praktik till uttryck i er bibliotekarieutbildning?

– Vårt program kommer att vara grundat i biblioteks- och informationsvetenskap och inriktad mot professionen. Vår utbildning kommer därför att vara mycket praktiknära. Vi kommer att arbeta aktivt med samverkan både i och kring utbildningen. Det blir många studiebesök, expertföreläsningar med branschföreträdare, mentorskap, praktik på bibliotek, med mera. Vi har också en fördjupningstermin som är inspirerad av upplägget på Centrum för praktisk kunskap. Efter avslutad praktik på bibliotek kommer deras lärare att hålla en kurs där deltagarna tillsammans vecklar ut sina erfarenheter från praktiken. På så vis vill vi bidra till en starkare utveckling och hållbarhet i den professionella identiteten.

Varför ska studenter utbilda sig till bibliotekarier? Och blir man ”bara” bibliotekarie genom att läsa er utbildning?

– Biblioteken befinner sig ständigt mellan historia och framtid, tradition och förnyelse, analogt och digitalt – och så vidare. Att bli bibliotekarie är därför inte så ”bara”… Vi betraktar bibliotekarien som en samhällsbärande profession. Visst kan man ta sin bibliotekariekompetens med sig in i andra sfärer också!

Läs mer