Etikettarkiv: martin persson

Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens

Uppdatering:
Samtalet om Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens kommer inleda BiS årsmöte. Man kan delta i samtalet utan att delta i resten av årsmötet. Samtalet är öppet för alla, även dig som inte är medlem i BiS. Anmäl dig till christian_forsell@telia.com.

Den tekniska utvecklingen innebär nya möjligheter till automatisering och ”smarta” verktyg i biblioteksvardagen. Vad innebär AI för bibliotek och biblioteksarbete, i form av möjligheter och risker? Vem har makten över de digitala redskapen, och hur knyter utvecklingen inom bibliotek an till övrig automatisering och användande av AI inom offentlig sektor? Utifrån färska exempel samtalar Martin Persson från BiS med Charlotte Högberg, BiS-medlem och doktorand vid Institutionen för teknik och samhälle, Lund Tekniska Högskola.

Samtalet kommer äga rum på BiS årsmöte lördag 27 mars. Mötet genomförs digitalt och är öppet för alla medlemmar.

Bli medlem i BiS

Som medlem får du tidskriften bis som kommer ut med 4 nummer om året.

Ett vanligt medlemskap kostar bara 250 kronor per år, eller 160 kronor för dig som är student/pensionär/person utan full inkomst. Du kan betala enkelt med Swish.

Styrelsen

E-bokens framtid, då och nu

Vad tänkte man om e-boken år 2000, och vad tänker man nu? Hur har utvecklingen kring digitala böcker sett ut och vilken framtid går vi till mötes när det gäller lästeknologier? Martin Persson diskuterar några aspekter av e-boksutvecklingen med avstamp i en DN-artikel från millennieskiftet.

Text: Martin Persson

Nu lanseras emellertid det tekniska verktyg som enligt somliga bedömare kommer att släppa den elektroniska bokfloden lös. Det kallas läsplatta och är det senaste mobila, det vill säga den nya pryl du måste bära i fickan utöver din mobiltelefon, minidiscspelare och digitala almanacka för att vara en marknadstrogen konsumenthund. 

En läsplatta visar text med högre upplösning än vanliga textvisningsprogram som Adobe Acrobat Reader. Den är stor som en bok och tillåter användaren att göra understrykningar, hundöron, anteckningar och slå upp ord i en inbyggd ordlista. Skillnaden är att läsplattan rymmer fler titlar än pappersboken, att man tack vare skärmbelysningen kan läsa i mörker och att man inte gärna tar den med sig i badet.

Jag läser en artikel från år 2000, där DN:s Sverker Lenas undersöker e-bokens status och framtid (DN, 26/8 2000). Artikeln, som fick rubriken ”Boken spås en framtid på museum”, spekulerar i e-bokens utveckling och den (har det visat sig) hyfsat stabila frågan om när e-boken kommer att slå ut pappersboken för gott. 

Det är kul läsning så här tjugo år senare, med referenser till teknik och en typ av teknikoptimism som känns ganska daterad vid det här laget – en vindpust från 1990-talet som får fläkta ens bibliotekarielugg för en stund. Det här var före de smarta telefonernas tid, även om en av de intervjuade i artikeln spår ”en utveckling där mobiltelefonens, den digitala almanackans och läsplattans specifika funktioner kommer att integreras i en enda apparat”. 

”Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). ”

Här ligger man nu på soffan tjugo år senare och scrollar iväg timmarna på just en sådan apparat. Bredvid mig på soffbordet ligger oftast också en läsplatta dedikerad till traditionell e-boksläsning, till skillnad från allroundapparaten smarttelefonen, som innebär allsköns junk; gulliga kattfilmer, textmeddelanden och mail från alla möjliga, några dagstidningsprenumerationer, ett trettiotal poddar, och frenetiskt uppdaterade modulärsynth- eller fotorelaterade fora och annonssidor. Även för mig, med stort intresse för litteratur, är det svårt att slita mig från telefonens aldrig sinande informationsflöde till vanlig bokläsning (och då har jag inte ens några sociala medier att underhålla). 

Min läsplatta 

Men när jag lyckas slita mig läser jag nog mest på läsplattan, en släkting i rakt nedstigande led till de läsplattor som i artikeln från 2000 föreslås revolutionera bokmarknaden inom de närmsta decennierna. Älskar min läsplatta, den är otroligt smidig att ta med och en fröjd att läsa EPUB- eller till och med PDF-filer i, mycket tack vara den fria tredjepartsprogramvaran KOReader,1 som man kan ersätta tillverkarens standardprogramvara med. Det här innebär dock att jag är utestängd från alla typer av e-boksdistribution som bygger på det som kallas Digital Rights Management (DRM)2 och handlar om olika sorters artificiella spärrar för att förhindra olovlig kopiering av upphovsrättsskyddat material. Detta inkluderar den allra största delen av bibliotekens e-boksdistribution, eftersom den kräver läsprogramvara som kan låsa upp och kontrollera bokinnehållet och sedan låsa till det när lånetiden löper ut. Man är hänvisad till appar eller webbmjukvara vars funktion, förutom förstås att förmedla litteratur, är att begränsa tillgången till materialet och alternativa sätt att konsumera det på. DRM-teknik är inkompatibel med fri programvara, eftersom krypteringsalgoritmen skulle exponeras om man skulle inkludera den i kod som blev öppet tillgänglig, så därför, inga DRM:ade e-böcker i min läsplatta, jag håller till godo med (bara) vattenmärkta e-böcker som jag köper i nätbokhandeln och fria nätresurser. Det går ingen direkt nöd på mig, men jag har svårt att glädjas åt bibliotekens eller streamingtjänsternas ökade e-boksdistribution, eftersom jag tycker att den bygger på att man offrar läsarens rättigheter att själv välja läsutrustning, eller att välja bort programvara som man inte har någon insyn i hur den fungerar eller hur den hanterar ens data. Affärsmodellerna och licensavtalen kräver förstås dessa teknologier, jag förstår det, men som sagt, jag tycker det är synd. 

Foto på en palm pilot som svävar i universum.
Ursprungligt foto av Rama & Musée Bolo via Wikimedia Commons (CC BY‐SA).

Från e-boksläsning till ”digital läsning” 

Hur blev det då med e-boksboomen, har den kommit enligt framtidsspaningen från år 2000? 

Både ja och nej. Profetian att ”år 2020 är pappersboken ett museiföremål”, signerad den dåvarande chefen på Microsofts teknologiavdelning Dick Brass, var förstås lite väl tilltagen, fortfarande idag är pappersläsning en väsentlig del av bok- och litteraturkonsumtionen. Samtidigt visar studier som exempelvis Internetstiftelsens ”Svenskarna och internet” på en inte försumbar och dessutom ökande e-boksläsning i Sverige. I rapportens upplaga från 2019 noterar man att en knapp tredjedel av svenskarna läser e-böcker. 

Ytterligare en intressant observation i samma studie är att drygt 5 procentenheter fler lyssnar på ljudböcker, som också distribueras digitalt på plattformar jämsides med e-böcker. Det vill säga något fler konsumerar digitala böcker i ljudformat än i textformat och ”sammantaget konsumerar 42 procent någon av dessa digitala böcker”, konkluderar rapporten. 

Det här anknyter till en viktig aspekt av digitaliseringen av bokutgivningen, nämligen den digitala bokens möjlighet att tillfredsställa olika lässätt och bidra till ökad tillgänglighet. Ett förgivettagande i Lenas text, artikeln från 2000, är att e-boken, precis som pappersboken, läses visuellt, det vill säga e-boken är en angelägenhet för den stora majoriteten seende läsare, eller läsare utan någon typ av läsnedsättning. Texten fokuserar på olika nya teknologier för mobila och bokvänliga skärmar och tar även upp minskad skrytfaktor som en möjlig broms för e-bokens framgång – böckerna kan inte visas upp i en bokhylla för andra på samma sätt när de blir digitala, konstateras det. 

”E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. ”

Antagandet att läsning företrädesvis sker som en visuell aktivitet är inte särskilt ovanligt, men det är viktigt att tänka på att digitaliseringen av bokproduktion och läsning har medfört stora vinster vad gäller tillgänglighet och läsning på andra sätt än svartskriftsnormen. Ljudboken är ett exempel, men också de möjligheter till universell utformning av böcker som dagens e-boksteknik möjliggör. Exempelvis e-boksformatet EPUB 33 kan bära multimodala böcker innehållandes digital text såväl som inläst tal och synkronisering mellan dessa, samt uppmärkning som stödjer läsning med skärmläsare och punktskriftsdisplay eller lokal talsyntes på ens dator eller smarta telefon. Samma mediefil kan läsas, beroende på vad varje läsare behöver eller föredrar, med synen, hörseln, eller taktilt. E-böcker har alltså potential att göra läsningen tillgängligare för alla. 

Framtiden 

Nu vore det kanske läge att jag, inspirerad av e-bokstexten från år 2000, avlägger en egen framtidsspaning, vad händer med e-boken i framtiden? 

Att både utgivningen och läsningen av digitala böcker ökar är ju ganska tydligt, åtminstone i en svensk kontext. 

Kodexen, vår gamla vän, är inte uträknad, varken för mig eller för många andra. En viktig ”feature” hos den är dess avsaknad av internetanslutning, appar och blip och blop, vilket kan ses som en ”bugg” i andra möjliga läsmaskiner, som i smarttelefonen. (Dessutom är läsplattor ganska kassa i en bokcirkel har jag märkt, det är svårt att motsvara bläddrandet i ett platt skärmgränssnitt.) 

Men en viktigare fråga än e-boken vs. pappersboken är kanske infrastrukturen för digital läsning – hur inlåsande kommer den vara, hur centraliserad, hur tillgänglig? Tillgänglighetsdirektivet, som klubbats i EU och nu ska implementeras i medlemsländernas nationella lagstiftning, ställer tillgänglighetskrav på bland annat e-böcker. Att tillse e-böckers tillgänglighet blir då inte bara en fråga för myndigheter och organisationer som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) i Sverige, så direktivets införande blir intressant att följa de kommande åren. Inte minst blir det spännande att se var tolkningen av kravet att DRM-teknik inte får blockera hjälpmedel och tillgänglighetsfunktioner landar.

E-bokens framtid är förhoppningsvis tillgänglig, och förhoppningsvis inte kantad av alltför hårda intrång i läsarens och användarens rättigheter att kunna styra sin lässituation. 

Vi får se hur det blir med det, om tjugo år till.

Fotnoter

  1. KOReader är ett läsprogram utvecklat för läsplattor med så kallad ”e-ink”-skärm, men går även att köra på mobiler eller surfplattor med Android. Det utvecklas och distribueras under den fria licensen licensen GNU AGPL. Läs mer på https://koreader.rocks/ eller i bis 3/2018, där några av utvecklarna till KOReader intervjuades.
  2. På webbplatsen Defective by Design, ett projekt av Free Software Foundation, kan man läsa mer om DRM, se https://www.defectivebydesign.org/.
  3. Läs mer om EPUB 3-formatet i specifikationen hos W3C: https://www.w3.org/publishing/epub32/epub-spec.html

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Tre aspekter av information under coronakrisen

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Den nya bibliotekarie­utbildningen på Södertörns högskola hoppas kunna bredda rekryteringen

Martin Persson från bis passade på att ställa några frågor till Pamela Schultz Nybacka, som ansvarar för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn.

Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn. Foto: Eva Enarson.

Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn. Foto: Eva Enarson.

Er nya bibliotekarieutbildning startar till hösten. Är det full fart med planering och förberedelser nu?

– Javisst! Det är otroligt mycket arbete att starta ett helt program. Vi har haft en fantastisk process och många inom högskolan och i biblioteksvärlden backar upp oss och hejar på, så det känns extra roligt och spännande!

Förutom att ni är ytterligare ett lärosäte som börjar utbilda bibliotekarier, vad är speciellt med bibliotekarieutbildningen på Södertörn?

– Här på Södertörns högskola arbetar vi med mångvetenskap, mångkultur och medborgerlig bildning och det kommer att märkas i utbildningen. Vi förenar humaniora med till exempel pedagogik, offentlig förvaltning och medieteknik. Vi har också en partner i Södertörns högskolebibliotek, som är mycket engagerade i arbetet. Samverkan med biblioteksvärlden står högt upp på agendan och vi kommer att arbeta väldigt praktiknära och samhällsorienterat.

Kommer ni att arbeta för att bredda studentrekryteringen och i förlängningen bryta ett mönster av en relativt homogen (till exempel vit) bibliotekariekår? Och i så fall hur?

– Absolut! Breddad studentrekrytering till yrket är ett av våra huvudargument för att just vi ska starta en utbildning. Här har Södertörns högskola en mycket god kompetens, bra geografisk placering och mångårig vana att locka såväl nya grupper som enskilda individer till högre studier. När det gäller urval hoppas vi också kunna erbjuda att söka in på olika vägar, bland annat genom särskild antagning (personligt brev till exempel). Samtal pågår just kring dessa former.

Hur ser ni på utbildningens möjligheter att erbjuda validering och vidareutbildning för nyanlända svenskar som vill arbeta i biblioteksverksamheter?

– Vilken intressant idé! Vi har än så länge bara påbörjat våra planer för vidareutbildning och annan kompetensutveckling. Bland annat har vi en fristående kurs om skolbibliotek som ligger på planeringsstadiet. På Södertörns högskola finns Centrum för praktisk kunskap, som tidigare samarbetat med Regionbibliotek Stockholm, vilket mynnade ut i skriften Bibliotekariens praktiska kunskap (2016).

Hur kommer balansen mellan teori och praktik till uttryck i er bibliotekarieutbildning?

– Vårt program kommer att vara grundat i biblioteks- och informationsvetenskap och inriktad mot professionen. Vår utbildning kommer därför att vara mycket praktiknära. Vi kommer att arbeta aktivt med samverkan både i och kring utbildningen. Det blir många studiebesök, expertföreläsningar med branschföreträdare, mentorskap, praktik på bibliotek, med mera. Vi har också en fördjupningstermin som är inspirerad av upplägget på Centrum för praktisk kunskap. Efter avslutad praktik på bibliotek kommer deras lärare att hålla en kurs där deltagarna tillsammans vecklar ut sina erfarenheter från praktiken. På så vis vill vi bidra till en starkare utveckling och hållbarhet i den professionella identiteten.

Varför ska studenter utbilda sig till bibliotekarier? Och blir man ”bara” bibliotekarie genom att läsa er utbildning?

– Biblioteken befinner sig ständigt mellan historia och framtid, tradition och förnyelse, analogt och digitalt – och så vidare. Att bli bibliotekarie är därför inte så ”bara”… Vi betraktar bibliotekarien som en samhällsbärande profession. Visst kan man ta sin bibliotekariekompetens med sig in i andra sfärer också!

Läs mer

Nyttig genomgång av studenters kopieringspraktiker världen över

Karaganis, Joe (red.) (2018). Shadow libraries: access to knowledge in global higher education. MIT Press. Fritt tillgänglig på https://mitpress.mit.edu/books/shadow-libraries.

Omslag Shadow Libraries

Nyligen lämnade det akademiska storförlaget Elsevier in en stämning mot sju svenska internetoperatörer. Grunden för stämningen var att leverantörerna möjliggör åtkomst till de två tjänsterna Library Genesis och Sci-Hub, där en stor mängd piratkopierat material från bland andra Elsevier sprids olovligen, och i stor skala. I sin stämningsansökan yrkade Elsevier på att internetleverantörerna skulle blockera tillgången till dessa tjänsters nuvarande och kommande domännamn, annars skulle höga vitesbelopp vänta. Man lutar sig mot en dom i Patent- och marknadsöverdomstolen från 2017, som slagit fast att EU:s Infosoc-direktiv kan tillämpas för att på rättighetsinnehavares anmodan tvinga internetoperatörer att blockera tillgång till sidor där deras material delas.

Bahnhof, en internetoperatör som gjort det till sitt signum (och affärsidé, naturligtvis), att stå upp för nätneutralitet, integritet och frihet på internet, svarade med att blockera de angivna domännamnen, samtidigt som man ”trollade” lite och blockerade även elsevier.com. Istället visade man sidor med information om bakgrunden till åtgärden, med länkar till guider för hur man kan komma runt blockeringen med relativt enkla medel – allt i ”90s web”-estetik med animerade giffar och hela köret. Bahnhof passade även på att hindra anslutningar från Patent- och marknadsöverdomstolen från att nå bahnhof.se, för att visa på absurditeten i godtyckliga blockeringar. Det var ett väldigt roligt svar, jag skrattade gott.

Den här cirkusen utspelar sig efter en sommar som började med att de svenska högskole- och universitetsbibliotekens gemensamma avtal med Elsevier sades upp efter strandade förhandlingar och den licensierade åtkomsten till Elseviers e-tidskrifter klipptes av. Det är ingen slump. Elsevier är pressade, inte bara i Sverige, inte bara Elsevier, även de andra stora akademiska förlagen är pressade. Det finns ett stort mått av friktion och konflikt i det vetenskapliga publikationssystemet. Och den informella fildelningen mellan forskare och studenter, som skalat upp i form av webbplatser som Sci-Hub och Library Genesis, har seglat upp som en viktig aspekt i denna sammansatta soppa – detta system som inte förmår att tillgängliggöra litteratur till alla som behöver (och har rätt till den) för sin utbildning och för sin forskning.

För faktum är att tillgången till litteratur för många studenter och forskare världen över är helt beroende av informella bibliotekspraktiker som pågår utanför traditionell biblioteksinfrastruktur och ofta också utanför de begränsningar som sätts i upphovsrätten. Om dessa praktiker, så kallade skuggbibliotek, handlar antologin Shadow Libraries, utgiven i somras på MIT Press och redigerad av Joe Karaganis, föreståndare vid institutet the American Assembly vid Columbia-universitetet.

Boken samlar ett antal fallstudier från sju länder (Ryssland, Argentina, Sydafrika, Polen, Indien, Brasilien och Uruguay), som har undersökt hur studenter i dessa länder får tag på litteratur i ett gemensamt forskningsprojekt. Antologin rapporterar en blandning av kvalitativa och kvantitativa undersökningar, som kontextualiseras genom fylliga beskrivningar av respektive lands specifika förutsättningar vad gäller exempelvis utbildningssystem, publiceringsinfrastruktur och -historia, politiska, ekonomiska och tekniska aktörer på olika plan, etcetera. En övergripande kontext är de senaste decenniernas stora ökning av antalet studenter inom högre utbildning i låg- och mellaninkomstländer. En ökning som inte – trots framgångar för open access-modeller och initiativ för så kallade öppna läroresurser – motsvaras av ett publiceringssystem som kan tillfredsställa dessa studenters behov av tillgång till litteratur, något som Karaganis konstaterar i sin introduktion. Systemet är med andra ord trasigt, det akademiska projektet är motsägelsefullt, ”universalist in principle and unequal in practice”, som Karaganis uttrycker det.

Shadow Libraries ger en bred översikt och intressant inblick i de kopieringskulturer som är helt nödvändiga för det globala kunskapssystemet (i den mån man kan tala om ett sådant) ska fungera. Det handlar förstås om digitala arkiv i större och mindre skala, fildelning av texter på lokal och global nivå, men det är också slående hur viktig roll fotokopiering fortfarande spelar på många håll; billiga copy shops, ibland lokaliserade på campusområdena, som försörjer studenter med det material de behöver istället för bokaffärer, som är för dyrt, och bibliotek, som i den mån de finns har väldigt små resurser och därmed högst bristfälliga och oändamålsenliga samlingar.

En viktig funktion som antologin fyller är att den fördjupar och komplicerar förståelsen av informell kopiering av studie- och forskningslitteratur. Förutom förklaringar som grundas i ekonomiska och tekniska förutsättningar sätter den dessa kopieringspraktiker i ett kulturhistoriskt och politiskt sammanhang. Särskilt intressant är Balázs Bodós kapitel, som förtjänstfullt spårar framväxten av de stora ryska piratarkiven för akademisk litteratur (dit hör både Sci-Hub och Library Genesis) tillbaka till den underjordiska samizdat-verksamheten under sovjettiden. Också Eve Gray och Laura Czerniewiczs kapitel, som sätter den sydafrikanska studentkopieringen i relation till utvecklingen av landets utbildningssektorn efter apartheid, är spännande läsning.

Dessa delar, tillsammans med Lawrence Liangs välskrivna kapitel om den indiska kopieringskontexten, är antologins behållning. Enkätstudierna är förvisso illustrativa (piratkopiering av akademisk litteratur utgör en mycket vanlig och betydelsefull infrastruktur för högre utbildning globalt sett) och kan säkert användas för diskussion och politik på nationell och lokal nivå, men de blir också en skarp kontrast till de mer levande och narrativa inslagen. I de empiriska studierna hade jag snarare önskat mig mer av intervjuer och berättelser om enskilda fall, jag hade velat komma närmare studenterna, närmare piratkopieringen, närmare praktiken. Det är dock ett svårstuderat fenomen.

Sammantaget är Shadow Libraries ett nyttigt och välkommet inslag i den pågående debatten om tillgången till akademisk litteratur – eller snarare bristen på tillgång. Den breddar också perspektivet från en svensk, anglosaxisk eller västerländsk kontext till en större värld och ställen där effekterna är ännu mer kännbara av ett trasigt publiceringssystem och en upphovsrätt som (trots vissa undantag för utbildning och forskning) står i vägen för rätten till kunskap – men där också alternativa praktiker frodas. Dessutom sätter antologin studenter i fokus, en ofta lite undanskymd grupp i diskussioner om betydelsen av open access och fritt tillgänglig akademisk litteratur.

Det är dock viktigt att komma ihåg att skuggbibliotek inte nödvändigtvis utgör en politiskt progressiv kraft som innebär en automatisk demokratisering av det globala utbildningssystemet. Många kopieringspraktiker adresserar inte alls vilken litteratur som publiceras, vem som får tala i det akademiska samtalet, eller hur, kring vad och på vilka premisser – bara vem som får läsa. Därför krävs radikala praktiker även kring kunskapsproduktionen i sig själv, inte bara dess remediering. Shadow Libraries innehåller öppningar för sådana diskussioner på sina ställen, men bör läsas tillsammans med litteratur som går ännu djupare in i en sådan diskussion och som tar på allvar, men också problematiserar frågan om fri tillgång till akademisk litteratur och vilka normer som reproduceras till följd av den. (1)

Martin Persson

Fotnoter

  1. Se exempelvis Hall, Gary (2016). Pirate philosophy for a digital posthumanities. Cambridge, MA: The MIT Press; Haider, Jutta (2008). “Open Access and Closed Discourses: Constructing Open Access as a Development Issue.” Diss., City University London. http://lup.lub.lu.se/record/1544653; ——— (2015). “Open Access and I: The Story of a Long-Term Relationship.” The Politics, Practices and Poetics of Openness, https://medium.com/the-politics-practices-and-poetics-of-openness/open-access-and-i-the-story-of-a-long-term-relationship-fbf36a296ebb.

Läs mer