Tag Archives: folkbibliotek

På djupt vatten om MIK och folkbibliotekens förändring

bis omslag 201702

Denna recension är hämtad ur bis 2017:02

I inledningen av Marika Alnengs bok Folkbibliotek i förändring mejslas en bild av vår föränderliga samtid ut. Vi känner alla igen den: Filterbubblorna har gjort oss faktaresistenta. Världen har blivit global men samtidigt fragmenterad och komplex. Tidigare allmängiltiga sanningar, tillförlitliga källor och experter utmanas allt mer av relativitet, sensationslystnad och känsloargument. Författaren menar att ett välutvecklat och genomtänkt arbete med MIK behövs nu mer än någonsin tidigare. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men för folkbiblioteken och bibliotekarierna som är verksamma där innebär det både en förskjutning av perspektiv och en omvärdering av kårens praktiska kunnande. Tiotusenkronorsfrågan är således: Hur gör vi nu då? Samtidigt gror en försiktig skepsis i läsaren. Jag tycker mig snart känna igen ett mönster där alla slutsatser landar i diffusa uppmaningar om att reflektera eller medvetandegöra. Praktikern i mig tvivlar därför på att Folkbibliotek i förändring kommer landa i några handlingskraftiga argument.

folkbibliotek i förändring

Alneng, Marika (2017). Folkbibliotek i förändring: navigera med medie- och informations- kunnighet. Lund: BTJ Förlag.

Första halvan av boken introducerar och ringar in det svårfångade begreppet MIK medan andra halvan ägnas åt konkreta exempel på hur folkbibliotek arbetar med MIK-relaterade frågor. Genomgående blandas egna erfarenheter från författarens yrkesliv med kollegors från andra delar av landet samt kärnfulla instick från diverse teoretiker. En annan genomgående trend är att det saknas presentationer av dessa teoretiker och deras akademiska hemvist, vilket gör det svårt för läsaren att bedöma relevansen i deras slutsatser. Bokens båda delar antar, trots ämnets komplexitet, en ganska svepande form och allt är avklarat på cirka 120 sidor.

Alneng konstaterar att folkbiblioteken inte behöver börja från början i arbetet med att möta samtidens utmaningar. I de allra flesta fall finns en mycket god MIK-infrastruktur på plats redan idag. I princip kan vi påstå att folkbiblioteken arbetar med MIK bara genom att hålla öppet; biblioteksrummet är fullt av varierande och kvalitativa medier och personalen har hög informationskompetens. Teknik, såsom datorer och Wi-Fi, finns tillgängligt för besökarna. Dessutom ligger arbetet med MIK helt i linje med folkbibliotekens lagstadgade uppdrag. Men för att möta den närmast dystopiska utveckling som nämndes i inledningen krävs också en förskjutning av bibliotekariens fokus. Vi måste, med författarens ord, se på vår befintliga verksamhet ”med MIK-glasögon på”. Detta alldeles oavsett den överhängande – och i boken obesvarade –resursfrågan.

Lösningarna som framställs i boken rör sig mellan punktinsatser, som event och programverksamhet, och mer övergripande insatser, som att skriva in MIK i biblioteksplanen, samverka med externa parter (exempelvis medborgarkontor, andra bibliotek, volontärer och företag) och fortbildning av yrkeskåren. Det väsentliga Alneng vill förmedla handlar om ägande, biblioteket måste våga äga processen. Det här är (delvis, men ändå) vår utmaning. Med det uppdrag som folkbiblioteken har kan vi helt enkelt inte ducka för digitaliseringen och det nya informationsklimat som gror i dess spår. Digitaliseringen av demokratin kräver en förhöjd digital litteracitet och där har folkbiblioteket en viktig roll att spela. Alneng konstaterar också, i linje med detta resonemang, att det helt enkelt inte längre är meningsfullt att tala om det digitala som något frånskilt den övriga verksamheten. Hur vi kan efterleva detta, med oförändrade resurser, utan att förringa vårt arbete med böcker, läsning och berättande framgår inte, frånsett ett enkelt konstaterande att det inte behöver finnas någon motsättning. Och även om begreppet MIK mycket väl kan och bör vara överförbart på analoga källor ägnas dessa medier knappt en rad i boken. Det är praktiskt för tesen Alneng för, men knappast nog för att vinna över yrkeskårens mer skeptiskt lagda falanger.

Svaret på frågan jag inledningsvis ställde mig (kommer boken besvara tiotusenkronorsfrågan?) formuleras så småningom inte helt oväntat till ett ”nja”. Boken bottnar inte riktigt i det djupa vatten den gett sig ut på. Alneng återkommer gång efter annan till hur ”viktigt” och ”nyttigt” det är att ”reflektera” och att vara ”medveten” om sakernas tillstånd och bibliotekens roll. Och det kan absolut vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna jobba med MIK-relaterade frågor, men det är knappast den strategiska handlingsplan som krävs. Exemplen på aktivt arbete med MIK som avhandlas i bokens andra hälft är också en ganska svepande genomgång: Det är programmering med Scratch och makerspace- aktiviteter. Det är Cryptoparty i Västerås, inspirationsföreläsningar i Vällingby och filmvisning med Viralgranskaren i Kramfors. Jag förstår och uppskattar författarens syfte med det. Det visar upp en bredd på aktiviteter, för olika målgrupper med varierande tilltal. Det framgår att arbetet med MIK kan utföras både med klämkäck lekfullhet och som torr folkbildning. Men genomgången lämnar mig ändå lätt blasé. Dels är jag övertygad om att yrkeskåren redan är väl medveten om möjligheten att lyfta MIK-relaterade frågor genom att engagera externa aktörer i programverksamheten. Dels finns det en risk att en sådan utformning går stick i stäv med påståendet om att det inte är meningsfullt att skilja det digitala biblioteket från det analoga.

Boken avslutas med en kortfattad tipslista över olika organisationer och hemsidor som kanfungera som informations- och inspirationskällor i arbetet med MIK, samt en käll- och informantförteckning. Tipslistan, som är indelad i olika teman (som Sökteknik, Källkritik och Nätetik), är säkert användbar vid uppstart av MIK-projekt, men upplevs även den som väl tunn med tips som ”bli en wikipedian” eller ”utmana dina kollegor till en Google-fri dag”. Om boken läses som en handbok för överlevnad i djungeln av samtidsutmaningar så är Folkbibliotek i förändring inte helt lyckad, men som ett underlag för diskussion i smågrupper på nästa APT – varför inte?

Karl Brandin

Länkar:

Prenumerera på bis

Från 2019 kommer det inte finnas några kommunalt drivna folkbibliotek i Nacka kommun

Axiell Services AB tar över driften av tre kommunala folkbibliotek i Nacka och sen 2013 drivs resterande folkbibliotek av Dieselverkstaden bibliotek AB. Alla folkbibliotek i Nacka kommer drivas av aktiebolag men samtidigt visar Nacka kommuns egna utvärdering inga positiva effekter av att ha biblioteken på upphandling.

Sedan 2013 har tre av biblioteken i Nacka kommun drivits av Dieselverkstadens bibliotek AB. De nuvarande biblioteksavtalen löper ut den 31 december 2018 och under våren har driften av biblioteken upphandlats på nytt.

Denna upphandling har resulterat i att det från och med 2019 inte kommer finnas ett enda folkbibliotek i Nacka som drivs av kommunen. Axiell Services AB tar över driften från kommunen för biblioteken i Nacka Forum, Orminge och Fisksätra . Dieselverkstadens bibliotek AB kommer även under kommande år att driva biblioteken i Sickla, Älta och Saltsjöbaden.

I BiS har vi alltid varit emot folkbibliotek på entreprenad därför att vi ser flera sakliga skäl till att biblioteken ska vara kvar i kommunal drift. Dessa skäl finns listade i BiS sammanställning av bibliotek med alternativa driftsformer från 2011. Mycket har hänt sen 2011 men argumenten för att folkbibliotek ska vara i kommunal drift är fortfarande relevanta. Se länk nedan för att se BiS sammanställning.

I fallet Nacka kan vi också konstatera att kommunens egen utvärdering av upphandlingen 2013 inte kan uppvisa några positiva effekter från att biblioteken har varit i privat drift. Utvärderingen, från slutet av 2015, visar att upphandlingen var mycket tidskrävande men inte har lett till de innovationer som kommunen hade hoppats på eller en biblioteksverksamhet som kan anses vara av högre kvalité än innan.

Vidare så är det uppseendeväckande att Axiell Services AB, som redan levererar tekniska lösningar till folkbiblioteken och har en närmast monopolliknande ställning, ska ta över driften av tre bibliotek. Axiell kontrollerar redan Elib, som i dagsläget är den enda större leverantören av E-böcker till Sveriges folkbibliotek. Vad kommer denna utveckling att leda till?

Länkar:

Nya aktörer upphandlade för Nackas bibliotek och museum

Bibliotek med alternativa driftsformer 2011

Utvärdering upphandling av biblioteksverksamhet Nacka kommun 2015-09–25

Tobias Willstedt

Nationell biblioteksstatistik och långsam biblioteksdöd

bibliotek 2016KB:s biblioteksstatistik visar på en bred nedgång av användandet av bibliotekens tjänster som bara delvis kompenseras av ett ökat användande av bibliotekens digitala tjänster. Samtidigt fortsätter antalet folkbibliotek att sjunka och vi ser att många skolor fortfarande saknar bemannade skolbibliotek.

Förra veckan släpptes KB:s Bibliotek 2016 – den samlade nationella biblioteksstatistiken över de offentligt finansierade biblioteken i Sverige. Det är intressant läsning. Statistiken visar bland annat på avsaknaden av bemannande skolbibliotek. Att många skolor saknar skolbibliotek är något som med jämna mellanrum flyter upp i den offentliga debatten – fortfarande har bara drygt hälften av landets 1,3 miljoner elever tillgång till ett skolbibliotek med ungefär halvtidsbemanning. Det som är tråkigt är att vi inte kan se någon positiv utveckling vad gäller bemannade skolbibliotek trots att många beslutsfattare och andra ger uttryck för sin bestörthet när dessa trista fakta då och då uppmärksammas. Bemanningen på biblioteken är i stort sett oförändrad jämfört med föregående års mätning.

Vidare så kan vi i statistiken se en kraftig ökning av utlånen av e-medier på hela 25 %. Detta sker samtidigt som vi också ser stigande försäljningssiffror av e-medier i Sverige. Tyvärr går lånen ned generellt eftersom de fysiska boklånen går ned mer än de digitala ökar. Även vad gäller besöken på folkbiblioteken ser vi samma trend. De digitala besöken ökar, men inte tillräckligt för att kompensera att det är färre fysiska besök än 2015.

Nedgångarna på lån och besök gäller alla biblioteksformer men enbart på folkbiblioteken kan vi konstatera att utlåningen av fysiska medier minskat med 4 procent, från 63 miljoner till 61 miljoner lån. Folkbibliotekens fysiska besök har minskat med en miljon i jämförelse med 2015.

Den negativa trenden med folkbibliotekens långsamt sjunkande lån har varit tydlig sen 90-talet. Dystert? Jag tycker inte vi kan diskutera de här sjunkande siffrorna utan att samtidigt nämna att folkbiblioteken har minskat i antal, från 1 539 år 1995 till 1 132 år 2016 – vi kan alltså tala om en långsam biblioteksdöd om vi ser på utvecklingen under ett längre tidsperspektiv. Under 2016 lades 13 folkbibliotek ned och KB kommenterar att utlåningen minskar i takt med att folkbiblioteken i Sverige läggs ned. Lånen och besöken minskar men det måste vi ställa i perspektiv till att tillgången till folkbibliotek har blivit sämre ute i landet. Så färre lån och besök kan delvis förklaras med en försvinnande politisk vilja att driva och satsa på folkbibliotek.

Som helhet kan KB redovisa att antalet bibliotek (alla biblioteksformer) inom urvalsramen har minskat sedan föregående mätning från 2 304 till 2 239. Det finns således 65 färre bibliotek inom urvalsramen jämfört med 2015 (en minskning på 3 procent).

Länkar:

Sveriges officiella biblioteksstatistik 2016 | Biblioteksstatistik

E-böcker ökar och biblioteken satsar på barn och unga – Kungliga biblioteket

Tobias Willstedt