Etikettarkiv: folkbibliotek

”En infödds argôt” – om språket i sociala medier

Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):

Och ibland har jag talat med en infödds argôt,

med beständigt på tok, det var svårt att förstå,

det blef aldrig i lifvet begripet1

Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.

Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.

Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:

  1. Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare. 
  2. Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem. 
  3. Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik. 

Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier. 

För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör. 

Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den. 

…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…

Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.

Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag. 

Tobias Nordberg

Fotnoter

  1. Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
  2. Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
  3. Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
  4. Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Ett annat sätt att se på biblioteksstatistiken

Vi skrev alldeles nyligen på denna sida om den statistik över Sveriges bibliotek som släpps varje år – vi brukar ju vanligtvis sammanfatta och kommentera den. Och  om jag ska vara ärlig är det oftast samma punkter vi brukar lyfta – antalet bibliotek, antalet totala utlån och antalet totala besök. Antalet digitala bibliotekslån brukar också vara intressanta, och vissa andra trender som antalet meröppna bibliotek. Det brukar inte se så annorlunda ut hos de andra instanser som kommenterar statistiken, som exempelvis Svensk biblioteksförening. 

Men i år funderade jag över detta efter att jag publicerat mitt vanliga inlägg. Är detta i själva verket det som är mest intressant? Om jag bara utgår från mig själv så är det mycket annat som är värt att nämna:

  • 26% av Sveriges befolkning är aktiva låntagare på ett folkbibliotek. Trots att mängden besök och utlån sjunker, så har denna siffra hållit sig ganska konstant sen 2015. Då kan man anta att folkbibliotekens verksamhet är relevant för ungefär samma andel av befolkningen.
  • 61% av de aktiva låntagarna inom hela bibliotekssystemet (63% på folkbiblioteken) är kvinnor. Också en siffra som hållit sig ganska konstant sen 2015. Varför är det så och vad betyder det?
  • Det är värt att notera att folkbiblioteken behåller nivån på bestånden för barn och unga under de senaste åtta åren trots att de totalt sett minskat sina fysiska bestånd. Utlåningsgraden är mycket hög, och utlån till denna grupp har till och med ökat något sen 2018. (men sjunkit sen några år tillbaka).
  • Om jag läser statistiken rätt så ser det ut som att andelen aktiva låntagare under 18 stiger.
  • Vad gäller den prioriterade gruppen personer med funktionsnedsättning är det värt att notera att Legimus, den digitala bibliotekstjänsten med litteratur i tillgängligt format, har ökat markant i popularitet. Utlån från Legimus har stigit kraftigt sen 2018.
  • Att den totala utlåningen i riket av tillgängliga medier har ökat med 26 procent sedan föregående mätning kan till stor del förklaras av utlåningen från Legimus. Totalt sett lånades det ut närmare 3,9 miljoner sådana medier under 2019, vilket kan jämföras med 2,9 miljoner 2015.
  • Det är svårt med språk: “Alla bibliotekssystem klarar inte av att särskilja språkinformation. Särskilt svårt har det upplevts att ta fram uppgifterna om antal elektroniska titlar. Därför är värdena som rapporteras på kommun och riksnivå underskattade utom i de fall som folkbiblioteken ingår i kommunöverskridande katalogsamarbeten, då kan värdena vara överskattade. ” Av detta drar jag slutsatsen att det inte går att säga så mycket om bibliotekens mångspråkiga bestånd och utlån genom denna statistik?

Trots avsaknaden av underlag vad gäller språk så undrar jag om man ändå kan läsa statistiken som ett bevis på ett något ökat genomslag för bibliotekslagens prioriterade grupper?

Läs mer

Tobias Willstedt

Nu kan vi läsa biblioteksstatistiken för 2019!

Förra veckan släppte KB Bibliotek 2019 – den samlade nationella biblioteksstatistiken över de offentligt finansierade biblioteken i Sverige. Vad kan vi vänta oss av den? Vi har redan läst i Kulturanalys Nordens rapport Folkbibliotek i Norden att antalet folkbibliotek har minskat i de nordiska länderna sedan 2015. Störst minskning syns i Sverige där antalet har minskat med 36 stycken bibliotek. I samma rapport står det att boklånen minskat med 16 procent i de nordiska länderna, men detta verkar bara gälla de fysiska lånen. Vi kan komplettera de siffrorna med att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor varnar för att antalet unga som läser böcker varje vecka sjunkit från 60 till 30 procent mellan 2007 och 2018. Här avviker dock unga utrikesfödda från trenden: 2018 läste nästan varannan ung utrikesfödd varje vecka, jämfört med knappt var tredje av unga inrikes födda. De besöker också bibliotek i större utsträckning än barn som fötts i Sverige. Det är alltså stora förändringar på gång i biblioteks- och bokläsar Sverige.

Så vad står det då i Bibliotek 2019? I KB:s pressmeddelande kan vi bland annat läsa att:

  • Årets rapport visar att användningen av de svenska biblioteken är hög, men håller på att digitaliseras. Det görs nu i genomsnitt 8,4 nedladdningar av e-medier per invånare, främst i form av e-böcker eller tidskrifter. Om man enbart räknar e-böcker har nedladdningen ökat med 14 procent sedan 2018.
  • Den totala utlåningen av fysiska medier (exempelvis tryckta böcker, dvd:er och skivor) har minskat med närmare 7,8 miljoner sedan 2015. Under förra året syntes en liten ökning jämfört med 2018, men den beror främst på att antalet omlån har ökat.
  • Folkbiblioteken köper in allt färre filmer på fysiska bärare, till förmån för film via streamingtjänster. I 92 kommuner går det att ta del av film via nätet utan att besöka biblioteket.
  • Antalet timmar meröppet på folkbibliotekens huvudbibliotek har ökat med 28 procent sedan föregående år. Nu finns meröppna bibliotek i nästan hälften av landets kommuner.
  • Det totala antalet besök till svenska bibliotek har minskat från 81,8 till 81,0 miljoner mellan 2018 och 2019. Folkbiblioteken står för den största minskningen, med en miljon färre besök under 2019. En förklaring kan vara den ökade användningen av bibliotekens e-resurser.
  • Antalet skolbibliotek som är bemannade på minst halvtid har ökat något. Dock saknar fortfarande 34 av landets kommuner antingen ett enskilt halvtidsbemannat skolbibliotek, eller ett integrerat skolbibliotek.

Läs mer

Tobias Willstedt

Främjar bibliotek verkligen demokrati?

Popowich, Sam (2019). Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach. Sacramento, CA: Library Juice Press

Ett bokomslag med texten: Sam Popowich Confronting the Democratic Discourse of Librarianship.

Med boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship vill Sam Popowich utmana föreställningen att bibliotek självklart främjar demokrati. Det lyckas han också med, även om hans egen framställning tenderar att istället bortse från bibliotekets demokratiska potential.

Föreställningen att bibliotek, särskilt folkbibliotek, per automatik fyller en demokratisk funktion är stark inom biblioteksfältet. Bibliotekslagen slår fast att bibliotek ska främja den demokratiska utvecklingen och den nyligen framlagda nationella biblioteksstrategin bär titeln Demokratins skattkammare och slår fast att biblioteksväsendet försvarar demokratin. I dagens politiska klimat där nedskärningspolitik ofta slår hårt mot folkbiblioteken blir dessutom argument om bibliotekets nödvändighet för demokratin ett kraftfullt slagträ i kampen mot nedläggningar och minskade resurser.

Också biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning tar många gånger bibliotekets demokratiska roll för given. Exempelvis utgår det inflytelserika forskningsprojektet Almpub (The ALM-field, Digitalization and the Public Sphere), som finansieras av Norges forskningsråd men som också involverar svenska forskare, från att bibliotek fungerar som offentliga sfärer.

Under senare år har dock flera inflytelserika forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som tar sin utgångspunkt i bibliotekets demokratiska funktion, såsom John Buschman och Wayne Wiegand, efterfrågat en djupare diskussion om hur folkbibliotek bidrar till den demokratiska utvecklingen. Sam Popowich tar avstamp i en sådan diskussion, men han nöjer sig inte med att ta fasta på uppmaningen och ta vid där Buschman och Wiegand slutar sina diskussioner. Istället konfronterar han det grundantagande som Buschman och Wiegand tar för givet – nämligen en existerande demokrati med jämlika förutsättningar.

Sam Popowich är bibliotekarie på University of Alberta och doktorand i Internationella studier. I sin text använder han marxistisk teori, med referenser till bland andra Marx, Lenin och Gramsci (och Andreas Malm!). Det tunga teoretiska ramverket tenderar stundtals att begränsa snarare än berika analysen, när nyanser, komplexitet och motsägelsefulla processer förenklas till en svartvit bild. Exempelvis beskrivs biblioteket bitvis som en entydigt förtryckande institution med funktionen att forma produktiva medborgare; ”the library operates as an agency of social control and reproduction, a mechanism by which capitalist society is never challenged” (s. 94). En sådan beskrivning blundar för att bibliotek samtidigt kan bidra till att forma motrörelser och medborgare som motsätter sig den rådande ordningen.

Popowich analys är dock inte genomgående så kategorisk och han skriver själv om hur bibliotek har medverkat till att bistå invånarna när andra samhällsinstitutioner svikit. Sådana exempel menar jag understryker den motsägelsefullhet som ryms inom biblioteksinstitutionen och detta hade Popowich med fördel kunnat diskutera och analysera djupare.

Bokens huvudsakliga styrka är ändå Popowichs bidrag till diskussionen om bibliotekets funktion i samhället. Popowich visar att tidigare forskning som säger sig vilja fördjupa diskussionen om bibliotekets demokratiska roll utgår från att den liberala demokratin de facto är, eller har varit, en reell demokrati. John Buschman problematiserar att marknadskrafter får allt större inytande vilket därmed hotar centrala demokratiska funktioner. Dessa centrala funktioner tas därmed för givna. Wiegand ifrågasätter om biblioteket verkligen fyller en demokratisk roll genom att tillgängliggöra information då många besöker biblioteket för helt andra ändamål. Denna analys grundas endast i hur enskilda individer upplever eller använder biblioteket.

”I ett sammanhang där bibliotekets demokratiska roll allt för ofta tas för given och där den liberala demokratin framställs som naturligt och självklart ”god” är Popowich bok välbehövlig.”

Popowichs analys visar hur folkbiblioteket både i samtiden och i en historisk kontext hyllas som en institution som främjar frihet och demokrati samtidigt som grupper av invånare utestängs från samma bibliotek. Ett slående exempel är hur svarta utestängdes från folkbiblioteken i USA samtidigt som biblioteksföreträdare proklamerade vikten av att bibliotek fritt tillgängliggör information åt alla. På motsvarande sätt är den liberala demokratin, som sägs representera jämlikhet och lika villkor, sammanvävd med kolonialisering och förbud mot facklig organisering. Processer av exkludering och diskriminering är därmed inneboende i både den liberala demokratin och biblioteket som växt fram i nära relation med denna.

I ett sammanhang där bibliotekets demokratiska roll allt för ofta tas för given och där den liberala demokratin framställs som naturligt och självklart ”god” är Popowich bok välbehövlig. Jag menar dock att en analys av biblioteket måste våga öppna upp för mellanrummen som tillåter ett ”både och”, där bibliotek både kan rymma exkluderande processer och potential till delaktighet och förändring – men där inget tas för givet.

Lisa Engström

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Nu kan vi läsa biblioteksstatistiken för 2018!

Idag släppte KB Bibliotek 2018 – den samlade nationella biblioteksstatistiken över de offentligt finansierade biblioteken i Sverige. I vanlig ordning är det intressant läsning. Det finns utveckling att glädjas åt men dessvärre visar rapporten också på ett antal fakta som man kan tolka som att biblioteksverksamheten befinner sig på reträtt i många delar av landet.

I rapporten kan vi bland annat läsa att:

  • Kommunerna fortsätter att stänga bibliotek samt att minska öppettider och inköp av böcker. Det har blivit färre offentligt finansierade bibliotek som är minst halvtidsbemannade och på något sätt tillgängliga för allmänhet eller elever. Totalt sett en nedgång med 45 stycken sedan mätningen året innan.
  • Sedan millennieskiftet har antalet folkbibliotek i Sverige minskat med 24 procent. Samtidigt har antalet meröppna bibliotek ökat och finns nu i 114 kommuner.
  • Folkbibliotekens utlåning av e-böcker har ökat med nästan 30 procent på ett år och är nu uppe i 2,3 miljoner lån.
  • De fysiska lånen fortsätter sjunka. Jämfört med förra året är utlåningen 4 procent lägre, vilket innebär 3 miljoner färre fysiska utlån. Totalt gör befolkningen 68 miljoner fysiska lån, där åtta av tio sker på folkbiblioteken. Samtidigt har folkbibliotekens bestånd av tryckta böcker minskat med en femtedel på tio år.
  • Färre besöker biblioteken men varje invånare besöker i snitt ett bibliotek åtta gånger per år. Däremot är det bara en fjärdedel av befolkningen som kan beskrivas som aktiva låntagare.
  • Biblioteken har en viktig roll för att höja invånarnas it-kompetens. Under 2018 anordnades 5 procent fler sådana aktiviteter jämfört med föregående år, främst av folkbiblioteken.
  • Ovanligt många skolor rapporterar att de, av ekonomiska skäl eller svårigheter att rekrytera, inte kan halvtidsbemanna skolbiblioteken. Bara 37 procent av landets skolelever har nu tillgång till enskilda skolbibliotek med minst halvtidsbemanning. Samtidigt är skolbibliotekens inköp låga och fortsätter att minska.

Trots stort engagemang och statliga satsningar på Sveriges bibliotek (Stärkta bibliotek, arbetet med Nationell biblioteksstrategi) så verkar det återstå mycket att göra.

Läs mer

Tobias Willstedt