Tag Archives: folkbibliotek

Arbetsmiljön och *UPPDRAGET*

Bibliotekskort med text: Välkommen till det försummade biblioteket

I svallvågorna av reportage om bibliotekens arbetsmiljö kommenterar DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförening bibliotekens uppdrag.

Det har rapporterats och debatterats om folkbibliotekens arbetsmiljö och uppdrag igen. Biblioteksarbetare vittnar i DN om hur svårt det är att få ihop det när man måste göra i princip allt för alla under otacksamma förhållanden. Från DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförenings håll funderar man över hur denna verkligheten har att göra med folkbibliotekens uppdrag. Biblioteken måste hitta tillbaka till sitt kärnuppdrag verkar DN:s Per Svensson mena i en ledare, med fokus på böcker och bildning. Glöm inte att världen har förändrats! Det räcker inte längre! svarar Svensk biblioteksförening utan att riktigt kommentera de negativa konsekvensera ett alltför fluffigt uppdrag kan få för professionen och de enskilda medarbetarna.

En omskriven undersökning visar att de som arbetar på bibliotek har lika höga stressnivåer som sjuksköterskor. Man ville i undersökningen ställa en grupp som man antog hade en lugn arbetsmiljö (bibliotek) gentemot de som hade vedertaget stressig miljö (vården). Själva utgångspunkten i sig är ju ett problem eftersom biblioteksarbetare inte ens får känna sig sedda i det att deras jobb faktiskt kan vara ganska kämpigt ibland.

Jag fastnar för en text av Katie Mclain (”I’m not a superhero”) om hur det kan kännas att jobba på bibliotek, och slitas mellan alla kraven och det hyllade ”UPPDRAGET” som inte lämnar en någon ro, inte minst för att det känns så viktigt.

{..] librarians have to wear a towering stack of hats when they’re at work. In my own job, I provide technology assistance, research assistance, readers’ advisory, and notary services, and those are just the roles outlined in my job description. We also have a significant number of patrons who require social services that address issues such as homelessness, counseling, mental illness, unemployment, and drug dependency. Sometimes these people are just looking for resources, but sometimes they come to the library hoping that the library employees themselves can solve their problem.

This may be the point where I start to lose some of the librarian readers who say that we have to wear these hats because we’re vital figures in our communities, and it’s our job to provide these services (and more) to the people who need them. I heartily agree. I believe in the values of librarianship with every fiber of my being, and even though I have written publicly about some of the problems I’ve seen within the library world, I still love my profession. I fully believe this was the job I was meant to have. It gives me purpose and direction and warm fuzzies. But it also can take a seriously negative toll on our mental health.

LIBRARY BURNOUT

As much as I want to be a helpful, prominent figure in my library’s community, I only have so much of myself that I can give every day before I start to feel exhausted, anxious, and overwhelmed. I’ve come home in tears after busy days because there were so many people who needed something from me, who needed my attention, my compassion, my ability to seemingly work miracles.

En tanke är väl att om bibliotekens arbete blir alltmer omfattande och fragmentiserat på grund av våra målgruppers behov så kommer stress och psykisk ohälsa att öka. Om biblioteken inte får redskap och resurser att hantera det så måste vi prata avgränsningar, oavsett hur viktigt vårt uppdrag är.

Länkar:

När biblioteket i Åmål tog det drastiska beslutet att låsa dörren vände det

Per Svensson: Slagborrar istället för böcker – biblioteken har ett identitetsproblem.

Vi kommenterar Per Svenssons ledare i DN idag (Svensk biblioteksförening)

Bibliotekarier lika stressade som sjuksköterskor

I’M NOT A SUPERHERO: THE STRESS OF LIBRARY WORK

Tobias Willstedt

Diskriminerar bibliotekarier?

aktuellt - rosa-parks (Balsam Karam)Folkbibliotekens verksamhet ska inkludera alla. Hur bra lyckas vi med detta uppdrag? En nyligen utgiven studie har tittat närmare på om och hur bibliotekarier i USA diskriminerar afroamerikaner.

Folkbiblioteken har ett tydligt samhällsuppdrag att förmedla information och verka för spridning av litteratur och läsning. Men biblioteken har också ett tydligt demokratisk uppdrag, som handlar om att göra lokaler och samlingar tillgängliga för alla, oavsett vem du är, hur du ser ut eller varifrån du kommer.

Detta uppdrag styrs bland annat av bibliotekslagen, vars andra paragraf säger: ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. […] Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.”

Folkbiblioteken styrs även av internationella dokument, bland annat IFLA:s/UNESCO:s Folkbiblioteksmanifest. I paragraf två kan man läsa: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Paragraf sju talar om att ”främja kontakten mellan olika kulturer och stimulera en kulturell mångfald”.

Jag tror att arbetet för inkludering och mångfald är något som ligger många biblioteksarbetare varmt om hjärtat och är något vi nästan tar för givet. Huruvida bibliotek ändå kan verka exkluderande och diskriminerande är något som det inte forskats på i någon större utsträckning i Sverige. I USA däremot som har en lång historia av institutionaliserad segregation (ja även vad gäller biblioteken) så är man mer vaksam. Nyligen presenterades studien ”Racial Discrimination in Local Public Services: A Field Experiment in the US∗”. Dessvärre visade forskarnas undersökning på skillnader i hur personer blev bemötta av bibliotekspersonal:

What we found is that 69 percent of U.S. libraries sampled reply to requests from a person with a white-sounding name (we used Greg Walsh and Jake Mueller) while the response rate for those with a black-sounding name, either Tyrone Washington or DeShawn Jackson, was lower, at 65 percent. This difference of four percentage points is statistically significant: we can exclude with a high degree of confidence that it is owing to simple randomness.

/…/

We also found a similar difference in terms of the politeness of the replies. While on average 72 percent of replies from librarians address the sender by name or contain some form of salutation, this is five percentage points less likely to happen if the reply is to a person with a black-sounding name. So, a person with a distinctively black name is not only less likely to receive a reply, if a reply is sent, it addresses the recipient in a less polite manner.

Det hade varit intressant att ta del av liknande studier om bibliotekens arbete i Sverige. Ett antirasistiskt arbete måste bygga på både kunskap och självreflektion, och där har vi fortfarande lång väg att gå.

Länkar:

Do Librarians Discriminate? | BackTalk

A History of US Public Libraries: Segregated Libraries

BiS antirasistiska manifest

Tobias Willstedt

På djupt vatten om MIK och folkbibliotekens förändring

bis omslag 201702

Denna recension är hämtad ur bis 2017:02

I inledningen av Marika Alnengs bok Folkbibliotek i förändring mejslas en bild av vår föränderliga samtid ut. Vi känner alla igen den: Filterbubblorna har gjort oss faktaresistenta. Världen har blivit global men samtidigt fragmenterad och komplex. Tidigare allmängiltiga sanningar, tillförlitliga källor och experter utmanas allt mer av relativitet, sensationslystnad och känsloargument. Författaren menar att ett välutvecklat och genomtänkt arbete med MIK behövs nu mer än någonsin tidigare. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men för folkbiblioteken och bibliotekarierna som är verksamma där innebär det både en förskjutning av perspektiv och en omvärdering av kårens praktiska kunnande. Tiotusenkronorsfrågan är således: Hur gör vi nu då? Samtidigt gror en försiktig skepsis i läsaren. Jag tycker mig snart känna igen ett mönster där alla slutsatser landar i diffusa uppmaningar om att reflektera eller medvetandegöra. Praktikern i mig tvivlar därför på att Folkbibliotek i förändring kommer landa i några handlingskraftiga argument.

folkbibliotek i förändring

Alneng, Marika (2017). Folkbibliotek i förändring: navigera med medie- och informations- kunnighet. Lund: BTJ Förlag.

Första halvan av boken introducerar och ringar in det svårfångade begreppet MIK medan andra halvan ägnas åt konkreta exempel på hur folkbibliotek arbetar med MIK-relaterade frågor. Genomgående blandas egna erfarenheter från författarens yrkesliv med kollegors från andra delar av landet samt kärnfulla instick från diverse teoretiker. En annan genomgående trend är att det saknas presentationer av dessa teoretiker och deras akademiska hemvist, vilket gör det svårt för läsaren att bedöma relevansen i deras slutsatser. Bokens båda delar antar, trots ämnets komplexitet, en ganska svepande form och allt är avklarat på cirka 120 sidor.

Alneng konstaterar att folkbiblioteken inte behöver börja från början i arbetet med att möta samtidens utmaningar. I de allra flesta fall finns en mycket god MIK-infrastruktur på plats redan idag. I princip kan vi påstå att folkbiblioteken arbetar med MIK bara genom att hålla öppet; biblioteksrummet är fullt av varierande och kvalitativa medier och personalen har hög informationskompetens. Teknik, såsom datorer och Wi-Fi, finns tillgängligt för besökarna. Dessutom ligger arbetet med MIK helt i linje med folkbibliotekens lagstadgade uppdrag. Men för att möta den närmast dystopiska utveckling som nämndes i inledningen krävs också en förskjutning av bibliotekariens fokus. Vi måste, med författarens ord, se på vår befintliga verksamhet ”med MIK-glasögon på”. Detta alldeles oavsett den överhängande – och i boken obesvarade –resursfrågan.

Lösningarna som framställs i boken rör sig mellan punktinsatser, som event och programverksamhet, och mer övergripande insatser, som att skriva in MIK i biblioteksplanen, samverka med externa parter (exempelvis medborgarkontor, andra bibliotek, volontärer och företag) och fortbildning av yrkeskåren. Det väsentliga Alneng vill förmedla handlar om ägande, biblioteket måste våga äga processen. Det här är (delvis, men ändå) vår utmaning. Med det uppdrag som folkbiblioteken har kan vi helt enkelt inte ducka för digitaliseringen och det nya informationsklimat som gror i dess spår. Digitaliseringen av demokratin kräver en förhöjd digital litteracitet och där har folkbiblioteket en viktig roll att spela. Alneng konstaterar också, i linje med detta resonemang, att det helt enkelt inte längre är meningsfullt att tala om det digitala som något frånskilt den övriga verksamheten. Hur vi kan efterleva detta, med oförändrade resurser, utan att förringa vårt arbete med böcker, läsning och berättande framgår inte, frånsett ett enkelt konstaterande att det inte behöver finnas någon motsättning. Och även om begreppet MIK mycket väl kan och bör vara överförbart på analoga källor ägnas dessa medier knappt en rad i boken. Det är praktiskt för tesen Alneng för, men knappast nog för att vinna över yrkeskårens mer skeptiskt lagda falanger.

Svaret på frågan jag inledningsvis ställde mig (kommer boken besvara tiotusenkronorsfrågan?) formuleras så småningom inte helt oväntat till ett ”nja”. Boken bottnar inte riktigt i det djupa vatten den gett sig ut på. Alneng återkommer gång efter annan till hur ”viktigt” och ”nyttigt” det är att ”reflektera” och att vara ”medveten” om sakernas tillstånd och bibliotekens roll. Och det kan absolut vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna jobba med MIK-relaterade frågor, men det är knappast den strategiska handlingsplan som krävs. Exemplen på aktivt arbete med MIK som avhandlas i bokens andra hälft är också en ganska svepande genomgång: Det är programmering med Scratch och makerspace- aktiviteter. Det är Cryptoparty i Västerås, inspirationsföreläsningar i Vällingby och filmvisning med Viralgranskaren i Kramfors. Jag förstår och uppskattar författarens syfte med det. Det visar upp en bredd på aktiviteter, för olika målgrupper med varierande tilltal. Det framgår att arbetet med MIK kan utföras både med klämkäck lekfullhet och som torr folkbildning. Men genomgången lämnar mig ändå lätt blasé. Dels är jag övertygad om att yrkeskåren redan är väl medveten om möjligheten att lyfta MIK-relaterade frågor genom att engagera externa aktörer i programverksamheten. Dels finns det en risk att en sådan utformning går stick i stäv med påståendet om att det inte är meningsfullt att skilja det digitala biblioteket från det analoga.

Boken avslutas med en kortfattad tipslista över olika organisationer och hemsidor som kanfungera som informations- och inspirationskällor i arbetet med MIK, samt en käll- och informantförteckning. Tipslistan, som är indelad i olika teman (som Sökteknik, Källkritik och Nätetik), är säkert användbar vid uppstart av MIK-projekt, men upplevs även den som väl tunn med tips som ”bli en wikipedian” eller ”utmana dina kollegor till en Google-fri dag”. Om boken läses som en handbok för överlevnad i djungeln av samtidsutmaningar så är Folkbibliotek i förändring inte helt lyckad, men som ett underlag för diskussion i smågrupper på nästa APT – varför inte?

Karl Brandin

Länkar:

Prenumerera på bis