Kategorier
bibliotek

Vad tillträdesförbud till bibliotek kan innebära

Frågan om att införa tillträdesförbud till bibliotek är komplicerad av många olika anledningar. Nick Jones har dykt ner i juridiken. Han lyfter frågan om proportionalitet som central och menar, att det finns många delar i frågan där det ännu inte finns några svar. Det är därför hög tid att starta en fördjupad diskussion inom biblioteksprofessionen.

Text: Nick Jones

Frågan om att kunna utfärda tillträdesförbud till bibliotek har diskuterats i perioder under hela mitt yrkesliv, men nu är den mer aktuell än någonsin. Den 27 december 2021 kallade justitieminister Morgan Johansson till pressträff för att berätta att regeringen lägger fram en proposition till riksdagen i februari 2022, så att ny lagstiftning som möjliggör tillträdesförbud till bibliotek ska kunna träda i kraft från den 1 juli 2022. Jag har därför ägnat tid till inläsning och tänkande, och pratat med juristen och före detta presidenten i Svea hovrätt Johan Hirschfeldt för vägledning. Hirschfeldt bidrog både tålmodigt och generöst. Men det är jag som bär ansvaret för resonemangen, textens upplägg och dess eventuella fel och brister.1

Promemorian Ds 2019:1

Frågan om det ska kunna utdömas tillträdesförbud till gemensamma allmänna platser har utretts i olika former och utifrån lite olika perspektiv vid flera tillfällen – se exempelvis Ds 2002:25 och Ds 2004:40. Utifrån invändningar som då framkommit i remissbehandlingarna och eftersom förslagen som lagts fram inte fått tillräckligt stöd, så har det inte blivit någon lagstiftning om tillträdesförbud.

Snarare än att gå tillbaka och återge alla tidigare överväganden och förslag hoppar jag fram till promemorian Straffrättsliga åtgärder mot tillgreppsbrott och vissa andra brott (Ds 2019:1), och tar min början i den. Morgan Johansson visade upp denna utredning och refererade till den vid pressträffen, men utan att egentligen beskriva vad den kom fram till. I Ds 2019:1 utreds förutsättningar för reglering om tillträdesförbud till butiker, simhallar och bibliotek. I uppdraget pekas simhallar och butiker ut och därefter är det utredaren som för in biblioteken i utredningen. I korthet konstaterar utredaren, att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att införa reglering som ger möjlighet att stänga ute personer från butiker, simhallar och/eller bibliotek. Men även om det ställningstagandet är tydligt så lämnar utredaren, helt i enlighet med uppdraget, förslag på hur en lag om tillträdesförbud till butiker skulle kunna se ut. Detta kan låta motsägelsefullt, men är enligt Hirschfeldt inte helt ovanligt.

Förslaget som ändå presenteras

Morgan Johansson sa vid pressträffen, att det är utredarens lagförslag som regeringen utgår från i sin lagrådsremiss. I nedkortad form ser det förslag som överlämnats till Lagrådet för yttrande ut så här: Tillträdesförbud får inte avse den som är under femton år. En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att hen kommer att begå brott eller allvarligt trakassera någon som befinner sig på platsen. En person kan få tillträdesförbud till ett bibliotek, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att hen där kommer att väsentligt störa verksamheten eller orsaka betydande skada på bibliotekets egendom.

Vid bedömningen av om det finns en sådan risk, ska det särskilt beaktas om personen tidigare har begått brott på eller i anslutning till platsen. Brott som personen har begått före femton års ålder får inte beaktas. Allmän åklagare prövar frågor om tillträdesförbud. En fråga om tillträdesförbud tas upp på skriftlig ansökan av den som äger eller förestår en rörelse på platsen som förbudet avses skydda. En fråga om tillträdesförbud kan också tas upp på anmälan av Polismyndigheten. En sådan anmälan får bara tas upp om den som förbudet avses skydda samtycker till det. Tillträdesförbud ska gälla för en viss tid, högst ett år, och får därefter förlängas med högst ett år i taget.

Proportionalitet

Även om Ds 2019:1 ibland är lite knepig läsning, tycker jag att den erbjuder intressanta och välövervägda resonemang. Det blir dessutom väldigt tydligt, att utredaren har försökt sätta sig in i bibliotekens utmaningar på ett sätt som jag uppskattar och som är förhållandevis ovanligt, då någon utanför biblioteksprofession och biblioteksexpertis pratar bibliotek. Jag testar tanken om att det är en bra utredning på Hirschfeldt och får medhåll, ”den håller god kvalité”. Listan på överväganden och skäl till att utredaren landar i sitt ställningstagande kan göras lång, men jag vill uppehålla mig vid frågan om proportionalitet, då jag förstår det som ett avgörande resonemang i sammanhanget. Det är en viktig fråga inom juridiken och frågan om proportionalitet har hjälpt mig förstå de värden som ställs mot varandra i frågan om tillträdesförbud på bibliotek.

Proportionalitetsprincipen är en juridisk princip som ska innebära en avvägning mellan åtgärd och ändamål. Kravet om proportionalitet ska kunna ställas på all lagstiftning och ska föras in i bedömningen i rättstillämpningen då när ärenden behandlas. Detta regleras i regeringsformen och numera även i förvaltningslagen, men Hirschfeldt berättar att vi historiskt inte pratat så mycket om denna princip i Sverige, men att diskussionen blev mer framträdande i och med EU-anslutningen. Åtgärder för minskad smittspridning under coronapandemin har även de lyft behovet av att bedöma proportionalitetsfrågorna. Det gäller covid-19-lagen och även rekommendationer och allmänna råd. Hirschfeldt berättar att nödvändigt och ändamålsenligt här ska innebära ”minsta möjliga intrång”.

Proportionalitetsdiskussionen blir särskilt angelägen då en reglering om tillträdesförbud på bibliotek ju faktiskt skulle innebära inskränkningar på särskilt skyddsvärda intressen, som dem som återges i 2 kap. i regeringsformen, se exempelvis rörelsefriheten och informationsfriheten. När det gäller biblioteken skulle även den enskildes rätt till bibliotek, såsom det formuleras i bibliotekslagen inskränkas. ”Det är en stark kedja, en nära koppling, mellan regeringsformen och bibliotekslagen”, säger Hirschfeldt. För att illustrera detta tipsar han om SOU 1972:15, Ny regeringsform, ny riksdagsordning. På sidan 156 läser jag under rubriken Rätten till information, ”även i övrigt måste det finnas möjligheter för allmänheten att genom lån på bibliotek, genom inköp eller på annat sätt bereda sig tillgång till information”.

Även om särskilt skyddsvärda intressen inte kan ses som något absolut hinder mot en reglering om tillträdesförbud krävs dock väldigt starka skäl för att göra inskränkningar. Lagstiftning som möjliggör tillträdesförbud på bibliotek bör alltså ses som ett undantag och ska då avse skyddsintressen som är särskilt värdefulla. En annan ofrånkomlig del av avvägningen är dessutom att den enes rätt och tillgång till information, under goda och trygga former, i vissa lägen kan ställas mot den andres rätt till exempelvis rörelsefrihet. Sammantaget är detta helt klart en ”stor och känslig fråga, med svåra avvägningar som ska göras”, som Hirschfeldt säger.

Mer om proportionalitet

En något självklar men ändå viktig reflektion är, att utredaren får svårt att bedöma proportionaliteten då bilden av hur de brott och störningar som äger rum på bibliotek, och som i grunden skadar bibliotekens förutsättningar att utföra sitt uppdrag, faktiskt förblir oklar. Detta konstaterande i utredningen föranledde regeringen att lämna i uppdrag till Brottsförebyggande rådet (Brå) att genomföra en kartläggning, vars syfte var att utgöra ett underlag för regeringens överväganden i reglering om ett tillträdesförbud (Rapport 2020:10).2 I vilken utsträckning ett eventuellt tillträdesförbud skulle komma att aktualiseras i praktiken kunde inte heller besvaras med utgångspunkt i Brå-kartläggningen. I rapporten konstateras, att det förelåg fortsatt ovisshet kring huruvida verksamheterna faktiskt skulle ansöka om tillträdesförbud, men också om de i praktiken hade förutsättningar att uppfylla de krav som ställs för att förbud skulle kunna aktualiseras. Kartläggningen konstaterar vidare, att för de flesta simhallar och bibliotek handlar det om förhållandevis få händelser per år och att de flesta är av en lindrigare karaktär. För många verksamheter kommer ett tillträdesförbud därför troligen inte att vara aktuellt. Det finns dock en mindre andel verksamheter som utsätts upprepade gånger, vilket påverkar både personalens arbetsmiljö och besökarnas trivsel.

En annan bedömning som behöver göras i relation till proportionalitet är ifall tillträdesförbud är en effektiv och ändamålsenlig åtgärd. Tanken med tillträdesförbudet är ju att det ska minska antalet brott som begås och minska betydande störningar i verksamheten. Det är oklart om tillträdesförbud verkligen är en effektiv åtgärd för detta. Men även här har utredaren i Ds 2019:1 försökt lyssna in och förstå bibliotekens utmaningar på ett bra sätt, tycker jag, och konstaterar att utmaningarna till stor del handlar om grupper som förfördelas utifrån olika ojämlikhetsdimensioner. Det är också oklart ifall tillträdesförbud är en effektiv åtgärd att rikta mot individer som tillhör dessa grupper.

Ytterligare ett perspektiv i relation till proportionalitet är resurser. Alltså hur stora kostnaderna blir för samhället för införandet av en reglering i relation till vad samhället vinner. Och då inte bara resurser som avkrävs biblioteken som måste avsätta personella resurser, anlita kompetenser, skapa rutiner, rättssäkra processer och administrera anmälningar, men även för exempelvis åklagarmyndighet och domstolar. Även på denna punkt tänker jag att bilden förblir väldigt oklar.

Ett glapp?

Utredaren i Ds 2019:1 menar att det inte är meningsfullt att göra skillnad på de olika bibliotekstyperna vid införandet av reglering om tillträdesförbud. Men jag tänker, att det ändå är i huvudsak folkbiblioteken vi pratar om och att utmaningarna som folkbibliotek står inför till stor del handlar om ojämlikhet och en bristfällig social infrastruktur. Folkbiblioteken står alltför ensamma i relation till många stora samhällsutmaningar.

”Det är alldeles riktigt att sätta in frågan också i större sammanhang, det handlar om viktiga planerings- och socialpolitiska frågor”, säger Hirschfeldt.

”Ja, men nu kan vi som samhälle och politikerna, med ett införande av tillträdesförbud, säga att vi har gjort något. Att vi har agerat och varit handlingskraftiga”, säger jag.

Jag tror det kan ligga en risk i att ännu mer ansvar nu läggs på folkbiblioteket att ensamt hantera olika målgruppers behov och önskemål, snarare än att se till resurstilldelning, förutsättningar och det större sammanhanget, nu då vi får denna hårdföra åtgärd till vårt förfogande. Hirschfeldt konstaterar, att det kommer finnas ett glapp mellan vad som faktiskt står i lagtexten och den framställan som används i en politisk retorik. Det blev väldigt tydligt vid den tidigare nämnda pressträffen, där vår justitieminister varken valde att nämna vilka värden som vägts mot varandra då Ds 2019:1 landat i sitt ställningstagande mot tillträdesförbudet, eller att gå in närmare på själva lagtexten. Han valde att inte heller nämna, att en majoritet av de tunga remissinstanserna gav utredningen medhåll, även om remissynpunkterna både för och emot ställningstagandet återgavs i lagrådsremissen. I stället ägnade sig justitieministern åt just politisk retorik. Men, som Morgan Johansson konstaterade, finns det en bred politisk uppslutning kring frågan och det finns inte någon anledning att tro annat än att denna lag kommer att träda i kraft till sommaren 2022.

Vad professionen säger

Ds 2019:1 behandlade tillträdesförbud till simhallar, bibliotek och butiker. Även om en övervägande majoritet av remissinstanserna var kritiska till tillträdesförbud även till butiker och gav utredningen sitt medhåll, så infördes det en lag (Lag   2021:34), som möjliggjorde tillträdesförbud till butik den 1 mars 2021. Politiken körde alltså över remissinstanserna. ”Det är mindre komplicerat”, ”lättare att få igenom och därför väntade man med simhallar och bibliotek”, säger Hirschfeldt. Problematiken är tydligare då det snattas och avvägningarna som ska göras är mindre grannlaga. Och dessutom har det funnits en långvarig och stark lobby från Svensk handel och butiksägare runt om i landet.

Det är viktigt vad professionerna säger. Det är ingen tillfällighet att det stod ”6 av 10 biblioteksanställda stödjer tillträdesförbud” i Morgan Johanssons korta PP-presentation vid pressträffen. Och att det refereras till DIKs rapport Bibliotek i kristid3 närhelst frågan diskuteras. I en rapport med förhållandevis låg svarsfrekvens tillfrågas biblioteksmedarbetare, om de tycker att besökare som återkommande stör ordningen ska kunna portas från bibliotek, och då svarar 64 procent ja, 25 procent vet ej och övriga svarar nej. Respondenter som arbetar på universitets- och högskolebibliotek är mer positiva till möjligheten att porta besökare vid behov, än vad de som arbetar vid folkbibliotek är. Utredaren i Ds 2019:1 är åklagare (My Hedström), en nyckelaktör i att säkerställa att regleringen är tillämplig, och har landat i en bedömning. Har biblioteksprofessionen, en annan nyckelaktör, landat i någon bedömning? Vet vi verkligen vad vi tycker och vad detta kommer innebära för oss?

Arbetsmiljö och hur ska det gå till?

I regeringens proposition 2020/21:52, som föregick Lag 2021:34 som möjliggjorde tillträdesförbud till butik kunde man läsa följande resonemang om tänkta och önskade konsekvenser av lagstiftningen:

målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Regeringen arbetar efter sex delmål för att uppnå detta. Det andra delmålet avser ekonomisk jämställdhet och inkluderar att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och förutsättningar när det gäller tillgången till arbete, att de ska ha samma arbetsvillkor och samma utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det finns ingen officiell kriminalstatistik, eller annat underlag, som visar på skillnader i utsatthet för kvinnor och män i butik. Däremot är enligt statistikmyndigheten SCB majoriteten av anställda butikssäljare kvinnor (63 procent).

Av detta följer att lagstiftningen, som kan leda till viss minskad utsatthet för de butiker där brottslighet utgör ett problem och till en förbättrad arbetsmiljö, bidrar till att uppnå det jämställdhetspolitiska målet. Avvägningarna är många, men också ofta uppriktigt välmenande – att förbättra biblioteksmedarbetarnas arbetsmiljö är något som definitivt anses som en viktig fråga, och dessutom är jämställdhetsperspektivet viktigt inom en medarbetargrupp där en betydande majoritet utgörs av kvinnor. Därför är det också viktigt med en livfull och slagkraftig diskussion om alla de faktorer som påverkar vardagen på landets folkbibliotek.

”Efter nya lagen: Få portas från butiker”, lyder rubriken i Dagens Nyheter den 30 september 2021. En representant från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum menar i artikeln, att det är för tidigt att uttala sig om den låga andelen som faktiskt får tillträdesförbud och den effekt som det har. Eftersom lagen är så pass ny, kan det vara svårt i den praktiska tillämpningen. Samtidigt uttrycker Svensk handel och butikerna sin frustration över att Åklagarmyndigheten är för restriktiv i sina bedömningar.

”Det finns oenighet i bedömningarna, så blir det ofta”, säger Hirschfeldt till mig i telefon. ”Det behöver gå något eller några år innan det stadgar sig”, säger han vidare. Då jag tittar på en mall som Svensk handel har tagit fram för hur en ansökan om tillträdesförbud i butik ska göras, så ser jag att det är mycket som ska anges: personnummer på den som ska omfattas av förbudet, anledning till tillträdesförbudet utifrån den aktuella händelsen och en historik. Men det ska också beskrivas hur tillträdesförbudet baseras på framtida risk för att personen ska angripa butiken eller dess personal och varför det finns risk för fortsatt utsatthet. Samma krav kommer att ställas på biblioteken. Det är förståeligt att det kommer att ta sin tid innan det blir tydligt hur bevisningen ska säkras. Det är ingen enkel sak.

För att bevisning ska säkras och processen rättssäkras så måste mycket klargöras. Hur ska biblioteken avkräva legitimation från den som anmälan ska göras mot, hur ska den nödvändiga dokumentationen se ut? Får verksamheten exempelvis föra register i denna fråga? Får verksamheten leta runt i verksamhetssystem med personuppgifter insamlade för helt annat ändamål för att försöka identifiera individen som ska omfattas av förbud? Hur ska verksamheten kunna kontrollera att en individ med tillträdesförbud inte tar sig in i verksamhetslokalerna? Vem ska hålla kvar individen som anmälan ska göras mot?

”Detta kommer givetvis bli svårt att hantera. Tillämpningen kommer bli svår.” ”Det kommer bli en viktig uppgift för professionen att sätta sig in i och hantera detta. Särskilt för alla verksamhetschefer. Vad ska detta egentligen att innebära för medarbetarna?” frågar Hirschfeldt.

Och jag håller med honom, här är det hög tid att få igång en diskussion.

Fotnoter

  1. Hirschfeldt har läst igenom texten i sin helhet innan publicering, med särskilt fokus på de avsnitt där han själv tillskrivs kommentarer eller synpunkter.
  2. Simhallar och bibliotek – en kartläggning av brott och ordningsstörningar. Brå Rapport 2020:10. 
  3. Bibliotek i kristid – rapport om hur biblioteken och de anställda har påverkats av coronapandemin. DIK 2021.
Kategorier
bibliotek Norrland

Glesbygdsvardagen bakom statistiken

Enligt den senaste nationella biblioteksstatistiken är Dorotea en av kommunerna med bäst bemanning. Bibliotekarien Karin Råghall frågar sig vad statistiken egentligen berättar – och vad den döljer. 

Text och foto: Karin Råghall

Borgafjäll/Buarkantjahke ligger tio mil från tätorten Dorotea/Kraapohke, där kommunens enda bibliotek finns

Det är en småhektisk dag i maj på Dorotea bibliotek i Västerbottens inland. En reporter från Biblioteksbladet har ringt, jag känner på mig att det gäller KB-statistiken. Vad har de nu hittat för siffra där vi sticker ut? 

Min aning visar sig stämma: enligt reportern har Dorotea och ytterligare någon kommun flest biblioteksanställda per invånare. När jag berättar att vårt bibliotek är ett kombinerat folk- och skolbibliotek uppstår oklarhet kring om vi fortfarande är bäst. 

”Hur många är ni som jobbar då?” undrar reportern. ”3,3 tjänster i kommunen”, svarar jag, och får för mig att reporterns dröjande ”jaha …” antyder att bäst i landet hade krävt något mer.   

Vår grundbemanning utan projektmedel är tre heltidstjänster. Dessa ska utföra allt som bibliotekslagen kräver – ja, ni vet – fixa demokratin, den fria åsiktsbildningen, kunskapsförmedlingen, läsfrämjandet, tillgängligheten, samverkan och den digitala transformationen. Precis som andra folkbibliotek ska vi såklart också ägna särskild uppmärksamhet åt de prioriterade målgrupperna. 

Men där bibliotek i storstäder har specialisttjänster som jobbar med minoritetsspråk, mångspråk, webbkommunikation och den digitala klyftan ansvarar vi för allt. Där bibliotekarier i större kommuner får stöd av professionella kommunikatörer, är vi utlämnade åt våra egna kunskaper (inte ens kommunen har en allmän kommunikatör). Medieplaner, hbtq-handlingsplaner och andra policydokument skriver vi själva efter bästa förmåga. Att vara expert på allt kräver sin tid. 

Geografiska avstånd en utmaning

Som tur är ingår Dorotea i ett bibliotekssamarbete med sju andra inlandskommuner, V8-biblioteken. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att vi ibland blir avundsjuka när vi ser vad större kommuner kan erbjuda sina invånare. 

Vår barn- och ungdomsbibliotekarie är både skol- och folkbibliotekarie, och ska ge biblioteksservice åt en fjällskola sju mil från biblioteket. Det tar större delen av en arbetsdag att besöka fjällskolan och dess cirka 15 barn i årskurserna F-6. Inte minst om vi också passar på att besöka de yngre barnen på pedagogisk omsorg i Borgafjäll (tio mil från biblioteket). För oss känns det självklart att åka. De barnen har väl också rätt att ta del av biblioteksverksamhet? 

Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen.

Även om vi redan visste att det är livsviktigt för människor att ha tillgång till litteratur, blev detta än mer tydligt för oss under coronapandemin. Därför ville vi erbjuda hemleverans av böcker till alla riskgrupper i kommunen, inte bara dem vi enkelt kunde nå i Dorotea tätort. Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen. 

Eftersom ingen Boken kommer-verksamhet fanns på plats sedan tidigare skötte vi i början av pandemin bokleveranser till Borgafjäll i samband med privata resor dit. Nu kanske ni fackligt skolade hajar till – gott så – man ska inte jobba på sin fritid. Ingen har heller krävt att vi ska göra det. Men vi vill inte att man ska missgynnas för att man råkar bo i en fjällby. Jag som i mitt tidigare liv som stadsbo var stenhård i fackliga strider kring gränsen mellan arbete och privatliv kände plötsligt att det var viktigare att utgöra undantaget från regeln att all service läggs ned eller försvinner.   

Var finns engagemanget för glesbygden?

När reportern från Biblioteksbladet ringde passade jag på att berätta att kommunen faktiskt drog ned på en tjänst för tre år sedan, i samband med en större besparing. Då försvann även alla pengar för kulturarrangemang på biblioteket. Jag tyckte det var viktigt att nämna i sammanhanget, eftersom jag misstänkte att lokalpolitikernas motivation att satsa mer på biblioteket knappast skulle öka med statistik som visar att kommunen redan är ”bäst i landet” (låt vara enbart gällande bemanning). Sedan jag började jobba i Dorotea för två och ett halvt år sedan har jag återkommande brottats med tanken på hur jag ska kunna följa bibliotekslagen utan en krona till programverksamhet. 

Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna.

Frågan har ofta gjort sig påmind när jag sprungit eller åkt skidor i skogen under friskvårdstimmen (tänk, den har vi ändå kvar!). Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna. För min inre blick ser jag hur jag står framför dem ilsket viftande med bibliotekslagen och frågar hur det är tänkt att jag ska leva upp till den utan En Krona och har de tänkt på vilken positiv kraft biblioteket kan vara för invånarna och kulturen i en avfolkningsort om vi bara fick chansen och så vidare, och så vidare. 

När pulsen återgått till det normala brukar jag påminnas om att kommunpolitikerna väl sällan kan hosta upp mer pengar bara för att en bibliotekarie får ett utbrott eller två. Dorotea tar redan ut Sveriges högsta kommunalskatt (jo, även den ligan leder vi). Någon omfördelande regionalpolitik att tala om har vi heller inte att luta oss emot, för att inte tala om avsaknaden av rikspolitiker som på allvar engagerar sig för rimliga levnadsvillkor i glesbygd. 

Dorotea kommun i Västerbottens inland är Sveriges tredje minsta kommun sett till antalet invånare (2 500).

Vitt skilda förutsättningar

Men ofta är det ju enklast att rikta ilskan mot dem som är närmast. Det är lättare att kasta en eftermiddagssur blick mot kommunledningen på väg hem från jobbet än att skälla ut de mer svårgripbara strukturer som Po Tidholm påminner om i boken Läget i landet (2017): 

”I det nuvarande systemet, där kommuner bara får in löneskatter, missgynnas många landsbygdskommuner med traditionell näringslivsstruktur och stort externt resursägande. […] År 2014 var skillnaden mellan storstad och glesbygd 5,34 kr [i kommunal skattesats], och ändå räcker pengarna knappt till det som kommunallagen kräver av kommunen. En sjuksköterska i Vilhelmina får efter skatt ungefär 13 000 kronor mindre om året än en sköterska i Stockholm med samma lön, samtidigt som Dagens Nyheters ledarsida går i spinn över en höjning av skatten för höginkomsttagare på 200 kronor om året.”

Joacim Hansson konstaterar i rapporten Folkbibliotek i glesbygd att förutsättningarna för folkbibliotek i glesbygd varierar samtidigt som ”laguppfyllelse sker trots ofta mycket små och ansträngda resurser”. Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag må ha låtit gnällig inledningsvis men faktum är att arbetet som bibliotekarie i en glesbygdskommun är bland det roligaste jag har varit med om. Min upplevelse är dock att tre tjänster är någon slags smärtgräns; färre kan vi inte bli om vi ska kunna bedriva kvalitativ biblioteksverksamhet. 

Statistik med begränsningar

Jag vill därmed också väcka frågan vad vi egentligen får ut av att jämföra kommuner av Doroteas storlek (2 500 invånare) med kommuner som har hundratusentals invånare eller fler. Berättar siffrorna något viktigt som jag missar, eller döljer de snarare den verklighet jag försökt beskriva ovan? Själv tror jag att om glesbygdens särskilda villkor fick ta mer plats, skulle det synliggöra behovet av ökad solidaritet och stärkt samverkan inom bibliotekssektorn. 

Alltihop handlar förstås också om den större frågeställning kring statistik i relation till bibliotekens uppdrag att jobba för likvärdighet och jämlikhet som Nick Johnson-Jones lyfte i bis 3/4 2016: ”Den nationella biblioteksstatistiken säger inte om man gör ett bra jobb”. Detta till synes enkla konstaterande önskar jag att såväl bibliotek som journalister ägnar några allvarliga tankar åt innan det är dags att diskutera KB-statistik nästa gång.  

Källor

  1. Hansson, Joacim (2019). Folkbibliotek i glesbygd – kunskapsläge och praktiska erfarenheter. Stockholm: Kulturrådet. Finns att hämta här: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-89225
  2. Högberg, Charlotte (2016). ”I Huddinge lyfts biblioteket med egenutvecklade statistikmetoder”. I bis 2016:3/4. 
  3. Tidholm, Po (2017). Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror. Luleå: Teg Publishing.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Skolbibliotek

Öppet brev till politikerna i Nordmaling och biblioteken i allmänhet

Hej mina vänner!

Oroa er inte, detta är inte den där sortens öppna brev där jag beklagar mig offentligt men jag ville använda mig av den här formen för att prata om integrerade folk och skolbibliotek, det vill säga den formen som vi har i Nordmaling.

Och ja, jag kommer att försöka få mer pengar till biblioteket (se längst ner), men jag känner att Jag behöver lyfta vad vi faktiskt gör på biblioteket och vad skattepengarna kommer att gå till. Det här är därmed en del av det men samtidigt ett sätt att problematisera och diskutera vår biblioteksform. 

Vi har alltså två biblioteksuppdrag i Nordmaling: folkbibliotekets och skolbibliotekets. Folkbiblioteket har 2,5 heltidstjänster och skolbiblioteket har 0,75 heltidstjänst.

Jag förstår också om det inte är så enkelt att se skillnaden. Ibland misstänker jag faktiskt att det finns bibliotek som blandar ihop uppdragen. Om man ska hålla sig kort (något som jag för övrigt borde öva på) är det nämligen så att skolbibliotekarien arbetar utifrån skolans pedagogiska mål och styrdokument, medan folkbiblioteket snarare ska axla vårt kultur- och utbildnings- och läsfrämjande uppdrag med fokus på barnperspektivet.

Ett viktigt uppdrag för folkbiblioteket är att inspirera till läsning men också samordna kultur och uppmärksamma barn och ungas kulturbehov.  Folkbiblioteket utgår från individens personliga utveckling.

Skolbibliotekarien, den stackaren, har egentligen ett helt annat uppdrag.

Barnens folkbibliotek ska vara kravlöst. Föra barnens talan. Det är extra viktigt nu i debatten kring kultur och läsning. 1 Folkbiblioteket ska vara en plats där berättande av alla former ryms, där konst och kultur förmedlas. Ett viktigt uppdrag för folkbiblioteket är att inspirera till läsning men också samordna kultur och uppmärksamma barn och ungas kulturbehov.  Folkbiblioteket utgår från individens personliga utveckling.

Skolbibliotekarien, den stackaren, har egentligen ett helt annat uppdrag. Skolbibliotekarien ska arbeta för att hjälpa eleverna att nå skolans mål. När folkbiblioteket bjuder in till ännu ett föredrag om sylt med trädgårdsföreningen så använder skolbibliotekarien sin didaktiska förmåga och handleder individer och grupper, både i individuella och kollektiva lärprocesser.

Den största skillnaden är dock kanske att skolbibliotek, vilket inte är helt förvånande, har ett målstyrt pedagogiskt perspektiv och inte ett personligt perspektiv. 

Till och med när våra uppdrag är väldigt lika, som exempelvis vårt läsfrämjande uppdrag, blir det två helt skilda svar beroende på om du arbetar på skolbibliotek eller folkbibliotek. Det låter nästan som en vits:

Ett barn kommer in på biblioteket och frågar: ”Vi ska läsa en bok om romantiken men jag får inte läsa serier för fröken, kan du hjälpa mig?”

Skolbibliotekarien svarar: ”Jag ska hjälpa dig att hitta en bok ur listan som jag har fått av din fröken.”

Folkbibliotekarien svarar: ”Gör revolt. Dracula i serieform är fantastisk och vi funderar på att göra en ungdomspjäs som är baserad på den. 

Nåja, vi kan behöva förhålla oss till forskning om läsning på olika sätt beroende på om vi köper in läromedel och arbetar med mätbara mål. Ibland överensstämmer vårt uppdrag inte alltid med läroplanens fokus på bedömning. 2  

Här är problemet (enligt mig) med integrerade folk- och skolbibliotek: 

I samhället ser vi att de flesta organisationer och institutioner går igenom en institutionaliseringsprocess som gör att man slimmar sitt uppdrag och avgränsar sig gentemot andra institutioner. Det här har inte varit fördelaktigt för folk-och skolbibliotek. 

I samhället ser vi att de flesta organisationer och institutioner går igenom en institutionaliseringsprocess som gör att man slimmar sitt uppdrag och avgränsar sig gentemot andra institutioner. Det här har inte varit fördelaktigt för folk-och skolbibliotek. 

Politiken och allmänheten ser inte den här processen, de ser bara ett bibliotek, men bibliotekarierna vill däremot både nyttja de viktiga politiska begreppen (utbildning, måluppfyllelse och skolfrågor) som kopplas samman med skolbiblioteken samtidigt som man värnar om folkbibliotekets uppdrag. 

Helt plötsligt så samarbetar inte skolbibliotek och folkbibliotek.

Här tycker jag att vi bibliotekarier måste bli mer självkritiska. Vartenda litet kulturprojekt handlar om att utnyttja en samarbetspartner för att lösa vårt uppdrag. Men samtidigt som man har ett utvecklat samarbete med exempelvis Azerbanjans flöjtmusikförening via digitala kanaler så fungerar inte alltid samarbetet mellan folk- och skolbibliotek som ofta till och med befinner sig i samma hus. 

Folkbibliotekarierna drar sig för att arbeta utåtriktat i skolan även om man absolut bör göra det om man får chansen, både för att man inte vill klampa in på skolbibliotekets territorium men också för att man i all välmening kanske kämpar för att få en skolbibliotekarie och inte vill ge sken av biblioteksverksamhet i skolan. 

Jaha kära vänner. Tycker er bibliotekschef nu att integrerade folk- och skolbibliotek är en dålig idé? Svaret på det är absolut inte, tvärtom. Vi som har en så bra fungerande verksamhet skulle kunna bli ett riktigt framgångsbibliotek när det gäller just integrerade folk- och skolbibliotek. Många av våra utmaningar, även bemanning, skulle vi kunna lösa med ett riktigt bra samarbete och att arbeta lite mer med att lyfta varandras uppdrag.

Vi behöver inte arbeta för att nå ungdomarna på vårt folkbibliotek, de är redan här. 

Tommy Bildström. Foto: Jenny Örnberg

Vi har ett bra samarbete med skolan men också ett starkt stöd av lärarna i båda av våra uppdrag. Detta är något som inte alls är självklart och även något som både skolledningen och personalen ska ha ett stort tack för. 

Jag tror att om man engagerar sig i biblioteksfrågor, och skolbiblioteksfrågan, så kommer man att upptäcka att biblioteken upplever sig vara alldeles för underbemannade vilket fler än jag har reagerat på. Vi behöver mer pengar till skolan, kulturen, äldreomsorgen, vården, nya vägar och gud vet vad. Jag önskar egentligen bara att besluten som tas är grundade i en förståelse för att vi har en bemanning på 2,5 heltidstjänster på ett uppdrag och 0,75 på det andra. 

Min stora önskan är att vi får en ökning. En hel tjänst till på folkbiblioteket som också kommer att möjliggöra att vi som folkbibliotek stöttar skolbiblioteket bättre och 25 % till så att vår duktiga och engagerade skolbibliotekarie får en heltid. Då tror jag att vi får chansen att toppa formen, visa vad vi går för och bli det bästa bibliotek som vi bara kan bli.

Jag tror också att biblioteket skulle kunna bocka av många av våra gemensamma utmaningar. Särskilt, men inte enbart, ungdomsfrågor.  

Vänligen skicka pengarna i kontanter (i omärkta sedlar) till:

Tommy Bildström, Bibliotekschef Nordmaling 

Fotnoter

  1. https://norran.se/artikel/j863631r
  2. https://www.bt.se/kultur/lattlast-framjar-inte-alltid-laslust-mest-b9962b74/?fbclid=IwAR1pgCL9mnfpkyjCQT0ARzp65QplbQvcbET8glj2x-0Tv2Q-GeiwVK4uvOY

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
digitalisering

Biblioteket – en digital mötesplats?

Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.

Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.

Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?

För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.

I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.

En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.

Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.

Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.

Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.

Tobias Nordberg

Litteratur

Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek BiS föreningen

BiS beforskat

Den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen har tillsammans med Roger Blomgren skrivit en uppsats i Nordisk kulturpolitisk tidskrift med titeln Offentliga bibliotek som arena för aktivism, där de säger sig analysera tidskriften bis och beskriver hur denna marxistiska organisation gjort ett odemokratiskt övertagande av biblioteken under femtio år. Om detta intervjuas Sundeen i vad som verkar vara hans hemmaarena Världen idag, en högerradikal väckelsekristen webbplats

I podden ger han en mycket vinklad beskrivning av seminariet, Bibliotekarie – tjänsteman eller aktivist, vid Bok&Bibliotek 2019 där han och hans kollega lade fram sina teser om 68vänstern och då speciellt BiS odemokratiskt framfart. Sedan nämner han mina artiklar om seminariet och om aktivism, och konstaterar att jag lever i en bubbla och har noll koll på vad som pågår i forskarvärlden. Hade gärna levt kvar i denna påstådda bubbla och sluppit hamna i den kalla blåblåst som nu i namn av yttrandefrihet, objektivitet, tradition och demokrati går till storms mot såväl kulturlivet som forskarvärlden och public service.

De kritiska tankar jag framförde i de artiklarna blir ytterligare bekräftade i Sundeens poddinlägg och i de två forskarnas artikel. Det finns mycket att säga om deras artikeln och de slutsatser de drar av bara några nerslag i bis och annan biblioteksdebatt vad gäller inköp och urval av media och tjänster. Denna eviga debatt, som ju är folkbibliotekens själva kärna, är inte plats att fördjupa här, men lite berörs den i mina artiklar , Aktivist, javisst och Vem är egentligen aktivist?

I slutet av forskarartikeln, som jag hoppas får fler kommentarer och bemötanden, frågar sig forskarna om BiS påverkat biblioteksutvecklingen. Svaret är ja. De frågor bis varit med och drivit har gett resultat. Bara några exempel, Svensk Biblioteksförening är idag en helt annan och bättre förening än det SAB som BiS bildande var en reaktion mot. Många bismedlemmar har och är djupt engagerade i SB. bis krävde redan i sitt första nummer en bibliotekslag och folkbiblioteksforskning, det tog tid men nu finns båda ock. BiS har varit drivande vad gäller att biblioteket verkligen ska vara för alla och speciellt uppmärksamma barn, de med annat modersmål än svenska och funktionsvarierade, vilket nu finns med i bibliotekslagen, liksom bibliotekets demokratiska och folkbildande roll. Men allt detta är väl enligt Sundeen och Blomgren vänstervridna avsteg från det gamla riktiga objektiva ideologilösa opolitiska biblioteket som självklart aldrig funnits.

Ingrid Atlestam