Etikettarkiv: folkbibliotek

Öppet brev till politikerna i Nordmaling och biblioteken i allmänhet

Hej mina vänner!

Oroa er inte, detta är inte den där sortens öppna brev där jag beklagar mig offentligt men jag ville använda mig av den här formen för att prata om integrerade folk och skolbibliotek, det vill säga den formen som vi har i Nordmaling.

Och ja, jag kommer att försöka få mer pengar till biblioteket (se längst ner), men jag känner att Jag behöver lyfta vad vi faktiskt gör på biblioteket och vad skattepengarna kommer att gå till. Det här är därmed en del av det men samtidigt ett sätt att problematisera och diskutera vår biblioteksform. 

Vi har alltså två biblioteksuppdrag i Nordmaling: folkbibliotekets och skolbibliotekets. Folkbiblioteket har 2,5 heltidstjänster och skolbiblioteket har 0,75 heltidstjänst.

Jag förstår också om det inte är så enkelt att se skillnaden. Ibland misstänker jag faktiskt att det finns bibliotek som blandar ihop uppdragen. Om man ska hålla sig kort (något som jag för övrigt borde öva på) är det nämligen så att skolbibliotekarien arbetar utifrån skolans pedagogiska mål och styrdokument, medan folkbiblioteket snarare ska axla vårt kultur- och utbildnings- och läsfrämjande uppdrag med fokus på barnperspektivet.

Ett viktigt uppdrag för folkbiblioteket är att inspirera till läsning men också samordna kultur och uppmärksamma barn och ungas kulturbehov.  Folkbiblioteket utgår från individens personliga utveckling.

Skolbibliotekarien, den stackaren, har egentligen ett helt annat uppdrag.

Barnens folkbibliotek ska vara kravlöst. Föra barnens talan. Det är extra viktigt nu i debatten kring kultur och läsning. 1 Folkbiblioteket ska vara en plats där berättande av alla former ryms, där konst och kultur förmedlas. Ett viktigt uppdrag för folkbiblioteket är att inspirera till läsning men också samordna kultur och uppmärksamma barn och ungas kulturbehov.  Folkbiblioteket utgår från individens personliga utveckling.

Skolbibliotekarien, den stackaren, har egentligen ett helt annat uppdrag. Skolbibliotekarien ska arbeta för att hjälpa eleverna att nå skolans mål. När folkbiblioteket bjuder in till ännu ett föredrag om sylt med trädgårdsföreningen så använder skolbibliotekarien sin didaktiska förmåga och handleder individer och grupper, både i individuella och kollektiva lärprocesser.

Den största skillnaden är dock kanske att skolbibliotek, vilket inte är helt förvånande, har ett målstyrt pedagogiskt perspektiv och inte ett personligt perspektiv. 

Till och med när våra uppdrag är väldigt lika, som exempelvis vårt läsfrämjande uppdrag, blir det två helt skilda svar beroende på om du arbetar på skolbibliotek eller folkbibliotek. Det låter nästan som en vits:

Ett barn kommer in på biblioteket och frågar: ”Vi ska läsa en bok om romantiken men jag får inte läsa serier för fröken, kan du hjälpa mig?”

Skolbibliotekarien svarar: ”Jag ska hjälpa dig att hitta en bok ur listan som jag har fått av din fröken.”

Folkbibliotekarien svarar: ”Gör revolt. Dracula i serieform är fantastisk och vi funderar på att göra en ungdomspjäs som är baserad på den. 

Nåja, vi kan behöva förhålla oss till forskning om läsning på olika sätt beroende på om vi köper in läromedel och arbetar med mätbara mål. Ibland överensstämmer vårt uppdrag inte alltid med läroplanens fokus på bedömning. 2  

Här är problemet (enligt mig) med integrerade folk- och skolbibliotek: 

I samhället ser vi att de flesta organisationer och institutioner går igenom en institutionaliseringsprocess som gör att man slimmar sitt uppdrag och avgränsar sig gentemot andra institutioner. Det här har inte varit fördelaktigt för folk-och skolbibliotek. 

I samhället ser vi att de flesta organisationer och institutioner går igenom en institutionaliseringsprocess som gör att man slimmar sitt uppdrag och avgränsar sig gentemot andra institutioner. Det här har inte varit fördelaktigt för folk-och skolbibliotek. 

Politiken och allmänheten ser inte den här processen, de ser bara ett bibliotek, men bibliotekarierna vill däremot både nyttja de viktiga politiska begreppen (utbildning, måluppfyllelse och skolfrågor) som kopplas samman med skolbiblioteken samtidigt som man värnar om folkbibliotekets uppdrag. 

Helt plötsligt så samarbetar inte skolbibliotek och folkbibliotek.

Här tycker jag att vi bibliotekarier måste bli mer självkritiska. Vartenda litet kulturprojekt handlar om att utnyttja en samarbetspartner för att lösa vårt uppdrag. Men samtidigt som man har ett utvecklat samarbete med exempelvis Azerbanjans flöjtmusikförening via digitala kanaler så fungerar inte alltid samarbetet mellan folk- och skolbibliotek som ofta till och med befinner sig i samma hus. 

Folkbibliotekarierna drar sig för att arbeta utåtriktat i skolan även om man absolut bör göra det om man får chansen, både för att man inte vill klampa in på skolbibliotekets territorium men också för att man i all välmening kanske kämpar för att få en skolbibliotekarie och inte vill ge sken av biblioteksverksamhet i skolan. 

Jaha kära vänner. Tycker er bibliotekschef nu att integrerade folk- och skolbibliotek är en dålig idé? Svaret på det är absolut inte, tvärtom. Vi som har en så bra fungerande verksamhet skulle kunna bli ett riktigt framgångsbibliotek när det gäller just integrerade folk- och skolbibliotek. Många av våra utmaningar, även bemanning, skulle vi kunna lösa med ett riktigt bra samarbete och att arbeta lite mer med att lyfta varandras uppdrag.

Vi behöver inte arbeta för att nå ungdomarna på vårt folkbibliotek, de är redan här. 

Tommy Bildström. Foto: Jenny Örnberg

Vi har ett bra samarbete med skolan men också ett starkt stöd av lärarna i båda av våra uppdrag. Detta är något som inte alls är självklart och även något som både skolledningen och personalen ska ha ett stort tack för. 

Jag tror att om man engagerar sig i biblioteksfrågor, och skolbiblioteksfrågan, så kommer man att upptäcka att biblioteken upplever sig vara alldeles för underbemannade vilket fler än jag har reagerat på. Vi behöver mer pengar till skolan, kulturen, äldreomsorgen, vården, nya vägar och gud vet vad. Jag önskar egentligen bara att besluten som tas är grundade i en förståelse för att vi har en bemanning på 2,5 heltidstjänster på ett uppdrag och 0,75 på det andra. 

Min stora önskan är att vi får en ökning. En hel tjänst till på folkbiblioteket som också kommer att möjliggöra att vi som folkbibliotek stöttar skolbiblioteket bättre och 25 % till så att vår duktiga och engagerade skolbibliotekarie får en heltid. Då tror jag att vi får chansen att toppa formen, visa vad vi går för och bli det bästa bibliotek som vi bara kan bli.

Jag tror också att biblioteket skulle kunna bocka av många av våra gemensamma utmaningar. Särskilt, men inte enbart, ungdomsfrågor.  

Vänligen skicka pengarna i kontanter (i omärkta sedlar) till:

Tommy Bildström, Bibliotekschef Nordmaling 

Fotnoter

  1. https://norran.se/artikel/j863631r
  2. https://www.bt.se/kultur/lattlast-framjar-inte-alltid-laslust-mest-b9962b74/?fbclid=IwAR1pgCL9mnfpkyjCQT0ARzp65QplbQvcbET8glj2x-0Tv2Q-GeiwVK4uvOY

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Biblioteket – en digital mötesplats?

Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.

Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.

Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?

För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.

I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.

En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.

Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.

Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.

Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.

Tobias Nordberg

Litteratur

Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

BiS beforskat

Den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen har tillsammans med Roger Blomgren skrivit en uppsats i Nordisk kulturpolitisk tidskrift med titeln Offentliga bibliotek som arena för aktivism, där de säger sig analysera tidskriften bis och beskriver hur denna marxistiska organisation gjort ett odemokratiskt övertagande av biblioteken under femtio år. Om detta intervjuas Sundeen i vad som verkar vara hans hemmaarena Världen idag, en högerradikal väckelsekristen webbplats

I podden ger han en mycket vinklad beskrivning av seminariet, Bibliotekarie – tjänsteman eller aktivist, vid Bok&Bibliotek 2019 där han och hans kollega lade fram sina teser om 68vänstern och då speciellt BiS odemokratiskt framfart. Sedan nämner han mina artiklar om seminariet och om aktivism, och konstaterar att jag lever i en bubbla och har noll koll på vad som pågår i forskarvärlden. Hade gärna levt kvar i denna påstådda bubbla och sluppit hamna i den kalla blåblåst som nu i namn av yttrandefrihet, objektivitet, tradition och demokrati går till storms mot såväl kulturlivet som forskarvärlden och public service.

De kritiska tankar jag framförde i de artiklarna blir ytterligare bekräftade i Sundeens poddinlägg och i de två forskarnas artikel. Det finns mycket att säga om deras artikeln och de slutsatser de drar av bara några nerslag i bis och annan biblioteksdebatt vad gäller inköp och urval av media och tjänster. Denna eviga debatt, som ju är folkbibliotekens själva kärna, är inte plats att fördjupa här, men lite berörs den i mina artiklar , Aktivist, javisst och Vem är egentligen aktivist?

I slutet av forskarartikeln, som jag hoppas får fler kommentarer och bemötanden, frågar sig forskarna om BiS påverkat biblioteksutvecklingen. Svaret är ja. De frågor bis varit med och drivit har gett resultat. Bara några exempel, Svensk Biblioteksförening är idag en helt annan och bättre förening än det SAB som BiS bildande var en reaktion mot. Många bismedlemmar har och är djupt engagerade i SB. bis krävde redan i sitt första nummer en bibliotekslag och folkbiblioteksforskning, det tog tid men nu finns båda ock. BiS har varit drivande vad gäller att biblioteket verkligen ska vara för alla och speciellt uppmärksamma barn, de med annat modersmål än svenska och funktionsvarierade, vilket nu finns med i bibliotekslagen, liksom bibliotekets demokratiska och folkbildande roll. Men allt detta är väl enligt Sundeen och Blomgren vänstervridna avsteg från det gamla riktiga objektiva ideologilösa opolitiska biblioteket som självklart aldrig funnits.

Ingrid Atlestam

Om lästid

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Jag får alltid dåligt samvete när jag läser på arbetstid. Det spelar ingen roll att det är lite att göra, eller att jag läser något som jag ska använda på jobbet, det känns ändå som att jag inte jobbar på riktigt. 

Bibliotek är mer än bara böcker, men böcker är fortfarande en stor del av vardagen på de allra flesta bibliotek. Själv arbetar jag med inköp av barnböcker på folkbibliotek. Rent teoretiskt skulle jag kunna sköta det jobbet utan att ens se en fysisk bok. Men jag vill påstå att jag skulle göra ett betydligt sämre jobb om jag inte åtminstone tittade på böckerna som jag köper in.

Självklart kan jag inte läsa alla böcker som jag köper. Jag köper in mer än 1000 titlar om året och det säger sig självt att det är omöjligt. Dessutom har jag intresse för böcker utanför mina inköpsområden och vill gärna hinna läsa lite för nöjes skull också. 

Men mycket av det jag läser är faktiskt egentligen jobbläsning. Jag läser för att kunna bokprata, för att kunna tipsa kollegor, för att se om jag vill komplettera med fler exemplar och så vidare. Det är svårt att göra om jag inte läser böckerna.

Person som läser en bok.

”Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.”

Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.

En kollega till mig berättade att hen hade åkt tåg tillsammans med en vän som arbetade som jurist. Så fort juristen kollade sina mejl eller läste något kopplat till jobbet sattes taxametern igång, medan kollegan läste sin bok utan att få en krona för det.

Att få ersättning för varenda lästimme är så klart en utopi, men det är viktigt att fundera kring detta att vi faktiskt arbetar utan lön, i vissa fall i ganska stor utsträckning. Och även om vi läser böcker som ligger utanför vårt egentliga arbetsområde har vi ofta användning även för detta i vårt jobb. Jag kanske hoppar in i vuxendisken för något pass och behöver kunna tipsa om en bra vuxenbok, jag kanske har läst den perfekta boken till kollegans bokcirkel eller kan tipsa om en författare som skulle passa till en programserie.

”Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?”

Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?

Ändå är det inte självklart att vi har ”lästid”, möjlighet att kunna läsa på arbetstid. Vissa har det, många har det inte, och ingen har så mycket att det motsvarar tiden som vi faktiskt lägger ner på att läsa. De av oss som har lästid har dessutom inte alltid möjlighet att ta ut den. Det finns alltid något annat som måste prioriteras.

Att arbeta med något som också är ens intresse kan vara klurigt. Gränsen mellan arbete och fritid är inte alltid skarp. Det händer att jag läser artiklar om bibliotekspolitik när jag är ledig. Jag skriver upp titlar på böcker som jag vill köpa in till jobbet. Och jag läser. 

Det kan tyckas som en struntsak. Det går att – som många chefer gör – sucka och säga att det väl måste finnas viktigare saker att prata om. Men när välfärden monteras ner, när det skärs i bibliotekens budgetar, när vi blir färre som ska göra mer, då är det viktigare än någonsin att utföra arbetet på just arbetstid. Vi ska inte täcka upp för minskade resurser. Vi ska inte göra arbete som vi inte får betalt för.

Kämpa för lästiden och se till att ta ut den. Och ha inte dåligt samvete för att du tar en läspaus ibland. För även om ett av dina fritidsintressen är läsning så kan det också vara en arbetsuppgift.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

”En infödds argôt” – om språket i sociala medier

Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):

Och ibland har jag talat med en infödds argôt,

med beständigt på tok, det var svårt att förstå,

det blef aldrig i lifvet begripet1

Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.

Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.

Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:

  1. Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare. 
  2. Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem. 
  3. Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik. 

Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier. 

För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör. 

Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den. 

…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…

Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.

Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag. 

Tobias Nordberg

Fotnoter

  1. Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
  2. Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
  3. Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
  4. Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.