Etikettarkiv: covid-19

Vem vill vara Nancy Pearl? Ingen, men för våra elevers skull är vi det!

När lärosäten och gymnasieskolor införde distansundervisning förra våren till följd av coronapandemin fick gymnasiebibliotekarierna vid Polhemsskolan i Lund Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen ställa om gymnasiebiblioteket helt. En konsekvens av distansundervisningen blev dock att eleverna inte längre hade tillgång till det fysiska biblioteksrummet. Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen menar att den rumsliga betydelsen blev extra tydlig, särskilt för de elever som behövde en lugn och trygg plats som mest.

Text: Lotta Davidson-Bask och Agnes Kauranen

Nancy Pearl‐figuren poserar i hyllorna.

Dockan på bilden är en Librarian action figure (om termen är bekant) som är modellerad efter bibliotekarien Nancy Pearl i USA. Hon har en omodern lång kjol och en kavaj i samma färg. På ryggen finns en liten knapp och om man trycker in den åker fingret upp mot munnen och markerar ett tydligt hysch. Det här är en nidbild av en bibliotekarie och inget vi egentligen vill bli förknippade med. Vi som utbildat oss för ett jobb som informationsspecialister vill inte behöva vara sura poliser i biblioteket som bevakar att rummet är lugnt och tyst. 

Biblioteket är både en verksamhet och ett rum. Efter att våra gymnasieelever haft distansstudier i mer än ett år har en del saker blivit väldigt tydliga för oss. I den här texten kommer vi fokusera på rummet.

Utan struktur finns ingen likvärdighet. 

Vi börjar med strukturen. Vår skola har en väl förankrad handlingsplan för skolbiblioteksverksamheten och genom den vet vi i skolbiblioteket vilka moment vi ska vara med i under året i de olika klasserna. Vi har 2600 elever på skolan och syftet med handlingsplanen är att nå alla dessa elever minst fyra gånger under deras tre år på gymnasiet. Vi undervisar om informationssökning, källtillit, sökkritik och håller bokprat. Utan struktur finns ingen likvärdighet. 

När eleverna blev hemskickade i mars 2020 fortsatte vi att bedriva skolbibliotek nästan precis som vanligt. Då behövdes vi mer än någonsin. Det första vi gjorde var att spela in fler och bättre instruktionsfilmer så att alla elever skulle veta hur de kunde använda biblioteket hemifrån. Av våra sju databaser fungerar alla utom en hemifrån. Vi vässade de förklarande texterna och spred informationen till både elever och lärare. Trots att vi ständigt informerar om att alla kommer åt resurserna, både på skolan och hemifrån, märker vi att både elever och lärare har svårt att hitta rätt.

När skolan övergick till distansundervisning fortsatte vi att undervisa och ha enskild handledning i informationssökning, vi fortsatte också hålla bokprat men gjorde allt via länk istället för i klassrummet. För oss var det självklart att vi lånade ut böcker och skickade hem till eleverna. Alla hade inte möjlighet att ta sig till sitt lokala folkbibliotek och på en del ställen var biblioteken helt stängda. Att komma in på en digital lektion och visa hur en särskild databas fungerar eller att hålla en lektion på ett särskilt tema är detsamma som att besöka eleverna i klassrummet. Visst är det konstigt att tala ut i rymden om det inte går att se elevernas ansikten men det fungerar såklart lika bra för en skolbibliotekarie som för en lärare.

Det fanns dock en sak vi inte kunde kompensera för när eleverna var hemma – skolbibliotekets rumsliga betydelse. 

Vad är det då som pågår här i biblioteket under en skoldag? Direkt när vi öppnar vid halv åtta på morgonen kommer det elever som pendlar in från kranskommuner. De passar på att sitta och läsa innan skoldagen börjar. En del kommer tidigt trots att de börjar senare för att hinna plugga någon timme. Elever som gör uppgifter tillsammans med klasskamrater kommer hit för att kunna sitta med grupparbeten. Är det bara frid och fröjd att alla på Polhemskolan använder biblioteket som ett rum att bedriva studier i? Såklart inte! Våra elever är ungdomar och de vill hänga med sina kompisar, fika, spela kort, skratta, titta på youtubeklipp ihop och allt annat som vuxna också vill göra tillsammans med sina vänner. Ibland får de för sig att de ska göra allt detta i biblioteket och då kan de behöva en påminnelse om att skolbiblioteket som rum främst är en plats för studier och att det finns andra platser på skolan som passar bättre för fika och häng. Elever säger sällan till varandra utan kommer ibland till oss och ber om hjälp. 

Vi tycker såklart det är viktigt att skolbiblioteket är en lugn studiemiljö, men hur vet vi att eleverna håller med oss? 

För att eleverna ska ges inflytande har skolan något som kallas för elevprogramråd. Dessa är uppdelade programvis, består av elever från varje klass och träffas ett par gånger per termin på ett möte som biträdande rektor håller i. Vi från skolbiblioteket hann besöka alla råden innan distansundervisningen startade förra våren, och ställde frågor kring undervisning och rum. De fick välja två positiva och en önskan kring förbättring. Många uttryckte att de uppskattade biblioteket som en lugn plats för studier. Ingen önskade att man ska få fika eller spela kort i biblioteket, och ingen skrev att vi som jobbar i biblioteket är för sura. Eleverna brukar även framföra detta när de visar upp biblioteket för niondeklassare under Öppet hus. Förvånade hör vi dem visa runt intresserade blivande elever och säga saker som ”här kan vi få hjälp med allt” och ”här är det bra att sitta och plugga i lugn och ro”. 

Agnes Kauranen och Lotta Davidson‐Bask.

Detta vet vi är av särskild vikt för de som inte har studiero hemma för att de kanske bor trångt, har en orolig hemmiljö eller har småsyskon som leker högljutt. Forskning visar också att de som har mest nytta av skolbiblioteket är elever från hem med mindre studievana. De behöver både den skolbiblioteksverksamhet som sker i klassrummet (eller via länk) och ett lugnt skolbibliotek, där de kan plugga ifred för att de ska ha samma förutsättning som övriga elever att nå målen. Skolbiblioteket bör därför betraktas som en del av skolans kompensatoriska uppdrag och det borde vara en självklarhet att alla Sveriges elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Tyvärr är KB:s statistik dyster – den berättar att mer än hälften av landets elever saknar tillgång till ett skolbibliotek som är bemannat minst halvtid. Vi ser fram emot att förslagen i Gustav Fridolins utredning Skolbibliotek för bildning och utbildning ska gå igenom. 

Forskning visar också att de som har mest nytta av skolbiblioteket är elever från hem med mindre studievana.

Vi tror på skolbiblioteket som en lugn och trygg plats med vuxennärvaro. Här ska finnas någon som upprätthåller ordningen. Skolbibliotekarien är dessutom en vuxen på skolan som varken betygsätter eller bedömer eleverna, vi bara finns där som en liten pusselbit i nätverket som stödjer deras lärande.

För elevernas skull är vi mer än gärna Nancy Pearl. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Biblioteket – en digital mötesplats?

Om vi mot allt förnuft åtar oss att läsa oss fram genom pandemiförfattarnas alfabet – ett alfabet som börjar med A som i Atwood och fortsätter med B, C och D som i Boccaccio, Camus och Defoe – kommer vi att stöta på mängder av skildringar av hur människan och samhället kan påverkas av sjukdom och smitta. Då och då kommer vi kanske till och med stöta på likheter mellan dessa fiktiva berättelser och den verklighet präglad av covid-19 som vi själva ledsnar allt mer på att kalla vår egen. Men innan vi ens har nått halvvägs in i detta alfabet, kanske redan vid K som i King, kommer vi också att ha tröttnat på litteraturens oförmåga att skildra de små vardagliga konsekvenserna av de begränsningar som viruset och den nödvändiga isoleringen påtvingar oss. Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar. Med all respekt för alla dem som drabbats hårt av pandemin och dess följder är det ändå den typen av banala problem som sett över en längre period har medfört den största omställningen i många människors vardag.

Ingenting nämns i Decamerone om hur besvärligt det är för oss glasögonormar att bära munskydd, och den där franske nobelpristagaren underlåter helt att skildra svårigheterna i att med bibehållen distans lära farmor hur ett videosamtal fungerar.

Även för offentliga bibliotek i Sverige har coronapandemin inneburit stora förändringar, och även för dem har problemen ofta varit av det smått besvärliga slaget mer än av det verkligt farliga. Restriktioner har införts för hur deras lokaler får användas, och mycket tid och kraft har därför lagts på att omstrukturera verksamheter och kommunicera med användare. Många bibliotekslokalers dörrar, fönster och väggar har under det gångna året tapetserats med skyltar bärande ett och samma tydliga budskap: just nu är biblioteket ingen mötesplats. Ofta har det åtföljts av en hänvisning till webbplatser, e-böcker och digitala bibliotekstjänster. Biblioteken har alltså blivit tvungna att bedriva en stor del av sin publika verksamhet på en digital arena. Den omställningen väcker en fråga som faktiskt kan bli avgörande för folkbibliotekens framtid, en fråga som sträcker sig bortom covid-19 och dess konsekvenser. Vilka egenskaper hos biblioteket går egentligen att översätta till en digital kontext?

För att ens kunna närma oss ett svar på den frågan måste vi veta vilka egenskaper det fysiska biblioteket har och vilka roller det kan spela i människors liv. Ett offentligt bibliotek är en plats där den enskilda individen kan ta del av kultur och information. Nästan alla dess funktioner utgår från den idén, och på senare år har allt fler av dessa funktioner kunnat överföras till en digital kontext. Men det finns en viktig egenskap hos det offentliga biblioteket som inte har digitaliserats, en egenskap som knappast framhålls i bibliotekens styrdokument men som alla biblioteksanställda ändå känner till. Det är den egenskapen som är anledning till de ovannämnda skyltarnas budskap. För många människor är ett offentligt bibliotek nämligen en viktig mötesplats.

I sin artikel How do public libraries function as meeting places? från 2010 resonerar de norska biblioteksforskarna Svanhild Aabø, Ragnar Audunson och Andreas Vårheim kring hur offentliga bibliotekslokaler kan bli olika typer av mötesplatser beroende på vilka användare som besöker lokalerna och vilket sammanhang de gör det i. Författarna menar att biblioteket kan likna ett torg, en sorts lågintensiv mötesplats där man kan råka på vänner och grannar eller hamna i samspråk med främlingar, men att det också kan vara en plats för gemensamma aktiviteter med vänner och kolleger, personer som man kanske har stämt träff med i förväg för att ägna sig åt något särskilt i lokalen. Biblioteket kan dessutom vara en plats för möten med människor som på ett eller annat sätt är olika en själv, en plats där den enskilde kan hitta information om vad som händer i lokalsamhället eller en plats för virtuella möten. Att artikeln i fråga har några år på nacken märks inte minst på att det som åsyftas med denna sistnämnda kategori, biblioteket som plats för virtuella möten, uppenbarligen är användare som lånar bibliotekets datorer i kommunikationssyfte. Om någon idag, i coronaisoleringens tid, säger något om en plats för virtuella möten menar de förmodligen att inte bara mötet utan även platsen är virtuell och syftar alltså på Zoom eller Teams snarare än på bibliotekets lokaler.

En fråga som väcks vid läsningen av artikeln i ljuset av pandemins framfart är emellertid om biblioteket egentligen skulle kunna vara just en sådan virtuell mötesplats. Vi kan tänka oss biblioteket som rum och vi kan tänka oss biblioteket som digitalt rum. Vi kan tänka oss rummet som mötesplats och vi kan tänka oss det digitala rummet som mötesplats. Borde vi då inte också kunna tänka oss biblioteket som digital mötesplats? En sådan tanke kan tyckas lite märklig och som realitet är det förstås ett avlägset koncept, men Aabø, Audunson och Vårheim slår ju fast att biblioteket är en viktig mötesplats och ett rum med stor social betydelse. Framförallt, menar forskarna, gäller detta för unga, för invandrare och för människor med låg inkomst. Det är dessa, människor som ofta ändå befinner sig i ett utanförskap, som drabbas i första hand när tillgången till biblioteken som social arena försämras. En digitalisering av biblioteket som mötesplats skulle göra det möjligt att upprätthålla denna betydelse även i tider av social isolering.

Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa.

Å andra sidan måste vi kanske fråga oss om det med självklarhet är bibliotekens roll att fylla mötesplatsfunktionen i samhället. Ett bibliotek skulle i teorin kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier? Kanske är idén om biblioteket som mötesplats, trots att den förstås är vacker och dessutom till gagn för biblioteken, inte en självklar bärande del av folkbiblioteket som samhällelig företeelse. Att så som gjorts under det gångna året stänga bibliotek för att begränsa smittspridning är hur som helst att låta nackdelarna i bibliotekens egenskap av mötesplats gå ut över alla de andra funktioner det offentliga biblioteket fyller. Det är att betona en enda av bibliotekets funktioner till den grad att dess svagheter blir orsak att offra alla de andra roller biblioteket har att spela i människors liv. Bibliotek är trots allt inte bara mötesplatser. De är informationscentraler, offentliga platser för personlig förkovran, en symbol för kultur och kunskap. De är det främsta skydd mot desinformation, ryktesspridning och fake news som samhället kan uppbringa. I pandemins svallvågor kan en sådan institution förstås ha en oerhört stor betydelse.

Vilken väg vi än väljer att ta är det ett faktum att en allt större del av bibliotekens verksamhet bedrivs, eller åtminstone kan bedrivas, på en digital arena. Vi borde börja reflektera mer över vilka av det fysiska offentliga bibliotekets egenskaper vi vill och kan plocka med oss in i ett sådant sammanhang.

Tobias Nordberg

Litteratur

Aabø, S., Audunson, R, & Vårheim, A. (2010). How do public libraries function as meeting places? Library & Information Science Research, 32, 16-26. doi: 10.1016/j.lisr.2009.07.008.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Läs bis coronanummer gratis!

En bibliotekarie som klättrar ner bland bokhögar med en gasmaks.
Omslag: Stellan Klint

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 2/2020 som skickades ut till prenumeranterna i juni.

Ur innehållet

  • Internationell utblick
    Det är stora skillnader mellan den svenska och den amerikanska coronasituationen. bis hörde av sig med några frågor till Melissa Morrone, som arbetar på Brooklyn Public Library, för att få hennes perspektiv på biblioteksarbete under coronan. Från Norge bidrar Anders Ericson med sju förslag för framtiden.
  • Coronaviruset och infodemin
    Corona har lett till en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar närmare på tre informationsaspekter av coronakrisen.
  • Den digitala omställningens baksida
    När digitaliseringen av bibliotekens verksamhet har växlat upp på grund av pandemin så riskerar många att lämnas bakom. Tobias Willstedtpåminner om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor som vi inte får negligera.
  • Hur hanterar kommunerna coronan?
    Folkbiblioteken styrs av kommunerna och nationella rekommendationer specifika för biblioteken saknas. Hur biblioteken hanterar krisen är därför högst varierande. bis ger exempel från några svenska kommuner. 
  • Biblioteket behöver sina vänner
    Randi Myhre berättar här om ett praktiskt och positivt exempel på biblioteksaktivism i Göteborg.
  • Kan AI dikta?
    Med Ammaseus Horisont så är den datorgenererade poesin här. bis recenserar resultatet när AI tolkar Karin Boye.
  • Krönikor, skönlitterära inslag, nyheter och mycket mera!

Medverkande

Bengt Berg, Poet och förläggare (Heidruns Förlag). Senaste bok är dikt/fotoboken Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet. Under pandemin har han sänt ”Hållplats E45” tillsammans med filmaren Anders Berg, ett kulturellt 11-kaffe, som också ligger på Youtube.

Soa Berg bor i Malmö och arbetar som skolbibliotekarie.

Anders Ericson. Pensjonert bibliotekar, men aktiv frilansjournalist og bloggar og tildelt Norsk Bibliotekforenings pris 2020.

Fredrik Eriksson. Lärare och skribent.

Ida Holmlund jobbar som gymnasiebibliotekarie i Umeå.

Stellan Klint. Medicinsk bibliotekarie i Malmö.

Lena Lundgren: Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Sebastian Lönnlöv är gymnasiebibliotekarie, författare och kulturskribent, bosatt i Stockholm.

Randi Myhre. Projektledare och metodutvecklare på Forum Skill. Utbildar arbetsplatser i språkutvecklande arbetssätt. En av författarna till boken Svenska på jobbet och tillhörande Svenska på jobbet: samtalskort om generella arbetslivskompetenser (2019).

Tobias Nordberg. Bibliotekarie i Uddevalla med fokus på folkbibliotekets roll i informationssamhället.

Eleonor Pavlov. Normkreativ barnbibliotekarie i Lund.

Martin Persson. Arbetar med formatfrågor och tillgängliga medier, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Annsofi Lindberg är bibliotekarie och jobbar på Kungliga Konsthögskolan samt på Konstakademiens bibliotek i Stockholm.

Tobias Willstedt kommer under hösten jobba på heltid med att främja digital delaktighet för dem som isolerats på grund av coronaviruset.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Redaktionen

Tre aspekter av information under coronakrisen

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Biblioteken i corona-tider

Aktuellt nummer av bis fokuserar på coronans konsekvenser för bibliotekens verksamhet. Som ett tillägg till numret har Eleonor Pavlov reflekterat över den oro som bibliotekens personal känner.

Text: Eleonor Pavlov

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

Pandemin har påverkat alla, biblioteken är inte ett undantag. Den har påverkat oss på olika sätt, men den har påverkat oss.

Det har varit – och är fortfarande – tufft att anpassa en verksamhet som i vanliga fall till stor del bygger på personliga möten till att försöka att undvika desamma. Som vanligt visar dock bibliotekarier prov på stor uppfinningsrikedom. Bokprat och sagostunder blir digitala, föreläsningar livesänds och både take away och hemleverans av böcker erbjuds på många ställen. Kreativiteten flödar!

”Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.”

Att jobba på bibliotek är i allra högsta grad att jobba i ett serviceyrke. De flesta som arbetar på bibliotek möter dagligen många människor. Vissa möter fler än andra, men det är få som inte alls har någon kontakt med användare. Vi jobbar med och för dessa personer. Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.

Men även om det ibland kan kännas som att det skulle behövas så är vi inga superhjältar. Vi är vanliga människor, med vanliga problem och bekymmer. Och det är därför inte konstigt att vi också oroar oss när en pandemi lamslår större delar av världen. Och det är inte heller konstigt att vi behöver ventilera den här oron.

Ganska snart efter att Sverige införde restriktioner på grund av covid-19 startades Facebook-gruppen Bibliotek i coronakris. Gruppen, som skapades av Biblioteksbladet, har som syfte att diskutera biblioteksverksamhet under pandemin. Enligt gruppbeskrivningen är det en grupp där det ska vara möjligt att dela med sig av tankar, tips och funderingar.

Illustration Stellan Klint

Det har varit fantastiskt att se alla innovativa idéer som har presenterats i gruppen! Folk har varit generösa med att dela med sig av både kunskap och resurser i form av färdiga affischer, inspelade filmer och allt möjligt annat. En helt klart positiv konsekvens av den tid som vi lever i, och något som förhoppningsvis kan utvecklas och fortsätta även senare.

”Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.”

Mindre positivt tycker jag däremot att det sätt som bibliotekspersonals oro har bemötts från vissa håll. Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.

Den ena kritiken när folk uttrycker oro är att vi inte bara kan sitta och oroa oss, vi måste agera och hitta lösningar. Arbetsgivaren har ett ansvar att lösa arbetsmiljöproblem, det är bara att ta upp det med sitt skyddsombud eller chef! Det är så klart sant, men det betyder inte att det är så enkelt i praktiken.

Alla som har jobbat inom den offentliga sektorn vet hur lång tid det kan ta för att få saker gjorda. Beslutskedjan kan vara väldigt lång, på många ställen till och med längre nu än i vanliga fall. I kommunen där jag jobbar fick vi inte ens sätta upp en enda lapp, utan att den skulle godkännas av kommunledningen i början av restriktionstiden. All handsprit fick vi skicka in för att den behövdes mer inom hemvården. Att hitta upphandlade leverantörer av skyddsutrustning var inte helt enkelt.

Jag tror att vi alla har önskat och kommit med konstruktiva förslag på möjliga åtgärder, men det tar inte automatiskt bort oron. Och även när det har kommit upp plexiglasskydd, markeringar i golvet och allt annat som har gjorts är det fortfarande så att de flesta av oss är tvungna att möta människor som vi inte har någon som helst aning om var de har varit. Till biblioteken, i synnerhet till folkbiblioteken, kommer alla sorters människor. Det är en av de bästa sakerna med bibliotek. Men just nu, under pågående pandemi, är det också ett problem.

I utkastet till en nationell biblioteksstrategi föreslogs att biblioteken skulle vara en del av Sveriges totalförsvar. I senaste numret av Biblioteksbladet säger två bibliotekschefer att bibliotekens personal nog inte är redo för det. Marie Sääf, bibliotekschef i Linköping, säger att hon blir rädd för hur kategoriskt biblioteksanställda uttrycker sig kring covid-19 på sociala medier. Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm, delar denna bild. Båda två lyfter att bibliotekspersonal som yrkesgrupp borde stå i främsta ledet när det gäller att vara källkritiska och stävja oro.

Jag håller med om att vi ska bidra till att motverka ryktesspridning. Rykten blir snabbt sanningar i dagens snabba kommunikationsflöde. Men att tro att vi som biblioteksanställda inte klarar av att ventilera oro som privatpersoner och samtidigt förhålla oss professionellt när vi är på jobbet är ett hån.

Vi måste få vara oroliga. Vi måste få prata om vår oro. Vi måste få prata med annan bibliotekspersonal, personer i samma situation, om vår oro. För oro försvinner inte bara för att vi inte får prata om den. Och genom att prata om den kan vi också vägleda varandra och skapa bra förhållningssätt till både den och informationsflödet kring covid-19. Det om något gör oss rustade för att motverka ryktesspridning.

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

”Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken.”

Mycket har förändrats. En del tillfälligt och annat kanske permanent. Men det finns också mycket som är detsamma. Det är mer tydligt än någonsin att vi fyller en viktig funktion oavsett det gäller möjlighet att skriva ut dokument, hitta förströelse eller bara se andra människor. Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken. Föräldrar med barn som är för sjuka för att gå till förskolan, men tillräckligt friska för att bli uttråkade hemma. Vuxna som känner sig lite krassliga och inte vill gå till jobbet. Sjuttioplussarna.

Och vi välkomnar dem. Vi välkomnar dem, trots att vi hade önskat att de hade stannat hemma. Trots att avspärrningsbanden ännu inte har kunnat levereras. Trots att de inte håller avstånd. Trots att vi hör dem hosta. Men vi måste inte tycka om det. Och vi har all rätt att oroa oss för vilka konsekvenser det kan få.