Kategorier
nyheter

Missa inte nästa nummer av bis!

Ur innehållet:

  • “Det handlar mycket om att hela tiden vända och vrida på perspektiv”
    Lisa Engström i forskargruppen Lund Critical Library Studies påminner oss om att vi inte kan ta demokratiska värden för givna och framhåller att kritiska perspektiv är en förutsättning för att bibliotekens tillgänglighet ska öka. 
  • Hur är det att jobba på bibliotek för den som har psykisk ohälsa?
    I det amerikanska fanzinet Reserve and Renew undersöker ett antal skribenter och illustratörer dessa frågor. Ellen Pavlov känner igen mycket från sin egen biblioteksvardag.
  • Biblioteken skulle sprida “god svensk litteratur” i Tornedalen
    Var biblioteken en del av den svenska assimileringspolitiken i Tornedalen? bis rapporterar från ett symposium arrangerat av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, som undersöker frågan.
  • Vad står i fokus för biblioteken 2023?
    bis frågade tre biblioteksanställda vad de anser är viktigast att arbeta med kommande år och om valresultatet spelar in i hur de tänker. 
  • Aktuell litteratur
    Recension av Folkbiblioteket av fotografen Bert Leandersson och arkitekturjournalisten Dan Hallemar.
  • Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Norge nyheter

Det norske ˮdebattbiblioteket”, kan det overleve?

Text: Anders Ericson 

Ambisjonane til det norske folkebiblioteket gjorde eit stort sprang med lovrevisjonen i 2014, då biblioteket blei ˮen uavhengig møteplass og arena for offentlig samtale og debattˮ.1 Men problema var undervurderte. Små bibliotek maktar ikkje å følgje opp, og det er lite bibliotekfaglig debatt, forsking og utvikling. Dette samtidig som at e-biblioteket er truga (svensk: hotar) med å aldri oppstå.

Optimismen var stor for åtte år sidan. Norsk Bibliotekforening (NBF) hadde vore med på å skjerpe lovformuleringa med tillegget ˮuavhengig” (svensk: fristående /självständig). Og den påtroppande NBF-leiaren sa til Aftenposten: ˮ… på denne møteplassen kan vi også ha debattar som det sprutar av, som gjer oss til ein viktig demokratisk premissleverandørˮ2.

Problem i starten

Bibliotek hadde jo arrangert debattmøte tidlegare. I snart tjue år har eg promotert ˮdet uavhengige biblioteketˮ på bloggen bibliotekettarsaka.com, med kroneksempelet Lillehammer bibliotek sine folkemøte om store kommunale plansaker. ˮNokre politikarar og administratorar blei sure, men folk flest sette stor pris på detˮ, oppsummerte biblioteksjefen.

Men når no kvart einaste bibliotek, små og store, skulle i gang, viste det seg at mange var dårleg førebudde. Også kommuneleiingane og politikarane. 

At det kostar pengar er éi sak, men det var også skepsis som denne: Vil ikkje biblioteksjefen bryte lojalitetsplikten med debattar som kan reise tvil om den vedtatte politikken? Nei, kulturministeren meinte dette var enkelt: ˮ… biblioteksjefen skal stå fritt til å planlegge aktiviteter ved et folkebibliotek. Bibliotekledelsen vil innta en redaktørliknende rolle.ˮ

Den uavhengige avisredaktøren blei altså ein målestokk, men heilt parallelt var dette likevel ikkje. Ein redaksjonell artikkel med kritikk utløyser tilsvarsrett (svensk: rätt till replik) hos den kritiserte, men på debattsidene er det ikkje krav om motinnlegg i same nummer. Mens biblioteket av prinsipp skaffer bøker både for og imot i kontroversielle spørsmål, blir dette krevjande å realisere under eit debattmøte. 

Og det kunne altså bli dyrt. Mange innleiarar (svensk: inledare, föreläsare) skal ha godt betalt og få godtgjering for reise og opphald. Slike kostnadar blir fort høge med vår geografi. Og med gode debattantar om tema som verkeleg trekker publikum aukar prisen; eg har registrert opp til 20 tusen for deltaking i 90 minutt.

Dei første åra var dette muleg for alle, då både Nasjonalbiblioteket (NB) og den private stiftinga Fritt Ord gav støtte; NB ikkje berre til honorar, men også til teknisk utstyr og spesielt inventar. Men seinare gjekk det trått (svensk: trögt), melder fleire bibliotek. 

Fler problem

Og når organisasjonar ville låne ut biblioteklokale til opne eller lukka møte kunne det vise seg å provosere andre grupper og individ. Men omfattande scenenekt (svensk: att ofta vägra debattarenor) kunne blitt eit karakterdrap på det demokratielskande biblioteket. Høgast temperatur har det vel vore der personalet har demonstrert mot at sjefen i ytringsfridomens namn har sagt ja til ein viss anti-islamsk organisasjon. Så i Oslo i fjor avlyste biblioteksjefen og viste til tryggleiken til dei tilsette.

Det har vore debattar i aviser og på Facebook når nokon har sagt seg krenka av at visse bøker kan lånast i biblioteket, men kanskje ikkje så ofte som i Sverige. Her har vi ikkje noko stort parti som Sverigedemokraterna, og på ytre høgre har dei ikkje engasjert seg så sterkt i kulturpolitikken som SD. Vi har heller ingen ˮføregangskommuneˮ som Sölvesborg. 

I det sentrale tidsskriftet Bok og bibliotek nr 2 i år blei endeleg debattane eit hovudtema. Oppsummert: Redaktøransvaret er tungt for biblioteksjefane. I Trondheim meiner sjefen at publikum må tole ubehaget i møte med skarpe meiningar, men éin stad går grensa: ˮbevisst desinformasjon, det trenger vi ikkeˮ3.

Slike ulike konfliktar har skremt mange frå å arrangere debattar. Sjefen i Stavanger seier: ˮFor meg som har et stort apparat rundt meg, er dette greit, jeg er mer bekymra om du er i en bitte liten kommune og står alene og kjemper for uavhengigheten.ˮ  

Dei som blir intervjua meiner lova og proposisjonen ikkje er grundige nok og saknar eit meir detaljert regelverk, men her ønsker ikkje NB å bidra. Men kan eit råd (någon form av råd, red.:s anm.) vere ei løysing? spør leiaren av NBF.

I alle fall stadfestar bibliotekutdanninga i Oslo at dei no har tatt inn problematikken i grunnstudiet.

Forsking og fagleg debatt?

ˮBiblioteket og demokratietˮ har blitt eit mantra og har vore tema for mange konferansar, men det meste har vore overflatisk (svensk: ytligt). Også på høgaste nivå; om arbeidet med dei nasjonale bibliotekstrategiane seier forskarar at det manglar ˮkonkrete eksempler på hvordan bibliotekene skal gjennomføre dette, utenom generelle målbeskrivelserˮ.4

Også bibliotekstatistikken sviktar. Eg har på bloggen jamført den nasjonale statistikken med annonseringar av arrangement på bibliotekheimesider og sosiale medium og fann at berre 12 prosent av dei oppgitte debattmøta faktisk har vore debattar. Det aller meste er forfattarbesøk med opplesing, foredrag og arrangement av typen “opplæring”. Sjølvsagt er det sett av tid til spørsmål etter ei forfattaropplesing, men kor ofte blir debatt ein viktig ingrediens?

Og Nasjonalbiblioteket har ikkje problematisert mangelen på statistikk eller analyse og forsking og har i staden skrytt av høge tal for besøk og arrangement generelt.5 Open kritikk og spørsmål har det vore lite av også frå grunnplanet, fram til Bok og bibliotek sitt temanummer nyleg. Og først åtte år etter lovendringa kjem i september den første større studien av dette, ein ph.d. ved OsloMet (universitet i Oslo, red.:s anm.).6

Bibliotekarar fortel at det er vanskeleg å få folk til å kome på debattar. ˮStamkundaneˮ kjem, men der dominerer dei eldre. Verkeleg ˮheiteˮ tema kan trekke bra, men yngre menneske og familiefolk går ikkje gjerne ut på kvelden, og strøyming av seriar har gjort tv-en til ein større konkurrent enn før.

Framtida

Det er utrygge tider. Utlånet er på veg ned, og bokbransjen gjer det vanskeleg for biblioteka på e-bok- og lydbokfeltet. Musikk- og filmtilboda nærmar seg det museale. Og biblioteket kan kome i fare når kommuneøkonomien blir meir pressa, noko vi ser i England der toryane sine budsjettkutt (svensk: budgetnedskärningar) har ført til 500-600 færre folkebibliotek på ti år, og der like mange er overlatne til frivillege, med eit anna ord amatørar. 

Og har biblioteket eigentleg offensive medspelarar i 2022? Biblioteksjefen i ein liten kommune i Lofoten sa til lokalavisa: ˮIkke ta lokalbiblioteket for gitt. Vi blir ikke bedre enn det dere gjør oss til.ˮ 

Så kan folkebiblioteket, med unntak av dei store, bli ˮein viktig demokratisk premissleverandørˮ? Berre dei større kan tilsetje spesialistar som moderatorar og arrangementsansvarlege. Om dei ikkje byggjer opp eigen kompetanse. Blant anna fylkesbiblioteket i Viken har nokre planar her. Kva kan fylkesbibliotek eller andre konstellasjonar av bibliotek gjere? Og kva med ein sentral ˮredaksjonˮ som kan foreslå debatt-tema og planleggje ˮturnéarˮ? Og gi råd om det bibliotek-etiske og -politiske. Tilby (svensk: erbjuda) ekspertar. Halde kurs. 

Kanskje kan “debattbiblioteket” styrke seg etter kvart. Men kor viktige blir siviliserte debattar på biblioteket i ei tid der små kontroversar blir til hatefulle oppgjer på Facebook, som så tar steget ut i gatene? Morgonavisa mi i dag, 3. august, fortel at Italia får ei regjering direkte inspirert av Mussolini, at Republikanarane sin plan for ein ny Trump-periode er langt meir radikal enn den førre og at omtale av protestar og sosiale rørsler skal ut av skolebøkene i India, ˮverdas største demokratiˮ.

Fotnoter

  1. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/1985-12-20-108#KAPITTEL_1
  2. https://bibliotekettarsaka.com/2014/05/26/bibliotekforum-med-gode-rad-til-debattbiblioteket/
  3. https://bokogbibliotek.no/nyheter/det-kompliserte-redaktoransvaret-4989/
  4. https://tidsskrift.dk/njlis/article/view/121791
  5. https://bibliotekettarsaka.com/2020/12/06/er-dette-gullalderen-for-norske-bibliotek/
  6. https://www.oslomet.no/om/arrangement/disputas-elin-golten

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek BiS föreningen demokrati nyheter papperslösa

Uttalande från BiS styrelse mot förslaget om angiveri av papperslösa

”Det går emot allt vi står för”, är ”inte förenligt med vårt uppdrag” och ”går inte ihop med vår yrkesetik” är återkommande formuleringar när lärare, sjukvårdspersonal och bibliotekarier med flera reagerar mot Tidöavtalets skrivningar om att offentliganställda ska ange papperslösa.  

BiS styrelse instämmer i kritiken till fullo. Till biblioteken kommer människor för att söka information, få hjälp att orientera sig i samhället, läsa och låna, delta i språkcaféer, få mänskliga kontakter och känna tillhörighet. Bibliotekens uppdrag är att ge alla fri och jämlik tillgång till information, kunskap och litteratur. Vi värderar människors integritet högt. Vi lyder under bibliotekslagen, som säger att bibliotek ska finnas tillgängliga för alla. För att leva upp till lagen krävs att människor har förtroende för oss och känner sig trygga på biblioteken. Vi kommer aldrig att ange någon. Aldrig. 

Vi förväntar oss att resten av bibliotekskåren gör samma bedömning. Bibliotekslagen ger inget utrymme för biblioteksanställda att agera minipoliser åt de blåbrunas projekt att rensa Sverige på människor som de anser inte hör hemma här. Precis som andra offentligt anställda utgår vårt arbete från regeringsformen, vars andra paragraf lyder: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Vi tar den meningen på allvar. Utan den rasar demokratin. Vårt uppdrag är att utveckla demokratin – inte hjälpa till att montera ned den. I detta uppdrag är vi djupt rotade, inte bara som medmänniskor utan också som tjänstepersoner i offentlig sektor. Det är vår plikt att stå upp för demokratiska och professionsetiska värden när de hotas.

Den nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) har bemött bibliotekariers kritik med uppgifter om att undantag från anmälningsplikten ska utredas. Vi förväntar oss att förslaget i sin helhet hamnar i papperskorgen.

Som flera forskare och människorättsorganisationer såsom Civil Rights DefendersAmnestyFlyktinggruppernas riksråd (FARR) och Rädda Barnen har påpekat är det inte förenligt med de rättsstatliga principer och internationella människorättsåtaganden som Sverige har att följa. I likhet med andra delar av Tidöavtalet är angiveriförslaget främst ett uttryck för en ovärdig, människofientlig och verklighetsfrånvänd politik för splittring.

Sluta jaga papperslösa. Ingen människa är illegal! 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Christian Forsell, Emma Karlsson, Lena Lundgren, Martin Persson, Karin Råghall, Lovisa Sagnell

Flera yrkesgrupper kritiska

Kategorier
bibliotek nyheter politik rasism

”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?” 

Text: Karin Råghall

Oro, sorg och ilska är de känslor jag bär med mig efter de blåbrunas valseger, och jag vet att jag inte är ensam. Häromdagen samlades ett tiotal personer i Umeå när BiS bjöd in till antirasistisk samtalskväll i efterdyningarna av valet. Vad kan den politik som föreslås i Tidöavtalet få för konsekvenser för biblioteken? Hur förbereder vi oss på mer av det vi redan har sett i SD-styrda kommuner – där politiker velat detaljstyra verksamheten och hindrat anställda från att utföra bibliotekens lagstadgade uppdrag, nämligen att verka för en utvecklad demokrati och bedriva biblioteksverksamhet för alla? 

Civil Rights Defenders har granskat Tidöavtalet ur ett rättighetsbaserat perspektiv och konstaterar att ”[o]m avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen”. Värst kommer människor som rasifieras att drabbas. 

Oroande utveckling

Samtliga som deltog i BiS samtalskväll uttryckte oro inför denna utveckling. Vi vet att SD vill rensa landet på människor som de anser inte hör hit. Vi vet att de vill tysta människor, kulturutövare och medier som står upp för allas lika värde. Vi vet att de röda linjer som tidigare funnits hos andra partier gentemot SD har överträtts, en efter en. Inte ens Magdalena Andersson (S) som nu befinner sig i opposition verkar ha demokratiska reflexer nog att göra det enda värdiga: stå upp mot rasismen. 

Jag anser att biblioteken behöver välja vilken roll vi vill spela i den här samtiden. Hur utvecklar vi demokratin när de som styr vill montera ner densamma?

I dag mer än någonsin är det viktigt att vi står upp för allas lika värde och tydliggör för oss själva och andra att det är en förutsättning för att utveckla det demokratiska samhället. När de som ska leda landet bygger sin politik på kunskapsförakt och vill inskränka fri åsiktsbildning för såväl enskilda människor som bibliotek och public service, då måste vi bli ännu bättre på att ta demokrati och mänskliga rättigheter på allvar. När de blåbruna vill att offentliganställda ska jaga papperslösa måste vi ryta ifrån.

Vi kan inte gömma oss bakom missriktade föreställningar om att vara neutrala – vi ska inte vara neutrala till antidemokratisk politik. I takt med att rasismen normaliseras alltmer förskjuts också vad som anses vara neutralt. Nu behöver biblioteken välja väg: vill vi vara medlöpare eller försvara demokrati och bibliotek för alla? 

Inkludering del av bibliotekens uppdrag

För mig är svaret givet. Jag ser det som en del av vår profession. Vi har mängder av kunskap om varför inkluderingsarbete, läsfrämjande aktiviteter och medier på andra språk än svenska, hbtq-inkludering och normkritik – sådant som extremhögern ifrågasätter och i vissa fall hotar bibliotek för – är avgörande för att alla ska få möjlighet att bli delaktiga i samhället. Det som extremhögern utmålar som tjänstemannaaktivism ingår i själva verket i vårt uppdrag enligt bibliotekslagen, grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCO:s folkbiblioteksmanifest liksom kommunala styrdokument. 

Jag hoppas att biblioteksledningarna är tydliga gentemot sina anställda i dessa frågor. Ingen ska behöva tveka om det är förenligt med vårt uppdrag att bedriva antirasistisk och inkluderande biblioteksverksamhet. 

Avslutningsvis tror jag att det blir viktigt för biblioteken att hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi behöver försvara det demokratiska uppdraget mot påhopp från de blåbruna – oavsett om det kommer från politiker, koordinerade sociala mediedrev eller högerkonservativa forskare. Vi behöver diskutera hur vi bäst stöttar dom av oss inom biblioteksbranschen som blir utsatta för högerextrem påverkan och hot.

Granska oss själva

Samtidigt behöver vi fortsätta bedriva intern självrannsakan. På vilka sätt är vi en del av normaliseringen av rasism? Hur kan vi undvika att bidra till ett upprätthållande av de föreställningar om att människor går att dela in i ”vi och dom” som ligger till grund för rasismen? Varför tycks många av oss ha lättare att prata om integration än om antirasism och antidiskriminering? Varför brister vi fortfarande i vårt uppdrag gentemot nationella minoriteter och urfolket samerna? Hur ser vi till att hbtq-certifieringar blir mer än en engångsinsats? Hur säkerställer vi att papperslösa känner sig trygga att använda biblioteken? Hur gör vi för att förbättra arbetsmiljön för biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita? Är det rimligt att skrämma bort ensamstående föräldrar och deras barn med onödiga avgifter när de ekonomiska klyftorna ökar ytterligare? 

Det är några av de många frågor vi har att ta tag i. Jag tror att diskussionerna behöver utgå från konstaterandet att biblioteken inte står frikopplade från samhällets maktstrukturer i stort. Vi är inte antirasister by default. Inte heller bidrar vår verksamhet per automatik till att utjämna klyftor i tillgången till information, kunskap, läsning och kultur. Det krävs mer av oss än så och det tror jag att många är överens om.

Nu är tid att stå upp för det uppdraget på allvar. 

Kategorier
nyheter

På jakt efter det demokratiska uppdraget

Text: Karin Råghall

Vid middagsdisken efter en lång majdag i solen slår det mig plötsligt: I dag har vi utfört vårt demokratiska uppdrag. Med hjälp av en pinsmaskin!

Folkbiblioteken i Umeå deltog i en urfolks- och minoritetsfestival som pågick under tre dagar på Gammlia vid Västerbottens Museum. Vi for dit med vår bibliotekscykel och dukade upp böcker på de nationella minoritetsspråken, pyssel, en pinsmaskin och en förslagslåda. Pinsmaskinen visade sig vara den stora magneten. Två romska barn i 10-årsåldern var först ut och funderade på vad de skulle göra för pins. Dagen innan hade en person ropat ”de där jävla romerna” efter dem och min kollega föreslog: ”Ni kanske kan göra ett statement mot hatet?” 

Snart var produktionen i full gång. Barnen skapade pin efter pin med budskap som ”Låt romer vara romer”, ”Respektera oss!!!” och ”Lika värda”. Jag klippte runda mallar för glatta livet. Barnen berättade att de utsatts för liknande saker i skolan och den ena konstaterade med vad som kunde ha varit en tio år äldre röst att ”man blir van”. 

Abstrakt lagtext

Dagarna innan festivalen hade jag suttit på min kontorsstol och förberett mig inför en bibliotekskonferens där jag trodde att vi skulle få diskutera det demokratiska uppdraget. (Tyvärr uteblev diskussionen). 

Jag hade, för vilken gång i ordningen, läst lagtextens formulering om att biblioteken ska ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Många verkar åsyfta den meningen när de pratar om det demokratiska uppdraget. Jag har alltid tyckt att den är ganska abstrakt. Hur ska vi göra det, i praktiken? 

Visst, vi lånar ut böcker gratis och eftersträvar ett allsidigt bestånd där många åsikter och en bredd av perspektiv ryms. Vi försöker vara tillgängliga för alla. Tanken bakom bibliotekslagen är enligt dess förarbeten att människor med hjälp av biblioteken ska bli välinformerade, bildade individer med goda förutsättningar att vara delaktiga demokratiska medborgare. För att öka likvärdigheten mellan människor med olika förutsättningar ska vi särskilt prioritera vissa grupper. Jag vet inte hur er biblioteksvardag ser ut, men för mig är det inte alltid uppenbart att vi strävar mot just de målen. 

Demokrati och mänskliga rättigheter 

Runt pinsmaskinen föreföll det demokratiska uppdraget mer greppbart. Två barn fick redskap att uttrycka sin röst och bekräfta sitt värde. Några vuxna lyssnade. Med fina ord kan vi säga att detta påminner oss om hur demokrati hänger samman med mänskliga rättigheter. Det lockade mig att låta tanken stanna där. 

Några dagar senare träffade jag min kollega och vi pratade vidare om de romska barnen. Hon lyfte en fråga som sätter berättelsen om de goda bibliotekarierna runt pinsmaskinen i ett annat ljus genom att fråga: ”Var fanns de vuxna som höjde rösten när barnen blev utsatta?” 

Frågan påminde mig om de gånger jag hört rasistiska åsikter på bibliotek. Hur jag vid direkt tilltal argumenterat emot. Men hur jag vid ett tillfälle – när jag överhörde ett par tidningsläsare som pratade nedsättande om samer – låtsades att jag inte hade hört. Jag skäms över att jag inte gick dit och markerade. 

Viktigare än att gräva ner sig i skam är dock att fråga varför det inte var hundra procent självklart för mig att säga ifrån? En förutsättning för att alla ska kunna ta del av biblioteket är ju att människor kan lita på att dess anställda agerar när någons människovärde kränks. Varför är det då inte tydligt på alla arbetsplatser att det utgör en central del av vårt demokratiska uppdrag?  

Neutral till rasism?

En studie från 2018 av Johanna Rivano Eckerdal och Hanna Carlsson om styrdokuments betydelse i vardagen ger kanske en del av svaret. Forskarna har mött bibliotekarier som tolkar sådana situationer diametralt olika med hänvisning till samma demokratiska uppdrag:

Vi har tagit del av hur bibliotekarier reagerar när rasistiska eller diskriminerande åsikter uttrycks i biblioteket. Vi har träffat bibliotekarier som hävdar att de på grund av bibliotekets demokratiska uppdrag inte kan vara tysta i sådana situationer, men ser det som sin roll att inleda en diskussion eller dialog med den person som uttrycker antidemokratiska åsikter. Å andra sidan har vi träffat bibliotekarier som säger att de för att uppfylla sin yrkesroll att upprätthålla ett bibliotek öppet för alla, förblir neutrala och ofta tysta i sådana fall.

Jag försöker föreställa mig vad det innebär att vara neutral i förhållande till rasism. Var det vad jag gjorde när jag undvek att gå fram till tidningsläsarna? Skulle jag enligt samma synsätt ha stått tyst inför de romska barnens berättelse? 

Ju mer jag tänker på det, desto mer svårbegriplig framstår den hållning som låter antidemokratiska yttranden väga tyngre än människors lika värde. Brit Stakston, mediestrateg och numera styrelseledamot i Svensk biblioteksförening, skriver i rapporten Biblioteken som tankesmedjor? från 2021: ”statsmakten utgår ifrån principen om att alla är födda jämlika. Det är inte förhandlingsbart och är en utgångspunkt när man närmar sig demokratifrågorna.” Utifrån liknande tankegångar landar Rivano Eckerdal och Carlsson i att antidemokratiska yttranden förvisso ryms inom en demokrati, men att det ingår i bibliotekens uppdrag att aktivt bemöta dessa. De skriver: ”Med vår syn på demokrati som en process som ofta är konfliktfylld är dessa ageranden del av ett görande av demokrati.”  

Att skriva och publicera den här texten kan kanske utifrån de tankegångarna ses som en del av görandet av det demokratiska uppdraget. Jag vill att fler ska höra de romska barnens röster. Jag vill att fler ska påminnas om att rasismen finns i mångas vardag och behöver motarbetas med mer än fina ord som kan fyllas med vilken innebörd som helst. 

Utanför bibliotekets väggar

Att mötet runt pinsmaskinen skedde utanför bibliotekets väggar var för övrigt knappast en slump. Vi sökte upp en plats där våra prioriterade målgrupper befann sig. Under festivalen pratade jag med en man som är stammis på det bibliotek där jag jobbar till vardags. Han hade lyssnat på ett panelsamtal om ungas motstånd och drömmar och tyckte det var fint att höra att ungdomarna vågade säga sin mening. ”Vad sa de då?” undrade jag. ”De är trötta på att förklara sig hela tiden, de är trötta på ointresset från majoritetssamhället och den låga kunskapsnivån om våra rättigheter” sa han. 

Mannen relaterade de ungas berättelse till ett tryggt rum. En festival där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar uttalat stod i centrum. Ett rum där människor drack kokkaffe vid elden, lekte på finska, lyssnade på sagor på samiska och toner från Tornedalen, diskuterade försvenskningspolitik, såg barnteater på meänkieli och inspirerades av judisk konst.  

Ett uppdrag att diskutera

Min text började i en undran om vad det demokratiska uppdraget egentligen innebär. Jag fann inte något entydigt svar. Men det jag har läst, skrivit och erfarit leder mig till följande hållpunkter:

  • Det demokratiska uppdraget slutar inte efter bibliotekslagens ändamålsparagraf. Det innefattar bibliotekslagen som helhet liksom grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCOS:s folkbiblioteksmanifest (som kom ut i en ny version 2022). 
  • Det finns inget enkelt svar på vad uppdraget innebär. Det behöver tolkas, om och om igen. I vår samtid, präglad av ökad rasism, är det särskilt viktigt att biblioteken sätter allas lika värde i centrum. Biblioteken behöver stå upp för de människor vars liv och yttrandefrihet hotas som mest. 
  • En viktig del av uppdraget är att bjuda in till samtal om makt och jämlikhet – det vill säga kring förutsättningarna för människors demokratiska delaktighet. Samtal och möten är inte nödvändigtvis viktigare än medierna i sig, snarare möjliggörs de genom att vi samlas kring medier, berättelser, kultur och kunskap.
  • Det demokratiska uppdraget behöver ske i och utanför det fysiska biblioteksrummet liksom på och utanför nätet. 

Avslutningsvis vill jag poängtera det som flera forskare framhåller, att biblioteken behöver diskutera innebörden i det demokratiska uppdraget. Vi måste erkänna uppdragets komplexitet och föränderlighet, samt inse att det kan fyllas med helt olika innebörder. Därför är det också viktigt att bibliotekens ledningar skapar utrymme för arbetsgrupper att diskutera, ta ställning till och få kompetensutveckling inom demokratiuppdragets teori och praktik.  

Foto på tre pins med texten: "Låt romer vara romer".
Romer har under lång tid utsatts för fördomar och diskriminering. Barnen gör
motstånd på sitt sätt. Foto: Karin Råghall

Källor och tips på vidare läsning:

Ohlsson Dahlquist, Lisa (2019). Folkbildning för delaktighet: En studie om bibliotekets demokratiska uppdrag i en digital samtid. Lunds universitet: Avdelningen för ABM och digitala kulturer.

Rivano Eckerdal, Johanna & Carlsson, Hanna (2018). Styrdokumenten i vardagen: En undersökning av kulturpolitiska styrdokuments strategiska och praktiska betydelse för folkbibliotek i fem skånska kommuner. Lunds universitet: Institutionen för kulturvetenskaper.
Stakston, Brit (2021). Biblioteken som tankesmedjor? Förstudie om biblioteken och demokratiuppdraget https://utveckling.skane.se/publikationer/rapporter-analyser-och-prognoser/forstudie-om-biblioteken-och-demokratiuppdraget/ (hämtad 2022-08-21)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.