Författararkiv: BIBLIOTEK I SAMHÄLLE

KB, visa handlingskraft! – Ytterligare kommentarer kring det svenska sambiblioteket

I bis två senaste nummer, 3 och 4 2020, har Lena Lundgren diskuterat begreppet ”det svenska sambiblioteket” och konstaterat att sambiblioteket håller på att krackelera utan att andra regelverk eller strukturer för bibliotekens samarbete har kommit i dess ställe. Här avslutas diskussionen tills vidare med ytterligare kommentarer och förhoppningar om att frågan förs vidare av ansvariga.

Text: Lena Lundgren
Illustration: Tobias Johansson

Begreppet sambibliotek

Själva det konkreta samarbetet, i meningen lån av medier mellan bibliotek kallade interurbanlån och senare fjärrlån, har länge varit en av hörnstenarna i den svenska biblioteksverksamheten. Begreppet ”sambibliotek” myntades 1953 av dåvarande överbibliotekarien vid Kungliga Tekniska Högskolan bibliotek Carl Björkbom i en artikel i Svensk Tidskrift:

Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek, omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket. (s. 321)

Samarbetet har förändrats genom åren, byggts ut, gnisslat och skiftat form i och med samhällsförändringar och den tekniska utvecklingen. Men grundtanken har funnits kvar, att i så stor utsträckning som möjligt göra det samlade mediebeståndet på de svenska biblioteken tillgängligt för alla landets invånare. Det har fungerat fram tills de senaste åren, då ett antal problem har dykt upp och ett antal beslut har fattats på olika nivåer, som har fått negativa konsekvenser för sambibliotekstanken, tvärt emot det i bibliotekslagen fastställda kravet att biblioteken ska samverka.

Problemen är väl beskrivna, så som de uppfattas av respondenterna på de fem frågor som jag ställde till ett antal viktiga aktörer inom biblioteksområdet, i min artikel i bis 4/2020. Krav som ställdes var bland andra att KB snarast måste ”ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser”.

En kvinna med rullator och en biblioteksarbetare som bär på flera tunga bibliotekshyllor och annan interiör från ett folkbibliotek.

Vad har hänt sedan dess?

Den 1 december samlade KB till ett ”rundabordssamtal” om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. I mötet deltog fjorton representanter för forskningsbibliotek, specialbibliotek, regionbibliotek, folkbibliotek, Depåbiblioteket i Umeå, Svensk biblioteksförening och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), förutom åtta deltagare från KB. Urvalet av deltagare kan ifrågasättas, endast fyra folkbibliotek var representerade, varav två var de stora stadsbiblioteken i Malmö och Stockholm. De två övriga var Härnösand och Söderhamn. Uppfattningarna som framfördes på mötet framstår inte heller som representativa, till exempel menade flera av deltagarna att fjärrlånerekommendationerna fungerar bra idag. Av svaren på mina frågor till biblioteken i bis 2020/4 framgick det i stället att flera regionbibliotek betonade problemen för de mindre biblioteken medan forskningsbiblioteken och de stora stadsbiblioteken i stort sett inte uppfattade att medieförsörjningen är ett problem.

Två frågor ställdes på mötet på KB:

1.  Gynnar rekommendationerna som de ser ut idag kvaliteten och sektorn som helhet? Om inte, vilka förändringar behövs?

2.  Vad innebär en hållbar kompletterande medieförsörjning och hur kan den uppnås?

De kortfattade minnesanteckningarna från mötet är spretiga. Det går inte att identifiera vem som har sagt vad, och det är svårt att dra ut några slutsatser. Det verkar dock ha varit enighet om att problemen måste definieras tydligare. Några viktiga punkter kan urskiljas:

  • Det regionala samarbete som har utvecklats i flera regioner framhålls som positivt och löser flera problem. Men regionerna har olika förutsättningar. Här behövs ett tydliggörande av rollfördelningen och frågan ställs om lagstiftning krävs ”för att garantera en likvärdig medieförsörjning i regionerna bortom olika politiska riktningar”.
  • ”Frågan om digitalt material och medieförsörjning måste tas i ordentligt.” Här finns både möjligheter och problem.
  • Kurslitteraturen är ett särskilt problem, som har accentuerats av pandemin, då fler utbildningar ges på distans och högskolebiblioteken har dragit ner på sin service.
  • På ett par ställen lyfts fram problematiken kring att de i bibliotekslagen prioriterade grupperna inte nödvändigtvis är de som efterfrågar fjärrlån. Det poängteras att resurser till Mångspråkiga lånecentralen (MLC) måste prioriteras och att Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) behov av medier måste tillgodoses för att MTM ska kunna tillgängliggöra dem i olika former.

Nya frågor till KB, och svar

För att få veta hur KB avser att gå vidare ställde jag några frågor till Anja Dahlstedt, som nu är chef för avdelningen för bibliotekssamverkan och forskningsstöd på KB. Förutom att jag efterlyste uppgift om vilka som deltog i mötet och minnesanteckningarna, ställde jag frågor om vilket syftet var med mötet och hur KB tänker följa upp frågan.

Anja Dahlstedt svarar att syftet var just att samla in synpunkter. Nästa steg inte är inte beslutat men att frågan behöver belysas bredare än just beträffande fjärrlånerekommendationerna. Även redovisningen av pliktmaterialutredningen måste avvaktas.

Jag frågade också mera specifikt om problemen med den otillräckliga finansieringen av Depåbiblioteket i Umeå och Mångspråkiga lånecentralen i Stockholm, MLC.

Här svarar Anja Dahlstedt att resursbristen på Depåbiblioteket har lösts genom omprioritering inom budgeten. MLC föreslås få förstärkning av resurser både för personal och medier inom ramen för en stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Förslaget behandlas nu av Kulturdepartementet.

Och nya kommentarer

Från några stora aktörer har det kommit ytterligare några kommentarer till KB:s svar. Här hittar jag instämmanden i att det behövs ett bredare perspektiv än enbart fjärlånerekommendationerna. Konsekvenserna av e-mediernas ökande betydelse måste utredas och vägas in. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer måste tydliggöras. Anders Söderbäck på Stockholms stadsbibliotek understryker kommunernas ansvar att uppfylla de mål som åläggs dem. Han lyfter också fram att det kommunala självstyret innebär möjligheter för kommunen att anpassa verksamheten utifrån de egna förutsättningarna. Statliga medel bör fungera stödjande genom infrastrukturella insatser.

Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Samtidigt uttrycker Maria Tsakiris från Region Skåne otålighet för att KB inte agerar tillräckligt kraftfullt, inte tar de nya grepp som behövs utifrån de krav som ställs i bibliotekslagen, Agenda 2030 och hållbarhetskrav. Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Omprioriteringar, vilket har inneburit att satsningar på digitalt stöd och kompetensutveckling har fått pausas, löser inte annat än mycket tillfälligt Depåbibliotekets problem, svarar Magdalena Sjöström på Depåbiblioteket. Enligt en uppgift som jag har fått har MLC:s service varit inskränkt i betydligt större utsträckning än vad KB uppger, vilket är märkligt. Vilka möjligheter de nya resurserna till MLC erbjuder är i nuläget oklart.

Olika nivåer, olika perspektiv

Ur alla dessa mejlväxlingar med svar och kommentarer urskiljer jag följande viktiga punkter:

  • Det finns två tydliga perspektiv, KB:s, forskningsbibliotekens och de stora stadsbibliotekens å ena sidan och regionbibliotekens och de mindre bibliotekens å den andra sidan. De två perspektiven ser ut att spegla mindre eller större närhet till användarna.
  • KB medger att det finns problem men betonar att de inte kan påtala vad andra aktörer ska göra. Forskningsbiblioteken ser inga större problem med medieförsörjningen och anser att de fullgör sin uppgift. De stora stadsbiblioteken vill inte ta ett ansvar för andra biblioteks behov av medier utan ersättning.
  • Regionbiblioteken har god kännedom om styrkor och svagheter på regionens bibliotek och ser deras behov. Förhållandena inom regionerna är mycket olika och regionbiblioteken har olika resurser och möjligheter att stödja kommunbiblioteken med infrastruktur. Olikheterna får konsekvenser för användarna. 
  • De lokala biblioteken får sina styrdokument och resurser från kommunen men konfronteras direkt med användarnas krav på tillgänglighet. Biblioteken kan ha svårt att hantera glappet mellan resursbrist och besökarnas behov och de begränsningar och restriktioner som är följden av att flera stora bibliotek, med olika förklaringar, egenmäktigt har minskat sina samlingar och begränsat sin service.

Användarnas perspektiv

Det var institutionsperspektivet. Nu är det dags att anlägga det perspektiv som anges i bibliotekslagen och som också lyfts fram av många av dem som har svarat på mina frågor, nämligen användarperspektivet. Då urskiljer jag, utifrån det material som jag har samlat in, följande krav utifrån att bibliotekslagen fastslår att biblioteksverksamheten ska nå alla och vara anpassad till användarnas behov.

  • De i bibliotekslagen prioriterade grupperna får inte komma i kläm. Det måste finnas krav på att konsekvenserna av beslut om förändringar som berör andra bibliotek och deras användare måste utredas och att alternativa lösningar ska erbjudas utan avbrott.
  • Resurser till MTM, MLC och Depåbiblioteket måste prioriteras.
  • KB måste göra insatser i infrastrukturen så att skillnaderna mellan kommuner och regioner när det gäller möjligheterna att tillgodose användarnas behov minskar.
  • En särskild diskussion måste föras om problematiken att lokala politiska beslut, som i Sölvesborg, kan innebära att vissa användargrupper, till och med i bibliotekslagen prioriterade grupper, får sämre service på biblioteken.
  • Medieförsörjningen fungerar inte optimalt och ett större och bredare grepp, inkluderat e-medierna som kan innebära både ökad tillgänglighet och inlåsning, behöver tas av KB. Fjärrlåneflödena behöver utredas, eftersom det uppenbarligen finns olika bilder av omfattningen och nödvändigheten av fjärrlån hos de olika aktörerna. De stora biblioteken måste inse att de också är gynnade genom tillgången till många bibliotek i storstäderna, vilka avlastar dem vissa förfrågningar.
  • Ett heltäckande ersättningssystem för fjärrlånen måste tas fram.
  • KB måste formulera krav på hållbarhet på bibliotekens verksamhet, både när det gäller miljön, tillgängligheten och omvälvande händelser, som pandemier och andra oväntade situationer.

KB kan inte ta över andra aktörers ansvar och uppgifter. Men om det ska finnas någon substans i KB:s uppgift ”att främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet, ha överblick och skapa förutsättningar för verksamheten” måste KB visa sig berett att ta sig an utmaningarna i att ge alla medborgare tillgång till en jämlik medieförsörjning. Det räcker inte längre med att ”samla in synpunkter”, KB måste visa handlingskraft!

”Det svenska sambiblioteket” är ett uttryck för det samarbete som har tjänat biblioteken och deras användare väl (som man brukar säga) under mer än hundra år. Själva funktionen etablerades av Kungliga biblioteket genom den första årgången (1887) av Sveriges offentliga bibliotek – Accessionskatalog (AK) med amanuensen, senare riksbibliotekarien, E. W. Dahlgren som utgivare. Den omfattade inköpen av utländsk litteratur på ett antal forskningsbibliotek i Stockholm och universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala. Utgivningen av AK motiverades i förordet av den första årgången av Elof Tegnér, sedermera universitetsbibliotekarie i Lund, på följande sätt:

Och hvad som i ett af dessa bibliotek är tillgängligt bör i regeln, om så erfordras, lätt kunna bliva det i de öfriga. Med våra dagars lätta kommunikationer möta härvid inga nämnvärda svårigheter, och dessa boksamlingars vårdare äro beredda att genom samverkan i detta syfte göra dem ytterligare tillgängliga. Sålunda kan den tanke realiseras, som en gång blivit uttalad, att ”statens offentliga bokförråd bör anses som en helhet; dess fördelning på olika orter bör icke förhindra den gemensamma användningen af dess olika delar för främjande af forskning och vetenskap”.

Antalet bibliotek utvidgades och målgrupperna breddades efterhand. I slutet av 1800-talet var det inte aktuellt att samla de folkliga bibliotekens medier i en samkatalog men med utbyggnaden av folkbiblioteken har detta mål stegvis förverkligats. Dock väntar vi fortfarande på en heltäckande nationell mediedatabas.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

1 maj – det finns förutsättningar för förändring

1 maj uppmärksammar vänsterorganisationer, partier och fackföreningar världen över arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Ett vanligt år innebär detta en kampdag då vänsterrörelsen beger sig ut på gatorna, men coronapandemin kommer även 2021 begränsa våra möjligheter att samlas.

I år har vi sett att arbetarrörelsen i Sverige kämpar i motvind – med dåliga kompromisser om LAS, marknadshyror på väg och en pågående gigifiering av arbetsmarknaden. Men det är också ett faktum att den fackliga organisationsgraden under året har ökat och brutit en lång nedåtgående trend, och att coronans konsekvenser kanske tvingar samhället till en omvärdering till de senaste årtiondens nyliberala utarmning av välfärdsinstitutionerna. Det finns förutsättningar för förändring!

BiS menar att arbetarrörelsens kamp för bättre villkor och ekonomisk jämlikhet är lika angelägen som någonsin. Bibliotekens inkluderande och kunskapsfrämjande uppdrag är en viktig byggsten i detta. För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. Vi vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt. Vad vill du göra?

Tobias Willstedt

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Läs BiS nyhetsbrev för april

Ur innehållet i april månads nyhetsbrev:

  • Felaktig bild av BiS och en förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel
  • Sverigedemokraterna ett reellt hot mot biblioteken och bibliotekens hbtq*-arbete
  • Medverka i nästa nummer av bis med tema skolbibliotek!
  • Nu kan även du som inte är prenumerant läsa bis 4/2020

För några månader sedan kunde du läsa om BiS i Nordisk kulturpolitisk tidskrift där forskarna Blomgren och Sundeen studerade föreningens 70- och 2010-tal. I detta nummer av nyhetsbrevet hittar du ett svar från BiS styrelse som problematiserar forskarnas slutsatser ur ett antal aspekter.

Missa inte heller Eleonor Pavlovs text om Sverigedemokraterna och bibliotekens hbtq*-arbete som nyhetsbrevet gärna rekommenderar!

Följ biblioteksdebatten

Prenumerera på BiS nyhetsbrev utan kostnad.

Redaktionen

Felaktig bild av BiS och en förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel

En fråga dröjer sig kvar hos oss efter att ha läst forskarna Johan Sundeen och Roger Blomgrens artikel ”Offentliga bibliotek som arena för aktivism”, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordisk kulturpolitisk tidskrift (nr 2, 2020): tycker Sundeen och Blomgren att det är bra att bibliotekarier engagerar sig i den allmänna biblioteksdebatten och i bibliotekspolitiska frågor?

Som vi uppfattar det gör inte Sundeen och Blomgren i artikeln några anspråk på att empiriskt påvisa en ”tjänstemannaaktivism” inom bibliotekssektorn. De säger sig röra sig i en analys av föreställningar, idéer och diskussioner kring bibliotekets relevans och utveckling, som cirkulerar i ett delvis avgränsat (vi återkommer till det) forum, med föreningen Bibliotek i Samhälle och tidskriften bis som nav för sin datainsamling (se avsnittet ”Forskningsproblem och frågeställningar”). Sett i detta ljus kan man tycka att artikelns titel är halvbra satt, men den preciseras lite mer i undertiteln, ”En fallstudie av vänsterpolitisk biblioteksideologi på 1970- och 2010-talen”. Tyvärr finns det, som vi ser det, en vilja hos författarna till att återkommande uttala sig som om man också hade belägg för en biblioteksverksamhet och en bibliotekariekår som så att säga hotas inifrån. Hotet verkar bestå av självsvåldiga vänsterbibliotekarier som åsidosätter sin roll som tjänstepersoner – och demokratiska värden som yttrandefrihet, neutralitetsprincip och opartiskhet – till förmån för icke-önskvärda politiska agendor. Sundeen och Blomgren beskriver en ”aktivistisk” föreställning, som bygger på att ”verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer” råder.

Det är förstås både roligt och intressant för föreningen BiS att utgöra studieobjekt i en kulturpolitisk studie, men vi upplever tyvärr att författarnas framställning uppvisar stora brister, som får konsekvenser för vilka slutsatser som är rimliga att dra. Artikeln, som enligt Sundeen och Blomgren ”har både en empiriredovisande och [en] analytisk ambition”, är problematisk i båda dessa avseenden, särskilt i ett vetenskapligt sammanhang.

Citeringspraktiker och källhantering

För att börja i det förstnämnda, författarnas citeringspraktiker och källhantering är bristfällig. Det är svårt att känna igen sig i hur BiS beskrivs i artikeln. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilket material man har valt att lägga ner mest tid på. Blomgren och Sundeen har botaniserat i BiS utveckling från 1969 och framåt och lägger mycket energi på föreningens första decennium. Det intresset är förståeligt, men författarnas val att utesluta decennierna mellan föreningens första år och 2010-talet utelämnar en hel del förklarande historieskrivning. Urvalet av källor verkar medvetet valda för att understryka att BiS på 2010-talet utgör något slags exotisk, kuriös och potentiellt farlig rest från –68. 

BiS har ett program där föreningens målsättningar är tydliga. Det finns också officiella uttalanden och manifest från olika tidpunkter. Tyvärr verkar inte detta material vara så intressant för forskarna utan man plockar istället citat från tidskriften bis och föreningens blogg, som fungerar som öppna arenor för debatt, med uttalat högt i tak (alla skribenter i bis är inte nödvändigtvis medlemmar i föreningen, eller ens sympatisörer). 

Tidskriften bis har använts som ett forum för diskussion av många utanför BiS genom åren, men det är hur Blomgren och Sundeen använder materialet från BiS blogg som är det mest iögonfallande. BiS-bloggen har nästan 1700 inlägg och i bloggens policy (publicerad 14/12 2011) står följande: 

En av BiS viktiga uppgifter är att främja yttrandefrihet och föreningen vill ha i högt i tak på de sociala forum på webben som föreningen är aktiv på. Detta för att vi tycker att det är viktigt med debatt och opinion. Så delta gärna med kommentarer och kompletterande info.

Allt material som publiceras på bloggen signeras av skribenten, detta för att tydliggöra skillnaden mellan föreningens åsikter och den enskilda författarens.

Det finns helt enkelt en uppsjö av olika ståndpunkter representerade i bloggen. Vid olika  tillfällen använder sig Sundeen och Blomgren av kommentarer och texter från enskilda skribenter i bloggen på ett sätt som låter påskina att deras åsikter representerar föreningens åsikter. Detta är orättvist både mot föreningen BiS och mot de personer som nu utmålas som talespersoner för föreningen, i vissa fall enbart efter att ha kommenterat i ett öppet kommentarsfält. Exempelvis nämns Henrik Bylunds kommentar på ett inlägg från 2013 som ett exempel på ”urvalspolitiska ställningstaganden” från BiS medlemmar. Hans kommentar var en av många i en tråd där flera olika åsikter var representerade. Vissa av deltagarna var kända medlemmar i BiS och andra var det inte. I detta fall har man valt att lyfta fram en person som inte är känd från BiS-sammanhang framför flera kända företrädare – på inget sätt framgår det i tråden att Henrik Bylund har någon koppling till BiS. Handlar detta exempel om ett slarvigt misstag eller passar Bylunds citat för bra in på en tes forskarna vill driva? Vi hoppas på det första och påminner om att man bör vara källkritisk med sitt material när man forskar – kommentarer i ett öppet kommentarsfält bör behandlas varsamt i sammanhanget.

BiS efterlyser en fördjupad diskussion om urvalsarbete på bibliotek

I den mån programtexter och officiella uttalanden från föreningen tas upp är de i vår mening genomgående för selektivt citerade, på ett sätt som förvränger helheten och bortser från kontext som har betydelse för citaten. Ett exempel ur artikeln är följande, där Sundeen och Blomgren citerar BiS yttrande respektive remissvar till utredningen för den nationella biblioteksstrategin:

En organisation som under sin mer än 50-åriga existens återkommande har artikulerat kritik mot neutralitetsidealet är den socialistiska föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS). I ett yttrande från 2018 skriver BIS att: ”Idén om biblioteken som neutrala är komplicerad, ifrågasatt och utmanad.” Resonemang om medieurvalsfrågor som förs i förarbeten till förslaget om nationell biblioteksstrategi sägs vara naiva och idealistiska (Yttrande från BiS till Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi, 30/10 2018). I ett remissvar menar BiS att det föreligger en motsats mellan å ena sidan skrivningar om allsidighet, medvetna litteraturinköp och kvalitet, och å den andra neutralitet och frånvaro av censur (Remissvar från BiS rörande förslag till nationell biblioteksstrategi, 11/10 2019).

Till de neutralitetskritiska partierna i remissvaret hör en skrivning om negativa effekter av kritiska yttranden som Justitieombudsmannen (JO) riktat mot ett antal folkbibliotek (Remissvar från BiS, 11/10 2019).

Om man går till källorna ser man att båda de refererade BiS-dokumenten lyfter urvalsfrågorna som något som behöver diskuteras mer, bland annat i ljuset av då pågående politiska påtryckningskampanjer mot bibliotek och ibland mot enskilda biblioteksmedarbetare som fick motta privata hot. I Sundeen och Blomgrens återgivning framstår det som att texterna är blint emot neutralitetsprincipen, vilket inte är rättvist. BiS har i själva verket, i dessa texter och i andra sammanhang (exempelvis vår ”salong” 2018, då Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler och hovrättspresident i Svea hovrätt, medverkade), efterlyst en fördjupad diskussion av urvalsarbete på bibliotek, en komplex fråga som vi menar att professionen måste fortsätta diskutera.

För en läsare som har kännedom om de källor Sundeen och Blomgren väljer att använda sig av framstår deras artikel som ett ganska ostadigt bygge. Vi förstår förstås att Sundeen och Blomgrens artikel är utförd i en explorativ och diskuterande form, där forskaren gör ett urval av empiriredovisning av vikt för det man avser att diskutera. Men vi tycker återigen att det är rimligt att från två erfarna forskare begära en större varsamhet i sin källhantering än vad Sundeen och Blomgren ger prov på – både vad gäller isärhållandet av olika typer av källor och vikten av en ärlig återgivning av deras innehåll.

Biblioteksideal och analys

Om vi nu istället vänder oss till det som vi uppfattar som problematiskt i Sundeens och Blomgrens analytiska dimension. Forskarnas uttalade syfte är att ”studera och problematisera ideologiskt inflytande på uppfattningar om yrkesidentitet och yrkespraktik inom biblioteksvärlden i relation till gällande lagstiftning och professionens nationellt och internationellt uttryckta etiska yrkeskoder”. Man landar så småningom i slutsatserna:

Vi har identifierat ett antal aktivistiska föreställningar om bibliotekarieyrket, vilka på avgörande punkter skiljer sig från den byråkratiska och den professionsetiska yrkesförståelsen. Till dessa hör att bibliotek ska präglas av ideologiska övertygelser, att verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer samt att biblioteken ska vara instrument för det rättfärdiga samhället och särskilt tillvarata orättvist behandlade gruppers behov.

[…]

En övergripande slutsats av föreliggande framställning är att de kritiska fall som bland andra JO har intresserat sig för bör relateras till det teoretiska och analytiska ramverk rörande bibliotekariers yrkesidentitet som vi har presenterat. I kontrast till den byråkratiska, professionsetiska och entreprenöriella idealtypen, som alla tre inrymmer föreställningen om neutrala bibliotek och opartiska tjänstemän, bygger ett aktivistiskt bibliotekarieideal på strävan att befordra det goda och mota det onda i grind.

Vi menar att Sundeen och Blomgren missar något väsentligt i sin argumentation – biblioteken är redan förknippade med ett antal olika värden och ideologiska uppfattningar och det förs naturligtvis en politik kring deras roll som offentliga institutioner. Dessa värden, som inte sällan stöts och blöts emot varandra, innebär oundvikligen att biblioteken är förbundna med politik. Sundeen och Blomgren glömmer, i sin iver att sortera ut ”aktivistiskt” drivna biblioteksideal från ”professionsetiska”, ”byråkratiska” och ”entreprenöriella” sådana, att det inte bara är något slags udda, övervintrade proggare som exempelvis driver frågor om antirasism på bibliotek, frågor om mångspråk, frågor om mänskliga rättigheter, hbtq-inkludering, och så vidare. Det är i allra högsta grad även insorterat i den på olika nivåer styrande biblioteks- och kulturpolitiken, samt framskrivet i portaldokument från internationella biblioteksorganisationer som IFLA. Så här står det exempelvis i IFLA:s ”Core Values”, precis efter den punkt om informations- och yttrandefrihet som Sundeen och Blomgren citerar inledningsvis:

the belief that people, communities and organisations need universal and equitable access to information, ideas and works of imagination for their social, educational, cultural, democratic and economic well-being

the conviction that delivery of high quality library and information services helps guarantee that access

the commitment to enable all Members of the Federation to engage in, and benefit from, its activities without regard to citizenship, disability, ethnic origin, gender, geographical location, language, political philosophy, race or religion

(”More about IFLA”, https://www.ifla.org/about/more, 2019)

Eller för att citera svensk lagstiftning:

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

(Regeringsformen, 1 kap, 2  §)

Och specifikt för biblioteken i bibliotekslagen:

Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

[…]

Prioriterade grupper

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på

   1. de nationella minoritetsspråken,

   2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och

   3. lättläst svenska.

(Bibliotekslagen, 2, 4, 5  §§)

Man ska ej heller glömma 1974 års kulturpolitiska mål som gällde ända fram till 2009 och hade en stor betydelse för biblioteken och för föreningen under dess tidiga historia:

att medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,

att ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,

att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet,

att främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,

att i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,

att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,

att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs,

att främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

(Proposition 1974:28)

Lagar och dokument kan ändras och diskussion om etiska frågor och korrekt agerande som tjänsteperson avgörs självklart inte enbart av lagstiftning och manifest. Men dessa exempel visar framförallt hur svårt det är att beskriva BiS som en extrem organisation utan att samtidigt brännmärka hela biblioteksprofessionen och kulturpolitiken som extrem. Många av de frågor som BiS och skribenter i bis framför, diskuterar och argumenterar för är nämligen inte ”i förhållande till professionen externa idéer”, utan i allra högsta grad påbjudna i en professionsetisk diskussion såväl som i nationell och kommunal bibliotekspolitik. En seriös diskussion om svensk bibliotekspolitik och om rollen som tjänsteperson i det offentligas tjänst kan inte bortse från den här delen av bibliotekens uppdrag och roll, som alltså existerar parallellt med bibliotekens uppgift att bidra till fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och så vidare. De centrala demokratiska värden som behöver försvaras inom professionen och i bibliotekspolitik på olika nivåer är, hävdar vi, inte bara ett demokratiskt värde, utan flera.

Vem är aktivist?

Vi vill också påminna om de hot mot bibliotekens arbete med dessa frågor som är högst reella idag, vilket vi skrivit mycket om i bis. Några färska exempel handlar om hur Sverigedemokraterna agerat. Partiets syn på mångspråk blev särskilt uppmärksammat när Sölvesborg under 2019 skulle ta fram en ny biblioteksplan. Kommunen leds av ett samstyre där SD ingår som största parti. En biblioteksplan ska styra hur kommunens bibliotek bedriver sin verksamhet. I den finns det ett antal övergripande mål som biblioteksplanen ska sträva mot och som alltså ska vara vägledande för alla som berörs av den. Dessa mål är ytterst grundade på nationell lagstiftning. Med andra ord måste biblioteksplanen förhålla sig till bibliotekslagens prioriteringar – bland annat att biblioteken ska erbjuda litteratur på andra språk än svenska, något som SD ville ändra på. Rimligen är målsättningarna för biblioteksplanen någonting man inte tar sig för stora friheter med om man vill upprätthålla lagen. Kulturminister Amanda Lind uttalade sig kritiskt i Biblioteksbladet och andra menade att Sölvesborgs nya hållning i själva verket bröt mot bibliotekslagen. 

Sedan dess har det bara kommit fler exempel på hur Sverigedemokraterna eller andra högerextrema organisationer på olika sätt försöker begränsa bibliotekens verksamhet, helt utan hänsyn till rådande lagstiftning. I Växjö har SD motionerat för att biblioteket bara ska ha böcker på svenska och minoritetsspråk. I Svalöv beordrade den politiska ledningen att ett Facebook-inlägg om bibliotekets hbtq-certifiering skulle tas bort. I Täby gick den nazistiska organisationen NMR så pass långt att de hotade biblioteket för att de arrangerade sagostunden ”bland drakar och dragqueens”. I samma kommun ville SD stoppa ett författarsamtal som hade fokus på normer och hbtq-frågor.

Tyvärr finns det många fler exempel. Anser Sundeen och Blomgren att politisk organisering mot en sådan utveckling är klandervärd? Och anser Sundeen och Blomgren att exempelvis den tidigare bibliotekschefen i Sölvesborg, som protesterade mot en uppenbart främlingsfientlig detaljstyrning av den lokala bibliotekspolitiken på tvärs mot bibliotekslagen, eller de stolta, hbtq-certifierade bibliotekarierna i Svalöv, är ”aktivister”? Vilka biblioteksvärden anser egentligen Sundeen och Blomgren det legitimt att försvara?

Diskussionen fortsätter

Avslutningsvis kan vi bara beklaga den typ av dåligt underbyggda insinuationer om (vänster)-”politiserade” biblioteksinstitutioner som vi tyvärr tolkar Sundeen och Blomgrens artikel som. Vi är glada att bibliotekspolitik diskuteras, men med tanke på den befintliga hatsvans från höger som äter denna typ av berättelser till frukost, lunch och middag, och vars hot och hat, förutom att det är ett demokratiskt hot i sig, även drabbar enskilda tjänstepersoner inom bibliotekssektorn, efterlyser vi en något större varsamhet i diskussionen. Just varsamhet och noggrannhet i argumentationen är ju dessutom en akademisk dygd, som borde ligga Sundeen och Blomgren varmt om hjärtat?

För BiS del kommer vi att fortsätta arbeta för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsende till för alla. Vi hoppas att det är många forskare, biblioteksarbetare och medborgare som gör detsamma. 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Martin Persson, Tobias Willstedt, Lena Lundgren, Sofia Berg, Christian Forsell och Annelien van der Tang

Läs mer

Sverigedemokraterna ett reellt hot mot biblioteken och bibliotekens hbtq*-arbete

Nyligen stoppade en ledande SD-politiker i Svalöv kommunens bibliotek från att marknadsföra bibliotekets nyvunna hbtqi-certifiering på Facebook. Författaren kommenterar händelsen och kopplar den till återkommande hot mot inkluderande biblioteksarbete från sverigedemokratiskt håll.

Text: Eleonor Pavlov

En regnbågsflagga vajar i vinden.
Foto: Ludovic Bertron, via Wikimedia Commons

Bibliotekslagen (2013:801) är tydlig med att folkbibliotek ska vara tillgängliga för alla. I begreppet tillgänglighet kan många saker inkluderas. Det handlar till exempel om att det ska finnas folkbibliotek i alla Sveriges kommuner, att de av oss som använder rullstol ska kunna komma in i bibliotekens lokaler och att vi tillhandahåller talböcker till de av oss som har svårt att läsa tryckt text. Men tillgänglighet innebär inte enbart anpassningar i den fysiska miljön eller att det ska finnas bibliotek inom rimligt avstånd. Det handlar också om att alla ska ges möjlighet att känna sig välkomna och inkluderade i bibliotekens verksamhet. 

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga.

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga. Att arbeta med hbtq*-frågor är självklart och nödvändigt för att nå dessa mål. 

Att arbeta med hbtq*-frågor handlar om att utbilda sig kring de normer i vårt samhälle som verkar diskriminerande mot och skadar de personer som på något sätt bryter mot normerna. Först när vi synliggör och erkänner att dessa normer existerar kan vi hitta metoder för att motverka dem.

Att arbeta med hbtq*-frågor ingår också i det lagstadgade arbetet mot diskriminering och är något som självklart ska ingå i bibliotekets arbete. Ett systematiskt hbtq*-arbete på biblioteken bidrar till att synliggöra och öka kunskapen om hbtq*-frågor i samhället. Det bidrar också till att skapa och bibehålla trygga platser för hbtq*-personer. 

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook.

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook. Vi blev bestörta, men samtidigt inte förvånade. Det här är tvärtom bara ett exempel i mängden där SD-politiker försöker hindra arbete med hbtq*-frågor på bibliotek. 

I Täby försökte SD 2019 stoppa ett författarbesök med Moa-Lina Olbers Croall, som skrivit boken I mitt namn – en bok om att vara trans (2018). I samband med valet 2018 tvingade SD på flera platser i landet bibliotek som då var vallokaler att ta ner regnbågsflaggor med argumentet att flaggorna kunde ses som politiska symboler. Det här är två exempel, men det finns många fler. Metoderna och fokus varierar, men alla har det gemensamt att de på något sätt har anknytning till SD.

Och det är inte bara hbtq*-frågorna som SD aktivt motarbetar. På flera ställen i landet, nu senast i skånska Vellinge, har de försökt få till ändringar i kommunernas biblioteksplaner som tydligt speglar deras politik. Ändringarna gäller bland annat att biblioteken inte ska tillhandahålla böcker på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken, och att personer med andra modersmål än svenska inte ska ses som en prioriterad målgrupp, förslag som helt går emot bibliotekens lagstadgade uppdrag.

Jag sitter med i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+. I vårt nätverk finns bibliotekspersonal från både folkbibliotek och andra biblioteksformer från hela landet. Olika bibliotek har olika förutsättningar för att jobba med hbtq*-frågor, men fler och fler ser hur detta arbete är kvalitetshöjande för hela verksamheten. Kunskap om diskriminering och verktyg att motverka den är något som gynnar alla människor, såväl personal som användare.

Att den politiska ledningen i en kommun agerar på det sätt som Svalövs ledande politiker har gjort är anmärkningsvärt. Hbtq*-personer har genom historien misstänkliggjorts, förföljts och mördats, och detta är tyvärr ingenting som ligger bakom oss. Fortfarande idag utsätts hbtq*-personer för hot och våld, både i Sverige och i resten av världen. Att arbete med hbtq*-frågor kritiseras och göms undan bidrar till att öka den rädsla och otrygghet som hbtq*-personer och närstående dagligen lever med.

Vi som arbetar på bibliotek måste vara uppmärksamma på när sådant här sker. Jag är övertygad om att det pågår mycket som vi inte alltid ser. De händelser som lyfts fram i medier är med högsta sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi behöver inte gissa vad SD har som mål, vare sig det gäller bibliotek eller samhället i stort. Vi vet vad de vill och vi vet vad som kan hända om de får agera utan motstånd. Det som kan ses som små ändringar i exempelvis en biblioteksplan kan få stora konsekvenser i praktiken, och att riva upp beslut som har fattats politiskt kan vara svårt.

Vi behöver förstå att SD inte längre är ett teoretiskt hot, utan att de faktiskt kan förstöra mycket av det som är kärnan i det allmänna biblioteksväsendet. Även om varje enskild händelse på ytan kan verka liten är den en del i något mycket större. Det demokratiska uppdrag som biblioteken vilar på ser inte likadant ut om SD får bestämma. Vi måste se till att de inte får makt att göra det.

Hbtq* är ett paraplybegrepp som innefattar olika perspektiv på könsidentitet, sexuell läggning, relationer och sexuell praktik. Även andra varianter används, bland annat hbtq, hbtqi, hbtqia, vilket speglar att det är ett område som ständigt förändras och utvecklas. Gemensamt för de perspektiv som ingår är att de på något sätt är normbrytande och osynliggjorda. Några av de vanligaste begreppen som brukar ingå är:

Homosexualitet och bisexualitet: handlar om sexuell läggning, alltså vem någon har förmågan att bli kär i eller attraherad av.
Trans: handlar om hur någon definierar och uttrycker sitt kön. Transpersoner önskar att inte alls eller delvis identifiera sig med det kön de har tilldelats vid födseln. Även ickebinära personer kan inkluderas i begreppet. En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär.
Queer: kan röra sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik, och kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer.
Intersexvariationer: är medfödda tillstånd i vilka könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat.
Asexualitet: är ett samlingsbegrepp som kan innefatta exempelvis personer som
aldrig eller under en period inte känner sexuall attraktion, men begreppet kan användas på olika sätt av och för som identifierar sig med begreppet på olika sätt.

Det här har hänt:
I början av februari meddelar personalen på biblioteket i Svalöv via sin facebook-sida att de genomgått en kurs och biblioteket numera är hbtqi-certifierat genom RFSL:s hbtqi-certifiering. Några dagar senare meddelar kommunledningen, som leds av SD i Svalöv, att inlägget ska plockas bort med förklaringen att de inte är säkra om upphandlingen av utbildningen gått rätt till. Beslutet att ta bort inlägget har fått ta emot stark kritik från olika håll, bland annat från biblioteksanvändare i Svalöv och i insändare. Textförfattaren Eleonor Pavlov, bibliotekarie och medlem i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+, är en av dem som uppmärksammat händelsen. Förutom i bis har Eleonor Pavlov också skrivit en text publicerad i Sydsvenskan 23/2 på samma ämne.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.