Kategorier
bibliotek nyheter

The library – a bright spot? Biblioteket – en ljuspunkt?

Denna idéverkstad vill visa att biblioteket kan vara en ljuspunkt mitt i en ohållbar utveckling.

Tid: tisdag 31 maj kl 17.00-18.45 (UTC+2)
Plats: ABF-huset Erlander-rummet, Sveavägen 41, Stockholm. Evenemanget streamas via Zoom och inspelas.

Talare via Zoom, på engelska: Emily Drabinski (nyvald ordförande i amerikanska biblioteksföreningen ALA 2023-2024, New York), Anriette Esterhuysen (expert på förvaltningen av internet, Johannesburg), Kathleen de la Peña McCook (professor i biblioteksvetenskap, univ. i Florida).

Talare i ABF-huset, på svenska: Lars Ilshammar (bitr.nationalbibliotekarie, KB), Elisabet Rundqvist (bibibliotekarie och handläggare, KB), Nick Jones (chef för bibliotek och konst, Huddinge)

Idéverkstaden ”Biblioteket en ljuspunkt” arrangeras av BiblioteketTarSaka.com, BiS och Världsbiblioteket. Den ingår i Folkets Forum för miljö och global rättvisa (stockholmplus50.se/).

Ett detaljerat program med kontaktuppgifter och där det även kommer uppgifter om anmälan m.m. finner du här:
https://bibliotekettarsaka.com/the-library-a-bright-spot-biblioteket-en-ljuspunkt/

Kategorier
bibliotek bokrecensioner

Mötesplatsen i centrum

Allt detta snack om att biblioteket ska vara en mötesplats, nu senast i rapporterna från Halmstadskonferensen i Bergen, börjar bli tjatigt och känns innehållslöst. Folkbibliotek är ett genial social innovation, en effektiv kollektiv lösning på såväl individuella som samhälliga [sic] informations- och kunskapsbehov. Som bieffekt uppstår möten i tid och rum, mellan människor, idéer, ideologier digitalt och reellt.1

Så debatterade Ingrid Atlestam om folkbiblioteken och mötesplatsfunktionen i BiS blogg 2009, ungefär samtidigt som jag på allvar började förstå folkbibliotekens magi. Året innan hade jag börjat mitt arbete som ungdomsbibliotekarie i Alby i Botkyrka kommun, en av de förorter i Storstockholm som många brukar ha starka åsikter om utan att någonsin ha besökt.

I början av min tid i Alby tänkte jag ibland att folkbiblioteket där var den enda mötesplats, eller för all del kulturinstitution, som fanns i orten. På Alby bibliotek hängde vanligtvis barn, unga och vuxna för jämnan. Men jag  förstod så småningom att den uppfattningen var rakt av fel. På grund av okunskap var min bild av vad en kulturell verksamhet eller mötesplats egentligen var, rätt snäv. Men även om folkbiblioteket där inte var så unik som jag först föreställde mig så  var det den enda mötesplatsen som var kravlös och öppen för alla oavsett ålder, tro, ursprung, plånbok, sexualitet och annat. Fritidsgårdarna, caféerna, de kulturella föreningarnas mötesplatser och de religiösa platserna var något annat.

Att det finns sådana mötesplatser som inte är bundna till identitet, ålder, status eller annat är viktigt. De som brukar argumentera för bibliotekens vara brukar lyfta fram just detta. Att det är en plats där du inte behöver konsumera eller producera, en plats som karaktäriseras av inkludering och sällsynt öppenhet. Historiskt sett har dock inte alla som talat för folkbiblioteken hållit med om just mötesplatsens betydelse utan snarare velat förknippa andra funktioner med biblioteket. Ingrid Atlestam har skrivit ett antal läsvärda inlägg i BiS blogg om ämnet, som det jag inledningsvis citerade, där hon argumenterar för att mötesplatsfunktionen får ta onödigt mycket plats i våra tankar om folkbibliotek jämfört med exempelvis det folkbildande arvet eller utlåning av böcker och andra medier.

En annan som har funderat över bibliotekets roll som mötesplats är Lars Gillegård och han drar andra slutsatser än Atlestam. Gillegård är biografkonsulent på Våra gårdar, en organisation som är kopplad till nykterhetsrörelsen och ger service till ungefär 600 mötesplatser i Sverige, varav 50 biografer, och han är även ordförande i Riksföreningen Biograferna. Under coronans år 2021 släpptes boken Biografer och bibliotek i förening, skriven av Gillegård, som är full av reflektioner över ämnet. Där är mötesplatsfunktionen i centrum och idén om starkare samarbeten mellan biografer och bibliotek presenteras som ett sätt att stärka den funktionen.

Berättelsen om biografernas framväxt i Sverige är spännande för en folkbildningsvän. De flesta samlingslokalerna har sitt ursprung i de gamla folkrörelserna, som nykterhetsrörelsens Ordenshus eller arbetarrörelsens Folkets hus. Av de första biovisningarna i Sverige var det många som ordnades i nykterhetsrörelsens lokaler – på landsbygden var det folkrörelsernas hus som fanns att tillgå för filmvisningar, men där fann man även bibliotek – embryon till det som skulle bli våra folkbibliotek. Idag finns det 443 biografer i Sverige. Av dessa är 166 privat drivna, 34 kommunala, 240 föreningsdrivna samt 3 drivna i stiftelseform. 26 svenska kommuner saknar biograf.

Biograferna, liksom biblioteken, är alltså närvarande på många platser i Sverige där det annars finns ett rätt sparsamt kulturellt utbud. Nu har ju mycket hänt de senaste åren. Sedan 1990-talet med persondatorn och internets genombrott har digitaliseringen förändrat hur människor lever och hur verksamheter bedrivs i samhället. Biblioteken liksom biograferna lever i folks medvetande som fysiska platser, men allt fast förflyktigas. Coronapandemins begränsning av fysiska möten har medfört en snabb och omfattande digital omställning. Denna process är mycket närvarande i Gillegårds bok.

Allt fler av folkbibliotekens verksamheter är inne i en digitaliseringsprocess men just funktionen som mötesplats verkar vara svår att realisera digitalt. Tittar man exempelvis på folkbibliotekens sociala medier är det knappast så att det sprudlar av aktivitet och sällan så att “möten” egentligen uppstår. Någon digital motsvarighet till hänget på biblioteksgolvet i Alby finns ännu inte.

Frågar man exempelvis bibliotekarien och bis-skribenten Tobias Nordberg, verkar det inte heller helt säkert att det är önskvärt att överföra denna funktion i en digital kontext. I sin text “Biblioteket – en digital mötesplats” reflekterar han över att ett bibliotek i teorin skulle “kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier?”. Norberg tycks fråga sig om hela mötesplatsfunktionen i själva verket  är försumbar. Samtidigt ser han att många socialt utsatta grupper lider när tillgången till folkbiblioteket som socialt rum blir mindre under coronapandemin. Så kanske inte vad gäller fysiska möten ändå.2

bis läsare har sannolikt en bra förförståelse av hur pandemin påverkat folkbiblioteken, men hela samhället har ju påverkats och att möjligheten till fysiska möten minskade under pandemin har slagit hårt även mot folkrörelserna. Deras biografer och mötesplatser har varit tvungna att transformeras för att ställa om till digital verksamhet. 

Förändringarna under pandemin beskrivs i Post- och Telestyrelsens, PTS, rapport Digital omställning till följd av covid-19 (2021). Särskilt Folkets Hus och Parker, som har en nationell verksamhet som erbjuder bland annat repertoarfilm och visar live-events i sina lokaler, har varit hårt drabbade. Livesänd teater och opera erbjuds sedan länge i de lokaler som lokalföreningarna bedriver biografverksamhet i och här, samt även inom filmvisningar och event, har publikbegränsningar inneburit stora bortfall. Enligt Folkets Hus och Parker kommer repertoarfilm på deras biografer och liknande förändras permanent med en gradvis förskjutning mot stora digitala plattformar. 

Även på andra sätt ändrar digitaliseringen spelreglerna. Gillegård pekar på hur den tekniska utvecklingen jämnar ut skillnader mellan större biografer i tätorter och de mindre salonger som finns ute i landet. Kostnaderna för att driva biograf minskar och möjligheten att visa ett bredare utbud i salongerna ökar. Sannolikt kommer detta att komma mindre aktörer till del när den totala förståelsen för den digitala transformationen ökar. 

Så det är inte en överdrift att säga, att förutsättningarna för institutioner som folkbibliotek och biografer förändrats stort. I de åtta kapitel som utgör Biografer och bibliotek i förening beskrivs bibliotekens och biografernas verksamhet och utmaningar med den digitala omställningen som bakgrund. Boken inkluderar även fyra appendix varav ett består av konkreta tips till de som vill sätta igång ett samarbete, och tre är redovisningar av de många intervjuer som Gillegård har genomfört med representanter från biblioteks- och biografvärlden.

Gillegård frågar sig vad som förenar biografägare och biblioteksföreträdare, vilka möjligheter som skulle öppna sig med ett samarbete och vad ett sådant skulle innebära. Detta kopplar han till den demokratiska processen för vilken han anser att öppna fysiska mötesplatser har ett stort värde. Medan Nordberg avfärdar just biblioteken som mötesplatser i en digital kontext, är Gillegård kritisk mot den digitala offentligheten i sig. Gillegård påpekar att den virtuella miljön där det digitala samtalet äger rum saknar en viktig komponent – förpliktelsen gentemot varandra. Det är alldeles för lätt att bete sig illa mot främlingar i en virtuell miljö. Resultatet blir polarisering. I den fysiska miljön måste man diskutera och hitta en kompromiss, man kan inte bara logga ut och försvinna. Det är bara en av många baksidor med den virtuella offentlighetens samtal, vars deltagare lätt blir vilseledda, vilket gör verklig politisk förändring svårare. Som motvikt mot den virtuella miljön måste vi ha starka och attraktiva fysiska gemensamhetsmiljöer – som bibliotek eller folkrörelsedrivna biografer.

En stor del av Gillegårds bok går ut på att reflektera över detta  – digitaliseringen gör mycket enklare, men vårt sammanhang blir också mer komplext och svårare att överblicka. Oro och otrygghet kablas ut snabbt i en föränderlig värld som många känner sig vilsna i. Resultatet blir populism. Att öppna och inkluderande mötesplatser som bibliotek är viktiga för att motverka detta är lätt att köpa. Det är inte lika lätt att förstå varför det är så angeläget att bygga samarbeten mellan just bibliotek och biografer. Teoribygget i Biografer och bibliotek i förening är stundtals imponerande men på denna punkt övertygar inte Gillegård mig.

Tobias Willstedt

Fotnoter

  1. Ingrid Atlestams inlägg “Säg bibliotek det räcker!” tillgängligt på https://foreningenbis.com/2009/04/27/sag-bibliotek-det-racker/ (Hämtad 2022-01-27)
  2. Nordberg, Tobias (2021). “Biblioteket – en digital mötesplats”, bis 1/2021.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner Skolbibliotek

En fiffig kompis i pappersformat

Övergången från ett format till ett annat är inte alltid självklar. I podcasten Flödet (Önnerfält & Davidson-Bask) och andra poddar är kärnan det fördjupade samtalet. Vad skulle spilla över från detta i bokform?

Klaras och Lottas skolbibliotek. Idéer och förslag från Flödet tar ett helhetsgrepp om skolbiblioteket, vilket gör den användbar för alla skolbibliotekarier och andra verksamma i skolbiblioteket, i synnerhet de som är nya i rollen.

Boken genomsyras av delakultur, där de flesta kapitel avslutas med avsnittet ”Prova själv”. Det finns gott om referenser, både till fördjupande läsning och till Flödet – avsnitt som tangerar de olika kapitlens teman eller där de gäster som nämnts medverkat.

En av författarnas drivkrafter bakom att starta podden 2017 var ”att beskriva vad ett skolbibliotek egentligen är, vad det kan vara och vad det kan bli.” 

Skolbiblioteket är en del av skolan med dess organisation, vilken inte alltid är så lätt att orientera sig i. Det är tacksamt med tips från personer som har erfarenhet från flera skolor. Författarna återkommer flera gånger till Cecilia Gärdéns definition av skolbiblioteket:

”Cecilia Gärdén, doktor i biblioteks- och informationsvetenskap, talade på seminariet ‘Skolbibliotek i världsklass’ under Bokmässan 2020 om skolbibliotekets fyra komponenter: det är en plats, en funktion, en organisation och en profession. Den uppdelningen gör det tydligt vilka nivåer som behövs för att förstå vad ett skolbibliotek är.” (s. 16)

Skolbiblioteket har två huvuduppgifter: att sprida läslust och att arbeta med MIK–frågor, men i verkligheten är det långt ifrån alla elever som har tillgång till detta i praktiken. (Själv jobbar jag på ett folkbibliotek som delvis fungerar som skolbibliotek, som definitivt inte lever upp till rollen som skolbibliotek fullt ut.) 

Extra aktuellt känns kapitlet ”Skolbiblioteken, skolan och ojämlikheten eller Pandemi och växande klyftor”. Här beskriver bland annat en intervjuad lärare hur snabbt det blev synligt vilka olika förutsättningar eleverna hade för distansundervisning, i fråga om trångboddhet till exempel. 

Författarna problematiserar också bilden av priser och utmärkelser. De frågar sig: ”Ska ett fackförbund utlysa en kvalitetstävling mellan yrkesutövare i en kommun? […] Fokus borde inte ligga på enskildas insatser utan på de strukturer som ger oss förutsättningar för att utföra vårt arbete.”

Boken är full av användbara exempel på hur samarbete i skolan kan främjas, hur MIK–arbetet kan utvecklas med mera. 

I kapitlet om professionen utvecklar de varför de tycker att det är viktigt att hålla på principen med fackutbildade bibliotekarier. 

Om jag ska komma med någon invändning är det möjligen att det hade varit kul med en lista över innehållet i alla poddavsnitten i slutet av boken, men den finns ju bara några knapptryckningar bort på webben. 

Andrea Berge

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
hbtqi nyheter

Queerlit uppmanar till kollektivt detektivarbete

Text: Karin Råghall

Målet med projektet Queerlit är att skapa en databas för skönlitteratur med hbtqi-tematik och ta fram en tesaurus med nya ämnesord. I projektet jobbar bibliotekarier, litteraturvetare och biblioteksforskare tillsammans. Bibliotekarien Sebastian Lönnlöv, som bland annat gett ut bibliografin Hbtq: böcker bortom normen, är en av dem. 

– Sedan jag var 15 och började inse att jag inte var straight har jag velat hitta den här litteraturen. Det kommer ut mer och mer hbtqi-litteratur i dag, men det finns mycket äldre litteratur som fallit i glömska. Jag vill att fler ska få upp ögonen för allt som finns – och allt som inte finns, säger han. 

Foto på Sebastian Lönnlöv. Han ler.
För Sebastian Lönnlöv är Queerlit en dröm som går i uppfyllelse. Projektdeltagarna sökte pengar i flera år innan de till slut fick finansiering av Riksbankens jubileumsfond. Foto: Sanna Fogelvik

Ett problem för den som likt Sebastian Lönnlöv intresserar sig för hbtqi-litteratur är att det saknas heltäckande översikter och att ämnesorden är för allmänna. Med mer specifika sökord och en kraftsamling för att identifiera litteratur med hbtqi-tematik kommer Queerlit – som en ny deldatabas till Libris – att ändra på det. Hittills har projektgruppen identifierat över 1 500 titlar som ska ingå i databasen.

– Det är en ständig överraskning hur mycket som faktiskt finns, även i den äldre litteraturen, säger Sebastian Lönnlöv. 

Det finns dock luckor. Även om det i dag ges ut mer translitteratur än för tio år sedan handlar det, enligt Sebastian Lönnlöv, fortfarande om en försvinnande liten andel sett till utgivningen i stort. Han hoppas också på en större variation inom hbtqi-litteraturen – bortom det klassiska komma ut-mönstret – och tycker sig se att det är på gång åtminstone inom den engelskspråkiga litteraturen. 

– Det finns många queera berättelser som ännu inte är skrivna. Kanske delvis för att förlagen har förväntat sig en viss typ av berättelser. 

I Queerlits databas kommer det att finnas litteratur som innehåller vanföreställningar och stereotypa skildringar av hbtqi-personer. Sebastian Lönnlöv framhåller att det är svårt att undvika om man vill ha med äldre litteratur. Genom historien har negativa framställningar av hbtqi-personer varit en förutsättning för att alls kunna publicera böcker med hbtqi-tematik. Författare tvingades länge skriva olyckliga slut – eftersom queera liv inte fick framställas som något eftersträvansvärt. Andra gömde temat bakom ett tillkrånglat språk eller en anpassad form, såsom Djuna Barnes i klassikern Nattens skogar.

I den finlandssvenska romanen Kinesisk utflykt (1949) av Hagar Olsson anas en lesbisk kärleksrelation mellan raderna – och i dedikationen, för den som har känner till biografiska fakta om författaren. Foto: Sam Holmqvist

Negativa skildringar har en särskild relevans för Queerlit eftersom databasen primärt vänder sig till forskare. 

– För forskare är det såklart intressant att kunna undersöka hur stereotyperna såg ut, säger Sebastian Lönnlöv. 

En del av projektet handlar om att ta fram ett gränssnitt som ska möjliggöra mer specialiserade sökningar än vad som i dag är möjligt i Libris. Queerlit har fått pengar från Riksbankens jubileumsfond för att underlätta för forskare att hitta hbtqi-litteratur, men jobbar också för att databasen ska bli tillgänglig för fler.

– Vi försöker till exempel göra gränssnittet så användarvänligt som möjligt och våra ämnesord kommer alla Libris-bibliotek kunna använda i sina kataloger, säger Sebastian Lönnlöv. 

En utmaning projektgruppen står inför är att ta fram lämpliga ämnesord – som beskriver äldre litteratur på ett relevant sätt samtidigt som ämnesordslistan lämnar öppet för en fortsatt föränderlig begreppsbildning. Från och med maj 2022 kommer arbetet med ämnesord att börja synas i Libris. Efter projektets slut kommer KvinnSam vid Göteborgs universitet fortsätta arbetet med att lägga in och indexera ny litteratur. Men de kommer vara beroende av tips. 

– Stöter man på något som kan vara en queer skildring är vi intresserade. Vi hinner inte läsa allt och är beroende av människor som kan beskriva innehållet, så att vi kan skapa relevanta metadata.

Sebastian Lönnlöv upplever att det redan nu finns ett stort intresse för Queerlit. 

– Det är många som verkligen tar sig tid att bidra. Det är också så det någonsin kommer kunna bli någorlunda komplett, att alla som vet något delar med sig!

I dagsläget använder Queerlit sociala medier för att be om hjälp. När databasen är klar kommer det även finnas andra tipsfunktioner.

För att en bok ska vara aktuell för Queerlit ska det röra sig om skönlitteratur med hbtqi-tematik som helt eller delvis har publicerats på svenska eller något av de nationella minoritetsspråken. Boken ska också vara publicerad inom Sveriges gränser. Det kan även vara litteratur som översatts till svenska av författare som huvudsakligen är hemmahörande i Sverige. Värt att veta för den som vill tipsa är att även skildringar där hbtqi-tematiken inte tar någon framträdande plats – till exempel där en bikaraktär är en hbtqi-person – är av intresse.  

Facklitteratur ingår dock inte i databasen, främst av resursskäl. 

– Kanske kan vi söka mer pengar senare för att komplettera med sakprosa och översatt litteratur. Det skulle gå att utvidga hur mycket som helst, konstaterar Sebastian Lönnlöv. 

Queerlit
Vad: Queerlit är ett projekt som ska utveckla sökbarheten för skönlitteratur med hbtqi-tematik. Projektet drivs under 2021-2023 på Göteborgs universitet i samarbete med bland andra KvinnSam, Kungliga biblioteket och Queerrörelsens arkiv och bibliotek (QRAB).
Webbsida: queerlit.dh.gu.se 
Finansiär: Riksbankens jubileumsfond
Internationella inspirationskällor: Digital transgender archive (USA), IHLIA – LGBTI Heritage (Nederländerna), Skeivt arkiv (Norge)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
flyktingar flyktingpolitik invandrare nyheter

Orden som gör oss till människor – vittnesmålen och berättelserna från Andrummet

Text: Elisabet Rundqvist

(Skildrade genom min bokhylla, de flesta böckerna jag tar upp har jag i min särskilda hylla om Andrummet)

Vi minns Åsa Romson i tårar och en allvarlig Stefan Löfven. Den tillfälliga begränsningen i utlänningslagen trädde i kraft den 20 juli 2016 med en ovanlig reglering – inskränkningarna skulle gälla retroaktivt för dem som anlänt efter den 24 november 2015. Datumet för presskonferensen blev en juridisk vattendelare och en dag som kom att påverka ett stort antal människors liv. Under hösten 2016 började konsekvenserna av Andrummet1 märkas. En större andel flyktingar fick avslag på sin asylansökan, både barn, äldre och personer med funktionsnedsättning som tidigare i regel fått permanent uppehållstillstånd fick nu utvisningsbeslut.

Det mellanmänskliga mötet på biblioteket blev en viktig del av livet som asylsökande, en plats att bara vara människa.

På biblioteken gjordes fantastiska insatser för att välkomna de nyanlända och erbjuda god biblioteksservice till de asylsökande. Från 2015 märktes de på landets bibliotek, människorna som nyss kommit till vårt land. De hittade till biblioteket som en av de första platserna i samhället utanför Migrationsverket och allt som hängde samman med asylprocessen. Det mellanmänskliga mötet på biblioteket blev en viktig del av livet som asylsökande, en plats att bara vara människa. Där bemöttes de nyanlända som individer. De blev åter småbarnsförälder, tonåringar, äldre, man eller kvinna, kunskapstörstande, eller i behov av en stunds trygghet och inte ett dossiernummer i en handläggning. 

Inte minst blev tillgången till internet en viktig del, för att upprätthålla kontakten med anhöriga och ta sig fram genom den byråkratiska digitala djungeln i asylmaskineriet. Bibliotekarierna blev ofta de som fick skriva ut första avslagsbeslutet, försöka förklara det obegripliga för personen att hen inte tilläts stanna i tryggheten. 

Under kvällen och natten till Lucia 2016 deporterar Sverige för första gången minderåriga2 med en fiktiv vuxen ålder till Afghanistan. Kanske så många som ett tiotal unga åldersuppskrivna minderåriga sattes på planet till Kabul. 

Ingen av de etablerade tidningarna, radio eller TV ansåg att det fanns ett nyhetsvärde i att Sverige var på väg att deportera minderåriga till ett land i väpnad konflikt.

Det hade redan börjat formeras grupper som stöd för de barn och unga som anlände till Sverige som ensamkommande. En grupp människor samlades utanför förvaret i Märsta som protest mot den tvångsvisa utvisningen. Ingen av de etablerade tidningarna, radio eller TV ansåg att det fanns ett nyhetsvärde i att Sverige var på väg att deportera minderåriga till ett land i väpnad konflikt. Kontakt togs med Blankspot som påbörjade en bevakning. 

Blankspot grundades 2015 med en journalistisk idé som de beskriver som: ”Fyll i de vita fläckarna. Vi rapporterar om det som andra medier missar. Vi ger människor som annars inte träffar journalister en röst och lyfter fram bortglömda perspektiv”. Blankspot finansieras av läsarna genom crowfunding. 

Delar av den bevakningen publicerades i reportageboken Utvisad. Den deltagande journalistiska berättelsen om svensk historias största deportationsvåg (2017). Boken består av tolv texter skrivna av journalister kopplade till Blankspot. Boken är unik i det att några av de utvisade söktes upp i Kabul och kunde berätta hur ankomsten till Afghanistan blev.

Utvisad belyser just utvisningarna från flera olika synvinklar. Intervjumaterialet är gjort i Afghanistan, från civilsamhällets och flyktingaktivisternas perspektiv och om den förvarstagna personens upplevelser. 2020 belönades den digitala följetongen ”Dagbok från Kabul” på Blankspot med Sveriges tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken skrivs av den utvisade ungdomen Mohammad som varje vecka återkommer med en text om livet i världens farligaste land och numera åter är på flykt, ”Dagbok från flykten”. Blankspot har genom åren gett stort utrymme för vittnesmålen och de egna berättelserna genom den journalistik de bedrivit.  

En ung kille, Hasebullah Fateh, utvisades med tvång till Afghanistan. Hasse, som han kallades i Sverige, skrev boken Förvar tillsammans med Ylva Liljeholm 2019. Hasse och Ylva skriver växelvis boken igenom, korta tidsmarkerade texter som beskriver tiden som inlåst i förvaret. Sista inlägget är daterat 1/10 2019:

Tillsammans med 24 andra personer utvisas Hasebullah till Kabul. Det kommer som en chock för både honom och oss andra. Vi har inte riktigt trott att de skulle kunna hända och vi har inte förberett oss. Jag tänker på att han inte har någon varm jacka med sig. Inga pengar. När de som ska deporteras tas ut till bussarna som väntar utanför förvaret spelar demonstranterna som stått där hela dagen ”kom kom kompis” i högtalarna.

”Kom kom kompis” är en sång Hasse sjungit in tillsammans med Kräklingbo manskör på Gotland. Videon3 är delvis inspelad på förvaret i Märsta. 

Redan under slutet av 2016 börjar Andrummets strandsatta flyktingar skriva sina egna berättelser. Ali Zardadi är en av de tidigaste, boken Ängeln och sparven: Texter av en ensam ungdom på flykt publicerades i början av 2017. Ali hade bott i Sverige i 14 månader när han debuterade som författare på svenska. Innan Ali kom till Sverige hade han aldrig läst en roman eller besökt ett bibliotek. Ali berättar i SVT den 26 juli 2017:

I Afghanistan kom Ali Zardadi aldrig i kontakt med någon litteratur. Skrivandet hjälper honom att må lite bättre i den desperata situation som han befinner sig i, där många av hans vänner har fått utvisningsbeslut och det är inte ovanligt med självskadebeteenden. Själv väntar han – och hoppas.
– När jag mår dåligt … om jag skriver och flyttar min längtan till pappret, då mår jag lite bättre.

Ali återkommer i boken Vi ser, vi känner, vi kämpar (2018). I bokform har noveller, dikter och argumenterande texter samlats ihop i ett samarbete med Berättarministeriet. Samtliga författare är 16–17 år och bosatta eller går i skolan kring Järva, Hagsätra och Södertälje.

Efter Alis första bok kommer en rad vittnesmål från de barn och unga som kommit att kallas ensamkommande flyktingbarn, barn som anlände till Sverige utan vårdnadshavare. Gruppen ensamma barn är större än någon gång tidigare i svensk efterkrigstid. 

Många av barnen och tonåringarna har farit illa innan och under flykten, cirka tre fjärdedelar lider av PTSD och den psykiska ohälsan är utbredd. Självskador, självmord och andra desperationshandlingar är vanliga. För personalen som arbetar i skolan, på HVB-hem och familjehem är omplåstring av sönderskurna armar sådant som händer dagligen. Ett sätt att orka med den osäkra livssituationen och hantera det dåliga måendet. Påfallande många börjar också skriva för att möta sin psykiska ohälsa. Som Ali när han skrev Ängeln och sparven

Våren 2017 ges första delen ut till det som kommit att bli en trilogi, Ser du mig? Nyanlända barn och unga berättar, texter insamlade och redigerade av Karin Sehlin. Karin arbetar som skolkurator och använder berättandet som ett sätt att möta barnen och ungdomarna. Det är både barn i familj och ensamma barn som är berättarna.

”Det var inte så lätt i Sverige som pappa hade sagt”, säger Livia. ”Han sa att i Sverige kommer allt bli bra, där skulle vi kunna leva som vanligt igen. Men det är inte så, det är inte lätt.”

Livia 15 år, från Irak.

Livias familj har återförenats i Sverige, och hon tvingas bära ansvaret för hela familjen, kontakta Arbetsförmedlingen, försörjningsstöd och navigera i det svenska samhället. 

Ibrahim växer upp i Iran, kommer till Sverige som minderårig utan vårdnadshavare. 

”Jag är så trött”, säger han. ”Så trött på livet. Men vad ska jag göra? Detta är livet, mitt liv.” Senaste veckan har Ibrahim tagit avsked av flera vänner som skickats tillbaka till Afghanistan. Men för Ibrahim finns inte det alternativet. ”Jag kan inte leva där. Då är det bättre att jag dör här.”  

Både Livia och Ibrahims berättelser är typiska för den här tiden, barn som tvingas ta en vuxens ansvar eller lämnas utan hopp om framtid och liv. 

Del två heter Hör du mig? Ensamkommande ungdomars röster, där Karin Hallén Sehlin på nytt har samlat in korta berättelser om ungdomars liv. Tredje delen har titeln Bryr du dig? Om att göra skillnad och är utgiven hösten 2021. Här blandas rösterna, både ungdomar, yrkesverksamma och ideella krafter som mött alla dessa barn och unga. 

Förordet är skrivet av Zahra Hosseiny, själv född som flykting i Iran av afghanska föräldrar. Zahra finner kärlek och styrka hos Habib, de tvingas fly tillsammans eftersom Zahra är bortlovad till en annan man. Zahra föder sin son i Turkiet 21 år gammal, på flykt genom Europa med en nyfödd. När de når Sverige och ansöker om asyl är sonen 25 dagar gammal. Paret hinner få en dotter, lära sig svenska och leda en sittstrejk för barnfamiljernas situation innan de beviljas tre års uppehållstillstånd med flyktingstatus. Då har sonen hunnit fylla fem år. Zahra skriver: 

Människors liv kan inte värderas i pengar; ett människoliv kan inte ses som en siffra. Bakom varje siffra finns en berättelse, en väntan och en längtan efter frihet och trygghet. Det enda som jag kan göra är att höja rösten för mig själv och mina barn och för de röstlösa som kanske inte ens får möjlighet att göra sina röster hörda.

Zahra Hosseiny och Hassan 8 mars 2022. Foto: Najib

Den lilla boken Bryr du dig? innehåller korta texter av flyktingar eller människorna som befinner sig bredvid, som den om alla Marior: 

Varje vecka hämtar Maria upp matkassar med diverse varor från olika leverantörer i staden. Hon lassar in dem i bilen och kör sedan till ställen där hon vet att papperslösa unga människor befinner sig. Samtidigt packar en annan Maria bilen full med matlådor som hon kör till en lokal, där de delas ut till de unga som kommer dit. […]

Tredje Maria hittar en familj som kan ta emot en hemlös ungdom under en längre tid.

Författaren och bibliotekarien Anna Fogelberg publicerar 2018 boken om Gholam, Efter varje natt kommer en ny dag, som är baserad på en ungdoms berättelse om flykten, överlevnaden och väntan. Väntan i Sverigen, asylprocessen och oräkneliga uppbrott. 

2019 skriver Erfan Akbari med hjälp av Anna Fogelberg boken Mardröm. Boken är tvåspråkig, på svenska och från andra läsriktningen samma bok på persiska/dari. Erfan beskriver sitt liv, vägen till Sverige och åren här. Erfan blir efter några år papperslös, han har uttömt alla legala vägar till uppehållstillstånd och lever i det parallellsamhälle som många av de ensamma unga tagit sin flykt till. Boken avslutas: 

Just nu är jag ensam. Jag får lite hjälp, för jag har ett svårt liv som papperslös, den lilla hjälpen gör att jag kan andas. […] Jag är nitton år och har varit papperslös hela mitt liv. 

Mitt exemplar av boken har Erfan signerat ”till dig min vän, jag hoppas att du har ett bra liv i framtiden”. Genom att framträda med författarsamtal och sälja boken försöker Erfan få livet som papperslös att gå ihop. 

2018 publiceras Jag stannar till slutet av Fatemeh Khavari. Fatemeh berättar, Annie Hellquist skriver. Boken gavs ut på Norstedts och fick en större spridning i bokhandlar och på bibliotek. Fatemeh varvar berättelsen om sin egen uppväxt och flykt med berättelsen om det som kom att kallas sittstrejken: 

Men mer än jag har mött motstånd, rasism, kvinnoförtryck och konflikter har jag mött kärlek. Under demonstrationerna fick jag så mycket kärlek, som jag tidigare i livet saknat. Jag som tidigare inte räknades som någon, fick betydelse. Det kom svenskar och sov med oss, vaktade oss. De kom med kläder, sovsäckar och mat.  

Ahmad Rahimi blev känd på Facebook som Ahmad Mohajer. Ett stort antal unga afghaner har haft tillnamnet Mohajer på sina profiler i sociala medier. Ahmad skriver i slutordet av sin bok Hör min röst (2019):

Jag är flykting. Mohajer. Till och med Migrationsverket trodde på det. 

Det var på riktigt. Det är på riktigt. 

Tre års orolig väntan är äntligen över. Nu kan resten av mitt liv börja. 

Mitt namn är Ahmad Rahimi. 

Jag är inte afghan. 

Jag är inte svensk. 

Jag är en människa. 

Bild på en demonstration. Två kvinnor står med tröjor som det står "Amnesti" på.
Foto: Elisabet Rundqvist

Tillsammans med sin lärare och vän Terese Hansen beskriver Ahmad sitt liv, från sin födelse till den dag han får sitt uppehållstillstånd. Ahmad beskriver sin psykiska ohälsa, försöken att ta sitt liv och en hungerstrejk där han har sytt igen sin egen mun. 

Ahmad blir tillsammans med Ali Z och Fatemeh snabbt de ungas röst. På omslaget av Ahmads bok står han med megafonen i handen. Så är vi vana att se Ahmad, han reste i hela Sverige, talade, sjöng och gav en röst åt många ungdomar från 2017 och flera år framåt. 

I Hör min röst kan vi läsa om Ahmads skolk från skolan för att besöka Biblioteksdagarna:

Den 10 maj 2017 skulle Biblioteksdagarna hållas i Växjö konserthus och några Facebook-vänner sa åt mig att jag borde komma dit eftersom Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet skulle vara där. Så jag skolkade från skolan och gick dit tillsammans med Jamshid. Vi tog oss fram och fick faktiskt möjlighet att ställa några frågor till Fridolin. 

Så här i efterhand kan jag erkänna att det var jag som mötte upp Ahmad och Jamshid och gensköt Fridolin efter han avslutat sitt framträdande på stora scenen i konserthuset. 

Ahmads och Tereses bok ger en historisk skildring av den politiska utvecklingen varvad med Ahmads eget liv och upplevelser. För den som vill följa de politiska förskjutningarna, de ungas kamp och en ungdoms extremt starka kämparglöd och vilja att vara rösten för många är boken Hör min röst en rekommendation. Boken är mer som en reportagebok med ett rikt bildmaterial. 

De här tre böckerna av Erfan, Ahmad och Fatemeh skildrar delvis samma händelser, ungdomarnas sittstrejk, rasisternas attacker och den uppbackning som också fanns. 

Fotografiskt skildras sittstrejken av Åke Ericson i fotoboken Beyond Afghanistan: The Struggle of the Refugees (2019). Bokens texter har skrivits av Agneta Pleijel. 

Ytterligare självupplevda berättelser finns i mindre upplagor, ofta i egenutgivning eller på små förlag. Muhammad J Muhammadi har publicerat två titlar, 2018 kom Ska vi dansa? som fick en del uppmärksamhet. Boken är självbiografisk och beskriver hur Muhammad utsattes för sexuella övergrepp som barn inom något som kallas Bacha bazi, trafficking och våldtäkter på barn. 2019 publicerades Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! som ytterligare beskriver den nattliga ångesten, psykisk ohälsa och Muhammads kamp att överleva med sina minnen. 

Muhammad J Muhammadi fick Raoul Wallenbergs pris Ungt Kurage 2019, Ali Zardadi fick samma pris fast för året 2018 och året dessförinnan fick Ahmad Rahimi priset. Fatemeh Khavari tilldelades Martin Luther King-priset 2018. Dessa ungdomar har både publicerat sig och utmärkt sig genom sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter vilket priserna visar.  

Jag har också en packe böcker som är att betrakta som antologier. De flesta texterna är skrivna av personer som inte tidigare har publicerat sig, inte är författare eller har en bakgrund inom skrivande. 

Texterna står för sig själva i sin nakenhet, några litterära skönmålningar får inte plats. Det är som att läsa alla tusen sms och chattmeddelanden som gått mellan barn och unga och det svenska samhället. 

Finns det en plats för mig i världen? Berättelser kring ensamkommande från Afghanistan (2019). Margareta Söderberg har samlat in och redigerat texter och berättelser som till största del skrivits i sociala medier. Vittnesmål, rop på hjälp, uppgivenhet och beskrivningar av tvångsvisa utvisningar. Texterna är några av de sannaste, mest avskalade skildringar som samlats i bokform producerade av helt vanliga människor, sådana som du och jag. Texterna står för sig själva i sin nakenhet, några litterära skönmålningar får inte plats. Det är som att läsa alla tusen sms och chattmeddelanden som gått mellan barn och unga och det svenska samhället. 

Tusen barn tusen drömmar ​​– ett initiativ av civilsamhället (2019) har getts ut av föreningarna Kompis Falun och Österlens stödförening för flyktingar. Boken är Liv utan gränsers krav till den svenska regeringen. Sidorna 26-144 består av fotografier av afghanska barn med utvisningsbeslut. Varje barn håller ett papper som skildrar ”våra drömmar om framtiden”.  På det nyfödda barnets papper står det: Jag vill stanna. När boken producerades hösten 2019 fanns cirka 2 000 afghanska barn i familjer med utvisningsbeslut, många av dem födda i Sverige. Barnfamiljernas demonstration kom att kallas Liv utan gränser och har sedan 2019 försökt sätta fokus på hur Migrationsverket undviker att tillämpa barnkonventionen i asylärenden.    

Författaren Malin Edgren samlar i antologin Vi som såg dem komma (2017) olika yrkesgrupper som möter ensamkommande barn i sin vardag. Bokens förord har skrivits av Dick Harrison. 

Lite tyngre antologier är Den onödiga flyktingkrisen (2021) och Rättssäkerheten och solidariteten vad hände? (2021). Den onödiga flyktingkrisen började som ett litet bokprojekt och slutade med en lunta på dryga 500 sidor. Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anter står som redaktörer, men en hel redaktionsgrupp har samlat in ett stort antal bidrag fördelade i sex kapitel. Bokens uttalade syfte är att dokumentera och tillgängliggöra så många vittnesskildringar som möjligt från åren 2015-2021 för att framtiden inte ska kunna säga: ”Vi visste inte.” Boken är mer att se som en faktabok, där både professionella och aktivister bidragit med sina erfarenheter och vittnesmål om rättssäkerhet, civilsamhällets insatser och behandlingen av flyktingarna. 

Rättssäkerheten och solidariteten vad hände? En antologi om mottagande av människor på flykt (2021) har getts ut av Asylkommissionen och Linköpings universitet. Torun Elsrud, Sabina Gruber och Anna Lundberg är redaktörer. Antologin beskrivs som tvärvetenskaplig. Asylkommissionen är sammansatt av civilsamhällets organisationer, professionella och forskare som på nära håll följt konsekvenserna av den förda migrationspolitiken. I antologin beskrivs forskarnas och civilsamhällets erfarenheter. Metoden är till stor del intervjuer som analyseras och tolkas. Flyktingarnas erfarenheter står i centrum och är själva ingången till beskrivningar av de juridiska förskjutningarna, civilsamhällets engagemang och barnens situation. Nära 400 sidor av svenskt flyktingmottagande. 

Ytterligare två böcker står i min bokhylla, Carlos Rojas bok Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps (2017) och Viktor Bankes bok Andrum: Om stölden av en flyktingkris och de bestulna (2017). 

Rojas beskriver det som kommit att kallas som en kollaps genom att visa att det på lokal nivå oftast gick över förväntan i flyktingmottagandet. Rojas beskriver brist på information och kommunikation som övergripande orsaker till det ”kaos” som utbröt. 

Viktor Banke berättar om Andrummet med utgångspunkt i asylrättsjuristens perspektiv.  Banke beskriver asylärenden han varit företrädare i, som speglar den rättsliga förskjutningen Andrummet kom att skapa. För den som inte är juridiskt bevandrad fungerar boken som guide för vilka ändringar som gjorts och som ligger till grund för dagens utlänningslag, en av Europas mest restriktiva asyllagstiftning på många punkter.

Thord Erikssons bok Dom som stod kvar (2019 och 2020) har blivit relativt känd genom en rad författarsamtal, ofta på bibliotek. Pocketutgåvan har kompletterats med ”hur gick det sedan” till respektive kapitel. Eriksson är redaktör för Biblioteksbladet.

Etnologen Annette Rosengren har samlat berättelser i Paris, samtal med ”svenskafghaner” som återigen befinner sig på flykt. Boken heter Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (2021). 2018 reser Annette till Paris för att prata med unga, främst killar från Afghanistan, som flytt från Sverige till Frankrike. Rosengren fortsätter att resa till Paris, stannar längre perioder och följer det dagliga livet under broarna, i tälten och Porte de la Chapelle. Livet på gatan är tufft, Annette följer några av dem. 

Det är många hundra svenskafghaner i Frankrike, unga som tycker sig ha en hemmahörighet i Sverige, men på grund av avslag tvingats iväg på nytt. Många får ett uppehållstillstånd, fyra eller tio år, bedömningen skiljer sig kraftigt åt mellan Sverige och Frankrike. Detta tas också upp i boken Den onödiga flyktingkrisen, som skildrar en handfull ungdomars bedömning i det franska systemet. 

Skönlitterärt berättar Annelie Drewsen om samma situation i Prinsen av Porte de la Chapelle (2021). Bokens huvudperson Salar lämnar sin svenska familj, mamma Karin och lillebror Albin. Saknaden och smärtan skildras och samtidigt känslan av tvång att lämna tryggheten och försöka på nytt i Frankrike. Salars resa och berättelse är fiktiv, men oerhört nära sanningen, många unga skulle kunna byta ut Salars namn till sitt eget. Annelie Drewsen har en längre litterär produktion bakom sig bland annat Dagboken (2016) och Lever du? (2017) om Navid, 17 år, från Afghanistan.   

2020 debuterade Elin Persson med boken De afghanska sönerna, en skönlitterär skildring av den slitsamma vardag som andra skildrar genom egna upplevelser. De afghanska sönerna baseras på den verklighet ett stort antal minderåriga mött i Sverige. Realismen är högst påtaglig, hela Elin Perssons skildring stämmer överens med mina egna erfarenheter som ideell kraft sedan 2016. Bokens huvudperson berättar:

På mitt jobb arbetar de riktningslösa. Vi som lyder order. När jag gick på arbetsintervjun var jag säker på att jag inte skulle få jobbet. Jag kan ingenting om behandling, integration. De frågade: Hur skulle du reagera om du öppnade dörren till en ungdom och den bara hängde där? 

Det här kan på ett sätt ses som ett slumpvis urval böcker att presentera, med få undantag råkar de finnas i min bokhylla. 

Det finns ytterligare ett antal böcker, antologier och skrifter som kan vara intressanta att bekanta sig med, men dessa står inte i min bokhylla. Ett större andel av utgivningen är från mindre förlag eller av egen utgivning. Jag brukar titta i Stöttepelarnas ”bokhandel” som bildar en sorts förteckning över böcker som passar in i Andrummet. Där finns även några barnböcker som Alidad (2020), en trespråkig bilderbok på svenska, franska och dari, och Drewsens böcker om Amina. Men de står inte i min bokhylla och finns därför inte med i min beskrivning.   

Zahra och Habib
https://special.aftonbladet.se/de-som-kom/de-gomda/ (hämtad 2022-03-08)
https://www.etc.se/utrikes/vi-skickas-till-ett-land-dar-vi-inte-kan-leva (hämtad 2022-03-08)
https://www.etc.se/inrikes/efter-fem-ars-vantan-familjen-far-stanna-i-sverige-jag-finns-pa-riktigt (hämtad 2022-03-08)
Barnfamiljernas sittstrejk https://www.mynewsdesk.com/se/ingrid-eckerman/pressreleases/emrika-barnfamiljerna-i-mellanlaegets-land-2919450 (hämtad 2022-03-08)
https://www.dagensarena.se/innehall/vi-gor-vad-som-kravs-att-radda-vara-barn/  (hämtad 2022-03-08)
https://stottepelaren.se/handla/bocker/ (hämtad 2022-03-08)

Fotnoter

  1. Andrummet kommer troligtvis betraktas som en egen tidsperiod när vi ser tillbaka på åren 2015 och de följande ca tio åren. En hastig omsvängning i den politiska retoriken gjorde att ett stort antal människor hamnade i ett limbo eller vakuum – det jag kallar för Andrummet. Människors liv blev satta på paus under många år och en främlingsfientlig lagstiftning och politik fick fäste. Partiledare och politiker har så många gånger trummat ut att vi inte ska tillbaka till flyktingkaoset 2015. Den människokärlek och kraft som fanns 2015 har samlats under hashtag #jagär2015. I sociala medier berättar flyktingar och volontärer sin egen berättelse om 2015 som är långt ifrån kaos och samhällssammanbrott. #jagär2015 skapades av Atoosa Farahmand som en motvikt till katastrofretoriken.    https://www.facebook.com/AtoosA.Farah/posts/2749201441823360
    (hämtad 2022-03-08)
  2. Det bryter mot svensk och internationell rätt att utvisa minderåriga utan vuxen, eller med ordnat mottagande, det vill säga föräldrar eller nära släktingar som möter och tar hand om barnet.
  3. Videon finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=n32yDW8oh64 (hämtad 2022-03-08)

Orden som gör oss till människor – vittnesmålen och berättelserna från Andrummet skildrade genom min bokhylla 

När vi ser tillbaka på världskrigen, finska vinterkriget och krigen på Balkan kan vi urskilja dem både som tidsperioder, men också som litterära genrer. Det går att tematisera och samla böcker och författarskap kring dessa perioder. Vi kan redan nu, bara sex-sju år senare, samla ihop ett tema för tiden 2015 och till i dag, det jag kallat Andrummet. Andrummets skildringar fortsätter att skrivas och publiceras, behoven att berätta växer för varje dag. 

Elisabet Rundqvist


Akbari, Erfan & Fogelberg, Anna (2019). Mardröm. Vallentuna: Bogaloffen.

Banke, Viktor (2017). Andrum: om stölden av en flyktingkris och om de bestulna. Stockholm: Norstedts.

Drewsen, Annelie (2016). Dagboken. Helsingborg: Vilja.

Drewsen, Annelie & Wahldén, Christina (2017). Lever du? Helsingborg: Vilja.

Drewsen, Annelie (2021). Prinsen av Porte de la Chapelle. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Drewsen, Annelie (2014). Spring, Amina! Helsingborg: Nypon. Med fortsättningar.

Ericson, Åke (foto) & Pleijel, Agneta (text) (2019). Beyond Afghanistan: The Struggle of the Refugees. Årsta: Dokument Press.

Eriksson, Thord (2019). Dom som stod kvar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fateh, Hassebullah & Liljeholm, Ylva (2019). Förvar. Visby: eddy.se.

Hallén Sehlin, Karin (2017). Ser du mig? Nyanlända barn och ungdomar berättar. Uppsala: Barnombudet i Uppsala län.

Hallén Sehlin, Karin (2020). Hör du mig? Ensamkommande ungdomars röster. Uppsala: Barnombudet i Uppsala län.

Hallén Sehlin, Karin (2021). Bryr du dig? Om att göra skillnad. Uppsala: Barnombudet i Uppsala län.

Khavari, Fatemeh & Hellquist, Annie (2018). Jag stannar till slutet. Stockholm: Norstedts.

Muhammadi, Muhammad J. (2019). Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! Stockholm: Books on Demand.

Muhammadi, Muhammad J. (2018). Ska vi dansa? Stockholm: Books on Demand.

Den onödiga flyktingkrisen: rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021 (2021). Red. Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anter. Stockholm: Migra förlag.

Persson, Elin (2020). De afghanska sönerna. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Rahimi, Ahmad & Hansen, Terese (2019). Hör min röst. Lund: Ekström & Garay.

Rojas, Carlos (2017). Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps. Malmö: Roos & Tegnér.

Rosengren, Annette (2021). Jag bodde i Sverige: unga afghaners flykt till Frankrike. Stockholm: Carlssons.

Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? En antologi om mottagande av människor på flykt. Red. Torun Elsrud, Sabine Gruber och Anna Lundberg. Linköping: Linköpings universitet, Asylkommissionen.

Sakhi, Gholam & Fogelberg, Anna (2018). Efter varje natt kommer en ny dag. Vallentuna: Bogaloffen.

Schwarz, Monica (2020). Alidad. Ill. av Aliénor Edström Bourdeau. Tyresö: Sivart förlag.

Söderberg, Margareta (2019). Finns det en plats för mig i världen? Berättelser kring ensamkommande från Afghanistan. Books on Demand.

Tusen barn tusen drömmar: ett initiativ av civilsamhället (2019). Utg. av Föreningen Kompis Falun och Österlens stödförening för flyktingar. Surte: Copycentrum Sverige.

Utvisad: den deltagande journalistiska berättelsen om svensk historias största deportationsvåg (2017). Red. Jonatan Fried. Stockholm: Blankspot.

Vi ser, vi känner, vi kämpar (2018). Stockholm: Bonnier Carlsen.

Vi som såg dem komma: antologi (2017). Red. Malin Edgren. Stockholm: Vulkan.

Zardadi, Ali (2017). Ängeln och sparven: texter av en ensam ungdom på flykt. Göteborg: Catoblepas förlag. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.