Författare: Bibliotek i Samhälle

Kategorier
bokrecensioner

Litteraturens kraft – vad är det?

Omslag Litteraturens kraft.
Wig, Henrik (2022). Litteraturens kraft: Erfarenheter av shared reading. Lund: Btj.

Varför tycker jag om att läsa? Vad gör litteratur med mig? Hur kan fler få möjlighet att möta litteratur och bli berörd av den? Litteraturens kraft – vad är det? Hur kan den erfaras?

Jag är laddad och glad över att ta mig an Litteraturens kraft: Erfarenheter av shared reading (2022) av Henrik Wig. Jag har just avrundat läsningen av Litteraturens slut (2021) av Sven Anders Johansson. Kraft i stället för slut känns upplyftande. Johanssons bok har fått mig att fundera på vad ”estetisk erfarenhet” av litteratur kan innebära och hur bibliotek skulle kunna bidra till att människor får estetiska erfarenheter. Kanske är en metod för det just shared reading.

Jag har haft förmånen att närma mig shared reading genom mitt arbete inom regional biblioteksverksamhet. I mitt jobb kommer jag i kontakt med många biblioteksmedarbetare som är nyfikna på shared reading och vi har bland annat arrangerat kurser för att utbilda shared reading-läsledare. Wig är själv läsledare och även utbildare i shared reading. Han är litteraturvetare och jobbar på bibliotek samt har tidigare arbetat som gymnasielärare. 

Shared reading är ett gruppsamtal om litteratur, där gruppen gemensamt högläser kortare texter. Enligt Wig handlar det om ”samtal om livet med litteraturen som utgångspunkt”. Litteraturens kraft innehåller citat från deltagare i shared reading-grupper och är full av goda råd, men belyser även de utmaningar som kan finnas. Wig har erfarenhetsbaserad kunskap om shared reading och jag känner mig omhändertagen av hans text och i hans trygga sätt att beskriva sitt arbete. 

Shared reading startades av Jane Davis som är grundare och ledare av organisationen The Reader som utgår från Liverpool. The Reader har ambitionen att nå människor från samhällets alla skikt och att den bästa litteraturen ska vara tillgänglig för alla. Om det ska vara möjligt behöver trösklarna till litteraturen sänkas. Först blir jag smått lycklig när jag läser detta och jag känner kraft, sedan blir jag snabbt tveksam. Litteratur i singularis? Går det att säga ”den bästa litteraturen”? Vem bestämmer vad som är bäst? För vem? Här kommer vi nära frågor som rör litteraturkanon som jag, och många med mig, är ytterst avvaktande till. Jag tänker att det handlar om en traditionell litteratursyn som säger att det finns en viss typ av litteratur som är unik, komplex och har ett konstnärligt språk. Som har ett konstnärligt värde. Och det finns det nog. Eller inte. Jag tillåter mig att vackla.

Det spritter till i mig när Wig skriver att vi i Sverige har haft en tendens att anpassa litteraturen till målgruppen: ”enkelt språk för de lässvaga och fotbollsböcker till de fotbollsintresserade”. Detta ska ha lett till att kvalitetslitteratur har blivit något för de redan invigda, ett mönster som shared reading vill bryta mot. ”Läsmotstånd är något bra”, skriver Wig. Här tror jag Wig har fått vittring på något viktigt. 

Wig själv blev intresserad av shared reading på grund av dess inkluderande insats och att han saknat något när han lett ”vanliga” bokcirklar på biblioteket. Många av oss kan nog känna igen sig. Wig skriver:

”I shared reading får jag möjlighet att återvända till den personliga läsningen. Jag tillåts aktivera mina känslor, min fantasi och mina livserfarenheter. Shared reading handlar inte främst om vad jag gör med texten, utan om vad den gör med mig. På så vis upptäcker jag åter litteraturens kraft.” (Wig 2022, s. 12)

Jag uppskattar den personliga ton som Litteraturens kraft bottnar i och även de skeptiska frågor som Wig ställer sig: ”Kan litteratur påverka människors liv och välbefinnande? Göra det ’lättare att leva’?” Frågorna kan leda oss till en instrumentell syn på litteratur – att värdet med litteraturen inte ligger i litteraturen själv, utan värdet är något som ligger efter själva läsningen. Finns det problem med att utgå från en instrumentell litteratursyn? Kan det på något sätt minska värdet med estetiska erfarenheter av litteratur? Vad nu estetiska erfarenheter är. Det här är frågor som jag bär med mig och självklart finns det flera olika sätt att förstå litteratur och det ena behöver inte utesluta det andra. Litteraturens kraft hjälper mig att formulera mig kring ”estetiska erfarenheter”, till exempel när Wig skriver:

”I shared reading läser man vissa partier eller rader i berättelsen flera gånger. Om det är en dikt nöjer man sig aldrig med bara en eller två läsningar. Att sänkas ned i språket, orden och ljuden, hjälper deltagarna; för varje läsning kommer man allt närmare textens känsla.” (Wig 2022, s. 20)

När vi läsfrämjar och litteraturförmedlar på biblioteken påverkas arbetet av den litteratursyn vi har. Detta tror jag inte vi har uppmärksammat tillräckligt – hur vi förstår begreppet litteratur är ofta outtalat och luddigt. Jag tror vidare att vi ofta utgår från att vi vilar på samma litteratursyn även fast det inte alls är självklart. Vi glömmer bort att begrepp, som litteratur, är påverkade av sitt sammanhang och att de ständigt förändras.   

Wig lyfter intressant frågor om biblioteksmedarbetares möjligheter att arbeta med shared reading – vad som behövs och varför metoden ska prioriteras. Här har Wig påbörjat en diskussion som behöver fortsätta. Kapitlet där shared reading relateras till ”den nationella biblioteksstrategin” och dess förarbeten känns kanske något krystat, men har ändå övertygat mig om att shared reading kan vara relevant för biblioteken. Men förstås behöver olika verksamheter själva fundera på om och hur de ska arbeta med shared reading. I dessa funderingar kan boken vara ett gott stöd. 

Wigs Litteraturens kraft är välkomponerad och en njutning att läsa. Det är fint och roligt med alla diktcitat och skönlitterära referenser. Bara att läsa boken fungerar läs- och litteraturfrämjande för mig. Den fyller ett tomrum då många är intresserade av att få mer kunskap om shared reading och ett plus är att den utgår från ett svenskt sammanhang. Precis som en bok som Litteraturens kraft av många är efterlängtad, är nog själva metoden shared reading det när det gäller litteratur och samtal – när det gäller oss människor och de liv vi lever. 

Sofie Samuelsson

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
BiS föreningen nyhetsbrev

”Hur starkt är våra politikers engagemang för ett bibliotek för alla?” –maj månads nyhetsbrev

Ur innehållet i maj månads nyhetsbrev:

  • Den vuxna och barnet
  • Himmel över Oslo – ett besök på Deichman Bjørvika

Hur starkt är våra politikers engagemang för ett bibliotek för alla? Om man skulle ställa frågan till Jimmie Åkesson och regeringens partiledare så skulle man nog få ett nedslående svar. De pågående förändringarna i det politiska landskapet kan bli förödande för våra bibliotek, trängda mellan nedskärningar och ett kulturkrig påeldat av en radikalkonservativ höger.

I senaste numret av bis så undersökte vi bibliotekens verksamhet för barn, en målgrupp som riskerar att påverkas av ett hårdnande politiskt landskap. I det här nyhetsbrevet uppmärksammar vi två av de texterna: ”Den vuxne och barnet” av Emma Karlsson och ”Himmel över Oslo – ett besök på Deichman Bjørvika” av Solveig Hedenström, Ulla Hjorton, Agneta Månsson och Marie-Louise Riton.

Följ biblioteksdebatten

Prenumerera på BiS nyhetsbrev utan kostnad.

Prenumerera

Redaktionen

Kategorier
barn och bibliotek barn och läsning nyheter

Den vuxna och barnet

Fotografi på Emma Karlsson i ett bibliotek. I händerna håller hon tre barnböcker.
Barnbibliotekarie Emma. Foto: Linnéa Johansson

Text: Emma Karlsson

När jag gick i mellanstadiet var jag duktig i skolan. Jag ville också vara det, en av mina stora förebilder var Hermione Granger från Harry Potter-böckerna. Det var även så mina klasskompisar såg mig. Jag blev till exempel kallad för plugghäst, och trots att jag var en besserwisser av rang visste jag faktiskt inte vad det var först. Jag ville bara läsa.

Vi i klassen pratade ofta om vad vi ville bli när vi blev stora. Jag minns inte vad jag sa, men jag minns tydligt att andra sa till mig att jag borde bli bibliotekarie. Det var på något sätt symbolen för var en smart, men också introvert och läsande person, kunde hamna. Även om jag ville vara smart, vara som Hermione Granger, så förstod jag att det inte var bra att bli sedd som den som kommer bli bibliotekarie en dag. Inte när man är elva år och vill passa in.

Åren gick och jag vet att jag skrattade åt dessa minnen när jag sökte in till ABM-programmet i Lund. Jag tänkte på hur förnärmad jag hade blivit åt mina klasskompisars förslag då för länge sedan, och nu ville jag frivilligt ansluta mig till bibliotekariekåren. Nu visste jag att det var det yrket jag ville ha.

Vad jag däremot inte visste så mycket om när jag blev anställd för att bedriva barnverksamhet på en stadsdel i Lund, var hur man faktiskt bedriver barnverksamhet på ett bibliotek. När jag under första månaden skulle hålla en babyträff kände jag att jag inte riktigt bottnade i det. Barnverksamhet var mycket, mycket mer än jag lärt mig på utbildningen. Vad betydde vårt arbete egentligen?

Nu har jag arbetat några år. Barns läsning och språkutveckling har gått från något jag inte visste så mycket om, till det absolut roligaste jag vet. Det är både väldigt viktigt och roligt, ett privilegium att få jobba med. Men bara för att man brinner för något betyder det inte att det alltid blir rätt. Jag som barnbibliotekarie ställer mig alltid frågan om barnens perspektiv eller barnperspektivet. Får verkligen barnen komma till tals, eller är det hur jag som vuxen tolkar barnens vilja? Formar jag deras svar utifrån min egen världsbild? Min roll som vuxen är viktig. Jag ska vara en läsande förebild, och som vuxen behöver jag hjälpa till att tolka och leda samtalet kring läsningen. Jag får möta barnen i deras process. Jag ska leda dem, men vi tar reda på frågorna tillsammans. Det finns något fundamentalt demokratiskt, humanistiskt och kärleksfullt i sättet som vi människor lär oss bäst.

Det jag läser om hur barn bäst utvecklas i sin läsning visar på en syn på människans lärande som jag inte tycker reflekteras tillbaka från övriga samhället. I en vuxenvärld där mål ska uppnås, läsning på fritiden går ner och läsvanor och världsläget ändras snabbt är det lätt att bli instrumentell. Att tappa bort gnistan. 

Jag kommer på mig själv med att bli väldigt rädd om barnen. Som ett exempel satt jag och några kollegor och diskuterade bokcirklar för barn häromveckan. I det samtalet fick jag en bild av hur jag själv använde böcker för att utforska känslor när jag var tonåring. Trots att mycket var jobbigt då, sökte jag efter fler situationer som skavde, som jag kunde spegla mig i, utmana mig i. Den bilden satt i skarp kontrast till den vuxna som jag ibland tycker mig ha blivit. Jag har blivit mer stängd, mer sluten. Där jag en gång kände nyfikenhet kan jag ibland känna att nu räcker det. Jag vill bara att allt ska bli bra. Jag har inte lika stor lust att söka fram det som känns, det som är jobbigt. Som vuxen har man nog av den varan än då. Men den stora faran där, är att lägga över sina känslor på barnen. Att tänka att de känner likadant. Att de har lika svårt att härbärgera de svåra ämnena och känslorna, fast de till och med ibland är bättre på det. Jag tänker mycket på det när jag diskuterar barns läsning med andra vuxna. 

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt att jag som vuxen blir mer cynisk. Den akuta känslan som omger barnens läsning och därmed deras demokratiska rättigheter finns ju där hela tiden. Jag vill skydda dem från en värld som skär ner på skolbiblioteken. En vuxenvärld mer intresserad av sina egna konflikter och navelskåderi än att faktiskt se vad det är som gör skillnad för barnen. Patrik Lundberg beskriver det bra i sin artikel ”Nu är barns läsning en icke-fråga igen” i Dagens Nyheter från den 1 mars i år: ”Barns läsning är främst intressant när det finns något att kulturkriga om.” Han sätter fingret på att vuxna ofta vill lyfta upp barnkultur på de vuxnas villkor, och därmed missas viktiga frågor, såsom likvärdighet och delaktighet. När barnbibliotekarier och skolbibliotekarier lyfter gång på gång hur viktigt det är med läsningen, och att det ändå inte görs tillräckligt, då är det svårt att inte känna bitterheten krypa ännu lite närmre.

Det är snarare då det blir desto viktigare att inte vika ner sig, att inte bli instrumentell, att behålla den pedagogiska fingertoppskänslan och peka på forskningen, att visa hur vi bäst gör skillnad. När jag pratar om läsning för pedagoger och föräldrar på förskolorna i Lund brukar jag ofta hänvisa till Svenska barnboksakademiens 17 skäl för barnboken. Det är en guldgruva av anledningar till att det är fantastiskt att läsa. På senaste tiden har jag fastnat för nummer 15: ”Den höglästa boken är en mötesplats för barn och vuxna.” Just denna har jag velat höja till skyarna, kanske för att jag känt det behovet hos mig själv. Jag som vuxen kan möta barn i högläsningen, men jag får också möta mig själv som barn. Jag har fått återupptäcka min egen läslust, den jag hade när jag var elva och aldrig någonsin ville bli bibliotekarie, men läste varje ledig stund jag hade.

Bilderboken Här är alla andra av Mimi Åkesson och Linda Bondestam.
Foto: Emma Karlsson

Ibland glimtar det där mötet till. Som när jag får sitta på filtar på golvet och läsa, prata och skratta åt boken Här är alla andra av Mimi Åkesson och Linda Bondestam i fyrtio minuter med en kull av femåringar. När jag känner i hela kroppen att det är nu det händer. Det är den här stunden jag har jobbat för, att mötas genom boken. Vi pratar och pekar, vi förstår boken tillsammans. Jag är både vuxen och barn samtidigt, jag får ta del av barnens livsviktiga perspektiv. Jag lämnar det mötet med en känsla av transformation, att vuxenvärldens cynism inte når mig. Jag får ork att kriga för barns läsning ett tag till.

Källor

Lundberg, Patrik. 2023. Nu är barns läsning en icke-fråga igen. Dagens Nyheter. 1 mars. https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-nu-ar-barns-lasning-en-icke-fraga-igen/?fbclid=PAAaajSUX4IReXtNMajl8PAgDGnqQzyYCRT3UKYodazhaJJgCf4nwOjitNAjE (hämtad 2023-03-07)

Svenska barnboksakademien. 2023. 17 skäl till barnboken https://barnboksakademin.com/17skal/index.shtml (hämtad 2023-03-07)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
barn och bibliotek Norge nyheter

Himmel över Oslo – ett besök på Deichman Bjørvika

Interiör från Deichman Bjørvika.
Deichman Bjørvika. Foto: Erik Tallaug, Deichman

Text: Solveig Hedenström, Ulla Hjorton, Agneta Månsson, Marie-Louise Riton

Vid ett besök i Oslo i september passade vi fyra ”pensionister” på att besöka Oslos nya stadsbibliotek Deichman Bjørvika, mitt emot Operahuset och inte alls långt från det nya Munchmuseet. Vi blev hänförda av ett bygge som är både storslaget och intimt på samma gång! Carl Deichman, kansliråd och boksamlare som i slutet av 1700-talet testamenterade sin boksamling till staden Oslo – under förutsättning att det skulle vara gratis att låna – måtte jubla om han finge möjlighet att göra en tidsresa till år 2022. Upplysningstidens tro på att kunskap och upplysning plockar fram det bästa hos människan, gestaltas väl i varenda vrå av biblioteket. Nu med vår tids uttryck. 

Vi kom dit en regnig förmiddag och möttes av besökare i alla åldrar. Flera ingångar leder in i biblioteket och väl inne kunde vi botanisera bland de sex våningsplanen som nås via färgkodade hissar, trappor och rulltrappor. Det var inte alltid helt lätt att hitta de olika avdelningarna trots stora skyltar och kartor på varje våningsplan. Ljudnivån i huset var, trots många besökare, behaglig. Tack vare ett ljuddämpande textilt innertak, tror vi. 

Från entrén, med ett läckert konstverk i neon, en biblioteksshop och en butik för att ”gå på tur” och uteliv, började vi med det öppna inbjudande magasinet längst ner i huset. Inga kompakthyllor utan vanliga bokhyllor med färgglada böcker och bra belysning mot svarta väggar. Ett magasin för alla åldrar, ett paradis för läsnördar och storläsare med inbjudande och bekväma sittplatser utspridda här och där för besökarna. På bottenplanet finns även en hörsal med gott om plats för förtäring och mingel. 

Oslo har också sedan 2007 ett litteraturhus med hörsal, restaurang, bokhandel och författarrum med mera. Huruvida samarbete förekommer eller om det råder konkurrens kring litteraturevent funderade vi över, men Oslo är ju ändå ”hovedstad” och bör ha publikunderlag för flera litterära scener.

Rum för barn

Plan 1 delas mellan barnavdelningen och skönlitteraturen för barn och vuxna. Redan bibliotekets entré ger igenkänningssignaler för barn på stora attraktiva bildskärmar – just när vi var där gjorde man reklam för ett födelsedagskalas för Albert (Alfons) Åberg. Vi ägnade bibliotekets ytor för barn särskild uppmärksamhet. Vi hade med oss de frågor Lena Lundgren ställt i en artikel i bis 2/2022 vid ett besök på Ode i Helsingfors: Vilken information riktar sig direkt till barnen? Hur gestaltas exponering av medier och läsfrämjande arbete? Syns barntilltal och igenkänning? Märks barns inflytande eller medverkan? Vi försökte, utan att kunna ställa frågor till ansvariga chefer, lista ut hur tankarna gått kring barnens avdelningar.

Småbarnsavdelningen är inbjudande till läsning, men kanske framför allt till lek. Här finns många mjuka och mysiga kryp-in att leka i och klättra på. Barnvagnsplatser och platser för bebisar och småbarn att äta matsäck och bli bytta på finns som sig bör på ett bibliotek planerat på 2000-talet. Enligt personalen har man redan gjort den klassiska erfarenheten att ytan för de mindre barnen med föräldrar är för liten och barnvagnsplatserna för få, men också den glädjande erfarenheten att bokutlåningen är högre än väntat. Vi tyckte nog att bilderbokstrågen var lite för höga och inte så tillgängliga för barn att själva leta i.

Vi frågade, men fick inget svar på, om barn varit involverade i planeringen av barnavdelningen. Vi hittade heller inga tydliga spår av barns möjlighet att påverka i form av förslagslådor eller enkäter men väl ett sätt att exponera teckningar. Vid vårt besök på Ode i Helsingfors 2019 hade vi ungefär samma tankar om barnperspektivet som Lena Lundgren och det kan inte hjälpas, Deichman Bjørvika slår Ode med hästlängder. Miljön på Deichman är mer lekfull, små alkover balanserar det storslagna, Ode verkar i jämförelse stelare i sin storslagenhet. På Deichman behöver barnen inte känna sig som ute på ett stort torg, mysfaktorn är helt enkelt högre. Vi tilltalades också av det lockande öppna magasinet som kan tänkas tilltala storläsare.

Skönlitteraturen för vuxna delar, som sagt, plan med barnlitteraturen. Det som stack ut är det geniala sättet att skapa rum i rummet med mindre förskjutningar av väggarna med olika färgsättning. Många insprängda videokonstverk som lockar olika åldrar, en nostalgihörna med gamla katalogskåp och en arbetsplats.

Bibliotek i tiden

Ett kvardröjande intryck är att Deichman Bjørvika har lyckats behålla känslan av bibliotek. Samlingen består av över en miljon böcker, men man har lyckats kombinera det med allt nytt, till exempel en makerspaceavdelning med verktygspark med 3D-skrivare, symaskiner och storprintskrivare. Den kallas Folkeverkstedet: ”rommet som skal fungere som en møteplass hvor du kan treffe andre med samme nysgjerrighet og skaperglede – for vi mener at det er mellom mennesker i fysiske rom den viktigeste kunnskapen læres!” 

Planen för facklitteratur är även de fyllda av överraskande rum i rummet, vindlande halvtrappor att sitta i, arbetsplatser och telefonrum. På samtliga våningsplan finns möjlighet att hyra större och mindre studierum, alla välutrustade men med olika uttryck i inventarier och konst. Efter klockan 17 och på helger kan de hyras utan kostnad. Genom alla våningsplan går en organiskt formad del av huskroppen för administrationen. Som vanligt förundrades vi över att ett så stort hus, med så rik verksamhet, kan drivas av så få människor. Om vi minns rätt 45 personer i yttre tjänst och cirka 100 i inre, varav många med lösa anställningsformer.

I blickfånget när man kommer uppför rulltrapporna har varje plan en översiktskarta
som också rymmer rullande reklam om vad som är på gång i huset. Här om Albert
(Alfons) Åbergs födelsedagskalas. Foto: Solveig Hedenström

Framtidsbiblioteket

Framtidsbiblioteket, Future library, i ett konstprojekt kallat Slow space, har sin särskilda plats på översta våningsplanet på Deichman Bjørvika. Varje år från och med 2014 och hundra år framåt samlas en berättelse in och förvaras i Framtidsbiblioteket. Ett tusen träd har planterats i Nordmarka norr om Oslo, för att producera papper till en antologi som alltså kan läsas först 2114. Detta för att påminna om naturens långsamma samspel med författares tankar och idéer. Margaret Atwood var först ut 2014, Judith Schalansky den nionde i raden 2022. Silent room, specialdesignat och byggt av 16 000 träbitar som formats i en organisk form fungerar som biblioteksbesökarnas både, ja – ”silent room” och framtidsbibliotek. Läs gärna mer om projektet på www.futurelibrary.no.

Högst upp har också Carl Deichman fått sin plats med de ursprungliga 6 000 böckerna från 1700-talet. Sprängfyllda av intryck och lycka kunde vi inte ta in mer. Vi gled långsamt ned för rulltrapporna och de olika våningsplanen, slog oss ner i caféet med utsikt mot vattnet och det vita böljande operataket med strosande människor. Regnet la sig på ett lustigt sätt utanpå glasfasaden, inne men ändå ute. Så småningom lämnade vi biblioteket med en känsla av att ha varit i en bibliotekshimmel. När får Stockholm sitt nya huvudbibliotek?

Interiör Daeichman Bjørvika. Bibliotekens logga är synligen i bibliotekslokalen.
Bibliotekets entré. Notera bibliotekets logga till vänster. Foto: Solveig Hedenström

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
BiS föreningen nyhetsbrev

Mänskliga rättigheter, biblioteksverksamhet för unga och BiS nya styrelse i april månads nyhetsbrev

Ur innehållet i april månads nyhetsbrev:

  • “Skapa bättre verksamhet för unga går inte att göra på en höft”
  • Ladda ned bis 4/2022
  • BiS nya styrelse och annat från årsmötet

Biblioteken är öppna för alla. Hit kan du gå när du inte är välkommen någon annanstans och få hjälp med olika behov. Biblioteken arbetar aktivt för att inkludera och bibliotekslagen pekar ut prioriterade målgrupper som verksamheterna ska ägna särskild uppmärksamhet åt.

Idag angrips bibliotek ibland när de arbetar för inkludering och mänskliga rättigheter. Biblioteken förmodade opartiskhet ifrågasätts och det kallas för aktivism när det egentligen handlar om att arbeta efter sitt lagstadgade uppdrag. Vi ser exempel på det både i Sverige och i andra länder, som i USA.

Vi drar slutsatsen att biblioteken måste vara starka tillsammans när vår verksamhet ifrågasätts. BiS kan vara en plattform för det och välkomnar alla nya medlemmar!

Följ biblioteksdebatten

Prenumerera på BiS nyhetsbrev utan kostnad.

Prenumerera

Redaktionen