Etikettarkiv: nationell bibliotekspolitik

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Det bidde en tumme

Den 7 mars överlämnade Arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi sitt slutbetänkande till kulturminister Amanda Lind på KB. BiS har i många år efterlyst en nationell biblioteksstrategi, som uttrycker statens uppfattning av bibliotekens fundamentala roll i samhället och vilka långsiktiga satsningar på utveckling som staten är beredd att göra. Föreningen har engagerat sig i arbetet med strategin, lämnat yttranden över delrapporter, medverkat i ett dialogmöte om barnbiblioteken och deltagit i andra diskussioner.

thumbnail_Vision_text_HIGHER (1)

Slutbetänkandet har fått rubriken Demokratins skattkammare. Det har föregåtts av fjorton rapporter, som behandlar olika områden och är skrivna av experter. Synpunkter har också samlats in under ett stort antal presentationer, så kallade dialogmöten och en blogg. Förberedelsearbetet har alltså varit omfattande och många har varit engagerade. Vad blev då resultatet? Svaret är: en tumme.

Betänkandet omfattar bara 34 sidor, vilket innebär att arbetsgruppen inte har bemödat sig att sammanfatta och ta ställning till alla de förslag och synpunkter som har kommit in. I stället har en vision, ”Bibliotek för alla”, och ett mål, ”Demokrati”, formulerats, och texten har samlats i sex mera allmänna och ganska abstrakta ”arbetsområden” eller ”medel” kallade ”Samhällets öppna rum”, ”Läsning”, ”Lärande”, ”Forskning”, ”Nationella digitala bibliotekstjänster” och ”Gemensam infrastruktur”. Inget av detta uttrycker någon ambition utöver de uppdrag som redan nu finns i bibliotekslagen (se illustrationen). I övrigt förväntas tydligen kulturdepartementet att på egen hand orientera sig i mängden av delrapporter och övrigt material. Arbetsgruppen föreslår dock sex ”strategiska reformer” i en bilaga(!), som är mera konkreta och kostnadsberäknade till totalt 250 miljoner kronor, en summa som också föreslås som en permanent nivåhöjning av de nuvarande statliga anslagen till biblioteken. Kopplingen till ”medlen” är inte tydlig och man anar att arbetsgruppen har bedömt det som mest realistiskt att föreslå reformer som kan rymmas inom en förlängning av det extra anslag om 250 miljoner, som finns för satsningen Stärkta bibliotek under åren 2018–2020. Några av förslagen till reformer är dock positiva, som förstärkning av skolbiblioteken (händer det inget inom det området nu, kommer det aldrig att bli någon förbättring!) och biblioteken för nationella minoriteter och urfolk och stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Men andra i bibliotekslagen prioriterade grupper som barn och personer med funktionsnedsättning berörs inte. Och hur KB, för 90 mkr/år, ska kunna ta fram en ny biblioteksplattform för olika målgrupper, sköta driften, ”massivt” digitalisera tryckt material och andra medier och utveckla digitala söktjänster, sökfunktioner och metadata för forskning och allmänhet, är svårt att förstå! Det är orealistiskt att KB, ens med ett ytterligare anslag om 25 mkr, ska kunna hantera alla sina föreslagna nya uppdrag som nationell biblioteksmyndighet.

Tyvärr tar inte betänkandet itu många av de problem, som har framkommit i förberedelsearbetet. En möjlighet som arbetsgruppen helt har avstått ifrån är uppdrag, som kan genomföras inom ramarna för de uppdrag som statliga institutioner redan har. BiS kommer att återkomma till bland annat detta i sitt remissvar, som ska lämnas in till departementet senast den 15 oktober. BiS remissvar kommer att publiceras på föreningens hemsida.

Lena Lundgren

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Färdigt förslag till nationell biblioteksstrategi

Demokratins skattkammare bild

Idag har sekretariatet för nationell biblioteksstrategi lagt fram ett färdigt förslag.

Sekretariatet slutredovisar sitt arbete till regeringen. Anknutet till strategin finns ett antal konkreta förslag som satsningar på skolbiblioteken, stärkt biblioteksverksamhet för nationella minoriteter och digitalisering.

Strategin har varit efterlängtad och bland länkarna i denna post finns ett antal sammanfattningar, kommentarer och analyser för den som vill sätta sig in i förslaget.

BiS har gjort inspel till arbetet med strategin under 2017 med ett yttrande till omvärldsrapporten Den femte statsmakten. Och igen under 2018 med synpunkter till utkastet Från ord till handling.

Läs mer:

Tobias Willstedt

BiS synpunkter på utkast till nationell biblioteksstrategi

I maj presenterades ett utkast till den nationella biblioteksstrategin, som ligger till grund för det slutliga förslag som ska presenteras senast den 1 mars 2019. Föreningen BiS  har nu skickat in sina synpunkter till det fortsatta arbetet med nationell biblioteksstrategi.

Föreningen Bibliotek i Samhälle har i många år efterlyst en biblioteksstrategi på nationell nivå och vill härmed bidra till det fortsatta arbetet med strategin genom de synpunkter vi har tagit fram.

Nedanstående text är en sammanfattning av diskussionen vid en medlemsträff september 2018 och de synpunkter som framkommit under tiden sen utkastet till nationell biblioteksstrategi publicerades. Texten har sedan behandlats i föreningens styrelse

Yttrandet kommenterar dels de förslag som läggs fram i utkastet till en nationell biblioteksstrategi Från ord till handling, dels några viktiga synpunkter som vi tidigare har framfört och som vi anser att strategin bör ta upp. Våra synpunkter gäller i första hand folkbiblioteken.

BiS styrelse

Inbjudan: diskutera nationell biblioteksstrategi med BiS!

Längtar du efter en möjlighet till reflektion och längre samtal om biblioteksfrågor ur ett vänsterperspektiv? En gång om året samlas en grupp långvarigt aktiva medlemmar i BiS för att fördjupa sig i de stora frågorna. Du är välkommen!

BiS veteraner brukar träffas en helg om året för att umgås och diskutera någon aktuell biblioteksfråga. En möjlighet att tanka mod och inspiration i en tuff samhällsdebatt!

I år ses vi den 14-15 september på kulturreservatet Åsens by, Haurida, Aneby i Småland (ett fantastiskt ställe, se http://www.asensby.se). Vi ses fredag eftermiddag och avslutar träffen vid lunch på söndagen. Vi lagar maten själva och delar på logikostnaden. Man reser dit på egen hand men det finns möjlighet till samåkning eller hämtning och lämning vid lämplig järnvägsstation.

I år ska vi diskutera förslaget till nationell biblioteksstrategi men samvaron, promenader och god mat är minst lika viktiga!

Alla är välkomna!

Är du intresserad, hör av dig till lena.a.lundgren@gmail.com.

Lena Lundgren för BiS styrelse