Etikettarkiv: 2019:03

De vill göra upp med kolonialismen

I England har en grupp bibliotekarier anslutit sig till en rörelse som arbetar för att dekolonisera universitetsutbildningarna, ”Decolonise the curriculum”. Rörelsen, som samlar såväl anställda som studenter, vill utmana de koloniala mönster som upprätthåller strukturell ojämlikhet. I en intervju med bis berättar de om vad biblioteken kan göra.

Text: Karin Råghall

Skyltning av böcker på ett bord i ett bibliotek med tema dekolonisering.
Foto: Eve Lacey

For library workers in Sweden who are not familiar with Decolonise the curriculum – could you explain what it is about?

The campaign to Decolonise the Curriculum grew out of other student protest movements, such as the #RhodesMust-Fall campaign to remove statues of British Imperialist Cecil Rhodes, first at the University of Cape Town and then at the University of Oxford, and the “Why is My Curriculum White?” movement founded by students at University College London. The campaign began with students challenging the biases and oversights in their course content, teaching, and assessment. 

What are the goal(s) of the movement?

To critically engage with the assumptions that govern the content and methods of teaching, and to examine the ways in which these grew out of, informed, and maintained colonial rule; to highlight structural inequality within education in terms of attainment, promotion, representation, and pay.

How did it all start in Cambridge?

Decolonise the English Faculty was probably the first major project involving a library in Cambridge. After the publication of an open letter written by students, English librarians met with students and contacted academics teaching American and Postcolonial literatures. As a result of the consultation, they created a new classmark for Contemporary Global Literature in English and moved over 2000 works by contemporary authors who write in English from American and postcolonial countries to this new classmark. They have plans to extend this model throughout the library, aiming to merge all English-writing authors together, separated only by relevant time periods.

Other starting points included the work of CUSU BME (Cambridge University Students’ Union Black and Minority Ethnic Campaign; Black Cantabs, which led to a public portraits exhibition in the University Library); and the Cambridge Decolonisation Network, which brings together movements to decolonise all the different faculties.

Now you are a group of librarians working together with the decolonising agenda in Cambridge. Can you tell us a bit about who you are?

Clara Panozzo and Christopher Greenberg work for the Latin American and Iberian Collections at the University Library, a copyright library which collects every book published in the UK through a system of legal deposit; Jennifer Skinner works at the African Studies Library, which caters primarily to graduate students; Mehves Dignum began work on this project from the Modern Languages Library and now works at the Engineering Library; Eve Lacey works at Newnham College library, the college student’s “home” library which caters to all subjects, with a particular emphasis on undergraduate requirements. We have established a mailing list of library workers who attended Decolonise the curriculum-workshops and hope to expand the group.

How did your work start?

The first workshop was held in November 2018, and our four presentations focused on:

  • the reclassification of authors at the English Faculty Library;
  • the Decolonising the Education Curriculum Project at the Modern and Medieval Languages Library and the importance of academic librarian role and engaging with students;
  • the consultation process for collection development in a College Library that caters for many subjects, and how to approach in-house classification schemes;
  • the implications and dilemmas around knowledge production and global publishing practices and how to engage with independent publications from the Global South (through the example of “cartonera” books from Latin America) from the perspectives of collection development and accessibility.

We then organised discussions in small groups around the decolonisation campaign and how it could be linked specifically to the practices of classification, cataloguing, collection development and information literacy.

How does your group work today?

We hope that the model of critical librarianship will allow us to interrogate the way we approach our collections and contribute to the ongoing Decolonise project from the perspective of library work. As well as sharing ideas through the mailing list, we would like to gather material for an online platform that could act as a reference resource for librarians attempting to change their policies and working methods. Finally, we plan to arrange regular reading and discussion groups where librarians can get together to advise each other on best practice.

In terms of collection development, our aims include sourcing material from a variety of international and independent publishers and suppliers to avoid an EU/US monopoly, and to counterbalance the inherent bias of legal deposit and the publishing industry. We would also like to encourage discussion on the power imbalance in journal publications and rankings, and of English as a lingua franca.

In cataloguing and classification, we’re looking for strategies to challenge monolingualism and overcome the “technical” problems around using diacritics and non-Roman scripts. Members of the network will also contribute to an international code of ethics for cataloguers. It would be great if our work could eventually put pressure on larger organisations (such as Library of Congress and Dewey) to reconsider their practices too.

For special collections, we hope an online resource could feature a list of international suppliers, a guide to providing the right contextual material when curating exhibitions, and outreach ideas to make our libraries more welcoming and accessible.

Within information literacy, we hope to evaluate the ways we teach research skills (for example, criteria that privilege “western” practices over indigenous knowledge) and develop more inclusive methods, as well as acknowledging algorithmic bias (race, gender, sexuality, ethnicity) when teaching users to search online resources.

Do you feel that your work has contributed to a change?

It is hard to tell yet. It has hopefully made people consider the Decolonise agenda in the context of library work (as opposed to an issue that only affects students and academics). However, partly due to the decentralised nature of libraries across the university, it is likely that work will be sporadic and patchy. There may be small, simple (but time-consuming) measures such as modifications to the in-house classification schemes in different libraries, as well as broader changes in special collections policies. We think this could be more effective than a top-down instruction, and continue the incremental and collaborative nature of the campaign.

What has been most difficult so far?

It is always harder to reach the people who are not already interested or sympathetic to the politics behind the campaign, but luckily the student movement seems to have gathered enough momentum that universities are considering the question of their involvement in colonial thought and practice at institutional levels.

Another challenge is finding the time to promote and encourage work. We hope that efforts to decolonise cataloguing, classification, special collections, and information literacy will come to be considered as integral to every library role, but the initial stages rely on individuals’ enthusiasm to get established.

How has the response to your work been?

We have had lots of enthusiastic response from a self-selecting group of librarians who were interested enough to attend the workshops in the first place. We are hoping that the next steps will include opportunities for librarians who were not already familiar with the movement to join in and learn more about how to best adapt their practice. We are hesitant to encourage any response that might appear celebratory – we’re all-too-aware that this is the very start of a project with no end, and that the focus of the campaign should remain on the original demands for change and critical thinking, rather than an occasion to celebrate the success of the institutions the campaign seeks to challenge.

Can you describe how you see decolonising initiatives in relation to “diversity initiatives”? I’m asking because in Sweden there is a strong tendency – within the society as a whole as well as within the library world – to talk widely about diversity/integration, whereas more critical concepts (such as anti-racism, anti-discrimination, decolonisation) are seldom mentioned. That is, most institutions and people in positions of power rather use concepts that blur potential conflicts and power imbalances.

One of the topics discussed in our workshops was ways in which librarians can engage with the campaign beyond creating displays and making our acquisitions more “diverse”.

These methods worked well as a first step to demonstrate our interest to students and encourage them to engage with the collections. However, we know that this is an easy and limited response, and that we should go on to address more difficult questions.

One frequent early response came from library workers who were unsure how the Decolonise campaign could apply to STEMM (Science, Technology, Engineering, Maths and Medicine) subjects. This concern seems to derive from a confusion between diversity and decolonisation; while it may appear easier to address diversity from the perspective of Humanities and Social Sciences (with increased spending on fiction by writers of colour, new acquisitions on world history and political thought from the Global South, more writing in translation from a wider range of languages, etc.), the links between STEMM subjects and contemporary imperial practices (which intersect with environmental and ethical investment concerns such as the campaign to Divest, Disarm, Decolonise) seem more pertinent and urgent.

We hope that the new network will allow us to think critically about the ways in which our work collaborates with or shores up models of pedagogical oppression, rather than limit the library response to considerations of diversity and representation. The split into four strands was designed to encourage more thinking about library policies (in terms of acquisitions, suppliers, loans, inductions, access, and discoverability). Focusing on the more technical aspects of librarianship seemed to encourage critical thinking beyond diversity and towards changing our working methods.

Something else you would like to share with us, library workers in Sweden?

Here is a mailing list where UK librarians have been sharing relevant resources, events, and ideas: lis-decolonise@jiscmail.ac.uk.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

”Min vision är att dekolonisera biblioteket”

Enligt flera rapporter är folkbibliotekens arbete med urfolket samerna otillräckligt. Nu ska Lycksele bibliotek försöka göra något åt saken.

– Det handlar om otroligt mycket mer än litteratur på samiska språk, säger bibliotekarien Hanna Karolina  Schimmer.

Text: Karin Råghall

När den här intervjun görs i mitten av augusti 2019 har den största repatrieringen av samiska kvarlevor i Sveriges historia precis skett i Lycksele. På urfolksdagen den 9 augusti återbördades kvarlevor från 25 individer, som grävdes upp ur sina gravar på 1950-talet, till Lyckseles gamla samiska begravningsplats.

Händelsen angår i högsta grad Lycksele bibliotek. Repatrieringsprocessen väcker tankar och känslor – och biblioteket är en del av hela kommunens arbete med information, kunskapsspridning och försoning. På urfolksdagen var biblioteket stängt eftersom många i personalen medverkade som funktionärer vid repatrieringen. All personal som ville fick möjlighet att delta.

Inför repatrieringen var Hanna Karolina Schimmer med i en arbetsgrupp som sammanställde historiska fakta om vad som egentligen skedde med de 25 individerna och varför. De fann bland annat rasbiologiska motiv.

– Vissa av de här dokumenten är ganska otrevliga att läsa, säger hon.

Dagen för ceremonin var hon stavbärare i den procession som gick till begravningsplatsen.

– Det var allvarligt och högtidligt. Jag har inte vågat fördjupa mig i kyrkböckerna men det är troligt att jag har förfäder begravda på begravningsplatsen, så ur den synpunkten var det också väldigt emotionellt, säger Hanna Karolina Schimmer.

Biblioteksrum, böcker i bakgrunden, en liten samisk flagga i trä i förgrunden.
Foto: Karin Råghall

I den senaste omgången av regeringens satsning Stärkta bibliotek beviljades Lycksele bibliotek medel för att stärka sitt samiska arbete. Bibliotekarien Hanna Karolina Schimmer är anställd för att leda projektet.

– Min vision är att dekolonisera biblioteket. Ett folkbibliotek för urfolk har kolonisationen att ta hänsyn till, det är där vi måste börja. Det räcker inte att tillhandahålla litteratur på samiska språk, säger hon.

Sedan Lycksele blev samisk förvaltningskommun 2010 har biblioteket skapat en samisk samling. Men utöver litteraturinköp har det inte funnits något strukturerat arbete med samiska frågor. Brist på tid, kunskap och språkkompetens har utgjort hinder.

– Det har varit ett dåligt samvete, säger Hanna Karolina Schimmer.

För att stärka det samiska arbetet kommer Lycksele bibliotek att arbeta med tre fokusområden: ett dekoloniserat mediebestånd, ett dekoloniserat biblioteksrum och dekoloniserad personal.

Hanna Karolina Schimmer poängterar att hon inte sitter inne med alla svaren. Hur arbetet ska gå till är något hon ska komma fram till i samverkan med samer, både i och utanför Lycksele.

– Jag kan inte ensam slå fast hur det ska bli. Men jag kan tänka mig att vi till exempel landar i förslag om en mediepolicy för samisk litteratur och utbildning för bibliotekspersonal, säger Hanna Karolina Schimmer.

Klart är i alla fall att en central del av bibliotekets arbete kommer handla om att bygga relationer.

– Jag tror att det är bland det viktigaste för att skapa en långsiktig förändring, säger Hanna Karolina Schimmer.

På många håll är frågan om bibliotekens samiska arbete fast i ett slags moment 22, där biblioteken kan ha en idé om att det inte finns någon efterfrågan på samisk litteratur eller samiska teman, medan personer från samiskt håll tänker ”Varför ska jag gå till biblioteket, det finns inget för mig där”.

– Ofta har det saknats en fungerande kommunikation. Därför är det viktigt att biblioteken bygger upp ett förtroende hos den samiska målgruppen, säger Hanna Karolina Schimmer.

Relationsarbetet handlar också om att stärka arbetsplatserna så att arbetet inte blir avhängigt en person.

– Personalen behöver få bättre kulturell kompetens och veta mer om sin samiska omgivning. Det behövs också tydliga rutiner för arbetet.

Hanna Karolina Schimmer hoppas kunna utveckla metoder för relationsskapande som kan användas i arbete också gentemot andra nationella minoritetsgrupper än samer. En viktig del av Lyckseles projekt överlag är just att dela med sig av sina lärdomar. Främst till de andra biblioteken inom V8 (ett bibliotekssamarbete mellan åtta bibliotek i Västerbottens inland), men även till resten av bibliotekssverige.

Flera rapporter har konstaterat att folkbibliotekens arbete med nationella minoriteter är otillräckligt. Räcker det med tidsbegränsade projektanställningar?

– Jag tror inte det. Det kommer ta lång tid och behövas mer resurser. Vi har sökt projektmedel för två år. Jag försöker såklart tänka på att saker ska kunna leva efter projektets slut. Det vore en dröm att få arbeta med det här inom ramen för en tillsvidaretjänst. I och med att bibliotekens samiska arbete är så outvecklat krävs det mycket jobb och fokus som inte ryms i en vanlig bibliotekarietjänst, där så mycket annat ska hinnas med. Frågan är vem som skulle finansiera en sådan tjänst, kommun eller stat?

Trots allt är Hanna Karolina Schimmer positiv.

– Det händer saker nu, det höjs röster. Nyligen kom en rapport från KB som sätter fingret på viktiga saker vad gäller nationella minoriteter. Den genomsyras av en förståelse för att det inte bara handlar om att tillhandahålla litteratur, utan även exempelvis var en samisk samling placeras i biblioteksrummet, hur biblioteket skyltar, vilka symboler man använder för det samiska och vad det säger om synen på samer. Vägen till ett dekoloniserat folkbibliotek är lång, men nu börjar vi i alla fall ta steg ditåt.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Rasism och sexism i bibliotekens discoverysystem

Matthew Reidsma (2019). Masked by Trust: Bias in Library Discovery. Library Juice Press.

Det är svårt att överskatta betydelsen av sökmotorer för vår webbupplevelse. Vi använder Google för att söka information, hitta till närmaste restaurang och söka efter söta djurbilder. Sökmotorer har samma betydelse för akademin. Forskare och studenter använder Google för att söka efter böcker, hitta artiklar och annat källmaterial. Men som Rasmus Fleischer påpekade redan 2013, så tänker vi sällan på sökmotorns förmedlande roll mellan forskaren och det som forskaren vill undersöka.1

Omslag Masked by Trust bias in library discovery

De senaste åren har forskningsvärldens beroende av sökmotorer fördjupats. Det gäller inte minst efter att de flesta universitetsbibliotek i Sverige har förändrat sina digitala kataloger och köpt in sökmotorer, som på ett enkelt och smidigt vis ger tillgång till bibliotekets alla resurser. Tidigare var man tvungen att söka efter böcker och artiklar i en rad olika databaser, men nu kan man ta del av allt genom sökmotorn. De fyra mest använda sökmotorerna, eller ”discoverysystemen”, som finns tillgängliga på marknaden för universitet och högskolor är Summon, Primo, WorldCat Discovery och EBSCO Discovery Service (EDS).

Om du, likt jag, har använt universitetsbibliotekens söktjänster ett oräkneligt antal gånger utan att fundera särskilt mycket på att det är en inköpt sökmotor du använder, så är det en del av poängen med hur de är utformade. Man känner igen sig. Under det senaste decenniet, skriver Fleischer, har den tomma sökrutan utkristalliserat sig som ett universellt gränssnitt.2 Det är en utveckling som har drivits på av nätgiganten Google. Faktum är att Summon modellerades för att efterlikna och konkurrera med Google. År 2010 sa Jane Burke, dåvarande vicepresident för ProQuest (ett företag som 2015 köpte Ex Libris, som administrerar Summon), att discoverysystemen stod för ”the ’Googlisation’ of the library’s collection”.

Att discoverysystemen använder samma enkla gränssnitt som Google, skänker dem en aura av objektivitet och neutralitet. De senaste åren har Google förvisso skärskådats på ett välbehövligt vis. Det finns få bibliotekarier som inte har hört talas om filterbubblor, sponsrade länkar och algoritmisk bias. Vi som bibliotekarier hänvisar därför gärna våra låntagare till bibliotekens egna söktjänster, som om de till skillnad från Google erbjuder en objektiv och neutral bild.

Men det finns skäl att ifrågasätta den praktiken. Discoverysystemen lider nämligen av många av samma problem som Google. Jag tar en titt på Uppsala universitetsbiblioteks söksystem – som tidigare student vid universitet ligger det nära till hands. Uppsala universitetsbibliotek (UUB) har använt Summon sedan 2013. Jag genomför två sökningar i den digitala katalogen. Jag skriver in ”muslims are” och får genast upp ett förslag för hur söktermen ska slutföras: ”muslims are terrorists”. Sedan skriver jag in ”women are” och bland förslag som ”women are better leaders” och ”women are overworked at home” syns förslag som ”women are emotional” och ”women are persons”. Sökmotorns autosuggest-funktion föreslår alltså att muslimer är terrorister och att kvinnor är känslosamma och ”personer”? Det kan inte bara vara jag som anser att det inte är en sökmotors uppgift att förstärka fördomsfulla bilder av muslimer och kvinnor. Vad är det som pågår här?

Det är ingen tillfällighet att jag valde att söka på ”muslims are” och ”women are” för att se vad autosuggest-funktionen föreslog. Just de här exemplen tar Matthew Reidsma, bibliotekarie vid Grand Valley State University Libraries, upp i sin nyutkomna bok Masked by Trust: Bias in Library Discovery, där han dels visar hur Summon och andra discoverysystem emellanåt ger sexistiska och rasistiska sökresultat, dels försöker förklara varför. Precis som Google använder Summon algoritmer som bestämmer vilka sökresultat som ska visas och i vilken ordning. Exakt hur algoritmerna ser ut är en väl bevarad affärshemlighet, men genom att studera sökresultaten går det att studera hur algoritmerna fungerar. Det är vad Reidsma gör i boken. Han ägnar mest tid åt att granska Summons funktion ”topic explorer”, som vid sidan av sökresultaten erbjuder en faktaruta med information från Wikipedia. Eftersom funktionen väljer ut en enda Wikipedia-artikel är det en utmärkt plats för att hitta dolda fördomar och bias.

Vissa av Reidsmas upptäckter är hårresande. En sökning på ”muslim terrorist in the united states” föreslog Wikipedia-artikeln om ”Islam in the United States”, vilket sammankopplar terrorism med islam. Och en sökning på ”transgender” gav som första sökresultat en artikel från en juridisk tidskrift med likbilder av ett manligt mordoffer klädd som en kvinna. Som om en person som identifierar sig som transgender är en man som klär sig i kvinnliga kläder. Många av Reidsmas upptäckter har i efterhand korrigerats av Ex Libris (men uppenbarligen inte autosuggest-förslagen ovan om muslimska terrorister och känslosamma kvinnor), men det vore, skriver Reidsma, ett misstag att tro att det bara handlar om enskilda fall. Problemet går mycket djupare än så.

Det finns visserligen skillnader mellan kommersiella söktjänster som Google och discoverysystem. Som bekant är Google i grunden ett annonsföretag. All sökhistorik lagras och analyseras för att erbjuda personaliserad reklam och anpassade sökresultat. Ett discoverysystem är däremot inte beroende av reklam utan av intäkter från prenumeranter, ofta stora universitet, som betalar för tjänsten. En sökning på ”bibeln” i UUB:s söksystem ger inte olika resultat för olika användare baserat på deras tidigare sökresultat eller geografiska position. Det spelar ingen roll om jag tidigare har sökt på Helge Fossmo eller befinner mig i Knutby. Jag får upp samma sökresultat som alla andra användare. Däremot finns det i många discoverysystem vissa funktioner för personalisering och dessutom finns det ett stort kommersiellt intresse i all den sökhistorik som utförs av miljontals forskare och studenter, och som i dagsläget sparas i gigantiska och växande databaser.

Här är det läge att understryka att de sexistiska och rasistiska sökresultaten med största sannolikhet inte är avsiktliga. Discoverysystemens syfte är att ge relevanta och precisa sökresultat. Ändå blir det ibland fel. Det är oerhört allvarligt, för som Reidsma skriver har sådana sökresultat faktiska konsekvenser för marginaliserade grupper och människor i samhället.

Så vems är felet? Vem eller vad ska man klandra? Reidsma varnar för att hitta enkla syndabockar. Problemet är inte bara algoritmerna, eller den grupp programmerare som jobbar med koden, eller deras utbildning som ofta saknar etikkurser. Det stora problemet är inte heller affärsmodellen hos stora företag.

Rather, the problems can be found only by examining the embedded, historical context in which business practices, engineering education and the lack of diversity, systematic rasism and sexism embedded in information classification systems, designs based on prejudiced stereotypes, and a culture that glorifies efficiency above all else.

Med andra ord, vi borde inte förvånas över att algoritmer skapade i en kultur där strukturell sexism och rasism fortfarande existerar, också leder till sexistiska och rasistiska sökresultat. Och vi borde inte heller förvånas över att en ingenjörsvärld som endast har en hammare ser alla problem som en spik. 

Vi får vad vi frågar efter. Och därför måste vi fråga efter någonting annat. I bokens sista kapitel skissar Reidsma en väg framåt. Det första vi måste göra är att sluta lita på algoritmer. De är skapade av människor och har aldrig varit och kommer aldrig att vara ”objektiva”. Och vi måste allmänt bli mer skeptiska gentemot söksystem och sökresultat. Det duger inte att måla upp bilden av ett ondskefullt Google i kontrast till det pålitliga biblioteket. 

Vi måste också, enligt Reidsma, sluta betrakta teknologi som ett verktyg. Eller, rättare sagt, sluta betrakta teknologi som enbart ett verktyg. Den här delen av Reidsmas bok är strikt talat inte nödvändig för att hans poäng ska gå fram, men i några tänkvärda passager skriver han att en viss teknologi, oavsett om det gäller en hammare eller en sökmotor, alltid ingår i ett socialt och kulturellt sammanhang. Det är först när vi släpper bilden av teknologi-som-verktyg som vi på riktigt kan förstå hur teknologi både är formad av och formar vår bild av världen. Det är först då vi kan släppa den ingenjörsaktiga bilden av hur algoritmer ska utformas och som bevisligen, om och om igen, leder till så olyckliga resultat. 

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer (2013). Tapirskrift, s. 53
  2. Rasmus Fleischer (2013). Tapirskrift, s. 53

Johannes Soldal

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Det bidde en tumme

Den 7 mars överlämnade Arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi sitt slutbetänkande till kulturminister Amanda Lind på KB. BiS har i många år efterlyst en nationell biblioteksstrategi, som uttrycker statens uppfattning av bibliotekens fundamentala roll i samhället och vilka långsiktiga satsningar på utveckling som staten är beredd att göra. Föreningen har engagerat sig i arbetet med strategin, lämnat yttranden över delrapporter, medverkat i ett dialogmöte om barnbiblioteken och deltagit i andra diskussioner.

thumbnail_Vision_text_HIGHER (1)

Slutbetänkandet har fått rubriken Demokratins skattkammare. Det har föregåtts av fjorton rapporter, som behandlar olika områden och är skrivna av experter. Synpunkter har också samlats in under ett stort antal presentationer, så kallade dialogmöten och en blogg. Förberedelsearbetet har alltså varit omfattande och många har varit engagerade. Vad blev då resultatet? Svaret är: en tumme.

Betänkandet omfattar bara 34 sidor, vilket innebär att arbetsgruppen inte har bemödat sig att sammanfatta och ta ställning till alla de förslag och synpunkter som har kommit in. I stället har en vision, ”Bibliotek för alla”, och ett mål, ”Demokrati”, formulerats, och texten har samlats i sex mera allmänna och ganska abstrakta ”arbetsområden” eller ”medel” kallade ”Samhällets öppna rum”, ”Läsning”, ”Lärande”, ”Forskning”, ”Nationella digitala bibliotekstjänster” och ”Gemensam infrastruktur”. Inget av detta uttrycker någon ambition utöver de uppdrag som redan nu finns i bibliotekslagen (se illustrationen). I övrigt förväntas tydligen kulturdepartementet att på egen hand orientera sig i mängden av delrapporter och övrigt material. Arbetsgruppen föreslår dock sex ”strategiska reformer” i en bilaga(!), som är mera konkreta och kostnadsberäknade till totalt 250 miljoner kronor, en summa som också föreslås som en permanent nivåhöjning av de nuvarande statliga anslagen till biblioteken. Kopplingen till ”medlen” är inte tydlig och man anar att arbetsgruppen har bedömt det som mest realistiskt att föreslå reformer som kan rymmas inom en förlängning av det extra anslag om 250 miljoner, som finns för satsningen Stärkta bibliotek under åren 2018–2020. Några av förslagen till reformer är dock positiva, som förstärkning av skolbiblioteken (händer det inget inom det området nu, kommer det aldrig att bli någon förbättring!) och biblioteken för nationella minoriteter och urfolk och stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Men andra i bibliotekslagen prioriterade grupper som barn och personer med funktionsnedsättning berörs inte. Och hur KB, för 90 mkr/år, ska kunna ta fram en ny biblioteksplattform för olika målgrupper, sköta driften, ”massivt” digitalisera tryckt material och andra medier och utveckla digitala söktjänster, sökfunktioner och metadata för forskning och allmänhet, är svårt att förstå! Det är orealistiskt att KB, ens med ett ytterligare anslag om 25 mkr, ska kunna hantera alla sina föreslagna nya uppdrag som nationell biblioteksmyndighet.

Tyvärr tar inte betänkandet itu många av de problem, som har framkommit i förberedelsearbetet. En möjlighet som arbetsgruppen helt har avstått ifrån är uppdrag, som kan genomföras inom ramarna för de uppdrag som statliga institutioner redan har. BiS kommer att återkomma till bland annat detta i sitt remissvar, som ska lämnas in till departementet senast den 15 oktober. BiS remissvar kommer att publiceras på föreningens hemsida.

Lena Lundgren

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

MIK omstrukturerar medvetandet

Läs- och skrivkunnighet beskrivs ofta som en förutsättning för att kunna delta i samhällsdiskussionen. Tobias Nordberg funderar på hur dagens krav på medie- och informationskunnighet, en utvidgad förståelse av läs- och skrivkunnighet i dagens multimodala mediemiljö, påverkar biblioteken – och oss människors sätt att förstå världen. 

Text: Tobias Nordberg 

Illustration: Stellan Klint

När jag sent omsider insåg att jag – trots mina dåliga gymnasiebetyg – hade möjlighet att studera vid universitetet hade jag mognat så pass, att jag hade vett nog att inte ta mig vatten över huvudet men inte nog för att frångå mina egentliga intressen och sätta kurs mot ett välbetalt men urtrist arbete. Humaniora blev därför det jag kom att ägna de kommande åren åt och det är jag tacksam för idag. Många av de texter jag läste under min studietid har förstås fallit mig ur minnet för längesedan, men vissa har dröjt sig kvar och gör sig fortfarande påminda med jämna mellanrum. Jag vill tro att det har att göra med att de har något väsentligt att säga om livet och samhället och med att de faktiskt i någon mån har gjort mig till den jag är idag. Särskilt kan jag påminna mig att jag formligen slukade en bok som handlade om talets och skriftens historia och om deras förhållande till varandra: Muntlig och skriftlig kultur av Walter J. Ong. Det händer fortfarande att jag, som nu, plockar fram den ur bokhyllan, mest kanske för att påminna mig om den studieglädje den en gång skänkte mig men också för att jag tror att den har något viktigt att förmedla. Bokens undertitel, Teknologiseringen av ordet, syftar inte, som en modern läsare kanske förutsätter, på ett ökat användande av informations- och kommunikationsteknik i det moderna samhället. Den hänvisar istället till en uppfinning som funnits med oss i tusentals år: skriften. 

Man som skriver vid en laptop

I ett kapitel med den talande rubriken Skrivande omstrukturerar medvetandet resonerar Ong kring skrivandets och läsandets väsen och kring hur de egentligen påverkar oss och det sätt vi uppfattar världen på. Skriften, menar Ong, ”har varit och är den mest betydelsefulla av alla mänskliga uppfinningar. Den är inte bara ett bihang till talet. Eftersom skriften förflyttar talet från mun och öra till en ny förnimmelsevärld, synens och ögats, förvandlar den talet och därmed också tanken.” Trots att det är näst intill omöjligt att sätta fingret på hur läsningen egentligen påverkar individens sätt att uppleva världen och tolka olika typer av information är det svårt att neka till att den gör det. Mitt sätt att tänka har förändrats av att jag allt som oftast har befunnit mig i den synens och ögats förnimmelsevärld som Ong beskriver. Läsförmågan låter oss se igenom verklighetens väggar och skåda det som ligger där bakom, likt argonauten Lynkeus i grekisk mytologi eller Stålmannen i amerikansk dito. Den skapar ett parallellt perceptivt rum och ger vår världsbild en dimension som vi som tidigt lärt oss att läsa oftast tar för given.

Idag talar man ofta om litteraciteter (eng. literacies) istället för läs- och skrivkunnighet. Begreppets främsta förtjänst är att det tar hänsyn till en multimodal syn på kommunikation där andra semiotiska resurser än texten är i fokus och där även till exempel bilder och ljud används för att skapa betydelse. De texter vi läser idag är ofta av andra format än bokens. Det gäller de skyltar, affischer, flygblad och annat som vi möter under en promenad på stan men också det internetforum vi slött skummar igenom, vårt allt tröttare Facebookflöde eller kvällstidningens grälla webbplats. Många gånger är texten då kombinerad med ljud eller bild och tillsammans skapar de en sammansatt och dynamisk betydelse som går utöver de enskilda uttrycksformerna. Det är värt att poängtera att det moderna medielandskapet förutsätter en avancerad och mångfacetterad litteracitet och att en traditionell läs- och skrivkunnighet förstås är en väsentlig del även i att förstå digitala och multimodala texter. Om man inte kan tala, lyssna, skriva och läsa, menar till exempel Marika Alneng i sin bok Folkbibliotek i förändring, kan man heller inte vara delaktig i det nya medielandskapet, bland annat eftersom man helt enkelt inte tänker på information på samma sätt som när man kan. 

I artikeln ”Språkutveckling, medier och demokrati” framhåller Kent Adelmann med flera att läsaren av multimodala texter visserligen behöver kunna tolka skrift, bild och ljud men att en multimodal kompetens som låter henne utläsa relevanta betydelser ur kombinationer av dessa uttrycksformer idag är nödvändig vid sidan av den mer traditionella kommunikativa kompetensen. Det är dessutom viktigt att på en grundläggande nivå förstå hur digital teknik fungerar och vilka sociala konsekvenser den får för individen. När vi talar om läs- och skrivförmåga eller litteracitet kan det därför vara givande att inkludera även medie- och informationskunnighet och digital kompetens i diskussionen. Exempelvis kan de flesta av de resonemang som Ong för om hur läsandet och skrivandet påverkar människan tillämpas även på den multimodala litteraciteten och medie- och informationskunnighet (MIK). Det är alltså inte bara läs- och skrivkunnigheten utan alla typer av litteraciteter, inklusive MIK, som ”omstrukturerar medvetandet”. För ett folkbibliotek som ska arbeta med att främja digital kompetens gäller det därför inte bara att lära användare att hantera olika typer av digitala tjänster utan också att ge dem möjlighet att bli till digitala medborgare som tänker på digitala medborgares sätt.

Ur ett annat perspektiv är det viktigt att poängtera att biblioteket ofta gynnar dem som redan besitter en traditionell litteracitet på hög nivå. Biblioteket ska vara en garant för allas lika tillgång till information och till de världar litteraturen (i bred bemärkelse) öppnar men om det systematiskt framhåller en viss medietyp gynnar det också en viss typ av litteracitet och utestänger därmed dem som inte har tillägnat sig denna i särskilt hög grad. Man kan fråga sig om det verkligen är försvarbart ur ett socialt perspektiv och om det är rimligt i ljuset av bibliotekslagens formulering om att verka för det demokratiska samhällets utveckling. För att följa med i samhällets utveckling och förbli relevant samtidigt som det fyller sitt syfte måste biblioteket alltså dels på sätt och vis skapa ett demokratiskt problem genom att i allt högre grad satsa på digitala medier och dels försöka lösa samma problem genom att arbeta med MIK och alternativa litteraciteter. Precis som när det gäller tillgång till litteratur handlar det om mer än att bara göra individer till goda samhällsmedborgare. Det handlar också om att skapa möjligheter till självförverkligande och personlig utveckling. Jag vill avsluta med att återigen plocka fram Walter J. Ong ur bokhyllan, denna gång för att återge ett kort citat: “Att använda en teknologi kan berika den mänskliga själen, vidga den mänskliga anden och intensifiera människans inre liv.” Det gäller, vågar jag påstå, både vår moderna informationsteknologi och den teknologi som är det skrivna ordet.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.