Text: Lena Lundgren
Konferensen ”Stockholm +50” var en uppföljning av FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 och utgångspunkt var FN:s globala hållbarhetsmål Agenda 2030. I anslutning till den internationella högnivåkonferensen ordnades en skuggkonferens, ”Folkets forum för miljö och global rättvisa” den 31 maj-1 juni i ABF-huset organiserad av Solidaritetshuset i Stockholm. Där arrangerade folkrörelser och organisationer, NGO:er med varierande mål och metoder, ett omfattande program med föreläsningar, debatter och seminarier. ABF-huset myllrade av representanter för klimat-, miljö- och biståndsorganisationer, aktivister för matsolidaritet och ursprungsfolks rättigheter.
Bibliotek i Samhälle, BiS, medverkade med ett digitalt seminarium den 31 maj. Temat var ”Biblioteket – en ljuspunkt?” och syftet var lyfta fram om och hur biblioteket kan bidra till hållbar utveckling. Maria Bergstrand, Världsbiblioteket, Anders Ericson och Mikael Böök, norsk/finska biblioteksbloggen Bibliotekettarsaka.com, var arrangörer tillsammans med Lena Lundgren, BiS.
Internationella sessionen
Seminariet inleddes med en Zoom-session i Erlandersalen. Mikael Böök hälsade välkomna och förklarade valet av tema. Han presenterade sig som biblioteksaktivist och menade att det är en positiv och utmanande uppgift för biblioteken att bidra till en hållbar värld. Det är ett uppdrag som inte många bibliotek arbetar aktivt med, men som de måste anta om de vill fortsätta att vara relevanta. Han föreslog också att bibliotekarier ska göra gemensam sak med ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, och stödja FN-avtalet om förbud mot kärnvapen. Därigenom ville han bredda bibliotekens roll.
Mikael hade genom sitt engagemang som enskild medlem i IFLA lyckats engagera tre framstående internationella biblioteksprofiler: Emily Drabinski är forskningsbibliotekarie och lärare vid City University i New York. Hon valdes nyligen till ordförande för ALA, American Library Association för 2023–2024, den första hbtqi-aktivisten på den posten. Sydafrikanska Anriette Esterhuysen har i många år arbetat intensivt med rättvisefrågor, framför allt när det gäller Internet och digitala tjänster. Kathleen de la Peña McCook är professor vid bibliotekshögskolan vid University of South Florida och starkt engagerad i mänskliga rättigheter och sociala rörelser.
Emily Drabinski hade som motto för sin kampanj inför ordförandevalet i ALA ”Collective Power – Public Good”. Hon menade att ett hållbart samhälle, där biblioteken kan spela en viktig roll, är beroende av starka och välutbildade bibliotekarier, som får goda arbetsvillkor och rimliga resurser och kan agera självständigt.
Biblioteken är i stort sett det enda som är kvar av ”public goods” (kollektiva nyttigheter). Men de är under attack, särskilt i USA, där det har utbrutit kampanjer mot inköp av böcker om exempelvis afro-amerikansk historia och med hbtqi-teman. Det har till och med lett till angrepp på biblioteksarbetare. Genom att stärka biblioteken kan vi vidga det gemensamma utrymmet i samhället, ta tillbaka det från de kommersiella intressena och ge det åter till medborgarna. Enligt Emily är det avgörande för en hållbar utveckling. Enligt hennes egna erfarenheter är arbetsorganisationen avgörande, personalen är biblioteket, och hon kommer att arbeta för att stärka personalen så att de kan stå emot påhopp, inskränkningar och censur. Genom att agera gemensamt kan personalen bidra till att biblioteken blir mer effektiva institutioner i kampen för den värld som vi vill leva i.
Anriette Esterhuysen ser biblioteken som förkämpar för allmänintresset och är övertygad om att demokratisering av tillgången till information kan stödja hållbar utveckling och social rättvisa. Men hon identifierade fyra utmaningar:
- Ojämlikheten i tillgången till information, som dels beror på brist på ekonomiska resurser, alla har inte råd med utrustning och tjänster, dels på att infrastrukturen fortfarande är dåligt utbyggd i delar av landsbygden och i vissa länder.
- Individualiseringen, föreställningen att den enskilde ska lösa sina problem och inte söka kollektiva lösningar, en idé som vi till och med ser i FN-dokument.
- Kommersialiseringen, att någon tjänar på vårt behov av information, som medför att vi oavsiktligt blir en del av den, men inte garanterar att vi själva får ut något av värde.
- ”Desinformation” och ”misinformation” (en distinktion som vi inte gör på svenska, red.:s anm.) som kan få stora konsekvenser, bland annat övergrepp på dem som arbetar för mänskliga rättigheter av olika slag.
Detta leder till sårbarhet och vad Anriette betecknade som mediakaos och en bristande tilltro till information och kunskap. Internet leder inte självklart till kritiskt tänkande och hon menade att vi kan lära av journalistiken. Biblioteken kan stå för kvalitet, trygghet och vägledning och personalen kan stötta ”empowerment” (egenmakt) i det rådande mediakaoset. Biblioteken kan och måste i det här läget vara en ljuspunkt. Vi behöver bibliotek och det finns sätt för biblioteken att anta och möta alla fyra utmaningarna.
Kathleen de la Peña McCook anser att en viktig uppgift för biblioteket är att vara ett dokumentationscenter, att spara och tillgängliggöra information som arkiven gör. I anknytning till Anriettes inlägg menade Kathleen att den allmänna tillgången till mobiltelefoner har inneburit en falsk tilltro till att de löser problemen med informationsgapet. En konsekvens, som hon har upptäckt i sin undervisning, är att studenterna när de använder sina mobiler inte tar fram originaltexterna utan nöjer sig med sammanfattningarna. Mycket av informationen kostar dessutom. Bibliotekens datorer är därför särskilt viktiga, där kan alla få gratis tillgång till fördjupad information och vägledning. Men biblioteken måste bli bättre på att visa vad de kan erbjuda, det är svårt att få människor att förstå vad de missar.
Kathleen har i sin undervisning tagit upp FN:s hållbarhetsmål. Studenterna besöker biblioteken och undersöker energianvändningen, ett sätt att konkretisera hållbarhetsfrågorna. Det finns en rörelse som arbetar för att göra biblioteken mera energieffektiva men det är naturligtvis lättare när det gäller nya än gamla bibliotek. ALA måste driva hållbarhetsmålen!
Efter dessa inlägg öppnade Anders Ericson för frågor. Lars Ilshammar undrade vad som egentligen är problemen med mobilen, är det den lilla skärmen? Kan vi verkligen dra ner hastigheten på teknikutvecklingen? Kathleen svarade att problemet är att människor tror att de får säker och bra information och nöjer sig med det.
Anriette höll med Kathleen men menade att apparaten inte är problemet utan att tekniken inte fungerar sömlöst och att allt ska vara så kort och gå så fort. Alla referenser med länkar exempelvis i Twitter får samma effekt, få går vidare till länken. Många vidarebefordrar också länkar utan att läsa dem själv. Digital litteracitet behövs!
Emily påpekade att det är svårt att få folk att göra på ett visst sätt (hon hänvisade till sina erfarenheter av att ha en fjortonåring hemma…). Att hjälpa människor att förstå vad de ser och varför, att förklara strukturerna under, och tydliggöra den makt som ligger bakom exempelvis webbdesign, klassifikation och katalogisering är viktigt, liksom att ge dem verktygen att organisera motstånd med.
Därmed tackade Anders våra internationella gäster och programmet fortsatte med den svenska delen.
Svenska sessionen
I den andra delen, som hölls fysiskt i samma sal och även den streamades, medverkade Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie, Elisabet Rundqvist, bibliotekarie, handläggare på KB och volontär i flyktingrörelsen samt Nick Jones, chef för konst och bibliotek i Huddinge kommun.
Lars Ilshammar inledde med den utmanande frågan ”Vad är ett bibliotek – och vad borde det vara i en digital tid?” Det finns ett problem med människors bild av biblioteket, ett rum med bokhyllor och böcker, som snarare är ett museum, och det moderna biblioteket med alla dess resurser. Biblioteket är en funktion för förmedling och inhämtande av information och kunskap i alla dess former. Men biblioteket är också en social arena där vi kan samtala och umgås som medborgare och jämlikar. Lars såg dock fyra yttre förändringskrafter som biblioteken måste hantera samt några nya uppgifter som biblioteken själva har tagit på sig. Han menade att här finns en fara, biblioteken måste prioritera kärnan i sitt uppdrag och citerade Drottning Christina: ”Den som försöker hålla sig väl med alla, blir vän med ingen.”
Lars har gett bis tillstånd att publicera hela hans inlägg, se bis 3/2022.
Elisabet Rundqvist hade valt rubriken ”Att för en stund få vara människa” för sitt inlägg. Hon konstaterade att hon såg en vacker båge från Lars tankar om bibliotekens kärnuppgifter till hennes egna erfarenheter. Elisabet citerade flera nyanlända som i samtal och i en studie av Ola Pilerot och Jenny Lindberg, Sen går jag hem när det stänger, har berättat vad biblioteket betyder för dem. Biblioteket är en av de första platser som flyktingarna besöker som inte är myndigheter och där de möter vanliga människor som gör vanliga saker. Rummet, bokhyllorna och samlingarna är påtagliga, något man begriper sig på. Det är en plats som är inbjudande och välkomnande och där alla är lika mycket värda. Ord som används är andrum, tillflyktsort, eskapism, tidsfördriv, hålla kontakt och träffa vänner. Man vill lära sig språket och förstå samhället och hur allt konkret fungerar. Det är basala, helt fundamentala mänskliga behov, som biblioteket kan stötta människor med och som Elisabet trodde att inte någon annan del av samhället kan göra lika bra som biblioteket.
Nick Jones reflekterade slutligen över tesen ”Folkbiblioteken gör oss verkliga för varandra”. Nick åberopade Hanna Arendt som menade, att om vi delar gemensamma platser med varandra så blir vi verkliga för varandra. Ett samhälle som ska hålla ihop måste se, förstå och hantera olikheter. Av regeringsformen framgår att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna vara delaktiga och ha jämlika levnadsvillkor. Det kan betraktas som grundläggande gemensamma svenska värderingar. Vi ser dock ett samhälle som blir mer och mer uppdelat och i det perspektivet blir biblioteket och det som sker där unikt. Här möts och samspelar olikheter som inte möts någon annanstans. Det är otroligt hur väl biblioteken fungerar trots bristande resurser, platsen är allas och alla är välkomna. Det är människorna som skapar och omskapar biblioteket på ett sätt som motverkar ojämlikhet och kan vara en förebild för resten av samhället.
Nicks inlägg kommer att publiceras i en längre version i en kommande antologi med Susanna Alakoski som redaktör.
Vad är bibliotekets djupare betydelse?
Det blev tydligt att alla inslagen under seminariet kom att handla om en särskild aspekt av hållbarhet, nämligen social hållbarhet.
Bågen som Elisabet såg från Lars tankar till hennes egna erfarenheter drogs upp redan av de internationella gästerna och fortsatte sedan i Nicks bidrag. BiS har länge, bland annat i remissvaret på förslaget till en nationell biblioteksstrategi, efterlyst en definition av bibliotek. De sex inläggen väckte frågor om vad den djupare betydelsen av ett bibliotek är, vad själva essensen, eller snarare essenserna är. Vad står begreppet bibliotek för om vi funderar vidare enligt de linjer som våra medverkande tecknade? Elisabet undrade avslutningsvis om det inte finns något universellt gott i biblioteksbegreppet, som även den som kommer från ett land utan folkbibliotek och utan bibliotekstraditioner uppfattar och som gör det naturligt att söka sig dit. Att biblioteken verkligen kan vara en ljuspunkt är uppenbart och seminariet blev en intressant inledning till en diskussion, som BiS planerar att föra vidare.
Källa: Pilerot, Ola & Lindberg, Jenny (2018). “Sen går jag hem när det stänger”: en studie av nyanländas biblioteksanvändning. Uppsala: Regionbibliotek Uppsala.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
BiS 