Kategorier
nyheter

Biblioteket – en ljuspunkt!

Text: Lena Lundgren

Konferensen ”Stockholm +50” var en uppföljning av FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 och utgångspunkt var FN:s globala hållbarhetsmål Agenda 2030. I anslutning till den internationella högnivåkonferensen ordnades en skuggkonferens, ”Folkets forum för miljö och global rättvisa” den 31 maj-1 juni i ABF-huset organiserad av Solidaritetshuset i Stockholm. Där arrangerade folkrörelser och organisationer, NGO:er med varierande mål och metoder, ett omfattande program med föreläsningar, debatter och seminarier. ABF-huset myllrade av representanter för klimat-, miljö- och biståndsorganisationer, aktivister för matsolidaritet och ursprungsfolks rättigheter.  

Bibliotek i Samhälle, BiS, medverkade med ett digitalt seminarium den 31 maj. Temat var ”Biblioteket – en ljuspunkt?” och syftet var lyfta fram om och hur biblioteket kan bidra till hållbar utveckling. Maria Bergstrand, Världsbiblioteket, Anders Ericson och Mikael Böök, norsk/finska biblioteksbloggen Bibliotekettarsaka.com, var arrangörer tillsammans med Lena Lundgren, BiS.

Internationella sessionen

Seminariet inleddes med en Zoom-session i Erlandersalen. Mikael Böök hälsade välkomna och förklarade valet av tema. Han presenterade sig som biblioteksaktivist och menade att det är en positiv och utmanande uppgift för biblioteken att bidra till en hållbar värld. Det är ett uppdrag som inte många bibliotek arbetar aktivt med, men som de måste anta om de vill fortsätta att vara relevanta. Han föreslog också att bibliotekarier ska göra gemensam sak med ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, och stödja FN-avtalet om förbud mot kärnvapen. Därigenom ville han bredda bibliotekens roll. 

Mikael hade genom sitt engagemang som enskild medlem i IFLA lyckats engagera tre framstående internationella biblioteksprofiler: Emily Drabinski är forskningsbibliotekarie och lärare vid City University i New York. Hon valdes nyligen till ordförande för ALA, American Library Association för 2023–2024, den första hbtqi-aktivisten på den posten. Sydafrikanska Anriette Esterhuysen har i många år arbetat intensivt med rättvisefrågor, framför allt när det gäller Internet och digitala tjänster. Kathleen de la Peña McCook är professor vid bibliotekshögskolan vid University of South Florida och starkt engagerad i mänskliga rättigheter och sociala rörelser. 

Emily Drabiniski. Foto: Anders Ericson.

Emily Drabinski hade som motto för sin kampanj inför ordförandevalet i ALA ”Collective Power – Public Good”. Hon menade att ett hållbart samhälle, där biblioteken kan spela en viktig roll, är beroende av starka och välutbildade bibliotekarier, som får goda arbetsvillkor och rimliga resurser och kan agera självständigt.

Biblioteken är i stort sett det enda som är kvar av ”public goods” (kollektiva nyttigheter). Men de är under attack, särskilt i USA, där det har utbrutit kampanjer mot inköp av böcker om exempelvis afro-amerikansk historia och med hbtqi-teman. Det har till och med lett till angrepp på biblioteksarbetare. Genom att stärka biblioteken kan vi vidga det gemensamma utrymmet i samhället, ta tillbaka det från de kommersiella intressena och ge det åter till medborgarna. Enligt Emily är det avgörande för en hållbar utveckling.  Enligt hennes egna erfarenheter är arbetsorganisationen avgörande, personalen är biblioteket, och hon kommer att arbeta för att stärka personalen så att de kan stå emot påhopp, inskränkningar och censur. Genom att agera gemensamt kan personalen bidra till att biblioteken blir mer effektiva institutioner i kampen för den värld som vi vill leva i.

Anriette Esterhuysen ser biblioteken som förkämpar för allmänintresset och är övertygad om att demokratisering av tillgången till information kan stödja hållbar utveckling och social rättvisa. Men hon identifierade fyra utmaningar: 

  • Ojämlikheten i tillgången till information, som dels beror på brist på ekonomiska resurser, alla har inte råd med utrustning och tjänster, dels på att infrastrukturen fortfarande är dåligt utbyggd i delar av landsbygden och i vissa länder.
  • Individualiseringen, föreställningen att den enskilde ska lösa sina problem och inte söka kollektiva lösningar, en idé som vi till och med ser i FN-dokument.
  • Kommersialiseringen, att någon tjänar på vårt behov av information, som medför att vi oavsiktligt blir en del av den, men inte garanterar att vi själva får ut något av värde. 
  • ”Desinformation” och ”misinformation” (en distinktion som vi inte gör på svenska, red.:s anm.) som kan få stora konsekvenser, bland annat övergrepp på dem som arbetar för mänskliga rättigheter av olika slag.

Detta leder till sårbarhet och vad Anriette betecknade som mediakaos och en bristande tilltro till information och kunskap. Internet leder inte självklart till kritiskt tänkande och hon menade att vi kan lära av journalistiken. Biblioteken kan stå för kvalitet, trygghet och vägledning och personalen kan stötta ”empowerment” (egenmakt) i det rådande mediakaoset. Biblioteken kan och måste i det här läget vara en ljuspunkt. Vi behöver bibliotek och det finns sätt för biblioteken att anta och möta alla fyra utmaningarna. 

Kathleen de la Peña McCook anser att en viktig uppgift för biblioteket är att vara ett dokumentationscenter, att spara och tillgängliggöra information som arkiven gör. I anknytning till Anriettes inlägg menade Kathleen att den allmänna tillgången till mobiltelefoner har inneburit en falsk tilltro till att de löser problemen med informationsgapet. En konsekvens, som hon har upptäckt i sin undervisning, är att studenterna när de använder sina mobiler inte tar fram originaltexterna utan nöjer sig med sammanfattningarna. Mycket av informationen kostar dessutom. Bibliotekens datorer är därför särskilt viktiga, där kan alla få gratis tillgång till fördjupad information och vägledning. Men biblioteken måste bli bättre på att visa vad de kan erbjuda, det är svårt att få människor att förstå vad de missar. 

Kathleen har i sin undervisning tagit upp FN:s hållbarhetsmål. Studenterna besöker biblioteken och undersöker energianvändningen, ett sätt att konkretisera hållbarhetsfrågorna. Det finns en rörelse som arbetar för att göra biblioteken mera energieffektiva men det är naturligtvis lättare när det gäller nya än gamla bibliotek. ALA måste driva hållbarhetsmålen! 

Efter dessa inlägg öppnade Anders Ericson för frågor. Lars Ilshammar undrade vad som egentligen är problemen med mobilen, är det den lilla skärmen? Kan vi verkligen dra ner hastigheten på teknikutvecklingen? Kathleen svarade att problemet är att människor tror att de får säker och bra information och nöjer sig med det.

Anriette höll med Kathleen men menade att apparaten inte är problemet utan att tekniken inte fungerar sömlöst och att allt ska vara så kort och gå så fort. Alla referenser med länkar exempelvis i Twitter får samma effekt, få går vidare till länken. Många vidarebefordrar också länkar utan att läsa dem själv. Digital litteracitet behövs! 

Emily påpekade att det är svårt att få folk att göra på ett visst sätt (hon hänvisade till sina erfarenheter av att ha en fjortonåring hemma…). Att hjälpa människor att förstå vad de ser och varför, att förklara strukturerna under, och tydliggöra den makt som ligger bakom exempelvis webbdesign, klassifikation och katalogisering är viktigt, liksom att ge dem verktygen att organisera motstånd med.  

Därmed tackade Anders våra internationella gäster och programmet fortsatte med den svenska delen.

Svenska sessionen

I den andra delen, som hölls fysiskt i samma sal och även den streamades, medverkade Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie, Elisabet Rundqvist, bibliotekarie, handläggare på KB och volontär i flyktingrörelsen samt Nick Jones, chef för konst och bibliotek i Huddinge kommun.   

Lars Ilshammar. Foto: Anders Ericson.

Lars Ilshammar inledde med den utmanande frågan ”Vad är ett bibliotek – och vad borde det vara i en digital tid?” Det finns ett problem med människors bild av biblioteket, ett rum med bokhyllor och böcker, som snarare är ett museum, och det moderna biblioteket med alla dess resurser. Biblioteket är en funktion för förmedling och inhämtande av information och kunskap i alla dess former. Men biblioteket är också en social arena där vi kan samtala och umgås som medborgare och jämlikar. Lars såg dock fyra yttre förändringskrafter som biblioteken måste hantera samt några nya uppgifter som biblioteken själva har tagit på sig. Han menade att här finns en fara, biblioteken måste prioritera kärnan i sitt uppdrag och citerade Drottning Christina: ”Den som försöker hålla sig väl med alla, blir vän med ingen.” 

Lars har gett bis tillstånd att publicera hela hans inlägg, se bis 3/2022.

Elisabet Rundqvist. Foto: Anders Ericson.

Elisabet Rundqvist hade valt rubriken ”Att för en stund få vara människa” för sitt inlägg. Hon konstaterade att hon såg en vacker båge från Lars tankar om bibliotekens kärnuppgifter till hennes egna erfarenheter. Elisabet citerade flera nyanlända som i samtal och i en studie av Ola Pilerot och Jenny Lindberg, Sen går jag hem när det stänger, har berättat vad biblioteket betyder för dem. Biblioteket är en av de första platser som flyktingarna besöker som inte är myndigheter och där de möter vanliga människor som gör vanliga saker. Rummet, bokhyllorna och samlingarna är påtagliga, något man begriper sig på. Det är en plats som är inbjudande och välkomnande och där alla är lika mycket värda. Ord som används är andrum, tillflyktsort, eskapism, tidsfördriv, hålla kontakt och träffa vänner. Man vill lära sig språket och förstå samhället och hur allt konkret fungerar. Det är basala, helt fundamentala mänskliga behov, som biblioteket kan stötta människor med och som Elisabet trodde att inte någon annan del av samhället kan göra lika bra som biblioteket. 

Nick Jones. Foto: Anders Ericson.

Nick Jones reflekterade slutligen över tesen ”Folkbiblioteken gör oss verkliga för varandra”.  Nick åberopade Hanna Arendt som menade, att om vi delar gemensamma platser med varandra så blir vi verkliga för varandra. Ett samhälle som ska hålla ihop måste se, förstå och hantera olikheter. Av regeringsformen framgår att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna vara delaktiga och ha jämlika levnadsvillkor. Det kan betraktas som grundläggande gemensamma svenska värderingar. Vi ser dock ett samhälle som blir mer och mer uppdelat och i det perspektivet blir biblioteket och det som sker där unikt. Här möts och samspelar olikheter som inte möts någon annanstans. Det är otroligt hur väl biblioteken fungerar trots bristande resurser, platsen är allas och alla är välkomna. Det är människorna som skapar och omskapar biblioteket på ett sätt som motverkar ojämlikhet och kan vara en förebild för resten av samhället. 

Nicks inlägg kommer att publiceras i en längre version i en kommande antologi med Susanna Alakoski som redaktör. 

Vad är bibliotekets djupare betydelse?

Det blev tydligt att alla inslagen under seminariet kom att handla om en särskild aspekt av hållbarhet, nämligen social hållbarhet

Bågen som Elisabet såg från Lars tankar till hennes egna erfarenheter drogs upp redan av de internationella gästerna och fortsatte sedan i Nicks bidrag. BiS har länge, bland annat i remissvaret på förslaget till en nationell biblioteksstrategi, efterlyst en definition av bibliotek. De sex inläggen väckte frågor om vad den djupare betydelsen av ett bibliotek är, vad själva essensen, eller snarare essenserna är. Vad står begreppet bibliotek för om vi funderar vidare enligt de linjer som våra medverkande tecknade? Elisabet undrade avslutningsvis om det inte finns något universellt gott i biblioteksbegreppet, som även den som kommer från ett land utan folkbibliotek och utan bibliotekstraditioner uppfattar och som gör det naturligt att söka sig dit. Att biblioteken verkligen kan vara en ljuspunkt är uppenbart och seminariet blev en intressant inledning till en diskussion, som BiS planerar att föra vidare. 

Källa: Pilerot, Ola & Lindberg, Jenny (2018). “Sen går jag hem när det stänger”: en studie av nyanländas biblioteksanvändning. Uppsala: Regionbibliotek Uppsala.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
barn och bibliotek barn och läsning nyheter

Ode – med barnglasögon

Text: Lena Lundgren

Helsingfors centrumbibliotek Ode (Oodi på finska) har hyllats av många och i alla tonarter. Och förvisso är det imponerande, som samhällssatsning, som byggnad med en fantastisk arkitektur och som manifestation av kreativitet, kultur och litteratur. Det har generösa öppettider och rymmer en rad lokaler för olika aktiviteter. Det är också mycket välbesökt. 

Huset är disponerat så att entrévåningen är platsen för möten, med automat för återlämning av medier, de större evenemangslokalerna och restaurang/café. Andra våningen är vigd åt arbete med verkstäder, studior, spelrum och arbetsrum av olika storlekar. På tredje våningen återfinns vad som kallas Bokhimlen och Medborgarbalkongen. Våningsplanet presenteras så här på hemsidan:

På den översta våningen finns plats för avkoppling och återhämtning. Under det molnliknande taket kan man fly undan vardagens stress, ta en kopp kaffe och njuta av den fina utsikten som öppnar sig från Medborgarbalkongen. Denna våning har flest element för ett traditionellt bibliotek.

Barnavdelningen presenteras så här: ”Även Barnens bokvärld finns på den tredje våningen.”

Foto på Odes småbarnsavdelning.
Småbarnsavdelningen är välbesökt. Foto: Ode

Barnperspektivet

Men vad händer om man tar på sig sina starka glasögon och tittar på biblioteket ur ett barnperspektiv eller till och med ur barnets perspektiv?1 Jag tillbringade några timmar på Ode en eftermiddag i april och försökte se vad som erbjuds det besökande barnet. Mina iakttagelser gör inte anspråk på att vara heltäckande, jag fick exempelvis ingen insyn i programverksamheten, annat än att informationen var sparsam på hemsidan. Jag vet inte heller något om hur barn prioriteras när det gäller resurser för medieinköp och verksamhet. Det är alltså en ögonblicksbild jag ger, en bild som jag dock menar säger något om vad som faktiskt möter barnet vid besöket.

Jag utgick från följande frågor: Vilken information finns riktad direkt till barnet? Vad finns av vad en skulle kunna kalla barntilltal, alltså inslag av igenkänning, överraskningar och/eller ”roliga saker”? Hur är medierna exponerade? Vad syns av läsfrämjande arbete som utställningar eller skyltning? Finns spår av barns inflytande eller medverkan, exempelvis information om någon referensgrupp eller skrivarverkstad, en förslagslåda, barns tips om böcker eller redovisning av förskolebarns eller skolbarns projekt? 

Liknande aspekter har jag tidigare använt i en studie av Rum för barn i Kulturhuset i Stockholm. Barnens bokvärld liknar Rum för barn såvitt jag förstår på flera sätt: Båda biblioteken vänder sig till stadens alla barn men har ett mindre antal barn i sitt upptagningsområde och fungerar mer som utflyktsmål än som vardagsbibliotek. De vänder sig också i första hand till de mindre barnen som kommer dit med sina föräldrar.

Barnens bokvärld

Ode har entréer från tre håll, vilket gör biblioteket lättillgängligt, trots den vidsträckta byggnaden. Väl uppe på tredje våningen möter jag en ljus och luftig rymd, i sanning en Bokhimmel! Barnens bokvärld upptar cirka en tredjedel av ytan och omfattar medier med informationspunkt, småbarnsavdelning, sagorum, ett stort evenemangsrum och Lekparken Loru (finska för ramsa). En barnvagnsparkering finns förstås och grundläggande service för barnfamiljer som toaletter med skötbord och möjligheter att värma barnmat. I närheten finns ett litet café.

Foto på mönstrad matta.
Den stora mattan är inspirerad av Mumin‐figurerna.
Foto: Lena Lundgren

Vad såg jag? 

Biblioteket är alltså lätt att ta sig in i, även med barnvagn. Men jag hittade ingen information på entréplanet som visade var barnavdelningen finns, ingen rolig skylt, ingen figur som välkomnar barnet, ingen ”trollsvans” eller några Muminfotspår eller djurspår som leder upp till Barnens bokvärld på tredje våningen. Ingen särskild informationsbroschyr för barn fanns heller (jag frågade) och informationspunkten på barnavdelningen var vid mitt besök obemannad. 

Småbarnsavdelningen, med mjuka lekblock, stor färgglad matta och skoförbud, var inbjudande och den mest välbesökta delen med många barn och deras vuxna. I evenemangsrummet pågick påskpyssel. Lekparken Loru består av trappor och stora sluttande trägolv i olika nivåer. Den sköts av en samarbetspartner som erbjuder bland annat ”Baby på bibban” och musikprogram för småbarn men vid mitt besök pågick ingen verksamhet där. Loru var därför i stort sett tomt men några barn klev i trapporna och sprang upp och ner för det sluttande golvet. Ett par föräldrar med spädbarn satt och pratade på den stora mattan, ett konstverk inspirerat av Tove Janssons figurer. Enligt ett anslag skulle en informationsträff om barnsäkerhet hållas senare. 

Ett riktigt stort träd fångade blicken på barnavdelningen, dess hängen eller mobiler svävade dock högt över barnens huvuden. När det gällde ”roliga saker” lockades jag av den interaktiva digitala sagoväggen i evenemangsrummet, som jag hade sett på hemsidan, men den var inte igång när jag var där. Påskpysslet var traditionellt och anpassat till de minsta barnen. Pekböckerna fanns inte på småbarnens område utan i anslutande vanliga bilderbokslådor, där de små pekböckerna var svåra att få syn på. Det var dessutom omöjligt för småbarn att nå upp till dem. En pappa placerade, efter flera misslyckade försök att visa barnet böckerna, resolut ungen mitt uppe i en låda!

Inga tecken på barns inflytande

Medierna var överhuvudtaget traditionellt och lite håglöst placerade. Böckerna i bilderbokslådorna stod med ryggen utåt och de roliga bilderna på böckernas framsidor syntes inte. Jag kan förstå att Muminvärlden kan kännas utsliten i Finland men för en svensk besökare kändes det ändå märkligt att biblioteket inte använder sig av den möjligheten till igenkänning. Det enda inslaget med anknytning till Mumin, utöver en anonym hylla med glest med böcker, fanns i den stora mattan på Loru. Men bilderna på den var knappast identifierbara för barn utan förmodligen roligare för vuxna. Inga andra sago- eller bilderboksfigurer fanns på plats, varken som bilder, dockor eller skulpturer. 

Böcker för de större barnen exponeras i bokställ i hyllorna men inga mer lockande skyltningar eller utställningar syntes till. Inga bilder eller symboler livade heller upp hyllorna. Jag hittade inga tecken på inflytande eller medverkan av barn i form av boktips, utställningar, projekt eller bokklubbar. Andra medier, som tidskrifter och filmer, var sparsamt företrädda och inte särskilt marknadsförda. 

Foto på höga tråg med pekböcker.
Pekböckerna är svåra att nå för småbarnen. Foto: Lena Lundgren

Ode för barn?

Att Helsingfors i centrumbiblioteket Ode har fått ett vardagsrum för ungdomar och vuxna med alla möjligheter till verksamheter, det är tydligt. Besökare satt överallt, ensamma eller i grupp med sina datorer eller annan utrustning. Men varför på biblioteket? Begreppet har fått en vidgad betydelse. Medierna spelar en mindre roll, medan mötes-, upplevelse- och aktivitetsfunktionaliteterna framstår som de viktigaste.2 Det framgår inte bara av disponeringen av byggnaden utan återspeglas också i presentationen på hemsidan. Kanske har ”bibliotek” en laddning av förväntningar, möjligheter och förhoppningar som skaparna av Ode vill utnyttja?

Men för förskolebarn och barn i mellanåldern gav Barnens bokvärld ett fantasilöst och torftigt intryck. Här syntes inget nytänkande, inga försök att levandegöra arketypiska eller nyare berättelser eller att ta vara på barnens kreativitet eller egna idéer och berättelser. Jag inser att de flesta Helsingforsbarn har ”sitt” bibliotek i bostadsområdena, eller kanske på det gamla biblioteket på Richardsgatan, och att programverksamheten i Barnens bokvärld, liksom på Rum för barn, är en viktig del. Men även som utflyktsmål hade jag väntat mig något mera av Ode. Barnens bokvärld kan säkert fungera för enstaka besök av vuxna med små barn och för läs- och biblioteksvana större barn men jag undrar om alla barn känner sig hemma och uppmärksammade här? Jag undrar också över om personalen och ledningen har försökt förverkliga barnperspektivet, eller för den delen barnets perspektiv, i utformning och verksamhet? Inga spår av ett sådant arbete kunde tyvärr skönjas vid mitt besök. 

Fotnoter

  1. Barnperspektivet innebär vuxnas uppfattningar om och tolkningar av barns behov och önskemål. Barnets perspektiv innebär barnets egen uttalade vilja och i olika gestaltningar formulerade uttryck.
  2. Jämför tidigare stadsbibliotekarien i Malmö Elsebeth Tanks tankar om att ”bära ut böckerna och ta in författarna”.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
nyheter

Författarförbundet agerar – var är biblioteken?

Text: Lena Lundgren

Bakgrunden till Litteraturpolitiskt program som Författarförbundet har utarbetat är de stora förändringar som nu sker på litteraturområdet. Den omfattande digitaliseringen, som medfört stora konsekvenser för författarna och deras försörjning, är den viktigaste. Men Författarförbundet identifierar även flera andra, som nya affärsmodeller för publicering, marknadiseringen, bokhandelns problem, minskat utrymme för den kvalificerade kritiken i media, färre bibliotek, bristen på skolbibliotek samt bibliotekens ändrade inköpsrutiner. Det litteraturpolitiska programmet innehåller också ”Tio punkter för den samiska litteraturen”. Författarförbundet kräver att alla involverade tar ansvar för det ekosystem som litteraturområdet utgör för att mångfald och kvalitet ska kunna upprätthållas i den nya, digitaliserade verkligheten.

Författarförbundet framhöll under litteraturdagen att författarnas villkor för liv och skapande inte var den enda orsaken till arbetet med det litteraturpolitiska programmet men det är uppenbart att författarinsatsen, liksom översättarens arbete, är grunden för litteraturens ekosystem. Utan författare och översättare ingen litteratur. Under dagen varvades poesiuppläsning med samtal kring olika aspekter på kvalitetslitteraturens ställning. Här finns bara utrymme för ett par nedslag i programmet.

Litteraturpolitiskt program

Samtalade om själva programmet gjorde Lawen Redar, ledamot i riksdagens kulturutskott (S), Mattias Fyrenius, vd för Bonnierföretagen och Jörgen Gassilewski från Författarförbundet, med Gustav Fridolin som samtalsledare. Lawen Redar menade att texten var det bästa kulturpolitiska program hon hade läst. Hon tryckte på läskunnighet som grunden för demokratin men inte den ytliga läsningen utan djupläsningen, den som ger förutsättningar för analys och förståelse. Hon erkände att det var en besvikelse att partiet inte hade lyckats få fram något beslut om de 470 miljoner kronor som bemannade skolbibliotek skulle kräva men lovade att arbetet fortsätter. Lawen Redar menade också att det behövs en ny litteraturutredning som tar ett samlat grepp på hela området. 

Jörgen Gassilewski efterlyste statistik från förlagen och transparens när det gäller ersättningsmodellerna för digitala böcker. Det är omöjligt för en författare att få insyn i på vilka grunder hen får sina ersättningar. Förmedlarna, kritikerna, bibliotekarierna och lärarna har också marginaliserats. Mattias Fyrenius menade att transparensen är en komplicerad fråga och nya modeller behöver diskuteras fram. Men han framhöll också att boken, enligt all statistik, aldrig har stått starkare. Det har exempelvis aldrig sålts så många böcker som nu, enligt Svenska Förläggareföreningens statistik för 2021.

Litteraturens ekosystem

Ett större grepp på det litterära systemet togs i en diskussion mellan Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, Martin Kaunitz, förlaget Kaunitz-Olsson, Jesper Söderström, direktör för Sveriges författarfond, Jonas Karlén, vd för Adlibris och Erik Wikberg, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. Jörgen Gassilewski var moderator. Här blev aktörernas olika intressen tydliga. Karin Pettersson ansåg att litteraturen som ett ”ekosystem”, där alla delar hänger ihop och är beroende av varandra, var en bra metafor. Hon var den som främst beskrev en allvarlig situation, med en utveckling från en mångfasetterad utgivning till en, trots omfattningen, mera tvådimensionell, mera förenklad och plattare utgivning. Frågor om tryckfrihet och upphovsrätt kom naturligtvis också upp. Alla var dock eniga om att Författarförbundets initiativ var bra och verkade villiga att delta i de stora och svåra diskussioner om lösningar som måste komma. 

Biblioteksföreträdare saknades 

Bibliotekens roll i det litterära ekosystemet betonades återkommande under dagen. Flera talare framhöll förmedlarnas betydelse. Mattias Fyrenius och författaren Kristina Sandberg ansåg exempelvis att bibliotekens mediesamlingar och läsfrämjande arbete är avgörande för kvalitetslitteraturen. Själva programmet innehåller också ett särskilt kapitel om biblioteken där en rad aspekter tas upp, som ojämlikheten i tillgången till bibliotek, bibliotekens betydelse för minoritetsspråken och ”de nya invandrade modersmålen”, kostnaderna för e-böckerna, nödvändigheten av ett digitalt nationalbibliotek, en befarad politisering, förslag om en yrkesetisk kod samt Stockholms behov av ett nytt stadsbibliotek. Författarförbundet tar också ställning i den viktiga fråga där Svensk biblioteksförening saknar mod att sätta ner foten, nämligen mot bibliotek på entreprenad. Avsnittet sammanfattas i sex krav på insatser. 

En apa sitter på en lama och håller i en bok. Laman har hörlurar på sig och apan försöker koppla in dem i boken.
Illustration: Anna‐Karin Garhamn

Men i raden av tunga aktörer under litteraturdagen lyste biblioteksföreträdarna tyvärr med sin frånvaro. Ingen representant för biblioteken deltog i något av samtalen och Svensk biblioteksförening fanns inte på plats, inte ens som åhörare. För en närvarande bibliotekarie var det tydligt att bibliotekens företrädare här hade missat ett viktigt tillfälle att markera bibliotekens nyckelroll i det litterära ekosystemet och det i ett läge då det ingår i Svensk biblioteksförenings vision och verksamhetsinriktning att ”opinionsbilda för att öka beslutsfattares kunskap om biblioteken som en kraft för förändring” (se föreningens hemsida). Detta framhålls med emfas också i Biblioteksbladet 2022/2. Biblioteken kan inte förutsätta att andra aktörer ska ta ansvar för att lyfta bibliotekens betydelse. 

Litteraturpolitiskt program kan hämtas på https://forfattarforbundet.se/verksamhet/litteraturpolitiskt-program-2022/

Författarförbundet vill

  • att folkbiblioteken rustas för det demokratiska uppdraget
  • att minst ett bibliotek öppnas för varje som läggs ner
  • att alla elever ska ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek
  • att de olika parterna, bland dem Sveriges Författarförbund, under regeringens ledning löser bibliotekens problem med e-böckerna
  • att Sverige får ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla
  • att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag.
Kategorier
nyheter

Biblioteket – en ljuspunkt

Den 2-3 juni hålls den internationella konferensen Stockholm +50, som är en uppföljning av FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Utgångspunkt är FN:s globala hållbarhetsmål Agenda 2030.

I anslutning till Stockholm +50 ordnas en skuggkonferens, ”Folkets forum för miljö och global rättvisa” den 31 maj-1 juni i ABF-huset. Där arrangerar en rad folkrörelser och organisationer ett omfattade program med föreläsningar, debatter och seminarier. Den 1 juni kl 18-20 hålls en manifestation på Sergels torg.

Bibliotek i Samhälle, BiS, medverkar i Folkets forum med ett seminarium den 31 maj kl 17-18.30 i Erlandersalen i ABF-huset, Sveavägen 41. Temat är Biblioteket – en ljuspunkt? Syftet är lyfta fram hur biblioteket kan bidra till hållbar utveckling och vara en ljuspunkt i den globala diskussionen. Medarrangörer är Världsbiblioteket och den norsk/finska bloggen BiblioteketTarSaka.com.  

Seminariet består av två delar, först en Zoom-session i Erlandersalen med tre framstående internationella biblioteksprofiler: Emily Drabinski, som nyligen valdes till nästa års ordförande för ALA, en av världens största biblioteksföreningar, Kathleen de la Peña McCook, professor vid bibliotekshögskolan vid University of South Florida och sydafrikanska Anriette Esterhuysen, en internationell internetaktivist. Språket är i denna delen engelska.

Den andra delen, som därefter hålls fysiskt i samma sal och även den streamas, inleds av biträdande riksbibliotekarien Lars Ilshammar, med rubriken ”Vad är ett bibliotek – och vad borde det vara i en digital tid?” Övriga medverkande är Elisabet Rundqvist, bibliotekarie och handläggare på KB, ”Att för en stund få vara människa”, och Nick Jones, chef för konst och bibliotek i Huddinge kommun, ”Folkbiblioteken gör oss verkliga för varandra”. 

Maria Bergstrand, Världsbiblioteket, och Mikael Böök, BiblioteketTarSaka.com inleder. Sammanfattning av Anders Ericson, BiblioteketTarSaka.com och Lena Lundgren, BiS.

Alla är välkomna!
Lena Lundgren
BiS styrelse

Kategorier
bibliotek nyheter Sverigedemokraterna

Biblioteksplanerna måste följa lagen!

Medierna har uppmärksammat konsekvenserna för den lokala kulturpolitiken av att SD har tagit ledningen i Sölvesborg, bland annat för konstinköpen. Mycket uppmärksamhet fick också behandlingen av den biblioteksplan för åren 2019–2022 som kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lade fram 2018. Den återremitterades på initiativ av kommunstyrelsens ordförande Louise Erixson (SD) och under beredningen av ärendet fick Sofia Lenninger sluta sin tjänst med avgångsvederlag. Mycket litet har däremot skrivits om hur den biblioteksplan som antogs av kommunfullmäktige i december 2019 skiljde sig från det ursprungliga förslaget. 

Turerna var flera och inte helt lätta att följa. Jag har försökt förstå behandlingen av ärendet med hjälp av dokument dels på kommunens hemsida, dels från kommunkansliet. Den första återremissen, den på Louise Erixsons initiativ, handlade om att biblioteksplanerna för folk- respektive skolbiblioteken, som hade hanterats av två olika förvaltningar och nämnder, skulle sammanfogas till ett dokument. Men av tjänsteskrivelsen till det reviderade förslaget framgår det också att ”I syfte att tydliggöra en ny inriktning i politiken, har också vissa strykningar och ändringar gjorts i planen”. Ytterligare en återremiss genomfördes på oppositionens (S, V, C och L) initiativ för att med hjälp av Sveriges kommuner och Landsting (SKL, nu Sveriges Kommuner och Regioner, SKR) utreda om ändringarna stred mot bibliotekslagen.1 Kommunledningen drog slutsatsen att så inte var fallet och kommunfullmäktige antog en ny biblioteksplan för åren 2019–2022 den 9 december 2019. S, V, C och L reserverade sig mot beslutet.

Ändringarna i den nya biblioteksplanen

Jag kan konstatera att skillnaderna mellan det första förslaget och den biblioteksplan som antogs i december 2019 inte är så stora men ändå visar en ”ny inriktning”. Förutom några mer formella ändringar har följande gjorts:2

  • Under rubriken Särskilda grupper identifieras ”kringgrupper” som kan bli föremål för särskilda insatser och där har ”föreningar för olika invandrargrupper, omsorgspersonal m.m.” strukits och helt enkelt ersatts med ”m.fl.
  • Under Mål 1 (kvalité och bredd) och underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 återfinns punkten: ”pröva metod för att få mer delaktighet från allmänheten i bibliotekets utbud av medier och tjänster och i detta särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken.” Där har hela den understrukna delen av punkten har strukits. 
  • I den följande punkten ”öka andelen aktiva låntagare bland kommuninvånarna t ex. genom uppsökande verksamhet” har de understrukna orden tagits bort.
  • Under Mål 2 (livslångt lärande) och underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 har hela denna punkt strukits: ”I samverkan med integrationssamordnare och Arbetsförmedling undersöka möjlighet att förlägga viss handledning och kursverksamhet för exempelvis nyanlända i våra bibliotek.” Den har ersatts med en allmän formulering i en punkt om Lärcentrum. 
  • Under Mål 3 (läsfrämjande) och underrubriken Skola har hela följande punkt strukits: ”erbjuda böcker/media på andra språk och samverka med modersmålslärarna”.
  • Under Mål 7 (demokrati och yttrandefrihet) och underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 återfinns följande punkt med det borttagna understruket och det tillagda fetat: få fler samarbeten med studieförbund för utställningar, föredrag debatter och liknande som främjar gemenskap och förståelse och integration för varandras olikheter.
  • Under Mål 8 (bibliotek för alla) och underrubriken Idag förverkliga (sic) vi målet genom att återfinns följande punkt med det borttagna understruket och det tillagda fetat: köpa in böcker på två parallella språk för målgruppen barn och unga i syfte att tillgängliggöra svensk litteratur för både barn och vuxna med annat modersmål än svenska.

Under underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 har följande punkt tagits bort: Starta upp fokusgrupper med hemspråkslärare kring medieförsörjning, lässtimulans och aktivitetetssamordning för barn och unga. 

Under underrubriken Nyckeltal har punkten antal olika språk som har lånats tagits bort. 

  • Under rubriken Skolbiblioteken och underrubriken Mål med skolbiblioteken 2019–2022 har punkten 6 ändrats enligt följande med det borttagna understruket och det tillagda fetat: På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål andra språk än svenska.

Tydlig tendens

Tendensen i ändringarna är tydlig: de handlar om att inte ”ägna särskild uppmärksamhet” (enligt bibliotekslagen) åt invandrare eller nyanlända, inte samarbeta med invandrarföreningar eller hemspråks- eller modersmålslärare, inte föra statistik över utlåning av medier på andra språk, inte erbjuda eleverna litteratur på deras modersmål på skolbiblioteken och inte arbeta för integration. 

Anmärkningsvärt är också att samarbete inte ska ske med omsorgspersonal eller ”representanter för minoritetsspråk” och att uppsökande verksamhet inte ska bedrivas, inte ens till de i bibliotekslagen prioriterade grupperna barn och unga eller ”representanter för minoritetsspråken”, de språk som alltså är de svenska minoriteternas språk. 

Sölvesborgs bibliotek. Foto: Sölvesborgs kommun.

Vad sa SKL? 

SKL/SKR är en intresseorganisation för kommun- och regionledningarna, det är viktigt att komma ihåg. Organisationens roll har aktualiserats, diskuterats och ifrågasatts under pandemin, då den tog på sig rollen som en slags myndighet och också uppfattades och behandlades som en sådan. 

Efter återremiss fick alltså SKL svara på frågan om de föreslagna ändringarna stred mot bibliotekslagen. Även kommunjuristen konsulterades. SKL bedömde att ändringarna låg inom ramen för bibliotekslagen men rekommenderade att punkten 6 i skolbiblioteksdelen förtydligades så att den ”utesluter annan tolkning än att de nationella minoritetsspråken och andra språk än dessa ska tillgodoses”. 

Formuleringen föreslogs i stället lyda: ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur även på nationella minoritetsspråk och andra språk än dessa.” Denna ändring har dock inte gjorts utan punkten lyder i den antagna biblioteksplanen fortfarande ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska.” Detta kan tolkas så att det räcker med att biblioteket har litteratur på engelska och ytterligare ett språk, vilket som helst och inte heller med nödvändighet på minoritetsspråken.

”Andra språk” är alltför allmänt och odefinierat. Regionbibliotek Stockholm har nyligen publicerat en regional medieutredning.3 Där problematiseras begreppet ”andra språk” på ett sådant sätt att engelska har uteslutits ur statistiken eftersom engelskspråkig litteratur på flera sätt spelar en annan roll. 

Tillsynsmyndighet behövs!

Att SKL:s jurister har godkänt de föreslagna ändringarna i Sölvesborgs biblioteksplan är häpnadsväckande. Det är uppenbart att flera formuleringar strider mot bibliotekslagen. Den nya kultur- och bibliotekschefen Anders Nylander bekräftar också att ingreppen ingår i en politisk agenda i en intervju i Biblioteksbladet i augusti 2020. Med biblioteksplanen minimerar Sölvesborg medvetet tillgången till litteratur på språk som invånarna talar och hindrar alla ansträngningar att nå prioriterade grupper eller stödja de svenska minoritetsspråken.  Det gäller både att inskränka utbudet av litteratur på språk som invånarna talar och att inga ansträngningar ska göras för att nå prioriterade grupper eller stödja de svenska minoritetsspråken. Men SKL ser till kommunledningens intressen och inte medborgarnas. 

Sölvesborgs bibliotek. Foto: Sölvesborgs kommun.

Det som var tråkigt var att man strök i mångspråk. Det tillhör en politisk agenda som SD har haft så det var väl därför

Anders Nylander, biblioteks- och kulturchef i Sölvesborg sedan hösten 2020 i en intervju i Biblioteksbladet 25 augusti 2020. 

Det väcker frågan om en tillsynsmyndighet för biblioteksväsendet. Kungliga biblioteket (KB) har i uppdrag att följa upp hur biblioteksplanerna utformas och används samt gör analyser av innehållet. KB försöker identifiera trender men har inte något tillsynsuppdrag när det gäller uppföljningen av biblioteksplanerna.4 Kulturrådet (KUR) villkorar sina bidrag till biblioteken med att det ska finnas politiskt antagna biblioteksplaner men granskar inte heller om lagen följs. Vid bedömningen av ansökningarna konstaterar KUR bara om det finns en plan och om det som sökande planerar utgår från bibliotekslagen.5

Bibliotekslagen har tidigare ändrats några gånger och nu är det dags för en ny precisering för att den inte ska bli helt tandlös! Det måste bland annat klargöras vad prioritering innebär. ”Särskild uppmärksamhet” måste också definieras så att det blir tydligt att uppsökande verksamhet av olika slag och samarbete med förmedlare tillhör de metoder som ska användas för att nå de prioriterade grupper som uttryckligen omfattas av bibliotekslagen. 

Lagen säger om KB: ”Myndigheten ska tillsammans med de regionala biblioteksverksamheterna och kommunerna följa upp hur de biblioteksplaner som antagits har utformats och hur de används.” Den formuleringen måste preciseras och skärpas så att KB inte bara ska ”följa upp” utan också kontrollera att biblioteksplanerna följer bibliotekslagen. Dessutom måste det finns sanktioner, till exempel så att kommunerna vägras statliga bidrag till biblioteken om inte lagen följs. Annars kan kommuner som Sölvesborg på egen hand tolka formuleringarna och tänja på kraven i bibliotekslagen på ett sätt som strider mot intentionerna med densamma. 

Fotnoter

  1. Bibliotekslagen 5 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på
    1. de nationella minoritetsspråken,
    2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
    3. lättläst svenska.
  2. Jag har gjort välvilliga tolkningar och avstått från att ta upp några mindre ändringar. 
  3. Medieutredning vid Regionbibliotek Stockholm – nulägesbeskrivning samt förslag till samverkansinitiativ [2022]. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
  4.  Enligt Oskar Laurin, KB,  i mejl 2022-02-24.
  5.  Enligt Lotta Brilioth-Biörnstad, Kulturrådet, i mejl 2022-02-22.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.