Etikettarkiv: Lena Lundgren

Vad är ett bibliotek?

Biblioteken och deras huvudmän har hanterat restriktionerna under pandemin på olika sätt. Det har aktualiserat behovet av att definiera vad som menas med bibliotek i bibliotekslagen och andra texter som har betydelse för de beslut som fattas regionalt och lokalt.

Text: Lena Lundgren

Vad är ett bibliotek? Det är en fråga som osökt inställer sig efter det långa covidåret! Restriktionerna från Folkhälsomyndigheten har fått olika konsekvenser på biblioteken. Politikerna, kommunledningarna, förvaltningarna och biblioteken har tolkat anvisningarna efter ideologi, ambitioner och bästa förmåga och kommit till högst varierande resultat. Några bibliotek har i stort sett stängts helt (exempelvis Rättvik, Trelleborg, Staffanstorp, Sölvesborg), några har haft helt öppet (exempelvis Östersund, Bräcke, Lidingö), andra har haft öppet delvis och/eller med viss service, en del har hittat kreativa lösningar med helt nya tjänster. Det innebär att skillnaderna i omfattningen och kvaliteten på bibliotekstjänsterna har ökat. På det stora hela har det skapat en väldigt ojämlik tillgång till bibliotekstjänster över landet. För vissa folkbibliotek med ambitionen att erbjuda en rimlig service innebar det att invånare i näraliggande kommuner, där bibliotek hade stängt, kom för att använda biblioteket, vilket medförde trängsel och andra problem.

Bibliotekslagen

I bibliotekslagen finns ingen definition av bibliotek. I propositionen till lagen framförs regeringens uppfattning att ”begreppet inte bör definieras närmare i lag. Ett skäl för det är, som Kungl. biblioteket påpekar, att det finns en lång folkbibliotekstradition och konsensus om vad som avses med folkbibliotek”. Dessutom

skulle en definition av folkbibliotek i lagstiftningen även kunna fungera begränsande för folkbibliotekens utveckling och hamna i konflikt med de skiftande förutsättningar som råder i landets kommuner. Det är angeläget att lagen inte hindrar folkbibliotekens verksamhet från att utvecklas på olika sätt beroende på lokala förutsättningar och prioriteringar.

Det fastslås i lagen att verksamheten ska vara tillgänglig för alla och lån ska vara avgiftsfria. Vissa preciseringar finns också i paragraferna om prioriterade grupper (som gäller alla bibliotek!) och om att folkbiblioteken ”ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar” och ”verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet”. Och ganska konkret i propositionens formulering ”Det kan dock förutsättas att folkbibliotek innefattar för ändamålet lämpliga lokaler belägna i kommunen”.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att skarpa är kraven på avgiftsfrihet och tillgänglighet för alla. Därutöver räcker det enligt bibliotekslagen med att ett bibliotek har en lokal och prioriterar vissa grupper i sin verksamhet, bland andra barn och unga, och att bilda människor i informationsteknik. Formuleringarna erbjuder sannerligen vida tolkningsramar! Men ytterligare ledtrådar finns i överklaganden av beslut som har fattats i lokala nämnder.

Överklaganden avslogs

Beslutet i augusti 2020 att på obestämd tid stänga Sölvesborgs stadsbibliotek överklagades  till Förvaltningsrätten i Växjö. Förvaltningsrätten avslog överklagandet med hänvisning till att beställda böcker skulle lämnas ut. Biblioteket skulle även köra ut böcker till personer över 70 år och andra riskgrupper. ”Detta uppfyller enligt förvaltningsrättens mening bibliotekslagens allmänt hållna krav på tillgänglighet.”

Beslutet om stängning av Karlstads stadsbibliotek i december 2020 överklagades till Förvaltningsrätten i Karlstad, som avslog överklagandet med hänvisning till att biblioteket erbjöd viss service i form av utlämning av ”takeaway-påsar”, tillgång till dator efter bokning och boken-kommer för riskgrupper och möjlighet att lämna tillbaka böcker utanför biblioteket. Beslutet överklagades till Kammarrätten, som inte beviljade prövningstillstånd, vilket innebär att beslutet står fast. Ärendet har gått vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som i skrivande stund (2021-08-22) ännu inte har avgjort målet.

JO-anmälningar har gjorts om stängningarna av biblioteken Malmö, Sigtuna, Stockholm, Uppsala, Visby och Örebro men anmälningarna har avskrivits med hänvisning till att kommunernas beslut kan överklagas och frågan därmed prövas i förvaltningsdomstolen.

Biblioteket som lokal kan alltså stängas, möjligen på obestämd tid eller åtminstone för en period, och fungera enbart som ett utlämnings- och återlämningsställe för böcker, så länge en sökdator också erbjuds. Bibliotekslagens krav på tillgänglighet för alla anses i båda domarna vara tillgodosedda med den ytterligt begränsade service som erbjuds.

En bibliotekarie delar ut böcker till en grupp barn.
Cleveland Public Library lånar ut böcker till italienska emigrantbarn ca 1907. Foto: KB (bilden är beskuren).

KB

På KB:s hemsida hittar jag ingen definition av begreppet bibliotek. Anledningen är förmodligen att KB som nationell biblioteksmyndighet inte anser sig kunna ifrågasätta bibliotekslagen. Eftersom KB har flera uppdrag, som bland annat rör utveckling, samverkan och statistik och framför allt bibliotekslagens krav på biblioteksplaner, får man ändå förmoda att frågan om vad som definierar ett bibliotek diskuteras internt. Eller?

SKR

Sveriges kommuner och regioner (SKR) har också gjort vissa uttalanden. SKR är en ren intresseorganisation men deras jurister anlitas av kommunerna som får råd och vägledning av juristerna. Det ger SKR en tyngd, som innebär att den ibland jämförs med en myndighet. På deras hemsida kan man läsa:

Vår bedömning är att bibliotekslagen ställer krav på att allmänheten har viss tillgång till fysisk biblioteksverksamhet eftersom verksamheten enligt 2 § bibliotekslagen ska vara tillgänglig för alla. I linje med detta får det anses tveksamt att helt och hållet stänga alla kommunens bibliotek för en obestämd tidsperiod.

I sammanhanget ska betonas att folkbiblioteksverksamheten i mångt och mycket bygger på att det finns en fysisk tillgänglighet till bibliotekens lokaler – inte bara för användarnas tillgång till litteratur. Biblioteken fungerar bland annat som mötesplatser, centra för kunskapsförmedling och inte minst en arena för kulturell verksamhet. Verksamhet som ofta sker genom fysiska möten mellan människor, se 2 § bibliotekslagen.

Men å andra sidan:

Med utgångspunkten att kommunen har stor frihet att forma biblioteksverksamheten, torde dock huvuddelen av verksamheten kunna erbjudas digitalt.

SKR lyfter alltså fram bibliotekens lokaler och funktion som mötesplatser men tror (hoppas?) samtidigt att det mesta finns att tillgå digitalt. Pandemin har både utvidgat och förbättrat bibliotekens digitala utbud men att ”huvuddelen av verksamheten” kan vara digital är ju helt verklighetsfrämmande. Frågetecknen hopar sig!

Foto på insidan av ett bibliotek, med bokhyllor och låga bord med böcker för barm.
Barnavdelning på folkbiblioteket i Areopoli, Grekland. Foto Lena Lundgren

Svensk biblioteksförening

Föreningen har gjort flera insatser under pandemin, bland annat sammanställt rapporten Biblioteken och pandemin (februari 2021) utifrån så kallade dialogsamtal med bibliotekschefer och representanter för regionbiblioteken. Föreningen ser att kommunerna behöver

• Inlemma folkbiblioteken i kommunens krisorganisation

• Utse folkbiblioteken till en samhällsviktig verksamhet

• Fatta beslut om i vilken utsträckning folkbiblioteken ska verka i rollen som medborgarkontor

• Ge folk- och regionbiblioteken de ekonomiska resurser som krävs för att de ska uppfylla kraven uppställda i lag, biblioteksplaner och som följer av folkbibliotekens roll i totalförsvaret

Utöver detta krävs en nationell samsyn kring under vilka omständigheter folkbiblioteken ska stänga sina lokaler och eventuell verksamhet. Den ojämlika tillgången till folkbiblioteken i Sverige under pandemin är oacceptabel.

Rapporten är rik på synpunkter men leder inte till några skarpa förslag eller krav. Och hur förmedlas dessa ”behov” till kommunerna? Den naturliga slutsatsen, att dessa milt ställda krav förutsätter en definition av vad ett bibliotek är, dras inte.

Vad är ett bibliotek?

När det gäller skolbiblioteken har definitioner formulerats och diskuterats genom åren, men sällan när det gäller folkbiblioteken. Föreningen BiS har i många sammanhang, senast i remissvaret på förslaget till nationell biblioteksstrategi, påpekat behovet av en definition av bibliotek:

Vi efterlyser fortfarande en definition av begreppet bibliotek som kan vara vägledande för strategin. Vi har följande förslag, som slår fast kärnuppgifterna:

Ett offentligt bibliotek är en professionellt utvald och ordnad samling medieresurser och service med syfte att ge tillgång till kunskapskällor, information, inspiration, livslångt lärande och kulturupplevelser i former tillgängliga för alla. Det erbjuder delaktighet och samverkan. Det är en grund för det demokratiska samhället, en mötesplats, finansierat med allmänna medel och en del i det nationella biblioteksnätverket..

Till detta har det blivit mer och mer uppenbart, allt eftersom bibliotekariekompetensen tunnas ut på biblioteken, att det behövs ett tillägg om professionell skötsel av biblioteken. Ett förslag från mig och Ingrid Atlestam:

För att garantera kvalitet i samlingar, utbud och verksamhet samt det nödvändiga utvecklingsarbetet krävs att utbildade bibliotekarier ansvarar för och sköter biblioteket tillsammans med personal med annan adekvat utbildning.

Eva-Lena Ulvsfält, som överklagade beslutet i Kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg, ett överklagande som avslogs, skriver i en kommentar till BiS: 

Du sätter verkligen fingret på den ömma punkten, den luddiga formuleringen i lagen. Lagen är skriven i en annan tidsanda och inte anpassad till att nationalistpartier kan komma till makten och fullständigt ändra om det som gällt i årtionden. Det var gjort på ett kick för kommunalråd Erixon (SD) att ändra i den lokala biblioteksplanen så att det inte ska/behöver finnas böcker på andra språk än svenska. Helst ska det inte finnas några böcker på arabiska och andra språk utanför Europa. 

Den redan ojämlika tillgången till bibliotekstjänster har verkligen hamnat i blixtbelysning under pandemin. En diskussion om hur ett offentligt bibliotek ska definieras måste inledas, en diskussion som mynnar ut i en definition som läggs in i bibliotekslagen och kan användas både som underlag för beslut i krissituationer och kvalitets- och utvecklingsarbete av olika slag.

Referenser

Bibliotekslagen 2013:801 (ändrad t.o.m. SFS 2019:961)

Demokratins skattkammare – förslag till en nationell biblioteksstrategi: remissvar från föreningen Bibliotek i Samhälle. (Hämtat från BiS hemsida 2021-08-22)

”Flera kommuner JO-anmälda för stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-01-25.

Förvaltningsrätten i Växjö, dom i mål 3948-20 2021-06-28.

Förvaltningsrätten i Karlstad, dom i mål 7619-20 2021-02-22 .

Gemmel, Lisa (2021). Biblioteken och pandemin. Stockholm: Svensk biblioteksförening (utg. feb. 2021).

”JO avskriver alla anmälningar om stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-02-11.

”Folkbibliotekens verksamhet under coronapandemin”. Sveriges kommuner och regioner. (Hämtat från SKR:s hemsida 2021-08-22)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

KB, visa handlingskraft! – Ytterligare kommentarer kring det svenska sambiblioteket

I bis två senaste nummer, 3 och 4 2020, har Lena Lundgren diskuterat begreppet ”det svenska sambiblioteket” och konstaterat att sambiblioteket håller på att krackelera utan att andra regelverk eller strukturer för bibliotekens samarbete har kommit i dess ställe. Här avslutas diskussionen tills vidare med ytterligare kommentarer och förhoppningar om att frågan förs vidare av ansvariga.

Text: Lena Lundgren
Illustration: Tobias Johansson

Begreppet sambibliotek

Själva det konkreta samarbetet, i meningen lån av medier mellan bibliotek kallade interurbanlån och senare fjärrlån, har länge varit en av hörnstenarna i den svenska biblioteksverksamheten. Begreppet ”sambibliotek” myntades 1953 av dåvarande överbibliotekarien vid Kungliga Tekniska Högskolan bibliotek Carl Björkbom i en artikel i Svensk Tidskrift:

Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek, omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket. (s. 321)

Samarbetet har förändrats genom åren, byggts ut, gnisslat och skiftat form i och med samhällsförändringar och den tekniska utvecklingen. Men grundtanken har funnits kvar, att i så stor utsträckning som möjligt göra det samlade mediebeståndet på de svenska biblioteken tillgängligt för alla landets invånare. Det har fungerat fram tills de senaste åren, då ett antal problem har dykt upp och ett antal beslut har fattats på olika nivåer, som har fått negativa konsekvenser för sambibliotekstanken, tvärt emot det i bibliotekslagen fastställda kravet att biblioteken ska samverka.

Problemen är väl beskrivna, så som de uppfattas av respondenterna på de fem frågor som jag ställde till ett antal viktiga aktörer inom biblioteksområdet, i min artikel i bis 4/2020. Krav som ställdes var bland andra att KB snarast måste ”ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser”.

En kvinna med rullator och en biblioteksarbetare som bär på flera tunga bibliotekshyllor och annan interiör från ett folkbibliotek.

Vad har hänt sedan dess?

Den 1 december samlade KB till ett ”rundabordssamtal” om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. I mötet deltog fjorton representanter för forskningsbibliotek, specialbibliotek, regionbibliotek, folkbibliotek, Depåbiblioteket i Umeå, Svensk biblioteksförening och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), förutom åtta deltagare från KB. Urvalet av deltagare kan ifrågasättas, endast fyra folkbibliotek var representerade, varav två var de stora stadsbiblioteken i Malmö och Stockholm. De två övriga var Härnösand och Söderhamn. Uppfattningarna som framfördes på mötet framstår inte heller som representativa, till exempel menade flera av deltagarna att fjärrlånerekommendationerna fungerar bra idag. Av svaren på mina frågor till biblioteken i bis 2020/4 framgick det i stället att flera regionbibliotek betonade problemen för de mindre biblioteken medan forskningsbiblioteken och de stora stadsbiblioteken i stort sett inte uppfattade att medieförsörjningen är ett problem.

Två frågor ställdes på mötet på KB:

1.  Gynnar rekommendationerna som de ser ut idag kvaliteten och sektorn som helhet? Om inte, vilka förändringar behövs?

2.  Vad innebär en hållbar kompletterande medieförsörjning och hur kan den uppnås?

De kortfattade minnesanteckningarna från mötet är spretiga. Det går inte att identifiera vem som har sagt vad, och det är svårt att dra ut några slutsatser. Det verkar dock ha varit enighet om att problemen måste definieras tydligare. Några viktiga punkter kan urskiljas:

  • Det regionala samarbete som har utvecklats i flera regioner framhålls som positivt och löser flera problem. Men regionerna har olika förutsättningar. Här behövs ett tydliggörande av rollfördelningen och frågan ställs om lagstiftning krävs ”för att garantera en likvärdig medieförsörjning i regionerna bortom olika politiska riktningar”.
  • ”Frågan om digitalt material och medieförsörjning måste tas i ordentligt.” Här finns både möjligheter och problem.
  • Kurslitteraturen är ett särskilt problem, som har accentuerats av pandemin, då fler utbildningar ges på distans och högskolebiblioteken har dragit ner på sin service.
  • På ett par ställen lyfts fram problematiken kring att de i bibliotekslagen prioriterade grupperna inte nödvändigtvis är de som efterfrågar fjärrlån. Det poängteras att resurser till Mångspråkiga lånecentralen (MLC) måste prioriteras och att Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) behov av medier måste tillgodoses för att MTM ska kunna tillgängliggöra dem i olika former.

Nya frågor till KB, och svar

För att få veta hur KB avser att gå vidare ställde jag några frågor till Anja Dahlstedt, som nu är chef för avdelningen för bibliotekssamverkan och forskningsstöd på KB. Förutom att jag efterlyste uppgift om vilka som deltog i mötet och minnesanteckningarna, ställde jag frågor om vilket syftet var med mötet och hur KB tänker följa upp frågan.

Anja Dahlstedt svarar att syftet var just att samla in synpunkter. Nästa steg inte är inte beslutat men att frågan behöver belysas bredare än just beträffande fjärrlånerekommendationerna. Även redovisningen av pliktmaterialutredningen måste avvaktas.

Jag frågade också mera specifikt om problemen med den otillräckliga finansieringen av Depåbiblioteket i Umeå och Mångspråkiga lånecentralen i Stockholm, MLC.

Här svarar Anja Dahlstedt att resursbristen på Depåbiblioteket har lösts genom omprioritering inom budgeten. MLC föreslås få förstärkning av resurser både för personal och medier inom ramen för en stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Förslaget behandlas nu av Kulturdepartementet.

Och nya kommentarer

Från några stora aktörer har det kommit ytterligare några kommentarer till KB:s svar. Här hittar jag instämmanden i att det behövs ett bredare perspektiv än enbart fjärlånerekommendationerna. Konsekvenserna av e-mediernas ökande betydelse måste utredas och vägas in. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer måste tydliggöras. Anders Söderbäck på Stockholms stadsbibliotek understryker kommunernas ansvar att uppfylla de mål som åläggs dem. Han lyfter också fram att det kommunala självstyret innebär möjligheter för kommunen att anpassa verksamheten utifrån de egna förutsättningarna. Statliga medel bör fungera stödjande genom infrastrukturella insatser.

Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Samtidigt uttrycker Maria Tsakiris från Region Skåne otålighet för att KB inte agerar tillräckligt kraftfullt, inte tar de nya grepp som behövs utifrån de krav som ställs i bibliotekslagen, Agenda 2030 och hållbarhetskrav. Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Omprioriteringar, vilket har inneburit att satsningar på digitalt stöd och kompetensutveckling har fått pausas, löser inte annat än mycket tillfälligt Depåbibliotekets problem, svarar Magdalena Sjöström på Depåbiblioteket. Enligt en uppgift som jag har fått har MLC:s service varit inskränkt i betydligt större utsträckning än vad KB uppger, vilket är märkligt. Vilka möjligheter de nya resurserna till MLC erbjuder är i nuläget oklart.

Olika nivåer, olika perspektiv

Ur alla dessa mejlväxlingar med svar och kommentarer urskiljer jag följande viktiga punkter:

  • Det finns två tydliga perspektiv, KB:s, forskningsbibliotekens och de stora stadsbibliotekens å ena sidan och regionbibliotekens och de mindre bibliotekens å den andra sidan. De två perspektiven ser ut att spegla mindre eller större närhet till användarna.
  • KB medger att det finns problem men betonar att de inte kan påtala vad andra aktörer ska göra. Forskningsbiblioteken ser inga större problem med medieförsörjningen och anser att de fullgör sin uppgift. De stora stadsbiblioteken vill inte ta ett ansvar för andra biblioteks behov av medier utan ersättning.
  • Regionbiblioteken har god kännedom om styrkor och svagheter på regionens bibliotek och ser deras behov. Förhållandena inom regionerna är mycket olika och regionbiblioteken har olika resurser och möjligheter att stödja kommunbiblioteken med infrastruktur. Olikheterna får konsekvenser för användarna. 
  • De lokala biblioteken får sina styrdokument och resurser från kommunen men konfronteras direkt med användarnas krav på tillgänglighet. Biblioteken kan ha svårt att hantera glappet mellan resursbrist och besökarnas behov och de begränsningar och restriktioner som är följden av att flera stora bibliotek, med olika förklaringar, egenmäktigt har minskat sina samlingar och begränsat sin service.

Användarnas perspektiv

Det var institutionsperspektivet. Nu är det dags att anlägga det perspektiv som anges i bibliotekslagen och som också lyfts fram av många av dem som har svarat på mina frågor, nämligen användarperspektivet. Då urskiljer jag, utifrån det material som jag har samlat in, följande krav utifrån att bibliotekslagen fastslår att biblioteksverksamheten ska nå alla och vara anpassad till användarnas behov.

  • De i bibliotekslagen prioriterade grupperna får inte komma i kläm. Det måste finnas krav på att konsekvenserna av beslut om förändringar som berör andra bibliotek och deras användare måste utredas och att alternativa lösningar ska erbjudas utan avbrott.
  • Resurser till MTM, MLC och Depåbiblioteket måste prioriteras.
  • KB måste göra insatser i infrastrukturen så att skillnaderna mellan kommuner och regioner när det gäller möjligheterna att tillgodose användarnas behov minskar.
  • En särskild diskussion måste föras om problematiken att lokala politiska beslut, som i Sölvesborg, kan innebära att vissa användargrupper, till och med i bibliotekslagen prioriterade grupper, får sämre service på biblioteken.
  • Medieförsörjningen fungerar inte optimalt och ett större och bredare grepp, inkluderat e-medierna som kan innebära både ökad tillgänglighet och inlåsning, behöver tas av KB. Fjärrlåneflödena behöver utredas, eftersom det uppenbarligen finns olika bilder av omfattningen och nödvändigheten av fjärrlån hos de olika aktörerna. De stora biblioteken måste inse att de också är gynnade genom tillgången till många bibliotek i storstäderna, vilka avlastar dem vissa förfrågningar.
  • Ett heltäckande ersättningssystem för fjärrlånen måste tas fram.
  • KB måste formulera krav på hållbarhet på bibliotekens verksamhet, både när det gäller miljön, tillgängligheten och omvälvande händelser, som pandemier och andra oväntade situationer.

KB kan inte ta över andra aktörers ansvar och uppgifter. Men om det ska finnas någon substans i KB:s uppgift ”att främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet, ha överblick och skapa förutsättningar för verksamheten” måste KB visa sig berett att ta sig an utmaningarna i att ge alla medborgare tillgång till en jämlik medieförsörjning. Det räcker inte längre med att ”samla in synpunkter”, KB måste visa handlingskraft!

”Det svenska sambiblioteket” är ett uttryck för det samarbete som har tjänat biblioteken och deras användare väl (som man brukar säga) under mer än hundra år. Själva funktionen etablerades av Kungliga biblioteket genom den första årgången (1887) av Sveriges offentliga bibliotek – Accessionskatalog (AK) med amanuensen, senare riksbibliotekarien, E. W. Dahlgren som utgivare. Den omfattade inköpen av utländsk litteratur på ett antal forskningsbibliotek i Stockholm och universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala. Utgivningen av AK motiverades i förordet av den första årgången av Elof Tegnér, sedermera universitetsbibliotekarie i Lund, på följande sätt:

Och hvad som i ett af dessa bibliotek är tillgängligt bör i regeln, om så erfordras, lätt kunna bliva det i de öfriga. Med våra dagars lätta kommunikationer möta härvid inga nämnvärda svårigheter, och dessa boksamlingars vårdare äro beredda att genom samverkan i detta syfte göra dem ytterligare tillgängliga. Sålunda kan den tanke realiseras, som en gång blivit uttalad, att ”statens offentliga bokförråd bör anses som en helhet; dess fördelning på olika orter bör icke förhindra den gemensamma användningen af dess olika delar för främjande af forskning och vetenskap”.

Antalet bibliotek utvidgades och målgrupperna breddades efterhand. I slutet av 1800-talet var det inte aktuellt att samla de folkliga bibliotekens medier i en samkatalog men med utbyggnaden av folkbiblioteken har detta mål stegvis förverkligats. Dock väntar vi fortfarande på en heltäckande nationell mediedatabas.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Det svenska sambiblioteket krackelerar – ett helt nytt behövs!

I bis nummer 3/2020 ställde Lena Lundgren frågan om det svenska sambiblioteket är på väg att krackelera. Intressanta svar kom in på den enkät, som hon skickade ut till en rad viktiga aktörer efter artikeln.

Text: Lena Lundgren

Illustration Tobias Johansson

I förra numret av bis skrev jag en artikel, ”Krackelerar det svenska sambiblioteket?”, där jag översiktligt försökte beskriva utvecklingen när det gäller folkbibliotekens fjärrlån och en del därmed sammanhängande problem. Artikeln slutade med en fråga: Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Jag ställde där frågan till Kungliga biblioteket (KB) och Svensk biblioteksförening (Svb) men det är ju många flera som är berörda.

Jag bestämde mig för att följa upp artikeln och skickade den därför till en rad viktiga aktörer och bad dem kommentera artikeln utifrån följande frågor:

1.   Är beskrivningen i artikeln i stort sett riktig?

2.   Hur ser ni på utvecklingen? Är den problematisk på kort och/eller lång sikt?

3.   Vilken är er roll och/eller ert ansvar i denna utveckling?

4.   Om utvecklingen innebär problem, vilka lösningar föreslår ni?

5.   Vem/vilka har ansvaret? Vem/vilka andra bör eventuellt ta ansvaret?

Trettiosex institutioner, som forskningsbibliotek, regionbibliotek, större stadsbibliotek samt KB, Kulturrådet, depåbiblioteket i Umeå, MTM (Myndigheten för tillgängliga medier), MLC (Mångspråkiga lånecentralen) samt Svb fick frågorna och glädjande många, arton stycken, har lämnat kortare eller längre svar. Ett par respondenter svarar för flera kolleger som de har samrått med och tre, bland andra KUR, svarar att de avstår från att yttra sig. Ganska många kommentarer är utförliga och synpunktsrika och alla är mycket intressanta. Jag tackar er som har lagt ner tid och engagemang på svaren och ska göra mitt bästa för att redovisa dem på ett rättvisande sätt! 

Några har påpekat ett par mindre fel (till exempel att det står ILC i stället för MLC), förtydliganden angående just MLC och sådant som saknas i min artikel, vilket jag tacksamt har noterat. De digitala medierna, som naturligtvis är mycket viktiga för att tillgodose en jämlik tillgång till medier, tog jag inte upp eftersom det handlar om ett ännu mera komplext problem, som fordrar en särskild genomgång, men flera saknar med all rätt det området. Svaren är anonymiserade (utom från KB där Christina Jönsson Adrial anser att hon, som representant för en myndighet, inte bör svara anonymt) och återges under frågorna. Mina reflektioner och kommentarer finns sist i artikeln. 

1.  Är beskrivningen i artikeln i stort sett riktig?

Nästan alla som har svarat anser att min beskrivning i stora drag är riktig. ”Ja, beskrivningen stämmer väldigt bra med den verklighet vi upplever som ’vanligt’ relativt stort folkbibliotek, Libris-bibliotek sedan 2013.” Ett par forskningsbibliotek känner inte att beskrivningen direkt berör dem, men följer utvecklingen. Biblioteken är, förutom av den tekniska utvecklingen, påverkade av en rad andra stora samhällsförändringar utanför biblioteksvärlden. Förändringar inom biblioteksområdet är bland mycket annat den reviderade bibliotekslagen 2013, som fråntog regionbiblioteken ansvaret för den kompletterande medieförsörjningen, nedläggningen av lånecentralerna i Stockholm och Malmö och den ständigt ökande tillgången till informationskällor både för bibliotekspersonalen och för medborgarna. En förändrad syn på användarna, med mindre av förmyndarskap från bibliotekens sida och mer av rättighetstänkande, kan också spela in i utvecklingen, menar någon. 

”Allt fler kommuner bevakar sina egna intressen utan att analysera de mera långsiktiga konsekvenserna för användarna”

Ett par respondenter understryker att bibliotekens kärnuppdrag är ge tillgång till information och bygga kunskap. Demokratins skattkammare (2019) lyfter fram bibliotekslagens stadgande att biblioteksverksamhet ska vara tillgänglig för alla och att biblioteken måste samverka för att säkra en jämlik tillgång till information. Min åsikt att bibliotekslagen är motstridig är inte riktig, anser ett par svarande, men den har lett till oönskade konsekvenser som inte är i linje med lagens avsikt. Allt fler kommuner bevakar sina egna intressen utan att analysera de mera långsiktiga konsekvenserna för användarna:  ”År 2020 ser vi tydliga tendenser till ett fragmenterat bibliotekslandskap […].” De restriktioner som flera stora bibliotek har infört för att låna ut sina medier, till exempel att inte alls låna ut köpbara böcker, får orimliga konsekvenser för de minsta biblioteken. Dessa får lägga resurser på att köpa in exempelvis mycket smal facklitteratur. 

Svårigheterna för de mindre biblioteken blir särskilt tydliga när det gäller kurslitteraturen. I svaren ställs krav på att studenternas och vuxenutbildningens behov av medier måste tillgodoses av utbildningarna. 

Olika former av regionala samarbeten inom medieområdet med gemensamma kataloger och stöd i form av transportservice har vuxit fram, vilket har medfört att vissa regioner är i stort sett självförsörjande. Men insatserna ser olika ut och finns inte i alla regioner. 

Nästan alla anser att de nationella fjärrlånerekommendationerna måste ses över. De har förlorat sin relevans och skillnaderna mellan regionerna och biblioteken har blivit större. Det finns förväntningar på att fjärrlånen ska fungera som förr och de bibliotek som tidigare var lånecentraler blir nu ett slags ”pseudolånecentraler”, dock utan statlig ersättning. Det är depåbiblioteken i Umeå och Stockholm som ska användas. Men rimligheten ifrågasätts, såväl när det gäller kostnader som miljöpåverkan, i att skicka fjärrlån till och från Umeå, när medierna finns inom regionen och det oftast även finns en fungerande transportservice. Det är nödvändigt att analysera vad det beror på att beställningarna till depåbiblioteket i Umeå har ökat så kraftigt de senaste åren. Umeå har inte fått ekonomisk kompensation för detta och det är också ett tecken på att systemet inte fungerar. 

E-medierna är som sagt ett stort eget område, som jag inte tog upp i min artikel, men flera påpekar här som exempel att vissa bibliotek får bära stora kostnader för användare som registrerar sig på bibliotek som är välförsedda med e-medier utan att personerna hör hemma i kommunen. Det finns en risk att biblioteken därför begränsar servicen till att gälla de egna invånarna. 

2.   Hur ser ni på utvecklingen? Är den problematisk på kort och/eller lång sikt?

Libris spelar en viktig roll och dess betydelse ökar för att effektivisera fjärrlånen allt eftersom fler bibliotek ansluter sig. Som positivt framhålls också att utvecklingen har bidragit till nya former av samarbeten och nya regionala medieförsörjningsplaner. Problemet är brister i nästa steg, alltså när de regionala samarbetena inte räcker till. Det kan bli orättvisor inom regionen, och där det regionala samarbetet inte är så utvecklat drabbar det de minsta biblioteken och de svagaste kommunerna. Kritik riktas mot Johanna Hanssons uttalande i Biblioteksbladet (BBL) att biblioteket måste söka mera medel för medieinköp (”lyfta frågan till politiken”), det är orealistiskt i de flesta kommuner. 

”Omprioriteringar från service till priviligierade grupper till i bibliotekslagen prioriterade grupper, vilket skulle kunna vara en tänkbar lösning, kan bli svårhanterliga lokalt.”

Biblioteken har knutits närmare till sina huvudmän. Folkbiblioteken måste följa kommunernas policys och avtal och biblioteksplanerna kan innebära både ett större engagemang från kommunledningens sida och en starkare politisk styrning av verksamheten. De regionala biblioteken ingår i kultursamverkansmodellen med motsvarande konsekvenser. De senaste årens tydligare efterfrågestyrning av bibliotekens mediebestånd har förmodligen också gjort dessa mera likartade, vilket kan ha ökat behovet av fjärrlån. Omprioriteringar från service till priviligierade grupper till i bibliotekslagen prioriterade grupper, vilket skulle kunna vara en tänkbar lösning, kan bli svårhanterliga lokalt. SD har till exempel tidigare motionerat i riksdagen om att bibliotekslagens paragraf om mångspråkigt bestånd ska tas bort och hänvisat till ekonomiska skäl. 

Högskole- och forskningsbiblioteken är i högre grad integrerade i sina utbildnings- och forskningsinstitutioner och riktar sig nu snarare inåt än ser sig som en del av det svenska sambiblioteket. De förvärvar alltmer material i digital form och det innebär sämre tillgång till medierna för andra bibliotek. Överhuvudtaget lyfts risken för inlåsnings- och utestängningseffekter av den ökande digitaliseringen fram av flera och de förväntade positiva följderna av digitaliseringen kan istället innebära att tillgången minskar för användarna. Universitetsbiblioteken måste också göra sina samlingar mera tillgängliga. Det gäller till exempel pliktleveranserna. Ett par universitetsbibliotek menar att man fortfarande tar ansvar för medieförsörjningen i landet. 

KB får kritik för att inte ha tagit tag i fjärrlånefrågan och, bland annat med hänvisning till en intervju med Christina Jönsson Adrial i BBL, för att ha förminskat problemen genom att mena att fjärrlånediskussionen återkommer med jämna mellanrum och att den i första hand är en regional fråga. I svaren skymtar ett ifrågasättande om KB förstår omfattningen och betydelsen av fjärrlånen. KB:s rekommendationer är alltför diffusa och utvecklingen har gått från ”strama tyglar till vilda västern”. En respondent ger här flera exempel på ogenomtänkta fjärrlånebeställningar. Ett hållbarhetsperspektiv enligt Agenda 2030 efterlyses i ett par andra svar. 

3.   Vilken är er roll och/eller ert ansvar i denna utveckling?

Ansvaret är otydligt och splittrat. Flera betonar regionbibliotekens ansvar men det tolkas olika i olika regioner. Uppdraget har visserligen förändrats men alla regionbibliotek som har svarat menar att man tar ansvar regionalt och utvecklar samverkan på olika sätt genom kompetensutveckling och erfarenhets- och kunskapsutbyte samt genom att bekosta betaldatabaser och transportlösningar. Fysiska transporter bör i första hand ske regionalt i andra hand nationellt av miljöskäl. Mångspråkiga medier är också ett område som man ser som sin uppgift. Man vill gärna vara med i diskussionen om hur det nationella ansvaret ska fördelas men en nationell aktör, läs KB, måste ta initiativet och vara drivande. De två största folkbiblioteken, Malmö och Stockholm, lyfter också regionbibliotekens ansvar och vill inte ta på sig medieförsörjningen till mindre kommuner utan ekonomisk kompensation. Stockholms stadsbibliotek har dock fått uppdraget och resurserna att driva MLC i nuläget.

KB anser att bidragen till depåbibliotek och MLC ”fungerar som folkbibliotekens ’fjärrlånekompensation’ och är jämförbara i storleksordning”. Ett par svarande menar att det inte är jämförbart och inte fungerar så. 

4.   Om utvecklingen innebär problem, vilka lösningar föreslår ni?

KB behöver vara mera förutseende och aktivt, kräver flera respondenter. Även regionbiblioteken måste arbeta mera med långsiktiga gemensamma lösningar tillsammans med biblioteken i regionen. KB menar att staten skulle kunna stödja utbyggnad av regionala samarbeten. KB bjuder också i höst in till rundabordssamtal om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. 

En respondent antyder att statistiken över fjärrlånen kan vara missvisande. KB redovisar sjunkande fjärrlån men frågan är hur inomregionala lån räknas.

Den ekonomiska situationen lyfts också fram under denna punkt. Det gäller depåbiblioteket i Umeå som måste få ökade anslag från KB. Det ersättningssystem som gäller för forskningsbiblioteken måste omfatta även folkbiblioteken. Åtstramningar sker i många kommuner och medieanslaget ska räcka till flera olika slag av medier och medier i olika former, vilket kan göra att biblioteket i första hand ser till sina egna användare. Portokostnader kan i vissa kommuner belasta medieanslaget, i andra ligga på kommunens centrala anslag. Kostnadseffektiva transportlösningar är viktiga både på grund av att de digitala medierna ofta är ”inlåsta” och att många användare fortfarande föredrar det fysiska mediet. 

5.   Vem/vilka har ansvaret? Vem/vilka andra bör ev. ta ansvaret?

Den här frågan blev felformulerad. Jag menade ansvaret på nationell nivå men flera har helt riktig påpekat att ansvaret finns på alla nivåer. Nästan alla anser att det är KB som nationellt måste ta ett övergripande grepp på medieförsörjningsfrågorna. Ett par väcker dock frågan om att en ny myndighet med ett tydligare uppdrag kan behövas. Fjärrlånerekommendationerna från 2010 har snabbt blivit föråldrade och nya riktlinjer och rutiner måste utarbetas i dialog med de olika nivåerna och med hänsyn till huvudmän och självstyre. Frågan är en viktig del av den kommande nationella biblioteksstrategin. Frågan om tillgången till e-medier måste lösas, liksom den mindre, men viktiga, frågan om vem som tar ansvar för de medier som MTM inte vill hantera. Ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga bibliotekssystemet är nödvändigt.

Slutsatser och reflektioner

Flera respondenter är mycket positiva, tackar för att bis har tagit upp diskussionen och menar att utvecklingen har pågått länge men ganska obemärkt utan att någon har engagerat sig. Den diskussion som har uppstått i Skåne har mest förts regionalt, i alla fall det som har synts utåt. 

Revidering av fjärrlånerekommendationerna

Nästan alla respondenter framhåller alltså att rekommendationerna måste revideras. Det räcker inte att ta upp en dialog ”med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna”. Men genomgående är också att alla på olika sätt beskriver ett större problemkomplex som gäller hela medieförsörjningsområdet och tillgången till medier för alla invånare och som KB eller en eventuell ny myndighet måste ta itu med. Universitetsbibliotekens samlingar ska öppnas och tillgängliggöras. Pliktleveranserna och fjärrlånekompensationen i form av depåbiblioteken är frågor som behöver diskuteras. ”Att vi ska ha ett fungerande sambibliotek för såväl tryckta medier som e-medier är viktigt.” KB måste visa handlingskraft och snarast resolut sätta igång ett arbete eftersom redan många lokala och regionala beslut har fattats, som har fått oönskade konsekvenser och medfört större ojämlikhet i tillgången till medier. Det är helt emot bibliotekslagen. KB har inte har förutsett följderna och inte agerat tillräckligt snabbt. 

Ny finansieringsmodell 

En ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation för hela biblioteksväsendet, alltså inklusive folkbiblioteken, är ett absolut krav, liksom att depåbiblioteket i Umeå får resurser att möta efterfrågan. Men det är anmärkningsvärt, enligt min åsikt, att stadsbiblioteken i Stockholm, Göteborg och Malmö inför restriktioner utan att ta upp diskussionen på en nationell nivå och utan att beakta konsekvenserna för medieförsörjningen i landet. Det är rimligt att Stockholm och Malmö reagerar på det faktum att de inte längre får ersättning för utlån till andra bibliotek. Men har de visat ansvar och verkligen ansträngt sig att få med sig Bibliotekssverige i en aktion för en lösning som gynnar den nationella samverkan som anbefalls i bibliotekslagen? 

Krisberedskap

Flera andra händelser de senaste åren har spetsat till situationen. Stockholms stadsbiblioteks avveckling av tidskriftsbiblioteket och dess stora äldre tidskriftsbestånd har lämnat ett stort tomrum, vars konsekvenser överhuvudtaget inte diskuterats. Allt är verkligen ännu inte digitaliserat! Depåbiblioteket i Umeå valde att stänga under sommaren på grund av bristande resurser. Pandemin har medfört att flera forskningsbibliotek och KB har inskränkt sin service. Folkbiblioteken har agerat på högst olika sätt, från mer eller mindre total nedstängning till omställning med kreativa lösningar, som innebär fortsatt god service. En ny diskussion om sårbarheten behövs och en bättre krisberedskap, när förutsättningarna snabbt ändras och fjärrlåneströmmarna tar nya vägar. Klimat- och miljöfrågor måste också ingå i den diskussionen liksom konsekvenserna när det gäller biblioteket som studieplats och socialt och kulturellt nav. 

Kurslitteraturen

Frågan om kurslitteraturen återkommer i flera av svaren. Olika utbildningar löser studenternas tillgång på olika sätt. Men distansutbildningarna ökar och normalt campusförlagda utbildningar hålls nu under pandemin digitalt. När det införs fler restriktioner innebär det att kraven på de mindre folkbiblioteken blir större att köpa in även sådant som de antagligen inte kommer att ha någon fortsatt användning för. Det gäller även medier på andra språk, där de mindre biblioteken inte kan hålla tillräckliga bestånd, och där MLC:s service inte har varit stabil. Ett sådant läge kan understödja lokala SD-politikers ansträngningar att begränsa bibliotekens mångspråkiga bestånd och service, vilket någon respondent påpekar.

Digitala lösningar

Det framgår att de förhoppningar på digitala lösningar som framförs i Demokratins skattkista och i många andra sammanhang är mera just förhoppningar än realiteter. Visserligen ökar digitaliseringen men det saknas ekonomiska resurser och den går långsamt. En gemensam nationell biblioteksplattform skulle lösa många problem, vilket flera framhåller. Norge är ett föredöme både när det gäller digitalisering av medier och biblioteksplattform och intervjun med nationalbibliotekarien Aslak Sira Myhre i BBL 5/2020 nämns. Förhoppningarna är stora på den kommande nationella biblioteksstrategin.

Ett nytt sambibliotek efterlyses

I upplösning är solidariteten och övertygelsen om att ansvars- och arbetsdelningen inom biblioteksväsendet är effektivt och till ömsesidig nytta. Det har fått konsekvenser som strider mot bibliotekslagen och KB måste snarast ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser. ”Vi kanske måste se med helt nya ögon på hur vi löser detta […].” Mycket kan göras i avvaktan på den nationella biblioteksstrategin som väl inte beräknas presenteras förrän om något år. ”Efterfrågan väntar inte på resultaten från utredningar och strategi.” Av svaren på enkäterna att döma är Bibliotekssverige berett att engagera sig! 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Sven Hallonsten är död

Möte i BiS hösten 1969 eller våren 1970. Sven Hallonsten och Karin Fahller. Foto: BiS arkiv. 

Sven Hallonsten har gått bort efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Sven spelade en viktig roll under BiS första år. Föreningen BiS bildades våren 1969 av en grupp vänstersympatisörer på Biblioteksskolan i Solna, tidskriften bis började ges ut och under läsåret 1969-1970 växte föreningen och verksamheten med skolan som bas. Sven var med redan från början, både i de aktioner som föreningen engagerade sig i, som Författaraktionen 1969, i det redaktionella arbetet med tidskriften, som artikelförfattare och i föreningsarbetet. Han var ofta ordförande (en av flera) på de långa och ibland stormiga stormötena och han tog till orda och blev lyssnad till även på Sveriges Allmänna Biblioteksförenings (SAB:s, numera Svensk biblioteksförenings) årsmöten. 

Som bibliotekarie på kriminalvårdsanstalten Hall gjorde Sven en betydelsefull insats, som säger något om den tiden. Tack vare honom blev nämligen material ur de intagnas tidning Hallbladet, som fängelseledningen försökte stoppa, ett specialnummer av bis. Senare blev han bland annat PR-bibliotekarie på Luleå stadsbibliotek. Svens litteraturintresse förde honom till mångårigt redaktörskap för Norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins och under några år även till uppdrag för Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hans internationella engagemang var stort och han blev bibliotekarie på Världsbiblioteket i Solidaritetshuset i Stockholm. Sven hade ett omfattande kontaktnät och var känd i vida kretsar, han är också för alltid inskriven i BiS historia. 

BiS-veteranerna genom Lena Lundgren