Etikettarkiv: Lena Lundgren

Det svenska sambiblioteket krackelerar – ett helt nytt behövs!

I bis nummer 3/2020 ställde Lena Lundgren frågan om det svenska sambiblioteket är på väg att krackelera. Intressanta svar kom in på den enkät, som hon skickade ut till en rad viktiga aktörer efter artikeln.

Text: Lena Lundgren

Illustration Tobias Johansson

I förra numret av bis skrev jag en artikel, ”Krackelerar det svenska sambiblioteket?”, där jag översiktligt försökte beskriva utvecklingen när det gäller folkbibliotekens fjärrlån och en del därmed sammanhängande problem. Artikeln slutade med en fråga: Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Jag ställde där frågan till Kungliga biblioteket (KB) och Svensk biblioteksförening (Svb) men det är ju många flera som är berörda.

Jag bestämde mig för att följa upp artikeln och skickade den därför till en rad viktiga aktörer och bad dem kommentera artikeln utifrån följande frågor:

1.   Är beskrivningen i artikeln i stort sett riktig?

2.   Hur ser ni på utvecklingen? Är den problematisk på kort och/eller lång sikt?

3.   Vilken är er roll och/eller ert ansvar i denna utveckling?

4.   Om utvecklingen innebär problem, vilka lösningar föreslår ni?

5.   Vem/vilka har ansvaret? Vem/vilka andra bör eventuellt ta ansvaret?

Trettiosex institutioner, som forskningsbibliotek, regionbibliotek, större stadsbibliotek samt KB, Kulturrådet, depåbiblioteket i Umeå, MTM (Myndigheten för tillgängliga medier), MLC (Mångspråkiga lånecentralen) samt Svb fick frågorna och glädjande många, arton stycken, har lämnat kortare eller längre svar. Ett par respondenter svarar för flera kolleger som de har samrått med och tre, bland andra KUR, svarar att de avstår från att yttra sig. Ganska många kommentarer är utförliga och synpunktsrika och alla är mycket intressanta. Jag tackar er som har lagt ner tid och engagemang på svaren och ska göra mitt bästa för att redovisa dem på ett rättvisande sätt! 

Några har påpekat ett par mindre fel (till exempel att det står ILC i stället för MLC), förtydliganden angående just MLC och sådant som saknas i min artikel, vilket jag tacksamt har noterat. De digitala medierna, som naturligtvis är mycket viktiga för att tillgodose en jämlik tillgång till medier, tog jag inte upp eftersom det handlar om ett ännu mera komplext problem, som fordrar en särskild genomgång, men flera saknar med all rätt det området. Svaren är anonymiserade (utom från KB där Christina Jönsson Adrial anser att hon, som representant för en myndighet, inte bör svara anonymt) och återges under frågorna. Mina reflektioner och kommentarer finns sist i artikeln. 

1.  Är beskrivningen i artikeln i stort sett riktig?

Nästan alla som har svarat anser att min beskrivning i stora drag är riktig. ”Ja, beskrivningen stämmer väldigt bra med den verklighet vi upplever som ’vanligt’ relativt stort folkbibliotek, Libris-bibliotek sedan 2013.” Ett par forskningsbibliotek känner inte att beskrivningen direkt berör dem, men följer utvecklingen. Biblioteken är, förutom av den tekniska utvecklingen, påverkade av en rad andra stora samhällsförändringar utanför biblioteksvärlden. Förändringar inom biblioteksområdet är bland mycket annat den reviderade bibliotekslagen 2013, som fråntog regionbiblioteken ansvaret för den kompletterande medieförsörjningen, nedläggningen av lånecentralerna i Stockholm och Malmö och den ständigt ökande tillgången till informationskällor både för bibliotekspersonalen och för medborgarna. En förändrad syn på användarna, med mindre av förmyndarskap från bibliotekens sida och mer av rättighetstänkande, kan också spela in i utvecklingen, menar någon. 

”Allt fler kommuner bevakar sina egna intressen utan att analysera de mera långsiktiga konsekvenserna för användarna”

Ett par respondenter understryker att bibliotekens kärnuppdrag är ge tillgång till information och bygga kunskap. Demokratins skattkammare (2019) lyfter fram bibliotekslagens stadgande att biblioteksverksamhet ska vara tillgänglig för alla och att biblioteken måste samverka för att säkra en jämlik tillgång till information. Min åsikt att bibliotekslagen är motstridig är inte riktig, anser ett par svarande, men den har lett till oönskade konsekvenser som inte är i linje med lagens avsikt. Allt fler kommuner bevakar sina egna intressen utan att analysera de mera långsiktiga konsekvenserna för användarna:  ”År 2020 ser vi tydliga tendenser till ett fragmenterat bibliotekslandskap […].” De restriktioner som flera stora bibliotek har infört för att låna ut sina medier, till exempel att inte alls låna ut köpbara böcker, får orimliga konsekvenser för de minsta biblioteken. Dessa får lägga resurser på att köpa in exempelvis mycket smal facklitteratur. 

Svårigheterna för de mindre biblioteken blir särskilt tydliga när det gäller kurslitteraturen. I svaren ställs krav på att studenternas och vuxenutbildningens behov av medier måste tillgodoses av utbildningarna. 

Olika former av regionala samarbeten inom medieområdet med gemensamma kataloger och stöd i form av transportservice har vuxit fram, vilket har medfört att vissa regioner är i stort sett självförsörjande. Men insatserna ser olika ut och finns inte i alla regioner. 

Nästan alla anser att de nationella fjärrlånerekommendationerna måste ses över. De har förlorat sin relevans och skillnaderna mellan regionerna och biblioteken har blivit större. Det finns förväntningar på att fjärrlånen ska fungera som förr och de bibliotek som tidigare var lånecentraler blir nu ett slags ”pseudolånecentraler”, dock utan statlig ersättning. Det är depåbiblioteken i Umeå och Stockholm som ska användas. Men rimligheten ifrågasätts, såväl när det gäller kostnader som miljöpåverkan, i att skicka fjärrlån till och från Umeå, när medierna finns inom regionen och det oftast även finns en fungerande transportservice. Det är nödvändigt att analysera vad det beror på att beställningarna till depåbiblioteket i Umeå har ökat så kraftigt de senaste åren. Umeå har inte fått ekonomisk kompensation för detta och det är också ett tecken på att systemet inte fungerar. 

E-medierna är som sagt ett stort eget område, som jag inte tog upp i min artikel, men flera påpekar här som exempel att vissa bibliotek får bära stora kostnader för användare som registrerar sig på bibliotek som är välförsedda med e-medier utan att personerna hör hemma i kommunen. Det finns en risk att biblioteken därför begränsar servicen till att gälla de egna invånarna. 

2.   Hur ser ni på utvecklingen? Är den problematisk på kort och/eller lång sikt?

Libris spelar en viktig roll och dess betydelse ökar för att effektivisera fjärrlånen allt eftersom fler bibliotek ansluter sig. Som positivt framhålls också att utvecklingen har bidragit till nya former av samarbeten och nya regionala medieförsörjningsplaner. Problemet är brister i nästa steg, alltså när de regionala samarbetena inte räcker till. Det kan bli orättvisor inom regionen, och där det regionala samarbetet inte är så utvecklat drabbar det de minsta biblioteken och de svagaste kommunerna. Kritik riktas mot Johanna Hanssons uttalande i Biblioteksbladet (BBL) att biblioteket måste söka mera medel för medieinköp (”lyfta frågan till politiken”), det är orealistiskt i de flesta kommuner. 

”Omprioriteringar från service till priviligierade grupper till i bibliotekslagen prioriterade grupper, vilket skulle kunna vara en tänkbar lösning, kan bli svårhanterliga lokalt.”

Biblioteken har knutits närmare till sina huvudmän. Folkbiblioteken måste följa kommunernas policys och avtal och biblioteksplanerna kan innebära både ett större engagemang från kommunledningens sida och en starkare politisk styrning av verksamheten. De regionala biblioteken ingår i kultursamverkansmodellen med motsvarande konsekvenser. De senaste årens tydligare efterfrågestyrning av bibliotekens mediebestånd har förmodligen också gjort dessa mera likartade, vilket kan ha ökat behovet av fjärrlån. Omprioriteringar från service till priviligierade grupper till i bibliotekslagen prioriterade grupper, vilket skulle kunna vara en tänkbar lösning, kan bli svårhanterliga lokalt. SD har till exempel tidigare motionerat i riksdagen om att bibliotekslagens paragraf om mångspråkigt bestånd ska tas bort och hänvisat till ekonomiska skäl. 

Högskole- och forskningsbiblioteken är i högre grad integrerade i sina utbildnings- och forskningsinstitutioner och riktar sig nu snarare inåt än ser sig som en del av det svenska sambiblioteket. De förvärvar alltmer material i digital form och det innebär sämre tillgång till medierna för andra bibliotek. Överhuvudtaget lyfts risken för inlåsnings- och utestängningseffekter av den ökande digitaliseringen fram av flera och de förväntade positiva följderna av digitaliseringen kan istället innebära att tillgången minskar för användarna. Universitetsbiblioteken måste också göra sina samlingar mera tillgängliga. Det gäller till exempel pliktleveranserna. Ett par universitetsbibliotek menar att man fortfarande tar ansvar för medieförsörjningen i landet. 

KB får kritik för att inte ha tagit tag i fjärrlånefrågan och, bland annat med hänvisning till en intervju med Christina Jönsson Adrial i BBL, för att ha förminskat problemen genom att mena att fjärrlånediskussionen återkommer med jämna mellanrum och att den i första hand är en regional fråga. I svaren skymtar ett ifrågasättande om KB förstår omfattningen och betydelsen av fjärrlånen. KB:s rekommendationer är alltför diffusa och utvecklingen har gått från ”strama tyglar till vilda västern”. En respondent ger här flera exempel på ogenomtänkta fjärrlånebeställningar. Ett hållbarhetsperspektiv enligt Agenda 2030 efterlyses i ett par andra svar. 

3.   Vilken är er roll och/eller ert ansvar i denna utveckling?

Ansvaret är otydligt och splittrat. Flera betonar regionbibliotekens ansvar men det tolkas olika i olika regioner. Uppdraget har visserligen förändrats men alla regionbibliotek som har svarat menar att man tar ansvar regionalt och utvecklar samverkan på olika sätt genom kompetensutveckling och erfarenhets- och kunskapsutbyte samt genom att bekosta betaldatabaser och transportlösningar. Fysiska transporter bör i första hand ske regionalt i andra hand nationellt av miljöskäl. Mångspråkiga medier är också ett område som man ser som sin uppgift. Man vill gärna vara med i diskussionen om hur det nationella ansvaret ska fördelas men en nationell aktör, läs KB, måste ta initiativet och vara drivande. De två största folkbiblioteken, Malmö och Stockholm, lyfter också regionbibliotekens ansvar och vill inte ta på sig medieförsörjningen till mindre kommuner utan ekonomisk kompensation. Stockholms stadsbibliotek har dock fått uppdraget och resurserna att driva MLC i nuläget.

KB anser att bidragen till depåbibliotek och MLC ”fungerar som folkbibliotekens ’fjärrlånekompensation’ och är jämförbara i storleksordning”. Ett par svarande menar att det inte är jämförbart och inte fungerar så. 

4.   Om utvecklingen innebär problem, vilka lösningar föreslår ni?

KB behöver vara mera förutseende och aktivt, kräver flera respondenter. Även regionbiblioteken måste arbeta mera med långsiktiga gemensamma lösningar tillsammans med biblioteken i regionen. KB menar att staten skulle kunna stödja utbyggnad av regionala samarbeten. KB bjuder också i höst in till rundabordssamtal om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. 

En respondent antyder att statistiken över fjärrlånen kan vara missvisande. KB redovisar sjunkande fjärrlån men frågan är hur inomregionala lån räknas.

Den ekonomiska situationen lyfts också fram under denna punkt. Det gäller depåbiblioteket i Umeå som måste få ökade anslag från KB. Det ersättningssystem som gäller för forskningsbiblioteken måste omfatta även folkbiblioteken. Åtstramningar sker i många kommuner och medieanslaget ska räcka till flera olika slag av medier och medier i olika former, vilket kan göra att biblioteket i första hand ser till sina egna användare. Portokostnader kan i vissa kommuner belasta medieanslaget, i andra ligga på kommunens centrala anslag. Kostnadseffektiva transportlösningar är viktiga både på grund av att de digitala medierna ofta är ”inlåsta” och att många användare fortfarande föredrar det fysiska mediet. 

5.   Vem/vilka har ansvaret? Vem/vilka andra bör ev. ta ansvaret?

Den här frågan blev felformulerad. Jag menade ansvaret på nationell nivå men flera har helt riktig påpekat att ansvaret finns på alla nivåer. Nästan alla anser att det är KB som nationellt måste ta ett övergripande grepp på medieförsörjningsfrågorna. Ett par väcker dock frågan om att en ny myndighet med ett tydligare uppdrag kan behövas. Fjärrlånerekommendationerna från 2010 har snabbt blivit föråldrade och nya riktlinjer och rutiner måste utarbetas i dialog med de olika nivåerna och med hänsyn till huvudmän och självstyre. Frågan är en viktig del av den kommande nationella biblioteksstrategin. Frågan om tillgången till e-medier måste lösas, liksom den mindre, men viktiga, frågan om vem som tar ansvar för de medier som MTM inte vill hantera. Ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga bibliotekssystemet är nödvändigt.

Slutsatser och reflektioner

Flera respondenter är mycket positiva, tackar för att bis har tagit upp diskussionen och menar att utvecklingen har pågått länge men ganska obemärkt utan att någon har engagerat sig. Den diskussion som har uppstått i Skåne har mest förts regionalt, i alla fall det som har synts utåt. 

Revidering av fjärrlånerekommendationerna

Nästan alla respondenter framhåller alltså att rekommendationerna måste revideras. Det räcker inte att ta upp en dialog ”med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna”. Men genomgående är också att alla på olika sätt beskriver ett större problemkomplex som gäller hela medieförsörjningsområdet och tillgången till medier för alla invånare och som KB eller en eventuell ny myndighet måste ta itu med. Universitetsbibliotekens samlingar ska öppnas och tillgängliggöras. Pliktleveranserna och fjärrlånekompensationen i form av depåbiblioteken är frågor som behöver diskuteras. ”Att vi ska ha ett fungerande sambibliotek för såväl tryckta medier som e-medier är viktigt.” KB måste visa handlingskraft och snarast resolut sätta igång ett arbete eftersom redan många lokala och regionala beslut har fattats, som har fått oönskade konsekvenser och medfört större ojämlikhet i tillgången till medier. Det är helt emot bibliotekslagen. KB har inte har förutsett följderna och inte agerat tillräckligt snabbt. 

Ny finansieringsmodell 

En ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation för hela biblioteksväsendet, alltså inklusive folkbiblioteken, är ett absolut krav, liksom att depåbiblioteket i Umeå får resurser att möta efterfrågan. Men det är anmärkningsvärt, enligt min åsikt, att stadsbiblioteken i Stockholm, Göteborg och Malmö inför restriktioner utan att ta upp diskussionen på en nationell nivå och utan att beakta konsekvenserna för medieförsörjningen i landet. Det är rimligt att Stockholm och Malmö reagerar på det faktum att de inte längre får ersättning för utlån till andra bibliotek. Men har de visat ansvar och verkligen ansträngt sig att få med sig Bibliotekssverige i en aktion för en lösning som gynnar den nationella samverkan som anbefalls i bibliotekslagen? 

Krisberedskap

Flera andra händelser de senaste åren har spetsat till situationen. Stockholms stadsbiblioteks avveckling av tidskriftsbiblioteket och dess stora äldre tidskriftsbestånd har lämnat ett stort tomrum, vars konsekvenser överhuvudtaget inte diskuterats. Allt är verkligen ännu inte digitaliserat! Depåbiblioteket i Umeå valde att stänga under sommaren på grund av bristande resurser. Pandemin har medfört att flera forskningsbibliotek och KB har inskränkt sin service. Folkbiblioteken har agerat på högst olika sätt, från mer eller mindre total nedstängning till omställning med kreativa lösningar, som innebär fortsatt god service. En ny diskussion om sårbarheten behövs och en bättre krisberedskap, när förutsättningarna snabbt ändras och fjärrlåneströmmarna tar nya vägar. Klimat- och miljöfrågor måste också ingå i den diskussionen liksom konsekvenserna när det gäller biblioteket som studieplats och socialt och kulturellt nav. 

Kurslitteraturen

Frågan om kurslitteraturen återkommer i flera av svaren. Olika utbildningar löser studenternas tillgång på olika sätt. Men distansutbildningarna ökar och normalt campusförlagda utbildningar hålls nu under pandemin digitalt. När det införs fler restriktioner innebär det att kraven på de mindre folkbiblioteken blir större att köpa in även sådant som de antagligen inte kommer att ha någon fortsatt användning för. Det gäller även medier på andra språk, där de mindre biblioteken inte kan hålla tillräckliga bestånd, och där MLC:s service inte har varit stabil. Ett sådant läge kan understödja lokala SD-politikers ansträngningar att begränsa bibliotekens mångspråkiga bestånd och service, vilket någon respondent påpekar.

Digitala lösningar

Det framgår att de förhoppningar på digitala lösningar som framförs i Demokratins skattkista och i många andra sammanhang är mera just förhoppningar än realiteter. Visserligen ökar digitaliseringen men det saknas ekonomiska resurser och den går långsamt. En gemensam nationell biblioteksplattform skulle lösa många problem, vilket flera framhåller. Norge är ett föredöme både när det gäller digitalisering av medier och biblioteksplattform och intervjun med nationalbibliotekarien Aslak Sira Myhre i BBL 5/2020 nämns. Förhoppningarna är stora på den kommande nationella biblioteksstrategin.

Ett nytt sambibliotek efterlyses

I upplösning är solidariteten och övertygelsen om att ansvars- och arbetsdelningen inom biblioteksväsendet är effektivt och till ömsesidig nytta. Det har fått konsekvenser som strider mot bibliotekslagen och KB måste snarast ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser. ”Vi kanske måste se med helt nya ögon på hur vi löser detta […].” Mycket kan göras i avvaktan på den nationella biblioteksstrategin som väl inte beräknas presenteras förrän om något år. ”Efterfrågan väntar inte på resultaten från utredningar och strategi.” Av svaren på enkäterna att döma är Bibliotekssverige berett att engagera sig! 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Sven Hallonsten är död

Möte i BiS hösten 1969 eller våren 1970. Sven Hallonsten och Karin Fahller. Foto: BiS arkiv. 

Sven Hallonsten har gått bort efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Sven spelade en viktig roll under BiS första år. Föreningen BiS bildades våren 1969 av en grupp vänstersympatisörer på Biblioteksskolan i Solna, tidskriften bis började ges ut och under läsåret 1969-1970 växte föreningen och verksamheten med skolan som bas. Sven var med redan från början, både i de aktioner som föreningen engagerade sig i, som Författaraktionen 1969, i det redaktionella arbetet med tidskriften, som artikelförfattare och i föreningsarbetet. Han var ofta ordförande (en av flera) på de långa och ibland stormiga stormötena och han tog till orda och blev lyssnad till även på Sveriges Allmänna Biblioteksförenings (SAB:s, numera Svensk biblioteksförenings) årsmöten. 

Som bibliotekarie på kriminalvårdsanstalten Hall gjorde Sven en betydelsefull insats, som säger något om den tiden. Tack vare honom blev nämligen material ur de intagnas tidning Hallbladet, som fängelseledningen försökte stoppa, ett specialnummer av bis. Senare blev han bland annat PR-bibliotekarie på Luleå stadsbibliotek. Svens litteraturintresse förde honom till mångårigt redaktörskap för Norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins och under några år även till uppdrag för Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hans internationella engagemang var stort och han blev bibliotekarie på Världsbiblioteket i Solidaritetshuset i Stockholm. Sven hade ett omfattande kontaktnät och var känd i vida kretsar, han är också för alltid inskriven i BiS historia. 

BiS-veteranerna genom Lena Lundgren

Barnbiblioteken måste få ta plats!

Hur kan barnbiblioteken stärkas? Forskare, utvecklingsledare och bibliotekschefer svarar. Barnbiblioteken måste få sin rättmätiga andel av satsningarna när kulturministern lägger fram sitt förslag till en nationell biblioteksstrategi för riksdagen.

Text: Lena Lundgren 

Illustration: Eleonor Pavlov 

Barnbiblioteken har behandlats mycket njuggt i det slutgiltiga förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare. Det speglar ett torftigt förarbete. Av alla de rapporter, dialogmöten, föredragningar, samråd och diskussioner, som arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi initierade och redovisade, och som utgör grundmaterialet för förslaget, handlade bara en direkt om barnbibliotek. Den studien genomfördes och publicerades i sista stund och var mycket bristfällig. I remissvar, under föredragningar och möten hade ändå barnbibliotekarier, bibliotekschefer och forskare påpekat, att eftersom barnverksamheten på de flesta folkbibliotek utgör hälften av verksamheten så måste barnen få sitt eget avsnitt med strategiska förslag som kan föra utvecklingen framåt.

Införandet av FN:s barnkonvention som svensk lag 2020 understryker behovet av en genomtänkt satsning på barnbiblioteken. (Skolbiblioteken har fått stor uppmärksamhet i utredningen och får förhoppningsvis del av de strategiska satsningarna.) Frågan är om den sista remissrundan, den till kulturdepartementet, kommer att medföra att den nationella strategin, i sin slutgiltiga form, tar ett mera resolut grepp om verksamheten för barn och unga?

Vad anser spetskompetensen?

Rapporten Biblioteken behöver barnen – behöver barnen biblioteken? kom alltså inte med något intressant material som kunde föra diskussionen framåt. Jag ska emellertid inte gå in på den här. I stället ska jag redovisa en enkät som jag nu, inför arbetet med bis jubileumsnummer och för att få fram mera välgrundade synpunkter, har riktat direkt till ett antal personer som är betydelsefulla för barnbibliotekens utveckling. En liknande, men mera genomarbetad, kunde ha genomförts av arbetsgruppen. Det är en blygsam undersökning, som dock pekar ut några viktiga strategiska huvudspår.

Frågorna som jag ställde till utvecklingsledarna vid läns/ regionbiblioteken samt några forskare och bibliotekarier, totalt 33 personer, var: Vad tycker ni behöver göras på nationell nivå för att stärka och utveckla barnbiblioteken? Vilket uppdrag tycker ni ska ges till KB gällande barnverksamheten om och när KB kommer att få ”ett tydligare uppdrag att stödja hela biblioteksväsendet” (s. 32 i förslaget)? Jag bad om korta reflektioner utifrån respondenternas uppdrag och erfaren- heter. Svar kom in från 12 personer, vilket jag betraktar som bra, med tanke på det informella sammanhanget. (Ett stort tack för svaren!) Jag redovisar de förslag som handlar om den nationella nivån och sammanfattar dem under några huvudpunkter. Mina egna reflektioner avslutar artikeln.

Utökad och bättre utbildning och fortbildning

Behovet av utbildning och fortbildning om verksamhet med barn och unga med inriktning på bibliotekens utmaningar är den fråga som flest lyfter fram. Större betoning på delaktighet, nätverkande, litteraturpedagogik och tillgänglighet inom grundutbildningen nämns, liksom bättre samhällsorientering, där de tidigare fältstudierna på lokala bibliotek efterlyses.

Fortbildning för barnbibliotekarier behövs om metodutveckling med fördjupning framförallt i delaktighet och barns litteraciteter i bred mening. En utvidgning av Bokstart kräver särskild fortbildning för att syftet med satsningen ska kunna uppnås. Samtal som metod, både med barn och deras vuxna, är ett viktigt utvecklingsområde. Fortbildningen ska förankras i forskning och genomföras i samverkan mellan lärosäten och regionbiblioteken så att både den vetenskapliga nivån garanteras och så många som möjligt kan delta i den. Utbildning och fortbildning ska stödjas av en webbplats som samlar all relevant forskning, projektredovisningar, rapporter och studier.

Men även fortbildning för all bibliotekspersonal efterlyses, med tanke på att barnen oftast möter personal som inte är barnbibliotekarier vid sina besök. Få bibliotek har bemannade informationsdiskar på barnavdelningarna. Läsdelegationens förslag när det gäller fortbildning i form av ett ”läsfrämjandelyft” för bibliotekspersonal tillstyrks (Barns och ungas läsning, s. 149-151). 

barn som står med demonstrationsskyltar runt texten "barnbibliotek".

Mer forskning

Forskning om barn på bibliotek är ett mycket eftersatt område. En del har gjorts de senaste åren, och Regionbibliotek Stockholm framhålls som ett föredöme. Men mycket mer behöver göras och dessutom sammanställningar och bättre spridning av forskningsresultaten. De nya satsningar på språk- och läsfrämjande arbete som görs, framför allt utökning över hela landet av Bokstart till de små barnen och deras familjer, måste beforskas för att kunna dels utvärderas, dels bidra till fördjupad kunskap och förståelse. För Bokstart behöver också fler varianter prövas och studeras.

Forskningen måste våga gå på djupet, ifrågasätta, diskutera syftet med den läsfrämjande verksamheten, utgå från barnets perspektiv, barns litteraciteter, deras läspraktiker och syn på läsning och på biblioteken. Arbete med delaktighet och barns rättigheter är särskilt viktiga områden, de är avgö rande för att barnbiblioteken ska upplevas som angelägna av barn.

Samordning av nationellt läsfrämjande arbete

Ambitiöst arbete för att främja språkutveckling, läsning och mediekunskap pågår lokalt, men också i form av nationella insatser som Bokstart, Sommarboken, barnbokskatalogen och tidigare Bokjuryn (som pågår lokalt fast den nationella samordningen har lagts ner). Andra aktörer driver Läsborgarmärket (Akademibokhandeln), Barnens romanpris (SR P1) och MIK för mig (Medierådet). 

Samordning av de nationella läsfrämjande tjänsterna skulle, oberoende av aktör, kunna samordnas på en gemensam plattform och presenteras och erbjuda material, helst gratis. Det skulle ge större genomslag, underlätta för biblioteken och möjliggöra deltagande även för de mindre biblioteken.

Utbyggda digitala tjänster

De flesta framhåller med eftertryck att de nationella digitala tjänsterna för barn, Bibblix, Barnens bibliotek och Polarbibblo, måste utvecklas, få fast organisation och långsiktiga finansiella lösningar. Inriktningen ska vara läsning, litteratur, skrivande, berättande och skapande i olika former. Det är helt omöjligt för enskilda bibliotek att utarbeta och finansiera sådana digitala tjänster. Behovet av en plattform för Bokstart lyfts också. Ytterligare ett förslag är att föra samman de befintliga tjänsterna tillsammans med UR:s och SR:s program och andra, som Polyglutt och Ugglo, på en gemensam plattform för att öka tillgängligheten för alla barn.

En inspirerande och lättanvänd bibliotekskatalog eller gränssnitt för befintliga kataloger, inte bara för barn utan även för andra ovana användare, är också ett starkt önskemål. Flera försök har gjorts i den riktningen men det krävs en större och mera målmedveten insats på nationell nivå av KB.

Digitalt först behöver ett tydligt barn och unga-spår. Detta borde vara ett ansvar för KB, och är ett exempel på hur KB skulle kunna lägga ett barnperspektiv på fler verksamheter.

Stöd för tjänster och inköp av böcker på andra språk

Svårigheterna att köpa in barn- och ungdomsböcker på andra språk är mycket stora, vilket påpekas av flera. Det behövs ett effektivt stöd i alla delar av den mångspråkiga verksamheten. Ett förslag är att Internationella biblioteket får i uppdrag att även fungera som inköpskanal och erbjuda katalogposter. Ett bättre stöd för arbetet med minoritetsspråken efterlyses också.

Rättmätig andel av resurserna

Att barn och unga måste få sin rimliga andel av bibliotekens resurser, tas också upp i flera svar. Enligt bibliotekslagen ska barn prioriteras, men ingen stämmer av om detta krav uppfylls och i själva verket ligger de flesta bibliotek långt från detta mål. Detta gäller också KB, som inte i sina nationella uppdrag, till exempel biblioteksstatistiken, ägnar lika mycket uppmärksamhet åt verksamheten för barn och unga.

Barnbibliotekarierna måste ges förutsättningar och resurser för samverkan ”för att skapa nya platser i närsamhället där barn och unga får tas på allvar, utvecklas, vara delaktiga och uppleva konst själva eller tillsammans med andra” (citat ur ett av svaren). Detta ska betonas i biblioteksplaner och skolbiblioteksplaner och krav på särskilda barnbiblioteksplaner ska ställas. Resursfördelningen måste utvärderas utifrån checklistor och statistik av KB.

”All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning.”

Den nationella strategin, då?

Men tar inte förslaget till nationell biblioteksstrategi upp de här idéerna? Bara delvis och bara otydligt. I de sex strategiska reformer som föreslås, tas kompetensutveckling för all biblio- tekspersonal upp, ingen speciell om verksamhet för barn och unga. ”Redan utvecklade digitala bibliotekstjänster för barn” föreslås få en permanent statlig finansiering, och det är väl bra, men inget sägs om placering eller utveckling av tjänsterna. Mångspråkig biblioteksverksamhet och verksamhet för de nationella minoriteterna ska stärkas rent allmänt, men inga förslag finns om särskilda satsningar för barn och unga och deras medier.

En ”riksbarnbibliotekarie” behövs!

Undersökningen kan sägas vara ett komplement till BiS remissvar (se BiS hemsida) när det gäller barnbiblioteksverksamheten. Svaren förtydligar var de nationella satsningarna, genom uppdrag till KB och, vilket flera framhåller, även till andra statliga aktörer, bedöms vara mest verksamma av nyck- elpersoner inom området. Full finansiering av insatserna är nödvändig.

Verksamhet för målgruppen barn och unga ingår i någon mån i grundutbildningen men i huvudsak erbjuds den som valbara kurser och eget val av ämne för projekt och uppsatser. Eftersom många bibliotekarier börjar sin yrkeskarriär med barn- och ungdomsverksamhet behövs ett uppdrag till utbildningarna att ge större utrymme åt denna målgrupp. Uppdraget ska också omfatta samarbete med regionbiblioteken så att fortbildningen även kan nå personal på små bibliotek. Det är ett stort problem att de mindre biblioteken inte har resurser att utnyttja den fortbildning som ändå erbjuds. 

De olika digitala tjänsterna måste med nödvändighet finnas på flera olika plattformar, även om så många tjänster som möjligt samordnas. För att underlätta för användarna, barn, deras vuxna och professionerna, kan materialet samlas på två plattformar, en direkt riktad till barn, en till vuxna, med konkret innehåll och med länkar till övriga resurser.

”Viktigast är det demokratiska uppdraget, att barnbiblioteken blir tillgängliga för alla barn.” (Citat ur ett av svaren) Ett uppdrag till KB, Kulturrådet, Socialstyrelsen och Skolverket att samverka när det gäller språk- och läsfrämjande arbete riktat till de små barnen och deras föräldrar är nödvändigt för att Bokstart ska få genomslag. Bokstart är överhuvudtaget en mycket angelägen strategisk nationell satsning med förväntade positiva resultat om den genomförs fullt ut med de resurser för fortbildning, forskning och samverkan som krävs.

Det är tydligt att KB:s förståelse, eller brist på förståelse, för barnbiblioteken och deras betydelse blir avgörande för att verksamheten ska få det utvecklingsstöd som är nödvändigt. Kulturministern och kulturdepartementet måste ta ett helhetsgrepp och uttryckligen uppdra åt KB att i enlighet med bibliotekslagen prioritera barn- och ungdomsverksamheten.

En viktig insats, som skulle stödja barnbiblioteken, göra dem mindre utsatta och medföra att de slipper konkurrera med mera resursstarka och högröstade biblioteksverksamheter, är att kulturministern uppdrar åt KB att inrätta en tjänst som ”riksbarnbibliotekarie” under tre år. Denna kan fungera som ett slags ”controller” av att bibliotekslagens formuleringar om barn som en prioriterad grupp uppfylls såväl nationellt som i de regionala och lokala biblioteksplanerna. Riksbarnbibliotekarien kan också medverka till att ”den statistik och andra utvärderingsmetoder” utvecklas, som efterlyses i Demokratins skattkammare (s. 9). Efter tre år kan resultatet utvärderas och beslut fattas om eventuell fortsättning.

All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning. Bland annat med tanke på att barnkonventionen blir svensk lag 2020 är det självklart att barnen ges ett eget avsnitt med särskilt utpekade insatser i den nationella biblioteksstrategin.

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57. Tillgänglig i elektronisk form via regeringskansliets hemsida.

Behöver biblioteken barnen – eller är det barnen som behöver biblioteken? (2017). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via KB:s hemsida.

Demokratins skattkammare: förslag till en nationell biblioteksstrategi (2019). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via Libris eller KB:s hemsida.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt