Etikettarkiv: Lena Lundgren

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Sven Hallonsten är död

Möte i BiS hösten 1969 eller våren 1970. Sven Hallonsten och Karin Fahller. Foto: BiS arkiv. 

Sven Hallonsten har gått bort efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Sven spelade en viktig roll under BiS första år. Föreningen BiS bildades våren 1969 av en grupp vänstersympatisörer på Biblioteksskolan i Solna, tidskriften bis började ges ut och under läsåret 1969-1970 växte föreningen och verksamheten med skolan som bas. Sven var med redan från början, både i de aktioner som föreningen engagerade sig i, som Författaraktionen 1969, i det redaktionella arbetet med tidskriften, som artikelförfattare och i föreningsarbetet. Han var ofta ordförande (en av flera) på de långa och ibland stormiga stormötena och han tog till orda och blev lyssnad till även på Sveriges Allmänna Biblioteksförenings (SAB:s, numera Svensk biblioteksförenings) årsmöten. 

Som bibliotekarie på kriminalvårdsanstalten Hall gjorde Sven en betydelsefull insats, som säger något om den tiden. Tack vare honom blev nämligen material ur de intagnas tidning Hallbladet, som fängelseledningen försökte stoppa, ett specialnummer av bis. Senare blev han bland annat PR-bibliotekarie på Luleå stadsbibliotek. Svens litteraturintresse förde honom till mångårigt redaktörskap för Norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins och under några år även till uppdrag för Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hans internationella engagemang var stort och han blev bibliotekarie på Världsbiblioteket i Solidaritetshuset i Stockholm. Sven hade ett omfattande kontaktnät och var känd i vida kretsar, han är också för alltid inskriven i BiS historia. 

BiS-veteranerna genom Lena Lundgren

Barnbiblioteken måste få ta plats!

Hur kan barnbiblioteken stärkas? Forskare, utvecklingsledare och bibliotekschefer svarar. Barnbiblioteken måste få sin rättmätiga andel av satsningarna när kulturministern lägger fram sitt förslag till en nationell biblioteksstrategi för riksdagen.

Text: Lena Lundgren 

Illustration: Eleonor Pavlov 

Barnbiblioteken har behandlats mycket njuggt i det slutgiltiga förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare. Det speglar ett torftigt förarbete. Av alla de rapporter, dialogmöten, föredragningar, samråd och diskussioner, som arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi initierade och redovisade, och som utgör grundmaterialet för förslaget, handlade bara en direkt om barnbibliotek. Den studien genomfördes och publicerades i sista stund och var mycket bristfällig. I remissvar, under föredragningar och möten hade ändå barnbibliotekarier, bibliotekschefer och forskare påpekat, att eftersom barnverksamheten på de flesta folkbibliotek utgör hälften av verksamheten så måste barnen få sitt eget avsnitt med strategiska förslag som kan föra utvecklingen framåt.

Införandet av FN:s barnkonvention som svensk lag 2020 understryker behovet av en genomtänkt satsning på barnbiblioteken. (Skolbiblioteken har fått stor uppmärksamhet i utredningen och får förhoppningsvis del av de strategiska satsningarna.) Frågan är om den sista remissrundan, den till kulturdepartementet, kommer att medföra att den nationella strategin, i sin slutgiltiga form, tar ett mera resolut grepp om verksamheten för barn och unga?

Vad anser spetskompetensen?

Rapporten Biblioteken behöver barnen – behöver barnen biblioteken? kom alltså inte med något intressant material som kunde föra diskussionen framåt. Jag ska emellertid inte gå in på den här. I stället ska jag redovisa en enkät som jag nu, inför arbetet med bis jubileumsnummer och för att få fram mera välgrundade synpunkter, har riktat direkt till ett antal personer som är betydelsefulla för barnbibliotekens utveckling. En liknande, men mera genomarbetad, kunde ha genomförts av arbetsgruppen. Det är en blygsam undersökning, som dock pekar ut några viktiga strategiska huvudspår.

Frågorna som jag ställde till utvecklingsledarna vid läns/ regionbiblioteken samt några forskare och bibliotekarier, totalt 33 personer, var: Vad tycker ni behöver göras på nationell nivå för att stärka och utveckla barnbiblioteken? Vilket uppdrag tycker ni ska ges till KB gällande barnverksamheten om och när KB kommer att få ”ett tydligare uppdrag att stödja hela biblioteksväsendet” (s. 32 i förslaget)? Jag bad om korta reflektioner utifrån respondenternas uppdrag och erfaren- heter. Svar kom in från 12 personer, vilket jag betraktar som bra, med tanke på det informella sammanhanget. (Ett stort tack för svaren!) Jag redovisar de förslag som handlar om den nationella nivån och sammanfattar dem under några huvudpunkter. Mina egna reflektioner avslutar artikeln.

Utökad och bättre utbildning och fortbildning

Behovet av utbildning och fortbildning om verksamhet med barn och unga med inriktning på bibliotekens utmaningar är den fråga som flest lyfter fram. Större betoning på delaktighet, nätverkande, litteraturpedagogik och tillgänglighet inom grundutbildningen nämns, liksom bättre samhällsorientering, där de tidigare fältstudierna på lokala bibliotek efterlyses.

Fortbildning för barnbibliotekarier behövs om metodutveckling med fördjupning framförallt i delaktighet och barns litteraciteter i bred mening. En utvidgning av Bokstart kräver särskild fortbildning för att syftet med satsningen ska kunna uppnås. Samtal som metod, både med barn och deras vuxna, är ett viktigt utvecklingsområde. Fortbildningen ska förankras i forskning och genomföras i samverkan mellan lärosäten och regionbiblioteken så att både den vetenskapliga nivån garanteras och så många som möjligt kan delta i den. Utbildning och fortbildning ska stödjas av en webbplats som samlar all relevant forskning, projektredovisningar, rapporter och studier.

Men även fortbildning för all bibliotekspersonal efterlyses, med tanke på att barnen oftast möter personal som inte är barnbibliotekarier vid sina besök. Få bibliotek har bemannade informationsdiskar på barnavdelningarna. Läsdelegationens förslag när det gäller fortbildning i form av ett ”läsfrämjandelyft” för bibliotekspersonal tillstyrks (Barns och ungas läsning, s. 149-151). 

barn som står med demonstrationsskyltar runt texten "barnbibliotek".

Mer forskning

Forskning om barn på bibliotek är ett mycket eftersatt område. En del har gjorts de senaste åren, och Regionbibliotek Stockholm framhålls som ett föredöme. Men mycket mer behöver göras och dessutom sammanställningar och bättre spridning av forskningsresultaten. De nya satsningar på språk- och läsfrämjande arbete som görs, framför allt utökning över hela landet av Bokstart till de små barnen och deras familjer, måste beforskas för att kunna dels utvärderas, dels bidra till fördjupad kunskap och förståelse. För Bokstart behöver också fler varianter prövas och studeras.

Forskningen måste våga gå på djupet, ifrågasätta, diskutera syftet med den läsfrämjande verksamheten, utgå från barnets perspektiv, barns litteraciteter, deras läspraktiker och syn på läsning och på biblioteken. Arbete med delaktighet och barns rättigheter är särskilt viktiga områden, de är avgö rande för att barnbiblioteken ska upplevas som angelägna av barn.

Samordning av nationellt läsfrämjande arbete

Ambitiöst arbete för att främja språkutveckling, läsning och mediekunskap pågår lokalt, men också i form av nationella insatser som Bokstart, Sommarboken, barnbokskatalogen och tidigare Bokjuryn (som pågår lokalt fast den nationella samordningen har lagts ner). Andra aktörer driver Läsborgarmärket (Akademibokhandeln), Barnens romanpris (SR P1) och MIK för mig (Medierådet). 

Samordning av de nationella läsfrämjande tjänsterna skulle, oberoende av aktör, kunna samordnas på en gemensam plattform och presenteras och erbjuda material, helst gratis. Det skulle ge större genomslag, underlätta för biblioteken och möjliggöra deltagande även för de mindre biblioteken.

Utbyggda digitala tjänster

De flesta framhåller med eftertryck att de nationella digitala tjänsterna för barn, Bibblix, Barnens bibliotek och Polarbibblo, måste utvecklas, få fast organisation och långsiktiga finansiella lösningar. Inriktningen ska vara läsning, litteratur, skrivande, berättande och skapande i olika former. Det är helt omöjligt för enskilda bibliotek att utarbeta och finansiera sådana digitala tjänster. Behovet av en plattform för Bokstart lyfts också. Ytterligare ett förslag är att föra samman de befintliga tjänsterna tillsammans med UR:s och SR:s program och andra, som Polyglutt och Ugglo, på en gemensam plattform för att öka tillgängligheten för alla barn.

En inspirerande och lättanvänd bibliotekskatalog eller gränssnitt för befintliga kataloger, inte bara för barn utan även för andra ovana användare, är också ett starkt önskemål. Flera försök har gjorts i den riktningen men det krävs en större och mera målmedveten insats på nationell nivå av KB.

Digitalt först behöver ett tydligt barn och unga-spår. Detta borde vara ett ansvar för KB, och är ett exempel på hur KB skulle kunna lägga ett barnperspektiv på fler verksamheter.

Stöd för tjänster och inköp av böcker på andra språk

Svårigheterna att köpa in barn- och ungdomsböcker på andra språk är mycket stora, vilket påpekas av flera. Det behövs ett effektivt stöd i alla delar av den mångspråkiga verksamheten. Ett förslag är att Internationella biblioteket får i uppdrag att även fungera som inköpskanal och erbjuda katalogposter. Ett bättre stöd för arbetet med minoritetsspråken efterlyses också.

Rättmätig andel av resurserna

Att barn och unga måste få sin rimliga andel av bibliotekens resurser, tas också upp i flera svar. Enligt bibliotekslagen ska barn prioriteras, men ingen stämmer av om detta krav uppfylls och i själva verket ligger de flesta bibliotek långt från detta mål. Detta gäller också KB, som inte i sina nationella uppdrag, till exempel biblioteksstatistiken, ägnar lika mycket uppmärksamhet åt verksamheten för barn och unga.

Barnbibliotekarierna måste ges förutsättningar och resurser för samverkan ”för att skapa nya platser i närsamhället där barn och unga får tas på allvar, utvecklas, vara delaktiga och uppleva konst själva eller tillsammans med andra” (citat ur ett av svaren). Detta ska betonas i biblioteksplaner och skolbiblioteksplaner och krav på särskilda barnbiblioteksplaner ska ställas. Resursfördelningen måste utvärderas utifrån checklistor och statistik av KB.

”All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning.”

Den nationella strategin, då?

Men tar inte förslaget till nationell biblioteksstrategi upp de här idéerna? Bara delvis och bara otydligt. I de sex strategiska reformer som föreslås, tas kompetensutveckling för all biblio- tekspersonal upp, ingen speciell om verksamhet för barn och unga. ”Redan utvecklade digitala bibliotekstjänster för barn” föreslås få en permanent statlig finansiering, och det är väl bra, men inget sägs om placering eller utveckling av tjänsterna. Mångspråkig biblioteksverksamhet och verksamhet för de nationella minoriteterna ska stärkas rent allmänt, men inga förslag finns om särskilda satsningar för barn och unga och deras medier.

En ”riksbarnbibliotekarie” behövs!

Undersökningen kan sägas vara ett komplement till BiS remissvar (se BiS hemsida) när det gäller barnbiblioteksverksamheten. Svaren förtydligar var de nationella satsningarna, genom uppdrag till KB och, vilket flera framhåller, även till andra statliga aktörer, bedöms vara mest verksamma av nyck- elpersoner inom området. Full finansiering av insatserna är nödvändig.

Verksamhet för målgruppen barn och unga ingår i någon mån i grundutbildningen men i huvudsak erbjuds den som valbara kurser och eget val av ämne för projekt och uppsatser. Eftersom många bibliotekarier börjar sin yrkeskarriär med barn- och ungdomsverksamhet behövs ett uppdrag till utbildningarna att ge större utrymme åt denna målgrupp. Uppdraget ska också omfatta samarbete med regionbiblioteken så att fortbildningen även kan nå personal på små bibliotek. Det är ett stort problem att de mindre biblioteken inte har resurser att utnyttja den fortbildning som ändå erbjuds. 

De olika digitala tjänsterna måste med nödvändighet finnas på flera olika plattformar, även om så många tjänster som möjligt samordnas. För att underlätta för användarna, barn, deras vuxna och professionerna, kan materialet samlas på två plattformar, en direkt riktad till barn, en till vuxna, med konkret innehåll och med länkar till övriga resurser.

”Viktigast är det demokratiska uppdraget, att barnbiblioteken blir tillgängliga för alla barn.” (Citat ur ett av svaren) Ett uppdrag till KB, Kulturrådet, Socialstyrelsen och Skolverket att samverka när det gäller språk- och läsfrämjande arbete riktat till de små barnen och deras föräldrar är nödvändigt för att Bokstart ska få genomslag. Bokstart är överhuvudtaget en mycket angelägen strategisk nationell satsning med förväntade positiva resultat om den genomförs fullt ut med de resurser för fortbildning, forskning och samverkan som krävs.

Det är tydligt att KB:s förståelse, eller brist på förståelse, för barnbiblioteken och deras betydelse blir avgörande för att verksamheten ska få det utvecklingsstöd som är nödvändigt. Kulturministern och kulturdepartementet måste ta ett helhetsgrepp och uttryckligen uppdra åt KB att i enlighet med bibliotekslagen prioritera barn- och ungdomsverksamheten.

En viktig insats, som skulle stödja barnbiblioteken, göra dem mindre utsatta och medföra att de slipper konkurrera med mera resursstarka och högröstade biblioteksverksamheter, är att kulturministern uppdrar åt KB att inrätta en tjänst som ”riksbarnbibliotekarie” under tre år. Denna kan fungera som ett slags ”controller” av att bibliotekslagens formuleringar om barn som en prioriterad grupp uppfylls såväl nationellt som i de regionala och lokala biblioteksplanerna. Riksbarnbibliotekarien kan också medverka till att ”den statistik och andra utvärderingsmetoder” utvecklas, som efterlyses i Demokratins skattkammare (s. 9). Efter tre år kan resultatet utvärderas och beslut fattas om eventuell fortsättning.

All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning. Bland annat med tanke på att barnkonventionen blir svensk lag 2020 är det självklart att barnen ges ett eget avsnitt med särskilt utpekade insatser i den nationella biblioteksstrategin.

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57. Tillgänglig i elektronisk form via regeringskansliets hemsida.

Behöver biblioteken barnen – eller är det barnen som behöver biblioteken? (2017). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via KB:s hemsida.

Demokratins skattkammare: förslag till en nationell biblioteksstrategi (2019). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via Libris eller KB:s hemsida.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt

Aktivist javisst!

Under bokmässan i Göteborg anordnades ett seminarium om bibliotekarien som tjänsteman eller aktivist. Ingrid Atlestam var på plats och reflekterar över debatten och aktivismens roll på svenska bibliotek och bland svenska bibliotekarier.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Balsam Karam 

”Bibliotekarien – tjänsteman eller aktivist” var rubriken för ett seminarium som anordnades av BHS vid årets bokmässa. Så här presenteras det i programmet: ”Bibliotekarier har i den offentliga debatten uppfattats som aktivister när inköpsförslag nekats för att litteraturen sagts bryta mot förvaltningens värdegrund. JO har riktat kritik mot detta då biblioteken ska bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Roger Blomgren, professor och Johan Sundén, docent, Bibliotekshögskolan, samtalar med Lena Lundgren, BiS och Johanna Hansson, ordförande i Svensk Biblioteksförening, om aktivismens roll i svensk biblioteks- politik. Moderator Gunilla Kindstrand, journalist.” 

På scen för diskussion om aktivism och bibliotek: Johan Sundeen och Roger Blomgren, Bibliotekshögskolan i Borås, Johanna Hansson, Svensk biblioteksförening, Lena Lundgren, BiS och Gunilla Kindstrand
På scen för diskussion om aktivism och bibliotek: Johan Sundeen och Roger Blomgren, Bibliotekshögskolan i Borås, Johanna Hansson, Svensk biblioteksförening, Lena Lundgren, BiS och Gunilla Kindstrand, moderator. Foto: Ann Östman.

Som utgångspunkt presenterade de båda forskarna sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist ett demokratiskt dilemma”. De undersöker aktivism i vissa tjänstemannagrupper inom stat och kommun, till en början genom att fördjupa sig i vad som hände under 1970- talet och 2010-talet. En aktivist är enligt dem en tjänsteman som ”agerar i strid med byråkratiska regler och traditionella ideal som opartiskhet och saklighet”. (Jämför med Wikipedias definition här nedan) De sade sig studera och problematisera aktivistiska idéers påverkan på professionell praxis i högre utbildning, forskning samt lagstiftningsområden. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan och de säger att denna forskning nog bryter ny mark.

Aktivism

Individer och grupper som utövar aktivism tar till praktisk handling, särskilt i form av kampanjande, för att skapa politisk eller social förändring. Ofta handlar det om aktiviteter som föregår eller föregriper ett politiskt beslut. Aktivism är då en samlande benämning på alla former av medveten politisk aktivitet för att förändra upplevda missförhållanden i samhället eller påverka exempelvis politiska beslut eller ett företags agerande. Aktivism kan exempelvis syfta till att stödja en företeelse, protestera mot något, åstadkomma en förändring i fattade eller föreslagna beslut eller visa på konkreta alternativ.

(Wikipedia, hämtat 2019-11-05)

Den professionella tjänstemannen står enligt forskarna för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande etiska värderingarna. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. De talade om ”det långa 68”, en flera år lång radikaliserad tidsanda. De lyfte fram BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som är en av alla de socialistiska yrkesföreningar som bildades kring 1968, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. De citerade som illustration till sin tes ur bis, att föreningen vid starten säger sig vilja föra en kamp mot kapitalism och kommersialism.

Vad de missar här, vilket Lena sedan påpekade, är att det man gör som föreningsaktiv och politiskt aktiv är skilt från tjänstemannarollen. Lena som är aktiv vänsterpartist och BiS:are har suttit många år i kommunfullmäktige i sin hemkommun utan att blanda ihop detta med sin tjänstemannaroll som barnbibliotekarie och ställföreträdande bibliotekschef. Vad gäller 2010-talet nämner forskarna de kända debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen. När det gäller Massutmaningen JO-anmäldes det bibliotek som nekat inköp med hänvisning till kommunens och bibliotekets värdegrund vilket JO ansåg strida mot bibliotekslagens skriv- ning om åsiktsfrihet. Kravet på kvalitet berördes inte. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper.

”Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över problemformuleringsprivilegiet och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället.”

Efter forskarnas presentation sa Johanna, att som bibliotekarie får man vara hur mycket aktivist man vill bara man skiljer det från yrkesrollen. Hon menade också att det finns en bild av bibliotekarien som eldsjäl och missionär, biblioteksvärldens Florence Nightingale. Hon påtalade också att innan den nya bibliotekslagen 2014 var det nödvändigt för biblioteken att formulera sitt eget uppdrag och detta har lett till en mycket stor tillit till biblioteken. Hon menade, att man nu tolkar lagen lite yrvaket och detta, att de flesta bibliotek skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund, har varit en mycket smärtsam process. 

Lena började med att påpeka att det är väldigt stor skillnad på att vara tjänsteman i kommun och stat. Handlings- och tolkningsutrymmet är större för både tjänstemän och politiker i kommunen. Lena förklarade också att det blir helt fel att bedöma till exempel 70-talets bibliotekspolitik utifrån nuvarande lag och kulturpolitiska dokument. Vi hade andra dokument och riktlinjer att utgå ifrån och tolka då. Exempelvis stod det i de kulturpolitiska målen, antagna av riksdagen 1974, att man skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Lena påtalade också att biblioteken inte alls var neutrala innan 1968, det var inte så att vänsteraktivister kom och förstörde någon form av mer sakliga och objektiva bibliotek.

Sedan tog Lena upp den motsättning som finns i bibliotekslagen och JO:s tolkning av den. Att stå för fri åsiktsbildning och samtidigt allsidighet och kvalitet och, som det verkar göra yttrandefriheten överordnad alla styrdokument, är en tulipanaros. Att då bevara tilliten till biblioteket som en trovärdig informationsförmedlare håller inte.

Lenas slutsats var en uppmaning, att vi som bibliotekarier ska stå upp för vår värdegrund i form av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och som förebild talade hon om bibliotekschef Barbro Bolonassos arbete för demokrati och yttrandefrihet i Fisksätra. Vi borde vara säkrare och våga agera och fatta obekväma beslut. Vi måste till exempel arbeta aktivt för att biblioteket ska vara ett komplement till det som efterfrågas och lanseras medialt. Vi måste utnyttja de möjligheter som finns, annars blir biblioteket en filterbubbla eller så kan det bli som i Sölvesborg.

Enligt Johanna måste biblioteket ta ett demokratiskt ansvar och hävda armlängds avstånd till politiken. Enligt Lena behövs en stark profession för att våga stå för sin övertygelse. Samtidigt ska man naturligtvis följa de styrdokument som gäller. Hur gör man när de är motstridiga? Kan man överhuvudtaget vara helt neutral?

Enligt forskarna är detta med tjänstemän som aktivister en het fråga, då det är ett demokratiskt dilemma. Politiker kan man ju byta ut men inte tjänstemän, i alla fall inte lika lätt.

Vidare i mässvimlet hörde jag i två olika sammanhang, att man som forskare eller tjänsteman inte får vara aktivist. Aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt. Det är en kvarleva från ”det långa 68” och mest förekommande inom vänstern och miljörörelsen.

”Är det inte just dessa forskare som är aktivister, högeraktivister?”

Bland det jag plockat till mig på mässan var Timbros tidskrift Smedjan och vad hittar jag där i den mörkblå textmassan, om inte en ledare om forskning om tjänstemän som aktivister som ett hot mot demokratin. Ledarskribenten Blanche Jarn är bekymrad över dessa makthungriga vänster- och miljöaktivister, som enligt forskningen är tio procent av de kommunanställda. Hon citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän”.

Är inte detta något slags konspirationsteori? Är det inte just dessa forskare som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som ledarskribenten kallar dem, när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen.

Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över problemformuleringsprivilegiet och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som i Sölvesborg som arena. Fick detta bekräftat, när jag i BHS monter råkade höra en av de nämnda forskarna redogöra för sin forskning om alla de olika tjänstemän, som genom sin aktivism påverkat kulturpolitiken under olika tidsperioder. Blev så upprörd att jag glömde anteckna, men vi lär nog få läsa om detta när det presenteras som vetenskap. En artikel av de två forskarna finns nu på Forum Axess med rubriken “Kulturlivets tillrättaläggare”. Någon uppgift om vem som bekostar dessa aktivister hittar jag inte.

Erkänner villigt att jag under femtio aktivistår gjort vad jag kunnat för att påverka såväl biblioteksutvecklingen som kulturpolitiken på både arbetstid och fritid tillsammans med arbetskamrater och BiS-kamrater som Lena.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.