Etikettarkiv: bibliotek

Bibliotek, internet och demokrati

Nyligen publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper.

Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.

Hur ska man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Undersökningen tyder på att det finns mycket som svenskarna inte har koll på – exempelvis säkerhetsfrågor online, ägandeförhållande och nätneutralitet. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna.

Vad gäller den delen som handlar om dagstidningar och nyheter bakom betalväggar, så visar den på att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Helt enkelt är det många som hade velat läsa mer, men de tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. Det framgår inte i den här undersökningen hur kopplat detta är till klass, men de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).

Illustration: Stellan Klint

Det är också intressant att omkring varannan person svarar att det sämsta med internets utveckling är näthat och hot, svårigheten att veta vilka källor man kan lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda.

Informationen i undersökningen är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken främja demokrati och fri åsiktsbildning och folkbiblioteken också verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Novus frågar också hur det står till med kunskaperna om bibliotekslagen. Nästan sex av tio känner till att svenska bibliotek har en lagstadgad uppgift att främja demokrati och fri åsiktsbildning, men en stor andel vet ej.

Läs mer

Tobias Willstedt

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Foto av en papperslapp med skriven text: Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

Vilka samhällsgrupper får ta plats bland bibliotekspersonalen – och hur påverkar det allt från bokinköp, till policyarbete, till bemötande?

“Hur kan det mätas hur maktstrukturerna ser ut i en verksamhet? Ett nästan övertydligt enkelt sätt är att titta på vilka som finns representerade bland de anställda. Det finns förstås många andra möjligheter också. Det går att titta på språkbruk, urval av böcker och vilka normer som finns i den interna kulturen. “

Citatet är hämtat ur Kultwatchs omfattande undersökning av vithetsnormen på svenska bibliotek. Ett perspektiv som ännu inte fått ta så mycket plats i den svenska debatten om bibliotek.

Granskningen “Biblioteken, representation och vithetsnormen” är väldigt väl presenterad och man har gjort ett grundligt jobb med källor, undersökningar och statistik. Den förtjänas att läsas av folk som jobbar på bibliotek men även de som alls är intresserade av hur biblioteksverksamhet funkar. Se länk nedan.

Läs mer

Tobias Willstedt

BiS synpunkter på utkast till nationell biblioteksstrategi

I maj presenterades ett utkast till den nationella biblioteksstrategin, som ligger till grund för det slutliga förslag som ska presenteras senast den 1 mars 2019. Föreningen BiS  har nu skickat in sina synpunkter till det fortsatta arbetet med nationell biblioteksstrategi.

Föreningen Bibliotek i Samhälle har i många år efterlyst en biblioteksstrategi på nationell nivå och vill härmed bidra till det fortsatta arbetet med strategin genom de synpunkter vi har tagit fram.

Nedanstående text är en sammanfattning av diskussionen vid en medlemsträff september 2018 och de synpunkter som framkommit under tiden sen utkastet till nationell biblioteksstrategi publicerades. Texten har sedan behandlats i föreningens styrelse

Yttrandet kommenterar dels de förslag som läggs fram i utkastet till en nationell biblioteksstrategi Från ord till handling, dels några viktiga synpunkter som vi tidigare har framfört och som vi anser att strategin bör ta upp. Våra synpunkter gäller i första hand folkbiblioteken.

BiS styrelse

Lärdomar från biblioteksupproret i Ramsberg

När man läser DN:s fina reportage om biblioteksupproret i Ramsberg (20/5), kan man konstatera några saker:

  1. Det lönar sig att göra motstånd. De bosatta i Ramsberg ”gömde” 4 700 böcker. Det var nog inte det Lindesbergs kommun väntat sig när man storsint erbjöd de boende att ta de böcker man ville ha innan de skulle slängas! Kommuninvånarna i Ramsberg gjorde mer än så. Man utnyttjade kommunfullmäktiges ”frågestund” och ställde kommunpolitikerna i Lindesberg mot väggen. Det hela blev känt i riksmedia, och kommunen kröp till korset. Biblioteket fick vara kvar, men Ramsbergsborna får driva det själv, under namnet ”servicepunkt”! Nu med statligt landsbygdsstöd.
  2. Biblioteken, inte minst på landsbygden, har en stor social funktion. I Ramsberg, där all kommunal service lagts ner, var biblioteket den sista offentliga mötesplatsen för kommuninvånarna. En av de nyinflyttade i Ramsberg valde byn just för att det fortfarande hade ett öppet bibliotek! I föreningen ”Ramsbergs biblioteks vänner” ingår ett tiotal byar.
  3. Politikerna är känsliga för biblioteksnedläggningar. Kommer det ut i media är det dålig PR. ”Bibliotek” har fortfarande en god klang, i näringslivssammanhang skulle man säga ett slagkraftigt varumärke. Det kostar betydligt mindre att låta ett nedläggningshotat bibliotek vara kvar än ett sjukhus eller ett serviceboende!
  4. Ett bibliotek som läggs ner och förskingras är svårt att bygga upp igen. Nu kan det drivas vidare, men i privat regi. Inte bra ur ett kvalitetsperspektiv måhända, men bättre än att det hade lagts ner. Ur ett rent (smalt) kvalitetsperspektiv kanske en bokbuss varit bättre, så som kommunen planerat?
  5. Bland aktivisterna i Ramsberg märks inte minst många bokläsande pensionärer. ”Bakåtsträvare” som hellre läser böcker på tryckt papper än på bildskärm. Och umgås in real life hellre än på Facebook (obs ironin). Kanske får man i framtiden börja skilja på ”pappersbok-bibliotek” och ”media-bibliotek”, ”IRL-bibliotek” och ”digibibliotek”?
  6. Bakom biblioteksupproret i Ramsberg blottas ett större problem som tas upp i DN-artikeln. Det politiska sveket av landsbygden, det bristande förtroendet för de politiska partierna – det som fick en pajas som Donald Trump att väljas till president i USA, och Sverigedemokraterna att vädra morgonluft i Sverige. På en karta i DN-artikeln är det bara några få kommuner där antalet bibliotek ökat i Sverige efter 2001 – det är ett tiotal – i övrigt har i nästan hälften av alla kommuner antalet folkbibliotek minskat. Det får uttalanden som kulturministerns ”Vi behöver biblioteken mer än någonsin”, och ”Tillgången till kultur, kunskap och information får aldrig styras av var i landet man bor”, att klinga tomt.

När jag läser om biblioteksupproret i Ramsberg så tänker jag osökt på biblioteksvaktmästaren i Mali, själv analfabet, som när IS-soldaterna närmade sig stadens bibliotek grävde ner böckerna i sanden utanför biblioteket. För övrigt, så fort en politiker uttalar sig i TV så står dom framför en bokhylla fylld med böcker. Det säger väl något om varumärket?

Mats Myrstener    

Länkar