Etikettarkiv: bibliotek

BiS beforskat

Den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen har tillsammans med Roger Blomgren skrivit en uppsats i Nordisk kulturpolitisk tidskrift med titeln Offentliga bibliotek som arena för aktivism, där de säger sig analysera tidskriften bis och beskriver hur denna marxistiska organisation gjort ett odemokratiskt övertagande av biblioteken under femtio år. Om detta intervjuas Sundeen i vad som verkar vara hans hemmaarena Världen idag, en högerradikal väckelsekristen webbplats

I podden ger han en mycket vinklad beskrivning av seminariet, Bibliotekarie – tjänsteman eller aktivist, vid Bok&Bibliotek 2019 där han och hans kollega lade fram sina teser om 68vänstern och då speciellt BiS odemokratiskt framfart. Sedan nämner han mina artiklar om seminariet och om aktivism, och konstaterar att jag lever i en bubbla och har noll koll på vad som pågår i forskarvärlden. Hade gärna levt kvar i denna påstådda bubbla och sluppit hamna i den kalla blåblåst som nu i namn av yttrandefrihet, objektivitet, tradition och demokrati går till storms mot såväl kulturlivet som forskarvärlden och public service.

De kritiska tankar jag framförde i de artiklarna blir ytterligare bekräftade i Sundeens poddinlägg och i de två forskarnas artikel. Det finns mycket att säga om deras artikeln och de slutsatser de drar av bara några nerslag i bis och annan biblioteksdebatt vad gäller inköp och urval av media och tjänster. Denna eviga debatt, som ju är folkbibliotekens själva kärna, är inte plats att fördjupa här, men lite berörs den i mina artiklar , Aktivist, javisst och Vem är egentligen aktivist?

I slutet av forskarartikeln, som jag hoppas får fler kommentarer och bemötanden, frågar sig forskarna om BiS påverkat biblioteksutvecklingen. Svaret är ja. De frågor bis varit med och drivit har gett resultat. Bara några exempel, Svensk Biblioteksförening är idag en helt annan och bättre förening än det SAB som BiS bildande var en reaktion mot. Många bismedlemmar har och är djupt engagerade i SB. bis krävde redan i sitt första nummer en bibliotekslag och folkbiblioteksforskning, det tog tid men nu finns båda ock. BiS har varit drivande vad gäller att biblioteket verkligen ska vara för alla och speciellt uppmärksamma barn, de med annat modersmål än svenska och funktionsvarierade, vilket nu finns med i bibliotekslagen, liksom bibliotekets demokratiska och folkbildande roll. Men allt detta är väl enligt Sundeen och Blomgren vänstervridna avsteg från det gamla riktiga objektiva ideologilösa opolitiska biblioteket som självklart aldrig funnits.

Ingrid Atlestam

”Yttrandefrihetsbibliotek” som samlar förbjudna böcker öppnar i Malmö

Ett nytt bibliotek där förbud, censur och yttrandefrihet står i centrum har öppnat mitt i Malmö, inne på Malmö stadsarkiv. Dawit Isaak-biblioteket lyckas trots ett litet utrymme att behandla det allvarliga ämnet på ett kreativt sätt.

Text: Sofia Berg

I september i år invigdes Dawit Isaak-biblioteket som är beläget inne på Malmö stadsarkiv. Biblioteket är ett nytt initiativ, ett så kallat ”yttrandefrihetsbibliotek” som består av en samling litteratur från hela världen, där den gemensamma nämnaren är att böckerna har varit eller fortfarande är förbjudna i vissa länder. Biblioteket är uppkallat efter den svensk-eritreanska författaren och journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea utan rättegång sedan 2001 efter att som journalist riktat kritik mot regimen i Eritrea. Biblioteket, som uppkallats efter Dawit Isaak för att hedra honom, fungerar också som en viktig påminnelse: även för svenska medborgare är det fria ordet inte att ta för givet. 

”även för svenska medborgare är det fria ordet inte att ta för givet”

Dawit Isaak-biblioteket kommer stanna permanent på Malmö stadsarkiv och tanken är att biblioteket kontinuerligt ska fyllas på med förbjuden litteratur. Förutom de böcker som ingår i själva samlingen av litteratur som varit eller är förbjuden finns det också sektioner där en kan läsa generellt om förbud, censur och yttrandefrihet. Hela samlingen består av några täta hyllor och vid första anblick ser biblioteket något anspråkslöst ut, men när jag tittar närmre slås jag ändå av de många böcker som varit förbjudna, och framför allt, hur många av dem som fortfarande är det. Bland hyllorna finns några mer välbekanta titlar, däribland Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig (1940), en roman om spanska inbördeskriget. Men de flesta titlarna befinner sig utanför den västerländska kanon, till exempel Roman utan namn (1992) skriven av en av Vietnams största författare Duong Thu Huong, som skildrar Vietnamkriget utifrån en ung soldats blick. 

Biblioteket har en tydlig pedagogisk och interaktiv vilja som bjuder in besökaren. Det finns till exempel en anslagstavla där en själv kan föreslå egna böcker som borde finnas med i biblioteket. På en vägg hänger hörlurar där en kan lyssna på och läsa om musik som censurerats eller riskerat att censureras. Ett exempel är Prince and the Revolutions äventyrliga album Purple Rain (1984). Då i synnerhet den otroliga men mycket explicita låten Darling Nikki, som inte bara ansågs anspela på sex, utan uteslutande handla om det. Det väckte stor oro på sina håll i USA under 1980-talet. På väggarna runt om i biblioteket kan en läsa om yttrandefrihet utifrån olika infallsvinklar, exempelvis finns en tidslinje över yttrandefrihetens historia i Sverige. Biblioteket verkar perfekt utformat för skolklasser att besöka, och mycket riktigt, när jag frågar en arkivarie i informationsdisken om så är fallet, upplyser denne mig om att de gärna vill att högstadie- och gymnasieelever bokar in sig för ett besök. Trots det relativt lilla utrymme som utgör Dawit Isaak-biblioteket kan en uppehålla sig en längre stund vid de olika delarna av biblioteket. 

Dawit Isaak-biblioteket välbehövt bland centrala biblioteken i Malmö

Överlag är Dawit Isaak-biblioteket ett tacksamt tillskott till Malmö stadsarkiv som också fungerar som ett litet filialbibliotek. Malmö stadsarkiv ligger ett stenkast från Folkets park och Möllevångstorget, två centrala tillhåll i Malmö. Men trots den centrala placeringen fungerar biblioteksdelen mest som en plats för snabb återlämning, lån eller hämtning av reservationer. Det har saknats utrymmen för interaktion förutom de läsplatser som finns utplacerade. Malmöbiblioteken är bra på sina stadsdelsbibliotek, men mindre bibliotek i centrala delar av stan saknas fortfarande, med undantag för det kreativt utformade biblioteket Garaget vid Södervärn. Dawit Isaak-biblioteket fyller därför ett tomrum på Malmö stadsarkiv som får biblioteksdelen att upplevas som mer inbjudande för både unga och vuxna som befinner sig i området.

Biblioteket är ett samarbete mellan Biblioteken i Malmö och Malmö stadsarkiv, svenska PEN som arbetar för yttrandefrihet och ger stöd till hotade författare och fristadsorganisationen ICORN. Runt om på bibliotekets väggar kan en läsa om fristadsförfattare som genom fristadsprogram från PEN och ICORN levt eller lever i exil i Malmö. Till exempel kan en läsa om den afghanska tv-journalisten Wali Arian som 2015 rapporterade om de systematiska övergrepp som talibanerna begick på befolkningen i Kunduz-provinsen i Afghanistan. Efter rapporteringen blev Arian måltavla för talibanernas attacker och efter allvarliga hot mot sin familj blev Arian med familj tvungna att fly Afghanistan till Malmö.

Vad är egentligen hot mot yttrandefriheten? 

Devisen ”yttrandefriheten måste skyddas!” kan användas (missbrukas?) utifrån olika agendor. Med jämna mellanrum brukar det hända att personer med högerextrema åsikter vill att kränkande eller förtryckande litteratur ska köpas in till biblioteken. Om ett inköpsförslag nekas på grund av att innehållet strider mot bibliotekens värdegrund är det inte ovanligt att vissa då snabbt utropar att yttrandefriheten är hotad. Ett annat exempel är när Dan Park, ”gatukonstnären” som flera gånger dömts till hets mot folkgrupp efter att i sina verk uttryckt sig rasistiskt och nazistiskt, ville hålla en manifestation i Malmö i augusti i år där Koranen skulle brännas. Park planerade manifestationen tillsammans med partiledaren Rasmus Paludan från det danska högerextrema partiet Stram kurs. När de inte beviljades av svensk polis att hålla manifestationen menade Park och Paludan att det var just: ett hot mot yttrandefriheten. 

”Att Dawit Isaak-biblioteket går till yttrandefrihetens kärna är därför uppfriskande i all sin enkelhet”

I fall som dessa använder man argument om att yttrandefriheten är hotad felaktigt, då vad som faktiskt inte är tillåtet enligt yttrandefrihetsgrundlagen är att uttrycka sig kränkande eller förtala en person eller grupp.

Att Dawit Isaak-biblioteket går till yttrandefrihetens kärna är därför uppfriskande i all sin enkelhet och välbehövligt om man jämför med exempelvis Parks och Paludans tolkning av yttrandefrihet. De kompakta hyllorna på biblioteket med förbjuden litteratur talar sitt tydliga språk; yttrandefrihet är inte bara ett begrepp som används för att ge emfas i olika samhällsdebatter. För många kan den inte tas för given. 

Men Dawit Isaak-biblioteket fördjupar också yttrandefrihet som begrepp och visar på olika grader av förbud eller censur. I de värsta fall blir personer tvingade till exil, fängslade eller dödade men det finns också andra mindre våldsamma sätt att motverka det fria ordet på men som ändå gör våld på den konstnärliga friheten och upphovspersonen/ personerna bakom. 

På Dawit Isaak-biblioteket läser jag om hur exempelvis hiphop och punk som musikgenrer i USA länge betraktats som olämpliga för unga att lyssna på med argument om stötande språkbruk eller sexuellt innehåll. Under 1980-talet började man märka skivor med det idag svartvita, välkända märket: ”Parental advisory: explicit content” (där tidigare nämnda Purple Rain var skivan som gav upphov till symbolen). Man ville med hjälp av symbolen avråda skivbutiker att sälja skivor med visst stötande innehåll. Den typen av moraliserande tillrättavisning av auktoriteter är förstås en inkränkning på verket eftersom det ofta är i konstens subversitet som värdet finns och varför verket överhuvudtaget skapats. Att det dessutom främst är vissa gruppers uttryck som genom tiderna ansetts vara ”farligt” och som måste tillrättavisas eller regisseras är en fördold typ av censur, en maktutövning för att inte låta förtryckta grupper få skapa under helt fria premisser. Yttrandefrihet kan handla om liv och död, men också ifall det verkligen är berättigat att gå in med ett moraliserande finger och peta i ett verk tills det är lagom äckligt, argt eller ifrågasättande. I de värsta fallen är censur förödande för upphovspersonen, och i bästa fall skapar den tråkiga, likriktade verk och uttryck. Dawit Isaak-biblioteket lyckas med att visa på de olika grader som ryms inom begreppet yttrandefrihet och censur och visar det på ett respektfullt och intressant sätt. 

Lästips från Dawit Isaak-biblioteket

Roman utan namn (1992) av Duong Thu Huong  

En av Vietnams mest lästa författare, trots att hennes böcker fortfarande är förbjudna i hemlandet. Roman utan namn skildrar en ung man, Quan, som är ute och strider under Vietnamkriget. Romanen visar hur Vietnams befolkning sakta bryts ned av kriget. Ett intressant perspektivskifte: i Vietnam kallade man kriget för ”det amerikanska kriget”, i resten av världen för ”Vietnamkriget”. 

Poesins diktatur (2015) av Zurab Rtveliashvili

Den georgiska poeten som sedan 2009 är bosatt i Stockholm har vid flera tillfällen arresterats och suttit frihetsberövad i Georgien för sina framträdanden som poet. Poesins diktatur är både språkligt och visuellt upproriskt och Rtveliashvilis diktuniversum handlar om att aldrig låta sig tystas ned, att genom litteraturen höja rösten. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Bibliotek, internet och demokrati

Nyligen publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper.

Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.

Hur ska man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Undersökningen tyder på att det finns mycket som svenskarna inte har koll på – exempelvis säkerhetsfrågor online, ägandeförhållande och nätneutralitet. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna.

Vad gäller den delen som handlar om dagstidningar och nyheter bakom betalväggar, så visar den på att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Helt enkelt är det många som hade velat läsa mer, men de tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. Det framgår inte i den här undersökningen hur kopplat detta är till klass, men de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).

Illustration: Stellan Klint

Det är också intressant att omkring varannan person svarar att det sämsta med internets utveckling är näthat och hot, svårigheten att veta vilka källor man kan lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda.

Informationen i undersökningen är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken främja demokrati och fri åsiktsbildning och folkbiblioteken också verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Novus frågar också hur det står till med kunskaperna om bibliotekslagen. Nästan sex av tio känner till att svenska bibliotek har en lagstadgad uppgift att främja demokrati och fri åsiktsbildning, men en stor andel vet ej.

Läs mer

Tobias Willstedt

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Foto av en papperslapp med skriven text: Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

Vilka samhällsgrupper får ta plats bland bibliotekspersonalen – och hur påverkar det allt från bokinköp, till policyarbete, till bemötande?

“Hur kan det mätas hur maktstrukturerna ser ut i en verksamhet? Ett nästan övertydligt enkelt sätt är att titta på vilka som finns representerade bland de anställda. Det finns förstås många andra möjligheter också. Det går att titta på språkbruk, urval av böcker och vilka normer som finns i den interna kulturen. “

Citatet är hämtat ur Kultwatchs omfattande undersökning av vithetsnormen på svenska bibliotek. Ett perspektiv som ännu inte fått ta så mycket plats i den svenska debatten om bibliotek.

Granskningen “Biblioteken, representation och vithetsnormen” är väldigt väl presenterad och man har gjort ett grundligt jobb med källor, undersökningar och statistik. Den förtjänas att läsas av folk som jobbar på bibliotek men även de som alls är intresserade av hur biblioteksverksamhet funkar. Se länk nedan.

Läs mer

Tobias Willstedt