Tag Archives: arbetarlitteratur

Hur mår den svenska arbetarlitteraturen?

moa_martinson_1957

Moa Martinson, en av författarna som satte arbetarlitteraturen på kartan.

Hur är den svenska arbetarlitteraturens status idag? Flera nya författare har etablerats och uppmärksammats i svensk offentlighet. Samtidigt så menar andra att arbetarklassens litteratur försvinner i den bråda mittfårans informationsflöde, trots enskilda författares framgångar.

 

LO-tidningen Arbetet har förtjänstfullt rapporterat om arbetarlitteraturens nytändning de senaste åren. Som exempel nämns poeten Jenny Wrangborg och författare som Anneli Jordahl och Kristian Lundberg. Alla erkända författare som med framgång skrivit om arbetet och arbetarklassens villkor i vår tid. Men synen på genren är inte helt okomplicerad.

Förr året kom antologin ”inte kan jag berätta allas historia?” Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur som sätter samtidens arbetarlitteratur i en historisk kontext. Antologin frågar sig hur klass finns och görs, och hur detta märks i arbetarlitteraturen. Professor Magnus Nilsson konstaterar att genren har ”erkänts som en central strömning i den nationella litteraturen” men menar att arbetarlitteraturens status har varierat över tid sen genrens uppkomst. Idag vittnar många av de samtida författare som benämns som arbetarförfattare att de ”glöms bort” av mainstreammedia. För dessa författare betyder stödet från arbetarrörelsen genom sina tidskrifter och fackförbund, desto mer. Trots att vi kan prata om en nytändning för arbetarlitteraturen genom ett fåtal erkända författare, så kämpar genren i sig för uppmärksamhet.

Det förekommer dock initativ för att ge den svenska arbetarlitteraturen större synlighet. Podcasten ”Arbetarlitteratur” har startats av Mattias Torstensson som menar att arbetarlitteraturen är Sveriges stora bidrag till världslitteraturen. För att ge arbetarlitteraturen större uppmärksamhet i sitt eget land har Torstensson startat podden som kommer ut varannan vecka.

Länkar:

Het temperatur för arbetarlitteratur

”inte kan jag berätta allas historia?” Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur

Arbetarlitteratur (podcast)

Tobias Willstedt

Arbetarskrivare på bokmässan

WrangborgI Föreningen Arbetarskrivares tidskrift Klass läser jag att föreningen, som innehåller runt 300 publicerade och opublicerade författare med rötterna inom LO-kollektivet kommer att delta i ABF:s monter (B09:19) på lördag och söndag, under en rubrik man kallar ”Klassträffen”.

Föreningen för vidare det arv som fortfarande är högst livaktigt i Sverige – arbetarförfattarnas och arbetarlitteraturen. Hit räknas t.ex. många av Elsie Johanssons böcker från Uppland och Uppsala. En annan riktig veteran är 85-åriga Mary Andersson, känd för sina arbetarskildringar från Skåne och Malmö. Hon har nu fått Malmös kulturpris för 2015. Hon växte upp i de s.k. barnrikehusen i Sorgenfri i Malmö och började skriva när hon som ensamstående mamma blev arbetslös på 1940-talet. Främst bland hennes elva romaner brukar räknas Maria från Borstahusen, som också satts upp som pjäs.

På ett seminarium jag deltog i förra veckan talade sociologen Henrik Fürst från Uppsala om sin forskning kring litterära debutanter. Han kan visa att runt hälften av alla debutanter sedan 1994 alla gått på någon skrivarkurs som de svenska folkhögskolorna (också de ganska unika i världen) arrangerar.

I Klass (nr 3/2015) läser jag vidare att poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg (se bilden) fått Svenska Målareförbundets kulturstipendium, bara ett av många denna estradpoet fått. Vidare intervjuas Susanna Alakoski om sitt författarskap, även hon är medlem i föreningen. Man kan läsa ett romanutdrag av Aino Trosell, dikter av Annamaya Öhlund från Sundsvall, och om poetiska outsiders som Sandvikenpoeten Stig Sjödin och rapparen Timbuktu, av litteraturvetaren Magnus Nilsson. En riktigt säregen arbetarförfattare presenteras också, bergslagsberättaren, ordkonstnären och skogsarbetaren Nils Parling.

Föreningens nya ordförande Torgny Karnstedt, en av våra främsta läsambassadörer med oräkneligt antal framträdanden i svenska skolor, ger en ironisk släng åt LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som intervjuas i tidningen. Han påminner om att Thorwaldsson som ABF-ordförande talade sig varm för böcker och bibliotek, men att han varit väldigt tyst om detta sedan han blev LO-ordförande.

LO har inte längre någon kulturombudsman. Den gamla folkhögskolan i Brunnsvik är nedlagd. LO-tidningen har upphört, liksom dess kulturbevakning. ”Förr var kulturen en självklar del av den fackliga rörelsen. Arbetarförfattare deltog som föreläsare i kursverksamheten och det ordnades flera stora seminarier om arbetarlitteratur.” skriver Karnstedt.

Jag deltog själv i flera av dessa som nu är ett minne blott. Karnstedt hoppas att Karl-Petter Thorwaldsson ska göra mer för kultur och läsning i framtiden än han gjort hittills som LO-ordförande.

Till slut recenseras Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som började som trädgårdsarbetare en gång, och hans nya roman om en svensk frivillig i Spanska inbördeskriget, Att skjuta hästar. Andra nya arbetarskrivare som publicerats är Anna Fröding (En värld att vinna), Sam Carlquist (Gud bodde i Rågsved), och Ann-Gerd Simu från Tornedalen (Bara en flicka).

Arbetarlitteraturen, ett av svensk litteraturs bredaste stråk genom den moderna historien, lever fortfarande i allra högsta grad! Och tidskriften Klass borde finnas på de flesta bibliotek menar jag. Föreningen Arbetarskrivare är också ett forum för debutanter, professionella författare och glada och förhoppningsfulla amatörskrivare. Just sådana som borde kunna mötas i folkbibliotekens litterära miljö, eller hur?

Mats Myrstener

Kulturman som står bredvid

”Solen sken, men det blåste en smula. De sista istapparna dundrade ned genom stuprören och barnflickorna voro ute med småttingarna. Gatorna voro rena, överallt putsades fönstren och om ett par veckor skulle träden i Stadsparken knoppas.

Ivar stannade utanför Biblioteket. Där inne satt herr Clerk och plockade i sina lappkataloger. Nej, han kom ut på stora trappan och kisade mot solen och steg försiktigt ner. Ivar vände tvärt och gick mot parken.

Han kom håg att det var här det hände. Men vintern hade gått över parken, nu kom våren och allt var annorlunda.

Solen gick i moln som kastade kalla skuggor över parken. Ivar frös; aldrig hade han känt sig så ensam.”

Minnas var Eyvind Johnsons tredje roman och utkom 1928. Författaren bodde då sedan flera år utomlands. Det är en småstadsroman från Boden med en intellektuell ”kulturman” i centrum, bibliotekarien Henrik Clerk, ungkarl, som ser och hör allt men med en cynisk grimas avfärdar allt han ser som tjuv- och rackarspel. Liksom skolläraren Andersson i Stad i mörker (se tidigare blogginlägg) står han bredvid och låter historien och dess katastrofer ha sin gång utan att ingripa, trots sin bildning och kunskapsbakgrund.

Men den rebelliske Ivar är hans son, ett snedsprång i unga år. Det hela förblir romanen igenom en hemlighet. I staden korsas däremot deras vägar gång på gång, ungefär som Leopold Blooms och Stephen Daedalus’ i Joyce Ulysses, utan att de egentligen möts. Men till skillnad från skollärare Andersson tar Ivar beslutet att lämna den lilla kalla staden i Norrbotten för att söka lyckan söderöver. Staden har då skakats av ett förfärligt mord i Stadsparken med homosexuella förtecken. Offret är Ivars bror, den begåvade Martin. Inte heller detta kan den allvetande Clerk förhindra, trots att han hela tiden anat vad som var å färde. Den gode bibliotekarien saknar, beklagansvis, totalt social kompetens.

(Porträttet av herr Clerk är enligt Johnsons biograf Örjan Lindberger inspirerat av en fransk 1920-talsroman om de franska ”klerkernas” (de intellektuellas) förräderi mot arbetarklassens kamp för demokrati.)

Bland Eyvind Johnsons många berömda romaner – Strändernas svall, Hans nådes tid, romanerna om Krilon, Drömmar om rosor och eld, bildningsromanerna om Olof, de många fina novellerna varav Uppehåll i myrlandet filmats av Jan Troell – är Minnas ganska bortglömd. Få bibliotek torde ha den kvar i sina hyllor. Synd, för det är en oerhört fin småstadsskildring, och kusligt spännande och drabbande i sitt kyliga observerande av händelsernas oundvikliga och ruskiga utveckling.

En del av romanen utspelades i himlen, efter döden, men ansågs så avancerad att den ströks av Bonniers förlag innan bokens gavs ut. Idag finns den dock utgiven i sin helhet.

Eyvind Johnson var född i en bagarstuga i Björkelund, idag en stadsdel i Boden. Han gick bara sex år i folkskola, deltog som ung i ungsocialistiska möten, men reste snart besviken till Stockholm för att bli författare, efter att ha kommit på kant med främst den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Under många år vistades han utomlands och han fick nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med en annan svensk arbetarförfattare, Harry Martinson.

Bagarstugan i Björkelund är idag öppen för allmänheten och förvaltas av Eyvind Johnson-sällskapet. Jag har ännu inte besökt den men borde verkligen göra det. Eyvind Johnson var tidigt min stora författaridol, innan jag likt Ivar Berr definitivt lämnade Norrland.

Definitivt förresten? Nej man lämnar nog aldrig den plats man vuxit upp i helt och hållet. Och minnena, skriver Johnson, påverkad av Sigmund Freud, kan man aldrig heller stoppa undan. Förr eller senare kommer de upp till ytan och skriker och smärtar som öppna sår.

Ett sätt att bearbeta är att skriva om dom. Om än bara för byrålådan eller dataskärmen.

Mats Myrstener