Hur är den svenska arbetarlitteraturens status idag? Flera nya författare har etablerats och uppmärksammats i svensk offentlighet. Samtidigt så menar andra att arbetarklassens litteratur försvinner i den bråda mittfårans informationsflöde, trots enskilda författares framgångar.
LO-tidningen Arbetet har förtjänstfullt rapporterat om arbetarlitteraturens nytändning de senaste åren. Som exempel nämns poeten Jenny Wrangborg och författare som Anneli Jordahl och Kristian Lundberg. Alla erkända författare som med framgång skrivit om arbetet och arbetarklassens villkor i vår tid. Men synen på genren är inte helt okomplicerad.
Förr året kom antologin ”inte kan jag berätta allas historia?” Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur som sätter samtidens arbetarlitteratur i en historisk kontext. Antologin frågar sig hur klass finns och görs, och hur detta märks i arbetarlitteraturen. Professor Magnus Nilsson konstaterar att genren har ”erkänts som en central strömning i den nationella litteraturen” men menar att arbetarlitteraturens status har varierat över tid sen genrens uppkomst. Idag vittnar många av de samtida författare som benämns som arbetarförfattare att de ”glöms bort” av mainstreammedia. För dessa författare betyder stödet från arbetarrörelsen genom sina tidskrifter och fackförbund, desto mer. Trots att vi kan prata om en nytändning för arbetarlitteraturen genom ett fåtal erkända författare, så kämpar genren i sig för uppmärksamhet.
Det förekommer dock initativ för att ge den svenska arbetarlitteraturen större synlighet. Podcasten ”Arbetarlitteratur” har startats av Mattias Torstensson som menar att arbetarlitteraturen är Sveriges stora bidrag till världslitteraturen. För att ge arbetarlitteraturen större uppmärksamhet i sitt eget land har Torstensson startat podden som kommer ut varannan vecka.
Länkar:
Het temperatur för arbetarlitteratur
”inte kan jag berätta allas historia?” Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur
Tobias Willstedt
BiS 