”Solen sken, men det blåste en smula. De sista istapparna dundrade ned genom stuprören och barnflickorna voro ute med småttingarna. Gatorna voro rena, överallt putsades fönstren och om ett par veckor skulle träden i Stadsparken knoppas.
Ivar stannade utanför Biblioteket. Där inne satt herr Clerk och plockade i sina lappkataloger. Nej, han kom ut på stora trappan och kisade mot solen och steg försiktigt ner. Ivar vände tvärt och gick mot parken.
Han kom håg att det var här det hände. Men vintern hade gått över parken, nu kom våren och allt var annorlunda.
Solen gick i moln som kastade kalla skuggor över parken. Ivar frös; aldrig hade han känt sig så ensam.”
Minnas var Eyvind Johnsons tredje roman och utkom 1928. Författaren bodde då sedan flera år utomlands. Det är en småstadsroman från Boden med en intellektuell ”kulturman” i centrum, bibliotekarien Henrik Clerk, ungkarl, som ser och hör allt men med en cynisk grimas avfärdar allt han ser som tjuv- och rackarspel. Liksom skolläraren Andersson i Stad i mörker (se tidigare blogginlägg) står han bredvid och låter historien och dess katastrofer ha sin gång utan att ingripa, trots sin bildning och kunskapsbakgrund.
Men den rebelliske Ivar är hans son, ett snedsprång i unga år. Det hela förblir romanen igenom en hemlighet. I staden korsas däremot deras vägar gång på gång, ungefär som Leopold Blooms och Stephen Daedalus’ i Joyce Ulysses, utan att de egentligen möts. Men till skillnad från skollärare Andersson tar Ivar beslutet att lämna den lilla kalla staden i Norrbotten för att söka lyckan söderöver. Staden har då skakats av ett förfärligt mord i Stadsparken med homosexuella förtecken. Offret är Ivars bror, den begåvade Martin. Inte heller detta kan den allvetande Clerk förhindra, trots att han hela tiden anat vad som var å färde. Den gode bibliotekarien saknar, beklagansvis, totalt social kompetens.
(Porträttet av herr Clerk är enligt Johnsons biograf Örjan Lindberger inspirerat av en fransk 1920-talsroman om de franska ”klerkernas” (de intellektuellas) förräderi mot arbetarklassens kamp för demokrati.)
Bland Eyvind Johnsons många berömda romaner – Strändernas svall, Hans nådes tid, romanerna om Krilon, Drömmar om rosor och eld, bildningsromanerna om Olof, de många fina novellerna varav Uppehåll i myrlandet filmats av Jan Troell – är Minnas ganska bortglömd. Få bibliotek torde ha den kvar i sina hyllor. Synd, för det är en oerhört fin småstadsskildring, och kusligt spännande och drabbande i sitt kyliga observerande av händelsernas oundvikliga och ruskiga utveckling.
En del av romanen utspelades i himlen, efter döden, men ansågs så avancerad att den ströks av Bonniers förlag innan bokens gavs ut. Idag finns den dock utgiven i sin helhet.
Eyvind Johnson var född i en bagarstuga i Björkelund, idag en stadsdel i Boden. Han gick bara sex år i folkskola, deltog som ung i ungsocialistiska möten, men reste snart besviken till Stockholm för att bli författare, efter att ha kommit på kant med främst den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Under många år vistades han utomlands och han fick nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med en annan svensk arbetarförfattare, Harry Martinson.
Bagarstugan i Björkelund är idag öppen för allmänheten och förvaltas av Eyvind Johnson-sällskapet. Jag har ännu inte besökt den men borde verkligen göra det. Eyvind Johnson var tidigt min stora författaridol, innan jag likt Ivar Berr definitivt lämnade Norrland.
Definitivt förresten? Nej man lämnar nog aldrig den plats man vuxit upp i helt och hållet. Och minnena, skriver Johnson, påverkad av Sigmund Freud, kan man aldrig heller stoppa undan. Förr eller senare kommer de upp till ytan och skriker och smärtar som öppna sår.
Ett sätt att bearbeta är att skriva om dom. Om än bara för byrålådan eller dataskärmen.
Mats Myrstener
BiS 