Kategorier
arbetarlitteratur

Den obekväme Fridell

”Folke Fridell hade skåpat ut hela författarkåren som inkompetent att skriva om maktförhållanden på arbetsplatserna. Kristian Lundberg skulle bli den enda godkända, jämte möjligen Göran Greider och poeten Jenny Wrangborg.”

Så skriver Anneli Jordahl i Aftonbladet apropå Jan-Ewert Strömbecks debattbok Folke Fridell och arbetets ofrihet som just utkommit på förlaget h:ström.

Fridells debutroman Tack för mig grottekvarn, väckte när den kom 1945 ett ramaskri inom arbetarrörelsen – Fridell var syndikalist – för sin skildring av arbetet som monotont och tråkigt, och arbetaren som i grunden bekväm och arbetsskygg, tungsint och pessimistisk.

Men Jordahl blir också överraskad när hon läser om Fridells mästerverk Död mans hand. För dess bistra humor i all bedrövelsen och tristessen, friskheten i språket, som blir som ”en upplivande vitalitet i svärtan”.

Den tillhör arbetarlitteraturens verkliga klassiker, Jordahl jämför den – helt rättvist – med Kurt Salomonssons Grottorna eller Kerstin Ekmans Änglahuset.

Mats Myrstener /bild: http://www.tradera.com

Bild

Kategorier
arbetarlitteratur

Folke Fridell och Chemical Brothers

Ibland samverkar olika medier och summan blir nåt extra. Några år sen läste jag Folke Fridell medan Chemical Brothers flimrade i bakgrunden.

I Folket i Bild 1947:20 gick Folke Fridell (1904-1985) till attack mot ”maskinreligiositeten” och den aktuella arbetarlitteraturen. Tidigare proletärdiktning hade med framgång kritiserat den ekonomiska nöden, menade han, men när löner och levnadsstandard blivit bättre krävdes en ny analys. Han ville diskutera trivseln och människovärdet i arbetslivet – där rationalisering, effektivitet och tidsstudier gjort människan till maskinbetjänt. Det spillde över på privatlivet, bidrog till verklighetsflykt och hämmade bildning: ”En fungerande människa kan inte agera förhyrd handelsvara åtta timmar om dagen och på fritiden leva in i fullvärdig musik eller söka livsmening hos litteraturens giganter.”

Skönlitterärt skildrade Fridell detta inte minst med böckerna om Rivar-Bohm i textilfabrikens värsta helveteshål. I första boken, Död mans hand (1946), säger denne: ”Det har ingenting med yrkesskicklighet eller konst att göra att lägga några hundra kilo skitiga kalsonger eller andra lumptrasor på en rivmaskins matningsmatta. Det kunde till och med en apa göra om hon dresserades på samma sätt som jag.”

Automation och löpande band. Fridell pratade om robotiseringen av människan. Jag vet inte exakt vad Chemical Brothers‘ låt Believe (2005) och dess ganska enahanda text syftar till, men med videon utgjorde den ett intressant soundtrack till Fridelläsningen.

I videon följer vi en till synes uttråkad ung man som arbetar som robotoperatör på en bilfabrik. Man får inte se så mycket av det löpande arbetet, men det står genast klart att jobbet inte släpper greppet om killen när han stämplar ut. Han börjar se brandgula industrirobotar överallt. De annars stationära griparmarna är ute efter honom, bortom fabriksmiljön – smygande i tunnelbanan, i parken, på gatan, i hans eget badrum. När han berättar om saken för chefen tvingas han sluta. Men robotarna fortsätter förfölja. Paranoia:

Det framgår inte om orsaken till synerna är droger, galenskap eller det löpande bandets logiska slutpunkt. Men på ett (överdrivet) sätt förstärkte videon hos mig Fridells tankar kring maskinen och människan, kampen om vem som är herre över vem..

I efterföljande nummer av FiB svarade bland andra Hedenvind-Eriksson, Fridegård och Ivar Lo på Fridells ursprungliga artikel. I boken Återblick och framtidssyn (1970) kan man i samlad form läsa flera av Fridells inlägg i ämnet.

Kalle Laajala