Etikett: Eyvind Johnson

Kategorier
Uncategorized

1938 – 2015?

I mitt läsande genom Eyvind Johnsons produktion har jag hunnit till romanen Nattövning som utkom 1938. I Sverige rådde fred, Eyvind Johnson kallar det lilla landet ironiskt Den trygga världen i en novellsamling som utkom året efter. I Soldatens återkomst (1940) skildrar han hur en frivillig från inbördeskriget i Spanien återvänder till sin hembygd i Uppland, bara för att mördas för en gammal kärlekshistorias skull. Den skulle förebåda hans stora internationella genombrott med Stränderna svall som utkom 1946.

Det har diskuterats hur mycket vi i Sverige visste om nazisternas koncentrationsläger, som upprättades så snart dessa fått den politiska makten 1933. Eyvind Johnson skriver öppet om dessa koncentrationsläger i Nattövning, och flera andra böcker utkom samtidigt som gav vittnesmål: Gerhart Seghers Koncentrationslägret kom på svenska redan 1934 och skildrade lägret Oranienburg, där kommunister, homosexuella, romer och judar hamnade. Liknande böcker recenserades i dagspressen men dess fakta ifrågasattes, i högerpressen avfärdades böckerna som kommunistpropaganda.

Klart är att de som ville ta reda på hur förhållandena var i koncentrationslägren, och hur nazismen behandlade sina motståndare, kunde göra detta om man ville. Socialdemokratisk och kommunistisk press rapporterade varje vecka om missförhållanden, som alltid avfärdades av högern medan regeringen, av rädsla för den mäktige grannen i söder, gick på tå.

Nattövning redovisar kallt och nyktert nazisternas metoder i Tyskland, och kritiserar den svenska neutraliteten. Den diskuterar också mycket om rätten att ta till våld om man blir anfallen. Det är den första romanen där Eyvind Johnson tar uttalat politisk ställning. Den kom efter en rad ganska svaga romaner på 1930-talet (”Romanen om Olof” undantagen), där författaren fortfarande drivs av vad en kritiker kallat Hamlet-problematiken. Men med nazismens genomslag på 1930-talet rörde sig Johnson politiskt mot vänster, han engagerade sig djupt i både Finlands och Norges sak under kriget och hade flitiga kontakter med politiska flyktingar i Sverige.

I romanen skildras en liten nazistisk grupp i Sverige som gör s.k. nattövningar, då man tar emot hemliga transporter av vapen från Tyskland för att beväpna sig inför ”slutkampen”. Gruppen beskrivs så här:

”Rademacher hade ingen [militär] grad, åtminstone inte som man visste. Han höll lokaler, gratis, och Gaul, som oftast var med, uppträdde som ”rådgivande”. Han hade militär erfarenhet, utrikespolitisk blick och kommandoskärpa i rösten. Nordblom var den som skulle framträda som Ledare, i Ögonblicket. Helin och Norre var ”propagandaorganisatörer” – Norre hade kontakt med missnöjda arbetare – och Hannes var biträdande. De hade ingen tidning, endast ett hemligt periodiskt flygblad, Attacken, men utnyttjade de andra tidningarna [inom rörelsen] och använde sig regelbundet av kvällspressens kverulantavdelningar [dvs insändarsidan] ”för att skapa stämning i landet”. När Det stora angreppet var organiserat, i det rätta ögonblicket, skulle de andra [grupperna] förena sig under Nordblom, det var man säker på./…/ Här hjälpte inte att komma med tomma ord, här gällde bara Handling.”

De olika nazistiska grupperna i Sverige var dåligt organiserade, till skillnad från i Tyskland, men skickliga på propaganda, att upprätta dödslistor över vilka som skulle likvideras, störa ordningen på gator och torg, samt efter mörkrets inbrott affischera om möten, agitera, jaga, misshandla och skymfa sina motståndare.

Det var 1938 (ett år senare skulle kriget utbryta), men det skulle också kunna vara 2015. Situationen är inte lika alarmerande som då, men den är illa nog. Vi skulle behöva beslutsamma politiker och ledargestalter, också inom kulturlivet, men, men, men …

Mats Myrstener 

(Nattövning utkom i En bok för alla-serien i nytryck 1989)

Kategorier
Uncategorized

Kulturman som står bredvid

”Solen sken, men det blåste en smula. De sista istapparna dundrade ned genom stuprören och barnflickorna voro ute med småttingarna. Gatorna voro rena, överallt putsades fönstren och om ett par veckor skulle träden i Stadsparken knoppas.

Ivar stannade utanför Biblioteket. Där inne satt herr Clerk och plockade i sina lappkataloger. Nej, han kom ut på stora trappan och kisade mot solen och steg försiktigt ner. Ivar vände tvärt och gick mot parken.

Han kom håg att det var här det hände. Men vintern hade gått över parken, nu kom våren och allt var annorlunda.

Solen gick i moln som kastade kalla skuggor över parken. Ivar frös; aldrig hade han känt sig så ensam.”

Minnas var Eyvind Johnsons tredje roman och utkom 1928. Författaren bodde då sedan flera år utomlands. Det är en småstadsroman från Boden med en intellektuell ”kulturman” i centrum, bibliotekarien Henrik Clerk, ungkarl, som ser och hör allt men med en cynisk grimas avfärdar allt han ser som tjuv- och rackarspel. Liksom skolläraren Andersson i Stad i mörker (se tidigare blogginlägg) står han bredvid och låter historien och dess katastrofer ha sin gång utan att ingripa, trots sin bildning och kunskapsbakgrund.

Men den rebelliske Ivar är hans son, ett snedsprång i unga år. Det hela förblir romanen igenom en hemlighet. I staden korsas däremot deras vägar gång på gång, ungefär som Leopold Blooms och Stephen Daedalus’ i Joyce Ulysses, utan att de egentligen möts. Men till skillnad från skollärare Andersson tar Ivar beslutet att lämna den lilla kalla staden i Norrbotten för att söka lyckan söderöver. Staden har då skakats av ett förfärligt mord i Stadsparken med homosexuella förtecken. Offret är Ivars bror, den begåvade Martin. Inte heller detta kan den allvetande Clerk förhindra, trots att han hela tiden anat vad som var å färde. Den gode bibliotekarien saknar, beklagansvis, totalt social kompetens.

(Porträttet av herr Clerk är enligt Johnsons biograf Örjan Lindberger inspirerat av en fransk 1920-talsroman om de franska ”klerkernas” (de intellektuellas) förräderi mot arbetarklassens kamp för demokrati.)

Bland Eyvind Johnsons många berömda romaner – Strändernas svall, Hans nådes tid, romanerna om Krilon, Drömmar om rosor och eld, bildningsromanerna om Olof, de många fina novellerna varav Uppehåll i myrlandet filmats av Jan Troell – är Minnas ganska bortglömd. Få bibliotek torde ha den kvar i sina hyllor. Synd, för det är en oerhört fin småstadsskildring, och kusligt spännande och drabbande i sitt kyliga observerande av händelsernas oundvikliga och ruskiga utveckling.

En del av romanen utspelades i himlen, efter döden, men ansågs så avancerad att den ströks av Bonniers förlag innan bokens gavs ut. Idag finns den dock utgiven i sin helhet.

Eyvind Johnson var född i en bagarstuga i Björkelund, idag en stadsdel i Boden. Han gick bara sex år i folkskola, deltog som ung i ungsocialistiska möten, men reste snart besviken till Stockholm för att bli författare, efter att ha kommit på kant med främst den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Under många år vistades han utomlands och han fick nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med en annan svensk arbetarförfattare, Harry Martinson.

Bagarstugan i Björkelund är idag öppen för allmänheten och förvaltas av Eyvind Johnson-sällskapet. Jag har ännu inte besökt den men borde verkligen göra det. Eyvind Johnson var tidigt min stora författaridol, innan jag likt Ivar Berr definitivt lämnade Norrland.

Definitivt förresten? Nej man lämnar nog aldrig den plats man vuxit upp i helt och hållet. Och minnena, skriver Johnson, påverkad av Sigmund Freud, kan man aldrig heller stoppa undan. Förr eller senare kommer de upp till ytan och skriker och smärtar som öppna sår.

Ett sätt att bearbeta är att skriva om dom. Om än bara för byrålådan eller dataskärmen.

Mats Myrstener

Kategorier
Eyvind Johnson kulturpolitik

Kulturpolitik

”De diskuterade politik, och Hammar förvånades över Anderssons frigjordhet, men han gladde sig över att Andersson nog komme att dabba sig. Men det fanns tydligen gemensamma åsikter mellan Ledamoten och skolläraren, och båda ansågo, att anslagen till folkbiblioteket voro för små. Just på den punkten bad Andersson urmakaren om ett uttalande. Hammar redde sig dock bra med att förklara, att han inte gått igenom frågan så noga, men trodde det skulle finnas en lösning på den, om man bara lade an på det…

Då log Andersson djävulskt, och Bill menade, att nu hade man träffat på en fullfjädrad diplomat.”

Den lilla staden Bodens honoratiores är samlade till ”symposion” på stadshotellet, med bland andra läraren Andersson, urmakaren och kommunalpolitikern, den obegåvade Hammar, och riksdagsmannen, herr Bill. Det är frysande kallt i februari, och den kvinnliga huvudpersonen, postfröken Ågren kyler ner sig på balkongen och får lunginflammation, som ska visa sig vara ödesdiger.

Romanen Stad i mörker av Eyvind Johnson kom 1927. Året efter kom en pendang, Stad i ljus, som handlar om en hungrig och fattig författares kamp för tillvaron i Paris. Stad i mörker handlar om ”den lilla världen” (som också är namnet på en novellsamling av Johnson, några år senare).

I den lilla världen i Sverige råder kulturmörker, och det ljus som många hoppades skulle tändas vid förra valet har nu slocknat. Politikerna förefaller lika obegåvade, småsinta och småbarnsaktigt hämndlystna som urmakaren (obs metaforen med den som vrider tiden rätt) Hammar och riksdagsman Bill.

Framför allt verkar de aldrig ha gått på ett folkbibliotek, eller satt sig in i vad man gör där, eller vilken betydelse det spelar för bildningsnivån och skolresultaten. Och kulturtidskrifter har de nog knappast tid att läsa heller.

Det är mörka tider, och inte ser det bättre ut framåt våren?

Mats Myrstener

1434536_520_292

Kategorier
Eyvind Johnson kvinnliga författare

Nu var det 1914 och kärleken bär uniform

Vad betyder ett datum? Låt se. 9 augusti 1914 hade första världskriget varat i tretton dagar, allt sedan skottet i Sarajevo 28 juni och Österrikes krigsförklaring mot Serbien en månad senare. Jag vet inte om den sommaren var lika varm som årets, men nog var den ödesdiger (Barbara Tuchman har skrivit om den i boken Det stolta tornet). Den 2 augusti marscherade tyskarna in i Luxemburg, dagen efter i Belgien. Man trodde på en lätt passage, men belgarna gjorde heroiskt motstånd, vilket väckte sympati över hela världen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Min farfar var nitton år, min farmor sex år äldre. Jag är inte säker på att han blev inkallad, hotet mot Sverige var inte lika prekärt som under nästa världskrig. Men min far berättade att farfar, som kom från fattigast tänkbara miljö i Hälsingland, upplevde sin rekryt i det militära som den bästa tiden i sitt liv. Gott om mat, en bäddad säng, manligt kamratskap, spännande skjutövningar, besök i Stockholm. Långt från slitet på sågen i Nor, där han arbetat sedan han gick ur den sexåriga folkskolan som tolvåring.

I dagens DN skriver Malin Ullgren om Agnes von Krusenstjerna, som på 1930-talet väckte sådant rabalder med sina erotiska skildringar i romanserien Fröknarna von Pahlen. Den föregicks av serien om Tony Hastfehr, där första delen, Tony växer upp, skildrar just krigsutbrottet 1914. ”Kärleken bär uniform” konstaterar Ullgren: de manliga förebilderna, som flickor som Tony blev förälskade i, bar alla uniform, Krusenstjernas älskade pappa var själv kapten på regementet i uppväxtstaden Gävle. ”Krig var inte i första hand krig” skriver Ullgren, ”det var i första hand en sorts ordning i samhällets översta skikt, och en manlighet som bestod av lika delar släktarv, faderlighet, romantik och sex”.

9 augusti 1914 föddes Tove Jansson, vilket uppmärksammats stort även i Sverige. Men det var också det år Selma Lagerlöf valdes in i Svenska akademin, vilket uppmärksammas Under strecket i SvD idag av litteraturvetaren Anna Nordlund. Lagerlöf var född 1858, Elin Wägner 1882, och Agnes von Krusenstjerna 1894. Elin Wägner är tidigt kritisk mot Lagerlöfs insats i kvinnorörelsen. Hon kallar henne kvick att dra fördelar och tjäna pengar, ”för [ett] temligen billigt pris godhetens förkunnerska”. ”Men hon offrar [i själva verket] inget för godheten”.

Elin Wägner skulle ändra åsikt när hon lärde känna mer allt vad Lagerlöf gjort för kvinnliga författare. Lagerlöf hade själv hjälpts fram av kvinnosakskämpen Sophie Adlersparre (som också startade ett kvinnobibliotek i Stockholm, Stockholms Läsesalong). Nu skulle hon själv göra samma sak. Hon instiftade ett eget stipendium för svenska författarinnor, hon skrev sina mest feministiska verk efter 1914, som romanerena om Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, och hon arbetade aktivt för kvinnors rätt och ekonomisk jämställdhet fram till sin död 1940.

Elin Wägner skrev sin hyllade och uppmärksammade biografi om Selma Lagerlöf 1944, varpå hon själv valdes in i akademin som kvinna nummer två. Där skulle hon ge ut den första stora beskrivningen av Fredrika Bremers litteratur sedan 1896, året var 1949. När Wägner summerar Lagerlöfs insats blir det enligt Anna Nordlund: Lagerlöfs kvinnliga intuition, omgärdad med en kvinnopolitisk och ekologisk ideologi, vetenskapliga intressen och en hög medvetenhet om författandets villkor. Det kunde lika väl handla om Elin Wägner själv.

”Nu var det 1914” är också titeln på den första romanen i serien om Eyvind Johnsons alter ego, Olof. Den handlar om hur den fjortonårige Olof lämnar fosterföräldrarna i Norrbotten för att börja arbeta långt hemifrån, så fint skildrat i Jan Troells film ”Här har du ditt liv”. Det var alltså inte mer än hundra år sedan barn i Sverige började lönearbeta innan de knappt blivit tonåringar. Och det var knappast fråga om åtta timmars arbetsdag.

”Tiden är ingenting” skulle Eyvind Johnson lite illusionslöst hävda, t.ex. i sin sista roman, Livsdagen lång, som utspelas på en vanlig äng under många hundra år, där människan odlar och sår, armeer drar fram, skogsbränder härjar och älskande par ligger i varandras armar. För oss som lever nu är hundra år en mycket lång tid. Kanske särskilt för dagens korttänkande homo sapiens. Sett i längre perspektiv – i hela universums utveckling – är vi väl som Jan Fridegård filosoferade bara ett sandkorn i öknen, eller ett blixtrande och kortlivat stjärnstoft på en oändligt mörk och krigisk himmel.

 Mats Myrstener