Etikettarkiv: Eyvind Johnson

1938 – 2015?

I mitt läsande genom Eyvind Johnsons produktion har jag hunnit till romanen Nattövning som utkom 1938. I Sverige rådde fred, Eyvind Johnson kallar det lilla landet ironiskt Den trygga världen i en novellsamling som utkom året efter. Soldatens återkomst (1940) skildrar han hur en frivillig från inbördeskriget i Spanien återvänder till sin hembygd i Uppland, bara för att mördas för en gammal kärlekshistorias skull. Den skulle förebåda hans stora internationella genombrott med Stränderna svall som utkom 1946.

Det har diskuterats hur mycket vi i Sverige visste om nazisternas koncentrationsläger, som upprättades så snart dessa fått den politiska makten 1933. Eyvind Johnson skriver öppet om dessa koncentrationsläger i Nattövning, och flera andra böcker utkom samtidigt som gav vittnesmål: Gerhart Seghers Koncentrationslägret kom på svenska redan 1934 och skildrade lägret Oranienburg, där kommunister, homosexuella, romer och judar hamnade. Liknande böcker recenserades i dagspressen men dess fakta ifrågasattes, i högerpressen avfärdades böckerna som kommunistpropaganda.

Klart är att de som ville ta reda på hur förhållandena var i koncentrationslägren, och hur nazismen behandlade sina motståndare, kunde göra detta om man ville. Socialdemokratisk och kommunistisk press rapporterade varje vecka om missförhållanden, som alltid avfärdades av högern medan regeringen, av rädsla för den mäktige grannen i söder, gick på tå.

Nattövning redovisar kallt och nyktert nazisternas metoder i Tyskland, och kritiserar den svenska neutraliteten. Den diskuterar också mycket om rätten att ta till våld om man blir anfallen. Det är den första romanen där Eyvind Johnson tar uttalat politisk ställning. Den kom efter en rad ganska svaga romaner på 1930-talet (”Romanen om Olof” undantagen), där författaren fortfarande drivs av vad en kritiker kallat Hamlet-problematiken. Men med nazismens genomslag på 1930-talet rörde sig Johnson politiskt mot vänster, han engagerade sig djupt i både Finlands och Norges sak under kriget och hade flitiga kontakter med politiska flyktingar i Sverige.

I romanen skildras en liten nazistisk grupp i Sverige som gör s.k. nattövningar, då man tar emot hemliga transporter av vapen från Tyskland för att beväpna sig inför ”slutkampen”. Gruppen beskrivs så här:

”Rademacher hade ingen [militär] grad, åtminstone inte som man visste. Han höll lokaler, gratis, och Gaul, som oftast var med, uppträdde som ”rådgivande”. Han hade militär erfarenhet, utrikespolitisk blick och kommandoskärpa i rösten. Nordblom var den som skulle framträda som Ledare, i Ögonblicket. Helin och Norre var ”propagandaorganisatörer” – Norre hade kontakt med missnöjda arbetare – och Hannes var biträdande. De hade ingen tidning, endast ett hemligt periodiskt flygblad, Attacken, men utnyttjade de andra tidningarna [inom rörelsen] och använde sig regelbundet av kvällspressens kverulantavdelningar [dvs insändarsidan] ”för att skapa stämning i landet”. När Det stora angreppet var organiserat, i det rätta ögonblicket, skulle de andra [grupperna] förena sig under Nordblom, det var man säker på./…/ Här hjälpte inte att komma med tomma ord, här gällde bara Handling.”

De olika nazistiska grupperna i Sverige var dåligt organiserade, till skillnad från i Tyskland, men skickliga på propaganda, att upprätta dödslistor över vilka som skulle likvideras, störa ordningen på gator och torg, samt efter mörkrets inbrott affischera om möten, agitera, jaga, misshandla och skymfa sina motståndare.

Det var 1938 (ett år senare skulle kriget utbryta), men det skulle också kunna vara 2015. Situationen är inte lika alarmerande som då, men den är illa nog. Vi skulle behöva beslutsamma politiker och ledargestalter, också inom kulturlivet, men, men, men …

Mats Myrstener 

(Nattövning utkom i En bok för alla-serien i nytryck 1989)

Kulturman som står bredvid

”Solen sken, men det blåste en smula. De sista istapparna dundrade ned genom stuprören och barnflickorna voro ute med småttingarna. Gatorna voro rena, överallt putsades fönstren och om ett par veckor skulle träden i Stadsparken knoppas.

Ivar stannade utanför Biblioteket. Där inne satt herr Clerk och plockade i sina lappkataloger. Nej, han kom ut på stora trappan och kisade mot solen och steg försiktigt ner. Ivar vände tvärt och gick mot parken.

Han kom håg att det var här det hände. Men vintern hade gått över parken, nu kom våren och allt var annorlunda.

Solen gick i moln som kastade kalla skuggor över parken. Ivar frös; aldrig hade han känt sig så ensam.”

Minnas var Eyvind Johnsons tredje roman och utkom 1928. Författaren bodde då sedan flera år utomlands. Det är en småstadsroman från Boden med en intellektuell ”kulturman” i centrum, bibliotekarien Henrik Clerk, ungkarl, som ser och hör allt men med en cynisk grimas avfärdar allt han ser som tjuv- och rackarspel. Liksom skolläraren Andersson i Stad i mörker (se tidigare blogginlägg) står han bredvid och låter historien och dess katastrofer ha sin gång utan att ingripa, trots sin bildning och kunskapsbakgrund.

Men den rebelliske Ivar är hans son, ett snedsprång i unga år. Det hela förblir romanen igenom en hemlighet. I staden korsas däremot deras vägar gång på gång, ungefär som Leopold Blooms och Stephen Daedalus’ i Joyce Ulysses, utan att de egentligen möts. Men till skillnad från skollärare Andersson tar Ivar beslutet att lämna den lilla kalla staden i Norrbotten för att söka lyckan söderöver. Staden har då skakats av ett förfärligt mord i Stadsparken med homosexuella förtecken. Offret är Ivars bror, den begåvade Martin. Inte heller detta kan den allvetande Clerk förhindra, trots att han hela tiden anat vad som var å färde. Den gode bibliotekarien saknar, beklagansvis, totalt social kompetens.

(Porträttet av herr Clerk är enligt Johnsons biograf Örjan Lindberger inspirerat av en fransk 1920-talsroman om de franska ”klerkernas” (de intellektuellas) förräderi mot arbetarklassens kamp för demokrati.)

Bland Eyvind Johnsons många berömda romaner – Strändernas svall, Hans nådes tid, romanerna om Krilon, Drömmar om rosor och eld, bildningsromanerna om Olof, de många fina novellerna varav Uppehåll i myrlandet filmats av Jan Troell – är Minnas ganska bortglömd. Få bibliotek torde ha den kvar i sina hyllor. Synd, för det är en oerhört fin småstadsskildring, och kusligt spännande och drabbande i sitt kyliga observerande av händelsernas oundvikliga och ruskiga utveckling.

En del av romanen utspelades i himlen, efter döden, men ansågs så avancerad att den ströks av Bonniers förlag innan bokens gavs ut. Idag finns den dock utgiven i sin helhet.

Eyvind Johnson var född i en bagarstuga i Björkelund, idag en stadsdel i Boden. Han gick bara sex år i folkskola, deltog som ung i ungsocialistiska möten, men reste snart besviken till Stockholm för att bli författare, efter att ha kommit på kant med främst den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Under många år vistades han utomlands och han fick nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med en annan svensk arbetarförfattare, Harry Martinson.

Bagarstugan i Björkelund är idag öppen för allmänheten och förvaltas av Eyvind Johnson-sällskapet. Jag har ännu inte besökt den men borde verkligen göra det. Eyvind Johnson var tidigt min stora författaridol, innan jag likt Ivar Berr definitivt lämnade Norrland.

Definitivt förresten? Nej man lämnar nog aldrig den plats man vuxit upp i helt och hållet. Och minnena, skriver Johnson, påverkad av Sigmund Freud, kan man aldrig heller stoppa undan. Förr eller senare kommer de upp till ytan och skriker och smärtar som öppna sår.

Ett sätt att bearbeta är att skriva om dom. Om än bara för byrålådan eller dataskärmen.

Mats Myrstener