Författararkiv: bis

Värdelösa bibliotek?

Så har jag begått den trettiofemte mässan och som vanligt var jag där alla dagar alla tider, denna gång som bis utsända. Med tanke på att man droppat bibliotek i namnet, det heter ju numera bara bokmässan, så var det ovanligt mycket som handlade om bibliotek. Dessutom var det bättre upplägg än alla tidigare mässor med särskilda, i mässprogrammet angivna lokaler, för olika seminarieområden. Mina favoriter blev salen för bibliotek och den för ideologi. Förutom det digra seminarieprogrammet så blir det alltfler scener på mässgolvet för varje år. De intressantaste där var Kultur i Väst med biblioteksprogram och såväl seminarier som egen scen för MIK, som var ett av mässans tema.

Mässan är alltid en valfrihetskris. Hur man än störtar fram i folkhavet missar man det mesta. Kanske lyckas man ta till sig en bråkdel av en promille av det enorma utbudet genom en kombination av slump och planering.

Först förde slumpen mig till Kultur i Västs scen där man just presenterade ett nytt forskningsprojekt om folkbibliotek och internet. Det kändes som att förflyttas tjugo år bakåt i tiden, samma diskussioner, problem och frågor kring internet på bibliotek. Filter, regler eller fritt fram? Nu ska man ta reda på hur biblioteken till vardags i praktiken hanterar detta och hur det förhåller sig till JOs utslag att biblioteken inte kan vägra inköp med hänvisning till värderingar. Det hela ska leda till förslag om ”best practice” och en kurs på Digiteket. Lycka till med att lösa folkbiblioteket eviga fråga om urval och syfte!

Fastnade sedan vid MIKscenen där Mattias Beijmo berättade om Internets alla skrämmande baksidor, facebook som maktfullkomlig stat snart med egen valuta, det omöjliga i källkritik, alla falska sidor, fake facts etc. Läs hans bok De kan inte stoppa oss : ett reportage om den nya digitala vapenindustrin och läs hans artiklar. Det finns all anledning att vara livrädd såväl för egen del som för demokratin och samhället i stort!

Föga tröst gav seminariet ”En svens tiger” där man tagit fasta på det som står i förslaget till nationell biblioteksstrategi om biblioteken som en del av totalförsvaret. Professor Olof Sundin höll en kort inledning om bibliotekets möjliga roll i en värld full av fördomar, rykten, fake facts, konspirationsteorier och faktaresistens. Förr hade vi avdelning Bl där vi kunde samla vad vi trots allt köpte in av den sorten och genom signum markera att detta var mer eller mindre perifera tveksamheter. Nu har det blivit i centrum av nätet och väller över oss utan möjligheter till sortering, värdering och källkritik. Vi manipuleras via filterbubblor och loopar. Detta leder till ”sanningens sönderfall” Det går inte att skilja fakta från åsikt Åsikter och upplevelser tränger ut fakta. Hur motverka detta? Med lagar, teknik, public service? Vem kan man lita på?

Hur navigerar då biblioteket som enligt bibliotekslagen ska stå för kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning? Jo genom tillgängliggörande, dialog, källkritik och pedagogik. Genom att skapa tillit. Biblioteket ska ge hjälp till självhjälp, inte tala om vad som är rätt eller fel, inte vara en megafon för samhället. Armlängds avstånd.

Karin Linder, Svensk Biblioteksförening tog sedan vid och förklarade varför biblioteken ska vara en del av totalförsvaret. Enligt henne är bibliotekets roll att ge kunskap före beslut. Bibliotek finns i alla kommuner och de flesta har stort förtroende för biblioteket och detta förtroende bör förvaltas väl.

Men på frågan om biblioteken ska köpa in böcker som hävdar att jorden är platt och att förintelsen inte ägt rum svarade hon efter viss tvekan ja. I mitt, vid det laget inte särskilt stilla sinne, tänkte jag då, att hur kan man ha förtroende för en verksamhet där personal inte får påtala att vissa saker faktiskt är sanna och rekommendera vederhäftig läsning istället för rena galenskaper. Ska man lära ut källkritik måste man väl få säga att vissa källor är ovederhäftiga och osanna?

Sedan var det en panel med politiker från M,L,Mp och S som alla var överens om att biblioteken har en roll att spela i totalförsvaret som en del av civilförsvaret, vars roll är att se till att samhället fortsätter att fungera vid ett krisläge. Speciellt gäller detta i glesbygden där alla andra samhällsinstitutioner dragit sig tillbaka. Det talades om informationskunnighet, psykologiskt försvar, bibliotekets roll vid skogsbrand m m

Karin Linders slutkläm var att biblioteket behöver ett tydligare uppdrag och mer pengar.

Min slutsats blev att biblioteket måste få stå för vissa grundläggande värden och få skilja på kunskap, åsikt, propaganda annars är biblioteket värdelöst såväl som demokratins skattkammare som i kris.

Detta för självklart över till det seminarium, med rubriken ”Bibliotekarien – aktivist eller tjänsteman” där Lena Lundgren deltog som representant för BiS. Mer om detta kommer i nästa nummer av bis.

Trots att aktivist tydligen har blivit ett fult ord så hävdar jag upprört men bestämt att man kan vara både aktivist och tjänsteman och rent av bör vara det.

Ingrid Atlestam

Hur räddar biblioteken världen?

Äpplehyllor och regnbågshyllor har blivit standard i de flesta bibliotek som ett sätt att samla och lyfta fram media kring ett viktigt ämne så att så många som möjligt hittar lätt och rätt.

Nu är det väl hög tid att skapa klothyllor, hyllor för allt som har med vår överlevnad på kort eller lång sikt att göra.  Allt om hållbarhet såväl vad gäller miljö som klimat, socialt och ekonomiskt. En hylla för vetenskap, debatt, handböcker, tidskrifter, länkar och nyheter. Greta säker att vi ska ta till oss vad vetenskapen rön och sedan agera. På klothyllan ska såväl vetenskapen som förslag om vad som bör och kan göras finnas. Fakta och inspiration, så kan biblioteket hjälpa till att rädda världen!

Kunskap är makt, fixa lite maktfördelning genom att skapa en klothylla nu!

Ingrid Atlestam

 

BIBLIOTEK I SAMHÄLLE – En socialrealistisk betraktelse

Denna krönika skriven 2001 hittade jag när jag leta efter underlag för en artikel  till bis 50års nummer. Frånsett några tidsmarkörer kunde den varit skriven idag. Den känns extra aktuell nu när media  uppmärksammar vad det kan innebära att biblioteken är det öppnaste vi har kvar. Problemen är lika gamla som biblioteken och en känslig mätare på hur det står till i resten av samhället:

Det blåser kallt i folkhemmets bankrutta förort. Många av affärslokalerna kring 60-tals torget gapar tomma, köpkraften har tagit slut. En skara mer eller mindre vinddrivna existenser väntar på att biblioteket ska öppna. Rullatorer, barnvagnar, inlines, shoppingvagnar ja till och med en kundvagn från varuhuset finns också i den trånga entrén trots att hissen strejkar som vanligt.

Datorer, toaletter och kopieringsapparaten blir snabbt upptagna och resten av kön delar sig i två, en vid infodiken och en vid återlämningen.

På stapplande svenska ställer de mörka och beslöjade de frågor lärarna på VUX skickat med. Bibliotekarien försöker tolka vad läraren kan ha menat och suckar uppgivet över alla dessa opedagogiska pedagoger som tycks tro att alla frågor har ett lagom svar på lätt svenska på högst två A4 som varje elev har en medfödd förmåga att på nolltid hitta på internet.

Varje dag år efter år samma listor på svenska romaner; ge mig den lättaste och tunnaste, usch så tjock. Vem älskar Yngve Frej, Simon och ekarna, Ondskan, En komikers uppväxt, Kejsaren av Portugalien, Hundarna från Riga, Mor gifter sig, lagret slut, besvikelsen stor, ska ju vara läst till imorgon.

Ge mig en recension av Iliaden jag hittar ingen på internet! Jag ska skriva något om gudsbilden i islam, kristendomen och hinduismen, vilken bok står det i? Jag hittar inget bra om etik på nätet! Galna kosjukan, Atacc, doping, EU är inne, aids, Afrika, Greenpeace och regnskogen är ute, dvs i biblioteket är det tvärtom.

Varför funkar inte min hotmail? Jag har bokat den datorn men han vägrar flytta på sig, pappret är slut i skrivaren, någon har snott musen, hörlurarna funkar inte.

PC-Hemma, Fitness, Mikrodatorn och Close Up är stulna och någon har klippt recpt ur Allt om mat som vanligt. Någon har snott toapappret och det stinker öl i läsesalen.

Slut på lugnet för alla djupt försjunkna tidningsläsare, schackspelare, surfare, studerande och sovande, in stormar de nya gatubarnen, de som ingen orkar med. Böcker, kläder, svordomar, könsord och stolar flyger i luften. Fritidsledare, fältassistenter, kvarterspoliser, vart har ni alla tagit vägen? På folkhemmets nya bakgårdar i övergivna parkeringsdäck, sönderslagna väntkurer, tomma källarlokaler hukar de osedda barnen och när de en dag reser sig har de inte ord för sin vrede.

På bismötena i 70-talets början diskuterade vi om vi skulle byta blöjor på alla nerkissade barn som föräldrarna placerat i biblioteket i brist på dagisplats och hur mycket fritidsledare vi skulle vara för alla dem som verkligen gjort biblioteket till sitt vardagsrum. Men då räckte vi till, vi var många, biblioteken hade resurser, det byggdes och planerades broar över alla raviner, ökad jämlikhet och fem till sex brödskivor om dagen och krossa USA-imperialismen! Allt var på god väg att ordna sig. Men så vände vinden och blev en snålblåst från höger, ty den som är rik kan köpa förlig vind.

Nu gäller frågan, sedan psykvården slängde ut de sina och folkhemmet stängt alltfler dörrar, hur galen får man vara i biblioteket, hur illa får man lukta, hur full får man vara, hur mycket får man störa, hur många gamla kassar och knäppa kompisar får man komma släpandes på?

Hur ha tid och ork att ägna sig åt informationsklyftorna när alla dessa andra avgrunder öppnar sig? Men är inte biblioteket den barrikad från vilken vi ska försvara oss mot välfärdssamhällets talibaner? Ingen tror längre att man kan bli USAs president med två tomma händer, men man kan väl ändå få vara naiv nog att tro att kunskap och empati är demokratins och solidaritetens förutsättning. Hellre populärmusik från Vittula än sånger från andra våningen!

Ingrid Atlestam ur bis nr i 2001

Nu finns Världslitteraturhuset

Lördagen den första december invigdes Världslitteraturhuset i Gamlestaden i Göteborg. Det är ett resursbibliotek för i första hand nordöstra Göteborg vad gäller mångspråkig biblioteksverksamhet och stadsdelsbibliotek för Gamlestaden. Då jag varit bibliotekschef i stadsdelen i nästan 30 år och dessutom var den som först kom med iden om ett världslitteraturhus så var jag inbjuden som en av invigningstalarna. Men två dagar före invigningen stoppade politikerna mitt framträdande på grund av mitt engagemang i kampen mot nedskärningarna i Kortedala bibliotek. Följ den kampen på facebooksidan Rädda Kortedala bibliotek!. Den formella anledningen sades vara att presidiet bestämt att bara politiker skulle invigningstala. Biblioteksledningen gjorde vad de kunde för att jag skulle få tala men förgäves.

För att sprida nyheten om detta nya bibliotek publicerar jag mitt tänkta invigningstal  här så får det ju vida större spridning än den som politikerna lyckades stoppa. Talet är inte det minsta kontroversiellt och givetvis hade jag aldrig tänkt att hålla ett tal om att rädda Kortedala bibliotek vilket var vad politikerna fruktade och vilket jag redan blivit tillsagt att inte göra. Var sak på sin plats!

Självklart ska ett internationellt bibliotek ligga där en gång den internationella handelsstaden Nya Lödöse låg. Det var här, redan då, som vägen mellan syd och nord mötte den mellan öst och väst.

Sedan nylöseborna förflyttats, odlade holländska bönder mat åt göteborgarna här.

Senare var det här på landerierna som industrins vagga i Göteborg låg och hit kom arbetare från olika delar av världen. Här har alltså tankar, människor, språk och kulturer mötts, blandats och befruktat varandra i århundraden.

Idag inleds en ny epok i Gamlestadens kosmopolitiska historia när nu Världslitteraturhuset invigs.

Göteborg är en mångspråkig stad. Det författas i och om Göteborg på många språk. Berättelserna om våra liv och världen i stort och smått, långt bort och nära, är det som bygger världen, som tolkar den och förklarar den och skapar möjligheter att förändra den, för var och en och för oss alla tillsammans.

Men Göteborg är en segregerad stad. För att staden ska vara hållbar långsiktigt måste de många berättelserna och språken både ses som, och faktiskt vara, en tillgång och göras tillgängliga och mötas.

Under många år har stadsdelens bibliotek och framförallt Kortedala resursbibliotek, profilerat sig som internationella bibliotek, en självklar anpassning till behoven i denna del av staden.

Men behoven har hela tiden varit större än resurserna, som ibland funnits någon annanstans och oftast då i stadens centrum. Så var t ex Gamlestadens bibliotek hårt nedslitet, för litet och har drivits på en alltmer flämtande sparlåga i decennier medan stadsdelen expanderar.

När det så kom förlag om att skapa ett Litteraturhus, ännu en central kulturinstitution tyckte jag det var läge att formulera ett alternativ, ett förslag om ett nytt bibliotek i ett kulturhus placerat där göteborgare från hela världen bor och möts, ett Världslitteraturhus i Gamlestaden.

Ulla Forsén och jag formulerade idén och presenterades den först för kulturnämndens dåvarande ordförande som hänvisade till Stadsdelsnämnden och sedan som en debattartikel i GP i aug 2012.

Maria Berntsson, då ledamot i stadsdelsnämnden, hade tidigare motionerat om ett kulturhus i Gamlestaden men enligt kulturhusutredningen fanns det inget konkret förslag till innehåll i huset så jag skickade henne förslaget om Världeslitteraturhuset och till min stora glädje tog hon det till sig och drev det vidare. Tack vare det står vi här idag!

Nylöseborna måste flytta eftersom staden inte gick att befästa och försvara.

Med Världslitteraturhuset befästs tillgången till mångfaldiga kultur- och kunskapskällor till försvar för öppenhet, språklig rikedom och demokrati. Här knyter vi ihop Göteborg, landet och världen tillsammans.

Förhoppningsvis är detta början till något nytt stort, en motsvarighet och ett komplement till Internationella biblioteket i Stockholm.

Lycka till!!

Göteborg 2 december

Ingrid Atlestam

 

 

Lugn och otrygghet på biblioteken i Skåne

”Biblioteket i Rosengård, som är Malmös mest välbesökta stadsdelsbibliotek (över 800 besökare per dag) har kommit till rätta med problemet med stökiga ungdomar. Stadsdelsvärdar som kommer förbi biblioteket, och samarbeten med andra vuxna har haft en lugnande inverkan.”

Däremot har det varit oroligt på biblioteken i Staffanstorp och Ängelholm med en del förstörelse. Biblioteken skyddas nu av vakter.  Men som enhetschefen för kultur och bibliotek i Staffanstorp säger: ”Stökiga ungdomar är inget specifikt biblioteksproblem, utan ett problem i själva Staffanstorp.” Och i förlängningen – ett konkret samhällsproblem.

För den som är intresserad – läs mer i tidskriften Etc Malmö, 2017 nr 3.

Mats Myrstener