Indianer

Högtidsstund igen, för nu har senaste nr (6/2013) av Allt om historia kommit. Här behandlas bland mycket annat indiankrigen i Nordamerika, som faktiskt pågick i hundra år, från ca 1790 till den för indianerna sista och förödande striden vid Wounded knee år 1890.

Jag växte ju upp i en tid före Internet, mobiltelefoner och sattelit-TV. På Berghem i Umeå lekte vi varje dag innan läggdags indianer och cowboys bakom den enorma flyttblocksstenen med totempålen (i björkskogen som sedan blev Umeå Universitet). Den stora inspirationskällan, förutom små avlånga serietidningar som Kapten Miki och Davy Crockett, var TV-serien Bröderna Cartwright.

Där fanns två slags indianer: goda och dåliga. De ”goda” indianerna kunde man förhandla med. Jag läser om dessa förhandlingar i tidningen, tröstlösa förhandlingar som pågick under hela 1800-talet, och som konsekvent bröts av de vita nybyggarna och guldgrävarna på väg mot ”the new frontier”. Till de ”goda” indianstammarna hörde, läser jag vidare, cherokee, creek, chocktaw, chickasaw och seminoleindianerna i södra USA. De var faktiskt jordbrukare och drev även små plantager, gjorde egna tidningar och valde ett parlament.

Våren 1838 samlade amerikanska armén in 15.000 av dessa fredliga indianer, män, kvinnor och barn, och tvångsförflyttade dem till ett litet reservat i västra USA. En amerikansk soldat skrev om deportationen: ”I det kalla höstregnet såg jag dem lastas upp som boskap i 644 tågvagnar. När vagnarna rullade bort såg jag många av indianbarnen vinka farväl med sina små händer till hemmen i skogen och bergen.”

Urladdningen i det långdragna kriget kom 1876 när de amerikanska soldaterna under general Custer led ett förödmjukande nederlag vid Little Big Horn. Den döde Custers öron hade genomborrats med pilspetsar för att han, enligt indianerna, skulle lära sig att ”höra bättre för att kunna hålla sina löften”. Nederlaget ledde till en hätsk och hatisk presskampanj i amerikansk media för att utrota alla ”rödskinn”.

Eftersom de vita nybyggarna i princip utrotat den amerikanska buffeln och missväxt drabbat de reservat dit indianerna skickats så uppstod en regndansrörelse 1890, som urartade till strider varvid flera hundra indianer urskiljningslöst dödades. Medicinmannen Black Elk skrev efteråt: ”Ett helt folks drömmar dog vid Wounded knee”.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Israels så kallade ockupation av Palestina, och den stora folkförflyttningen 1948, men det är kanske bara illvilja? (Apropå schlagerspektaklet på TV ikväll.)

I samma nummer av Allt om historia står också om aztekernas siste hövding Cuauhtemoc, som trots att han torterades i flera veckor av conquistadoren Cortez, inte röjde hemligheten med den stora skattkammarstaden El Dorado.

Antagligen för att den aldrig fanns.

Och handen på hjärtat: skulle mina indianböcker av J.F. Cooper, Edward S. Ellis, G.H. Henty, eller för den delen svensken Stig Ericson, platsa på ett bibliotek av idag? Var dom särskilt rasistiska? Jag minns faktiskt inte.

Såg jag dom nu skulle jag nog betrakta dom med förvåning, som ett slags artefakter, kanske ta i dom och bläddra och minnas (och – som jag brukar – inandas pappersdoften) och tänka: Ja just det. Det var ju dom där jag läste när jag var tolv år gammal.

Men därutöver? Nej, kanske bäst att låta dom vila i frid i alla fall. Jag tror inte dom tål en omläsning.

Mats Myrstener