”Folke Fridell hade skåpat ut hela författarkåren som inkompetent att skriva om maktförhållanden på arbetsplatserna. Kristian Lundberg skulle bli den enda godkända, jämte möjligen Göran Greider och poeten Jenny Wrangborg.”
Så skriver Anneli Jordahl i Aftonbladet apropå Jan-Ewert Strömbecks debattbok Folke Fridell och arbetets ofrihet som just utkommit på förlaget h:ström.
Fridells debutroman Tack för mig grottekvarn, väckte när den kom 1945 ett ramaskri inom arbetarrörelsen – Fridell var syndikalist – för sin skildring av arbetet som monotont och tråkigt, och arbetaren som i grunden bekväm och arbetsskygg, tungsint och pessimistisk.
Men Jordahl blir också överraskad när hon läser om Fridells mästerverk Död mans hand. För dess bistra humor i all bedrövelsen och tristessen, friskheten i språket, som blir som ”en upplivande vitalitet i svärtan”.
Den tillhör arbetarlitteraturens verkliga klassiker, Jordahl jämför den – helt rättvist – med Kurt Salomonssons Grottorna eller Kerstin Ekmans Änglahuset.
Mats Myrstener /bild: http://www.tradera.com
BiS 