Visst går det an!

Carl Jonas Love Almqvists lilla roman Det går an från 1839 är inte bara den första i sitt slag som introducerar realismen i svensk litteratur, den måste också betraktas som den första rent feministiska skriften som utkommit i Sverige. Åtminstone den radikalaste. (Fredrika Bremers uppmärksammade roman Hertha skulle exempelvis inte utkomma förrän 1856.) Det går an är högst läsvärd än idag, i år har den kommit ut i ännu en nyutgåva (på papper och som e-bok), på förlaget Telegram.

Vad var det då som upprörde Almqvists samtid så oerhört när boken utkom, på den gode vännen Lars Johan Hiertas förlag 1839? Den handlar om den 24-åriga Sara Videbeck, som övertagit ett glasmästeri i Lidköping. Bara detta var upprörande för samtiden, det var först 1858 som en ogift kvinna fick bli myndig (och då vid 25 års ålder), och de få kvinnor som drev företag var nästan uteslutande änkor som övertagit företaget efter en avliden man.

Men Sara Videbecks föräldrar är båda avlidna, och hon har inga manliga släktingar som kan överta deras förmyndarskap. Dessutom ärver hon ett hus efter föräldrarna, och blir därmed ett knepigt juridiskt fall, eftersom hon därmed inte är ”obemedlad”. Almqvist propagerar här djärvt för att kvinnor ska anses myndiga och ha rätt att driva företag eller förrättningar, precis som vilken man som helst. Detta upprörde de styrande i Sverige omåttligt.

Lika upprörande är det faktum att Sara i romanen själv får bestämma över sin sexualitet. Hon uppvaktas på ångbåten Yngve Frej, som går från Stockholm till Arboga, av den burduse men stilige militären Albert. Under resans gång förändras dock Albert, under Saras inflytande, och han följer henne förälskat från Arboga med diligens i fyra dagar via Örebro och till Mariestad. Lyckligtvis har hennes ”förkläde”, en gammal moster, missat båten i Stockholm varför Sara reser helt ensam. Tycke mellan henne och Albert uppstår under resan, och de har även sexuellt umgänge som man kan läsa mellan raderna. Bara detta, att ogifta människor idkade samlag liknades i lagen vid lösdriveri och var straffbart. Almqvist menade att det var dubbelmoral, då alla visste att det förekom överallt.

I Lidköping ordnar Sara det så att Albert får bo inneboende i hennes hus i den lilla staden. Äktenskap är det inte tal om, hon vill förbli fri och ogift. Och hon frågar sig i romanens slut med berättigad oro, ”Går detta an?”. För Albert i romanen går det an. Men i den konservativa omvärlden i Sverige följde ett ramaskri av ilska. Det gick alls icke an!

För Almqvist blev följden att han förlorade i stort sett allt. Han blev uppsagd från sin tjänst som rektor vid Nya Elementarskolan i Stockholm, alla hans gamla vänner sa upp bekantskapen, att han var prästvigd vid svenska kyrkan gjorde inte saken bättre, han motarbetades nu aktivt för att han inte skulle få någon som helst tjänst inom kyrkan. Han kallades både ”helvetetspredikant” och ”Satan”. Han fick börja försörja sig på medarbetarskap i Hiertas liberalradikala (och flera gånger av kungen indragna) tidning Aftonbladet, där en av kollegorna var den som kallats ”Sveriges första kvinnliga journalist”, den vackra och ständigt förtalade Wendela Hebbe som också var Hiertas älskarinna. För detta växte hatet mot Almqvist från de reaktionära ännu mer och antog med tiden närmast orimliga proportioner.

Hierta vågade inte ge ut någon ny upplaga av Det går an, trots att den första sålt som smör i solsken. Almqvist var på 1840-talet den mest omdiskuterade och läste författaren i Sverige, och därmed ett stort hot mot den bestående ordningen. Johan Svedjedal frågar sig i sin stora trebandsbiografi, om ”Love” någonsin tänkt igenom följderna av sin bok? Kanske kände han sig, på grund av sin stora popularitet bland läsarna, osårbar? Så skulle snart visa sig inte vara fallet.

1851 var hans ekonomiska situation så illa att han ska ha försökt förgifta en av de många ”procentare” han var skyldig pengar, med arsenik. Han flydde till Nordamerika, där han gifte om sig (bigami), och försörjde sig på artikelskriverier och privatundervisning (han var pionjär på att introducera engelska som undervisningsspråk i svenska skolan). 1866 avlider han, totalt utblottad, på ett hotellrum i Bremen, utan att ha fått återse hemlandet och sin svenska familj.

Han var i kvinnofrågan långt före sin tid. Fredrika Bremer skulle föra den vidare, i sällskap med bl.a. Selma Lagerlöf, Sophie Adlersparre, och andra kvinnliga författare som skulle debutera, som Victoria Benedictsson, Wilma Lindhe och Anne Charlotte Leffler på 1880- och 1890-talet.

Men att ”helvetespredikanten” Almqvist, som på grund av sin popularitet inte minst hos unga läsare kallades ”ungdomens förförare”, var pionjär i jämlikhetsdebatten i Sverige, därom råder inget tvivel. Han gick längre än någon annan gjort före honom.

Mats Myrstener 

mer om Almqvist, och ett av hans första verk, den erotiska romanen Murnis, här:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/portr-mainmenu-51/riga-portr-mainmenu-100/15340-erotomanen-carl-jonas-love-almqvist–en-oeverraskande-upptaeckt

och om hans sista år i exil i Amerika:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/15894-cjl-almqvist-i-exilen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s