Kategorier
nyheter

Rapport från Ordriket

Ordriket hette en sönderläst älsklingsbok i min barndom. Numera finns ett nytt ordrike nämligen Bokmässa. Har nu varit på en årlig omtumlande resa i detta imperium.

Håller som bäst på att landa efter att ha blivit helt överstimulerade  under den gångna veckan. Först tre härliga dagar med gamla bisgänget, vi som varit med i föreningens styrelse och redaktion i urminnes tider och nu träffas varje år, denna gång i Värmland.  Sedan fyra dagar i mässkaoset. Enda pausen var fyra timmars tågstopp i Trollhättan.

Jag har lagt dagliga mässrapporter på BiS facebooksida. Här kommer de samlade och något reviderade. Som alla tidigare år, utom de pandemidrabbade, var jag på mässan alla dagar, alla tider. Men hur man än springer, viftar med öronen, flackar med blicken och suger i sig så hinner man bara med en skärv av en bråkdel av detta överväldigande utbud. Så här följer några nedslag och reflexioner dag för dag.

Ord ord ord – så ska vi ha det men var ska vi ta det

Äntligen åter på Bokmässan, som tappat det andra ledet Bibliotek. Ja, det har ju blivit allt mindre biblioteksanknytning bland utställarna och allt mer mat och annat ickebokligt. Men fortfarande är det en hel del biblioteksprogram bland seminarierna och på olika scener på mässgolvet.

Även BiS har synts allt mindre i mässvimlet. Redan på den första bokmässan för 38 år sedan var BiS med och hade en mycket uppskattad monter med pinnsoffa, trasmatta  och röda fanor, en stor kontrast till en mässa som då mest handla om teknik och att biblioteken borde samarbeta med näringslivet.  I flera år hade BiS monter, ibland tillsammans med andra likasinnade organisationer. Men detta har  blivit ekonomiskt omöjligt att fortsätta med. Under många år ordnade vi en serie mycket uppskattade seminarier med rubriken ”Det rättvisa biblioteket”. Allt detta finns rapporterat i bis.

Nu till dagens upplevelser, det är ju så man säger numera, som bis utsända i vimlet. Började med att lyssna på ordförandena i kulturnämnden och i grundskolenämnden i Göteborg och respektive förvaltningschefer. Göteborgs stad har satsat på en egen scen de första dagarna med anledning av att staden numera är en av Unescos Litteraturstäder. De båda ordförandena talade mycket väl och med stora ord om stadens satsning på bibliotek och läsning framför allt för barn och ungdom. De sa allt som finns att säga om vikten av läsning och bibliotekets roll i detta och i samället i stort. Förvaltningscheferna hade ett något lägre tonläge, de är ju närmare verkligheten och vet förhoppningsvis hur det egentligen står till med såväl skol- som folkbibliotek i kommunen och att det redan aviserats att det saknas 70 miljoner i kulturförvaltningens budget för att behålla nuvarande verksamhet.

Mycket vackra ord, nu väntar vi ivrigt på resurserna att förverkliga något av allt detta. Hoppas politikerna håller dessa brandtal för bibliotek och läsning i kommunfullmäktige också och kräver pengarna på bordet! Eller var det kanske så att de kunde med att säga allt detta löftesrika för att de nu med största sannolikhet förlorar makten och de rödgröna plus C tar över i Göteborg?

Nästa panel att avlyssna var ett samtal under rubriken ”Bibliotekets roll i det demokratiska samhället”. Biblioteksbladets redaktör Thord Eriksson var moderator och deltog gjorde Jonna Ulin ansvarig för bibliotek och kulturhus i Göteborg, Pamela Schultz Nybacka, lektor vid Södertörns högskola,  Karin Nowé Hedvall från Högskolan i Borås, Torbjörn Nilsson, stadsbibliotekarie i Malmö och Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm. De var alla tveksamma till att biblioteken nu lever upp till sitt demokratiska uppdrag. Biblioteken är äldre än den moderna demokratin som biblioteken tillsammans med folkrörelserna var med och skapade men nu gäller det att hänga med i en föränderlig värld. Biblioteken och bibliotekarierna måste bli mer agila, det är tydligen inneordet nu, förändringsbenägna, omställningsbara och relevanta, vad nu allt detta kan innebära? En del av diskussionen kom att handla om bibliotekariernas syn på vad professionen är och vad yrket innebär i verkligheten. Ger utbildningen den kompetens som krävs, gör bibliotekarierna fel saker. De utbildningsansvariga menade att de erbjuder en bred utbildning som ger ett akademiskt sätt att tänka, analysera och förmåga att förändra och anpassa sig, men eftersom biblioteksvärlden är så mångfasetterad med alla olika sorters bibliotek så faller mycket av utbildningsansvaret på arbetsgivaren.

Minns att när jag gick biblioteksskolan i Solna, som ju var en utbildning för folkbibliotekarier, så skrev vi från BiS sida ett remissvar på BU, utredningen som föreslog en för alla bibliotekstyper gemensam högskoleutbildning i Borås, där vi var mycket tveksamma till en sådan sammanslagning. Jag är fortfarande skeptiskt till detta och undrar om arbete på KBs handskriftsavdelning verkligen är samma profession som att jobba läsfrämjande i ”orten”.

Det blev även en mycket intressant diskussion utifrån hur man arbetat när man tagit fram de nya biblioteksplanerna i Malmö och Stockholm, även resultatet är olika sades det, bör alltså läsas och begrundas. Varför inte ”recensera” biblioteksplaner i bis?

Omöjligt att återge allt klokt som sades, det gav många tankar att grubbla vidare på. Till sist fick alla säga en sak de såg som viktigast just nu. Då nämndes bland annat vikten av att verkligen synliggöra allt vad biblioteken gör, det som syns i media och för den enskilde användaren är bara toppen på ett isberg.Andra förslag var att bibliotekslagen ska fastslå att ingen ska ha mer än 1500 meter till biblioteket och att armlängds avstånd ska gälla mellan biblioteksverksamheten och politiken.

Så blev det afton den första dagen och jag gick hem till ordbehandlaren istället för att mingla bland vin, vänner och visioner på mässgolvet såsom traditionen bjuder första mässkvällen. Så den som önskar kändisreportage med skvaller från barhäng och efterfester får kolla andra media eller dom som var där.

Vad ska biblioteken försvara?

De personaldrivna Dieselbiblioteken i Nacka var genom sin buss de enda biblioteken som var närvarande inne på mässan. Tre bibliotek i Nacka drivs alltså av ett personalägt aktiebolag, de andra tre drivs av Axiell. Givetvis borde kommunen själv ha hand om sina bibliotek, men om man fattat det politiska beslutet att upphandla biblioteksverksamheten på en marknad som inte finns, är det då bättre med ett personalägt än ett rent kommersiellt privat företag eller är det skit samma?

Annat biblioteksanknutet på mässgolvet var en monter med info i broschyrform om Digiteket, Bläddra, Bibblix, Bibblan svarar, Världens bibliotek, Polarbibblo och Legimus under samlingsrubriken Nationella bibliotekstjänster. Hur svårt kan de vara att få till denna samordning även i det digitala i form av en gemensam ingång på nätet? Det skulle göra att många fler, såväl allmänhet som personal, hittar dessa fantastiska tjänster enklare. Det är väl det bibliotekarier ska vara bra på? Sluta utreda, bara gör det!

Pratade med de som ansvarar för Bibblan svarar och frågade varför de lade ner den mångspråkiga delen som vi inom projektet Ordbron startade  som en del av Bibblan svarar. Ingen av dem visste att en sådan tjänst ens funnits! Kanske var vi för tidigt ute då i början av seklet. Tanken var att det skulle kunna användas såväl av personal, då språkförbistring uppstår, och direkt av de som ville ha biblioteksservice på annat språk än svenska. Dags  att börja om, nu finns ju ännu fler som rimligen skulle kunna ha nytta av tjänsten och en större språkkunskap bland bibliotekarier som kan ingå i nätverket av svarande på ännu fler språk. Tveka inte, bara gör det!

Under fredagen höll Svensk Biblioteksförening  ett seminarium  med rubriken ”Bibliotek som samhällsbärare – i vardag och kris” som modererades av Lisa Gemmel, föreningens utredare. Hon berätta om rapporten ”Biblioteken och pandemin” som visar hur olika biblioteken hanterade  den kris som pandemin innebar beroende på bibliotekets ställning i kommunen  och vem som agerade, bibliotekspersonalen eller högre nivåer i hierarkin.  En panel bestående av en skolbibliotekarie, en som jobba på en region och en bibliotekschef pratade sedan om vad biblioteket bör göra under en kris. Det blev mest lösa trådar att spinna vidare på. Det märktes att tankar och idéer om biblioteket som en del av totalförsvaret, dvs civilförsvaret, bara är i början och rätt spretiga. Man konstaterade att idag är det väldigt olika i kommunerna om man inbegriper biblioteken i civilförsvaret eller ej. För att så ska vara fallet måste politiken inse att biblioteket är en samhällsbärande institution med många olika funktioner såväl till vardags som vid kris.Ska biblioteket klara detta på ett rimligt sätt så krävs ökade resurser. ”om biblioteket reduceras tilll en hylla på ICA” så funkar det inte! Modeorden för dagen i detta seminarium var resilient och agilt.

Till sist kom den viktigaste frågan, vad är det biblioteken ska försvara? Är det den sittande regimen eller demokratin. Vad gör man som bibliotekarie om regimen inte längre är demokratisk, vad kan man ställa upp på?

Tänkte vidare på detta. Visst är det självklart att biblioteken och bibliotekspersonalen i Ukraina ser sig som och är en del av totalförsvaret är. Men hur är det i Ryssland, har biblioteken något val? De måste väl försvara regimen inte yttrandefriheten och demokratin? 

Slutklämmen från en av deltagarna blev ” Vi får det samhälle vi röstar för”. Då är det bara att tillägga att för att vi ska få det samhälle vi självklart måste försvara, så måste biblioteken ta sitt ansvar att bidra till demokratins utveckling och inte avveckling. Hur formulerar man detta i ett underlag för upphandling av biblioteksverksamhet och hur utvärderar man det?

Samtal från andra våningen – tredje dagens mässa

I de vidsträckta mässhallarnas mitt dansar och trumpetar de stora elefanterna, den kakafoniska ljudnivån är öronbedövande och på alla scener finns rader av författare och andra mer eller mindre kända personer. De mest  eftertraktade  jobbar på många arenor. Undrar hur de orkar. Såg till exempel Anna-Lena Laurén först på DNs scen, sedan på Svenska Kyrkans och på Finlandssvenska verandan, lika skarp och klartänkt som alltid.

Men tragiskt att det ska behövas ett krig för att skapa intresse, marknad, för för experter, författare och andra kulturpersoner med kunskap om och erfarenheter från Ryssland och Ukraina.  Ännu mera tragiskt är att marknaden för krigsindustrin växer mångtusenfalt vilket gör att vi får allt mindre pengar till kultur och att vi snart  får en kulturpolitik som hellre satsar på Skansen än kulturutbyte över alla gränser.

Runtikring de penningstarka  aktörerna som hyrt in stora ytor finns de mindre allt längre ut i kanterna ju mindre penningpung man har. Där finns de litterära sällskapen, egenutgivarna, eldsjälarna, de småförlagen och institutionerna, sammantaget en fantastisk mångfald av stort och smått, högt och lågt, böcker och allt möjligt annat. Säkert kan alla fynda och hitta själsfränder i detta stimulerande kaos som lockar tusentals människor i slingrande köer. Den redovisade slutsiffran i år var drygt 82 000, men förmodligen var det fler för registrering av besökare verka inte funka.

På andra våningen är det betydligt lugnare även om där finns minst sex scener, men de är inte så tätt inpå varandra. Här finns också seminarielokalerna som de tre första dagarna kräver dyrt seminariekort eller presskort och på söndagen är allt för alla.  Här pågår många samtal såväl på scenerna som i seminarierummen.

Efter att ha genomlevt den bedrövliga valrörelsen med alla dess faktaresistenta debatter, talepunkter, personangrepp, hot, hat och till sist det deprimerande resultat, är det en lisa för själen att få lyssna på riktiga samtal där kloka, kunniga och engagerade personer med vitt skilda bakgrunder och åsikter inte debatterar utan samtalar med varandra om viktiga ämnen under rubriker som Vart är den svenska välfärdsstaten på väg, Vad händer när kunskap inte längre är makt, Vad är Sverige?  Seminarierna med dessa tre rubriker liksom många fler filmades och dyker säkerligen upp i någon TV-kanal nära dig så småningom, Missa dem inte! Dagens ord i dessa samtal var tillit, jämlikhet och demokrati.

Har också lyssnat på flera givande seminarier  om vikten av läsning och berättande med många djupt engagerade och personer.  Det mest inspirerande hade rubriken  Litteraturens demografiska demokrati. Detta valde jag eftersom jag inte begrep vad det skulle kunna handla om.  Arrangör var Litteraturfrämjarinstitutet som företräddes av Marlen Eskander. Moderator var Alexandra Pascalidou och övriga deltagare var Stina Wollter och America Vera-Zavala. En blixtrande spirituell föreställning om vikten av läsning som en förutsättning för eget berättande och om hur nödvändigt det är att fler röster och kroppar får vara med och berätta både som personer och som representanter för grupper som nu inte syns i litteratur och andra former av berättande. För att hålla ihop samhället måste fler få komma till tals, få stå på scenen, bli inkluderade. Fler verkligheter måste bli synliga för alla.

Detta fick mig att tänka på arbetarlitteraturens storhetstid för hundra år sedan och vad den betydde för att bygga ett mer jämlikt samhälle. Nu talas det om arbetarlitteraturens återkomst. Vad är det tecken på?

Läsfrämjandet prioriteras nu på många fronter och allra viktigast är biblioteken i detta arbete och alltfler bibliotek har även skrivarkurser. För några år sedan var det mycket populärt att ordna berättarkvällar. Genom att läsa, skriva, berätta och samtala skapar vi tillsammans ett mer hållbart demokratiskt samhälle och detta är väl bibliotekets samhällsbärande uppgift?

Slutsats av allt detta är att biblioteken borde satsa mer på att bli en arena för samtal där man möts och förmedlar kunskap, utbyter åsikter och tillsammans blir klokare, ett rum för bildning på plats inte bara på hyllan.

Ordets makt över verkligheten

Började söndagen med att lyssna på ett animerat samtal under rubriken ”Så var det 2022, Josef K”. Under ledning av Mattias Hagberg samtalade Augustin Erba, Christer Hermansson, Gertrud Larsson och Åsa Wettergren med glimten i ögat och med utgångspunkt från egna författarskap, om kontorslandskapets ekorrhjul, mellanchefers dilemma och NPM. Allt ska mätas, dokumenteras, kanske är hela meningen med arbetet och livet att gå på möten och skriva protokoll? Nu när NPM ska ersättas av tillitsbaserat arbetssätt  behåller man NPM för kontrollens skull och byråkratin växer ytterligare. Kul att lyssna på men egentligen rätt uppgivet.

Detta med tillitsbaserat arbetsätt är tydligen det som ska gälla nu, till exempel inom kulturförvaltningen i Göteborg, samtidigt som det kommer fler och fler dekret om hur och vad man ska göra på biblioteken och det blir alltmer centralstyrt. Kommer mig att tänka på en bok från tidigt 70-tal med titeln, som jag minns den ”Revolution på arbetstid”. Hittar den inte i Libris, kanske dags för ny reviderad upplaga? Låter som en uppmaning till aktivism vilket  ju är högst odemokratiskt och vänstervridet enligt vissa högerkrafter men kanske nödvändigt.

Lyssnade sedan på seminarier om rasism i Sverige och om konspirationsteorier som fara för samhället. Mycket intressant och givande men gav ingen ökad tillit till varken demokratin, förnuftet eller framtiden. Däremot slog det mig att kristendomen och andra religioner nog är de mest framgångsrika, dvs med störst spridning, konspirationsteorierna i mänsklighetens historia.  

Avslutade dagen på Globala Torget där scenen under fyra dagar bjudit på ”100 samtal för en bättre värld”, mycket av det på mässtemat Sydafrika. Som seden bjuder avslutade Jan Guillou Globala Torget och mässan och lovade stå där på scenen nästa år också förutsatt att den tillträdande regeringen inte drar bort de biståndspengar som delvis finansierar detta forum för organisationer och eldsjälar som jobbar för en bättre värld.

Förutom en måndag med trötta fötter, huvudvärk och högar av hemsläpade tryckalster gav denna mässa mig insikten att det skrivna ordet är viktigare än någonsin och att klyftan mellan alla vackra ord i form av beskrivningar, löften och visioner  och verkligheten blir allt större.  Det säga att land ska med lag byggas och tydligen även med en störtflod av måldokument, manifest, handlingsplaner, regler, strategier, avtal, rapporter med mera. Tiden det tar att få till alla dessa ord, läsa dem, förmedla dem  och i bästa fall följa upp, tar alltmer resurser och kraft från själva tillämpningen och förverkligandet.  Med andra ord  det måste finnas en bättre balans mellan handlingar i form av ord och de verkliga så att det blir något gjort!

Ingrid Atlestam

Följ biblioteksdebatten

Prenumerera på BiS nyhetsbrev utan kostnad.

Kategorier
arbetsmiljö bibliotek

Biblioteket – en inkluderande arena för demokratiaktivism

Det är mycket prat, utredande och diskussion nu igen om stök, bråk och våld på bibliotek. Underförstått hos vissa debattörer anar man främlingsfientlighet och rasism. Man tycks tro att biblioteken förr var lugna tysta platser för bara de skötsamma boklånarna. 

Jag vill inte förringa de nuvarande problemen men det är lättare att se lösningar framåt om man blickar bakåt och inser att detta inte är något nytt fenomen utan lika gammalt som folkbiblioteken.

Om detta har jag skrivit flera artiklar i bis : Bibliotek i samhälle – en socialrealistisk betraktelse , bis nr 1 2001, Rum för alla men inte allt , bis nr 4, 2015.

Detta inlägg är bara ett sätt att påminna om att man kommer framåt om man som den roende ser bakåt efter att ha tagit ut riktningen.

Nu i sommar har jag hittat gamla brev som min mamma, som var timanställd bibliotekarie i många år, skrev till sin mamma i mitten av 70-talet. Mamma jobbade då på ett numera tyvärr nedlagt förortsbibliotek i Motala. Här följer några citat:

ur brev 17 april 1975: …”Så var jag på biblioteket varenda dag förra veckan…. Roligt men tröttsamt. I måndags var där lugnt och vakten sjuk, men i tisdags trots vakt så drack de öl på toaletten och försökte röka inne. Snart vågar inga barn komma dit mera utan föräldrar…

ur brev 5 sept 1975: …På biblioteket är det mycket folk och massor av barn som får lyssna på skivor så man känner sig mest som en barnsköterska Dit kommer på kvällen så små att man måste hjälpa dem att kissa. Inbrott har där varit natten till lördag. Och de hade tagit frimärkskassan och alla popskivor och gjort sönder skivspelaren Men kvällarna har varit lugna hittills får se hur det blir i morgon…

ur brev 26 sept 1975: ...i morgon ska jag vara på biblioteket. Där har varit rätt bråkigt de kvällar jag varit där. De vanliga ungdomarna är förbjudna att vara på fritidsgården så då är de på biblioteket. Den unge pojke vi har till vakt klarar inte riktigt av dem och det var svårt att få ut dem i onsdags när vi stängde..

Att stänga eller porta var ingen bra idé då och inte heller nu, utan det handlar om att stärka biblioteken såväl vad gäller personal som lokaler och innehåll. Att nu få laglig rätt att porta folk är ingen lösning i biblioteksvardagen utan bara på pappret och i ytterst extrema fall och kräver såväl vakter som byråkrati.  Det måste finnas ork och utrymme för mer samarbete med andra i lokalsamhället som socialtjänst, polis, skola, föreningar, medborgarkontor, bostadsbolag. Biblioteket ska inte göra allt, utan kräva att andra aktörer gör sitt. Biblioteket ska hävda sitt unika uppdrag att överbrygga informations och kunskapsklyftor, att stå för andlig och demokratisk tillväxt och vara ett inkluderande rum för kultur och samtal, ja som tankesmedjor såsom Brit Stakston föreslår i sin nyligen publicerade förstudie Biblioteken som tankesmedjor och såsom @rena för demokrati på Fisksätra bibliotek under de år Barbro Bolonassos var ansvarig för verksamheten. Läs mer om detta i antologin Det mångspråkiga biblioteket.

Ingrid Atlestam

Kategorier
bokinköp mediaurval

Replik: Problemet är inte leverantörerna

När jag läste Ingrid Atlestams text, Tillbaka till ruta ett!, om inköp till bibliotek hoppade jag till när jag kom till formuleringen om ”problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens”. Jag har naturligtvis också sett debatten kring Adlibris planerade förändringar när det gäller distribution, och varningsklockorna ringde även hos mig, men jag tycker att det är viktigt att det inte är kompetens som är problemet här, och faktiskt inte heller Adlibris.

När det som senare blev BTJ startades var bokmarknaden väldigt annorlunda jämfört med idag. Det gavs ut färre böcker, det var svårare att hitta information om utgivningen, inköp och distribution skedde också på ett helt annat sätt. Det fanns ett behov av en samordning som inte går att jämföra med dagens behov. Det ges visserligen ut betydligt fler böcker idag, men vi har samtidigt lättare att hitta information om vad som produceras. Även de minsta förlagen har egna webbsidor, och har de inte tryckta kataloger så har de åtminstone presentationer av sin utgivning digitalt. 

Vi som jobbar på bibliotek vet detta. Vi vet vilka förlag som ger ut litteratur som är relevant för våra verksamheter och kan hålla koll på deras utgivning, även om de inte finns hos Adlibris. Besvärligare? Ja. Men absolut inte omöjligt. De flesta bibliotek kan, utan tvekan, erbjuda ett bestånd som bygger på ett genomtänkt urvalsarbete. Lägg därtill inköpsförslag, recensioner, bloggar, instagram, diverse digitala – och när vi inte är mitt uppe i en pandemi – fysiska bokpresentationer från förlag och andra aktörer. Det finns mängder av sätt att hålla koll på intressant utgivning, både i Sverige och internationellt. Problemet är inte våra leverantörer eller att vi saknar inköpskompetens, problemet är att vi sällan får tid att fördjupa oss. Jag skriver ”får” för det handlar ju om att våra arbetsgivare inte har råd att låta oss prioritera detta när varje år innebär nedskärningar. Makten har vi i långt större utsträckning än vad Atlestam verkar anse, men tidsbristen, den kan jag hålla med om är ett reellt problem.

Visst skulle det kunna vara en poäng med ett nytt nationellt samarbete som ligger inom det offentliga, och inte drivs av en kommersiell marknadskraft. Det finns många delar som skulle kunna utvecklas i samarbete, inte minst när det kommer till att köpa medier på andra språk än de vi i personalen behärskar. Vi är många som under många år har önskat detta. Men vi måste också inse att det inte är möjligt – och på många sätt inte heller önskvärt – att återgå till en lösning i likhet med dåtidens BTJ. Och nutidens BTJ är inte någonting att framhålla som ett positivt exempel. Förutom att det numera också är, vad Atlestam också påpekar, ett vinstdrivande företag som konkurrerar på samma sätt som andra är det tveksamt om BTJ kan anses vara ett företag som är relevant för moderna bibliotek. Det finns mycket när det gäller BTJ:s verksamhet, så som den såg ut innan det blev ett vinstdrivande företag, som var positivt, men vi får dock inte glömma att den verksamheten skapades i en annan tid och att förutsättningarna och behoven på många plan ser annorlunda ut idag.

Atlestam skriver om hur biblioteken tack vare sambindningen erbjöds ”ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur”. Bibliotekarier hade, enligt Atlestam, ”järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängliggörandet av detta”. Jag vill påstå att det fortfarande är så att de allra flesta bibliotek tar ansvar för att skapa ett bra bestånd och att tillgängliggöra detta, när det gäller det sistnämnda faktiskt mer så idag än tidigare genom ett omfattande arbete med olika inkluderingsperspektiv (dock inte sagt att dessa ambitioner inte fanns även tidigare, så klart). Däremot håller jag inte med om att detta är bibliotekariens främsta arbetsuppgifter, vilket Atlestam påstår. Det är en viktig uppgift, men bibliotek är så mycket mer än bara väl sammansatta samlingar och förmedlingen av innehållet i dessa. En del av bibliotekets uppdrag rör naturligtvis detta, men bara just en del.

Det finns givetvis uppenbara risker när en aktör får så stor makt som Adlibris kan sägas ha, i synnerhet när det gäller ett företag som rimligtvis har som mål att göra vinst. När företags vinstintressen får styra riskerar det alltid att gå ut över kvaliteten på tjänsten, oavsett vad det gäller. Det skulle vara högst problematiskt om det blir så att smalare utgivning har svårare att ta sig in i bibliotekens bestånd på grund av att Adlibris stänger ute förlag, det är inget snack om saken, men jag skulle våga påstå att det är få bibliotek som överlämnar ”sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna”, så som Atlestam formulerar sig. Det är fortfarande vi som väljer, och i de flesta fall finns det möjlighet att frångå avtal och handla hos andra om den upphandlade aktören inte kan erbjuda det vi vill ha.

Jag är, vilket jag hoppas ändå framgår, inte en vän av kommersialisering och tycker att det är viktigt att motarbeta att företag får makt över fler av våra offentliga verksamheter. Vi har redan skolan och vården som skräckexempel. Men i nuläget tycker jag att Adlibris står mer på bibliotekens sida än vad BTJ många gånger gör. Vi har exempelvis på Folkbiblioteken i Lund ett tätt samarbete med Adlibris, och de är väldigt lyhörda när det gäller våra önskemål och behov. De jobbar på många sätt för att göra inköpsprocessen enkel och smidig. Det är lätt att skicka in förfrågan på böcker de inte har i deras sortiment, oftast löser de det, även när det gäller böcker på andra språk än svenska och engelska. Det är sällan jag inte kan få tag på det jag vill. Naturligtvis finns det en överhängande risk att detta förändras om de gör de ändringar de har flaggat för, men jag vill poängtera att det inte känns orimligt att påstå att de i nuläget har ett bredare sortiment än vad exempelvis BTJ kan erbjuda. Adlibris har dessutom en lättnavigerad och på många sätt användarvänlig webb, vilket BTJ absolut inte kan stoltsera med. De är dessutom väldigt lyhörda när det gäller utrustning och annat som vi har haft önskemål kring. Trots att vi numera skriver ut alla placeringar i klartext på varje beställd titel och har ytterligare annan extra utrustning, och att vi både skickar till vårt interna katalogsystem och Libris, går det nästan snabbare med hela processen än det är att söka fram en enda bok på BTJ:s webb. Adlibris utvecklar sina tjänster utifrån vad vi vill ha, inte utifrån prestige och tradition.

För i den här diskussionen är det viktigt att BTJ i stor utsträckning lever vidare på gamla meriter. Jag upplever inte att de utvecklar sina tjänster i takt med tiden och i enlighet med de behov som idag finns hos biblioteken. De är väldigt bra på att prata om sin kompetens och hur viktiga de är för oss på bibliotek, men jag tycker inte att de lever upp till det i verkligheten. Som det ser ut nu är det snarare BTJ som bidrar till sämre bestånd, åtminstone på barnsidan, vilket är det område där jag har mest kunskap och insyn. BTJ:s häften, det som tidigare kallades sambindningslistor, är en unik produkt, men kvaliteten är många gånger under all kritik – både när det gäller urval och recensionernas relevans.

Min huvudsakliga informationskanal när det gäller bokutgivning är Svensk bokhandels kataloger. Jag är fullt medveten om att det är förlagens reklamannonser, men tack vare min kompetens som bibliotekarie kan jag ändå bedöma vad jag bör och inte bör köpa in. Utöver det har jag koll på vissa förlag, som jag vet inte brukar vara med i katalogerna, för att se om något i deras utgivning kan passa hos oss. Om jag skulle strunta i att läsa BTJ-häftena skulle jag möjligtvis missa ett mindre antal titlar som jag inte hade hittat på annat sätt, och som skulle passa i vårt bestånd. Men genom att läsa häftena kan jag istället luras att köpa in titlar som inte kan anses relevanta i ett bestånd av hög kvalitet. BTJ har ett gott rykte och god trovärdighet, vilket är högst problematiskt när de inte levererar en produkt som lever upp till vad som borde kunna förväntas av dem.

Många gånger har jag lurats att köpa böcker som i BTJ-häftet lovordats och fått höga betyg, men där kvaliteten på boken är rent ut sagt undermålig. Numera läser jag recensionerna med väldigt kritisk blick och är väldigt försiktig med att beställa sådant som hyllas när det är böcker jag själv inte redan har uppmärksammat. Jag har erfarenhet av att ha köpt böcker som fått både 4 och 5 i betyg som jag sedan har gallrat redan innan jag släppt ut dem i beståndet. 

BTJ:s inköpsvägledning har ett gott rykte och anses ha hög trovärdighet. Många litar på det som framkommer i recensionerna. BTJ lyfter dessutom inköpsvägledningen som en fantastisk produkt som bibliotekarier inte kan klara sig utan, förlagen är också bra på att lyfta fina omdömen som kvalitetsstämplar. Och det borde vara så. Vi borde kunna lita på att recensionerna är relevanta och bygger på stor kunskap kring litteratur och bibliotekens behov, i synnerhet i en tid när tidsbrist, som sagt, är ett reellt problem. Men vi är många – åtminstone barnbibliotekarier – som upplever att omdömena många gånger inte alls beskriver böckerna i fråga på ett vettigt sätt. Tvärtom syns vad som kan uppfattas som okunnighet kring boken som medium, form och kvalitet, med onödigt fokus på innehåll och ”viktiga ämnen”.

Jag förstår att Atlestam inte argumenterar att bibliotek ska sträva efter att upphandla BTJ i dess nuvarande form, det är ju, som sagt, också ett vinstdrivande företag numera. Men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta att BTJ fortfarande ofta framhålls som de ”goda”, de som står på bibliotekariernas sida, till skillnad från Adlibris, de ”onda”, som enbart är ute efter att tjäna pengar och utarma bibliotekens bestånd. Jag vill hävda att det inte är så enkelt, och jag kan känna att det skulle vara svårt, om inte omöjligt, att skapa ett BTJ 2.0 idag, utan inblandning av någon kommersiell aktör. Jag håller med Atlestam, och kan visst se en vinst när det gäller samordning av vissa delar. Till exempel skulle jag vilja ha en utvecklad inköpsvägledningstjänst, där lektörer inte tvingas tona ner negativ kritik på grund av rädsla för att bli påhoppade av förlag eller upphovspersoner. Där det utgår rimlig ersättning till de som skriver recensioner och där dessa är relevanta för oss i branschen där kvalitetsbedömning och bokens form görs relevant. 

För problemet är inte bibliotekariernas kompetens. Problemet är inte leverantörerna. Problemet är att vi jobbar i en sektor som gång på gång drabbas av nedskärningar. En sektor där vi ständigt blir färre som ska göra mer. Kanske skulle en nationell samordning, såsom Atlestam önskar, underlätta, det är fullt möjligt. Men jag skulle hellre vilja att vi slåss för mer pengar till varje bibliotek. Så att vi alla kan ha tid att arbeta med omvärldsbevakning, hålla oss uppdaterade och få kännedom om den litteratur vi ska förmedla. Ge oss pengarna så kan vi använda vår kunskap och få tid till att bibehålla den bredd och djup som faktiskt redan idag finns.

Eleonor Pavlov

Kategorier
bokinköp mediaurval

Tillbaka till ruta ett!

Adlibris är nu huvudleverantör av böcker till de flesta biblioteken i landet. För några veckor sedan meddelade de att de kräver att alla förlag och egenutgivare måste ha en extern distribution för att kunna sälja via Adlibris. Detta ledde till protester från bibliotekens sida. Man sa att det blir såväl dyrare som mer arbetskrävande om inte Adlibris kan leverera som nu. Biblioteken hotade med att inte upphandla Adlibris i fortsättningen. Varpå Adlibris gjorde någon slags pudel.

Men problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens och frihet att välja inköpskanaler har nu exponerats offentligt. Nu är det väl uppenbart för alla att biblioteken inte kan förlita sig på och lämna över sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna. Biblioteken har ett ansvar att ta ställning till hela utbudet av media och därur välja det som ryms inom urvalspolicy och ekonomi.

För att rationellt och effektivt klara detta startades 1936 Bibliotekens försäljningcentral som 1952 gick upp i BTJ. Genom sambindningen erbjöds biblioteken ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur m m. Därtill bevakade biblioteken själva utgivningen av lokal litteratur och de större biblioteken gick igenom svensk bokförteckning allteftersom den publicerades i Svensk Bokhandel. Man hade alltså järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängligörandet av detta vilket är bibliotekets uppdrag och bibliotekariens främsta arbetsuppgifter.

Men BTJ, som ägdes av SAB, nuvarande SB, dvs var ”vårt” företag, såldes till riskkapitalister vars främsta syfte givetvis är att tjäna pengar och inte att gagna bibliotekens utveckling. Sambindningen utarmades och allt färre bibliotek nyttjade den. Inköpen via BTJ ska numera upphandlas i konkurrens med t ex Adlibris, en konkurrens som BTJ inte klarat. Därtill kommer nu att rådande ideologi är att man ska köpa på efterfrågan, inte behov eller ta ansvar att tillgängliggöra hela bredden i utgivningen.

Upphandlingstvånget, egenutgivningen, alla de små förlagen, minskade resurser till biblioteken etc gör det omöjligt för biblioteken att idag erbjuda det breda och välgenomtänkt urval på såväl svenska som andra språk som läses på i Sverige i dag, som borde vara självklart

Dags att börja om, för biblioteken att gå samman och starta en ny samordning av bevakning, inköp, utrustning mm. Dags för Svensk Biblioteksförening eller KB att ta initiativet till BTJ 2.0!

Bibliotekarierna måste återta makten över inköpen och skaffa sig den tid och kunskap som krävs för att återskapa bredden och djupet i bestånden!

Ingrid Atlestam

Kategorier
bibliotek BiS föreningen

BiS beforskat

Den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen har tillsammans med Roger Blomgren skrivit en uppsats i Nordisk kulturpolitisk tidskrift med titeln Offentliga bibliotek som arena för aktivism, där de säger sig analysera tidskriften bis och beskriver hur denna marxistiska organisation gjort ett odemokratiskt övertagande av biblioteken under femtio år. Om detta intervjuas Sundeen i vad som verkar vara hans hemmaarena Världen idag, en högerradikal väckelsekristen webbplats

I podden ger han en mycket vinklad beskrivning av seminariet, Bibliotekarie – tjänsteman eller aktivist, vid Bok&Bibliotek 2019 där han och hans kollega lade fram sina teser om 68vänstern och då speciellt BiS odemokratiskt framfart. Sedan nämner han mina artiklar om seminariet och om aktivism, och konstaterar att jag lever i en bubbla och har noll koll på vad som pågår i forskarvärlden. Hade gärna levt kvar i denna påstådda bubbla och sluppit hamna i den kalla blåblåst som nu i namn av yttrandefrihet, objektivitet, tradition och demokrati går till storms mot såväl kulturlivet som forskarvärlden och public service.

De kritiska tankar jag framförde i de artiklarna blir ytterligare bekräftade i Sundeens poddinlägg och i de två forskarnas artikel. Det finns mycket att säga om deras artikeln och de slutsatser de drar av bara några nerslag i bis och annan biblioteksdebatt vad gäller inköp och urval av media och tjänster. Denna eviga debatt, som ju är folkbibliotekens själva kärna, är inte plats att fördjupa här, men lite berörs den i mina artiklar , Aktivist, javisst och Vem är egentligen aktivist?

I slutet av forskarartikeln, som jag hoppas får fler kommentarer och bemötanden, frågar sig forskarna om BiS påverkat biblioteksutvecklingen. Svaret är ja. De frågor bis varit med och drivit har gett resultat. Bara några exempel, Svensk Biblioteksförening är idag en helt annan och bättre förening än det SAB som BiS bildande var en reaktion mot. Många bismedlemmar har och är djupt engagerade i SB. bis krävde redan i sitt första nummer en bibliotekslag och folkbiblioteksforskning, det tog tid men nu finns båda ock. BiS har varit drivande vad gäller att biblioteket verkligen ska vara för alla och speciellt uppmärksamma barn, de med annat modersmål än svenska och funktionsvarierade, vilket nu finns med i bibliotekslagen, liksom bibliotekets demokratiska och folkbildande roll. Men allt detta är väl enligt Sundeen och Blomgren vänstervridna avsteg från det gamla riktiga objektiva ideologilösa opolitiska biblioteket som självklart aldrig funnits.

Ingrid Atlestam