Etikettarkiv: ingrid atlestam

Replik: Problemet är inte leverantörerna

När jag läste Ingrid Atlestams text, Tillbaka till ruta ett!, om inköp till bibliotek hoppade jag till när jag kom till formuleringen om ”problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens”. Jag har naturligtvis också sett debatten kring Adlibris planerade förändringar när det gäller distribution, och varningsklockorna ringde även hos mig, men jag tycker att det är viktigt att det inte är kompetens som är problemet här, och faktiskt inte heller Adlibris.

När det som senare blev BTJ startades var bokmarknaden väldigt annorlunda jämfört med idag. Det gavs ut färre böcker, det var svårare att hitta information om utgivningen, inköp och distribution skedde också på ett helt annat sätt. Det fanns ett behov av en samordning som inte går att jämföra med dagens behov. Det ges visserligen ut betydligt fler böcker idag, men vi har samtidigt lättare att hitta information om vad som produceras. Även de minsta förlagen har egna webbsidor, och har de inte tryckta kataloger så har de åtminstone presentationer av sin utgivning digitalt. 

Vi som jobbar på bibliotek vet detta. Vi vet vilka förlag som ger ut litteratur som är relevant för våra verksamheter och kan hålla koll på deras utgivning, även om de inte finns hos Adlibris. Besvärligare? Ja. Men absolut inte omöjligt. De flesta bibliotek kan, utan tvekan, erbjuda ett bestånd som bygger på ett genomtänkt urvalsarbete. Lägg därtill inköpsförslag, recensioner, bloggar, instagram, diverse digitala – och när vi inte är mitt uppe i en pandemi – fysiska bokpresentationer från förlag och andra aktörer. Det finns mängder av sätt att hålla koll på intressant utgivning, både i Sverige och internationellt. Problemet är inte våra leverantörer eller att vi saknar inköpskompetens, problemet är att vi sällan får tid att fördjupa oss. Jag skriver ”får” för det handlar ju om att våra arbetsgivare inte har råd att låta oss prioritera detta när varje år innebär nedskärningar. Makten har vi i långt större utsträckning än vad Atlestam verkar anse, men tidsbristen, den kan jag hålla med om är ett reellt problem.

Visst skulle det kunna vara en poäng med ett nytt nationellt samarbete som ligger inom det offentliga, och inte drivs av en kommersiell marknadskraft. Det finns många delar som skulle kunna utvecklas i samarbete, inte minst när det kommer till att köpa medier på andra språk än de vi i personalen behärskar. Vi är många som under många år har önskat detta. Men vi måste också inse att det inte är möjligt – och på många sätt inte heller önskvärt – att återgå till en lösning i likhet med dåtidens BTJ. Och nutidens BTJ är inte någonting att framhålla som ett positivt exempel. Förutom att det numera också är, vad Atlestam också påpekar, ett vinstdrivande företag som konkurrerar på samma sätt som andra är det tveksamt om BTJ kan anses vara ett företag som är relevant för moderna bibliotek. Det finns mycket när det gäller BTJ:s verksamhet, så som den såg ut innan det blev ett vinstdrivande företag, som var positivt, men vi får dock inte glömma att den verksamheten skapades i en annan tid och att förutsättningarna och behoven på många plan ser annorlunda ut idag.

Atlestam skriver om hur biblioteken tack vare sambindningen erbjöds ”ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur”. Bibliotekarier hade, enligt Atlestam, ”järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängliggörandet av detta”. Jag vill påstå att det fortfarande är så att de allra flesta bibliotek tar ansvar för att skapa ett bra bestånd och att tillgängliggöra detta, när det gäller det sistnämnda faktiskt mer så idag än tidigare genom ett omfattande arbete med olika inkluderingsperspektiv (dock inte sagt att dessa ambitioner inte fanns även tidigare, så klart). Däremot håller jag inte med om att detta är bibliotekariens främsta arbetsuppgifter, vilket Atlestam påstår. Det är en viktig uppgift, men bibliotek är så mycket mer än bara väl sammansatta samlingar och förmedlingen av innehållet i dessa. En del av bibliotekets uppdrag rör naturligtvis detta, men bara just en del.

Det finns givetvis uppenbara risker när en aktör får så stor makt som Adlibris kan sägas ha, i synnerhet när det gäller ett företag som rimligtvis har som mål att göra vinst. När företags vinstintressen får styra riskerar det alltid att gå ut över kvaliteten på tjänsten, oavsett vad det gäller. Det skulle vara högst problematiskt om det blir så att smalare utgivning har svårare att ta sig in i bibliotekens bestånd på grund av att Adlibris stänger ute förlag, det är inget snack om saken, men jag skulle våga påstå att det är få bibliotek som överlämnar ”sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna”, så som Atlestam formulerar sig. Det är fortfarande vi som väljer, och i de flesta fall finns det möjlighet att frångå avtal och handla hos andra om den upphandlade aktören inte kan erbjuda det vi vill ha.

Jag är, vilket jag hoppas ändå framgår, inte en vän av kommersialisering och tycker att det är viktigt att motarbeta att företag får makt över fler av våra offentliga verksamheter. Vi har redan skolan och vården som skräckexempel. Men i nuläget tycker jag att Adlibris står mer på bibliotekens sida än vad BTJ många gånger gör. Vi har exempelvis på Folkbiblioteken i Lund ett tätt samarbete med Adlibris, och de är väldigt lyhörda när det gäller våra önskemål och behov. De jobbar på många sätt för att göra inköpsprocessen enkel och smidig. Det är lätt att skicka in förfrågan på böcker de inte har i deras sortiment, oftast löser de det, även när det gäller böcker på andra språk än svenska och engelska. Det är sällan jag inte kan få tag på det jag vill. Naturligtvis finns det en överhängande risk att detta förändras om de gör de ändringar de har flaggat för, men jag vill poängtera att det inte känns orimligt att påstå att de i nuläget har ett bredare sortiment än vad exempelvis BTJ kan erbjuda. Adlibris har dessutom en lättnavigerad och på många sätt användarvänlig webb, vilket BTJ absolut inte kan stoltsera med. De är dessutom väldigt lyhörda när det gäller utrustning och annat som vi har haft önskemål kring. Trots att vi numera skriver ut alla placeringar i klartext på varje beställd titel och har ytterligare annan extra utrustning, och att vi både skickar till vårt interna katalogsystem och Libris, går det nästan snabbare med hela processen än det är att söka fram en enda bok på BTJ:s webb. Adlibris utvecklar sina tjänster utifrån vad vi vill ha, inte utifrån prestige och tradition.

För i den här diskussionen är det viktigt att BTJ i stor utsträckning lever vidare på gamla meriter. Jag upplever inte att de utvecklar sina tjänster i takt med tiden och i enlighet med de behov som idag finns hos biblioteken. De är väldigt bra på att prata om sin kompetens och hur viktiga de är för oss på bibliotek, men jag tycker inte att de lever upp till det i verkligheten. Som det ser ut nu är det snarare BTJ som bidrar till sämre bestånd, åtminstone på barnsidan, vilket är det område där jag har mest kunskap och insyn. BTJ:s häften, det som tidigare kallades sambindningslistor, är en unik produkt, men kvaliteten är många gånger under all kritik – både när det gäller urval och recensionernas relevans.

Min huvudsakliga informationskanal när det gäller bokutgivning är Svensk bokhandels kataloger. Jag är fullt medveten om att det är förlagens reklamannonser, men tack vare min kompetens som bibliotekarie kan jag ändå bedöma vad jag bör och inte bör köpa in. Utöver det har jag koll på vissa förlag, som jag vet inte brukar vara med i katalogerna, för att se om något i deras utgivning kan passa hos oss. Om jag skulle strunta i att läsa BTJ-häftena skulle jag möjligtvis missa ett mindre antal titlar som jag inte hade hittat på annat sätt, och som skulle passa i vårt bestånd. Men genom att läsa häftena kan jag istället luras att köpa in titlar som inte kan anses relevanta i ett bestånd av hög kvalitet. BTJ har ett gott rykte och god trovärdighet, vilket är högst problematiskt när de inte levererar en produkt som lever upp till vad som borde kunna förväntas av dem.

Många gånger har jag lurats att köpa böcker som i BTJ-häftet lovordats och fått höga betyg, men där kvaliteten på boken är rent ut sagt undermålig. Numera läser jag recensionerna med väldigt kritisk blick och är väldigt försiktig med att beställa sådant som hyllas när det är böcker jag själv inte redan har uppmärksammat. Jag har erfarenhet av att ha köpt böcker som fått både 4 och 5 i betyg som jag sedan har gallrat redan innan jag släppt ut dem i beståndet. 

BTJ:s inköpsvägledning har ett gott rykte och anses ha hög trovärdighet. Många litar på det som framkommer i recensionerna. BTJ lyfter dessutom inköpsvägledningen som en fantastisk produkt som bibliotekarier inte kan klara sig utan, förlagen är också bra på att lyfta fina omdömen som kvalitetsstämplar. Och det borde vara så. Vi borde kunna lita på att recensionerna är relevanta och bygger på stor kunskap kring litteratur och bibliotekens behov, i synnerhet i en tid när tidsbrist, som sagt, är ett reellt problem. Men vi är många – åtminstone barnbibliotekarier – som upplever att omdömena många gånger inte alls beskriver böckerna i fråga på ett vettigt sätt. Tvärtom syns vad som kan uppfattas som okunnighet kring boken som medium, form och kvalitet, med onödigt fokus på innehåll och ”viktiga ämnen”.

Jag förstår att Atlestam inte argumenterar att bibliotek ska sträva efter att upphandla BTJ i dess nuvarande form, det är ju, som sagt, också ett vinstdrivande företag numera. Men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta att BTJ fortfarande ofta framhålls som de ”goda”, de som står på bibliotekariernas sida, till skillnad från Adlibris, de ”onda”, som enbart är ute efter att tjäna pengar och utarma bibliotekens bestånd. Jag vill hävda att det inte är så enkelt, och jag kan känna att det skulle vara svårt, om inte omöjligt, att skapa ett BTJ 2.0 idag, utan inblandning av någon kommersiell aktör. Jag håller med Atlestam, och kan visst se en vinst när det gäller samordning av vissa delar. Till exempel skulle jag vilja ha en utvecklad inköpsvägledningstjänst, där lektörer inte tvingas tona ner negativ kritik på grund av rädsla för att bli påhoppade av förlag eller upphovspersoner. Där det utgår rimlig ersättning till de som skriver recensioner och där dessa är relevanta för oss i branschen där kvalitetsbedömning och bokens form görs relevant. 

För problemet är inte bibliotekariernas kompetens. Problemet är inte leverantörerna. Problemet är att vi jobbar i en sektor som gång på gång drabbas av nedskärningar. En sektor där vi ständigt blir färre som ska göra mer. Kanske skulle en nationell samordning, såsom Atlestam önskar, underlätta, det är fullt möjligt. Men jag skulle hellre vilja att vi slåss för mer pengar till varje bibliotek. Så att vi alla kan ha tid att arbeta med omvärldsbevakning, hålla oss uppdaterade och få kännedom om den litteratur vi ska förmedla. Ge oss pengarna så kan vi använda vår kunskap och få tid till att bibehålla den bredd och djup som faktiskt redan idag finns.

Eleonor Pavlov

Tillbaka till ruta ett!

Adlibris är nu huvudleverantör av böcker till de flesta biblioteken i landet. För några veckor sedan meddelade de att de kräver att alla förlag och egenutgivare måste ha en extern distribution för att kunna sälja via Adlibris. Detta ledde till protester från bibliotekens sida. Man sa att det blir såväl dyrare som mer arbetskrävande om inte Adlibris kan leverera som nu. Biblioteken hotade med att inte upphandla Adlibris i fortsättningen. Varpå Adlibris gjorde någon slags pudel.

Men problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens och frihet att välja inköpskanaler har nu exponerats offentligt. Nu är det väl uppenbart för alla att biblioteken inte kan förlita sig på och lämna över sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna. Biblioteken har ett ansvar att ta ställning till hela utbudet av media och därur välja det som ryms inom urvalspolicy och ekonomi.

För att rationellt och effektivt klara detta startades 1936 Bibliotekens försäljningcentral som 1952 gick upp i BTJ. Genom sambindningen erbjöds biblioteken ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur m m. Därtill bevakade biblioteken själva utgivningen av lokal litteratur och de större biblioteken gick igenom svensk bokförteckning allteftersom den publicerades i Svensk Bokhandel. Man hade alltså järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängligörandet av detta vilket är bibliotekets uppdrag och bibliotekariens främsta arbetsuppgifter.

Men BTJ, som ägdes av SAB, nuvarande SB, dvs var ”vårt” företag, såldes till riskkapitalister vars främsta syfte givetvis är att tjäna pengar och inte att gagna bibliotekens utveckling. Sambindningen utarmades och allt färre bibliotek nyttjade den. Inköpen via BTJ ska numera upphandlas i konkurrens med t ex Adlibris, en konkurrens som BTJ inte klarat. Därtill kommer nu att rådande ideologi är att man ska köpa på efterfrågan, inte behov eller ta ansvar att tillgängliggöra hela bredden i utgivningen.

Upphandlingstvånget, egenutgivningen, alla de små förlagen, minskade resurser till biblioteken etc gör det omöjligt för biblioteken att idag erbjuda det breda och välgenomtänkt urval på såväl svenska som andra språk som läses på i Sverige i dag, som borde vara självklart

Dags att börja om, för biblioteken att gå samman och starta en ny samordning av bevakning, inköp, utrustning mm. Dags för Svensk Biblioteksförening eller KB att ta initiativet till BTJ 2.0!

Bibliotekarierna måste återta makten över inköpen och skaffa sig den tid och kunskap som krävs för att återskapa bredden och djupet i bestånden!

Ingrid Atlestam

BiS beforskat

Den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen har tillsammans med Roger Blomgren skrivit en uppsats i Nordisk kulturpolitisk tidskrift med titeln Offentliga bibliotek som arena för aktivism, där de säger sig analysera tidskriften bis och beskriver hur denna marxistiska organisation gjort ett odemokratiskt övertagande av biblioteken under femtio år. Om detta intervjuas Sundeen i vad som verkar vara hans hemmaarena Världen idag, en högerradikal väckelsekristen webbplats

I podden ger han en mycket vinklad beskrivning av seminariet, Bibliotekarie – tjänsteman eller aktivist, vid Bok&Bibliotek 2019 där han och hans kollega lade fram sina teser om 68vänstern och då speciellt BiS odemokratiskt framfart. Sedan nämner han mina artiklar om seminariet och om aktivism, och konstaterar att jag lever i en bubbla och har noll koll på vad som pågår i forskarvärlden. Hade gärna levt kvar i denna påstådda bubbla och sluppit hamna i den kalla blåblåst som nu i namn av yttrandefrihet, objektivitet, tradition och demokrati går till storms mot såväl kulturlivet som forskarvärlden och public service.

De kritiska tankar jag framförde i de artiklarna blir ytterligare bekräftade i Sundeens poddinlägg och i de två forskarnas artikel. Det finns mycket att säga om deras artikeln och de slutsatser de drar av bara några nerslag i bis och annan biblioteksdebatt vad gäller inköp och urval av media och tjänster. Denna eviga debatt, som ju är folkbibliotekens själva kärna, är inte plats att fördjupa här, men lite berörs den i mina artiklar , Aktivist, javisst och Vem är egentligen aktivist?

I slutet av forskarartikeln, som jag hoppas får fler kommentarer och bemötanden, frågar sig forskarna om BiS påverkat biblioteksutvecklingen. Svaret är ja. De frågor bis varit med och drivit har gett resultat. Bara några exempel, Svensk Biblioteksförening är idag en helt annan och bättre förening än det SAB som BiS bildande var en reaktion mot. Många bismedlemmar har och är djupt engagerade i SB. bis krävde redan i sitt första nummer en bibliotekslag och folkbiblioteksforskning, det tog tid men nu finns båda ock. BiS har varit drivande vad gäller att biblioteket verkligen ska vara för alla och speciellt uppmärksamma barn, de med annat modersmål än svenska och funktionsvarierade, vilket nu finns med i bibliotekslagen, liksom bibliotekets demokratiska och folkbildande roll. Men allt detta är väl enligt Sundeen och Blomgren vänstervridna avsteg från det gamla riktiga objektiva ideologilösa opolitiska biblioteket som självklart aldrig funnits.

Ingrid Atlestam

Vem är egentligen aktivist?

Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer, om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. Hon utgår från bibliotekariers perspektiv och menar att yrkesgruppen alltid har verkat i en politisk miljö eftersom man inte kan eller bör utföra demokratiskt arbete isolerat från resten av samhället och sin samtid.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Tobias Johansson 

I djupt mörkblåa Göteborgs-Posten skriver ledarsidans Håkan Boström den 12 februari i år med anledning av att socialdemokraten och tidigare kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson frikändes i den omskrivna förtalsrättegången: ”Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. […] Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv som islamister gärna tar rygg på.”

Visst var det rätt att Hermansson frikändes. Felet hon gjorde var att inte hålla armlängds avstånd utan gå in och stoppa en debatt i samband med en visning av filmen Burka songs 2.0.

Norrköpings museum har polisanmälts av den lokale SD- ordföranden för att man, i samband med en utställning om den lokala nazismen och motståndet mot den, haft med ett tidningsklipp som antyder att SD har nazistiska rötter. Det är faktafel enligt anmälaren. Sölvesborg, Hörby, Nacka, ja listan blir längre för varje dag på kommuner där armlängds avstånd bytts till högerhänt klåfingrighet. Hela välfärdssektorn, inklusive kultur och miljö, har blivit ett politiskt slagfält där blåa och bruna krafter håller på att ta över problemformuleringsprivilegiet och därmed makten genom att utmåla offentlig sektor som ett konkursbo fullt av vänsteraktivister. 

Självklart rollspel ifrågasatt 

Ända tills jag som bisreporter bevakade förra årets bokmässa trodde jag att aktivist var något mycket positivt. Att höra Roger Blomgren och Johan Sundén, båda knutna till BHS, presentera sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist – ett demokratiskt dilemma” var ett chockartat uppvaknande till en för mig ny verklighet. Speciellt som de lyfter fram BiS som ett skräckexempel på dylik obskyr aktivitet. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan. 

Den professionella tjänstemannen står, enligt forskarna, för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande värderingarna. De ska bara lyda order, det vill säga följa de av de folkvalda beslutade direktiven. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. Forskarna talar om ”det långa 68”, en under era decennier rådande radikaliserad tidsanda. De framhåller BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som bildades 1969, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. 

Den självklara invändningen är att man givetvis skiljer på sin roll som tjänsteman och den som politiskt aktiv. Man kan exempelvis mycket väl representera Vänsterpartiet såväl inom- som utomparlamentariskt och ändå vara en korrekt tjänsteman. Men detta klarar väldigt få miljö- och vänsteraktivister, enligt de forskare och debattörer som engagerat sig i frågan. Bara detta att man hyser åsikten att miljöproblemen kräver en radikal samhällsförändring gör att man klassas som aktivist och därmed är ett hot mot demokratin.

Googlar man ”aktivism tjänstemän” får man massor av länkar till mer eller mindre blå/bruna sidor där man i artiklar och debattinlägg hävdar, ofta hänvisande till forskning, att aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt och förekommande inom vänstern och miljörörelsen. M, SD och KD kräver att denna aktivism ska stoppas genom återinfört skärpt tjänstemannaansvar. 

En ledarskribent i Timbros Smedjan citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän.” 

En bokhylla fylld med böcker i form av en uppsträckt knuten näve.

Är inte detta någon slags konspirationsteori? Är det inte just dessa som forskar om aktivism som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som en ledarskribent kallar dem när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen. Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över dagordningen och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som en viktig arena att erövra. 

Aktivist har tydligen blivit ett skällsord, en stämpel som automatiskt marginaliserar både tjänstemän och forskare som oprofessionella och otillförlitliga. De ska helst kunna åtalas, annars avskedas, omplaceras eller stoppas vad gäller löneutveckling och karriär. En annan lösning på problemet är datorisering, privatisering och utförsäljning av offentlig verksamhet. Anställningstrygghet, yttrandefrihet och meddelarskydd försvinner därmed. Många mer eller mindre kända forskare försäkrar nu att de inte är aktivister i denna påstått demokratihotande mening. Samtidigt betalas hela forskningsprogram av näringslivet eller andra intressen utanför demokratisk kontroll och bara de resultat som passar de betalandes syften lyfts fram. Läs exempelvis boken Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö. 1 På 70-talet blev den statligt anställda forskare som idkade samröre med det privat näringslivet ifrågasatt och närmast skambelagd, nu är det en självklarhet och nästintill ett krav att som forskare skaffa sig extern finansiering. Vem är aktivist? Vem är ett hot mot demokratin? 

Bibliotek är att välja

Visst förekom det ett och annat övertramp under tidigt 70- tal i den helt annorlunda tidsanda som gällde då. Men Blomgren och Sundén tycks tillämpa sina kriterier och värderingar retroaktivt och utifrån de politiska mål och regelverk som gäller idag. Den första statliga kulturpolitiken fastställdes i 1974 års kulturpolitiska mål och de skulle väl närmast ses som vänsterextrema i dag. Formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” hängde dessbättre med ända till 2009. Men nu är det ”rätt” att bibliotekens utbud inte erbjuder ett alternativ till, utan är det samma som i kiosker och bokhandlar, och styrs helt av efterfrågan. Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen. Detta hade varit mot fastställda inköpsprinciper ända tills för något år sedan. 

”Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen.”

Exempel på aktivism som Sundén och Blomgren tar upp är debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen och hur biblioteken reagerade. När det gäller Massutmaning, så JO-anmäldes de bibliotek som nekat inköp då de hänvisat till kommunens och bibliotekets värdegrund. Enligt JO har anmälaren rätt. Urvalet kan inte vila på någon värdegrund för det strider mot bibliotekslagens skrivning om åsiktsfrihet. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper. 

Men är det inte precis tvärtom? Folkbiblioteket har väl alltid varit en gatekeeper, det vill säga gjort ett urval av tjänster och medier, utifrån fastställda kriterier och värderingar vilket är den självklara förutsättningen för tilliten. Någon bibliotekslag fanns inte före 1995 och inte förrän 2014 tillkom skrivningen om åsiktsfrihet, som JO hänvisar till. Innan dess formulerade varje kommun målsättning, regler och riktlinjer för sin biblioteksverksamhet. Om JO:s tolkning står sig återstår att se, den verkar lite yrvaken och behöver inte följas. Åsiktsfrihet, liksom yttrandefrihet kan väl inte innebära att samhället ska bekosta och ge plats åt alla åsikter och yttranden? Men de flesta bibliotek har nu skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund. Det har många gånger varit en mycket smärtsam process och kanske förödande för tilliten till biblioteken. Men det som bekymrar mig mest är den minskade bredden i urvalet, som styrs av efterfrågan och inte av behov och som inte bygger på kompetens utan jakten på utlåningssiffror. 

Nu höjs också röster från bokbranschen som ifrågasätter bibliotekens fria utlåningsrätt och författarersättningen. Daniel Sjölin hävdar den 19 januari i Expressen: ”Bokbranschen vill att en författare producerar sig oftare, men även stödsystemet är uppbyggt så. Författarfonden (vars medel utgörs av en löjeväckande liten kompensation för bibliotekens enorma upphovsrättsstöld och prisdumpning av marknaden) premierar hög produktionstakt.” Det är en anledning till att författarna bara skriver medelmåttiga böcker. Man ser biblioteken som ett hot mot försäljningen istället för en garanti och möjlighet för en bred utgivning och den smala litteraturen. 

Hög tid alltså att professionella bibliotekarier hävdar sin rätt att, utifrån bibliotekslagen och de kommunala kultur- och biblioteksplanerna, besluta vilket utbud av media och tjänster biblioteket ska erbjuda. Vilket innebär att de måste ha kompetens och tid att överblicka hela utbudet och inte tror att demokrati är att bara ”köpa på efterfrågan”, och att biblioteket ska vara ett centrum för upplevelser istället för upplysning. Enligt bibliotekslagen ska tillgänglighet, allsidighet och kvalitet prägla verksamheten, vilket förutsätter att politiken förlitar sig på professionella tjänstemän och ger dem handlingsutrymme att både förvalta och utveckla verksamheten. Just när detta skrivs pågår konferensen Folk och Kultur. Enligt mediarapporteringen är ”armlängds avstånd” och de minskande kulturanslagen de hetaste frågorna. Eskilstuna är fullt av aktivister av alla de slag, kulturutövare, tjänstemän och politiker. En arena där det handlar om vem och vilka intressen som sätter dagordningen och vem och vilka aktörer som måste försvara sig. 

Bibliotekspolitik är politisk

Blomgren och Sundén tycks förutsätta att det kan finnas, eller fanns före 1968, något slags ideologiskt och politiskt neutral kultur- och biblioteksverksamhet som aktivisterna förstört och nu måste dessa antidemokrater bort så att ordningen kan återupprättas. Men folkbiblioteken skapades av olika politiska krafter som sammanflätats till vad man idag skulle kalla socialliberalism. Många var de eldsjälar såväl bland tjänstemän, som oftast var kvinnor, som politiker och föreningsengagerade som arbetade för ”bibliotekssaken”. De gjorde det för demokratin, var de då odemokratiska aktivister?

Skådespelaren Roland Jansson sa vid en biblioteksinvigning i Göteborg på 1980-talet att ”folkbibliotek är det mest socialistiska vi har, från var och en efter förmåga till var och en efter behov, men det har politikerna inte förstått”. Detta kan väl sägas gälla hela kulturpolitiken så som den präglades av 1974 års kulturpolitiska mål. Men nu har högerkrafterna upptäckt detta och då börjar man med att skjuta budbäraren, i detta fall bibliotekarien, tjänstemannen. Givetvis ger man sig även på de ekonomiska förutsättningarna genom budgetnedskärningar. I denna attack, som gäller hela det offentliga kulturlivet, ja hela den offentliga sektorn, finns alltfler extremistiska aktivister. Ett skrämmande exempel är Carolin Dahlman, kommunikationsstrateg på högerkanten, som i panelen i radioprogrammet God morgon, världen! i slutet av januari säger att man borde skilja kulturen från politiken. Enligt henne betyder det att man varken ska ha statlig eller kommunal kulturpolitik utan att det är marknadskrafterna som ska gälla fullt ut. Då kan ju folk köpa vad de vill ha, alltså demokrati och valfrihet utan pekpinnar. Skulle det vara opolitiskt?

Det pågår en kamp om utrymme och dagordning vad gäller kultur inklusive miljö och nu måste alla tjänstemän, forskare, aktivister, entreprenörer, lobbyister, politiker, eldsjälar och alla andra därtill försvara och utveckla en hållbar kultur byggd på demokrati, mångfald, bredd och tillgänglighet.

Kampen går vidare! 

Fotnoter

1) Andersson, Jenny & Westholm (2019). Slaget om framtiden: forskningens roll i konikten mellan tillväxt och miljö. Stockholm: Santérus förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Nytt nummer av bis på väg!

En person håller i en bok. I hens ryggsäck finns en gubbe som håller i en luftballong och en robotarm som håller i en bok.
Illustration: Stellan Klint

Missa inte årets första nummer av bis som har tema Aktivism! I numret hyllar vi även biblioteksikonen Barbro Bolonassos och fördjupar oss i svensk folkbildningshistoria.

Ur innehållet:

  • Vem är egentligen aktivist?
    Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. 
  • “Risken för bias är överhängande”
    bis frågar Uppsala universitetsbibliotek varför de valt att stänga av autosuggest-funktionen i söksystemet Summon.
  • Att dela vardagen med en visionär
    Vänner och kollegor minns Barbro Bolonassos.
  • Nykterhetsloger och arbetarrörelse
    bis djupdyker i biblioteks- och folkbildningshistoria. Lär dig mer om de svenska folkbibliotekens ursprung genom fallen Stockholm, Eskilstuna och Malmö.
  • Varför utbilda sig till bibliotekarie?
    Med utgångspunkt i ett möte med Barbro Bolonassos och Joacim Hanssons bok Educating librarians in the Contemporary University försöker Peter Björkman utreda varför man egentligen vill utbilda sig till bibliotekarie.
  • Recensioner
    Lisa Engström recenserar Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Redaktionen