Etikett: aktivism

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Vem är egentligen aktivist?

Från bis 1/2020

Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer, om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. Hon utgår från bibliotekariers perspektiv och menar att yrkesgruppen alltid har verkat i en politisk miljö eftersom man inte kan eller bör utföra demokratiskt arbete isolerat från resten av samhället och sin samtid.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Tobias Johansson 

I djupt mörkblåa Göteborgs-Posten skriver ledarsidans Håkan Boström den 12 februari i år med anledning av att socialdemokraten och tidigare kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson frikändes i den omskrivna förtalsrättegången: ”Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. […] Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv som islamister gärna tar rygg på.”

Visst var det rätt att Hermansson frikändes. Felet hon gjorde var att inte hålla armlängds avstånd utan gå in och stoppa en debatt i samband med en visning av filmen Burka songs 2.0.

Norrköpings museum har polisanmälts av den lokale SD- ordföranden för att man, i samband med en utställning om den lokala nazismen och motståndet mot den, haft med ett tidningsklipp som antyder att SD har nazistiska rötter. Det är faktafel enligt anmälaren. Sölvesborg, Hörby, Nacka, ja listan blir längre för varje dag på kommuner där armlängds avstånd bytts till högerhänt klåfingrighet. Hela välfärdssektorn, inklusive kultur och miljö, har blivit ett politiskt slagfält där blåa och bruna krafter håller på att ta över problemformuleringsprivilegiet och därmed makten genom att utmåla offentlig sektor som ett konkursbo fullt av vänsteraktivister. 

Självklart rollspel ifrågasatt 

Ända tills jag som bisreporter bevakade förra årets bokmässa trodde jag att aktivist var något mycket positivt. Att höra Roger Blomgren och Johan Sundén, båda knutna till BHS, presentera sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist – ett demokratiskt dilemma” var ett chockartat uppvaknande till en för mig ny verklighet. Speciellt som de lyfter fram BiS som ett skräckexempel på dylik obskyr aktivitet. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan. 

Den professionella tjänstemannen står, enligt forskarna, för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande värderingarna. De ska bara lyda order, det vill säga följa de av de folkvalda beslutade direktiven. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. Forskarna talar om ”det långa 68”, en under era decennier rådande radikaliserad tidsanda. De framhåller BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som bildades 1969, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. 

Den självklara invändningen är att man givetvis skiljer på sin roll som tjänsteman och den som politiskt aktiv. Man kan exempelvis mycket väl representera Vänsterpartiet såväl inom- som utomparlamentariskt och ändå vara en korrekt tjänsteman. Men detta klarar väldigt få miljö- och vänsteraktivister, enligt de forskare och debattörer som engagerat sig i frågan. Bara detta att man hyser åsikten att miljöproblemen kräver en radikal samhällsförändring gör att man klassas som aktivist och därmed är ett hot mot demokratin.

Googlar man ”aktivism tjänstemän” får man massor av länkar till mer eller mindre blå/bruna sidor där man i artiklar och debattinlägg hävdar, ofta hänvisande till forskning, att aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt och förekommande inom vänstern och miljörörelsen. M, SD och KD kräver att denna aktivism ska stoppas genom återinfört skärpt tjänstemannaansvar. 

En ledarskribent i Timbros Smedjan citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän.” 

En bokhylla fylld med böcker i form av en uppsträckt knuten näve.

Är inte detta någon slags konspirationsteori? Är det inte just dessa som forskar om aktivism som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som en ledarskribent kallar dem när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen. Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över dagordningen och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som en viktig arena att erövra. 

Aktivist har tydligen blivit ett skällsord, en stämpel som automatiskt marginaliserar både tjänstemän och forskare som oprofessionella och otillförlitliga. De ska helst kunna åtalas, annars avskedas, omplaceras eller stoppas vad gäller löneutveckling och karriär. En annan lösning på problemet är datorisering, privatisering och utförsäljning av offentlig verksamhet. Anställningstrygghet, yttrandefrihet och meddelarskydd försvinner därmed. Många mer eller mindre kända forskare försäkrar nu att de inte är aktivister i denna påstått demokratihotande mening. Samtidigt betalas hela forskningsprogram av näringslivet eller andra intressen utanför demokratisk kontroll och bara de resultat som passar de betalandes syften lyfts fram. Läs exempelvis boken Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö. 1 På 70-talet blev den statligt anställda forskare som idkade samröre med det privat näringslivet ifrågasatt och närmast skambelagd, nu är det en självklarhet och nästintill ett krav att som forskare skaffa sig extern finansiering. Vem är aktivist? Vem är ett hot mot demokratin? 

Bibliotek är att välja

Visst förekom det ett och annat övertramp under tidigt 70- tal i den helt annorlunda tidsanda som gällde då. Men Blomgren och Sundén tycks tillämpa sina kriterier och värderingar retroaktivt och utifrån de politiska mål och regelverk som gäller idag. Den första statliga kulturpolitiken fastställdes i 1974 års kulturpolitiska mål och de skulle väl närmast ses som vänsterextrema i dag. Formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” hängde dessbättre med ända till 2009. Men nu är det ”rätt” att bibliotekens utbud inte erbjuder ett alternativ till, utan är det samma som i kiosker och bokhandlar, och styrs helt av efterfrågan. Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen. Detta hade varit mot fastställda inköpsprinciper ända tills för något år sedan. 

”Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen.”

Exempel på aktivism som Sundén och Blomgren tar upp är debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen och hur biblioteken reagerade. När det gäller Massutmaning, så JO-anmäldes de bibliotek som nekat inköp då de hänvisat till kommunens och bibliotekets värdegrund. Enligt JO har anmälaren rätt. Urvalet kan inte vila på någon värdegrund för det strider mot bibliotekslagens skrivning om åsiktsfrihet. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper. 

Men är det inte precis tvärtom? Folkbiblioteket har väl alltid varit en gatekeeper, det vill säga gjort ett urval av tjänster och medier, utifrån fastställda kriterier och värderingar vilket är den självklara förutsättningen för tilliten. Någon bibliotekslag fanns inte före 1995 och inte förrän 2014 tillkom skrivningen om åsiktsfrihet, som JO hänvisar till. Innan dess formulerade varje kommun målsättning, regler och riktlinjer för sin biblioteksverksamhet. Om JO:s tolkning står sig återstår att se, den verkar lite yrvaken och behöver inte följas. Åsiktsfrihet, liksom yttrandefrihet kan väl inte innebära att samhället ska bekosta och ge plats åt alla åsikter och yttranden? Men de flesta bibliotek har nu skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund. Det har många gånger varit en mycket smärtsam process och kanske förödande för tilliten till biblioteken. Men det som bekymrar mig mest är den minskade bredden i urvalet, som styrs av efterfrågan och inte av behov och som inte bygger på kompetens utan jakten på utlåningssiffror. 

Nu höjs också röster från bokbranschen som ifrågasätter bibliotekens fria utlåningsrätt och författarersättningen. Daniel Sjölin hävdar den 19 januari i Expressen: ”Bokbranschen vill att en författare producerar sig oftare, men även stödsystemet är uppbyggt så. Författarfonden (vars medel utgörs av en löjeväckande liten kompensation för bibliotekens enorma upphovsrättsstöld och prisdumpning av marknaden) premierar hög produktionstakt.” Det är en anledning till att författarna bara skriver medelmåttiga böcker. Man ser biblioteken som ett hot mot försäljningen istället för en garanti och möjlighet för en bred utgivning och den smala litteraturen. 

Hög tid alltså att professionella bibliotekarier hävdar sin rätt att, utifrån bibliotekslagen och de kommunala kultur- och biblioteksplanerna, besluta vilket utbud av media och tjänster biblioteket ska erbjuda. Vilket innebär att de måste ha kompetens och tid att överblicka hela utbudet och inte tror att demokrati är att bara ”köpa på efterfrågan”, och att biblioteket ska vara ett centrum för upplevelser istället för upplysning. Enligt bibliotekslagen ska tillgänglighet, allsidighet och kvalitet prägla verksamheten, vilket förutsätter att politiken förlitar sig på professionella tjänstemän och ger dem handlingsutrymme att både förvalta och utveckla verksamheten. Just när detta skrivs pågår konferensen Folk och Kultur. Enligt mediarapporteringen är ”armlängds avstånd” och de minskande kulturanslagen de hetaste frågorna. Eskilstuna är fullt av aktivister av alla de slag, kulturutövare, tjänstemän och politiker. En arena där det handlar om vem och vilka intressen som sätter dagordningen och vem och vilka aktörer som måste försvara sig. 

Bibliotekspolitik är politisk

Blomgren och Sundén tycks förutsätta att det kan finnas, eller fanns före 1968, något slags ideologiskt och politiskt neutral kultur- och biblioteksverksamhet som aktivisterna förstört och nu måste dessa antidemokrater bort så att ordningen kan återupprättas. Men folkbiblioteken skapades av olika politiska krafter som sammanflätats till vad man idag skulle kalla socialliberalism. Många var de eldsjälar såväl bland tjänstemän, som oftast var kvinnor, som politiker och föreningsengagerade som arbetade för ”bibliotekssaken”. De gjorde det för demokratin, var de då odemokratiska aktivister?

Skådespelaren Roland Jansson sa vid en biblioteksinvigning i Göteborg på 1980-talet att ”folkbibliotek är det mest socialistiska vi har, från var och en efter förmåga till var och en efter behov, men det har politikerna inte förstått”. Detta kan väl sägas gälla hela kulturpolitiken så som den präglades av 1974 års kulturpolitiska mål. Men nu har högerkrafterna upptäckt detta och då börjar man med att skjuta budbäraren, i detta fall bibliotekarien, tjänstemannen. Givetvis ger man sig även på de ekonomiska förutsättningarna genom budgetnedskärningar. I denna attack, som gäller hela det offentliga kulturlivet, ja hela den offentliga sektorn, finns alltfler extremistiska aktivister. Ett skrämmande exempel är Carolin Dahlman, kommunikationsstrateg på högerkanten, som i panelen i radioprogrammet God morgon, världen! i slutet av januari säger att man borde skilja kulturen från politiken. Enligt henne betyder det att man varken ska ha statlig eller kommunal kulturpolitik utan att det är marknadskrafterna som ska gälla fullt ut. Då kan ju folk köpa vad de vill ha, alltså demokrati och valfrihet utan pekpinnar. Skulle det vara opolitiskt?

Det pågår en kamp om utrymme och dagordning vad gäller kultur inklusive miljö och nu måste alla tjänstemän, forskare, aktivister, entreprenörer, lobbyister, politiker, eldsjälar och alla andra därtill försvara och utveckla en hållbar kultur byggd på demokrati, mångfald, bredd och tillgänglighet.

Kampen går vidare! 

Fotnoter

1) Andersson, Jenny & Westholm (2019). Slaget om framtiden: forskningens roll i konikten mellan tillväxt och miljö. Stockholm: Santérus förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Varför utbilda sig till bibliotekarie?

Från bis 1/2020

Biblioteken befinner sig i en kritisk situation. Nyliberal politik gröper ur bibliotekens autonomi och nedskärningar öppnar vägen för auktoritär högerpopulism. Peter Björkman minns ett möte med Barbro Bolonassos som fick honom att förstå kopplingen mellan utbildning och praktik och vad bibliotekarier kan göra i kraft av sin profession.

Text: Peter Björkman

Det kan finnas många skäl till att en person söker sig till de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna. Dock har nästan alla, vågar jag påstå, en gemensam ambition. De vill arbeta på bibliotek. När jag för femton år sedan påbörjade utbildningen var det rentav länge min enda ambition. Jag hade inget särskilt intresse för de biblioteks- och informationsvetenskapliga teorierna, och jag hade ofta svårt att se deras koppling till det jag föreställde mig att jag skulle ägna mig åt på ett bibliotek. 

Under sista studieåret började detta att förändras. Stor betydelse hade ett studiebesök. Våren 2009 träffade jag Barbro Bolonassos för första gången på Fisksätra bibliotek. Mötet formade min syn på bibliotekarieyrket, inte minst eftersom hennes engagemang hade en så tydlig riktning. Det som övertygade var inte främst hennes stora personlighet och starka humanistiska och politiska övertygelse, utan snarare hur allt hon berättade blåste liv i formuleringarna i det internationellt erkända professionsdokument som hon gjort till sin ledstjärna – IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest. Om någon frågar vad vi behöver kunna för att arbeta på folkbibliotek kan vi titta närmare på detta och fråga oss själva: Vad krävs av oss för att folkbiblioteket ska vara den plats och verksamhet som beskrivs? Stora fält av såväl teoretiska som praktiska kunskaper och forskningsbehov öppnar sig, om vi är intresserade. 

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap.”

Mitt intresse för ämnet väcktes alltså i stor utsträckning av en praktiker, men inte enbart. Vid denna tid hade ett nytt politikområde kring nationella minoriteter börjat etablera sig i Sverige, vilket börjat ge konsekvenser för biblioteken. SOU-rapporten Betänkande av Kulturutredningen från 2009 la grunden för den revidering av bibliotekslagen som kom att ske några år senare. I denna omtalas bland annat landets nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – som prioriterade grupper och de nationella minoritetsspråken som prioriterade verksamhetsområden för bibliotek inom det allmänna biblioteksväsendet. För mig fick den uppsats som jag tillsammans med Helena Liljedahl skrev inom ramen för ett forskningsprojekt som Joacim Hansson vid Linnéuniversitetet genomförde kring folkbiblioteken och de nationella minoriteterna stor betydelse. Den gav mig möjlighet att studera centrala biblioteksområden i ljuset av komplexa samhällsfenomen samt relevanta lagar och styrdokument. Att studera folkbiblioteket som samhällsinstitution och som bärare av strukturer och historiska maktförhållanden, vidgade min horisont kring vilka teoretiska och praktiska kunskaper en bibliotekarie behöver. Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap. Det visade sig att utbildningen skärpte mitt fokus och gav mig en professionell grund att bygga vidare på. 

I somras publicerade Joacim Hansson boken Educating librarians in the Contemporary University: An Essay on iSchools and Emancipatory Resilience in Library and Information Science. Med anledning av den oro som jag upplever finns i delar av bibliotekssektorn, inte minst bland bibliotekarierna själva, utgör den en välkommen och framåtblickande nulägesrapport av biblioteks- och informationsvetenskapen i ljuset av större samhälleliga processer. En förtjänst är att boken så tydligt placerar biblioteken och bibliotekarier i ämnets centrum. Vad som intresserar honom är inte främst instrumentella eller tekniska yrkesfärdigheter, utan snarast hur olika fenomen kan förstås i relation till bibliotekarieprofessionen och skilda former av bibliotek i ett större samhälleligt perspektiv. Detta är en betydelsefull avgränsning, då den gör professionens värden till viktiga utgångspunkter. Han betonar i detta sammanhang det humanistiska och universalistiska arvet från upplysningstraditionen. Fri kunskap, digital delaktighet, och läsfrämjande är alla exempel på värden som ligger till grund för de frigörande praktiker som utgör bibliotekariens yrkesutövande. 

Idag finns i högsta grad en hotbild. Det är det till synes orubbliga nyliberala kapitalistiska produktionssystemet – med sina ständiga ”effektiviseringar”, överföringar av pengar och makt från offentligt till privat, samt oupphörliga krav på snabb, disruptiv ”utveckling” – som ligger till grund för de tre primära hot som han idag ser mot all form av biblioteksutveckling: ekonomiska nedskärningar, externt politiskt tryck, samt en ambivalens gällande bibliotekarieprofessionens värde och status. De två första hoten känner vi alla igen. Joacim Hansson vidhåller dock att det är hotet mot professionens värde och status som är mest allvarligt, då det urholkar bibliotekens samhälleliga legitimitet som sådan: ”the library institution receives its prime legitimacy through the professional conduct and authority of librarians in relation to the users of the library. If librarians are not there, others will claim that authority on their behalf”. Att biblioteken fortfarande erhåller så högt förtroende hos allmänheten är kort sagt en effekt av att bibliotekens verksamhet kunnat utvecklas av personal utbildad för ändamålet. 

”Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge.”

I bokens inledande del beskrivs hur biblioteken historiskt verkat i nära samspel med den dominerande makten. En viktig förändring inleddes dock under 1600-talet, bland annat i samband med att Gabriel Naudé argumenterade för principer som sedermera kommit att få stor betydelse. En sådan var tanken på professionell autonomi. Bibliotekens uppdragsgivare ska tillhandahålla resurser, men inte styra över samlingar, verksamhet och organisation: ”As librarian, Naude demanded full responsibility and a mandate to execute his [sic!] profession…”. En annan, tydligt relaterad, insats var att argumentera för att tillgänglighet ska styra beslut kring hur samlingar organiseras och presenteras. Inte minst genom dessa principer – autonomi och tillgänglighet – lade Naudé grunden för bibliotekarien som en modern profession i ett mer ambivalent förhållande till den styrande makten. Joacim Hansson beskriver hur upplysnings- och humanistiska bildningsideal, i en historisk situation präglad av konflikt och omvälvande demokratiseringsprocesser, därefter varit avgörande för att skapa det professionella etos som vi idag förknippar med bibliotekarieyrket och biblioteken som en demokratisk institution för en större allmänhet. 

Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge. Detta gäller förstås inte bara biblioteken. Den nyliberala ideologi som blandar samman ekonomisk tillväxt med demokratisk utveckling tvingar i praktiken all offentlig skattefinansierad verksamhet att i ökande utsträckning ersätta långsiktig och professionsstyrd utveckling med ett kortsiktigt kulissbyggande för att stärka ett varumärke. De värden som uttrycks i exempelvis IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest och vår rådande bibliotekslag rimmar allt mer illa med nyliberal effektiviseringspolitik och den auktoritära högerpopulism som vi ser följa i dess kölvatten. Det är värden som kräver tid av oss – tid för kritiskt tänkande, tid för etiska överväganden och yrkesmässiga beslutsprocesser grundade på stor lokalkännedom – tid som i allt större utsträckning saknas. När en nyliberal förvaltning å ena sidan kringskär vår handlingsfrihet genom åtstramningar och ”effektivisering”, hotar den auktoritära högerpopulismen å andra sidan all form av fri åsiktsbildning. 

Joacim Hansson går så långt som att tala om att bandet mellan biblioteken och den rådande makten riskeras att helt brytas: ”the ’contract’ between librarianship and the ruling power that was suggested in the first chapter of this essay is, at least in part, broken. In many countries, librarians have to work at odds with their governing bodies by means of their professional ethos and the positive weight of tradition.” En viktig del av svaret på denna enorma utmaning är just utbildning, att träna bibliotekarier att upprätta en kritisk distans och intellektuell självständighet i förhållande till de organisatoriska strukturer där biblioteken ingår. Hur ska framtidens bibliotekarier rustas för att, i en allt mer trängd situation, verka frigörande och i enlighet med de värden kring allas rätt till fri kunskap som professionen format? För som han konstaterar: ”libraries and librarians are not good for the current ideological hegemony, but they are still a necessity for society”.

När någon frågar vad man egentligen lär sig på utbildningen kan det fortfarande vara svårt att vara mer konkret än att studierna befinner sig i en skärningspunkt mellan tekniska färdigheter i relation till dokument, information och samlingar och mer komplexa sociala och humanistiska kunskapsområden. Oavsett om det rör områden som läsfrämjande, bibliografisk bearbetning, digital handledning, litteratursociologi, informationssökning, programverksamhet, mediaplanering, eller akademisk publicering, är det i kombinationen av praktiskt kunnande, kännedom om metoder, och en bredare förståelse för bibliotekens värden och uppgifter som den centrala bibliotekariekompetensen ligger. Om vi ser till det behov av motståndskraft som kommer att krävas för att biblioteken ska ha tillstymmelse till chans att stärkas, torde det inte vara det minsta svårt att argumentera för att våra bibliotek framförallt kräver sin kritiska massa av bibliotekarier utbildade i biblioteks- och informationsvetenskap. Allt annat, skulle jag rentav hävda, tangerar ett kunskapsförakt som nonchalerar orsakerna till det höga förtroende som biblioteken än så länge åtnjuter hos allmänheten. 

Nu tror jag inte att det är nödvändigt att alla som arbetar på bibliotek är utbildade bibliotekarier. Tvärtom. När jag först började arbeta på bibliotek reagerade jag på den tämligen statiska och hierarkiska relation som då tycktes råda mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter, och det var frustrerande att se hur kompetenta och erfarna medarbetare kunde hållas tillbaka enbart på grund av att de saknade rätt yrkestitel. Dessutom finns det många arbetsuppgifter på bibliotek där en bibliotekarieutbildning är till föga hjälp, exempelvis administrativa och IT-tekniska. Det är heller ingen hemlighet att utbildningarna har sina brister, och att det finns luckor eller glapp mellan sektorns behov och det som utbildningarna erbjuder. En av de större bristerna har varit, och är det fortsatt, en oförmåga att spegla befolkningens språkliga mångfald. Yrkeskåren är fortfarande för homogen. Vid sidan av att utbildningarna måste förändras i takt med förutsättningarna att bedriva biblioteksverksamhet i stort, mest uppenbart i förhållande till en genomgripande digitalisering, måste de också bli bättre på att locka studenter med andra språkkompetenser än svenska och engelska. Det är synd att Joacim Hanssons bok endast snuddar vid denna demokratiaspekt i sin annars övertygande analys. 

Trots att jag alltså inte tycker att det alltid är nödvändigt med bibliotekarieutbildning för att arbeta på bibliotek – många skilda kunskaper och erfarenheter behövs! – så är jag dock kritisk till mycket som sker inom sektorn just nu. Att förmedla en bild av att tjänstepersonsrollen handlar om att leverera politikens vilja utan hänsyn till professionens värden, att skapa en hierarkisk organisation som knyter en för stor del av sitt utvecklingsarbete till osäkra projektanställningar och andra yrkesgrupper, såsom exempelvis kultur- eller fritidspedagoger, samt en växande tendens att kalla samtliga bibliotekstjänster för bibliotekarier, är allt annat än en klok väg framåt. I alla fall om vi långsiktigt vill bedriva biblioteksverksamhet av hög kvalitet trots ekonomiska neddragningar och politiskt tryck från krafter som har helt andra värden än de som vi är skyldiga att stå upp för.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek nyheter

En berättelse om tjänstepersonen och NPM

BiS salong i samband med årsmötet i Lund den 28 mars kl 13 har rubriken Vad är nästa steg för biblioteken och biblioteksaktivismen? Den aktuella diskussionen om tjänstepersonsaktivism är en följd bland annat av de omfattande förändringar i styrningen av offentlig sektor som införandet av New Public Management (NPM) har medfört. Nick Johnson Jones, konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun, förklarar här,  som en introduktion till BiS salong, bakgrunden till NPM, vad NPM innebär och konsekvenser av NPM.

Text: Nick Johnson Jones

Kan kulturens frihet och autonomi hotas av de offentligfinansierade institutionerna själva – av aktivistiska tjänstepersoner vid dessa institutioner? Det är frågan som Johan Sundeen och Roger Blomgrens ställer i texten ”Kulturlivets tillrättaläggare”. De tycks själva svara JA på denna fråga och ser att tjänstepersoner använder sin makt för att frambära egna, konsensusorienterade och politiskt korrekta värderingar. De beskriver det som att ”tjänstemannaaktivismen brett ut sig inom stora delar av samhällslivet”.

Nick Johnson Jones. Foto: Tobias Willstedt

Jag håller med artikelförfattarna om att tjänstepersonen har stor makt och med makt följer stort ansvar, men skulle vilja sätta in deras debattinlägg i ett större sammanhang, som handlar om omfattande förändringar av offentlig sektors villkor och som jag tror är relevanta i sammanhanget. Det jag vill berätta, handlar om New Public Management (NPM) och några av dess mer problematiska och motsägelsefulla konsekvenser. Jag tror nämligen att NPM är en följd av misstro, förstärker misstro och när en misstro mot att tjänstepersonen agerar utifrån ett uppdrag för allmänhetens bästa. I första delen ger jag en bakgrund till varför NPM och dess reformer kunde få sånt genomslag, i andra delen beskriver jag kortfattat vad NPM är och del tre handlar om NPM-reformernas konsekvenser.

Del 1 Bakgrunden till NPM:s införande

Läser du dig tillbaka i tiden kan du se en kritik mot offentlig sektor växa sig allt starkare på 1970- och 80-talen i Sverige, även om du kan hitta spår av liknande kritik ännu tidigare. Kritiken kom främst från höger, inte minst från SAF (idag Svenskt näringsliv), högerpolitiker och ekonomer. Det pekades på höga skatter, att sektorn fortsatte växa sig allt större, bristande effektivitet och att politikens område utsträckts för långt. Begreppet ”ofantliga sektorn” och ”tärande sektorn” var ofta förekommande.

Men kritiken kom även från delar av en vänsterrörelse. Då handlade det mer om att ojämlikheten bestod, att den offentliga sektorn sågs som en del av den borgerliga staten och att den, med repressiva och moraliserande inslag, till och med bidrog till att upprätthålla ett klassamhälle. Det vittnades även mer generellt om små möjligheter att påverka offentliga verksamheter, både för personal och allmänhet, bristande öppenhet och insyn och inte sällan ett fyrkantigt bemötande. Vad låg egentligen till grund för beslut? Hur såg ansvarsutkrävningen och uppföljningen ut? I all den kritik jag läser finns det inslag av professionskritik, där yrkeskårerna som befolkade offentlig sektor beskrevs som svårstyrda och ineffektiva.

Bland inflytelserika ekonomer, inspirerade av den nationalekonomiska Public choice-skolan, fördes från mitten/slutet på 1970-talet närmast ett fullskaligt krig mot de offentliga verksamheterna. Och på något konstigt sätt lyckades de framställas som ideologiskt och politiskt oberoende – det var oomtvistade fakta och slutsatser de förde fram. Värt att notera är att det var under socialdemokratiska regeringar på 1980-talet, som de första stegen och besluten togs om att införa bärande delar av NPM i de statliga förvaltningarna, men även i kommunala verksamheter, med viss fördröjning. Även om det då inte kallades för NPM, så var agendan tydlig. Detta skifte i styrningsmodell för offentliga verksamheter har beskrivits som en förändring av Sveriges statsskick.

Statsvetaren Patrik Hall beskriver i sin bok Managementbyråkrati en utveckling där finansminister Kjell-Olof Feldt och ett antal yngre ekonomer var oerhört drivande i införandet av bärande delar av NPM. Det uttryckliga syftet var att tänka nytt på en rad politiska områden, däribland styrningen av den offentliga förvaltningen. Ett av de viktigaste inslagen var att införa effektiviseringstänkande med förebilder från det privata näringslivet och åstadkomma en förskjutning av ledarskap och organisation till mer företagsliknande former.

”Förändringarna som genomfördes skulle kunna beskrivas som en sorts revolution genomdriven av aktivister med övertro på marknadens förträfflighet och stor misstro mot offentlig sektor. Det ligger givetvis en motsägelse i att NPM med dess betoning på granskning, ansvarsutkrävning, uppföljning och ”neutralitet”, genomfördes i stort utan genomarbetade underlag, konsekvens- och riskanalyser, evidens och utan plan för uppföljning.”

I regeringens kompletteringsproposition 1987/88:150 togs ett avgörande beslut då finansministern fastslog att från och med nu är det mål- och resultatstyrning som ska gälla i den statliga förvaltningen och helst också inom kommuner och landsting. Kommunallagen kom sedan att anpassas till de nya styrformerna i början på nittiotalet. Reformerna infördes i stort sett utan någon som helst allmän debatt och utan egentliga konsekvensanalyser. Det finns alltså god anledning att undra om politikerna i riksdagen verkligen förstod vad det var de beslutade om.

”Mot bakgrund av de omfattande konsekvenserna NPM fått i svensk förvaltning så är det minst sagt uppseendeväckande att, när man blickar bakåt, hur lite våra beslutsfattare förstod om vad de tog beslut om när de nya systemen infördes”, säger statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm.

Förändringarna som genomfördes skulle kunna beskrivas som en sorts revolution genomdriven av aktivister med övertro på marknadens förträfflighet och stor misstro mot offentlig sektor. Det ligger givetvis en motsägelse i att NPM med dess betoning på granskning, ansvarsutkrävning, uppföljning och ”neutralitet”, genomfördes i stort utan genomarbetade underlag, konsekvens- och riskanalyser, evidens och utan plan för uppföljning. Det hela baserades istället några inflytelserika aktörers tro och förhoppningar. Socialdemokraterna är idag självkritiska till införandet av NPM: ”Den nya styrningen av välfärden infördes med stor trosvisshet och minimal eftertanke. Det fanns ingen plan för att följa och utvärdera konsekvenserna. Vi kan konstatera att New Public Management inte höll vad den lovade och marknadsstyrningen har gett upphov till nya och nygamla problem”, skriver partiet i Ny styrning i välfärden efter New Public Management – Låt proffsen vara proffs från 2014.

Del 2. Detta är NPM

Begreppet New Public Management rymmer så mycket att en del anser att det helt tappar sin användbarhet. Det gör också att kritik kan avfärdas med att NPM blir syndabock för allt dåligt på ett onyanserat och osakligt sätt.

Det är dock enkelt uttryckt ett stort antal reformer, som sammantaget benämns som NPM. I en inflytelserik bok beskriver förvaltningsforskaren Christopher Hood NPM som ett paraplybegrepp som grovt kan brytas ned i sju olika områden:

1. Det förs in ett ideal där ledarskapet ska vara handlingskraftigt, aktivt och ha mycket beslutsmakt. Chefskapet är en profession i sig frikopplad från övriga yrkesprofessioner och verksamhetskompetens. Relationen till politiken förändras.

2. Personalledning förändras och det anses finnas mycket vinster att göra genom effektivare processer och arbetsflöden. Ansvarsutkrävning ökar. Nyckeltal och nya lönesystem införs, så som exempelvis individuell lönesättning.

3. Mål och standarder för service och tjänster införs. Målen ska vara mätbara och effektivitet och kvalitet kopplas uttalat till siffror och kvantiteter. Jämförbarhet blev också ett viktigt inslag.

4. Konkurrensutsättning och kontraktstyrning är ytterligare inslag som betonas, vilket innebär att beställar- och utförarmodeller införs, att offentlig service kan utföras av privata aktörer, som kontrakt/avtal sluts med, och att konkurrensutsättning införs.

5. Decentralisering och en organisation med självständiga resultatenheter förs in. Genom tillplattning av organisationen där beslut och ekonomiansvar skjuts längre ut och ned i organisationen ska en mer affärsmässig syn på ekonomi åstadkommas.

6. Resultatfokus och större fokus på kund införs. Kundbegreppet används mer frekvent, och mätandet av kundnöjdhet och kunddialoger införs. Allmänheten blir kunder av välfärdstjänster och det blir mer fokus på vad kunden vill ha och de krav den ställer.

7. Kostnadsmedvetenhet ska bidra till att mer eller att lika mycket ska produceras för samma eller mindre kostnad.

Del 3. Konsekvenserna av NPM

Samtidigt som denna revolution genomförts som förändrar villkor och förutsättningar så förblir grunduppdraget för alla tjänstepersoner i offentlig sektor och för sektorn i sig förhållandevis oförändrat. Såhär står det exempelvis fortfarande i målsättningsparagrafen i regeringsformen:

”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Vidare så ska ”det allmänna främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering …”.

Inget står än så länge här om att offentlig sektor ska bedrivas som ett företag på det privata företagets grund och villkor.

”Studerar du SCB:s yrkesstatistik ser du att gruppen chefer ökade med 49 % i offentlig sektor mellan 2001 och 2013. Gruppen som innehåller administratörer, ekonomer, controllers, hr-tjänster, kommunikatörer och marknadsförare ökade med 50 % under samma period. Konsultinsatser och revisioner ökar också de lavinartat. Samtidigt har anställda i offentlig sektor under samma period bara ökat med 0,7 %.”

Statsvetaren Olof Pettersson och juristen Johan Hirschfeldt konstaterar att paragrafen ovan, utifrån förarbeten och grundlagskommentarer, innehåller de värderingar som ska vara vägledande, som ett program, för hur samhället ska styras och det samhälle vi tillsammans vill ha. De skriver vidare att detta är det närmsta vi kan komma något som kan liknas vid formulerade svenska gemensamma värderingar. Det är just demokratiska värderingar och krav som särskiljer offentlig från privat sektor. Och då är det kanske inte så konstigt att det pratas så lite om dessa demokratiska värderingar i tider då NPM-reformerna fått så oerhört stort genomslag?

Vad har då alla dessa NPM-reformer fått för konsekvenser? Och vilka konflikter och motsättningar uppstår då offentlig sektor ska styras med privat sektor som förebild? I boken Utvärderingsmonstret beskriver statsvetaren Lena Lindgren framväxten av granskningssamhället. I granskningssamhället utgår uppföljningen av offentlig sektor från en misstro och det är inte längre verksamhetens unika förutsättningar och särart som avgör hur uppföljning och utvärdering går till. Allt mäts och följs upp på samma sätt. Organisationsforskaren Henry Mintzberg menar att detta bidragit till en sorts styrning och ledning med fjärrkontroll, där den som styr, kontrollerar och granskar är mer och mer avskuren från verksamheten, och samtidigt blir mer och mer beslutsam att kontrollera den.

Misstron riktar sig mot tjänstepersonen som utför verksamhet och det som idealiseras och prioriteras är styrning på distans och det heroiska ledarskapet – istället för att prioritera mötet med allmänheten och deras behov. Behovet av granskning växer då olika resultatansvar decentraliseras och skjuts längre ut i organisationen med hjälp av mål- och resultatstyrning. Den lilla resultatenheten ser endast till den egna produktionen, vilket söndrar och splittrar snarare än främjar samverkan, samarbete och helhetssyn, vilket är en förutsättning för att kunna möta samhällets utmaningar.

Det ligger en motsägelse i att resurser i form av ekonomiska förutsättningar inte följer med då ansvar och krav decentraliseras, eftersom resurser samtidigt centraliseras. En studie av förvaltningsforskarna Christopher Hood och Ruth Dixon visar, att ungefär var tredje medarbetare i välfärdssektorn som arbetar i direkt anslutning till allmänheten i Storbritannien har rationaliserats bort under de senaste trettio åren, samtidigt som kostnaderna på totalen har förblivit konstanta. Resurserna knyts istället till centrala staber. Trenden är densamma i Sverige. Eller som statsvetaren Peter Hall utifrån det svenska exemplet konstaterar, ”Allt fler styr och kontrollerar – allt färre gör själva jobbet.” Och det går fort. Studerar du SCB:s yrkesstatistik ser du att gruppen chefer ökade med 49 % i offentlig sektor mellan 2001 och 2013. Gruppen som innehåller administratörer, ekonomer, controllers, hr-tjänster, kommunikatörer och marknadsförare ökade med 50 % under samma period. Konsultinsatser och revisioner ökar också de lavinartat. Samtidigt har anställda i offentlig sektor under samma period bara ökat med 0,7 %.

NPM bidrar alltså till en situation där mindre verksamhetsresurser kommer allmänheten till del, men till en högre kostnad än tidigare. 2014 infördes nya yrkesklassificeringar som gör ytterligare jämförelser över tid svåra. Det kan dock konstateras att denna utveckling pågick innan aktuell mätperiod och att den fortsatt även efter.

”En annan konsekvens är att misstro har byggts in i organisationsformen och i styrningen av de anställda, vilket lett till detaljstyrning, dokumentationsiver, inflation i styrdokument och mallade och standardiserade lösningar.”

En annan konsekvens är att misstro har byggts in i organisationsformen och i styrningen av de anställda, vilket lett till detaljstyrning, dokumentationsiver, inflation i styrdokument och mallade och standardiserade lösningar. Eftersom den som granskar saknar förståelse för verksamheten och det som granskas saknar koppling till verksamhet och uppdrag, beskriver Michael Power i sin inflytelserika bok The Audit Society hur granskningen har koloniserat verksamheten. Detta samtidigt som den utgör en sorts meningslös ritual som ska legitimera verksamheten. Den som granskas anpassar sin verksamhet till det som mäts och det som är lätt att rapportera med kvantifierbara mått. Måttstocken som verksamheten bedöms efter blir styrande för vad verksamheten inriktas mot.

Professionella normer, uppdrag och lagstiftning får många gånger ge vika för utvärderingssystemens mätkriterier. I bibliotekssammanhang mäter vi exempelvis mängden besök och utlån och tillskriver det betydelse. Men i bibliotekslagen är biblioteken till för alla och arbetar ytterligare för de prioriterade grupperna. Hur vi betjänar dessa grupper mäts i regel inte och kvantiteter är något väsensskilt från de ALLA som vi är till för.

Kvantiteter genereras lättast genom att ge ännu mer till dem som har förutsättningar och redan vet hur de tar del av utbud och service. Detta sätt att mäta är alltså oförenligt med ett uppdrag som säger jämlikhet och likvärdighet utifrån människors skilda förutsättningar. I databasen Kolada, där du kan följa kommunernas och regionernas verksamheter från år till år med ca 5000 nyckeltal/mått, ryms inte mått för longitudinell uppföljning i relation till uppdrag och samhällsutmaningar. Där finns en kortsiktighet och ängslighet som motverkar professionernas lärande och utvecklandet av goda exempel och metoder över tid. All forskning visar dessutom att färre mått och mål bidrar till effektivare och mer innovativ verksamhet.

”Det finns helt enkelt inget utrymme för tillit i systemet.”

Det finns helt enkelt inget utrymme för tillit i systemet. Och professionsexpertisen och verksamhetskompetensen kommer allt längre ifrån beslut och prioriteringar. Det saknas ofta verksamhetskompetens i ledningar. Det finns chefskarriärer att göra helt frikopplade från verksamheterna. Det finns en helt administrativ logik, där policys, planer, visionsarbeten, certifieringar, processkartläggningar och liknande ersätter kunskap om själva verksamheten. Lojalitet med ledning och karriärshänsyn tar lätt överhanden. Organisationsminnet är kort eller obefintligt.

En situation där både styrning och uppföljning av offentlig sektor görs utifrån en position utan förståelse för verksamhetens egenart och komplexitet har beskrivits leda till en ”fördumning” och/eller ”infantilisering” av sektorn. Professionerna försvagas och får mindre inflytande. Alla kan uttala sig med samma visshet. Respekt och ödmjukhet inför sakkunskap och erfarenhet minskar i betydelse. Kritiken från verksamheten och dess professioner hålls borta genom en växande administration, vilken fungerar som en krockkudde mellan professionerna och ledning/beslutsfattare. Frustrationen växer. ”Sanningens ögonblick”, där värde och kvalitet uppstår, hamnar allt längre ifrån mötet mellan medarbetare och allmänhet.

I en situation där en allmänhet som nyttjar den offentligfinansierade verksamheten och gör det i allt större utsträckning på ett kundliknande sätt, utifrån den enskilda individens behov, så har rättighetsperspektivet blivit allt starkare. NPM-reformerna grundar sig i misstro och förstärker en misstro. En misstro som tillsammans med ett alltmer framträdande fokus på den enskildes rättigheter har fått betydande konsekvenser. Det pratas alltmer om en juridifiering, som innebär att en styrning av offentlig sektor rört sig bort från politikens område, vilket samhälle som vi tillsammans vill skapa och bidra till, mot att juridiken blir alltmer detaljstyrande. Detta bidrar till att jämlikhet, det mellanmänskliga mötet och empati blir allt mindre framträdande. Forskaren Leila Brännström uttrycker det väl då hon säger:

”Ett kännetecken för juridiken är att det är en i huvudsak bakåtblickande verksamhet i den meningen att juridiska argument och beslut måste förankras i tidigare auktoritativa beslut. Juridisk argumentation handlar i mångt och mycket om att utsträcka det normativa innehållet i tidigare fattade beslut till nya omständigheter. Det rör sig således inte primärt om vad som vore önskvärt, rättvist eller lämpligt utan om vad som redan är bestämt.”

Leila Brännström fortsätter och menar, att när juridiken ”avlägsnas från de sociala handlingar som skapar, upprätthåller och förändrar den, ter den sig som en av oss oberoende kraft som ligger bakom allehanda skeenden och vars utveckling bestäms genom olika typer av nödvändigheter snarare än av handlingar och beslut”. Så är det givetvis inte. Då rättighetsperspektivet växer sig starkare på individnivå så är det den kapable, kompetente, kunnige och resursstarke som bäst för fram sina rättigheter och gör sin röst hörd. I en tid av kundval, kundnöjdhet och kunddialoger bör detta beaktas. Det som gör det så lockande för olika aktörer att framställa sina krav som en rättighet är, att rättighetsspråket underförstått bär på ett anspråk att vara utslagsgivande i förhållande till konkurrerande behov, intressen och målsättningar. Användningen av rättighetsspråket signalerar att något är obestridligt, står över gängse politiska konfliktlinjer och följer av ett moraliskt imperativ. Det är detta som gör att rättsfilosofen Ronald Dworkin kallar rättigheter för ”trumfkort”.

Kritiken mot NPM är tilltagande och i sitt slutbetänkande kritiserade den av regeringen tillsatta tillitsdelegationen ”övertron på NPM” inom kommunal styrning, och föreslog nya modeller för styrning i välfärdssektorn där medarbetares kompetens och erfarenhet ska tas tillvara bättre. Det uttalade syftet med delegationens arbete var att hitta en styrning bortom NPM. I delegationens många rapporter redovisas forskning som på många och övertygande sätt belyser varför en förändring är nödvändig, men det blir också tydligt att vägen dit är lång och svår. Om utvecklingen ska vändas är det viktigt att ge välfärdens verksamhetsnära professioner en tydlig röst. Därför behövs en uttryckligt systemkritisk blick och ett sinne öppet för att göra omfattande och genomgripande förändringar. Och fram till dess så måste tjänstepersonen fortsätta orientera sig i en svår terräng. Då är det inte hjälpsamt att med generaliserande ordalag beskriva dessa verksamhetsnära tjänstepersoner som dagligen fattar de svåra besluten bland alla mål-, styr- och värdekonflikter som aktivister som driver egenintressen.

Mycket hjälpsammare är förvaltningsforskare Louise Bringselius beskrivning av tjänstepersonen som en med särskilt omdöme, en särskild integritet och en särskild förmåga att se helheten där många andra kan förlora sig i detaljerna. ”En person som inte bara kan bläddra i lagboken, utan också förmår tolka lagar och översätta dem till en fungerande praktik i en värld full av målkonflikter – och en person som inte tvekar att slå larm vid missförhållanden.” Eller juristen Johan Hirschfeldts beskrivning av bibliotekarien som i verksamheten förmedlar kunskap om demokratins kärnvärden och gör det ”under lagarna” och hur svårt detta uppdrag är. ”Där måste motstående värden och intressen kunna hanteras och avvägas. Detta fordrar en myckenhet av professionellt kunnande, erfarenhet och gott omdöme. Bibliotekariernas profession ger dem denna roll. Just på detta sätt ska de verka till demokratins försvar.”

Litteratur

Ahlbäck Öberg, Shirin & Widmalm, Sten (2016). Att göra rätt – även när ingen ser på. Statsvetenskaplig tidskrift. 2016:1. Tillgänglig på http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A912430&dswid=-2639 (2020-03-02)

Brännström, Leila (2009). Förrättsligande: en studie av rättens risker och möjligheter med fokus på patientens ställning. Diss. Lund: Lunds universitet.

Hall, Patrik (2012). Managementbyråkrati: organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning. Malmö: Liber.

Hirschfeldt, Johan (2017). Biblioteken – en femte funktion i den demokratiska rättsstaten. I Den femte statsmakten: Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering. Stockholm: KB, Nationell biblioteksstrategi. Tillgänglig på https://www.kb.se/dokument/Samverkan/Nationella%20Strategins%20omv%C3%A4rldsrapport/Den_femte_statsmakten_WEBB%20kap%205.pdf (2020-03-02)

Hood, Christopher & Dixon, Ruth (2015). A government that worked better and cost less?: evaluating three decades of reform and change in UK central government. New York: Oxford Univ. Press.

Hood, Christopher (1991). A public management for all seasons? Tillgänglig på http://newdoc.nccu.edu.tw/teasyllabus/110041265941/Hood%20NPM%201991.pdf (2010-02-03).

Lindgren, Lena (2006). Utvärderingsmonstret: kvalitets- och resultatmätning i den offentliga sektorn. Lund: Studentlitteratur.

Mintzberg, Henry (2017). Managing the myths of health care: bridging the separations between care, cure, control , and community. Oakland, CA: Berrett-Koehler.

Ny styrning i välfärden efter New Public Management – Låt proffsen vara proffs (2014). Socialdemokraterna. Tillgänglig på https://docplayer.se/405903-Ny-styrning-i-valfarden-efter-new-public-management-lat-proffsen-vara-proffs.html (2020-03-02)

Pettersson, Olof & Hirschfeldt, Johan (2017). De svenska värderingarna finns i vår regeringsform. DN 2017-12-19. Tillgänglig på https://www.dn.se/debatt/de-svenska-varderingarna-finns-i-var-regeringsform/ (2020-03-02)

Power, Michael (1999). The audit society: rituals of verifikation. Oxford: Oxford Univ. Press.

Styra och leda med tillit: forskning och praktik (2018). Red. Louise Bringselius. Forskningsantologi från Tillitsdelegationen. SOU 2018:38. Tillgänglig på https://www.regeringen.se/49d62e/contentassets/0aa3c27a6cee4f78830cd1f56844b087/styra-och-leda-med-tillit.-forskning-och-praktik-sou-201838.pdf (2020-03-02)

Sundeen, Johan & Blomgren, Roger (2019). Kulturlivets tillrättaläggare. Axess 2019:7, s. 22-27. Tillgänglig på https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=4260#.Xl4NtKhKjcs (2020-03-02)

Kategorier
bibliotek BiS föreningen

Aktivist javisst!

Från bis 4/2019

Under bokmässan i Göteborg anordnades ett seminarium om bibliotekarien som tjänsteman eller aktivist. Ingrid Atlestam var på plats och reflekterar över debatten och aktivismens roll på svenska bibliotek och bland svenska bibliotekarier.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Balsam Karam 

”Bibliotekarien – tjänsteman eller aktivist” var rubriken för ett seminarium som anordnades av BHS vid årets bokmässa. Så här presenteras det i programmet: ”Bibliotekarier har i den offentliga debatten uppfattats som aktivister när inköpsförslag nekats för att litteraturen sagts bryta mot förvaltningens värdegrund. JO har riktat kritik mot detta då biblioteken ska bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Roger Blomgren, professor och Johan Sundén, docent, Bibliotekshögskolan, samtalar med Lena Lundgren, BiS och Johanna Hansson, ordförande i Svensk Biblioteksförening, om aktivismens roll i svensk biblioteks- politik. Moderator Gunilla Kindstrand, journalist.” 

På scen för diskussion om aktivism och bibliotek: Johan Sundeen och Roger Blomgren, Bibliotekshögskolan i Borås, Johanna Hansson, Svensk biblioteksförening, Lena Lundgren, BiS och Gunilla Kindstrand
På scen för diskussion om aktivism och bibliotek: Johan Sundeen och Roger Blomgren, Bibliotekshögskolan i Borås, Johanna Hansson, Svensk biblioteksförening, Lena Lundgren, BiS och Gunilla Kindstrand, moderator. Foto: Ann Östman.

Som utgångspunkt presenterade de båda forskarna sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist ett demokratiskt dilemma”. De undersöker aktivism i vissa tjänstemannagrupper inom stat och kommun, till en början genom att fördjupa sig i vad som hände under 1970- talet och 2010-talet. En aktivist är enligt dem en tjänsteman som ”agerar i strid med byråkratiska regler och traditionella ideal som opartiskhet och saklighet”. (Jämför med Wikipedias definition här nedan) De sade sig studera och problematisera aktivistiska idéers påverkan på professionell praxis i högre utbildning, forskning samt lagstiftningsområden. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan och de säger att denna forskning nog bryter ny mark.

Aktivism

Individer och grupper som utövar aktivism tar till praktisk handling, särskilt i form av kampanjande, för att skapa politisk eller social förändring. Ofta handlar det om aktiviteter som föregår eller föregriper ett politiskt beslut. Aktivism är då en samlande benämning på alla former av medveten politisk aktivitet för att förändra upplevda missförhållanden i samhället eller påverka exempelvis politiska beslut eller ett företags agerande. Aktivism kan exempelvis syfta till att stödja en företeelse, protestera mot något, åstadkomma en förändring i fattade eller föreslagna beslut eller visa på konkreta alternativ.

(Wikipedia, hämtat 2019-11-05)

Den professionella tjänstemannen står enligt forskarna för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande etiska värderingarna. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. De talade om ”det långa 68”, en flera år lång radikaliserad tidsanda. De lyfte fram BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som är en av alla de socialistiska yrkesföreningar som bildades kring 1968, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. De citerade som illustration till sin tes ur bis, att föreningen vid starten säger sig vilja föra en kamp mot kapitalism och kommersialism.

Vad de missar här, vilket Lena sedan påpekade, är att det man gör som föreningsaktiv och politiskt aktiv är skilt från tjänstemannarollen. Lena som är aktiv vänsterpartist och BiS:are har suttit många år i kommunfullmäktige i sin hemkommun utan att blanda ihop detta med sin tjänstemannaroll som barnbibliotekarie och ställföreträdande bibliotekschef. Vad gäller 2010-talet nämner forskarna de kända debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen. När det gäller Massutmaningen JO-anmäldes det bibliotek som nekat inköp med hänvisning till kommunens och bibliotekets värdegrund vilket JO ansåg strida mot bibliotekslagens skriv- ning om åsiktsfrihet. Kravet på kvalitet berördes inte. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper.

”Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över problemformuleringsprivilegiet och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället.”

Efter forskarnas presentation sa Johanna, att som bibliotekarie får man vara hur mycket aktivist man vill bara man skiljer det från yrkesrollen. Hon menade också att det finns en bild av bibliotekarien som eldsjäl och missionär, biblioteksvärldens Florence Nightingale. Hon påtalade också att innan den nya bibliotekslagen 2014 var det nödvändigt för biblioteken att formulera sitt eget uppdrag och detta har lett till en mycket stor tillit till biblioteken. Hon menade, att man nu tolkar lagen lite yrvaket och detta, att de flesta bibliotek skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund, har varit en mycket smärtsam process. 

Lena började med att påpeka att det är väldigt stor skillnad på att vara tjänsteman i kommun och stat. Handlings- och tolkningsutrymmet är större för både tjänstemän och politiker i kommunen. Lena förklarade också att det blir helt fel att bedöma till exempel 70-talets bibliotekspolitik utifrån nuvarande lag och kulturpolitiska dokument. Vi hade andra dokument och riktlinjer att utgå ifrån och tolka då. Exempelvis stod det i de kulturpolitiska målen, antagna av riksdagen 1974, att man skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Lena påtalade också att biblioteken inte alls var neutrala innan 1968, det var inte så att vänsteraktivister kom och förstörde någon form av mer sakliga och objektiva bibliotek.

Sedan tog Lena upp den motsättning som finns i bibliotekslagen och JO:s tolkning av den. Att stå för fri åsiktsbildning och samtidigt allsidighet och kvalitet och, som det verkar göra yttrandefriheten överordnad alla styrdokument, är en tulipanaros. Att då bevara tilliten till biblioteket som en trovärdig informationsförmedlare håller inte.

Lenas slutsats var en uppmaning, att vi som bibliotekarier ska stå upp för vår värdegrund i form av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och som förebild talade hon om bibliotekschef Barbro Bolonassos arbete för demokrati och yttrandefrihet i Fisksätra. Vi borde vara säkrare och våga agera och fatta obekväma beslut. Vi måste till exempel arbeta aktivt för att biblioteket ska vara ett komplement till det som efterfrågas och lanseras medialt. Vi måste utnyttja de möjligheter som finns, annars blir biblioteket en filterbubbla eller så kan det bli som i Sölvesborg.

Enligt Johanna måste biblioteket ta ett demokratiskt ansvar och hävda armlängds avstånd till politiken. Enligt Lena behövs en stark profession för att våga stå för sin övertygelse. Samtidigt ska man naturligtvis följa de styrdokument som gäller. Hur gör man när de är motstridiga? Kan man överhuvudtaget vara helt neutral?

Enligt forskarna är detta med tjänstemän som aktivister en het fråga, då det är ett demokratiskt dilemma. Politiker kan man ju byta ut men inte tjänstemän, i alla fall inte lika lätt.

Vidare i mässvimlet hörde jag i två olika sammanhang, att man som forskare eller tjänsteman inte får vara aktivist. Aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt. Det är en kvarleva från ”det långa 68” och mest förekommande inom vänstern och miljörörelsen.

”Är det inte just dessa forskare som är aktivister, högeraktivister?”

Bland det jag plockat till mig på mässan var Timbros tidskrift Smedjan och vad hittar jag där i den mörkblå textmassan, om inte en ledare om forskning om tjänstemän som aktivister som ett hot mot demokratin. Ledarskribenten Blanche Jarn är bekymrad över dessa makthungriga vänster- och miljöaktivister, som enligt forskningen är tio procent av de kommunanställda. Hon citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän”.

Är inte detta något slags konspirationsteori? Är det inte just dessa forskare som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som ledarskribenten kallar dem, när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen.

Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över problemformuleringsprivilegiet och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som i Sölvesborg som arena. Fick detta bekräftat, när jag i BHS monter råkade höra en av de nämnda forskarna redogöra för sin forskning om alla de olika tjänstemän, som genom sin aktivism påverkat kulturpolitiken under olika tidsperioder. Blev så upprörd att jag glömde anteckna, men vi lär nog få läsa om detta när det presenteras som vetenskap. En artikel av de två forskarna finns nu på Forum Axess med rubriken “Kulturlivets tillrättaläggare”. Någon uppgift om vem som bekostar dessa aktivister hittar jag inte.

Erkänner villigt att jag under femtio aktivistår gjort vad jag kunnat för att påverka såväl biblioteksutvecklingen som kulturpolitiken på både arbetstid och fritid tillsammans med arbetskamrater och BiS-kamrater som Lena.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera


Kategorier
bibliotek biblioteksreklam Bilden av biblioteket

”Jag vill att man pratar om bibliotek”

I seminariet ”Bibliotekarien – aktivist eller tjänsteman?” under Bokmässan, där BiS genom Lena Lundgren deltog i panelen, ställdes frågan hur bibliotekarier ska förhålla sig till sitt uppdrag. När övergår traditionella arbetsuppgifter till aktivism och i så fall, är det ett demokratiskt problem? Det är främst frågan om nekade medieinköp som har stått i fokus för diskussionen, men problematiken aktualiseras varje gång bibliotek eller bibliotekarier går utanför vad som uppfattas som deras traditionella roll. Det fick Bollnäs bibliotek erfara i september, då två av deras kampanjer nådde utanför kommungränserna.

Det började med en märklig förstasida i Ljusnan. En dag i september möttes läsarna av den lokala dagstidningen av en förstasida full med stav- och syftningsfel. I själva verket var hela sidan en annons med syftet att uppmärksamma den europeiska dyslexiveckan. Några dagar senare skickades en mängd fejkade bluffakturor med indonesisk text ut till 170 lokalpolitiker i Bollnäs kommun. Tillsammans med fakturan skickades det med ett förtydligande om att fakturan var falsk och en medföljande text: ”Har du någon gång tänkt på hur det känns att inte förstå språket du möter varje dag?”

Bakom bägge kampanjerna stod en kommunikationsbyrå, Lundberg & Co. – och Bollnäs bibliotek. Jag ringde upp Annamaria Björklin, bibliotekschef i Bollnäs kommun, för att få veta mer om händelsen.

”Jag vill att man pratar om bibliotek”, understryker hon med emfas. Hon förklarar att biblioteket för många fortfarande är ett rum där man kan låna böcker. Men biblioteken gör så mycket mer för samhället. I en debattartikel i anslutning till kampanjerna lyfte Björklin och personalen vid Bollnäs bibliotek tanken om biblioteket som ett demokratiskt rum, det enda kravlösa rum i samhället där alla får vara.

Av reaktionerna att döma var det många som uppskattade den felstavade förstasidan i Ljusnan. Bluffakturorna möttes av mer kritik. Centerpartiets Marina Nilsson påstår sig ha blivit ”vettskrämd” av brevet. När jag för kritiken på tal så berättar Björklin att hon hört åsikten att ”det här ska man inte hålla på med som tjänsteman.” På frågan om kampanjerna inte är ett slags aktivism svarar Björklin ja, men att det krävdes för att få uppmärksamhet. Utgångspunkten var frågan hur man gör för att synas, och syftet var att få folk att haja till och få en reaktion. ”Sedan vet man aldrig var saker och ting tar vägen.” Björklin kontrasterar kritiken från kommunpolitikerna med vad hon hört från bibliotekets besökare, som främst har varit positiva: ”bra att ni talar om vad ni gör” har varit en vanlig reaktion.

Björklin medger att de var medvetna om att tilltaget med bluffakturor skulle väcka reaktioner, men att det var tvunget för att få människor – särskilt kommunpolitiker – att få upp ögonen för allt det som händer på biblioteken. Hon tillägger krasst: ”De som besöker biblioteket vet redan vad vi gör.”

Johannes Soldal