Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):
Och ibland har jag talat med en infödds argôt,
med beständigt på tok, det var svårt att förstå,
det blef aldrig i lifvet begripet1
Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.
Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.
Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.
Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.
Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:
- Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare.
- Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem.
- Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik.
Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier.
För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör.
Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den.
…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…
Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.
Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag.
Tobias Nordberg
Fotnoter
- Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
- Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
- Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
- Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804
Bli medlem
Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.
BiS 