Kategoriarkiv: bis tidskriften

tidskriften bis ges ut av föreningen Bibliotek i Samhälle och kommer ut med 4 nr om året.

”En infödds argôt” – om språket i sociala medier

Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):

Och ibland har jag talat med en infödds argôt,

med beständigt på tok, det var svårt att förstå,

det blef aldrig i lifvet begripet1

Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.

Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.

Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:

  1. Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare. 
  2. Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem. 
  3. Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik. 

Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier. 

För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör. 

Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den. 

…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…

Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.

Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag. 

Tobias Nordberg

Fotnoter

  1. Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
  2. Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
  3. Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
  4. Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Kan AI dikta?

AI tolkar Karin Boye (2020). Ammaseus Horisont. Malmö: Svensk Sci Fi.

Posthumanismens tidevarv är här! Eller är det verkligen det? Visserligen finns det människor som opererar in chip under huden och bilar som rattar i trafiken utan att behöva vare sig förare eller passagerare. Lägg därtill humanoida robotar i äldrevården, ansiktsigenkänning i närbutiken eller live-sända deep fake-politiker i TV-rutan, och tanken känns inte särskilt främmande. AI – artificiell intelligens – tränas numera till att skapa musik, producera bildkonst och till och med litteratur, allt naturliga inslag i den nya ålderns digitala experimentlåda. Vid en summering pekar faktiskt mycket på att vi redan befinner oss mitt i en artificiell revolution, och nu kanske också påskyndad av coronakrisen.

Ammaseus Horisont är resultatet av just ett sådant AI-experiment i vilket Malmöförlaget Svensk Sci fi kommit på idén att träna upp ett artificiellt neuralt nätverk till att producera egna textkluster inspirerade av Karin Boyes poesi. 

Låter det svårt? Jo, på hemsidan länkas ett tolvsidigt dokument som sammanfattar den gradvisa kalibreringen av den träningsmetod som utvecklats för bästa poetiska resultat. Utan att förlora oss i teknikaliteter kan nämnas att den slutliga körningen tog 20 timmar och gjordes i sammanlagt 41 800 cykler på en superdator som sedan tidigare redan behärskade engelska. Den stora svårigheten verkar i slutändan ha legat i att ge det neurala nätverket så mycket träning som möjligt på Karin Boyes diktning, utan att det började plagiera. 

”Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill.”

Den stora svårigheten ja, som poesiläsare bedömer jag när allt kommer omkring inte textens tillgänglighet utifrån tekniska kvalifikationer utan i litterära kvaliteter. Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill. Formmässigt är det korta dikter präglade av en hel del upprepningar, som om anaforen som litterärt stilmedel tilltalat AI:ns ordningssinne. Kanske kunde dikterna faktiskt fungera för den mindre nogräknade läsaren, men så kommer grodorna, plötsliga hugskott från serverns utmarker som lite för ofta bryter av det svarta med sin dråplighet:

I mörkret dröjer en stillhetens skugga

där ingen människa vill känna

de eviga rymderna.

Då är jag ledsen för dina förfärliga fötter. 

Men ibland blir det faktiskt bara ekande vackert: 

Är det någon på väg? 

Vem som helst.

Eller till och med nyskapande, som i titeldikten: 

Jag ville veta, vad som väntade  

de döda har sökt oss 

i sömn låg vi hemma.  

Ammaseus horisont,  

Ammaseus Horisont. 

Vem eller vad Ammaseus egentligen är vet bara AI:n själv.

Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin skrev för drygt hundra år sedan om livets förhållande till konsten. Han menade att sambandet dem emellan riskerade att bli något enbart yttre, något mekaniskt. För att en inre enhet ska uppstå måste ett visst ansvar axlas. ”För det som jag förstått och upplevt i konsten är jag skyldig att ansvara med mitt liv, så att allt det som jag upplevt och förstått inte skall vara verkningslöst i livet.”

Bachtins ord förstärker en intuitiv fråga som återkommer i läsningen av datorpoesin: Vad ska jag läsa in i orden när jag inte ens kan börja att föreställa mig subjektet bakom jaget? Hur hanterar jag som läsare det faktum att inga av dikternas känslor är kända, inga av erfarenheterna levda? Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att komma runt. Jag försöker att förhålla mig till texten som bara text, intalar mig att den kan ha lika högt värde som valfritt författarlöst antikt fragment, men förvånar mig själv med att inte hålla med. Det är själva vetskapen om att datorn står bakom ordkombinationerna som är problemet. Jag har avslöjat mig själv som art-chauvinist.

Ett artificiellt neuralt nätverk är konstruerat för att efterlikna en biologisk hjärna, med perceptroner istället för neuroner och synapser. Analogin är omedelbar, vad är hjärnan mer än ett enormt snillrikt nätverk som skickar elektriska impulser dagarna i ända? En artificiell intelligens borde ha alla möjligheter att inte bara efterlikna utan överträffa sin mänskliga förlaga. Antalet möjliga kopplingar i ett nätverk som inte hindras av några futtiga, fysiska barriärer, som ett mänskligt pannben, måste ju vara oändligt. Någonting ligger det nog ändå i det, åtminstone om man beaktar symbolvärdet i att de mänskliga schackmästarna nu fått se sig slagna av sina datorer. 

Med det sagt, den erfarenhet som läsningen av Ammaseus Horisont ger mig vittnar om att det ändå är en bra bit kvar innan den här miman blir en Mima. Snarare framträder bilden av en väderbiten C-3PO nervöst plagierande Boyes samlade verk med en pinne i sanden på direkt order av en otålig Anakin Skywalker. Kvar blir fragment av poesi, rörda av artificiell intelligens.

Fredrik Eriksson

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Tre aspekter av information under coronakrisen

Pandemin producerar inte bara sjukdom eller fullbelagda intensivvårdsavdelningar, det är också en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar lite närmre på några informationsaspekter av coronakrisen.

Text: Martin Persson

covid-19 är ett produktivt fenomen, det genererar en massa händelser antingen direkt eller indirekt kopplat till smittans spridning. Det finns de mer direkta materiella konsekvenserna av covid-19 – att människor insjuknar, dör, blir av med jobbet, får del av någon av statens krisåtgärder, lämnas utanför en sådan åtgärd, etc. En annan aspekt av pandemins produktivitet är hur den synliggör olika informationsrelaterade frågeställningar som inte är specifika för just covid-19, men som får sin belysning i samband med virusets utbredning och samhällets ansträngningar att hantera den. Här tänkte jag beskriva tre sådana, utan anspråk på fullständighet eller inbördes ordning.

Epistemologi

Mitt i alla ”fakta” som slängs fram och tillbaka i debatten kring coronahanteringen är också en kunskapsteoretisk debatt om epistemologi – hur kan vi veta det vi säger oss veta? – hyfsat närvarande i det offentliga samtalet. Fokus hamnar inte bara på kunskap först, handling sen, utan på en problematisering av kunskap som process, alltid ofullständig, alltid öppen för kritik, omprövning och komplettering.

Det kan handla om vilken akademisk disciplin eller kunskapssfär som har bäst förutsättningar att informera politiska beslut i olika frågor, är det epedemiologerna, immunologerna, eller rent av intensivvårdssjuksköterskorna?1 Ingår ekonomisk hänsyn, utöver det rent medicinska, i bedömningar av bästa strategi för att hantera smittan? Men också frågor om varifrån siffror kommer, hur jämförbara de är, hur mycket tilltro kan vi sätta till modellerade scenarion, hur mycket tilltro kan vi sätta till modeller som kalibrerats på data från tidigare epidemier? Hur har data samlats in, hur har urvalsmetoder och mätpunkter avgjorts och vad får det för konsekvenser för tolkningen av resultaten?

Det finns alltså en öppning för en dialog kring metodfrågor, och att de förutsättningar och begränsningar som grundlägger olika typer av coronavetande kommer upp till ytan. Med det sagt lämnar dialogen ofta mycket i övrigt att önska, och präglas inte alltid av den goda seminariekultur man förespråkar inom akademin (men som man i ärlighetens namn ofta har svårt att leva upp till, även där, även utanför kristid). Kritikern är inte alltid själv så mottaglig för kritik, ovillig att ta till sig synpunkter på sin egen metod eller vilka slutsatser man kan dra utifrån sina resultat. Skulle jag körsbärsplocka data? Sällan! Och medielogiken som kräver snärtiga citat och förenklingar av komplexa, svåra frågor.

Det är väl oundvikligt att känslor kommer in. Att forskaren, vare sig det är den professionella eller hobbyforskaren, skulle kunna frigöra sig från sin egen personliga prestige, sin bakgrund och position, sina egna känslor och drivkrafter, är lika mycket en utopi i kristid som annars. Och på samma sätt är det svårt för en läsare att frigöra sig från sina auktoriteter, vare sig det gäller publikationskanaler, idoliserade tjänstemän eller sociala nätverk när det gäller tolkning av vad som stämmer eller ej.

””Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst.”

”Att lyssna på vetenskapen” är inte så enkelt som det låter, för den är inte entydig, med flera olika anspråk på vad, och hur, vi vet bäst. Man kan nog famla i olika grad, men osäkerheten, även inom vetenskapen med stort V, är fortsatt hög kring många coronaaspekter, vilket också påpekats i debatten.


Bild 1. Den numera ikoniserade platta ut kurvan‐grafen.
Grafik: ”COVID‐19 Health care limit”, Johannes Kalliauer via Wikimedia Commons (2020, CC BY‐SA)

Preprints och peer review

I samband med ihållande magkrasslighet och illamående i mars–april någon gång sökte jag själv (jag är inte heller immun mot hälsogooglande, haha) efter studier som bekräftade att magproblem kunde vara enda symtom på covid-19 … Just detta fanns beskrivet i ett så kallat preprint från kinesiska forskare, visade min sökning.

Brådskan att snabbt sprida observationer och forskningsresultat och kunna använda dem för vidare forskning och som grund för medicinska och politiska beslut har också gjort att den här publiceringsformen synts lite mer än vanligt utanför akademins murar. Ett preprint är ett artikelmanus som ännu inte genomgått den oberoende, kollegiala sakkunniggranskningen som är standard inom tidskriftspublicerade forskningsartiklar (peer review), utan publiceras direkt i någon snabbare kanal, till exempel dedikerade preprint-arkiv som medRxiv och bioRxiv.2 I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie från slutet av april uppger Richard Sever, medgrundare till medRxiv och bioRxiv, att de vid tidpunkten publicerade över femtio preprints kopplade till covid-19 per dag,3 så det är en stadig flod med forskningsresultat som läggs upp som preprints.

Den snabba publiceringen är viktig för forskningen, men den kan också vara problematisk om exempelvis media eller privatpersoner som delar resultat plockade från preprints inte förstår deras publikationsstatus, eller inte är transparenta med det i sin förmedling. Sakkunniggranskning är förstås inte en hundraprocentig garanti för att studien inte har några brister, men den är ytterligare ett filter, med anonyma granskare som ges i uppgift att nagelfara artikelns kvalitet. I relation till långsammare publiceringsformer, som sakkunniggranskade artiklar eller till och med metastudier som aggregerar resultat från många sådana, är preprints ett kvickt alternativ – men värderingen av enskilda, ogranskade studier och deras eventuella relevans för ändring av klinisk eller samhällelig praxis bör göras med stor försiktighet och av en profession som har förmågan att bedöma det. Sakkunniggranskning är ingen hundraprocentig garanti, förstås, även sakkunniggranskade artiklar publicerade i välrenommérade tidskrifter kan hålla dålig kvalitet,4 men förmodligen det bästa vi har för tillfället.

Mitt magont då, var det covid-19? Vem vet, en enskild medicinsk artikel hjälper inte en lätt hypokondrisk humanist att ställa diagnos. Men hastigheten i synliggörandet av forskningsresultat oavsett mognad har varit intressant att följa i samband med pandemin – eller infodemin, som man också kan kalla den.5 Inte sällan ser man uttryck som ”forskning visar att …” och liknande. Dessa riskerar att klumpa ihop olika nivåer av publicering av forskningsresultat, och spännvidden mellan koncensus, ifrågasättande och pågående dialog som är en naturlig del av forskningsprocessen.

Datavisualisering och förgivettagna ramar

Vi har vant oss vid att titta på varianter av den här numera smått ikoniserade illustrationen (bild 1).

En kurva som synliggör vikten av att sakta in smittspridningen för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som behöver vård. Beroende på intresse och förmåga kanske bilden för många är den främsta ingången till hur smittbekämpning, snarare än text.


Bild 2. Alternativ graf med stigande samhällelig vårdkapacitet.
Grafik: Pirate care syllabus, https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/ (CC BY SA).

Men varför är linjen för vårdapparatens kapacitet konstant, eller varför är den så låg? Förvisso har bilden sina pedagogiska poänger, men vilka alternativa möjligheter döljer bilden, hur skulle vi kunna se på frågan på ett annat sätt?

För det är inte av gud givet att vården har så begränsade resurser som den har, naturligtvis. Precis som för biblioteken är det ett resultat av politiska beslut, som har prioriterat låga skattenivåer, privatiseringar, m.m., framför en resursstark sjukvård och äldreomsorg.

”Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.”

En alternativ bild är den här (bild 2), i den här varianten från den intressanta kollektiva lärplattformen pirate.care.6 Den synliggör att det går att tänka annorlunda kring sjukvårdens kapacitet, vi kan som samhälle använda pandemin som en påminnelse att ”grow the care”. Som författarna bakom covid-19-temat på pirate.care uttrycker det:

[W]e want to claim that ”Flatten the Curve” is not enough. Not only do we want to keep the spread of the contagion within the limits of health care system’s capacity, but rather that the social crisis resulting from the response to and the aftermath of the pandemic will require a re-focusing of societies on modalities and capacities of care.

Såväl texter som bilder ramas in av underliggande antaganden och förgivettaganden, som kanske syns först när olika varianter läggs bredvid varandra för en jämförelse. Hur information visualiseras är viktigt, och inte så neutralt som man kan tro. Bilder kan vara mycket effektiva både i att dölja saker och att synliggöra dem.

Fotnoter

  1. Rasmus Fleischer gör intressanta observationer av bland annat övergången från fokus på epidemiologi till fokus på immunologi på sin blogg Copyriot, se https://copyriot.se/ från slutet av mars 2020 och framåt.
  2. Se https://www.medrxiv.org/ och https://www.biorxiv.org/.
  3. Nilsson, Sara (28 april 2020). ”Jakten på snabba resultat”. Curie. URL: https://www.tidningencurie.se/nyheter/2020/04/28/jakten-pa-snabba-resultat/. (Kollad 2020-06-20)
  4. Se exempelvis Lancets avpublicerande av en kontroversiell artikel som sades bevisa en koppling mellan vaccin och autism, som trots att den visade sig vara felaktig, fortfarande sprids inom anti-vaccin-kretsar. Läs mer i Eggerston, Laura (9 mars 2010), ”Lancet retracts 12-year-old article linking autism to MMR vaccines”. CMAJ, 182:4. URL: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2831678/. (Kollad 2020-06-20)
  5. Se Department of Global Communications, FN (31 mars 2020). ”UN tackles ‘infodemic’ of misinformation and cybercrime in COVID-19 crisis”. URL: https://www.un.org/en/un-coronavirus-communications-team/un-tackling-‘infodemic’-misinformation-and-cybercrime-covid-19. (Kollad 2020-06-20)
  6. https://syllabus.pirate.care/topic/coronanotes/

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Medverka i bis!

en knuten näve i fickan (socforum) - illustration helsida (Balsam Karam)

Vill du vara med och göra nästa nummer av Sveriges radikala bibliotekstidskrift?

bis välkomnar alla bidrag – du behöver inte förhålla dig till ett särskilt tema. Vi tar emot både text och illustrationer.

bis är en ideellt driven tidskrift av och för oss som jobbar med bibliotek och biblioteksverksamhet.

bis har bland annat skrivit om urval, antirasism, genus, klass, barnperspektivet och digitaliseringens möjligheter och svårigheter.

Återkommande inslag i tidskriften är:

  • Artiklar
  • Noveller och dikter
  • Krönikor
  • Recensioner

Medverka i bis! Skicka in ditt bidrag till redaktionen senast 17 augusti.

Mejl: tidskriftenbis@gmail.com

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Läs bis temanummer om aktivism!

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 1/2020 som skickades ut till prenumeranterna i mars.

Ur innehållet

  • Vem är egentligen aktivist?
    Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. 
  • “Risken för bias är överhängande”
    bis frågar Uppsala universitetsbibliotek varför de valt att stänga av autosuggest-funktionen i söksystemet Summon.
  • Att dela vardagen med en visionär
    Vänner och kollegor minns Barbro Bolonassos.
  • Nykterhetsloger och arbetarrörelse
    bis djupdyker i biblioteks- och folkbildningshistoria. Lär dig mer om de svenska folkbibliotekens ursprung genom fallen Stockholm, Eskilstuna och Malmö.
  • Varför utbilda sig till bibliotekarie?
    Med utgångspunkt i ett möte med Barbro Bolonassos och Joacim Hanssons bok Educating librarians in the Contemporary University försöker Peter Björkman utreda varför man egentligen vill utbilda sig till bibliotekarie.
  • Recensioner
    Lisa Engström recenserar Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Medverkande

Ingrid Atlestam. Bibliotekarie och skribent med fokus på folkbibliotek då, nu och sedan.

Bengt Berg. Poet och förläggare. I höstas aktuell med boken Jag går där jag gick, dikter och foton.

Peter Björkman är bibliotekarie i Botkyrka.

Lisa Engström är intresserad av hur inkludering och exkludering samtidigt kan ta plats i folkbibliotek och hur demokratiska processer kan gynnas i biblioteket.

Tobias Johansson. Biblioteksbusschaufför i Umeå. Studerar för närvarande till bibliotekarie och frilansar som illustratör.

Johannes Soldal. Gymnasiebibliotekarie med intresse för digital integritet.

Nick Johnson Jones. Konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun.

Stellan Klint.Medicinsk bibliotekarie i Malmö. 

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm. 

Mats Myrstener. Pensionerad bibliotekarie, biblioteksforskare, BiS-medlem sedan 1983. Idag bland annat medlem av redaktionen för årsboken Folkbildning och forskning. 

Olof Risberg. Bibliotekarie med stort intresse för folkbildning och folkrörelser.

Röda Linabis ständiga samtidskommentator.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen