Kategoriarkiv: bis tidskriften

tidskriften bis ges ut av föreningen Bibliotek i Samhälle och kommer ut med 4 nr om året.

Medverka i bis!

Vill du vara med och göra nästa nummer av Sveriges radikala bibliotekstidskrift?

bis välkomnar alla bidrag – du behöver inte förhålla dig till ett särskilt tema. Vi tar emot både text och illustrationer.

bis är en ideellt driven tidskrift av och för oss som jobbar med bibliotek och biblioteksverksamhet.

bis har bland annat skrivit om urval, antirasism, genus, klass, barnperspektivet och digitaliseringens möjligheter och svårigheter.

Återkommande inslag i tidskriften är:

  • Artiklar
  • Noveller och dikter
  • Krönikor
  • Recensioner

Medverka i bis! Skicka in ditt bidrag till redaktionen senast 8 november

Mejl: tidskriftenbis@gmail.com

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Läs bis coronanummer gratis!

En bibliotekarie som klättrar ner bland bokhögar med en gasmaks.
Omslag: Stellan Klint

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 2/2020 som skickades ut till prenumeranterna i juni.

Ur innehållet

  • Internationell utblick
    Det är stora skillnader mellan den svenska och den amerikanska coronasituationen. bis hörde av sig med några frågor till Melissa Morrone, som arbetar på Brooklyn Public Library, för att få hennes perspektiv på biblioteksarbete under coronan. Från Norge bidrar Anders Ericson med sju förslag för framtiden.
  • Coronaviruset och infodemin
    Corona har lett till en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar närmare på tre informationsaspekter av coronakrisen.
  • Den digitala omställningens baksida
    När digitaliseringen av bibliotekens verksamhet har växlat upp på grund av pandemin så riskerar många att lämnas bakom. Tobias Willstedtpåminner om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor som vi inte får negligera.
  • Hur hanterar kommunerna coronan?
    Folkbiblioteken styrs av kommunerna och nationella rekommendationer specifika för biblioteken saknas. Hur biblioteken hanterar krisen är därför högst varierande. bis ger exempel från några svenska kommuner. 
  • Biblioteket behöver sina vänner
    Randi Myhre berättar här om ett praktiskt och positivt exempel på biblioteksaktivism i Göteborg.
  • Kan AI dikta?
    Med Ammaseus Horisont så är den datorgenererade poesin här. bis recenserar resultatet när AI tolkar Karin Boye.
  • Krönikor, skönlitterära inslag, nyheter och mycket mera!

Medverkande

Bengt Berg, Poet och förläggare (Heidruns Förlag). Senaste bok är dikt/fotoboken Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet. Under pandemin har han sänt ”Hållplats E45” tillsammans med filmaren Anders Berg, ett kulturellt 11-kaffe, som också ligger på Youtube.

Soa Berg bor i Malmö och arbetar som skolbibliotekarie.

Anders Ericson. Pensjonert bibliotekar, men aktiv frilansjournalist og bloggar og tildelt Norsk Bibliotekforenings pris 2020.

Fredrik Eriksson. Lärare och skribent.

Ida Holmlund jobbar som gymnasiebibliotekarie i Umeå.

Stellan Klint. Medicinsk bibliotekarie i Malmö.

Lena Lundgren: Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Sebastian Lönnlöv är gymnasiebibliotekarie, författare och kulturskribent, bosatt i Stockholm.

Randi Myhre. Projektledare och metodutvecklare på Forum Skill. Utbildar arbetsplatser i språkutvecklande arbetssätt. En av författarna till boken Svenska på jobbet och tillhörande Svenska på jobbet: samtalskort om generella arbetslivskompetenser (2019).

Tobias Nordberg. Bibliotekarie i Uddevalla med fokus på folkbibliotekets roll i informationssamhället.

Eleonor Pavlov. Normkreativ barnbibliotekarie i Lund.

Martin Persson. Arbetar med formatfrågor och tillgängliga medier, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Annsofi Lindberg är bibliotekarie och jobbar på Kungliga Konsthögskolan samt på Konstakademiens bibliotek i Stockholm.

Tobias Willstedt kommer under hösten jobba på heltid med att främja digital delaktighet för dem som isolerats på grund av coronaviruset.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Nytt nummer av bis på väg!

Illustration som föreställer en person som läser en bok.
tilIllustration: Eleonor Pavlov

Nästa nummer av bis innehåller i vanlig ordning spännande material om bibliotek, kultur och samhälle.

Ur innehållet:

  • “Böckerna ska vara både speglar och fönster”
    Eleonor Pavlov tittar närmare på boken Min makt, en samling berättelser om att vara hbtq-person och funkis.
  • “Ett bibliotek rymmer tusentals människoöden” 
    Kalle Holmqvist har dykt ner i Stockholms stads tänkeböcker på stadsbiblioteket vid Odenplan, och rapporterar från forna tiders bevakning och straff mot utomäktenskapliga sexuella kontakter.
  • Läsefrukter i coronatider
    Under corona finns det mycket tid att läsa och Mats Myrstener ger flera boktips från de senaste årens utgivning. Sex och våld säljer bra konstaterar han, och sällan har det varit så tydligt som idag.
  • “Jag får alltid dåligt samvete när jag läser på arbetstid”
    Varför är det så tabu med läsning av skönlitteratur när det handlar om arbetsmaterial för bibliotekarier. Hur är det egentligen med lästiden på svenska folkbibliotek?
  • Håller nätverket på att spricka?
    Depåbiblioteket i Umeå har varit stängt hela sommaren och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt. Lena Lundgren frågar sig, mot en historisk bakgrund, om bibliotekens nätverk håller på att spricka och vems ansvaret är.
  • Det frigörande och förtryckande folkbiblioteket
    Tobias Willstedt minns sitt första möte med Lunds stadsbibliotek och reflekterar över folkbibliotekets betydelse för missgynnade grupper i samhället.
  • Krönikor, nyheter och mycket mera!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Vi är skolbibliotekarier

Vi sitter i personalrummet, första dagen efter sommarlovet, och dricker kaffe med en blandad grupp av övrig personal – alla som inte har ferietjänst. Någon frågar glatt vilka som ska gå på uppstartsmiddagen nästa vecka. Elevhälsan sitter tysta, tittar åt ett odefinierbart håll. De är inhyrda från ett företag, tillhör inte skolan, bjuds inte in till möten eller middagar.

Vi klappar den halvt utbrända specialpedagogen på axeln, kramar kuratorn, undrar vem av studie- och yrkesvägledarna som försvinner nu när sparkravet har presenterats, hälsar på den nya biträdande rektorn och undrar om hon har förstått att hon ska få avveckla sin egen tjänst innan visstidsanställningen tar slut.

Vi var på informationsmötet innan sommaren och vet att ekonomilinjerna ska bort, att de attraherade för många elever från den intilliggande förorten, den vars gymnasieskola lades ner för fem år sedan. Vi måste satsa på program med höga intagningspoäng, hög genomströmning, bra betygssnitt. Vi måste vara attraktiva, utvärdera och vässa, bli regionens bästa skola, nå våra högt ställda mål.

Vi jobbar på en kommunal skola, en friskola, en del av en koncern, en idédriven verksamhet, en värderingsbaserad verksamhet, en skola som sticker ut, en skola som lockar elever. Rätt elever.

Vi är skolbibliotekarier, bibliotekspedagoger, lärarbibliotekarier, biblioteksassistenter. Vi jobbar i mediateket, infoteket, mikoteket, biblioteket. Vi har eller har inte gått bibliotekarieutbildningen, skrev aldrig klart uppsatsen, fick jobb efter första terminen.

Vi är glada över att slippa jobba kvällar, helger, somrar. Vi vill aldrig gå tillbaka till folkbibliotek, högskolebibliotek, specialbibliotek. Vi har aldrig haft så roligt på jobbet. Vi har så himla härliga elever. Vi får så många avancerade frågor varje dag. Vi jobbar verkligen med det vi utbildade oss till.

Vi har ett väl fungerande nätverk för erfarenhetsutbyte. Vi är det enda egentliga skolbiblioteket på så många mils avstånd att det inte finns någon att nätverka med. Vi har en kollega, två kollegor, jobbar ensamma.

Vi är en på sexhundra elever, en på niohundra, två på tvåtusen. Vi jobbar femtio, sjuttiofem, åttio, hundra procent. Vi har tre skolor vi växlar mellan. Vi har hand om en hel kommun. Vi säger att vi är underbemannade, men lägger snabbt till: ”Det är man ju alltid.”

Vi har en stor och fin lokal, luftig och ljus, centralt placerad, skolans hjärta. Vi håller till på den gamla vinden där inga elever passerar, men vi har helt fantastiska takfönster. Vi ligger i källaren och kan se elevernas skor strömma mot stora trappan.

Biblioteket är också aula, hyllorna har hjul för att kunna skjutas in mot väggarna när det är dags för samling. Vi har ingen lokal alls. Biblioteket är en kompetens, inte ett rum.

Vi har soffor från sjuttiotalet, snurror och gulbleka affischer, hyllor så höga att vi bara kan använda halva om lågstadiebarnen ska kunna nå upp. Vi har satsat stort och fräschat upp, allting blänker, dammet samlar sig. 

Vi har öppet hela skoldagen. Vi har öppet två timmar om dagen, fyra timmar i veckan. Vi har öppet på lunchrasten. Vårt kontor är en liten bur med glasväggar, precis bakom informationsdisken. Vårt kontor ligger i källaren, vi delar det med elevassistenterna. Disken är allt vi har att hålla oss fast i.

För att gå på toaletten måste vi lämna biblioteket. För att hämta kaffe måste vi gå tre våningar nedåt, uppåt. När vi tömt inkastet bär vi bokhögarna upp för fyra trappor, hissen är så långsam, ligger för långt bort. Lärarna ler och skrattar, vi möter deras glada blickar över högen med kapitelböcker, ler tillbaka, men det syns nog ändå inte.

Illustration Stellan Klint

Vi har elever som alltid sitter under ett bord i biblioteket. De trivs bäst där. Vi har elever som sover i läsfåtöljerna, grovhånglar i grupprummet, får epileptiska anfall av lysrörsskenet, klättrar på bokhyllorna, kastar snus på fönstren. 

Vi har elever som klottrar, svär, skär sig, sondmatas, blir utbrända redan i sjuan. Vi har drogförsäljning mellan hyllorna, trivselregler och konsekvenstrappa. Vi bygger relationer, sätter gränser, prioriterar studiero, kallar in rektorn.

Vi har elever som ger oss egenhändigt tillverkade vykort och lerfigurer, elever som skolkar för att få prata med oss, elever som saknar skolan hela sommarlovet, elever som älskar att läsa, elever som aldrig har läst en bok.

Vi har elever som ska bli läkare, advokater, elektriker, youtubers. Vi har elever som tänker läsa till lärare, men nästan aldrig någon som drömmer om att bli bibliotekarie. Tolvåringar som vill ta sitt liv. Elvaåringar som vi vet kommer bli kriminella.

Vi stryker de utvisade eleverna ur systemet, låter bli att fråga för mycket när de som inte har uppehållstillstånd lämnar tillbaka alla sina böcker, hoppas att de bara i all hast har blivit förflyttade till någon annan kommun, femtio mil från kompisarna.

Vi jobbar på stökiga skolor, lugna skolor, välfungerande skolor, röriga skolor, skolor i fritt fall, skolor som går åt rätt håll. Vi har rektorer som förstår vårt värde och ser till att vi är integrerade i undervisningen. Vi har rektorer som struntar totalt i vad vi gör och stoltserar med att de ger oss fria händer.

Vi har intendenten som chef, vi har en biträdande rektor som chef, vi vet inte riktigt vem som är vår chef. I julgåva från skolledningen får vi en påse med skumtomtar som är mer hårda än sega, bästföredatumet gick ut för fyra månader sedan.

Vi har en budget som inte räcker till någonting. Vi vet inte ens ifall vi har en budget. Vi söker stipendier, kulturrådsbidrag, letar på loppisar, köper gallrade böcker från det lokala folkbiblioteket, tar med lite böcker hemifrån.

Vi läser listorna och beställer allt vi tror att våra elever kan ha nytta eller nöje av. Vi har inte tid att läsa listorna. Vi har inte råd med listorna. Vi hinner inte använda upp vår budget, det är för mycket annat.

Det är värst vid terminsstarten, terminsslutet, nationella proven, när gymnasiearbetena drar igång. Det är lite lugnare ett par veckor i början på vårterminen.

Vi har bra kontakt med arbetslagen, vi är en pedagogisk resurs, en uppskattad funktion. Vi är ute i alla klasser, når fram till alla elever, har en progressionsmodell, förbereder eleverna för högstadiet, gymnasiet, högskolan, utvecklar deras informationskompetens, mässar om källkritik, jobbar språkutvecklande, väcker läsglädje.

Vi kompletterar pedagogernas ämnesdidaktiska kompetens med vår informationskompetens. Vi hinner sällan ut i klassrummen. Pedagogerna är ändå inte intresserade och vi är inte ens med på utskickslistan inför skolmötena.

Det dräller in klasser några gånger per dag, då tar vi hand om dem så gott vi kan, städar undan det värsta kaoset efteråt.

Vi ler i marknadsföringsmaterialet.

Sebastian Lönnlöv

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

”En infödds argôt” – om språket i sociala medier

Ibland sköter jag de konton i sociala medier som vi förfogar över vid det bibliotek där jag arbetar. Jag är inte särskilt bra på det. Oftast tar mina tankar något hopp åt fel håll och jag skriver ett inlägg som blir antingen outhärdligt tråkigt eller alltför tillkrånglat. Jag vet inte om det är rimligast att skylla på språklig begränsning eller brist på social förståelse men hur jag än försöker lyckas jag aldrig helt knäcka koden för vilken typ av ton och uttryck som lämpar sig i sammanhanget. Gustaf Fröding beskriver känslan väl i en postumt publicerad dikt (men syftar förmodligen på något annat än sociala medier):

Och ibland har jag talat med en infödds argôt,

med beständigt på tok, det var svårt att förstå,

det blef aldrig i lifvet begripet1

Nu skriver jag ändå en text om denna gåta. Läs den alltså på egen risk.

Få av oss som har någon erfarenhet av sociala medier och hur de används skulle väl hävda, att det som i allmänhet förmedlas via sådana kanaler nödvändigtvis är särskilt viktigt. Så förhåller det sig å andra sidan med nästan alla våra vardagliga konversationer även på andra arenor. Vi byter några ord om gårdagens match, om vädret i påskas eller om vilka planer vi har för semestern utan att därmed förvänta oss att den vi pratar med ska ha något djupare intresse av vad vi säger. Varför gör vi så? Svaret måste vara att vi är sociala varelser, vi vill dela med oss av vad vi har upplevt och vad vi går och funderar på. Det får oss att känna oss sedda, känna oss verkliga. Nationalencyclopedin skriver angående sociala medier att de “kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem” och att medan “massmedier processar sitt innehåll genom en professionell organisation kan sociala medier beskrivas som nätverk där många kommunicerar med många”. Det är visserligen korrekt i sak men relevansen i att jämföra med traditionella massmedier kan ifrågasättas.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla.

Sociala medier liknar, till funktion och innehåll, inte tidningar, radio och TV så mycket som de liknar en sorts hybrid mellan postväsendet, telefonnätet och en anslagstavla. Kanske är det alltså mer givande att i likhet med Magnus Andersson, som diskuterar frågan i sitt bidrag till antologin Sociala medier – vetenskapliga perspektiv,2 snarare se dem som en kontext för social interaktion. Du öppnar inte Instagram för att få reda på vad som händer i Syrien och bläddrar inte i DN för att du känner dig en smula sällskapssjuk. För att vi bättre ska förstå själva företeelsen bör betoningen huvudsakligen ligga på ”sociala” och inte på ”medier”. Det senare ordet riskerar att leda tankarna åt fel håll.

Syftet med bibliotekets närvaro i sociala medier kan och bör vara mångfacetterat. Det ska ta hänsyn både till digitalt infödda (som rör sig med självklarhet i en digital miljö) och till digitala invandrare (som i varierande grad befinner sig i en utpräglad lärprocess). I en policy för sociala medier som jag var delaktig i att ta fram, valde vi att i första hand betrakta detta syfte ur tre likvärdiga aspekter:

  1. Spridning. Med hjälp av sociala medier kan biblioteket på ett enkelt sätt nå ut med information om sin verksamhet till sina användare. 
  2. Relationsskapande. Biblioteket kommunicerar med sina användare och bygger på så sätt upp ett förtroende hos dem. 
  3. Referensarbete. Sociala medier används till att bedriva digitalt referensarbete och främja digital källkritik. 

Ett syfte som spretar åt så vitt skilda håll kräver en flexibilitet i tilltalet, vilket riskerar att göra det svårt för följarna att förstå vad det är för typ av konto de följer. Det för oss in på genrebegreppet och dess förhållande till sociala medier. 

För att kunna hantera modern kommunikationsteknik krävs viss kunskap om genrer och vad som utmärker dem. Det menar språkforskaren Theres Bellander i en artikel i tidskriften Framtider från 2011.3 Det räcker inte att besitta en allmän tal- och skrivförmåga – vi måste också veta vilket språkbruk som passar till en viss teknik och till en viss situation. I bästa fall kan då de språkdrag som präglar en text fungera som en typ av index som förklarar vilken genre den specifika texten tillhör. Språkdragen utgör därmed en grund för kontextualisering; de placerar inlägget i ett sammanhang och markerar vilken genre det tillhör. 

Samma slutsats kan dras av vad en annan språkforskare, Per Ledin, skriver om index i sin forskningsöversikt kring genrebegreppet: “index har bl.a. uppgiften att peka ut ett objekt och bestämma dess plats inom ett system”.4 Även språkdrag kan därmed fungera som index. Ledin betonar vidare att ett utmärkande drag för moderna genreteorier är avståndstagandet från klassificering utifrån språkliga egenskaper till fördel för en klassificering som utgår från textens sociala funktion. Som sådana sociala funktioner kan de ovan återgivna aspekterna på syftet med bibliotekets digitala närvaro (spridning, relationsskapande och referensarbete) betraktas. Det gäller åtminstone i den mån de faktiskt särskiljs genom mer eller mindre specifika språkdrag. Dessa fyller nämligen en viktig funktion i att beteckna genren, låt vara att de inte utgör den. 

…nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten…

Här är inte rätt plats att i detalj diskutera vad som kännetecknar de genrer som framspringer ur den digitala kommunikationens sociala funktioner. Istället kan vi konstatera att nästan allt som svenska folkbibliotek regelbundet publicerar i sociala medier handlar om att informera om den egna verksamheten och därmed kan föras till kategorin spridning. Ett fåtal inlägg kan också kategoriseras som relationsskapande men referensarbetet lyser i stort sett med sin frånvaro. Förmodligen uppfattas kategorin som främmande i sammanhanget. Vi möter i stort sett aldrig någon som bedriver digitalt referensarbete via sociala medier men stöter dagligen på organisationer och företag som försöker bygga relationer till potentiella kunder och på olika sätt marknadsföra sin verksamhet. När en så stor del av de texter vi ser i sociala medier tillhör samma genre finns det risk att vi börjar förväxla denna med uttrycksformen, att vi börjar se exempelvis Facebookinlägg som en genre. Gör vi det kommer det att bli näst intill omöjligt att använda sociala medier som ett egentligt hjälpmedel i den mångskiftande verksamhet som folkbiblioteken ägnar sig åt och det kommer att gå ”beständigt på tok” när vi försöker.

Biblioteket måste alltså besluta sig för hur och i vilket syfte det egentligen vill använda sociala medier och förstå hur det ska anpassa språkbruk och ordval efter de olika genrer som förekommer inom mediet. Det måste lyckas tala ”en infödds argôt” på ett mer begripligt sätt än en hypotetisk Twitter-Fröding. Om det lyckas med det kan sociala medier vara en alldeles utmärkt arena för en mängd olika typer av biblioteksverksamhet. Åtminstone om de hanteras av någon som förstår sig bättre på dem än jag. 

Tobias Nordberg

Fotnoter

  1. Dikten är hämtad ur en samling med tonsättningar av Fröding med musik av Torgny Björk och illustrationer av Owe Junsjö, utgiven 1979. 30 dikter. Stockholm: Författarförlaget.
  2. Olsson, Tobias (red.) (2017). Sociala medier: vetenskapliga perspektiv. Malmö: Gleerups.
  3. Bellander, Theres (2011).”Sociala mediers inverkan på språket”. Framtider (2011:2). s. 16–18. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
  4. Ledin, Per. (1996). Genrebegreppet : en forskningsöversikt. Lund: Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. URL: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-32804

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.