Kategoriarkiv: bis tidskriften

tidskriften bis ges ut av föreningen Bibliotek i Samhälle och kommer ut med 4 nr om året.

Policy måste förvandlas till praktik för att göra öppen tillgång norm

Riktlinjer och policyer talar för vikten av att vetenskapliga resultat publiceras open access, men det avspeglas inte i vad som premieras inom forskarsamhället. För att omställningen till öppen tillgång till vetenskap ska bli verklighet krävs en kulturförändring, men också ett skifte i penningströmmar och samordnad finansiering. Charlotte Högberg reflekterar över två av Kungliga bibliotekets utredningar om öppen tillgång.

Text: Charlotte Högberg
Illustration: Stellan Klint

Två av Kungliga bibliotekets (KB) utredningar om öppen tillgång berör ett par grundläggande förutsättningar för att öppen tillgång till vetenskap ska bli verklighet: det behövs incitament för forskarna att publicera sig open access och finansieringen av omställningen behöver säkerställas.

Meriterings- och tilldelningssystemen

Uppdraget för utredningen som mynnat ut i rapporten Meriterings- och tilldelningssystemen i relation till öppen tillgång var att ta fram rekommendationer för hur meriterings- och medelstilldelningssystem kan omformas och ge incitament för öppen tillgång. Det finns redan krav från flertalet finansiärer om att publicera sina resultat med öppen tillgång, men det finns undantag och för att få forskarsamhället i stort med på omställningen behöver det finnas tydliga incitament för att välja en publiceringskanal som möjliggör öppen tillgång. Det handlar helt enkelt om att det behöver vara en fördel för den forskare som vill gå framåt i karriären att publicera sig på ett sådant sätt, och inte något som ligger hen i fatet.

Inom utredningen har en litteraturstudie gjorts av vetenskapliga publikationer, policydokument, projektsidor och blogginlägg på utredningstemat och en sammanställning av internationella finansiärers policyer för öppen tillgång har tagits fram. Det har även genomförts en nationell undersökning om meritvärdering vid docentbefordringar och ett dialogseminarium med anställningskommittéer och lärarförslagsnämnder vid fyra svenska lärosäten. En enkät har också skickats ut till ett antal forskningsfinansiärer i Sverige.

Det som framkommer i utredningen är att öppen tillgång sällan är en faktor vid värderingar av publiceringsmeriter och att få riktlinjer för meritering och tjänstetillsättningar tar upp öppen tillgång. Tvärtom är det vid värdering av publikationslistor ett stort fokus på publiceringskanal, så som vilken ”Journal Impact Factor” (JIF) en tidskrift har, vilket i regel missgynnar open access-publicering, istället för kvalitativa bedömningar av publikationers innehåll. JIF är ett mått på en tidskrifts genomslag, i termer av antalet citeringar det året, av artiklar publicerade de två föregående åren, delat med tidskriftens totala antal publicerade artiklar samma två år. En tidskrifts JIF för år 2018 är alltså antalet citeringar inkomna det året, av artiklar som publicerats 2016 och 2017, delat med tidskriftens totala antal publicerade artiklar under 2016 och 2017. Detta, menar utredningen, är ett mått som missgynnar öppet tillgängliga kanaler eftersom de oftast inte hunnit etableras som prestigefyllda kanaler eller indexerats i citeringsdatabasen Web of Science. Den första rekommendationen lyder därför:

Att riktlinjer för meritvärdering hos lärosäten och finansiärer undanröjer aspekter som negativt påverkar publicering med öppen tillgång. I detta arbete behövs en samordnande organisation som samlar förslagsvis lärosäten, finansiärer samt vetenskapliga akademier och sammanslutningar. (s. 37)

När det kommer till inställningen till öppen tillgång finner utredningen att det är något som krävs av flera finansiärer, att publikationer som redovisar resultaten av projekt som tilldelats pengar av dem ska publiceras öppet tillgängliga, samtidigt som det inte är något som värderas som merit vid bedömning av vilka projekt som ska tilldelas medel.

Även hos lärosätena visade sig policyer som uppmuntrar eller kräver öppen tillgång inte ha någon effekt på bedömningarna som görs av anställningskommittéer och lärarförslagsnämnder. Tvärtom uppgavs att öppet tillgängliga tidskrifter bedömdes som lägre rankade och av sämre kvalitet än prenumerationsbaserade. Vilken JIF publikationskanalerna hade uppgavs spela en betydande roll samtidigt som öppet tillgängliga tidskrifter inte ansågs publicera forskning av hög kvalitet.

Den andra rekommendationen från rapporten lyder:

Att lärosätens och finansiärers policyer för kvalitetsgranskad öppen tillgång inkluderas och förklaras i riktlinjer till och utbildning av sakkunniga. (s. 37)

Utredningen sätter också fingret på en missad potential, att samverkan och samhällspåverkan är starka buzz words och lyfts fram som något eftersträvansvärt från politiskt håll, och att detta starkare borde kopplas samman med öppet tillgänglig publicering. Den tredje rekommendationen lyder därför:

Att kvalitetsgranskad öppet tillgänglig publicering kan vara en komponent i meritvärdering där samverkan med det omgivande samhället ingår som kriterium. (s. 38)

Som en del i ett öppet vetenskapssystem bör det göras uppföljningar av lärosätenas arbete med öppen tillgång, menar utredningen. Med anledning av det lyder den fjärde rekommendationen:

Att relevant myndighet ges i uppdrag av regeringen att inkludera lärosätenas implementering av öppen tillgång och öppen vetenskap i bedömningar av kvalitetssäkring av högskolans hela verksamhet. (s. 38)

Illustration Öppen tillgång

En del av utredningen bestod också i att beakta öppet tillgängliga publiceringskanaler i det nationella arbetet med ett tänkt svenskt kanalregister, ”Svenska listan”, i likhet med Norska listan och Finska listan över etablerade publikationskanaler. Utredningen menar att även om ett sådant register upprättas, så kan det inte ersätta att en fortsatt utveckling behövs för god bedömningskultur gällande meritvärdering. Detta utvecklingsarbete behöver involvera flera parter; representanter från lärosätesledningar, bibliotek, forskningsfinansiärer, forskarsamhället samt från andra relevanta myndigheter. Någon fungerande arena för dessa aktörer att mötas för sådant utvecklingsarbete finns inte, menar utredningen, varav den femte rekommendationen lyder:

Att Utbildningsdepartementet etablerar ett nationellt forum för ansvarsfull forskningsutvärdering, där öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och öppen vetenskap ingår som parametrar. (s. 38)

Vad det bottnar i är helt enkelt hur man värderar och utvärderar forskning och forskningsprestationer. En kulturförändring måste till, och många forskare är väldigt positiva till öppen tillgång och ser det på många sätt som en självklarhet, men det får inte vara något som inverkar negativt på karriären. KB:s utredning framhåller att det finns principer att sträva efter vid bedömningar, så som rekommendationerna som återfinns i DORA – San Francisco Declaration on Research Assessment, vilken har undertecknats av exempelvis svenska forskningsfinansiärer som FORTE och FORMAS. Den deklarationen fastslår bland annat att forskning bör utvärderas på basis av innehåll och inte publiceringskanal och att sådant som JIF inte bör användas vid beslut om finansiering eller tjänstetillsättningar.

I Europa har cOAlition S lanserat avsiktsförklaringen Plan S, som en del finansiärer skrivit under. Enligt den ska forskningsresultat som finansierats med hjälp av de finansiärer som skrivit under, bli öppet tillgängliga direkt och ej via hybridmodellen (att författaren köper loss just sin artikel från prenumerationsfinansierad tidskrift och gör den öppet tillgänglig). Planen har rört upp starka känslor i forskarsamhället. En del menar att det inskränker akademiska friheten och äventyrar europeisk forskning genom att man inte kan publicera sig i lika prestigefyllda kanaler som sina exempelvis amerikanska kollegor. För vissa fält finns även extremt få publikationer som lever upp till planens krav. Den har också kritiserats för att ha alldeles för kort tidsram när den ska träda i kraft redan januari 2020. Andra menar att Plan S inte går långt nog och inte åtgärdar nog för att uppnå önskad effekt av omställning hos förlagen.1

Oavsett vilket så adresserar KB:s utredning frågan om påverkan på akademiska friheten när publicering med öppen tillgänglighet blir norm. Det är i själva verket många andra faktorer som påverkar en forskares val av forskningsämne och publicering av resultat och på så sätt begränsar akademisk frihet i praktiken: politiska inriktningar på utlysningar från forskningsfinansiärer, kollegors granskning av publikationer inför publicering (peer review och redaktionella val), beslut och prioriteringar av institutioner och lärosäten. Utredningen framhåller att det måste finnas balans mellan akademisk frihet och akademiskt ansvar, särskilt när det gäller statligt finansierad forskning.

Man kan se öppen tillgång som ett uttryck för forskningens ethos att vara öppen, fri och tillgänglig för alla som har intresse och kanske kompetens att ta del av den. Under akronymen ”CUDOS” har vetenskapens normer beskrivits av den amerikanska vetenskapssociologen Robert Merton. CUDOS står för Commun(al)ism, Universalism, Disinterestedness och Organized Scepticism. […] Man kan argumentera för att det endast är i ett öppet publiceringssystem som dessa kriterier uppfylls och att det därför finns ett moraliskt incitament att öppna publiceringssystemet. (s. 8)

Finansieringen

De ekonomiska faktorerna är en viktig stötesten – ska vi betala för öppen tillgång? Vad ska vi betala för, och vem ska stå för notan? För att undersöka detta gjordes den utredning som presenteras i rapporten Finansiering av omställningen från ett prenumerationsbaserat till ett öppet tillgängligt publiceringssystem. Det handlar helt enkelt om den ekonomiska verkligheten av en omställning från ett system där bibliotek betalar för prenumerationer på tidskrifter till ett där den vetenskapliga utgivningen bekostas på annat sätt. De stora vetenskapliga förlagen går med vinst, speciellt sådana som Elsevier. För många mindre tidskrifter ser situationen annorlunda ut. Utredningen belyser problemen men ger få tydliga svar, vilket inte är så konstigt.

Såväl prenumerationsavgifter och APC:er (”Article Processing Charges”) för publicering av en artikel bygger på att det finns ekonomiska resurser. Under en omställningsperiod dessutom att nog resurser finns för att betala för ”double dipping”, det vill säga både prenumerationer på tidskrifter där alla artiklar inte är open access och betala APC för de artiklar som ens forskare publicerar öppet tillgängligt i tidskriften. Det är lärosäten som, i regel genom bibliotek, betalat prenumerationerna. Nu sker en övergång där åtminstone några av BIBSAM-konsortiets (som sluter större avtal å bibliotekens vägnar) avtal för prenumerationer gått över till ”offsetting-avtal”, som inkluderar publiceringsavgifter. Men frågan är om det är lärosätena som också ska betala APC:er, och i så fall hur det ska ske. Idag ska extern finansiering ofta täcka även publiceringskostnader, eller att det finns särskilt stöd att söka hos finansiären för detta. Det finns även publiceringsfonder för open access-publicering hos många lärosäten, samtidigt betalas publicering ändå även genom forskarnas egna medel. Utredningen slår fast att det är viktigt att den ekonomiska bördan inte får läggas på den enskilde forskaren.

På grund av den komplexa situationen av penningströmmar lyder utredningens första rekommendation:

Att forskningsfinansiärer och lärosäten tar delat ansvar för finansiering av publiceringskostnader. (s. 26)

Utredningen kommer fram till att det ekonomiska ansvaret ska delas mellan finansiärer och lärosäten, för att undanröja ekonomiska hinder för den enskilde forskaren, samt att detta behöver samordnas för att dirigera om penningströmmar. Hur ansvaret mer exakt ska fördelas går inte att svara på innan en översyn har gjorts av hela nationella resursfördelningssystemet, anser utredningen.

Då det också är svårt att få en överblick över hur mycket pengar som går till APC:er och vem som betalar, lyder den andra rekommendationen:

Att en eller flera relevanta myndigheter ges ansvar för kontinuerlig uppföljning och analys av nationella publiceringskostnader i omställningen till ett öppet tillgängligt publiceringssystem med syfte att begränsa kostnader för vetenskaplig publicering. (s. 28)

Såväl i dessa rekommendationer så som de tidigare kan konstateras att de öppnar upp för att ge KB fortsatt och utökat uppdrag gällande öppen tillgång, något som kan tolkas som att KB talar i egen sak. Men tydligt är att samordning och samarbete behövs och former samt ansvariga för det behöver etableras.

Till stor del köper både Plan S och KB:s utredningar de modeller och förutsättningar som upprättats av de kommersiella förlagen. Alternativa publiceringsmodeller som inte bygger på kommersiell, traditionell utgivning eller som inte bekostas av APC:er finns med i utredningen och rekommendationerna, men har en tämligen undanskymd roll. Detta kommer fram till viss del i en annan av utredningarna som behandlar tidskrifternas omställning. Men i andra delar av världen, där de ekonomiska förutsättningarna ser sämre ut både för att betala för tillgång men också för att betala för publicering, är fokus till viss del ett annat.

I Europa har som sagt Plan S lanserats och stakat ut ett riktmärke, oavsett om man håller med om planens mål, strategier eller tidsplan. I den utgår man också till stor del från att APC:er ska betalas och att utgivningen ska gå via kommersiella etablerade kanaler, men att avgifterna ska hållas på en rimlig nivå. Var denna nivå ligger är dock oklart.

En liknande avsiktsförklaring har lanserats för Latinamerika och den globala södern, som utgår från andra förutsättningar och lyfter andra sätt att nå målet om öppen tillgång. Den går under namnet AmeliCA. AmeliCA är ett intiativ av flera olika lärosäten, community-drivet. De skriver själva att Plan S och AmeliCA har samma mål, men två väldigt skilda strategier för hur detta mål ska uppnås. AmeliCA tar utgångspunkt i att använda sig av de möjligheter som finns i det vetenskapliga ekosystemet, teknologi, kunskap och erfarenheter, istället för att vidare implementera kommersiella lösningar på öppen tillgång genom sådant som APC:er. På det sättet söker AmeliCA makten över den vetenskapliga utgivningen bort från ekonomiska intressen.2

Från vackra ord till handling

Oavsett vilka strategier som förordas är en generell slutsats från utredningarna att vackra ord om öppen tillgång, och policyer som funnits i åratal på lärosäten och hos finansiärer, behöver omvandlas till praktisk handling. Rekommendationerna är ett steg på vägen.

Fotnoter

  1. Implementeringen av planen är under revidering och en ny implementeringsguide förväntas i slutet av maj 2019.
  2. Läs mer på http://www.amelica.org/

Utredningarna

Läs mer

 

Internet och bibliotekets närvaro

Bibliotekens digitala närvaro används alltför sällan till faktisk biblioteksverksamhet. Våra webbplatser och våra konton i sociala medier är mer än bara reklampelare. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skriver bibliotekarien Tobias Nordberg.

Text: Tobias Nordberg

För en tid sedan läste jag en liten bok av Per-Olof Ågren, som är universitetslektor vid institutionen för informatik vid Umeå universitet. I boken, 69 teser om internet, framlägger Ågren bland annat tesen att internet i en postdigital tid måste ses som en resurs för närvaroproduktion. Han nämner också betoningen av platsens betydelse, av den lokala närvarons konsekvenser, som en lösning på problemet med överflödet av digital kultur: ”När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser”. Där och då tänkte jag inte vidare på den framlagda tesen (det var sommar och jag hade nyss tillträtt en ny tjänst). Men när jag senare började fundera i mer konkreta termer över folkbibliotekets roll i ett digitalt sammanhang kom formuleringen om internet som en resurs för närvaroproduktion tillbaka till mig. Vad innebär egentligen digital närvaro för ett bibliotek?

När vi talar om plats i en digital kontext kan vi mena en mängd olika saker. En av dem är den fysiska platsen så som den uttrycks digitalt. Som exempel kan nämnas IKEA:s webbplats, som i viss mån kan ses som en digital representation av ett IKEA-varuhus (minus köttbullar och panikångest). Vi kan titta på möbler, jämföra priser och lägga intressanta artiklar i vår kundvagn. På samma sätt kan vi förstås hävda att en biblioteksanvändare som reserverar en bok via bibliotekets webbplats i någon mening besöker biblioteket. Men för att en plats ska kunna uttryckas digitalt måste den först byta skepnad. På något sätt måste den anta en form som gör den tillgänglig i ett digitalt format.

I sin bok Pandora’s Hope har den franske sociologen Bruno Latour beskrivit hur en sådan process kan gå till. I hans fall handlar det emellertid inte om en webbplats utan om en forskningsrapport, men omvandlingen från materia till text fungerar på ett liknande sätt även om texten är digital. Den sker i en kedja av transformationer längs vilken platser och föremål i flera led översätts till skriftspråk och bild. Genom ett längre exempel förklarar Latour hur materia kan bli till tecken, ord och bilder och hur den därigenom antar en form som är mer kommunicerbar och har en större spridningspotential. Han beskriver hur en forskargrupp tar ett antal jord- och lerprover som översätts i flera led till dess de blivit en forskningsrapport: ”jorden blir en papperskub, ord blir papper, färger blir nummer och så vidare ad infinitum”. En ny nivå innebär alltså inte att en exakt avbild av det föregående stadiet skapas (en färg är inte samma sak som ett nummer), utan istället lyfts vissa egenskaper fram medan andra plockas bort. Det är också därför översättningen sker. För att materialet ska kunna användas i önskvärt syfte måste en aktör framkalla vissa egenskaper hos det som det inte redan besitter. Latour visar genom en intressant diskussion vad som händer med egenskaperna hos något som går igenom en sådan tranformationskedja. Materialet förlorar sådant som egenart, lokalitet och mångfald medan det vinner sådant som spridning, standardisering och kompatibilitet.

När biblioteket översätts till ett digitalt format genomgår det samma typ av förändringar som Latours jordprover (trots att inga större likheter föreligger mellan bibliotekslokaler och lera). Det genomgår till exempel en typ av lokalitetsförlust och en sorts spridningsvinst som båda i hög grad påverkar hur biblioteket uppfattas. När vi talar om bibliotekens digitala närvaro är det också viktigt att poängtera att platsens betydelse till viss del förskjuts genom att översättningen från fysisk lokal till digital arena placerar den i en ny kontext. Därmed kan översättningen i sig också ses som en sorts kreativ omvandlingsprocess. Modellen fungerar dessutom precis lika väl om ordningen är den motsatta. Om vi tänker oss en webbplats som vi av någon anledning vill gestalta i ett fysiskt rum äger samma process rum fast omvänt (den vinner egenart, förlorar standardisering, etcetera). Det innebär i förlängningen att den nyrenoverade bibliotekslokalen och den negligerade webbplatsen borde kunna ses som olika uttryck för samma princip, för en bibliotekets idé som kan gestaltas på olika sätt i olika miljöer. Min mening är att det är den idén, den principen, som vi som folkbibliotek borde sträva efter att söka fånga och ge uttryck för, även på våra digitala plattformar.

Som situationen nu ser ut har biblioteket i bästa fall ett Facebook-konto som hänvisar till en webbplats som i sin tur hänvisar till en bibliotekslokal. Att så i digitalt format informera om verksamheter i det fysiska biblioteket är i praktiken inte ett sätt att upprätthålla någon egentlig närvaro i digitala rum. Snarare gör det att det är möjligt för biblioteket att bortförklara eller förneka sin digitala frånvaro genom att peka på att det faktiskt syns i sociala medier. Men det som syns är inte ett bibliotek. De tjänster och upplysningar som idag frekvent går att nå via svenska folkbiblioteks webbplatser och konton i sociala medier är förstås inte onödiga men det är egentligen bara boktips från bibliotekarier som av dem kan sägas vara någon typ av egentlig biblioteksverksamhet. Folkbibliotek är offentliga informationscentraler, organisationer som leder människor till det material de vill ha eller behöver och som bedömer och kategoriserar kultur och information och gör den fritt tillgänglig för allmänheten. Vill vi vara folkbibliotek på nätet är det så vi måste agera i praktiken även där. Vissa försök har förstås också gjorts att samordna den här typen av insatser. Bibblan svarar, en gratis svarstjänst från svenska folkbibliotek, och Bibblan guidar, en samling databaser och webbplatser som valts ut och uppdateras av bibliotekarier, är exempel på tjänster som på ett föredömligt sätt utför referensarbete gratis åt hela befolkningen. Problemet är att få verkar känna till dem, vilket förmodligen beror på att vår digitala närvaro inte är tillräckligt stor för att biblioteken ska ses som en självklar digital aktör i det allmänna medvetandet.

Illustration

Illustration: Martin Persson, utifrån en originalbild av Aaron Parecki (https://www.flickr.com/photos/aaronpk).

Det digitala formatet skiljer sig från det fysiska på många sätt och inte alltid till det tidigares fördel, men kanske finns det ändå en grund till en demokratisering av bibliotekens verksamhet i den mer direkta dialog med användarna som digitaliseringen möjliggör. Bibliotekens samhälleliga relevans kommer att öka om de kan fånga upp användarnas behov och önskemål på ett mer direkt sätt med hjälp av den digitala miljöns dialogiska struktur. Som Platon låter Sokrates påstå i Faidros: ”Det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter.” De strikt monologiska egenskaperna kan inte tillskrivas bara måleriet och den traditionella skriften: de präglar snarare alla typer av äldre medier. Detta ”egendomliga fel” har vi emellertid nu, två och ett halvt tusen år senare, börjat hitta sätt att åtgärda. Ändå tenderar vi på biblioteken ofta att betrakta våra digitala plattformar främst som en typ av medium för nyhetsförmedling. Men att nyttja dem på det sättet är egentligen lika absurt som att montera ned hela det fysiska biblioteket utom anslagstavlan vid entrén, där en egenhändigt hopknåpad WordArt-affisch oläst skriker ut sitt budskap. Oläst, eftersom ingen någonsin kommer att besöka ett sådant bibliotek.

Den digitala miljön bör alltså inte ses som en yta för marknadsföring av biblioteket och dess verksamhet, den är snarare en andra arena för verksamheten i sig. Vi måste fråga oss hur vi vill att den verksamheten ska se ut och hur en digital arena påverkar våra möjligheter. Hur utnyttjar vi våra nätplattformar? Hur kan vi arbeta tillsammans för att vår digitala närvaro ska bli ett uttryck för vad vi faktiskt är? Ingen visar hela sitt jag i alla sammanhang. Vi lyfter fram de sidor av oss som behövs i den specifika situation som vi befinner oss i men inuti är vi ändå alltid oss själva. Så måste även biblioteket kunna agera. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet.

Läs mer