Etikett: bis 4/2023

Text: Karin Råghall

Innan vi kommer fram till fängelsets aktivitetsrum passerar vi ett oändligt antal slussar och låsta dörrar. Aktivitetsrummet är kalt. Svarta skinnsoffor, några stolar, tomt på väggarna. Ett par spelkonsoler och tevespel ligger utspridda. 

Jag har följt med bibliotekarien och BiS-medlemmen Hanne Eklund till en bokcirkel som hon och hennes kollega Maria håller på fängelseanstalten Ersboda i Umeå. Medan vi ställer i ordning lokalen hämtar kriminalvårdaren de intagna. Den som kommer in först hinner knappt säga hej innan han börjar prata om att han inte gillade slutet på boken. Hanne försöker få honom att spara sina tankar tills alla har kommit och ber honom hjälpa till med möbleringen.

Deltagande i bokcirkeln är frivilligt. Vid det här tillfället läser de romanen Bror av David Chariandy, som deltagarna har varit med och valt ut. De har pratat om boken vid flera tillfällen och det här är sista träffen. 

När alla är samlade ber Hanne deltagarna att påminna varandra om vilka regler som gäller. En är att alla i rummet – även kriminalvårdare – ska delta aktivt i diskussionen. Det är också tillåtet att provprata och viktigt att ”lyssna snällt”, som en av deltagarna uttrycker det. 

Kritik mot långa häktestider

Biblioteket i Umeå har sedan länge försett klienter i fängelset med böcker genom att en bibliotekarie kommer på besök varannan vecka. Men tills för några år sedan fanns ingen övrig biblioteksverksamhet. 

Flera tunga aktörer såsom Europarådet, FN och Amnesty har kritiserat Sveriges långa häktestider. De häktade hinner ofta sitta av hela sitt straff i häktet. I ett försök att göra vistelsen mindre tung frågade en anställd på Kriminalvården i Umeå om biblioteket kunde ordna en läsecirkel. Biblioteket nappade och Hanne Eklund var en av dem som fick uppdraget. Hon har hållit bokcirkelträffar på såväl häktet som fängelset. 

– Behovet av att se, höra och vara i något annat än fängelsemiljön en stund – kanske också få vara någon annan – är jättestort, säger Hanne. 

Flykt mot bättre tillvaro

En av de viktigaste ingredienserna för att få till bra samtal i cirklarna är rundor, det vill säga att deltagarna får prata i tur och ordning utan att bli avbrutna. 

När vi tar en runda kring vad de tycker om David Chariandys Bror som helhet börjar flera med att säga ”Den var skit”. Flera upplever att det är rörigt och svårt att hänga med när berättelsen skiftar mellan olika tidsplan. Hanne och Maria säger att de såhär i efterhand inser att boken hade tjänat på att läsas i ett sträck. 

Flera säger att bokens skildring av en hårt slitande mor har stannat kvar i dem. Modern har lämnat Trinidad med sina söner för att få ett bättre liv i USA. Men det blev inte som hon tänkt sig. En bokcirkeldeltagare konstaterar att han förstår mer av boken efter att vi har pratat om den tillsammans. 

– Jag började tänka på min egen flykt för att nå en bättre tillvaro – se hur det gick för mig! utbrister han och slår ut med armarna. 

Samma kille ska mucka inom en snar framtid. Apropå det stundande livet i frihet säger han att han hoppas att hans egen bok ska sluta bra.  

Ovana vid djupa samtal

Vid ett par tillfällen under cirkeln blir det fnissigt. Hanne bryter in och frågar vad som händer. Deltagarna förklarar att de inte är vana vid att prata allvar med varandra. På anstalten är det oftast en skämtsam jargong. 

– Vi pratar sällan om sånt som är privat och seriöst. Det är positivt att vi får göra det här, vi är bara ovana, säger en deltagare.

Eftersom det är avslutning har Maria och Hanne tagit med godis, två kilo närmare bestämt, enligt noga utvalda önskemål som togs fram under en engagerande runda vid förra tillfället. Godislådan ändrar stämningen och intensiteten i rummet. Det blir fart och aktivitet. Någon konstaterar att han inte har ätit godis på sju månader. Endast ett par bruna kolasnurror ligger kvar i botten när det är dags att packa ihop. 

Vi frågar vad deltagarna tycker om att ha varit med i en bokcirkel. Flera berättar att de var tveksamma till att delta. 

– Samtalen har blivit bättre och mindre stela än jag trodde. När alla bidrar med sina tankar blir det bra, säger en deltagare. 

– Jag har lärt mig mycket, om moderskärlek och om att kämpa när livet är svårt, säger en annan. 

De flesta gillade inte Bror men har ändå uppskattat att vara med. 

– Vi är tacksamma för att ni tar er tid och kommer hit och är så engagerade. Det blir en variation i vår vardag och det är lärorikt, säger en av deltagarna.

Uppskattat författarbesök

Innan Bror läste bokcirkeln Blir du ledsen om jag dör av Nicolas Lunabba. Flera pratar varmt om det. Läsningen avslutades med ett författarbesök. Många kände igen sig i Nicolas Lunabbas beskrivning av att växa upp i fattigdom och våld och ”vara bäst på att vara sämst”, som bokens Elijah erfar.  

– Lunabba skriver om sånt som samhällsklyftor, bakgrund och uppväxt och det väckte många tankar, säger en av deltagarna.

Hanne tar vid: 

– De flesta kände igen sig i boken medan några inte gjorde det. Det skapade bra diskussioner. Vi kom att prata mycket om individens kontra samhällets ansvar. 

Inspirerade av Lunabbas berättelse uttryckte flera efter författarbesöket att de kanske kunde dra nytta av det de har ställt till med. 

Innan vi går frågar jag hur deltagarnas tillvaro är på fängelset i övrigt. Det är som att dra ur en propp. Glömda är rundorna, flera pratar i mun på varandra. En har fått vänta i två månader på att få ringa till sin familj. En blev utan mat när han kom 30 sekunder för sent till matsalen. Flera upplever sig dåligt behandlade av personalen. Kriminalvårdaren bekräftar att det finns stora problem med underbemanning och överbeläggning.

”Måtte vi inte ses igen”

Någon vecka senare träffar jag Hanne över en lunch. Hon är förvånad över att intresset för bokcirklarna har varit så stort. 

– Jag trodde att det skulle finnas ett stort motstånd, att de skulle tänka att det var flummigt. Det är häftigt att se den respekt som skapas i rummet under de här träffarna. Vi möter personer som aldrig förut har fått prova att ha ett rimligt och respektfullt samtal i sina liv.

I sin arbetsvardag på ett stadsdelsbibliotek möter hon ofta ungdomar som har det stökigt i tillvaron och saknar stöd från vuxna. 

– Ibland har jag tänkt: Måtte vi inte ses igen. Jag vill inte läsa för dig om fem år.  

Innan fängelsebokcirkeln genomförde Hanne och Maria en annan form av träffar på häktet. Eftersom de inte visste vilka som skulle delta från gång till gång valde de att ta med kortare texter som de läste högt för deltagarna.

– Efterhand insåg vi att det också passade bra eftersom många på häktet är rastlösa, oroliga och har svårt att koncentrera sig. Högläsning blir ett sätt att sänka tröskeln för att folk ska delta. 

Är det någon text som har funkat särskilt bra?

– Det som funkat bäst för oss är krönikor om hur man ska leva sitt liv, om manlighet och föräldraroller, gärna med humor i. Vi har till exempel haft jättebra samtal kring stycken ur Olof Wretlings Diagnoserna i mitt liv. En annan magisk stund var när vi läste en dikt av Daniel Boyacioglu. Det blev en särskild rytm som funkade. En som aldrig hade läst poesi började läsa med, vilket var helt oväntat för oss.

Förutom vikten av att hitta rätt text är inramningen viktig, påpekar Hanne. 

– Precis som på fängelset är vi noga med samtalsregler, att prata i rundor och att det som sägs i rummet stannar där. Vi påminner om att det inte är skola och att vi inte skrattar åt varandra, samt att bra samtal kräver att alla pratar – inte bara bibliotekarierna. Det gäller att försöka skapa en så jämlik situation som möjligt.