Kategori: bibliotek

Kategorier
bibliotek Norge nyheter

Det norske ˮdebattbiblioteket”, kan det overleve?

Besökare lyssnar på en debatt på biblioteket i Lillehammer, Norge.
Debatt på biblioteket i Lillehammer 2013. Foto: Anders Ericson

Text: Anders Ericson 

Ambisjonane til det norske folkebiblioteket gjorde eit stort sprang med lovrevisjonen i 2014, då biblioteket blei ˮen uavhengig møteplass og arena for offentlig samtale og debattˮ.1 Men problema var undervurderte. Små bibliotek maktar ikkje å følgje opp, og det er lite bibliotekfaglig debatt, forsking og utvikling. Dette samtidig som at e-biblioteket er truga (svensk: hotar) med å aldri oppstå.

Optimismen var stor for åtte år sidan. Norsk Bibliotekforening (NBF) hadde vore med på å skjerpe lovformuleringa med tillegget ˮuavhengig” (svensk: fristående /självständig). Og den påtroppande NBF-leiaren sa til Aftenposten: ˮ… på denne møteplassen kan vi også ha debattar som det sprutar av, som gjer oss til ein viktig demokratisk premissleverandørˮ2.

Problem i starten

Bibliotek hadde jo arrangert debattmøte tidlegare. I snart tjue år har eg promotert ˮdet uavhengige biblioteketˮ på bloggen bibliotekettarsaka.com, med kroneksempelet Lillehammer bibliotek sine folkemøte om store kommunale plansaker. ˮNokre politikarar og administratorar blei sure, men folk flest sette stor pris på detˮ, oppsummerte biblioteksjefen.

Men når no kvart einaste bibliotek, små og store, skulle i gang, viste det seg at mange var dårleg førebudde. Også kommuneleiingane og politikarane. 

At det kostar pengar er éi sak, men det var også skepsis som denne: Vil ikkje biblioteksjefen bryte lojalitetsplikten med debattar som kan reise tvil om den vedtatte politikken? Nei, kulturministeren meinte dette var enkelt: ˮ… biblioteksjefen skal stå fritt til å planlegge aktiviteter ved et folkebibliotek. Bibliotekledelsen vil innta en redaktørliknende rolle.ˮ

Den uavhengige avisredaktøren blei altså ein målestokk, men heilt parallelt var dette likevel ikkje. Ein redaksjonell artikkel med kritikk utløyser tilsvarsrett (svensk: rätt till replik) hos den kritiserte, men på debattsidene er det ikkje krav om motinnlegg i same nummer. Mens biblioteket av prinsipp skaffer bøker både for og imot i kontroversielle spørsmål, blir dette krevjande å realisere under eit debattmøte. 

Og det kunne altså bli dyrt. Mange innleiarar (svensk: inledare, föreläsare) skal ha godt betalt og få godtgjering for reise og opphald. Slike kostnadar blir fort høge med vår geografi. Og med gode debattantar om tema som verkeleg trekker publikum aukar prisen; eg har registrert opp til 20 tusen for deltaking i 90 minutt.

Dei første åra var dette muleg for alle, då både Nasjonalbiblioteket (NB) og den private stiftinga Fritt Ord gav støtte; NB ikkje berre til honorar, men også til teknisk utstyr og spesielt inventar. Men seinare gjekk det trått (svensk: trögt), melder fleire bibliotek. 

Fler problem

Og når organisasjonar ville låne ut biblioteklokale til opne eller lukka møte kunne det vise seg å provosere andre grupper og individ. Men omfattande scenenekt (svensk: att ofta vägra debattarenor) kunne blitt eit karakterdrap på det demokratielskande biblioteket. Høgast temperatur har det vel vore der personalet har demonstrert mot at sjefen i ytringsfridomens namn har sagt ja til ein viss anti-islamsk organisasjon. Så i Oslo i fjor avlyste biblioteksjefen og viste til tryggleiken til dei tilsette.

Det har vore debattar i aviser og på Facebook når nokon har sagt seg krenka av at visse bøker kan lånast i biblioteket, men kanskje ikkje så ofte som i Sverige. Her har vi ikkje noko stort parti som Sverigedemokraterna, og på ytre høgre har dei ikkje engasjert seg så sterkt i kulturpolitikken som SD. Vi har heller ingen ˮføregangskommuneˮ som Sölvesborg. 

I det sentrale tidsskriftet Bok og bibliotek nr 2 i år blei endeleg debattane eit hovudtema. Oppsummert: Redaktøransvaret er tungt for biblioteksjefane. I Trondheim meiner sjefen at publikum må tole ubehaget i møte med skarpe meiningar, men éin stad går grensa: ˮbevisst desinformasjon, det trenger vi ikkeˮ3.

Slike ulike konfliktar har skremt mange frå å arrangere debattar. Sjefen i Stavanger seier: ˮFor meg som har et stort apparat rundt meg, er dette greit, jeg er mer bekymra om du er i en bitte liten kommune og står alene og kjemper for uavhengigheten.ˮ  

Dei som blir intervjua meiner lova og proposisjonen ikkje er grundige nok og saknar eit meir detaljert regelverk, men her ønsker ikkje NB å bidra. Men kan eit råd (någon form av råd, red.:s anm.) vere ei løysing? spør leiaren av NBF.

I alle fall stadfestar bibliotekutdanninga i Oslo at dei no har tatt inn problematikken i grunnstudiet.

Forsking og fagleg debatt?

ˮBiblioteket og demokratietˮ har blitt eit mantra og har vore tema for mange konferansar, men det meste har vore overflatisk (svensk: ytligt). Også på høgaste nivå; om arbeidet med dei nasjonale bibliotekstrategiane seier forskarar at det manglar ˮkonkrete eksempler på hvordan bibliotekene skal gjennomføre dette, utenom generelle målbeskrivelserˮ.4

Også bibliotekstatistikken sviktar. Eg har på bloggen jamført den nasjonale statistikken med annonseringar av arrangement på bibliotekheimesider og sosiale medium og fann at berre 12 prosent av dei oppgitte debattmøta faktisk har vore debattar. Det aller meste er forfattarbesøk med opplesing, foredrag og arrangement av typen “opplæring”. Sjølvsagt er det sett av tid til spørsmål etter ei forfattaropplesing, men kor ofte blir debatt ein viktig ingrediens?

Og Nasjonalbiblioteket har ikkje problematisert mangelen på statistikk eller analyse og forsking og har i staden skrytt av høge tal for besøk og arrangement generelt.5 Open kritikk og spørsmål har det vore lite av også frå grunnplanet, fram til Bok og bibliotek sitt temanummer nyleg. Og først åtte år etter lovendringa kjem i september den første større studien av dette, ein ph.d. ved OsloMet (universitet i Oslo, red.:s anm.).6

Bibliotekarar fortel at det er vanskeleg å få folk til å kome på debattar. ˮStamkundaneˮ kjem, men der dominerer dei eldre. Verkeleg ˮheiteˮ tema kan trekke bra, men yngre menneske og familiefolk går ikkje gjerne ut på kvelden, og strøyming av seriar har gjort tv-en til ein større konkurrent enn før.

Framtida

Det er utrygge tider. Utlånet er på veg ned, og bokbransjen gjer det vanskeleg for biblioteka på e-bok- og lydbokfeltet. Musikk- og filmtilboda nærmar seg det museale. Og biblioteket kan kome i fare når kommuneøkonomien blir meir pressa, noko vi ser i England der toryane sine budsjettkutt (svensk: budgetnedskärningar) har ført til 500-600 færre folkebibliotek på ti år, og der like mange er overlatne til frivillege, med eit anna ord amatørar. 

Og har biblioteket eigentleg offensive medspelarar i 2022? Biblioteksjefen i ein liten kommune i Lofoten sa til lokalavisa: ˮIkke ta lokalbiblioteket for gitt. Vi blir ikke bedre enn det dere gjør oss til.ˮ 

Så kan folkebiblioteket, med unntak av dei store, bli ˮein viktig demokratisk premissleverandørˮ? Berre dei større kan tilsetje spesialistar som moderatorar og arrangementsansvarlege. Om dei ikkje byggjer opp eigen kompetanse. Blant anna fylkesbiblioteket i Viken har nokre planar her. Kva kan fylkesbibliotek eller andre konstellasjonar av bibliotek gjere? Og kva med ein sentral ˮredaksjonˮ som kan foreslå debatt-tema og planleggje ˮturnéarˮ? Og gi råd om det bibliotek-etiske og -politiske. Tilby (svensk: erbjuda) ekspertar. Halde kurs. 

Kanskje kan “debattbiblioteket” styrke seg etter kvart. Men kor viktige blir siviliserte debattar på biblioteket i ei tid der små kontroversar blir til hatefulle oppgjer på Facebook, som så tar steget ut i gatene? Morgonavisa mi i dag, 3. august, fortel at Italia får ei regjering direkte inspirert av Mussolini, at Republikanarane sin plan for ein ny Trump-periode er langt meir radikal enn den førre og at omtale av protestar og sosiale rørsler skal ut av skolebøkene i India, ˮverdas største demokratiˮ.

Fotnoter

  1. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/1985-12-20-108#KAPITTEL_1
  2. https://bibliotekettarsaka.com/2014/05/26/bibliotekforum-med-gode-rad-til-debattbiblioteket/
  3. https://bokogbibliotek.no/nyheter/det-kompliserte-redaktoransvaret-4989/
  4. https://tidsskrift.dk/njlis/article/view/121791
  5. https://bibliotekettarsaka.com/2020/12/06/er-dette-gullalderen-for-norske-bibliotek/
  6. https://www.oslomet.no/om/arrangement/disputas-elin-golten

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek BiS föreningen demokrati nyheter papperslösa

Uttalande från BiS styrelse mot förslaget om angiveri av papperslösa

Illustration av Christoffer Frostgård

”Det går emot allt vi står för”, är ”inte förenligt med vårt uppdrag” och ”går inte ihop med vår yrkesetik” är återkommande formuleringar när lärare, sjukvårdspersonal och bibliotekarier med flera reagerar mot Tidöavtalets skrivningar om att offentliganställda ska ange papperslösa.  

BiS styrelse instämmer i kritiken till fullo. Till biblioteken kommer människor för att söka information, få hjälp att orientera sig i samhället, läsa och låna, delta i språkcaféer, få mänskliga kontakter och känna tillhörighet. Bibliotekens uppdrag är att ge alla fri och jämlik tillgång till information, kunskap och litteratur. Vi värderar människors integritet högt. Vi lyder under bibliotekslagen, som säger att bibliotek ska finnas tillgängliga för alla. För att leva upp till lagen krävs att människor har förtroende för oss och känner sig trygga på biblioteken. Vi kommer aldrig att ange någon. Aldrig. 

Vi förväntar oss att resten av bibliotekskåren gör samma bedömning. Bibliotekslagen ger inget utrymme för biblioteksanställda att agera minipoliser åt de blåbrunas projekt att rensa Sverige på människor som de anser inte hör hemma här. Precis som andra offentligt anställda utgår vårt arbete från regeringsformen, vars andra paragraf lyder: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Vi tar den meningen på allvar. Utan den rasar demokratin. Vårt uppdrag är att utveckla demokratin – inte hjälpa till att montera ned den. I detta uppdrag är vi djupt rotade, inte bara som medmänniskor utan också som tjänstepersoner i offentlig sektor. Det är vår plikt att stå upp för demokratiska och professionsetiska värden när de hotas.

Den nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) har bemött bibliotekariers kritik med uppgifter om att undantag från anmälningsplikten ska utredas. Vi förväntar oss att förslaget i sin helhet hamnar i papperskorgen.

Som flera forskare och människorättsorganisationer såsom Civil Rights Defenders, Amnesty, Flyktinggruppernas riksråd (FARR) och Rädda Barnen har påpekat är det inte förenligt med de rättsstatliga principer och internationella människorättsåtaganden som Sverige har att följa. I likhet med andra delar av Tidöavtalet är angiveriförslaget främst ett uttryck för en ovärdig, människofientlig och verklighetsfrånvänd politik för splittring.

Sluta jaga papperslösa. Ingen människa är illegal! 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Christian Forsell, Emma Karlsson, Lena Lundgren, Martin Persson, Karin Råghall, Lovisa Sagnell

Flera yrkesgrupper kritiska

Kategorier
bibliotek nyheter politik rasism

”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?” 

Bild av ett vitt slott en solig sommardag.
Tidöavtalet har kritiserats för att vara repressivt och undergräva rättsstatliga principer. Det förhandlades fram av M, Kd, L och Sd på Tidö slott. Foto: Alpstedt/Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0.

Text: Karin Råghall

Oro, sorg och ilska är de känslor jag bär med mig efter de blåbrunas valseger, och jag vet att jag inte är ensam. Häromdagen samlades ett tiotal personer i Umeå när BiS bjöd in till antirasistisk samtalskväll i efterdyningarna av valet. Vad kan den politik som föreslås i Tidöavtalet få för konsekvenser för biblioteken? Hur förbereder vi oss på mer av det vi redan har sett i SD-styrda kommuner – där politiker velat detaljstyra verksamheten och hindrat anställda från att utföra bibliotekens lagstadgade uppdrag, nämligen att verka för en utvecklad demokrati och bedriva biblioteksverksamhet för alla? 

Civil Rights Defenders har granskat Tidöavtalet ur ett rättighetsbaserat perspektiv och konstaterar att ”[o]m avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen”. Värst kommer människor som rasifieras att drabbas. 

Oroande utveckling

Samtliga som deltog i BiS samtalskväll uttryckte oro inför denna utveckling. Vi vet att SD vill rensa landet på människor som de anser inte hör hit. Vi vet att de vill tysta människor, kulturutövare och medier som står upp för allas lika värde. Vi vet att de röda linjer som tidigare funnits hos andra partier gentemot SD har överträtts, en efter en. Inte ens Magdalena Andersson (S) som nu befinner sig i opposition verkar ha demokratiska reflexer nog att göra det enda värdiga: stå upp mot rasismen. 

Jag anser att biblioteken behöver välja vilken roll vi vill spela i den här samtiden. Hur utvecklar vi demokratin när de som styr vill montera ner densamma?

I dag mer än någonsin är det viktigt att vi står upp för allas lika värde och tydliggör för oss själva och andra att det är en förutsättning för att utveckla det demokratiska samhället. När de som ska leda landet bygger sin politik på kunskapsförakt och vill inskränka fri åsiktsbildning för såväl enskilda människor som bibliotek och public service, då måste vi bli ännu bättre på att ta demokrati och mänskliga rättigheter på allvar. När de blåbruna vill att offentliganställda ska jaga papperslösa måste vi ryta ifrån.

Vi kan inte gömma oss bakom missriktade föreställningar om att vara neutrala – vi ska inte vara neutrala till antidemokratisk politik. I takt med att rasismen normaliseras alltmer förskjuts också vad som anses vara neutralt. Nu behöver biblioteken välja väg: vill vi vara medlöpare eller försvara demokrati och bibliotek för alla? 

Inkludering del av bibliotekens uppdrag

För mig är svaret givet. Jag ser det som en del av vår profession. Vi har mängder av kunskap om varför inkluderingsarbete, läsfrämjande aktiviteter och medier på andra språk än svenska, hbtq-inkludering och normkritik – sådant som extremhögern ifrågasätter och i vissa fall hotar bibliotek för – är avgörande för att alla ska få möjlighet att bli delaktiga i samhället. Det som extremhögern utmålar som tjänstemannaaktivism ingår i själva verket i vårt uppdrag enligt bibliotekslagen, grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCO:s folkbiblioteksmanifest liksom kommunala styrdokument. 

Jag hoppas att biblioteksledningarna är tydliga gentemot sina anställda i dessa frågor. Ingen ska behöva tveka om det är förenligt med vårt uppdrag att bedriva antirasistisk och inkluderande biblioteksverksamhet. 

Avslutningsvis tror jag att det blir viktigt för biblioteken att hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi behöver försvara det demokratiska uppdraget mot påhopp från de blåbruna – oavsett om det kommer från politiker, koordinerade sociala mediedrev eller högerkonservativa forskare. Vi behöver diskutera hur vi bäst stöttar dom av oss inom biblioteksbranschen som blir utsatta för högerextrem påverkan och hot.

Granska oss själva

Samtidigt behöver vi fortsätta bedriva intern självrannsakan. På vilka sätt är vi en del av normaliseringen av rasism? Hur kan vi undvika att bidra till ett upprätthållande av de föreställningar om att människor går att dela in i ”vi och dom” som ligger till grund för rasismen? Varför tycks många av oss ha lättare att prata om integration än om antirasism och antidiskriminering? Varför brister vi fortfarande i vårt uppdrag gentemot nationella minoriteter och urfolket samerna? Hur ser vi till att hbtq-certifieringar blir mer än en engångsinsats? Hur säkerställer vi att papperslösa känner sig trygga att använda biblioteken? Hur gör vi för att förbättra arbetsmiljön för biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita? Är det rimligt att skrämma bort ensamstående föräldrar och deras barn med onödiga avgifter när de ekonomiska klyftorna ökar ytterligare? 

Det är några av de många frågor vi har att ta tag i. Jag tror att diskussionerna behöver utgå från konstaterandet att biblioteken inte står frikopplade från samhällets maktstrukturer i stort. Vi är inte antirasister by default. Inte heller bidrar vår verksamhet per automatik till att utjämna klyftor i tillgången till information, kunskap, läsning och kultur. Det krävs mer av oss än så och det tror jag att många är överens om.

Nu är tid att stå upp för det uppdraget på allvar. 

Kategorier
bibliotek demokrati kalendarium rasism

Antirasistisk samtalskväll i Umeå

Ett foto på en björk och grusgång längs Umeälven, med en bro och höghus i bakgrunden.

Kom och fika och prata om aktuella biblioteksfrågor med BiS i Umeå!

Vi är några BiS-medlemmar i Umeå som bjuder in till en informell samtalskväll, där vi delar tankar kring samhällsutvecklingen och diskuterar hur vi tillsammans kan engagera oss för bibliotek som står starka mot rasism och antidemokratiska krafter. Hur går vi vidare efter den blåbruna valsegern? Vad innebär de högerextremas framgångar för biblioteken?

Alla som är intresserade av BiS är välkomna. Träffen inleds med en kort presentation av föreningen BiS. Sedan öppnar vi upp för samtal, denna gång särskilt med antirasism i fokus. Vi bjuder på veganskt fika.

Var & när? Onsdag 26 oktober kl. 19-21 på ABF i Umeå (Rådhusesplanaden 16B, ingång bakom Norrlandsoperan). Det går fint att vara med kortare tid än till 21!

Har du frågor? Mejla Karin som är medlem i BiS styrelse på hejkarin(at)gmail.com.

Kategorier
bibliotek nyheter

En nationell biblioteksstrategi – sju år senare

Omslag Strategi för ett starkt biblioteksväsende 2022–2025
Foto: Regeringskansliet

Text: Annelien van der Tang

Vi reser tillbaka till 2015, då regeringen beslutade att Sverige skulle få en nationell biblioteksstrategi. Ett regeringsuppdrag där Kungliga biblioteket skulle föreslå långsiktiga mål och strategier för att främja samverkan och kvalitetsutveckling i hela det allmänna biblioteksväsendet. 

I uppdraget ingick bland annat att belysa:

  • bibliotekarieyrkets roll och förutsättningar
  • bibliotekens roll för att främja litteraturens ställning
  • bibliotekens roll för att främja det demokratiska samtalet, den fria åsiktsbildningen och förmågan till kritisk analys och källkritik. 

2015 fanns ett stort behov av en nationell samsyn och gemensam strategi för att utveckla en biblioteksverksamhet som är förberedd för framtiden. Det svenska biblioteksväsendet stod inför en rad utmaningar såsom:

  • sjunkande läsförmåga och klyftor
  • teknikutveckling och ändrade medievanor, bristande jämlikhet
  • tillgänglighet till litteratur och andra medier för prioriterade målgrupper
  • kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning, förmåga till källkritik.

I november 2015 öppnade Gunilla Herdenberg, den tidigare riksbibliotekarien, bibliotekschefskonferensen med orden “Vi ska vara kloka specialister”. Nu har vi 14 rapporter och 36 filmer som många kloka specialister har bidragit till. Under de fyra åren mellan 2015 och 2019 har Bibliotekssverige engagerat sig i den nationella biblioteksstrategin som var ämnet på många möten, kommunalt, regionalt och nationellt. Den nationella biblioteksstrategin diskuterades på bibliotekschefsmöten, regionala dialogmöten med politiker, i kommunfullmäktige, bland kollegor i personalrum och på konferenser.

Intresset för bibliotek ökade

Under perioden Bibliotekssverige arbetade på den nationella biblioteksstrategin blev intresset för och kunskapen om bibliotek mycket större och det fanns ett stort engagemang för biblioteksfrågor, även utanför den egna branschen. 1 700 aktiva medlemmar deltog i Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi, som nästan dagligen diskuterade olika ämnen inom biblioteksområdet. Tillsammans har vi varit glada, arga, frustrerade, entusiastiska och engagerade.

I april presenterades äntligen den efterlängtade nationella biblioteksstrategin. En rapport på 56 sidor med en beskrivning och problemanalys av det svenska biblioteksväsendet som inte skiljer sig från andra rapporter. Vi kan konstatera att Erik Fichtelius med sin journalistbakgrund i alla fall förstod konsten att engagera sina läsare med rapporter i ny form och spännande rubriker. 

Obesvarade frågor

Några reflektioner efter att ha läst regeringens strategi:

Agenda 2030 nämns två gånger i rapporten men endast utifrån synvinkeln att biblioteken bidrar till social hållbarhet genom det läs- och språkfrämjande uppdraget och inom ramen för demokratiutveckling. Bibliotekets samlingar och programverksamhet – som kan bidra till en förändrad världsbild, som kan mobilisera lokalsamhället och kan ge varenda individ ingångar till hur vi som människor kan påverka vår miljö – nämns inte i strategin. 

Det konstateras att biblioteken fyller en funktion inom totalförsvarets civila del och att det i grund och botten handlar om att värna tillgången till faktabaserad och trovärdig information i såväl fredstida normallägen som vid fredstida krissituationer och krig. Det är svårt att avgöra i vilken riktning detta uppdrag ska utvecklas. Är det bra som det är eller har bibliotekets uppdrag fått en ny innebörd? Det är ännu svårare att ta ställning eftersom det samtidigt konstateras att biblioteken har haft olika sätt att agera under pandemin.

Digitala bibliotekstjänster kan vara ett mycket värdefullt verktyg för att bidra till en mer jämlik tillgång över landet. Regeringen kommer i första hand att rikta in sig på befintliga digitala tjänster som riktar sig till de prioriterade målgrupperna. Frågan hur bibliotekspersonal ska förmedla alla dessa nya tjänster förblir obesvarad. 

När det gäller e-böcker avser regeringen under 2022 att ta initiativ till samtal med berörda parter i den bredare frågan om folkbibliotekens e-boksutlåning. Skulle detta samtal inte ha ägt rum inom ramen för arbetet med ett nationell biblioteksstrategi, någon gång under de senaste sju åren?

Magert resultat

Under strategins arbete har det hänt en del positiva saker, för att nämna några: Digitalt först, Digiteket, Världens bibliotek, Bläddra och Stärkta bibliotek. 

Den färdiga strategin fick inte samma uppmärksamhet som beslutet att Sverige skulle få en strategi. Svensk biblioteksförening tycker att strategin ger ett magert resultat, Erik Fichtelius tycker detta är en bra plattform för att börja göra något (efter sju år?) och riksbibliotekarien är glad att det finns en riktning att ta avstamp i. Jag tycker som ordföranden för Svensk biblioteksförening Johanna Hansson att detta är ett väldigt magert resultat. 

Har mina förväntningar varit för höga? Mest av allt saknar jag just nu engagemanget som fanns under strategitiden då vi diskuterade och ifrågasatte allt som hade med bibliotek att göra. 

I Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi läser jag ”En administratör har pausat den här gruppen” den 13 maj 2019. 

Det känns om Bibliotekssverige också har tagit paus. Vi rycker på axlarna och fortsätter vara frustrerade.