Glesbygdsvardagen bakom statistiken

Enligt den senaste nationella biblioteksstatistiken är Dorotea en av kommunerna med bäst bemanning. Bibliotekarien Karin Råghall frågar sig vad statistiken egentligen berättar – och vad den döljer. 

Text och foto: Karin Råghall

Borgafjäll/Buarkantjahke ligger tio mil från tätorten Dorotea/Kraapohke, där kommunens enda bibliotek finns

Det är en småhektisk dag i maj på Dorotea bibliotek i Västerbottens inland. En reporter från Biblioteksbladet har ringt, jag känner på mig att det gäller KB-statistiken. Vad har de nu hittat för siffra där vi sticker ut? 

Min aning visar sig stämma: enligt reportern har Dorotea och ytterligare någon kommun flest biblioteksanställda per invånare. När jag berättar att vårt bibliotek är ett kombinerat folk- och skolbibliotek uppstår oklarhet kring om vi fortfarande är bäst. 

”Hur många är ni som jobbar då?” undrar reportern. ”3,3 tjänster i kommunen”, svarar jag, och får för mig att reporterns dröjande ”jaha …” antyder att bäst i landet hade krävt något mer.   

Vår grundbemanning utan projektmedel är tre heltidstjänster. Dessa ska utföra allt som bibliotekslagen kräver – ja, ni vet – fixa demokratin, den fria åsiktsbildningen, kunskapsförmedlingen, läsfrämjandet, tillgängligheten, samverkan och den digitala transformationen. Precis som andra folkbibliotek ska vi såklart också ägna särskild uppmärksamhet åt de prioriterade målgrupperna. 

Men där bibliotek i storstäder har specialisttjänster som jobbar med minoritetsspråk, mångspråk, webbkommunikation och den digitala klyftan ansvarar vi för allt. Där bibliotekarier i större kommuner får stöd av professionella kommunikatörer, är vi utlämnade åt våra egna kunskaper (inte ens kommunen har en allmän kommunikatör). Medieplaner, hbtq-handlingsplaner och andra policydokument skriver vi själva efter bästa förmåga. Att vara expert på allt kräver sin tid. 

Geografiska avstånd en utmaning

Som tur är ingår Dorotea i ett bibliotekssamarbete med sju andra inlandskommuner, V8-biblioteken. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att vi ibland blir avundsjuka när vi ser vad större kommuner kan erbjuda sina invånare. 

Vår barn- och ungdomsbibliotekarie är både skol- och folkbibliotekarie, och ska ge biblioteksservice åt en fjällskola sju mil från biblioteket. Det tar större delen av en arbetsdag att besöka fjällskolan och dess cirka 15 barn i årskurserna F-6. Inte minst om vi också passar på att besöka de yngre barnen på pedagogisk omsorg i Borgafjäll (tio mil från biblioteket). För oss känns det självklart att åka. De barnen har väl också rätt att ta del av biblioteksverksamhet? 

Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen.

Även om vi redan visste att det är livsviktigt för människor att ha tillgång till litteratur, blev detta än mer tydligt för oss under coronapandemin. Därför ville vi erbjuda hemleverans av böcker till alla riskgrupper i kommunen, inte bara dem vi enkelt kunde nå i Dorotea tätort. Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen. 

Eftersom ingen Boken kommer-verksamhet fanns på plats sedan tidigare skötte vi i början av pandemin bokleveranser till Borgafjäll i samband med privata resor dit. Nu kanske ni fackligt skolade hajar till – gott så – man ska inte jobba på sin fritid. Ingen har heller krävt att vi ska göra det. Men vi vill inte att man ska missgynnas för att man råkar bo i en fjällby. Jag som i mitt tidigare liv som stadsbo var stenhård i fackliga strider kring gränsen mellan arbete och privatliv kände plötsligt att det var viktigare att utgöra undantaget från regeln att all service läggs ned eller försvinner.   

Var finns engagemanget för glesbygden?

När reportern från Biblioteksbladet ringde passade jag på att berätta att kommunen faktiskt drog ned på en tjänst för tre år sedan, i samband med en större besparing. Då försvann även alla pengar för kulturarrangemang på biblioteket. Jag tyckte det var viktigt att nämna i sammanhanget, eftersom jag misstänkte att lokalpolitikernas motivation att satsa mer på biblioteket knappast skulle öka med statistik som visar att kommunen redan är ”bäst i landet” (låt vara enbart gällande bemanning). Sedan jag började jobba i Dorotea för två och ett halvt år sedan har jag återkommande brottats med tanken på hur jag ska kunna följa bibliotekslagen utan en krona till programverksamhet. 

Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna.

Frågan har ofta gjort sig påmind när jag sprungit eller åkt skidor i skogen under friskvårdstimmen (tänk, den har vi ändå kvar!). Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna. För min inre blick ser jag hur jag står framför dem ilsket viftande med bibliotekslagen och frågar hur det är tänkt att jag ska leva upp till den utan En Krona och har de tänkt på vilken positiv kraft biblioteket kan vara för invånarna och kulturen i en avfolkningsort om vi bara fick chansen och så vidare, och så vidare. 

När pulsen återgått till det normala brukar jag påminnas om att kommunpolitikerna väl sällan kan hosta upp mer pengar bara för att en bibliotekarie får ett utbrott eller två. Dorotea tar redan ut Sveriges högsta kommunalskatt (jo, även den ligan leder vi). Någon omfördelande regionalpolitik att tala om har vi heller inte att luta oss emot, för att inte tala om avsaknaden av rikspolitiker som på allvar engagerar sig för rimliga levnadsvillkor i glesbygd. 

Dorotea kommun i Västerbottens inland är Sveriges tredje minsta kommun sett till
antalet invånare (2 500). Drygt hälften bor i tätorten, där kommunens enda bibliotek
ligger.

Vitt skilda förutsättningar

Men ofta är det ju enklast att rikta ilskan mot dem som är närmast. Det är lättare att kasta en eftermiddagssur blick mot kommunledningen på väg hem från jobbet än att skälla ut de mer svårgripbara strukturer som Po Tidholm påminner om i boken Läget i landet (2017): 

I det nuvarande systemet, där kommuner bara får in löneskatter, missgynnas många landsbygdskommuner med traditionell näringslivsstruktur och stort externt resursägande. […] År 2014 var skillnaden mellan storstad och glesbygd 5,34 kr [i kommunal skattesats], och ändå räcker pengarna knappt till det som kommunallagen kräver av kommunen. En sjuksköterska i Vilhelmina får efter skatt ungefär 13 000 kronor mindre om året än en sköterska i Stockholm med samma lön, samtidigt som Dagens Nyheters ledarsida går i spinn över en höjning av skatten för höginkomsttagare på 200 kronor om året.

Joacim Hansson konstaterar i rapporten Folkbibliotek i glesbygd att förutsättningarna för folkbibliotek i glesbygd varierar samtidigt som ”laguppfyllelse sker trots ofta mycket små och ansträngda resurser”. Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag må ha låtit gnällig inledningsvis men faktum är att arbetet som bibliotekarie i en glesbygdskommun är bland det roligaste jag har varit med om. Min upplevelse är dock att tre tjänster är någon slags smärtgräns; färre kan vi inte bli om vi ska kunna bedriva kvalitativ biblioteksverksamhet. 

Statistik med begränsningar

Jag vill därmed också väcka frågan vad vi egentligen får ut av att jämföra kommuner av Doroteas storlek (2 500 invånare) med kommuner som har hundratusentals invånare eller fler. Berättar siffrorna något viktigt som jag missar, eller döljer de snarare den verklighet jag försökt beskriva ovan? Själv tror jag att om glesbygdens särskilda villkor fick ta mer plats, skulle det synliggöra behovet av ökad solidaritet och stärkt samverkan inom bibliotekssektorn. 

Alltihop handlar förstås också om den större frågeställning kring statistik i relation till bibliotekens uppdrag att jobba för likvärdighet och jämlikhet som Nick Johnson-Jones lyfte i bis 3/4 2016: ”Den nationella biblioteksstatistiken säger inte om man gör ett bra jobb”. Detta till synes enkla konstaterande önskar jag att såväl bibliotek som journalister ägnar några allvarliga tankar åt innan det är dags att diskutera KB-statistik nästa gång.  

Källor

  1. Hansson, Joacim (2019). Folkbibliotek i glesbygd – kunskapsläge och praktiska erfarenheter. Stockholm: Kulturrådet. Finns att hämta här: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-89225
  2. Högberg, Charlotte (2016). ”I Huddinge lyfts biblioteket med egenutvecklade statistikmetoder”. I bis 2016:3/4. Tidholm, Po (2017).
  3. Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror. Luleå: Teg Publishing.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Ett svar till “Glesbygdsvardagen bakom statistiken

  1. Ping: Framtidas to typar folkebibliotek | Biblioteket tar saka #librarycase

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.