Snart kommer vi börjar arbeta med nästa nummer av bis och vi tar gärna emot bidrag av olika slag!
bis är en ideellt driven tidskrift av och för oss som jobbar med bibliotek och biblioteksverksamhet. Återkommande inslag i tidskriften är:
Artiklar
Noveller och dikter
Krönikor
Recensioner
Nästa nummer har inget särskilt tema utan du är fri att skriva om vad du vill. Skicka in ditt bidrag till redaktionen senast 18 februari. Vi tar emot både text och illustrationer.
Läsning av tryckta böcker ses oreflekterat i debatten som mera värdefull än andra former av läsning och framställs som det eftersträvansvärda målet. Artikelförfattarna nyanserar begreppet läsning och ifrågasätter bland annat en formulering i BiS program.
Text: Eleonor Pavlov och Tobias Willstedt
Det har nog inte undgått någon som har det mest flyende intresse i bok- och litteraturbranschen att konsumtionen av ljudböcker har gjort en rejäl spurt de senaste åren, dopade av nya digitala streamingtjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat. Parallellt med detta rapporteras om tecken på minskande läsning av pappersböcker, kanske framförallt hos barn och ungdomar.1
Denna utveckling leder tid efter en annan till diskussion på kultursidorna, nu senast i början av året. Ljudböckernas framväxt ses som ett hot. Vissa går så pass långt att de menar att ljudböckernas popularitet i sig bidrar till litteraturens död. Det vill säga något så dramatiskt som att litteraturen i princip upphör som konstform.2 Konsumtion av inlästa böcker målas upp som ett problem, och ögonläsning av svartskrift presenteras som det rätta – eller till och med det enda – sättet att läsa en text.
Det som är slående för vissa av oss som följer den här debatten, inte minst många av oss som jobbat med tillgänglig läsning i biblioteksvärlden, är att funkisperspektivet helt verkar saknas på kultursidorna. Sällan lyfts att ljudböcker och inlästa böcker faktiskt vidgar tillgången till litteratur för personer som på grund av olika funktionsnedsättningar inte kan ta del av svartskrift. Det verkar saknas förståelse för att alla inte har möjlighet att välja något annat sätt att läsa än med öronen, och att en van öronläsare självklart har en bättre förmåga att ta till sig information hen hör, än en person som primärt läser svartskrift.
Om läsning
Begreppet läsning är för många synonymt med läsning av tryckta böcker och när det i debatten lyfts att färre läser är det implicit läsning av pappersböcker som åsyftas. Vissa kan sträcka sig till att inkludera tidningar och tidskrifter i begreppet, ytterligare några kan prata om ett vidgat textbegrepp och även inkludera andra läspraktiker som till exempel att spela dataspel eller se på film. Den klassiska boken – gärna med ett rejält sidantal – ses dock oftast fortfarande som målet som alla som har möjlighet ska försöka nå. Lättläst och öronläsning kan vara okej, men mest som ett steg på vägen.
Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning.
Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning. De flesta av oss kan – och kommer i större delen av våra liv att kunna – läsa svartskrift, men det är inte det bästa sättet att läsa för alla människor. Det alternativ som är bäst för dig är inte nödvändigtvis bäst för alla. Idag finns många alternativ och det bästa sättet att läsa måste rimligtvis vara det som gör att du bäst kan tillgodogöra dig texten på.
Visst går det att peka på skillnader mellan att lyssna och läsa svartskrift. Debattörer på kultursidorna går dock sällan in på djupet kring de olika läspraktikerna. Det fastslås att det är skillnad mellan att läsa med ögon och öron, och att öronläsning är ett sämre sätt att tillgodogöra sig information, men inte varför och för vem. Eftersom debatten är så onyanserad bortses också från olika sätt att ta del av inlästa böcker. Vana öronläsare kan läsa i en halsbrytande hastighet (talböcker möjliggör reglering av uppläsningshastighet) och obekymrat ta till sig avancerad facklitteratur uppläst med talsyntes, vilket kräver stor koncentrationsförmåga och vana. Precis som att alla inte läser svartskrift på samma sätt finns det också en stor variation när det kommer till att läsa inlästa böcker.
Illustration: Eleonor Pavlov
Talböcker och ljudböcker
Kulturdebatten stirrar sig blind på de digitala marknadslösningarnas framväxt. Men det finns en annan berättelse om inlästa böcker som handlar om engagemang, inkludering och mänskliga rättigheter.
Redan på 1950-talet började De blindas förening, som idag kallar sig för SRF – Synskadades riksförbund, låna ut talböcker genom sin biblioteksverksamhet, en verksamhet som sedan dess bara vuxit. Idag lånar de svenska biblioteken i samarbete med Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, ut talböcker till mängder av låntagare som annars hade saknat möjlighet att ta till sig både skön- och facklitteratur.
Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor.
Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor. Idag kan personer läsa inlästa böcker både i form av tal- och ljudböcker.
Den största skillnaden mellan talböcker och ljudböcker är att talböckerna är ett hjälpmedel för dem som behöver det, medan ljudböckerna är en kommersiell produkt som alla har möjlighet att använda. Det är förlagen, eller aktörer knutna till dem, som producerar ljudböckerna. Ofta är ljudböckerna inlästa av skådespelare, inte sällan förekommer visst skådespeleri, även ljudeffekter och musik kan finnas med. Ljudböcker har visserligen funnits i ett antal år, men ljudboksapparna i våra smarta telefoner och förlagens ökade intresse för att ge ut inlästa böcker gör att det i många fall kan vara enklare att få tag på en ljudbok än en tryckt bok, under förutsättning att du har möjlighet att betala för tjänsten.
Talböcker är inlästa med stöd i §17 i upphovsrättslagen. Tack vare detta undantag i upphovsrätten kan MTM och andra biblioteksverksamheter läsa in litterära verk åt personer med funktionsnedsättning, utan att behöva be om lov från författare och förlag. Verksamheten finansieras helt med offentliga medel och garanterar att alla grupper som behöver det – personer med synnedsättning, dyslexi, intellektuell funktionsnedsättning etcetera – får tillgång till litteratur på likvärdiga villkor som andra. Talböckerna förmedlas genom biblioteken och har då ytterligare en tillgänglighetsfördel framför de kommersiella ljudbokstjänsterna – de är gratis för låntagarna.
Det finns också ett antal skillnader mellan ljud- och talböcker ur ett tillgänglighetsperspektiv. Exempelvis ska talböckerna läsas in på ett neutralt sätt – detta för att texten ska vara öppen för tolkning för läsarna. En dramatisk inläsning skapar ett filter mellan läsaren och texten. Vidare finns det ett antal funktioner i talboken för att läsarna ska kunna ta till sig den på ett likvärdigt sätt som svartkskriftsläsaren. Det ska vara möjligt att bläddra, navigera mellan kapitel, lägga till eller läsa in bokmärken, precis som i en pappersbok. Och det är, som sagt, också möjligt att välja uppläsningshastighet.
Talböckernas format har ändrats i takt med den tekniska utvecklingen. Numera kan de som har behov av att läsa talböcker registrera sig som användare för egen nedladdning på sitt bibliotek. Läsaren får då via webben eller appen Legimus tillgång till hela MTM:s bestånd av talböcker. Det är också möjligt att få talböcker på en Daisy-skiva, en CD-liknande skiva, för de som inte vill eller kan använda dator, surfplatta eller smarttelefon. Biblioteken kan hjälpa till att ladda ner talböcker till skiva och låntagaren kan antingen komma till biblioteket och låna eller få böckerna hemskickade utan kostnad. Har du tillgång till tjänsten Talboken kommer kan du få talböckerna nedladdade direkt till din Daisyspelare.3
MTM läser in alla typer av böcker, även om beståndet i deras bibliotek Legimus kan sägas motsvara ett enormt folkbibliotek och ett urval görs enligt snarlika principer. Det är biblioteken som förmedlar inläsningsförslag till Legimus, så precis som att du på ditt bibliotek kan lämna ett inköpsförslag kan du önska att en bok blir inläst. Myndigheten har även ett särskilt uppdrag att läsa in den kurslitteratur på högskolenivå som efterfrågas av studenter med funktionsnedsättning.4
Det är MTM:s ambition att böckerna som väljs ut för produktion som talbok ska finnas tillgängliga i det formatet samtidigt eller så snart som möjligt efter det att de släpps som svartskrift. Detta för att läsning ska kunna ske på jämlika villkor och talboksläsare ska kunna delta exempelvis i kulturdebatten kring fikabordet på jobbet eller med kompisarna. Det är inte alltid möjligt av olika anledningar – det förutsätter exempelvis att myndigheten får tillgång till texten från förlaget på förhand, vilket inte alltid sker. Däremot släpper många förlag ljudböcker samtidigt som den tryckta motsvarigheten, även om det så klart inte görs ljudböcker av alla titlar.
Olika sätt att läsa
Ögonläsning är norm men det finns inte ett sätt att läsa som i alla lägen är självklart bättre än andra. De av oss som av någon anledning har svårt för eller inte kan läsa svartskrift måste få lära sig att läsa på andra sätt. Att hela tiden tvingas läsa på ett sätt som inte fungerar kan ha förödande konsekvenser för inlärning. Ett barn som måste kämpa med ögonläsningen riskerar att hamna efter i skolan och få ett sämre språk. Ett barn som däremot får öronläsa får möjlighet att utveckla sitt språk, vilket skapar bättre förutsättningar om hen senare eller parallellt ska ögonläsa. Många äldre läsare tappar synen med årens gång, då blir inlästa böcker ett sätt att fortsätta ha en relation med litteraturen. Du kanske har läst svartskrift hela livet men till slut har du inte förmågan att göra det längre. För många har läsningen stor betydelse och det kan vara avgörande för livskvaliteten att få fortsätta läsa.
Vi måste tänka på att alla som läser med öronen inte gör det vid sidan av läsning av svartskrift. Det finns även primära öronläsare, det vill säga de av oss som framför allt eller enbart öronläser. Här är inte de inlästa texterna ett komplement, utan en förutsättning för att personen över huvud taget ska kunna läsa. Några av oss kan använda en metod under en period i livet för att övergå till en annan senare.
Hur vi läser
Idag finns en medvetenhet kring olika inlärningsstilar, när det kommer till läsning framställs däremot oftast ett sätt att läsa som bättre och andra som sämre. Vi lär oss saker på olika sätt, naturligtvis har vi också olika lässtilar. De flesta av oss läser med ögonen, men det finns också de som läser med öron eller fingrar. Det finns också olika sätt att läsa på, även om vi använder samma metod. Vissa läser snabbare, andra läser långsamt. Vissa behöver tystnad runt omkring sig, andra kan läsa var som helst. Det är inte heller ovanligt att vi har olika lästekniker i olika sammanhang.
När det gäller personer som läser med ögonen ses det inte som konstigt att vi läser på olika sätt, men även öronläsares lästekniker skiljer sig. De av oss som är primära öronläsare behöver också tekniker för att bli bra läsare. Några tar bäst in en text om de får göra saker samtidigt, andra behöver ha det stilla omkring sig. När det gäller framför allt faktatexter är det många som använder talböckernas möjlighet att ändra uppläsningshastighet. De av oss som är primära öronläsare kan skumläsa en text på hög hastighet för att få en helhetsbild av texten för att sen djupläsa vissa delar. När Anna Hamptson Lundh sammanfattar forskningsöversikten Användning av tillgängliga medier, konstaterar hon om användare av tillgängliga medier och deras läspraktiker: “Vi finner en grupp så heterogen att det blir i det närmaste meningslöst att tala om en grupp.”5
Vi är vana att tänka på ögonläsandet som en aktiv handling, visserligen en stillsam aktivitet, men ändå något vi gör. Ögonläsning är en komplicerad process, något som kan lång tid att lära sig. Utöver att identifiera och avkoda tecknen tillkommer kravet på att förstå sammanhang och göra tolkningar av det texten innehåller. Den som läser en tryckt text måste göra allt detta på egen hand, medan den som lyssnar på en ljudbok får vissa delar av detta via uppläsningen. I synnerhet de ofta dramatiserade ljudböckerna presenterar färdiga tolkningar av texten, men även talböckerna – vilka är tänkta att vara mer neutrala – påverkar vår förståelse för texten. Våra erfarenheter och personliga preferenser har inflytande på hur vi uppfattar någons röst och sätt att läsa, vilket i sin tur påverkar hur vi tolkar texten. Öronläsning framställs därför gärna som något passivt, något vi gör medan vi samtidigt gör något annat. Det ses inte som en handling i sig, vilket så klart kan vara sant när det kommer till de av oss som lyssnar på ljudböcker som sällskap på promenader och långa bilresor eller som underhållning medan de diskar. Men det betyder inte att all öronläsning ska ses som något som inte kräver någon insats från den som läser. Det är kognitivt mer utmanande att lyssna på en text och det kan vara svårare att ta till sig exempelvis bokens stil och struktur.6 Och oavsett hur vi läser är det viktigt att inte generalisera kring vilken läsmetod som är den bästa. Det viktigaste borde ändå vara att prata om hur vi förvaltar det vi läser och inte på vilket sätt vi gör det.
Varför vi läser
När vi pratar om kvalitet på läsning måste vi också titta på vad syftet med läsningen är. Det finns många skäl till varför vi läser och det blir skevt att bedöma all läsning på samma sätt. Om förströelse är syftet med ljudboksläsning kanske det inte gör så mycket om vi inte kan återberätta hela bokens handling efteråt, trots att vi eventuellt skulle kunna göra det bättre om vi hade läst svartskrift. Oavsett hur ouppmärksamt vi lyssnar finns möjlighet till ett breddat ordförråd och nya perspektiv, och även om det inte skulle ske är varje läst bok en mer än ingen, oberoende av hur vi läser den.
För de av oss som har möjlighet att läsa svartskrift finns det så klart en poäng att läsa sådan. Vi ser bokstäverna och orden, stavning och meningsbyggnad, vilket är en viktig kunskap, inte minst om vi själva ska producera text – vilket de flesta idag gör i mer eller mindre stor utsträckning. Är syftet med läsningen att gå djupare in i en text eller lära specifika fakta kan den tryckta boken många fördelar för ögonläsare. Även om vår introduktion till läsning kom via barndomens högläsningsstunder övergår de flesta av oss som kan ögonläsa till att främst ta till oss texter på det sättet. Det är det vi är vana vid och vi har lärt oss att ta hjälp av bokens typografi och eventuella bilder, tabeller och andra illustrationer för att tolka texten, något som kan vara svårt att överföra till den inlästa boken. Men för de av oss som är primära öronläsare spelar bokstäverna i sig mindre eller inte alls roll. Här behövs – och finns – andra metoder för att tillgodogöra sig språket. Återigen handlar det om vem som ska läsa och varför.
Biblioteken – på alla läsares sida
Det finns anledningar att kritiskt granska de kommersiella abonnemangstjänster som nu påverkar det litterära landskapet på olika sätt. En analys av den nya affärsmodell som har slagit igenom hade krävt en helt egen text. Men oavsett hur kritiska vi är till dessa förändringar kan inte debatten om dem och de ljudböcker de strömmar bli så ensidig att de som läser med öronen på något sätt blir medbrottslingar i berättelsen om ett kulturfall.
Vi vill även mana föreningen BiS till eftertanke ur ett funktionsrättsperspektiv. Formuleringen att föreningen ska arbeta för “att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag” som återfinns i BiS program, kan vässas för att på ett tydligare sätt inkludera olika typer av läsare. Biblioteken bör främja alla typer av läsning och stå på läsarens sida oavsett om hen använder ögon, öron eller fingrar för att ta del av en text.
Läsning och litteratur har ett stort värde, menar de som försvarar pappersboken på kultursidorna. Vi håller med. Men vi vill fråga vad de sätter för värde på läsning och litteratur som är tillgänglig för personer som har en funktionsnedsättning eller som av andra anledningar läser med öron och fingrar? Är det verkligen metoden för läsning som är det avgörande? Borde inte målet vara att locka fler personer in i litteraturens värld, oavsett vilken väg de väljer för att ta sig in? Ljudböckerna i sig är inte ett hot, utan tvärtom en möjlighet att få fler läsare. Alla som lyssnar på böcker gör inte det på bekostnad av annan sorts läsning. För många är alternativet tvärtom att inte läsa alls, och det borde väl alltid vara det sämsta alternativet.
Malm, Mats (2021). ”Ljudlig läsning. Ett historiskt perspektiv” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, 2021, s. 38-41; Björkén-Nyberg, Cecilia (2021). ”Tolkning, tydlighet och tolkande tydlighet” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, s. 137-156.
Biblioteken och deras huvudmän har hanterat restriktionerna under pandemin på olika sätt. Det har aktualiserat behovet av att definiera vad som menas med bibliotek i bibliotekslagen och andra texter som har betydelse för de beslut som fattas regionalt och lokalt.
Text: Lena Lundgren
Vad är ett bibliotek? Det är en fråga som osökt inställer sig efter det långa covidåret! Restriktionerna från Folkhälsomyndigheten har fått olika konsekvenser på biblioteken. Politikerna, kommunledningarna, förvaltningarna och biblioteken har tolkat anvisningarna efter ideologi, ambitioner och bästa förmåga och kommit till högst varierande resultat. Några bibliotek har i stort sett stängts helt (exempelvis Rättvik, Trelleborg, Staffanstorp, Sölvesborg), några har haft helt öppet (exempelvis Östersund, Bräcke, Lidingö), andra har haft öppet delvis och/eller med viss service, en del har hittat kreativa lösningar med helt nya tjänster. Det innebär att skillnaderna i omfattningen och kvaliteten på bibliotekstjänsterna har ökat. På det stora hela har det skapat en väldigt ojämlik tillgång till bibliotekstjänster över landet. För vissa folkbibliotek med ambitionen att erbjuda en rimlig service innebar det att invånare i näraliggande kommuner, där bibliotek hade stängt, kom för att använda biblioteket, vilket medförde trängsel och andra problem.
Bibliotekslagen
I bibliotekslagen finns ingen definition av bibliotek. I propositionen till lagen framförs regeringens uppfattning att ”begreppet inte bör definieras närmare i lag. Ett skäl för det är, som Kungl. biblioteket påpekar, att det finns en lång folkbibliotekstradition och konsensus om vad som avses med folkbibliotek”. Dessutom
skulle en definition av folkbibliotek i lagstiftningen även kunna fungera begränsande för folkbibliotekens utveckling och hamna i konflikt med de skiftande förutsättningar som råder i landets kommuner. Det är angeläget att lagen inte hindrar folkbibliotekens verksamhet från att utvecklas på olika sätt beroende på lokala förutsättningar och prioriteringar.
Det fastslås i lagen att verksamheten ska vara tillgänglig för alla och lån ska vara avgiftsfria. Vissa preciseringar finns också i paragraferna om prioriterade grupper (som gäller alla bibliotek!) och om att folkbiblioteken ”ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar” och ”verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet”. Och ganska konkret i propositionens formulering ”Det kan dock förutsättas att folkbibliotek innefattar för ändamålet lämpliga lokaler belägna i kommunen”.
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att skarpa är kraven på avgiftsfrihet och tillgänglighet för alla. Därutöver räcker det enligt bibliotekslagen med att ett bibliotek har en lokal och prioriterar vissa grupper i sin verksamhet, bland andra barn och unga, och att bilda människor i informationsteknik. Formuleringarna erbjuder sannerligen vida tolkningsramar! Men ytterligare ledtrådar finns i överklaganden av beslut som har fattats i lokala nämnder.
Överklaganden avslogs
Beslutet i augusti 2020 att på obestämd tid stänga Sölvesborgs stadsbibliotek överklagades till Förvaltningsrätten i Växjö. Förvaltningsrätten avslog överklagandet med hänvisning till att beställda böcker skulle lämnas ut. Biblioteket skulle även köra ut böcker till personer över 70 år och andra riskgrupper. ”Detta uppfyller enligt förvaltningsrättens mening bibliotekslagens allmänt hållna krav på tillgänglighet.”
Beslutet om stängning av Karlstads stadsbibliotek i december 2020 överklagades till Förvaltningsrätten i Karlstad, som avslog överklagandet med hänvisning till att biblioteket erbjöd viss service i form av utlämning av ”takeaway-påsar”, tillgång till dator efter bokning och boken-kommer för riskgrupper och möjlighet att lämna tillbaka böcker utanför biblioteket. Beslutet överklagades till Kammarrätten, som inte beviljade prövningstillstånd, vilket innebär att beslutet står fast. Ärendet har gått vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som i skrivande stund (2021-08-22) ännu inte har avgjort målet.
JO-anmälningar har gjorts om stängningarna av biblioteken Malmö, Sigtuna, Stockholm, Uppsala, Visby och Örebro men anmälningarna har avskrivits med hänvisning till att kommunernas beslut kan överklagas och frågan därmed prövas i förvaltningsdomstolen.
Biblioteket som lokal kan alltså stängas, möjligen på obestämd tid eller åtminstone för en period, och fungera enbart som ett utlämnings- och återlämningsställe för böcker, så länge en sökdator också erbjuds. Bibliotekslagens krav på tillgänglighet för alla anses i båda domarna vara tillgodosedda med den ytterligt begränsade service som erbjuds.
Cleveland Public Library lånar ut böcker till italienska emigrantbarn ca 1907. Foto: KB (bilden är beskuren).
KB
På KB:s hemsida hittar jag ingen definition av begreppet bibliotek. Anledningen är förmodligen att KB som nationell biblioteksmyndighet inte anser sig kunna ifrågasätta bibliotekslagen. Eftersom KB har flera uppdrag, som bland annat rör utveckling, samverkan och statistik och framför allt bibliotekslagens krav på biblioteksplaner, får man ändå förmoda att frågan om vad som definierar ett bibliotek diskuteras internt. Eller?
SKR
Sveriges kommuner och regioner (SKR) har också gjort vissa uttalanden. SKR är en ren intresseorganisation men deras jurister anlitas av kommunerna som får råd och vägledning av juristerna. Det ger SKR en tyngd, som innebär att den ibland jämförs med en myndighet. På deras hemsida kan man läsa:
Vår bedömning är att bibliotekslagen ställer krav på att allmänheten har viss tillgång till fysisk biblioteksverksamhet eftersom verksamheten enligt 2 § bibliotekslagen ska vara tillgänglig för alla. I linje med detta får det anses tveksamt att helt och hållet stänga alla kommunens bibliotek för en obestämd tidsperiod.
—
I sammanhanget ska betonas att folkbiblioteksverksamheten i mångt och mycket bygger på att det finns en fysisk tillgänglighet till bibliotekens lokaler – inte bara för användarnas tillgång till litteratur. Biblioteken fungerar bland annat som mötesplatser, centra för kunskapsförmedling och inte minst en arena för kulturell verksamhet. Verksamhet som ofta sker genom fysiska möten mellan människor, se 2 § bibliotekslagen.
Men å andra sidan:
Med utgångspunkten att kommunen har stor frihet att forma biblioteksverksamheten, torde dock huvuddelen av verksamheten kunna erbjudas digitalt.
SKR lyfter alltså fram bibliotekens lokaler och funktion som mötesplatser men tror (hoppas?) samtidigt att det mesta finns att tillgå digitalt. Pandemin har både utvidgat och förbättrat bibliotekens digitala utbud men att ”huvuddelen av verksamheten” kan vara digital är ju helt verklighetsfrämmande. Frågetecknen hopar sig!
Barnavdelning på folkbiblioteket i Areopoli, Grekland. Foto Lena Lundgren
Svensk biblioteksförening
Föreningen har gjort flera insatser under pandemin, bland annat sammanställt rapporten Biblioteken och pandemin (februari 2021) utifrån så kallade dialogsamtal med bibliotekschefer och representanter för regionbiblioteken. Föreningen ser att kommunerna behöver
• Inlemma folkbiblioteken i kommunens krisorganisation
• Utse folkbiblioteken till en samhällsviktig verksamhet
• Fatta beslut om i vilken utsträckning folkbiblioteken ska verka i rollen som medborgarkontor
• Ge folk- och regionbiblioteken de ekonomiska resurser som krävs för att de ska uppfylla kraven uppställda i lag, biblioteksplaner och som följer av folkbibliotekens roll i totalförsvaret
Utöver detta krävs en nationell samsyn kring under vilka omständigheter folkbiblioteken ska stänga sina lokaler och eventuell verksamhet. Den ojämlika tillgången till folkbiblioteken i Sverige under pandemin är oacceptabel.
Rapporten är rik på synpunkter men leder inte till några skarpa förslag eller krav. Och hur förmedlas dessa ”behov” till kommunerna? Den naturliga slutsatsen, att dessa milt ställda krav förutsätter en definition av vad ett bibliotek är, dras inte.
Vad är ett bibliotek?
När det gäller skolbiblioteken har definitioner formulerats och diskuterats genom åren, men sällan när det gäller folkbiblioteken. Föreningen BiS har i många sammanhang, senast i remissvaret på förslaget till nationell biblioteksstrategi, påpekat behovet av en definition av bibliotek:
Vi efterlyser fortfarande en definition av begreppet bibliotek som kan vara vägledande för strategin. Vi har följande förslag, som slår fast kärnuppgifterna:
Ett offentligt bibliotek är en professionellt utvald och ordnad samling medieresurser och service med syfte att ge tillgång till kunskapskällor, information, inspiration, livslångt lärande och kulturupplevelser i former tillgängliga för alla. Det erbjuder delaktighet och samverkan. Det är en grund för det demokratiska samhället, en mötesplats, finansierat med allmänna medel och en del i det nationella biblioteksnätverket..
Till detta har det blivit mer och mer uppenbart, allt eftersom bibliotekariekompetensen tunnas ut på biblioteken, att det behövs ett tillägg om professionell skötsel av biblioteken. Ett förslag från mig och Ingrid Atlestam:
För att garantera kvalitet i samlingar, utbud och verksamhet samt det nödvändiga utvecklingsarbetet krävs att utbildade bibliotekarier ansvarar för och sköter biblioteket tillsammans med personal med annan adekvat utbildning.
Eva-Lena Ulvsfält, som överklagade beslutet i Kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg, ett överklagande som avslogs, skriver i en kommentar till BiS:
Du sätter verkligen fingret på den ömma punkten, den luddiga formuleringen i lagen. Lagen är skriven i en annan tidsanda och inte anpassad till att nationalistpartier kan komma till makten och fullständigt ändra om det som gällt i årtionden. Det var gjort på ett kick för kommunalråd Erixon (SD) att ändra i den lokala biblioteksplanen så att det inte ska/behöver finnas böcker på andra språk än svenska. Helst ska det inte finnas några böcker på arabiska och andra språk utanför Europa.
Den redan ojämlika tillgången till bibliotekstjänster har verkligen hamnat i blixtbelysning under pandemin. En diskussion om hur ett offentligt bibliotek ska definieras måste inledas, en diskussion som mynnar ut i en definition som läggs in i bibliotekslagen och kan användas både som underlag för beslut i krissituationer och kvalitets- och utvecklingsarbete av olika slag.
Demokratins skattkammare – förslag till en nationell biblioteksstrategi: remissvar från föreningen Bibliotek i Samhälle. (Hämtat från BiS hemsida 2021-08-22)
”Flera kommuner JO-anmälda för stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-01-25.
Förvaltningsrätten i Växjö, dom i mål 3948-20 2021-06-28.
Förvaltningsrätten i Karlstad, dom i mål 7619-20 2021-02-22 .
Gemmel, Lisa (2021). Biblioteken och pandemin. Stockholm: Svensk biblioteksförening (utg. feb. 2021).
”JO avskriver alla anmälningar om stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-02-11.
”Folkbibliotekens verksamhet under coronapandemin”. Sveriges kommuner och regioner. (Hämtat från SKR:s hemsida 2021-08-22)
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Svensk biblioteksförening har på nytt valt att inte ta ställning i frågan om folkbibliotek i privat drift. Sofia Berg går igenom turerna kring rapporten Folkbibliotek på entreprenad, föreningens ställningstagande och tänker högt kring riskerna med folkbibliotek i privat drift.
Text: Sofia Berg
I slutet av 2020 publicerade Svensk biblioteksförening rapporten Folkbibliotek på entreprenad. 1 Föreningen beslutade efter en medlemsmotion av Lena Lundgren att kartlägga landets folkbibliotek med alternativa driftsformer och undersöka vilka risker som fler folkbibliotek på entreprenad kan innebära. 2 Senast Svensk biblioteksförening följde upp frågan om alternativa driftsformer och folkbibliotek på ett liknande sätt var 2011 då rapporten Om folkbibliotek på entreprenad kom. Föreningens styrelse beslutade efter rapporten 2011 att den inte skulle ta ställning för eller emot bibliotek på entreprenad. 3
För rapporten 2020 gav Svensk biblioteksförening Tankesmedjan Balans uppdraget att genomföra en undersökning av hur samtliga kommuners folkbibliotek styrs samt att göra en litteraturstudie på ämnet. Den oberoende tankesmedjan Balans specialiserar sig på just styrning och ledning inom offentlig sektor och gemensamt finansierad välfärd. 4
Brister i Folkbibliotek på entreprenad
Kort efter att rapporten Folkbibliotek på entreprenad delgavs skrev BiS en text med synpunkter som publicerades i bis 2020/4.5 Kort sammanfattat menade BiS att rapporten var bristfällig på flera punkter. För det första är biblioteksverksamhet utanför bibliotekslagen i stort helt oreglerad. Det finns inga tillsynsmyndigheter som kan granska och utöva tillsyn över folkbiblioteken, som det gör för till exempel skola och sjukvård. Därför skulle det kunna bli ödesdigert för bibliotek om de blev upphandlade med dåliga avtal och inte kunde fullgöra sina uppdrag. Biblioteksverksamhet är också svår att utvärdera flerdimensionellt i kvantitativa mått och därför blir det svårt att avläsa en verksamhets faktiska kvalitet inom viktiga områden som exempelvis inkludering av alla användare. Det finns också en stor risk att transparensen skulle minska vid privat drift eftersom anställda hos privata utförare inte omfattas av meddelarskydd.
Få fördelar men tydliga risker
Efter att rapporten kom i höstas var det alltså även dags för Svensk biblioteksförening att på nytt se över sitt ställningstagande angående frågan kring folkbibliotek på entreprenad. Sedan 2011 har de varit neutrala i frågan.
Eftersom inget i rapporten indikerade några betydande eller långsiktiga fördelar med privat drift på folkbibliotek, men däremot flera tydliga risker, vore det inte konstigt om Svensk biblioteksförening valde att förhålla sig kritiska mot folkbibliotek på entreprenad. För att komma fram till ett nytt ställningstagande använde föreningen rapporten Folkbibliotek på entreprenad (2020) som underlag och styrelsen genomförde även rundabordssamtal med regionföreningar.6
I maj fattade styrelsen därefter beslut att ”att inte ta ställning till vilken driftsform som är bäst för att bedriva folkbiblioteksverksamhet. Det är snarare förutsättningarna för att ge människor en god tillgång till folkbiblioteksverksamhet av hög kvalitet som är avgörande”.7 De la till att även om de inte tar specifik ställning i driftsfrågor är de vaksamma på när människors rätt att fritt använda sina bibliotek hotas på grund av otillbörlig styrning eller bristande resurser.
Hur har Svensk biblioteksförening tänkt ta reda på sådana missförhållanden när de inte är någon tillsynsmyndighet utan en förening?
Kritik mot ställningstagandet
De två huvudsakliga riskerna med alternativa driftsformer som lyftes i rapporten togs även upp när ställningstagandet meddelades: att en ekonomisk press mot ständigt billigare biblioteksverksamhet leder till att bibliotekens roll som offentligt rum – och bibliotekariers kunskap – rationaliseras bort. Samt att enstaka företag på sikt får en maktställning i kraft av att de blir dominerande aktörer och att det bland annat leder till slöseri med skattemedel.
Varför nöja sig med vaga begrepp som att de ska vara ”vaksamma” när riskerna de nämner är skäl nog att inte förhålla sig neutrala i frågan?
Sammantaget är det svårt att förstå varför Svensk biblioteksförening vill fortsätta förhålla sig neutrala till driftsformsfrågor på folkbiblioteken.
Det bör tilläggas att Nick Johnson Jones, styrelsemedlem i Svensk biblioteksförening och medlem i BiS, la till ett särskilt yttrande med synpunkter i protokollet. Bland annat ifrågasatte han att ställningstagandet endast bygger på de risker som nämns i rapporten. Det blir problematiskt eftersom det är Svensk biblioteksförening som fattat beslutet, men det är inte de som har skrivit rapporten. Därför utelämnas viktiga aspekter: till exempel en verksamhetsnära förståelse och kompetens som rapportförfattarna Tankesmedjan Balans saknar. Johnson Jones nämner också att det är problematiskt att det inte finns någon nationell tillsyn för folkbiblioteksverksamhet, vilket gör det svårare att följa upp och ha insyn i biblioteksverksamheter.8
Nick Johnson Jones synpunkter tar upp viktiga aspekter som Folkbibliotek på entreprenad utelämnat. Sammantaget är det svårt att förstå varför Svensk biblioteksförening vill fortsätta förhålla sig neutrala till driftsformsfrågor på folkbiblioteken.
Kan folkbibliotek i privat drift skapa biblioteksverksamhet för alla?
Jag instämmer med Nick Johnson-Jones om att erfarenheter och kunskap från ett verksamhetsnära perspektiv saknas. För att exemplifiera vad som skulle kunna stå på spel om folkbibliotek lades ut på entreprenad utan nära uppföljning, tänkte jag skriva några tankar från en folkbibliotekaries perspektiv om något som är en bärande del i folkbibliotekens ideologi, att det ska finnas biblioteksverksamhet för alla.
I bibliotekslagens ändamålsparagraf står att ”biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla”.9 I stort handlar bra biblioteksverksamhet om att skapa förutsättningar för så god tillgänglighet som möjligt för alla men med särskild fokus på prioriterade grupper som personer med funktionsnedsättning, personer som tillhör nationella minoriteter och personer med annat modersmål än svenska. Dessutom ska folkbiblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar. Att skapa bra och tillgänglig biblioteksverksamhet åt dessa grupper kräver stabil planering och tillräckliga resurser i både tid och pengar. Det är också mycket viktigt med systematisk och självreflekterande uppföljning. Ändå är det svårt att veta hur bra man lyckas, eftersom att mäta hur väl ett bibliotek är tillgängligt för användarna är mer komplicerat än att bara räkna om lokalerna är anpassade för rullstolar eller om det finns mångspråkshyllor i biblioteket. Att mäta värden som dessa är svårt att göra både i kvantitativa och kvalitativa undersökningar.
Skulle ett privatägt företag verkligen kunna tillgodose dessa behov? Låt mig omformulera, vill de göra det?
Det finns en risk att folkbibliotek i privat drift skulle göra det ännu svårare att utvärdera hur väl de utför uppdragen om tillgänglighet. Det finns också en risk att de skulle nedprioritera bibliotekslagens särskilt prioriterade områden, eller nöja sig med att göra endast det absolut nödvändigaste för att spara in på resurser. Att det finns en risk att transparensen och insynen i privat drivna verksamheter skulle minska, gör det ännu svårare att se om biblioteken faktiskt tillgodoser allas rättighet till tillgängliga folkbibliotek.
Att det inte skulle spela särskilt stor roll om ett folkbibliotek är offentligt eller privat styrt beror alltså på vem man frågar. En normperson utan behov av särskilda anpassningar kanske inte skulle bli så påverkad av ett bibliotek inte har ett brett utbud i sin programverksamhet. Men för en person med särskilda behov kan folkbiblioteket vara en avgörande plats för att till exempel gå på en anpassad sagostund där flera sinnen aktiveras. Skulle ett privatägt företag verkligen kunna tillgodose dessa behov? Låt mig omformulera, vill de göra det?
Svaga reaktioner mot Svensk biblioteksförenings neutralitet
Situationerna ovan är hypotetiska men de är uppbyggda på ett antagande av de risker som folkbibliotek i privat drift skulle kunna medföra för bibliotekens användare, särskilt mer resurssvaga grupper som är i stort behov av bibliotekens verksamhet och service. Är Svensk biblioteksförening villiga att ställa sig neutrala till sådana situationer?
Ett ogenomtänkt utlåtande från Svensk biblioteksförening kan dessutom påverka andras syn på folkbibliotek och driftsformer. Svensk biblioteksförening har en maktposition och den missbrukas när ett sådant ställningstagande, eller snarare bristen på ställningstagande, tas. Det finns ingen annan biblioteksförening ens i närhet av samma storlek.
Avslutningsvis vill jag lyfta bristen på reaktioner från allmänheten. Folkbiblioteken har en stark ideologisk värdegrund men bland de aktuella politiska frågorna finns ofta en tystnad, eller i alla fall inte så starka reaktioner som konkreta frågor som dessa borde väcka. De medlemmar i Svensk biblioteksförening som inte vill se folkbibliotek på entreprenad borde gå samman och kräva att föreningen ändrar sitt ställningstagande.
Snart kommer vi börjar arbeta med nästa nummer av bis och vi tar gärna emot bidrag av olika slag!
bis är en ideellt driven tidskrift av och för oss som jobbar med bibliotek och biblioteksverksamhet. Återkommande inslag i tidskriften är:
Artiklar
Noveller och dikter
Krönikor
Recensioner
Nästa nummer har inget särskilt tema utan du är fri att skriva om vad du vill. Skicka in ditt bidrag till redaktionen senast 11 november. Vi tar emot både text och illustrationer.
BiS 