Kategorier
hbtqi nyheter

Queerlit uppmanar till kollektivt detektivarbete

Text: Karin Råghall

Målet med projektet Queerlit är att skapa en databas för skönlitteratur med hbtqi-tematik och ta fram en tesaurus med nya ämnesord. I projektet jobbar bibliotekarier, litteraturvetare och biblioteksforskare tillsammans. Bibliotekarien Sebastian Lönnlöv, som bland annat gett ut bibliografin Hbtq: böcker bortom normen, är en av dem. 

– Sedan jag var 15 och började inse att jag inte var straight har jag velat hitta den här litteraturen. Det kommer ut mer och mer hbtqi-litteratur i dag, men det finns mycket äldre litteratur som fallit i glömska. Jag vill att fler ska få upp ögonen för allt som finns – och allt som inte finns, säger han. 

Foto på Sebastian Lönnlöv. Han ler.
För Sebastian Lönnlöv är Queerlit en dröm som går i uppfyllelse. Projektdeltagarna sökte pengar i flera år innan de till slut fick finansiering av Riksbankens jubileumsfond. Foto: Sanna Fogelvik

Ett problem för den som likt Sebastian Lönnlöv intresserar sig för hbtqi-litteratur är att det saknas heltäckande översikter och att ämnesorden är för allmänna. Med mer specifika sökord och en kraftsamling för att identifiera litteratur med hbtqi-tematik kommer Queerlit – som en ny deldatabas till Libris – att ändra på det. Hittills har projektgruppen identifierat över 1 500 titlar som ska ingå i databasen.

– Det är en ständig överraskning hur mycket som faktiskt finns, även i den äldre litteraturen, säger Sebastian Lönnlöv. 

Det finns dock luckor. Även om det i dag ges ut mer translitteratur än för tio år sedan handlar det, enligt Sebastian Lönnlöv, fortfarande om en försvinnande liten andel sett till utgivningen i stort. Han hoppas också på en större variation inom hbtqi-litteraturen – bortom det klassiska komma ut-mönstret – och tycker sig se att det är på gång åtminstone inom den engelskspråkiga litteraturen. 

– Det finns många queera berättelser som ännu inte är skrivna. Kanske delvis för att förlagen har förväntat sig en viss typ av berättelser. 

I Queerlits databas kommer det att finnas litteratur som innehåller vanföreställningar och stereotypa skildringar av hbtqi-personer. Sebastian Lönnlöv framhåller att det är svårt att undvika om man vill ha med äldre litteratur. Genom historien har negativa framställningar av hbtqi-personer varit en förutsättning för att alls kunna publicera böcker med hbtqi-tematik. Författare tvingades länge skriva olyckliga slut – eftersom queera liv inte fick framställas som något eftersträvansvärt. Andra gömde temat bakom ett tillkrånglat språk eller en anpassad form, såsom Djuna Barnes i klassikern Nattens skogar.

I den finlandssvenska romanen Kinesisk utflykt (1949) av Hagar Olsson anas en lesbisk kärleksrelation mellan raderna – och i dedikationen, för den som har känner till biografiska fakta om författaren. Foto: Sam Holmqvist

Negativa skildringar har en särskild relevans för Queerlit eftersom databasen primärt vänder sig till forskare. 

– För forskare är det såklart intressant att kunna undersöka hur stereotyperna såg ut, säger Sebastian Lönnlöv. 

En del av projektet handlar om att ta fram ett gränssnitt som ska möjliggöra mer specialiserade sökningar än vad som i dag är möjligt i Libris. Queerlit har fått pengar från Riksbankens jubileumsfond för att underlätta för forskare att hitta hbtqi-litteratur, men jobbar också för att databasen ska bli tillgänglig för fler.

– Vi försöker till exempel göra gränssnittet så användarvänligt som möjligt och våra ämnesord kommer alla Libris-bibliotek kunna använda i sina kataloger, säger Sebastian Lönnlöv. 

En utmaning projektgruppen står inför är att ta fram lämpliga ämnesord – som beskriver äldre litteratur på ett relevant sätt samtidigt som ämnesordslistan lämnar öppet för en fortsatt föränderlig begreppsbildning. Från och med maj 2022 kommer arbetet med ämnesord att börja synas i Libris. Efter projektets slut kommer KvinnSam vid Göteborgs universitet fortsätta arbetet med att lägga in och indexera ny litteratur. Men de kommer vara beroende av tips. 

– Stöter man på något som kan vara en queer skildring är vi intresserade. Vi hinner inte läsa allt och är beroende av människor som kan beskriva innehållet, så att vi kan skapa relevanta metadata.

Sebastian Lönnlöv upplever att det redan nu finns ett stort intresse för Queerlit. 

– Det är många som verkligen tar sig tid att bidra. Det är också så det någonsin kommer kunna bli någorlunda komplett, att alla som vet något delar med sig!

I dagsläget använder Queerlit sociala medier för att be om hjälp. När databasen är klar kommer det även finnas andra tipsfunktioner.

För att en bok ska vara aktuell för Queerlit ska det röra sig om skönlitteratur med hbtqi-tematik som helt eller delvis har publicerats på svenska eller något av de nationella minoritetsspråken. Boken ska också vara publicerad inom Sveriges gränser. Det kan även vara litteratur som översatts till svenska av författare som huvudsakligen är hemmahörande i Sverige. Värt att veta för den som vill tipsa är att även skildringar där hbtqi-tematiken inte tar någon framträdande plats – till exempel där en bikaraktär är en hbtqi-person – är av intresse.  

Facklitteratur ingår dock inte i databasen, främst av resursskäl. 

– Kanske kan vi söka mer pengar senare för att komplettera med sakprosa och översatt litteratur. Det skulle gå att utvidga hur mycket som helst, konstaterar Sebastian Lönnlöv. 

Queerlit
Vad: Queerlit är ett projekt som ska utveckla sökbarheten för skönlitteratur med hbtqi-tematik. Projektet drivs under 2021-2023 på Göteborgs universitet i samarbete med bland andra KvinnSam, Kungliga biblioteket och Queerrörelsens arkiv och bibliotek (QRAB).
Webbsida: queerlit.dh.gu.se 
Finansiär: Riksbankens jubileumsfond
Internationella inspirationskällor: Digital transgender archive (USA), IHLIA – LGBTI Heritage (Nederländerna), Skeivt arkiv (Norge)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner

Arkivens makt på agendan

Antologin Arkivism: en handbok vill göra plats för fler än överklassmän i historieskrivningen. Det är ett angeläget uppdrag! Boken ger tips på hur man kan hitta och lyfta bortglömda kvinnor i arkiven. Den uppmuntrar också läsaren att engagera sig i framtidens historieskrivning genom att dokumentera och arkivera sitt eget och andras liv, men även föreningars verksamhet. 

Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män.

Boken ges ut hundra år efter att kvinnor fick rösträtt i riksdagsvalen i Sverige. Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män. De flesta historiska källor om kvinnor är dessutom skapade av andra än kvinnor själva.  

Förutom att fylla arkiven med fler röster och perspektiv ger Arkivism exempel på hur man kan använda arkivens luckor och tystnader. Det har konstnären Katarina Pirak Sikku gjort i sin utställning  ”Nammaláhpán”, där hon granskat arkivmaterial från rasbiologiska institutet. ”Materialet jag arbetar med handlar förvisso om samer. Men det är inte producerat av samer. Så jag söker i mellanrummen”, berättar hon i en intervju i boken.  

En av bokens styrkor är just att den lyfter fram metoder för att utmana makten över historieskrivningen, såsom att arkivera saknade röster, ställa nya frågor eller lyssna på vad arkiven berättar genom vad som saknas i dem. Detta poängteras särskilt i bokens inledning och kan säkert bidra till att en och annan läsare känner sig manad att sätta igång. I bokens senare del finns konkreta tips på hur man går tillväga för att söka i arkiv, tolka arkivmaterial och själv skapa arkiv – liksom en överblick över arkiv i Sverige och vilka regler och lagar som styr dessa. 

Här finns alltså mycket matnyttigt och jag tror att boken kan ge värdefulla ingångar för den som är ny i arkivvärlden. Samtidigt önskar jag att den kritiska ansatsen – att finna och dokumenterade saknade röster – hade genomsyrat boken i än högre utsträckning. Jag tänker på det när jag läser tipsen på frågor till personer vars historia man vill dokumentera, där det till exempel förutsätts att alla har en mor och en far. Sådana frågor behöver justeras om man vill få fram berättelser om liv som avviker från normen. 

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad.

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad. Släkten kunde känna till hur det låg till utan att det någonsin nämndes. Hur ställer man frågor om sådant som inte har fått finnas? Hur tolkar man det som aldrig uttalas? 

Visst går det att läsa Arkivism som en inbjudan till att undersöka just sådana livshistorier. Men boken hade vunnit på att fördjupa den tematiken och på att ge mer utrymme åt de många intressanta röster som nu medverkar i korta, ofta upphackade intervjuer.    

Formen och tilltalet är antagligen valt för att vara lättsamt och inbjudande. Själv längtar jag efter en tydligare struktur, bättre bildhantering och författare som vågar lita på att jag som läsare kommer ihåg vad de redan skrivit. Det formmässiga valet att låta person- och föreningsarkiv löpa parallellt är inte heller hjälpsamt. Dock uppskattar jag att föreningsarkiv finns med, då de är nog så viktiga för en mer rättvisande historieskrivning. 

”Vi vet ofta hur det skrivs om många grupper. Vad som nästan alltid saknas är de egna berättelserna, dina berättelser. De spår och det källmaterial som finns är viktiga att samla in och bevara. Det är det som är arkivism.”(Ur Arkivism: en handbok, s. 138)

Med det sagt väcker läsningen av Arkivism trots allt ett ökat intresse för arkiv hos mig. Till vardags jobbar jag på folkbibliotek och boken får mig att fundera över varför arkiv behandlades så styvmoderligt under min utbildning till bibliotekarie. I folkbibliotekens samlingar har vi en mängd unika berättelser liksom lokal kännedom om intressanta levnadsöden, kanske ännu odokumenterade. Vi känner till lokala föreningar och kan vara en arena för muntligt berättande. Borde vi inte kunna samverka mer med arkiv? 

Jag tänker på när jag för något år sedan – i min roll som bibliotekarie – blev kontaktad av Doroteaupproret som ville ha hjälp att resonera kring var de skulle arkivera sina handlingar. Jag hörde mig för bland de institutioner jag kände till och vi landade så småningom i Folkrörelsearkivet i Västerbotten. En annan gång upptäckte jag att den i Dorotea välkända folkmusikern tillika riksspelmannen Sören Johansson inte fanns omnämnd på Wikipedia, så jag skapade en sida om honom (vilket underlättades av att jag hade gått en fortbildning om Wikipedia och att coronapandemin stundtals gav utrymme för den typen av arbete). 

Bibliotekens och arkivens möjligheter till liknande samverkan tycks mig i teorin oändliga. Frågan är i vilken mån sådana insatser synliggörs och anses värdefulla? Och hur påverkar folkbibliotekens krympande resurser möjligheten att arbeta med arkivfrågor? Skulle det behövas mer formaliserade strukturer för samverkan? Sådana frågor väcker boken i mig. Jag låter dem stå obesvarade – se det som en inbjudan till fortsatt diskussion eller en uppmuntran att utforska vad Arkivism väcker i dig.  

Karin Råghall

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Norrland

Glesbygdsvardagen bakom statistiken

Enligt den senaste nationella biblioteksstatistiken är Dorotea en av kommunerna med bäst bemanning. Bibliotekarien Karin Råghall frågar sig vad statistiken egentligen berättar – och vad den döljer. 

Text och foto: Karin Råghall

Borgafjäll/Buarkantjahke ligger tio mil från tätorten Dorotea/Kraapohke, där kommunens enda bibliotek finns

Det är en småhektisk dag i maj på Dorotea bibliotek i Västerbottens inland. En reporter från Biblioteksbladet har ringt, jag känner på mig att det gäller KB-statistiken. Vad har de nu hittat för siffra där vi sticker ut? 

Min aning visar sig stämma: enligt reportern har Dorotea och ytterligare någon kommun flest biblioteksanställda per invånare. När jag berättar att vårt bibliotek är ett kombinerat folk- och skolbibliotek uppstår oklarhet kring om vi fortfarande är bäst. 

”Hur många är ni som jobbar då?” undrar reportern. ”3,3 tjänster i kommunen”, svarar jag, och får för mig att reporterns dröjande ”jaha …” antyder att bäst i landet hade krävt något mer.   

Vår grundbemanning utan projektmedel är tre heltidstjänster. Dessa ska utföra allt som bibliotekslagen kräver – ja, ni vet – fixa demokratin, den fria åsiktsbildningen, kunskapsförmedlingen, läsfrämjandet, tillgängligheten, samverkan och den digitala transformationen. Precis som andra folkbibliotek ska vi såklart också ägna särskild uppmärksamhet åt de prioriterade målgrupperna. 

Men där bibliotek i storstäder har specialisttjänster som jobbar med minoritetsspråk, mångspråk, webbkommunikation och den digitala klyftan ansvarar vi för allt. Där bibliotekarier i större kommuner får stöd av professionella kommunikatörer, är vi utlämnade åt våra egna kunskaper (inte ens kommunen har en allmän kommunikatör). Medieplaner, hbtq-handlingsplaner och andra policydokument skriver vi själva efter bästa förmåga. Att vara expert på allt kräver sin tid. 

Geografiska avstånd en utmaning

Som tur är ingår Dorotea i ett bibliotekssamarbete med sju andra inlandskommuner, V8-biblioteken. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att vi ibland blir avundsjuka när vi ser vad större kommuner kan erbjuda sina invånare. 

Vår barn- och ungdomsbibliotekarie är både skol- och folkbibliotekarie, och ska ge biblioteksservice åt en fjällskola sju mil från biblioteket. Det tar större delen av en arbetsdag att besöka fjällskolan och dess cirka 15 barn i årskurserna F-6. Inte minst om vi också passar på att besöka de yngre barnen på pedagogisk omsorg i Borgafjäll (tio mil från biblioteket). För oss känns det självklart att åka. De barnen har väl också rätt att ta del av biblioteksverksamhet? 

Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen.

Även om vi redan visste att det är livsviktigt för människor att ha tillgång till litteratur, blev detta än mer tydligt för oss under coronapandemin. Därför ville vi erbjuda hemleverans av böcker till alla riskgrupper i kommunen, inte bara dem vi enkelt kunde nå i Dorotea tätort. Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen. 

Eftersom ingen Boken kommer-verksamhet fanns på plats sedan tidigare skötte vi i början av pandemin bokleveranser till Borgafjäll i samband med privata resor dit. Nu kanske ni fackligt skolade hajar till – gott så – man ska inte jobba på sin fritid. Ingen har heller krävt att vi ska göra det. Men vi vill inte att man ska missgynnas för att man råkar bo i en fjällby. Jag som i mitt tidigare liv som stadsbo var stenhård i fackliga strider kring gränsen mellan arbete och privatliv kände plötsligt att det var viktigare att utgöra undantaget från regeln att all service läggs ned eller försvinner.   

Var finns engagemanget för glesbygden?

När reportern från Biblioteksbladet ringde passade jag på att berätta att kommunen faktiskt drog ned på en tjänst för tre år sedan, i samband med en större besparing. Då försvann även alla pengar för kulturarrangemang på biblioteket. Jag tyckte det var viktigt att nämna i sammanhanget, eftersom jag misstänkte att lokalpolitikernas motivation att satsa mer på biblioteket knappast skulle öka med statistik som visar att kommunen redan är ”bäst i landet” (låt vara enbart gällande bemanning). Sedan jag började jobba i Dorotea för två och ett halvt år sedan har jag återkommande brottats med tanken på hur jag ska kunna följa bibliotekslagen utan en krona till programverksamhet. 

Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna.

Frågan har ofta gjort sig påmind när jag sprungit eller åkt skidor i skogen under friskvårdstimmen (tänk, den har vi ändå kvar!). Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna. För min inre blick ser jag hur jag står framför dem ilsket viftande med bibliotekslagen och frågar hur det är tänkt att jag ska leva upp till den utan En Krona och har de tänkt på vilken positiv kraft biblioteket kan vara för invånarna och kulturen i en avfolkningsort om vi bara fick chansen och så vidare, och så vidare. 

När pulsen återgått till det normala brukar jag påminnas om att kommunpolitikerna väl sällan kan hosta upp mer pengar bara för att en bibliotekarie får ett utbrott eller två. Dorotea tar redan ut Sveriges högsta kommunalskatt (jo, även den ligan leder vi). Någon omfördelande regionalpolitik att tala om har vi heller inte att luta oss emot, för att inte tala om avsaknaden av rikspolitiker som på allvar engagerar sig för rimliga levnadsvillkor i glesbygd. 

Dorotea kommun i Västerbottens inland är Sveriges tredje minsta kommun sett till antalet invånare (2 500).

Vitt skilda förutsättningar

Men ofta är det ju enklast att rikta ilskan mot dem som är närmast. Det är lättare att kasta en eftermiddagssur blick mot kommunledningen på väg hem från jobbet än att skälla ut de mer svårgripbara strukturer som Po Tidholm påminner om i boken Läget i landet (2017): 

”I det nuvarande systemet, där kommuner bara får in löneskatter, missgynnas många landsbygdskommuner med traditionell näringslivsstruktur och stort externt resursägande. […] År 2014 var skillnaden mellan storstad och glesbygd 5,34 kr [i kommunal skattesats], och ändå räcker pengarna knappt till det som kommunallagen kräver av kommunen. En sjuksköterska i Vilhelmina får efter skatt ungefär 13 000 kronor mindre om året än en sköterska i Stockholm med samma lön, samtidigt som Dagens Nyheters ledarsida går i spinn över en höjning av skatten för höginkomsttagare på 200 kronor om året.”

Joacim Hansson konstaterar i rapporten Folkbibliotek i glesbygd att förutsättningarna för folkbibliotek i glesbygd varierar samtidigt som ”laguppfyllelse sker trots ofta mycket små och ansträngda resurser”. Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag må ha låtit gnällig inledningsvis men faktum är att arbetet som bibliotekarie i en glesbygdskommun är bland det roligaste jag har varit med om. Min upplevelse är dock att tre tjänster är någon slags smärtgräns; färre kan vi inte bli om vi ska kunna bedriva kvalitativ biblioteksverksamhet. 

Statistik med begränsningar

Jag vill därmed också väcka frågan vad vi egentligen får ut av att jämföra kommuner av Doroteas storlek (2 500 invånare) med kommuner som har hundratusentals invånare eller fler. Berättar siffrorna något viktigt som jag missar, eller döljer de snarare den verklighet jag försökt beskriva ovan? Själv tror jag att om glesbygdens särskilda villkor fick ta mer plats, skulle det synliggöra behovet av ökad solidaritet och stärkt samverkan inom bibliotekssektorn. 

Alltihop handlar förstås också om den större frågeställning kring statistik i relation till bibliotekens uppdrag att jobba för likvärdighet och jämlikhet som Nick Johnson-Jones lyfte i bis 3/4 2016: ”Den nationella biblioteksstatistiken säger inte om man gör ett bra jobb”. Detta till synes enkla konstaterande önskar jag att såväl bibliotek som journalister ägnar några allvarliga tankar åt innan det är dags att diskutera KB-statistik nästa gång.  

Källor

  1. Hansson, Joacim (2019). Folkbibliotek i glesbygd – kunskapsläge och praktiska erfarenheter. Stockholm: Kulturrådet. Finns att hämta här: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-89225
  2. Högberg, Charlotte (2016). ”I Huddinge lyfts biblioteket med egenutvecklade statistikmetoder”. I bis 2016:3/4. 
  3. Tidholm, Po (2017). Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror. Luleå: Teg Publishing.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek rasism

Svensk självbild står i vägen för uppgörelse med rasism

Jag har saknat en bred diskussion om strukturell rasism i den svenska biblioteksvärlden. Därför läste jag Biblioteksbladets temanummer om Black Lives Matter med stort intresse. I denna text vill jag försöka bidra till ett fördjupat och fortsatt samtal om hur svenska bibliotek kan förhålla sig till rasism.  

Biblioteksbladets BLM-nummer (2/2021) hann knappt landa i brevlådorna innan tidningen fick berättigad kritik för att omslaget reproducerade våld mot svarta kroppar. Biblioteksbladet bad om ursäkt och tog bort illustrationen från den digitala utgåvan. På min papperstidning är den kvar. Varje gång jag tar upp tidningen tittar det dödliga våldet på mig. På sätt och vis påminner det hela om att rasism inte är något som snabbt går att radera eller avskärma sig från. Jag tror många önskar att det vore så. Att det räckte med att säga: ”Jag har tagit ställning mot rasism, jag är på rätt sida.” 

Skev självbild

De svenska bibliotekens självbild tas upp av flera medverkande i BLM-numret som ett hinder mot att ta rasism på allvar. Jag undrar om det är samma självbild som gör att Biblioteksbladet stundtals tenderar att fastna med blicken i USA? Tidningen lyfter förtjänstfullt fram relevant kritik mot svenska bibliotek vad gäller överrepresentation av vita och bristande förståelse för rasism, stereotyper och minoritetsstress – men jag saknar ändå vissa teman som i högsta grad hör till vår samtida, svenska bibliotekshistoria. 

För Kista ligger väl i Sverige? Där misshandlades fyra barn som rasifierades som icke-vita av väktare 2019. Ett av barnens mammor kommenterade händelsen i nättidningen Feministiskt Perspektiv: ”Vi flydde krig och våld för att våra barn ska slippa våldshandlingar …”. Samma år fick jag själv höra av en biblioteksanställd att papperslösa inte längre vågade komma till bibliotekets språkcafé av rädsla för att bli hämtade av polis.

Journalisten Martin Gelin beskriver i Biblioteksbladet hur amerikanska bibliotek har intagit en mer kritisk hållning till polisen i samband med BLM: ”Det kanske verkar märkligt i en svensk kontext: Varför skulle bibliotekarierna inte ringa efter polisen om de känner sig otrygga?”. 

Jag tror att han egentligen menar ”i en vit kontext”. Det finns många i Sverige som inte är trygga med polisen, både bland bibliotekens anställda och besökare. Även det är en svensk erfarenhet. 

Mångfald som strategi

I BLM-numret lyfts mångfald/representation fram som en viktig lösning på problemet med rasism. Inte utan orsak; svenska bibliotek behöver onekligen göra plats för fler kroppar, språk och erfarenheter. Men jag tror också vi behöver lyssna på de biblioteksforskare i exempelvis USA som försöker uppmärksamma mångfaldsdiskursernas baksida.

Enligt David James Hudson (2017) förstås till exempel ”mångfald” inom biblioteks- och informationsvetenskap som ett oföränderligt värde snarare än en historisk konstruktion. I enlighet med denna förståelse hyllar biblioteksvärlden den mångfald som olika ”racial identities” tänks bidra med, och gör mångfald till ett mål i sig – till Den Antirasistiska Strategin – samtidigt som dominansförhållanden och hierarkier görs till en icke-fråga. 

En angränsande problematik omgärdar det flitigt använda integrationsbegreppet. Liksom Milia Rahman Olsson som intervjuas i Biblioteksbladet konstaterade jag, när jag skulle skriva min c-uppsats, att det fanns lite skrivet om rasism, diskriminering och vithet inom svensk biblioteksforskning – desto mer om integration. Jag analyserade hur biblioteksvärlden använder begreppet integration och vad detta gör med förståelsen av rasism.

I min granskning av en delrapport till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration (2018) – fann jag att sättet integration förstås på osynliggör strukturell diskriminering och rasism. I korthet sker det när integrationsdiskurser skapar ett Vi- och Dom-tänk, där De Andra förknippas med problem, brister och omoderna värderingar medan det svenska, vita Vi:et förknippas med jämställdhet, hbtq-inkludering och antirasism. Ett flertal svenska forskare utanför B&I-fältet har visat hur den här typen av särskiljande upprätthåller rasism. 

Integration inte per definition antirasism

Jag ska ge ett exempel. Ett integrationsförslag i Kliv fram! går ut på att svenska bibliotek ska få hjälp av staten att anställa arabisktalande personer. Mellan raderna framställs detta som svårt för biblioteken i utgångsläget, därför föreslås staten göra det billigare för arbetsgivaren. Bibliotekens motprestation? Utbilda de som anställs i ”svenska värderingar”. Här hjälper alltså integrationsbegreppet till att ursäkta svensk arbetsmarknads behov av billig arbetskraft med Andras föreställt bristande värderingar. Samtidigt skymmer det effektivt sikten för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.  

Jag tvivlar inte på att vissa insatser som beskrivs i termer av integration – såsom språkcaféer (som jag själv numera jobbar med) – kan ha positiva effekter för både nya och gamla svenskar liksom för biblioteken. Men allt som beskrivs som integration är inte per definition antirasism. Om biblioteksvärlden ska ta itu med rasism måste vi också våga granska vad vi egentligen gör när vi sysslar med integration, vilka föreställningar vi upprätthåller, vilka berättelser vi tillåter/blockerar och vilken diskriminering vi ibland rättfärdigar. 

I Biblioteksbladets BLM-nummer nämner forskaren och konstkuratorn Temi Odumosu en annan viktig antirasistisk åtgärd: att närma oss vårt koloniala arv. Sedan min studietid, då vi läste om hur svarta uteslöts från amerikanska bibliotek på 1960-talet, har jag undrat över vår egen koloniala historia. Vilken roll spelade exempelvis biblioteken i den politik som nära nog utrotade flera samiska språk? Varför lärde vi oss inte under biblioteksutbildningen att Tornedalens bibliotek före 1957 inte fick förmedla finskspråkig litteratur i en trakt där majoriteten av de boende enbart talade finska (vilket finns beskrivet i Mer än ett språk – en antologi om flerspråkigheten i norra Sverige (2016))? Här finns mycket att göra för såväl forskare som lärosäten.

Välkommen neutralitetskritik

Avslutningsvis välkomnar jag att Biblioteksbladet i och med BLM-numret ger utrymme för kritiken mot idén om att bibliotek kan/bör vara ”neutrala” i förhållande till rasism och mänskliga rättigheter. Att vara neutral är att acceptera status quo eller, med andra ord, acceptera den strukturella rasism som det svenska samhället inklusive biblioteken präglas av. Neutralitet i den meningen är inte förenligt med våra åtaganden enligt bibliotekslagen och de lagar vi har att följa i övrigt. 

Även om jag instämmer i uppfattningen att svenska bibliotek inte har tagit tag i frågan om strukturell rasism på bred front, vill jag påminna om att det finns aktörer som har försökt lyfta de här frågorna tidigare (varav flera inspirerade mig i mitt val av uppsatsämne). Kanske är det återigen den där svenska självbilden som hindrat fler från att faktiskt lyssna? 2016 tog BiS fram ett antirasistiskt manifest med förslag på hur bibliotek kan arbeta mot strukturell rasism. Dokumentet baseras på bibliotekslagen och IFLA:s manifest. 

Intressant nog utmålade nyligen två forskare BiS som avskräckande exempel på politiska ”tjänstmannaaktivister” för att föreningen gör sådana saker. Jag undrar om de anser att det inte är politiskt att låta bli att ta ställning till hur makten är fördelad i samhället? Jag undrar också hur bibliotekens möjlighet att aktivt motarbeta rasism påverkas om detta arbete avfärdas som oprofessionellt och utanför bibliotekarieprofessionens ramar?

Karin Råghall

Källor:

Biblioteksbladet 2/2021, ”BLM-numret” 

Bibliotek i Samhälle (2016) Säg inte att rasismen finns någon annanstans – bibliotekens antirasistiska arbete. 15 mars. https://foreningenbis.files.wordpress.com/2016/03/bis-manifest-fc3b6r-det-antirasistiska-biblioteket.pdf (hämtad 2021-05-23)

Irani, Sholeh (2019) ”Järvabor efter misshandeln i Kista: ‘Alla barn är allas barn'”, Feministiskt Perspektiv. https://feministisktperspektiv.se/2019/01/29/husby/ (hämtad 2021-05-23)

Hudson, David James (2017) ”On ‘Diversity’ as Anti-Racism in Library and Information Studies: A critique”, Journal of Critical Library and Information Studies 1(1): 1-36. doi: 10.24242/jclis.v1i1.6

Råghall, Karin (2018) Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism. Kandidatuppsats, Sociologiska institutionen, Umeå universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1289374 (hämtad 2021-05-23)

Stenquist, Bjarne (2018) Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration. Stockholm: Kungliga biblioteket, Nationell biblioteksstrategi

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle (2021) Felaktig bild av BiS och förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel. 26 april. https://foreningenbis.com/2021/04/26/felaktig-bild-av-bis-och-en-forenklad-syn-pa-bibliotekspolitik-i-forskningsartikel/ (hämtad 2021-05-23)

Westergren, Eva och Åhl, Hans (red.) (2016) Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund: Studentlitteratur

Kategorier
bibliotek BiS föreningen bis tidskriften

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt