Etikettarkiv: karin råghall

Glesbygdsvardagen bakom statistiken

Enligt den senaste nationella biblioteksstatistiken är Dorotea en av kommunerna med bäst bemanning. Bibliotekarien Karin Råghall frågar sig vad statistiken egentligen berättar – och vad den döljer. 

Text och foto: Karin Råghall

Borgafjäll/Buarkantjahke ligger tio mil från tätorten Dorotea/Kraapohke, där kommunens enda bibliotek finns

Det är en småhektisk dag i maj på Dorotea bibliotek i Västerbottens inland. En reporter från Biblioteksbladet har ringt, jag känner på mig att det gäller KB-statistiken. Vad har de nu hittat för siffra där vi sticker ut? 

Min aning visar sig stämma: enligt reportern har Dorotea och ytterligare någon kommun flest biblioteksanställda per invånare. När jag berättar att vårt bibliotek är ett kombinerat folk- och skolbibliotek uppstår oklarhet kring om vi fortfarande är bäst. 

”Hur många är ni som jobbar då?” undrar reportern. ”3,3 tjänster i kommunen”, svarar jag, och får för mig att reporterns dröjande ”jaha …” antyder att bäst i landet hade krävt något mer.   

Vår grundbemanning utan projektmedel är tre heltidstjänster. Dessa ska utföra allt som bibliotekslagen kräver – ja, ni vet – fixa demokratin, den fria åsiktsbildningen, kunskapsförmedlingen, läsfrämjandet, tillgängligheten, samverkan och den digitala transformationen. Precis som andra folkbibliotek ska vi såklart också ägna särskild uppmärksamhet åt de prioriterade målgrupperna. 

Men där bibliotek i storstäder har specialisttjänster som jobbar med minoritetsspråk, mångspråk, webbkommunikation och den digitala klyftan ansvarar vi för allt. Där bibliotekarier i större kommuner får stöd av professionella kommunikatörer, är vi utlämnade åt våra egna kunskaper (inte ens kommunen har en allmän kommunikatör). Medieplaner, hbtq-handlingsplaner och andra policydokument skriver vi själva efter bästa förmåga. Att vara expert på allt kräver sin tid. 

Geografiska avstånd en utmaning

Som tur är ingår Dorotea i ett bibliotekssamarbete med sju andra inlandskommuner, V8-biblioteken. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att vi ibland blir avundsjuka när vi ser vad större kommuner kan erbjuda sina invånare. 

Vår barn- och ungdomsbibliotekarie är både skol- och folkbibliotekarie, och ska ge biblioteksservice åt en fjällskola sju mil från biblioteket. Det tar större delen av en arbetsdag att besöka fjällskolan och dess cirka 15 barn i årskurserna F-6. Inte minst om vi också passar på att besöka de yngre barnen på pedagogisk omsorg i Borgafjäll (tio mil från biblioteket). För oss känns det självklart att åka. De barnen har väl också rätt att ta del av biblioteksverksamhet? 

Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen.

Även om vi redan visste att det är livsviktigt för människor att ha tillgång till litteratur, blev detta än mer tydligt för oss under coronapandemin. Därför ville vi erbjuda hemleverans av böcker till alla riskgrupper i kommunen, inte bara dem vi enkelt kunde nå i Dorotea tätort. Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen. 

Eftersom ingen Boken kommer-verksamhet fanns på plats sedan tidigare skötte vi i början av pandemin bokleveranser till Borgafjäll i samband med privata resor dit. Nu kanske ni fackligt skolade hajar till – gott så – man ska inte jobba på sin fritid. Ingen har heller krävt att vi ska göra det. Men vi vill inte att man ska missgynnas för att man råkar bo i en fjällby. Jag som i mitt tidigare liv som stadsbo var stenhård i fackliga strider kring gränsen mellan arbete och privatliv kände plötsligt att det var viktigare att utgöra undantaget från regeln att all service läggs ned eller försvinner.   

Var finns engagemanget för glesbygden?

När reportern från Biblioteksbladet ringde passade jag på att berätta att kommunen faktiskt drog ned på en tjänst för tre år sedan, i samband med en större besparing. Då försvann även alla pengar för kulturarrangemang på biblioteket. Jag tyckte det var viktigt att nämna i sammanhanget, eftersom jag misstänkte att lokalpolitikernas motivation att satsa mer på biblioteket knappast skulle öka med statistik som visar att kommunen redan är ”bäst i landet” (låt vara enbart gällande bemanning). Sedan jag började jobba i Dorotea för två och ett halvt år sedan har jag återkommande brottats med tanken på hur jag ska kunna följa bibliotekslagen utan en krona till programverksamhet. 

Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna.

Frågan har ofta gjort sig påmind när jag sprungit eller åkt skidor i skogen under friskvårdstimmen (tänk, den har vi ändå kvar!). Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna. För min inre blick ser jag hur jag står framför dem ilsket viftande med bibliotekslagen och frågar hur det är tänkt att jag ska leva upp till den utan En Krona och har de tänkt på vilken positiv kraft biblioteket kan vara för invånarna och kulturen i en avfolkningsort om vi bara fick chansen och så vidare, och så vidare. 

När pulsen återgått till det normala brukar jag påminnas om att kommunpolitikerna väl sällan kan hosta upp mer pengar bara för att en bibliotekarie får ett utbrott eller två. Dorotea tar redan ut Sveriges högsta kommunalskatt (jo, även den ligan leder vi). Någon omfördelande regionalpolitik att tala om har vi heller inte att luta oss emot, för att inte tala om avsaknaden av rikspolitiker som på allvar engagerar sig för rimliga levnadsvillkor i glesbygd. 

Dorotea kommun i Västerbottens inland är Sveriges tredje minsta kommun sett till
antalet invånare (2 500). Drygt hälften bor i tätorten, där kommunens enda bibliotek
ligger.

Vitt skilda förutsättningar

Men ofta är det ju enklast att rikta ilskan mot dem som är närmast. Det är lättare att kasta en eftermiddagssur blick mot kommunledningen på väg hem från jobbet än att skälla ut de mer svårgripbara strukturer som Po Tidholm påminner om i boken Läget i landet (2017): 

I det nuvarande systemet, där kommuner bara får in löneskatter, missgynnas många landsbygdskommuner med traditionell näringslivsstruktur och stort externt resursägande. […] År 2014 var skillnaden mellan storstad och glesbygd 5,34 kr [i kommunal skattesats], och ändå räcker pengarna knappt till det som kommunallagen kräver av kommunen. En sjuksköterska i Vilhelmina får efter skatt ungefär 13 000 kronor mindre om året än en sköterska i Stockholm med samma lön, samtidigt som Dagens Nyheters ledarsida går i spinn över en höjning av skatten för höginkomsttagare på 200 kronor om året.

Joacim Hansson konstaterar i rapporten Folkbibliotek i glesbygd att förutsättningarna för folkbibliotek i glesbygd varierar samtidigt som ”laguppfyllelse sker trots ofta mycket små och ansträngda resurser”. Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag må ha låtit gnällig inledningsvis men faktum är att arbetet som bibliotekarie i en glesbygdskommun är bland det roligaste jag har varit med om. Min upplevelse är dock att tre tjänster är någon slags smärtgräns; färre kan vi inte bli om vi ska kunna bedriva kvalitativ biblioteksverksamhet. 

Statistik med begränsningar

Jag vill därmed också väcka frågan vad vi egentligen får ut av att jämföra kommuner av Doroteas storlek (2 500 invånare) med kommuner som har hundratusentals invånare eller fler. Berättar siffrorna något viktigt som jag missar, eller döljer de snarare den verklighet jag försökt beskriva ovan? Själv tror jag att om glesbygdens särskilda villkor fick ta mer plats, skulle det synliggöra behovet av ökad solidaritet och stärkt samverkan inom bibliotekssektorn. 

Alltihop handlar förstås också om den större frågeställning kring statistik i relation till bibliotekens uppdrag att jobba för likvärdighet och jämlikhet som Nick Johnson-Jones lyfte i bis 3/4 2016: ”Den nationella biblioteksstatistiken säger inte om man gör ett bra jobb”. Detta till synes enkla konstaterande önskar jag att såväl bibliotek som journalister ägnar några allvarliga tankar åt innan det är dags att diskutera KB-statistik nästa gång.  

Källor

  1. Hansson, Joacim (2019). Folkbibliotek i glesbygd – kunskapsläge och praktiska erfarenheter. Stockholm: Kulturrådet. Finns att hämta här: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-89225
  2. Högberg, Charlotte (2016). ”I Huddinge lyfts biblioteket med egenutvecklade statistikmetoder”. I bis 2016:3/4. Tidholm, Po (2017).
  3. Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror. Luleå: Teg Publishing.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Svensk självbild står i vägen för uppgörelse med rasism

Jag har saknat en bred diskussion om strukturell rasism i den svenska biblioteksvärlden. Därför läste jag Biblioteksbladets temanummer om Black Lives Matter med stort intresse. I denna text vill jag försöka bidra till ett fördjupat och fortsatt samtal om hur svenska bibliotek kan förhålla sig till rasism.  

Biblioteksbladets BLM-nummer (2/2021) hann knappt landa i brevlådorna innan tidningen fick berättigad kritik för att omslaget reproducerade våld mot svarta kroppar. Biblioteksbladet bad om ursäkt och tog bort illustrationen från den digitala utgåvan. På min papperstidning är den kvar. Varje gång jag tar upp tidningen tittar det dödliga våldet på mig. På sätt och vis påminner det hela om att rasism inte är något som snabbt går att radera eller avskärma sig från. Jag tror många önskar att det vore så. Att det räckte med att säga: ”Jag har tagit ställning mot rasism, jag är på rätt sida.” 

Skev självbild

De svenska bibliotekens självbild tas upp av flera medverkande i BLM-numret som ett hinder mot att ta rasism på allvar. Jag undrar om det är samma självbild som gör att Biblioteksbladet stundtals tenderar att fastna med blicken i USA? Tidningen lyfter förtjänstfullt fram relevant kritik mot svenska bibliotek vad gäller överrepresentation av vita och bristande förståelse för rasism, stereotyper och minoritetsstress – men jag saknar ändå vissa teman som i högsta grad hör till vår samtida, svenska bibliotekshistoria. 

För Kista ligger väl i Sverige? Där misshandlades fyra barn som rasifierades som icke-vita av väktare 2019. Ett av barnens mammor kommenterade händelsen i nättidningen Feministiskt Perspektiv: ”Vi flydde krig och våld för att våra barn ska slippa våldshandlingar …”. Samma år fick jag själv höra av en biblioteksanställd att papperslösa inte längre vågade komma till bibliotekets språkcafé av rädsla för att bli hämtade av polis.

Journalisten Martin Gelin beskriver i Biblioteksbladet hur amerikanska bibliotek har intagit en mer kritisk hållning till polisen i samband med BLM: ”Det kanske verkar märkligt i en svensk kontext: Varför skulle bibliotekarierna inte ringa efter polisen om de känner sig otrygga?”. 

Jag tror att han egentligen menar ”i en vit kontext”. Det finns många i Sverige som inte är trygga med polisen, både bland bibliotekens anställda och besökare. Även det är en svensk erfarenhet. 

Mångfald som strategi

I BLM-numret lyfts mångfald/representation fram som en viktig lösning på problemet med rasism. Inte utan orsak; svenska bibliotek behöver onekligen göra plats för fler kroppar, språk och erfarenheter. Men jag tror också vi behöver lyssna på de biblioteksforskare i exempelvis USA som försöker uppmärksamma mångfaldsdiskursernas baksida.

Enligt David James Hudson (2017) förstås till exempel ”mångfald” inom biblioteks- och informationsvetenskap som ett oföränderligt värde snarare än en historisk konstruktion. I enlighet med denna förståelse hyllar biblioteksvärlden den mångfald som olika ”racial identities” tänks bidra med, och gör mångfald till ett mål i sig – till Den Antirasistiska Strategin – samtidigt som dominansförhållanden och hierarkier görs till en icke-fråga. 

En angränsande problematik omgärdar det flitigt använda integrationsbegreppet. Liksom Milia Rahman Olsson som intervjuas i Biblioteksbladet konstaterade jag, när jag skulle skriva min c-uppsats, att det fanns lite skrivet om rasism, diskriminering och vithet inom svensk biblioteksforskning – desto mer om integration. Jag analyserade hur biblioteksvärlden använder begreppet integration och vad detta gör med förståelsen av rasism.

I min granskning av en delrapport till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration (2018) – fann jag att sättet integration förstås på osynliggör strukturell diskriminering och rasism. I korthet sker det när integrationsdiskurser skapar ett Vi- och Dom-tänk, där De Andra förknippas med problem, brister och omoderna värderingar medan det svenska, vita Vi:et förknippas med jämställdhet, hbtq-inkludering och antirasism. Ett flertal svenska forskare utanför B&I-fältet har visat hur den här typen av särskiljande upprätthåller rasism. 

Integration inte per definition antirasism

Jag ska ge ett exempel. Ett integrationsförslag i Kliv fram! går ut på att svenska bibliotek ska få hjälp av staten att anställa arabisktalande personer. Mellan raderna framställs detta som svårt för biblioteken i utgångsläget, därför föreslås staten göra det billigare för arbetsgivaren. Bibliotekens motprestation? Utbilda de som anställs i ”svenska värderingar”. Här hjälper alltså integrationsbegreppet till att ursäkta svensk arbetsmarknads behov av billig arbetskraft med Andras föreställt bristande värderingar. Samtidigt skymmer det effektivt sikten för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.  

Jag tvivlar inte på att vissa insatser som beskrivs i termer av integration – såsom språkcaféer (som jag själv numera jobbar med) – kan ha positiva effekter för både nya och gamla svenskar liksom för biblioteken. Men allt som beskrivs som integration är inte per definition antirasism. Om biblioteksvärlden ska ta itu med rasism måste vi också våga granska vad vi egentligen gör när vi sysslar med integration, vilka föreställningar vi upprätthåller, vilka berättelser vi tillåter/blockerar och vilken diskriminering vi ibland rättfärdigar. 

I Biblioteksbladets BLM-nummer nämner forskaren och konstkuratorn Temi Odumosu en annan viktig antirasistisk åtgärd: att närma oss vårt koloniala arv. Sedan min studietid, då vi läste om hur svarta uteslöts från amerikanska bibliotek på 1960-talet, har jag undrat över vår egen koloniala historia. Vilken roll spelade exempelvis biblioteken i den politik som nära nog utrotade flera samiska språk? Varför lärde vi oss inte under biblioteksutbildningen att Tornedalens bibliotek före 1957 inte fick förmedla finskspråkig litteratur i en trakt där majoriteten av de boende enbart talade finska (vilket finns beskrivet i Mer än ett språk – en antologi om flerspråkigheten i norra Sverige (2016))? Här finns mycket att göra för såväl forskare som lärosäten.

Välkommen neutralitetskritik

Avslutningsvis välkomnar jag att Biblioteksbladet i och med BLM-numret ger utrymme för kritiken mot idén om att bibliotek kan/bör vara ”neutrala” i förhållande till rasism och mänskliga rättigheter. Att vara neutral är att acceptera status quo eller, med andra ord, acceptera den strukturella rasism som det svenska samhället inklusive biblioteken präglas av. Neutralitet i den meningen är inte förenligt med våra åtaganden enligt bibliotekslagen och de lagar vi har att följa i övrigt. 

Även om jag instämmer i uppfattningen att svenska bibliotek inte har tagit tag i frågan om strukturell rasism på bred front, vill jag påminna om att det finns aktörer som har försökt lyfta de här frågorna tidigare (varav flera inspirerade mig i mitt val av uppsatsämne). Kanske är det återigen den där svenska självbilden som hindrat fler från att faktiskt lyssna? 2016 tog BiS fram ett antirasistiskt manifest med förslag på hur bibliotek kan arbeta mot strukturell rasism. Dokumentet baseras på bibliotekslagen och IFLA:s manifest. 

Intressant nog utmålade nyligen två forskare BiS som avskräckande exempel på politiska ”tjänstmannaaktivister” för att föreningen gör sådana saker. Jag undrar om de anser att det inte är politiskt att låta bli att ta ställning till hur makten är fördelad i samhället? Jag undrar också hur bibliotekens möjlighet att aktivt motarbeta rasism påverkas om detta arbete avfärdas som oprofessionellt och utanför bibliotekarieprofessionens ramar?

Karin Råghall

Källor:

Biblioteksbladet 2/2021, ”BLM-numret” 

Bibliotek i Samhälle (2016) Säg inte att rasismen finns någon annanstans – bibliotekens antirasistiska arbete. 15 mars. https://foreningenbis.files.wordpress.com/2016/03/bis-manifest-fc3b6r-det-antirasistiska-biblioteket.pdf (hämtad 2021-05-23)

Irani, Sholeh (2019) ”Järvabor efter misshandeln i Kista: ‘Alla barn är allas barn'”, Feministiskt Perspektiv. https://feministisktperspektiv.se/2019/01/29/husby/ (hämtad 2021-05-23)

Hudson, David James (2017) ”On ‘Diversity’ as Anti-Racism in Library and Information Studies: A critique”, Journal of Critical Library and Information Studies 1(1): 1-36. doi: 10.24242/jclis.v1i1.6

Råghall, Karin (2018) Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism. Kandidatuppsats, Sociologiska institutionen, Umeå universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1289374 (hämtad 2021-05-23)

Stenquist, Bjarne (2018) Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration. Stockholm: Kungliga biblioteket, Nationell biblioteksstrategi

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle (2021) Felaktig bild av BiS och förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel. 26 april. https://foreningenbis.com/2021/04/26/felaktig-bild-av-bis-och-en-forenklad-syn-pa-bibliotekspolitik-i-forskningsartikel/ (hämtad 2021-05-23)

Westergren, Eva och Åhl, Hans (red.) (2016) Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund: Studentlitteratur

Årets mest lästa texter!

Arbetsrätt, rasism och det digitala biblioteket var frågor som intresserade många läsare på vår hemsida under 2019. Men den text som berörde flest handlade om Barbro Bolonassos.

Barbro Bolonassos är död – Bibliotekssverige har blivit blekare

Vår vän, kollega och BiS-kamrat Barbro Steensby-Bolonassos gick bort under 2019. Lena Lundgren och Nick Jones skrev om hennes betydelse för oss och för bibliotekssverige.

Internet och bibliotekets närvaro

Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skrev bibliotekarien Tobias Nordberg i en väldigt uppmärksammad text.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tog upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Inskränkningar i konflikträtten berör även biblioteken

Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnade Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Tobias Willstedt

Missa inte nästa nummer av bis med tema rasism och dekolonisering!

IMG_0580

Foto: Karin Råghall

Nästa nummer av bis innehåller i vanlig ordning spännande material om bibliotek, kultur och samhälle. Denna gång ägnar vi särskild uppmärksamhet åt rasism och dekolonisering.

Ur innehållet:

  • “Det handlar om otroligt mycket mer än litteratur på samiska språk”
    Enligt flera rapporter är folkbibliotekens arbete med urfolket samerna otillräckligt. Nu ska Lycksele bibliotek ta tag i frågan.
  • “This is a project with no end”
    Hur kan biblioteken bidra till att dekolonisera universitetsutbildningarna? Karin Råghall har ställt några frågor till en engelsk grupp bibliotekarier som försöker göra just detta.
  • Svenskarnas bibliotek
    Idag är Sverigedemokraterna det dominerande partiet i ett antal kommuner. bis har granskat ett antal program, motioner, uttalanden och beslut som partiet ligger bakom för att undersöka hur Sverigedemokraterna vill påverka biblioteken.
  • “Det bidde en tumme”
    Det slutgiltiga utkastet till Nationell biblioteksstrategi har gått på remiss. Vad är bra, vad är mindre bra och vad saknas?
  • MIK omstrukturerar medvetandet
    Tobias Nordberg reflekterar över MIK, medvetande och litteraciteter. 
  • Recensioner
    Recensioner av Struktur men hur? och Masked by trust: bias in library discovery.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Bli medlem eller prenumerant redan idag för att få nästa nummer i brevlådan! En prenumeration kostar 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Text: Karin Råghall

”Spännande, kan du inte skriva en kort och enkel sammanfattning?” Så lät det ofta när jag berättade om min c-uppsats i biblioteks- och informationsvetenskap Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism – som blev klar i januari.   

Går det att skriva kort och enkelt om relationen mellan integration och rasism? Frågan dök åter upp i mitt medvetande när jag ett par månader senare satt i min lägenhet i ett majsnöigt Kraapohke/Dorotea och läste Nästa gång elden av James Baldwin. Boken gavs ut första gången 1963 i USA i en tid av intensiv politisk kamp mot rasism. Baldwin konstaterade då att han inte ville bli ”integrerad i ett hus som står i lågor” – han ansåg att Förenta staterna behövde göra upp med rasismen i grunden.

James Baldwin

James Baldwin, författare till Nästa gång elden. Foto Allan Warren CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en)

Baldwin beskrev också vita människors oförmåga att släppa föreställningen om att de äger något slags inneboende värde som svarta människor saknar. Den oförmågan lever och frodas även i dag, drygt 50 år senare. Tankefiguren finns till exempel (om än i en annan skepnad) mellan raderna i en rapport om bibliotek och integration som jag granskade i min uppsats.

I uppsatsen undersökte jag hur begreppet integration förstås och används i biblioteksvärlden. Vad menar vi när vi talar om integration? Vem ska integreras i vad och av vem? Vad är det vi föreslår för åtgärder när vi ska göra integration? Undersökningen tog sin utgångspunkt i att vi lever i ett samhälle genomsyrat av strukturell diskriminering och rasism. Detta har kartlagts av en rad forskare inom olika discipliner, som visat hur rasism och diskriminering regelmässigt sker på bostadsmarknaden, i arbetslivet, politiken, rättsväsendet, skolan, vården, kulturen – ja i hela samhället.

Berättelser och vittnesmål om rasism finns ju också på många andra håll, bland annat på bibliotek. Endast den som inte själv drabbas kan välja att blunda eller hålla för öronen. Jag tyckte inte det verkade vettigt att undersöka integration samtidigt som jag blundade eller höll för öronen.

Därför handlar uppsatsen om integration i ett rasistiskt samhälle.

För den som undrar hur jag gick till väga valde jag att granska en rapport som hör till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram. Bibliotek, segregation och integration – beställd av Kungliga biblioteket. Genom att granska en sådan text ville jag få en inblick i vilken världsbild människor på myndighetsnivå har gällande integration och rasism.

Jag var särskilt nyfiken på vilka bilder av Sverige och svenskhet som målades upp och vilka tystnader som gick att iaktta. Att fästa uppmärksamhet vid sådana saker hör inte till de mest hyllade vetenskapliga metoderna – icke desto mindre fann jag dem lämpliga för mitt projekt. För jag ville ju inte blunda eller stänga öronen (cred för denna inställning ska feministiska och postkoloniala forskare ha).

Begreppet integration definierades aldrig i den rapport jag analyserade. Men den övergripande innebörden var att ett Vi ska integrera några Andra i ett relativt problemfritt samhälle (åtminstone i ett samhälle som inte har problem med strukturell rasism).

Exakt vilka som ska integreras var inte heller helt klart, de beskrevs omväxlande med termer som asylsökande, nyanlända, personer med andra modersmål än svenska, flyktingar, utrikesfödda, utlandsfödda, personer med utländsk bakgrund, andra och tredje generationens invandrare, ensamkommande barn och boende i sämre ställda områden. Ett gemensamt drag var att de ofta sågs som ett problem eller en belastning för Sverige. Deras närvaro villkorades också på olika sätt. Till exempel genom en föreställning om att personer som invandrat till Sverige behöver vara ”lönsamma” för att få ett existensberättigande.  

De som ska integreras framställdes också som hjälplösa och förknippades med olika brister. Uppgiften för biblioteken blev här att inta en hjälparroll: biblioteken (som ofta blev synonymt med Vi:et eller svenskheten) kan hjälpa De Andra att komma ut från hemmen, navigera på en osäker bostadsmarknad och få ”rätt värderingar”.  

Jag ska ge ett exempel. I rapporten beskrivs hur ett folkbibliotek har rekryterat arabisktalande biblioteksvärdar. En av dessa avböjde att medverka vid ett arrangemang med en homosexuell konstnär. Utifrån denna händelse skapar rapportförfattaren en bild av att ”svenskar” per automatik ser sig som ”jämlikar med homosexuella och ickebinära” medan arabisktalande har omoderna värderingar. Denna problembild får sedan utgöra en förklaring till överrepresentationen av svensktalande, vita inom bibliotekariekåren – genom att arabisktalande framställs som ”svåra att anställa” med hänvisning till ”kulturskillnader”.

Några saker som inte ryms i ovanstående problembild är diskriminering av personer som rasifieras på arbetsmarknaden eller hbtq-personers faktiska situation i Sverige i dag (apropå ickebinära och andra transpersoners situation är SOU 2017:92 en bra källa att börja i).

De föreställningar och problembilder som rapporten för fram bygger på att vi stänger ögon och öron för forskning om rasism, erfarenheter av vardagsrasism och betydelsen av en migrationspolitik som hindrar familjer från att leva ihop och numera bygger på att anställningsbarhet snarare än skyddsbehov avgör om man får stanna i Sverige.

Enda gången rasism nämns i rapporten är i ett stycke om ett par oupplysta högerextrema individer och grupper på landsbygden. Rasismen placeras någon annanstans. Inte här hos oss. Inte på biblioteken. Åtminstone inte när vi pratar om integration.  

Om rapporten framställer integration som lösning på segregation, pekar min analys snarare mot att ett arbete mot segregation behöver fokusera på att motverka diskriminering, ojämlikhet och rasism. Vidare behöver biblioteken säkerställa att arbete ”för integration” inte osynliggör och/eller förstärker strukturell diskriminering och rasism. Detta innefattar med nödvändighet att problematisera ”svenskheten”. Den som fötts i Sverige och passerar som ”svensk” är inte per automatik jämställd, hbtq-vänlig och antirasistisk, punkt.

I Nästa gång elden uppmanar Baldwin sin brorson att lita till sina egna erfarenheter och inte låta sig begränsas av andras – framför allt vitas – föreställningar: ”Du är förlorad eftersom de i bästa fall endast kan ha att göra med dig som symbol eller offer men aldrig som människa.”

Att tänka på den meningen, prata om den med kollegor och bära den med sig kanske också kan vara en slags början för bibliotek(arier) som vill arbeta mot rasism i vårt samhälle.    

Uppsatsen

Läs mer