Kategorier
bibliotek nyheter politik rasism

”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?” 

Text: Karin Råghall

Oro, sorg och ilska är de känslor jag bär med mig efter de blåbrunas valseger, och jag vet att jag inte är ensam. Häromdagen samlades ett tiotal personer i Umeå när BiS bjöd in till antirasistisk samtalskväll i efterdyningarna av valet. Vad kan den politik som föreslås i Tidöavtalet få för konsekvenser för biblioteken? Hur förbereder vi oss på mer av det vi redan har sett i SD-styrda kommuner – där politiker velat detaljstyra verksamheten och hindrat anställda från att utföra bibliotekens lagstadgade uppdrag, nämligen att verka för en utvecklad demokrati och bedriva biblioteksverksamhet för alla? 

Civil Rights Defenders har granskat Tidöavtalet ur ett rättighetsbaserat perspektiv och konstaterar att ”[o]m avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen”. Värst kommer människor som rasifieras att drabbas. 

Oroande utveckling

Samtliga som deltog i BiS samtalskväll uttryckte oro inför denna utveckling. Vi vet att SD vill rensa landet på människor som de anser inte hör hit. Vi vet att de vill tysta människor, kulturutövare och medier som står upp för allas lika värde. Vi vet att de röda linjer som tidigare funnits hos andra partier gentemot SD har överträtts, en efter en. Inte ens Magdalena Andersson (S) som nu befinner sig i opposition verkar ha demokratiska reflexer nog att göra det enda värdiga: stå upp mot rasismen. 

Jag anser att biblioteken behöver välja vilken roll vi vill spela i den här samtiden. Hur utvecklar vi demokratin när de som styr vill montera ner densamma?

I dag mer än någonsin är det viktigt att vi står upp för allas lika värde och tydliggör för oss själva och andra att det är en förutsättning för att utveckla det demokratiska samhället. När de som ska leda landet bygger sin politik på kunskapsförakt och vill inskränka fri åsiktsbildning för såväl enskilda människor som bibliotek och public service, då måste vi bli ännu bättre på att ta demokrati och mänskliga rättigheter på allvar. När de blåbruna vill att offentliganställda ska jaga papperslösa måste vi ryta ifrån.

Vi kan inte gömma oss bakom missriktade föreställningar om att vara neutrala – vi ska inte vara neutrala till antidemokratisk politik. I takt med att rasismen normaliseras alltmer förskjuts också vad som anses vara neutralt. Nu behöver biblioteken välja väg: vill vi vara medlöpare eller försvara demokrati och bibliotek för alla? 

Inkludering del av bibliotekens uppdrag

För mig är svaret givet. Jag ser det som en del av vår profession. Vi har mängder av kunskap om varför inkluderingsarbete, läsfrämjande aktiviteter och medier på andra språk än svenska, hbtq-inkludering och normkritik – sådant som extremhögern ifrågasätter och i vissa fall hotar bibliotek för – är avgörande för att alla ska få möjlighet att bli delaktiga i samhället. Det som extremhögern utmålar som tjänstemannaaktivism ingår i själva verket i vårt uppdrag enligt bibliotekslagen, grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCO:s folkbiblioteksmanifest liksom kommunala styrdokument. 

Jag hoppas att biblioteksledningarna är tydliga gentemot sina anställda i dessa frågor. Ingen ska behöva tveka om det är förenligt med vårt uppdrag att bedriva antirasistisk och inkluderande biblioteksverksamhet. 

Avslutningsvis tror jag att det blir viktigt för biblioteken att hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi behöver försvara det demokratiska uppdraget mot påhopp från de blåbruna – oavsett om det kommer från politiker, koordinerade sociala mediedrev eller högerkonservativa forskare. Vi behöver diskutera hur vi bäst stöttar dom av oss inom biblioteksbranschen som blir utsatta för högerextrem påverkan och hot.

Granska oss själva

Samtidigt behöver vi fortsätta bedriva intern självrannsakan. På vilka sätt är vi en del av normaliseringen av rasism? Hur kan vi undvika att bidra till ett upprätthållande av de föreställningar om att människor går att dela in i ”vi och dom” som ligger till grund för rasismen? Varför tycks många av oss ha lättare att prata om integration än om antirasism och antidiskriminering? Varför brister vi fortfarande i vårt uppdrag gentemot nationella minoriteter och urfolket samerna? Hur ser vi till att hbtq-certifieringar blir mer än en engångsinsats? Hur säkerställer vi att papperslösa känner sig trygga att använda biblioteken? Hur gör vi för att förbättra arbetsmiljön för biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita? Är det rimligt att skrämma bort ensamstående föräldrar och deras barn med onödiga avgifter när de ekonomiska klyftorna ökar ytterligare? 

Det är några av de många frågor vi har att ta tag i. Jag tror att diskussionerna behöver utgå från konstaterandet att biblioteken inte står frikopplade från samhällets maktstrukturer i stort. Vi är inte antirasister by default. Inte heller bidrar vår verksamhet per automatik till att utjämna klyftor i tillgången till information, kunskap, läsning och kultur. Det krävs mer av oss än så och det tror jag att många är överens om.

Nu är tid att stå upp för det uppdraget på allvar. 

Kategorier
nyheter

På jakt efter det demokratiska uppdraget

Text: Karin Råghall

Vid middagsdisken efter en lång majdag i solen slår det mig plötsligt: I dag har vi utfört vårt demokratiska uppdrag. Med hjälp av en pinsmaskin!

Folkbiblioteken i Umeå deltog i en urfolks- och minoritetsfestival som pågick under tre dagar på Gammlia vid Västerbottens Museum. Vi for dit med vår bibliotekscykel och dukade upp böcker på de nationella minoritetsspråken, pyssel, en pinsmaskin och en förslagslåda. Pinsmaskinen visade sig vara den stora magneten. Två romska barn i 10-årsåldern var först ut och funderade på vad de skulle göra för pins. Dagen innan hade en person ropat ”de där jävla romerna” efter dem och min kollega föreslog: ”Ni kanske kan göra ett statement mot hatet?” 

Snart var produktionen i full gång. Barnen skapade pin efter pin med budskap som ”Låt romer vara romer”, ”Respektera oss!!!” och ”Lika värda”. Jag klippte runda mallar för glatta livet. Barnen berättade att de utsatts för liknande saker i skolan och den ena konstaterade med vad som kunde ha varit en tio år äldre röst att ”man blir van”. 

Abstrakt lagtext

Dagarna innan festivalen hade jag suttit på min kontorsstol och förberett mig inför en bibliotekskonferens där jag trodde att vi skulle få diskutera det demokratiska uppdraget. (Tyvärr uteblev diskussionen). 

Jag hade, för vilken gång i ordningen, läst lagtextens formulering om att biblioteken ska ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Många verkar åsyfta den meningen när de pratar om det demokratiska uppdraget. Jag har alltid tyckt att den är ganska abstrakt. Hur ska vi göra det, i praktiken? 

Visst, vi lånar ut böcker gratis och eftersträvar ett allsidigt bestånd där många åsikter och en bredd av perspektiv ryms. Vi försöker vara tillgängliga för alla. Tanken bakom bibliotekslagen är enligt dess förarbeten att människor med hjälp av biblioteken ska bli välinformerade, bildade individer med goda förutsättningar att vara delaktiga demokratiska medborgare. För att öka likvärdigheten mellan människor med olika förutsättningar ska vi särskilt prioritera vissa grupper. Jag vet inte hur er biblioteksvardag ser ut, men för mig är det inte alltid uppenbart att vi strävar mot just de målen. 

Demokrati och mänskliga rättigheter 

Runt pinsmaskinen föreföll det demokratiska uppdraget mer greppbart. Två barn fick redskap att uttrycka sin röst och bekräfta sitt värde. Några vuxna lyssnade. Med fina ord kan vi säga att detta påminner oss om hur demokrati hänger samman med mänskliga rättigheter. Det lockade mig att låta tanken stanna där. 

Några dagar senare träffade jag min kollega och vi pratade vidare om de romska barnen. Hon lyfte en fråga som sätter berättelsen om de goda bibliotekarierna runt pinsmaskinen i ett annat ljus genom att fråga: ”Var fanns de vuxna som höjde rösten när barnen blev utsatta?” 

Frågan påminde mig om de gånger jag hört rasistiska åsikter på bibliotek. Hur jag vid direkt tilltal argumenterat emot. Men hur jag vid ett tillfälle – när jag överhörde ett par tidningsläsare som pratade nedsättande om samer – låtsades att jag inte hade hört. Jag skäms över att jag inte gick dit och markerade. 

Viktigare än att gräva ner sig i skam är dock att fråga varför det inte var hundra procent självklart för mig att säga ifrån? En förutsättning för att alla ska kunna ta del av biblioteket är ju att människor kan lita på att dess anställda agerar när någons människovärde kränks. Varför är det då inte tydligt på alla arbetsplatser att det utgör en central del av vårt demokratiska uppdrag?  

Neutral till rasism?

En studie från 2018 av Johanna Rivano Eckerdal och Hanna Carlsson om styrdokuments betydelse i vardagen ger kanske en del av svaret. Forskarna har mött bibliotekarier som tolkar sådana situationer diametralt olika med hänvisning till samma demokratiska uppdrag:

Vi har tagit del av hur bibliotekarier reagerar när rasistiska eller diskriminerande åsikter uttrycks i biblioteket. Vi har träffat bibliotekarier som hävdar att de på grund av bibliotekets demokratiska uppdrag inte kan vara tysta i sådana situationer, men ser det som sin roll att inleda en diskussion eller dialog med den person som uttrycker antidemokratiska åsikter. Å andra sidan har vi träffat bibliotekarier som säger att de för att uppfylla sin yrkesroll att upprätthålla ett bibliotek öppet för alla, förblir neutrala och ofta tysta i sådana fall.

Jag försöker föreställa mig vad det innebär att vara neutral i förhållande till rasism. Var det vad jag gjorde när jag undvek att gå fram till tidningsläsarna? Skulle jag enligt samma synsätt ha stått tyst inför de romska barnens berättelse? 

Ju mer jag tänker på det, desto mer svårbegriplig framstår den hållning som låter antidemokratiska yttranden väga tyngre än människors lika värde. Brit Stakston, mediestrateg och numera styrelseledamot i Svensk biblioteksförening, skriver i rapporten Biblioteken som tankesmedjor? från 2021: ”statsmakten utgår ifrån principen om att alla är födda jämlika. Det är inte förhandlingsbart och är en utgångspunkt när man närmar sig demokratifrågorna.” Utifrån liknande tankegångar landar Rivano Eckerdal och Carlsson i att antidemokratiska yttranden förvisso ryms inom en demokrati, men att det ingår i bibliotekens uppdrag att aktivt bemöta dessa. De skriver: ”Med vår syn på demokrati som en process som ofta är konfliktfylld är dessa ageranden del av ett görande av demokrati.”  

Att skriva och publicera den här texten kan kanske utifrån de tankegångarna ses som en del av görandet av det demokratiska uppdraget. Jag vill att fler ska höra de romska barnens röster. Jag vill att fler ska påminnas om att rasismen finns i mångas vardag och behöver motarbetas med mer än fina ord som kan fyllas med vilken innebörd som helst. 

Utanför bibliotekets väggar

Att mötet runt pinsmaskinen skedde utanför bibliotekets väggar var för övrigt knappast en slump. Vi sökte upp en plats där våra prioriterade målgrupper befann sig. Under festivalen pratade jag med en man som är stammis på det bibliotek där jag jobbar till vardags. Han hade lyssnat på ett panelsamtal om ungas motstånd och drömmar och tyckte det var fint att höra att ungdomarna vågade säga sin mening. ”Vad sa de då?” undrade jag. ”De är trötta på att förklara sig hela tiden, de är trötta på ointresset från majoritetssamhället och den låga kunskapsnivån om våra rättigheter” sa han. 

Mannen relaterade de ungas berättelse till ett tryggt rum. En festival där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar uttalat stod i centrum. Ett rum där människor drack kokkaffe vid elden, lekte på finska, lyssnade på sagor på samiska och toner från Tornedalen, diskuterade försvenskningspolitik, såg barnteater på meänkieli och inspirerades av judisk konst.  

Ett uppdrag att diskutera

Min text började i en undran om vad det demokratiska uppdraget egentligen innebär. Jag fann inte något entydigt svar. Men det jag har läst, skrivit och erfarit leder mig till följande hållpunkter:

  • Det demokratiska uppdraget slutar inte efter bibliotekslagens ändamålsparagraf. Det innefattar bibliotekslagen som helhet liksom grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCOS:s folkbiblioteksmanifest (som kom ut i en ny version 2022). 
  • Det finns inget enkelt svar på vad uppdraget innebär. Det behöver tolkas, om och om igen. I vår samtid, präglad av ökad rasism, är det särskilt viktigt att biblioteken sätter allas lika värde i centrum. Biblioteken behöver stå upp för de människor vars liv och yttrandefrihet hotas som mest. 
  • En viktig del av uppdraget är att bjuda in till samtal om makt och jämlikhet – det vill säga kring förutsättningarna för människors demokratiska delaktighet. Samtal och möten är inte nödvändigtvis viktigare än medierna i sig, snarare möjliggörs de genom att vi samlas kring medier, berättelser, kultur och kunskap.
  • Det demokratiska uppdraget behöver ske i och utanför det fysiska biblioteksrummet liksom på och utanför nätet. 

Avslutningsvis vill jag poängtera det som flera forskare framhåller, att biblioteken behöver diskutera innebörden i det demokratiska uppdraget. Vi måste erkänna uppdragets komplexitet och föränderlighet, samt inse att det kan fyllas med helt olika innebörder. Därför är det också viktigt att bibliotekens ledningar skapar utrymme för arbetsgrupper att diskutera, ta ställning till och få kompetensutveckling inom demokratiuppdragets teori och praktik.  

Foto på tre pins med texten: "Låt romer vara romer".
Romer har under lång tid utsatts för fördomar och diskriminering. Barnen gör
motstånd på sitt sätt. Foto: Karin Råghall

Källor och tips på vidare läsning:

Ohlsson Dahlquist, Lisa (2019). Folkbildning för delaktighet: En studie om bibliotekets demokratiska uppdrag i en digital samtid. Lunds universitet: Avdelningen för ABM och digitala kulturer.

Rivano Eckerdal, Johanna & Carlsson, Hanna (2018). Styrdokumenten i vardagen: En undersökning av kulturpolitiska styrdokuments strategiska och praktiska betydelse för folkbibliotek i fem skånska kommuner. Lunds universitet: Institutionen för kulturvetenskaper.
Stakston, Brit (2021). Biblioteken som tankesmedjor? Förstudie om biblioteken och demokratiuppdraget https://utveckling.skane.se/publikationer/rapporter-analyser-och-prognoser/forstudie-om-biblioteken-och-demokratiuppdraget/ (hämtad 2022-08-21)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
hbtqi nyheter

Queerlit uppmanar till kollektivt detektivarbete

Text: Karin Råghall

Målet med projektet Queerlit är att skapa en databas för skönlitteratur med hbtqi-tematik och ta fram en tesaurus med nya ämnesord. I projektet jobbar bibliotekarier, litteraturvetare och biblioteksforskare tillsammans. Bibliotekarien Sebastian Lönnlöv, som bland annat gett ut bibliografin Hbtq: böcker bortom normen, är en av dem. 

– Sedan jag var 15 och började inse att jag inte var straight har jag velat hitta den här litteraturen. Det kommer ut mer och mer hbtqi-litteratur i dag, men det finns mycket äldre litteratur som fallit i glömska. Jag vill att fler ska få upp ögonen för allt som finns – och allt som inte finns, säger han. 

Foto på Sebastian Lönnlöv. Han ler.
För Sebastian Lönnlöv är Queerlit en dröm som går i uppfyllelse. Projektdeltagarna sökte pengar i flera år innan de till slut fick finansiering av Riksbankens jubileumsfond. Foto: Sanna Fogelvik

Ett problem för den som likt Sebastian Lönnlöv intresserar sig för hbtqi-litteratur är att det saknas heltäckande översikter och att ämnesorden är för allmänna. Med mer specifika sökord och en kraftsamling för att identifiera litteratur med hbtqi-tematik kommer Queerlit – som en ny deldatabas till Libris – att ändra på det. Hittills har projektgruppen identifierat över 1 500 titlar som ska ingå i databasen.

– Det är en ständig överraskning hur mycket som faktiskt finns, även i den äldre litteraturen, säger Sebastian Lönnlöv. 

Det finns dock luckor. Även om det i dag ges ut mer translitteratur än för tio år sedan handlar det, enligt Sebastian Lönnlöv, fortfarande om en försvinnande liten andel sett till utgivningen i stort. Han hoppas också på en större variation inom hbtqi-litteraturen – bortom det klassiska komma ut-mönstret – och tycker sig se att det är på gång åtminstone inom den engelskspråkiga litteraturen. 

– Det finns många queera berättelser som ännu inte är skrivna. Kanske delvis för att förlagen har förväntat sig en viss typ av berättelser. 

I Queerlits databas kommer det att finnas litteratur som innehåller vanföreställningar och stereotypa skildringar av hbtqi-personer. Sebastian Lönnlöv framhåller att det är svårt att undvika om man vill ha med äldre litteratur. Genom historien har negativa framställningar av hbtqi-personer varit en förutsättning för att alls kunna publicera böcker med hbtqi-tematik. Författare tvingades länge skriva olyckliga slut – eftersom queera liv inte fick framställas som något eftersträvansvärt. Andra gömde temat bakom ett tillkrånglat språk eller en anpassad form, såsom Djuna Barnes i klassikern Nattens skogar.

I den finlandssvenska romanen Kinesisk utflykt (1949) av Hagar Olsson anas en lesbisk kärleksrelation mellan raderna – och i dedikationen, för den som har känner till biografiska fakta om författaren. Foto: Sam Holmqvist

Negativa skildringar har en särskild relevans för Queerlit eftersom databasen primärt vänder sig till forskare. 

– För forskare är det såklart intressant att kunna undersöka hur stereotyperna såg ut, säger Sebastian Lönnlöv. 

En del av projektet handlar om att ta fram ett gränssnitt som ska möjliggöra mer specialiserade sökningar än vad som i dag är möjligt i Libris. Queerlit har fått pengar från Riksbankens jubileumsfond för att underlätta för forskare att hitta hbtqi-litteratur, men jobbar också för att databasen ska bli tillgänglig för fler.

– Vi försöker till exempel göra gränssnittet så användarvänligt som möjligt och våra ämnesord kommer alla Libris-bibliotek kunna använda i sina kataloger, säger Sebastian Lönnlöv. 

En utmaning projektgruppen står inför är att ta fram lämpliga ämnesord – som beskriver äldre litteratur på ett relevant sätt samtidigt som ämnesordslistan lämnar öppet för en fortsatt föränderlig begreppsbildning. Från och med maj 2022 kommer arbetet med ämnesord att börja synas i Libris. Efter projektets slut kommer KvinnSam vid Göteborgs universitet fortsätta arbetet med att lägga in och indexera ny litteratur. Men de kommer vara beroende av tips. 

– Stöter man på något som kan vara en queer skildring är vi intresserade. Vi hinner inte läsa allt och är beroende av människor som kan beskriva innehållet, så att vi kan skapa relevanta metadata.

Sebastian Lönnlöv upplever att det redan nu finns ett stort intresse för Queerlit. 

– Det är många som verkligen tar sig tid att bidra. Det är också så det någonsin kommer kunna bli någorlunda komplett, att alla som vet något delar med sig!

I dagsläget använder Queerlit sociala medier för att be om hjälp. När databasen är klar kommer det även finnas andra tipsfunktioner.

För att en bok ska vara aktuell för Queerlit ska det röra sig om skönlitteratur med hbtqi-tematik som helt eller delvis har publicerats på svenska eller något av de nationella minoritetsspråken. Boken ska också vara publicerad inom Sveriges gränser. Det kan även vara litteratur som översatts till svenska av författare som huvudsakligen är hemmahörande i Sverige. Värt att veta för den som vill tipsa är att även skildringar där hbtqi-tematiken inte tar någon framträdande plats – till exempel där en bikaraktär är en hbtqi-person – är av intresse.  

Facklitteratur ingår dock inte i databasen, främst av resursskäl. 

– Kanske kan vi söka mer pengar senare för att komplettera med sakprosa och översatt litteratur. Det skulle gå att utvidga hur mycket som helst, konstaterar Sebastian Lönnlöv. 

Queerlit
Vad: Queerlit är ett projekt som ska utveckla sökbarheten för skönlitteratur med hbtqi-tematik. Projektet drivs under 2021-2023 på Göteborgs universitet i samarbete med bland andra KvinnSam, Kungliga biblioteket och Queerrörelsens arkiv och bibliotek (QRAB).
Webbsida: queerlit.dh.gu.se 
Finansiär: Riksbankens jubileumsfond
Internationella inspirationskällor: Digital transgender archive (USA), IHLIA – LGBTI Heritage (Nederländerna), Skeivt arkiv (Norge)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner

Arkivens makt på agendan

Antologin Arkivism: en handbok vill göra plats för fler än överklassmän i historieskrivningen. Det är ett angeläget uppdrag! Boken ger tips på hur man kan hitta och lyfta bortglömda kvinnor i arkiven. Den uppmuntrar också läsaren att engagera sig i framtidens historieskrivning genom att dokumentera och arkivera sitt eget och andras liv, men även föreningars verksamhet. 

Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män.

Boken ges ut hundra år efter att kvinnor fick rösträtt i riksdagsvalen i Sverige. Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män. De flesta historiska källor om kvinnor är dessutom skapade av andra än kvinnor själva.  

Förutom att fylla arkiven med fler röster och perspektiv ger Arkivism exempel på hur man kan använda arkivens luckor och tystnader. Det har konstnären Katarina Pirak Sikku gjort i sin utställning  ”Nammaláhpán”, där hon granskat arkivmaterial från rasbiologiska institutet. ”Materialet jag arbetar med handlar förvisso om samer. Men det är inte producerat av samer. Så jag söker i mellanrummen”, berättar hon i en intervju i boken.  

En av bokens styrkor är just att den lyfter fram metoder för att utmana makten över historieskrivningen, såsom att arkivera saknade röster, ställa nya frågor eller lyssna på vad arkiven berättar genom vad som saknas i dem. Detta poängteras särskilt i bokens inledning och kan säkert bidra till att en och annan läsare känner sig manad att sätta igång. I bokens senare del finns konkreta tips på hur man går tillväga för att söka i arkiv, tolka arkivmaterial och själv skapa arkiv – liksom en överblick över arkiv i Sverige och vilka regler och lagar som styr dessa. 

Här finns alltså mycket matnyttigt och jag tror att boken kan ge värdefulla ingångar för den som är ny i arkivvärlden. Samtidigt önskar jag att den kritiska ansatsen – att finna och dokumenterade saknade röster – hade genomsyrat boken i än högre utsträckning. Jag tänker på det när jag läser tipsen på frågor till personer vars historia man vill dokumentera, där det till exempel förutsätts att alla har en mor och en far. Sådana frågor behöver justeras om man vill få fram berättelser om liv som avviker från normen. 

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad.

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad. Släkten kunde känna till hur det låg till utan att det någonsin nämndes. Hur ställer man frågor om sådant som inte har fått finnas? Hur tolkar man det som aldrig uttalas? 

Visst går det att läsa Arkivism som en inbjudan till att undersöka just sådana livshistorier. Men boken hade vunnit på att fördjupa den tematiken och på att ge mer utrymme åt de många intressanta röster som nu medverkar i korta, ofta upphackade intervjuer.    

Formen och tilltalet är antagligen valt för att vara lättsamt och inbjudande. Själv längtar jag efter en tydligare struktur, bättre bildhantering och författare som vågar lita på att jag som läsare kommer ihåg vad de redan skrivit. Det formmässiga valet att låta person- och föreningsarkiv löpa parallellt är inte heller hjälpsamt. Dock uppskattar jag att föreningsarkiv finns med, då de är nog så viktiga för en mer rättvisande historieskrivning. 

”Vi vet ofta hur det skrivs om många grupper. Vad som nästan alltid saknas är de egna berättelserna, dina berättelser. De spår och det källmaterial som finns är viktiga att samla in och bevara. Det är det som är arkivism.”(Ur Arkivism: en handbok, s. 138)

Med det sagt väcker läsningen av Arkivism trots allt ett ökat intresse för arkiv hos mig. Till vardags jobbar jag på folkbibliotek och boken får mig att fundera över varför arkiv behandlades så styvmoderligt under min utbildning till bibliotekarie. I folkbibliotekens samlingar har vi en mängd unika berättelser liksom lokal kännedom om intressanta levnadsöden, kanske ännu odokumenterade. Vi känner till lokala föreningar och kan vara en arena för muntligt berättande. Borde vi inte kunna samverka mer med arkiv? 

Jag tänker på när jag för något år sedan – i min roll som bibliotekarie – blev kontaktad av Doroteaupproret som ville ha hjälp att resonera kring var de skulle arkivera sina handlingar. Jag hörde mig för bland de institutioner jag kände till och vi landade så småningom i Folkrörelsearkivet i Västerbotten. En annan gång upptäckte jag att den i Dorotea välkända folkmusikern tillika riksspelmannen Sören Johansson inte fanns omnämnd på Wikipedia, så jag skapade en sida om honom (vilket underlättades av att jag hade gått en fortbildning om Wikipedia och att coronapandemin stundtals gav utrymme för den typen av arbete). 

Bibliotekens och arkivens möjligheter till liknande samverkan tycks mig i teorin oändliga. Frågan är i vilken mån sådana insatser synliggörs och anses värdefulla? Och hur påverkar folkbibliotekens krympande resurser möjligheten att arbeta med arkivfrågor? Skulle det behövas mer formaliserade strukturer för samverkan? Sådana frågor väcker boken i mig. Jag låter dem stå obesvarade – se det som en inbjudan till fortsatt diskussion eller en uppmuntran att utforska vad Arkivism väcker i dig.  

Karin Råghall

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Norrland

Glesbygdsvardagen bakom statistiken

Enligt den senaste nationella biblioteksstatistiken är Dorotea en av kommunerna med bäst bemanning. Bibliotekarien Karin Råghall frågar sig vad statistiken egentligen berättar – och vad den döljer. 

Text och foto: Karin Råghall

Borgafjäll/Buarkantjahke ligger tio mil från tätorten Dorotea/Kraapohke, där kommunens enda bibliotek finns

Det är en småhektisk dag i maj på Dorotea bibliotek i Västerbottens inland. En reporter från Biblioteksbladet har ringt, jag känner på mig att det gäller KB-statistiken. Vad har de nu hittat för siffra där vi sticker ut? 

Min aning visar sig stämma: enligt reportern har Dorotea och ytterligare någon kommun flest biblioteksanställda per invånare. När jag berättar att vårt bibliotek är ett kombinerat folk- och skolbibliotek uppstår oklarhet kring om vi fortfarande är bäst. 

”Hur många är ni som jobbar då?” undrar reportern. ”3,3 tjänster i kommunen”, svarar jag, och får för mig att reporterns dröjande ”jaha …” antyder att bäst i landet hade krävt något mer.   

Vår grundbemanning utan projektmedel är tre heltidstjänster. Dessa ska utföra allt som bibliotekslagen kräver – ja, ni vet – fixa demokratin, den fria åsiktsbildningen, kunskapsförmedlingen, läsfrämjandet, tillgängligheten, samverkan och den digitala transformationen. Precis som andra folkbibliotek ska vi såklart också ägna särskild uppmärksamhet åt de prioriterade målgrupperna. 

Men där bibliotek i storstäder har specialisttjänster som jobbar med minoritetsspråk, mångspråk, webbkommunikation och den digitala klyftan ansvarar vi för allt. Där bibliotekarier i större kommuner får stöd av professionella kommunikatörer, är vi utlämnade åt våra egna kunskaper (inte ens kommunen har en allmän kommunikatör). Medieplaner, hbtq-handlingsplaner och andra policydokument skriver vi själva efter bästa förmåga. Att vara expert på allt kräver sin tid. 

Geografiska avstånd en utmaning

Som tur är ingår Dorotea i ett bibliotekssamarbete med sju andra inlandskommuner, V8-biblioteken. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att vi ibland blir avundsjuka när vi ser vad större kommuner kan erbjuda sina invånare. 

Vår barn- och ungdomsbibliotekarie är både skol- och folkbibliotekarie, och ska ge biblioteksservice åt en fjällskola sju mil från biblioteket. Det tar större delen av en arbetsdag att besöka fjällskolan och dess cirka 15 barn i årskurserna F-6. Inte minst om vi också passar på att besöka de yngre barnen på pedagogisk omsorg i Borgafjäll (tio mil från biblioteket). För oss känns det självklart att åka. De barnen har väl också rätt att ta del av biblioteksverksamhet? 

Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen.

Även om vi redan visste att det är livsviktigt för människor att ha tillgång till litteratur, blev detta än mer tydligt för oss under coronapandemin. Därför ville vi erbjuda hemleverans av böcker till alla riskgrupper i kommunen, inte bara dem vi enkelt kunde nå i Dorotea tätort. Ord som tillgänglighet och likvärdighet får en särskild betydelse i våra trakter där kollektivtrafiken är nästintill obefintlig och tillgången till sociala sammanhang bitvis är klen. 

Eftersom ingen Boken kommer-verksamhet fanns på plats sedan tidigare skötte vi i början av pandemin bokleveranser till Borgafjäll i samband med privata resor dit. Nu kanske ni fackligt skolade hajar till – gott så – man ska inte jobba på sin fritid. Ingen har heller krävt att vi ska göra det. Men vi vill inte att man ska missgynnas för att man råkar bo i en fjällby. Jag som i mitt tidigare liv som stadsbo var stenhård i fackliga strider kring gränsen mellan arbete och privatliv kände plötsligt att det var viktigare att utgöra undantaget från regeln att all service läggs ned eller försvinner.   

Var finns engagemanget för glesbygden?

När reportern från Biblioteksbladet ringde passade jag på att berätta att kommunen faktiskt drog ned på en tjänst för tre år sedan, i samband med en större besparing. Då försvann även alla pengar för kulturarrangemang på biblioteket. Jag tyckte det var viktigt att nämna i sammanhanget, eftersom jag misstänkte att lokalpolitikernas motivation att satsa mer på biblioteket knappast skulle öka med statistik som visar att kommunen redan är ”bäst i landet” (låt vara enbart gällande bemanning). Sedan jag började jobba i Dorotea för två och ett halvt år sedan har jag återkommande brottats med tanken på hur jag ska kunna följa bibliotekslagen utan en krona till programverksamhet. 

Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna.

Frågan har ofta gjort sig påmind när jag sprungit eller åkt skidor i skogen under friskvårdstimmen (tänk, den har vi ändå kvar!). Vissa säger att de kommer på romanidéer när de motionerar, själv formulerar jag brandtal till kommunpolitikerna. För min inre blick ser jag hur jag står framför dem ilsket viftande med bibliotekslagen och frågar hur det är tänkt att jag ska leva upp till den utan En Krona och har de tänkt på vilken positiv kraft biblioteket kan vara för invånarna och kulturen i en avfolkningsort om vi bara fick chansen och så vidare, och så vidare. 

När pulsen återgått till det normala brukar jag påminnas om att kommunpolitikerna väl sällan kan hosta upp mer pengar bara för att en bibliotekarie får ett utbrott eller två. Dorotea tar redan ut Sveriges högsta kommunalskatt (jo, även den ligan leder vi). Någon omfördelande regionalpolitik att tala om har vi heller inte att luta oss emot, för att inte tala om avsaknaden av rikspolitiker som på allvar engagerar sig för rimliga levnadsvillkor i glesbygd. 

Dorotea kommun i Västerbottens inland är Sveriges tredje minsta kommun sett till antalet invånare (2 500).

Vitt skilda förutsättningar

Men ofta är det ju enklast att rikta ilskan mot dem som är närmast. Det är lättare att kasta en eftermiddagssur blick mot kommunledningen på väg hem från jobbet än att skälla ut de mer svårgripbara strukturer som Po Tidholm påminner om i boken Läget i landet (2017): 

”I det nuvarande systemet, där kommuner bara får in löneskatter, missgynnas många landsbygdskommuner med traditionell näringslivsstruktur och stort externt resursägande. […] År 2014 var skillnaden mellan storstad och glesbygd 5,34 kr [i kommunal skattesats], och ändå räcker pengarna knappt till det som kommunallagen kräver av kommunen. En sjuksköterska i Vilhelmina får efter skatt ungefär 13 000 kronor mindre om året än en sköterska i Stockholm med samma lön, samtidigt som Dagens Nyheters ledarsida går i spinn över en höjning av skatten för höginkomsttagare på 200 kronor om året.”

Joacim Hansson konstaterar i rapporten Folkbibliotek i glesbygd att förutsättningarna för folkbibliotek i glesbygd varierar samtidigt som ”laguppfyllelse sker trots ofta mycket små och ansträngda resurser”. Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag må ha låtit gnällig inledningsvis men faktum är att arbetet som bibliotekarie i en glesbygdskommun är bland det roligaste jag har varit med om. Min upplevelse är dock att tre tjänster är någon slags smärtgräns; färre kan vi inte bli om vi ska kunna bedriva kvalitativ biblioteksverksamhet. 

Statistik med begränsningar

Jag vill därmed också väcka frågan vad vi egentligen får ut av att jämföra kommuner av Doroteas storlek (2 500 invånare) med kommuner som har hundratusentals invånare eller fler. Berättar siffrorna något viktigt som jag missar, eller döljer de snarare den verklighet jag försökt beskriva ovan? Själv tror jag att om glesbygdens särskilda villkor fick ta mer plats, skulle det synliggöra behovet av ökad solidaritet och stärkt samverkan inom bibliotekssektorn. 

Alltihop handlar förstås också om den större frågeställning kring statistik i relation till bibliotekens uppdrag att jobba för likvärdighet och jämlikhet som Nick Johnson-Jones lyfte i bis 3/4 2016: ”Den nationella biblioteksstatistiken säger inte om man gör ett bra jobb”. Detta till synes enkla konstaterande önskar jag att såväl bibliotek som journalister ägnar några allvarliga tankar åt innan det är dags att diskutera KB-statistik nästa gång.  

Källor

  1. Hansson, Joacim (2019). Folkbibliotek i glesbygd – kunskapsläge och praktiska erfarenheter. Stockholm: Kulturrådet. Finns att hämta här: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-89225
  2. Högberg, Charlotte (2016). ”I Huddinge lyfts biblioteket med egenutvecklade statistikmetoder”. I bis 2016:3/4. 
  3. Tidholm, Po (2017). Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror. Luleå: Teg Publishing.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.