Bibliotekens etos är att tjäna

Frågan om bibliotekets idé eller djupaste betydelse fortsätter att söka sitt svar. Biblioteken har en unik uppsättning DNA, lätt att känna igen men vari består den?

Text: Lars Ilshammar

Alla människor är olika, ändå tillhör vi alla en och samma art. Så är det också med biblioteken. Det finns stora och små, lokala och centrala, kungliga och folkliga, specialiserat akademiska och alldeles vanliga vardagliga. Ändå är de alla väldigt lika varandra i sitt innersta. De delar mellan sig en unik uppsättning socialt DNA, som varje besökare har lätt att känna igen.

Man kan leta i definitioner och formella instruktioner efter bibliotekens väsen. Det tjänar tyvärr inte så mycket till. Allt man kommer att hitta är förmodligen allmänt högstämda ord som med viss variation talar om att bidra till kunskap, läsande, informationskompetens och det demokratiska samhällets utveckling – fri åsiktsbildning inte att förglömma.

Ingen kan gärna vara emot sådana välmenande ändamål. Men de befinner sig på en så hög och abstrakt nivå att de inte erbjuder någon tydlig vägledning för det dagliga livet på biblioteksgolvet. Inte heller är de särskiljande för just biblioteken. Även skolan och hela utbildningsväsendet har till exempel liknande uppgifter för att bära upp vad som kan kallas demokratins infrastruktur, liksom Public Service.

Att gå till historien och traditionerna ger inte heller mycket. Bibliotek har genom tiderna tagit på sig allt från att hålla sina samlade kunskaper strikt hemliga för att tjäna den enväldiga furstemaktens upphöjda egenintressen till att förmedla god litteratur till den behövande allmänheten (och undanhålla den dåliga, smutsiga). Biblioteken som furstespeglar eller smakdomare. Inte vill vi väl kännas vid sådant tankegods idag, eller ta det med in i framtiden?

Jag tror att bibliotekens innersta väsen, deras nukleus (kärna), snarare står att finna i den gemensamma dagliga praktiken, i en viss mentalitet eller stämning – ett särskilt mindset på modern svengelska. I den förståelsen handlar bibliotekens etos allra främst om viljan att tjäna, att låta sig utnyttjas och användas, att vara till nytta för andra inom kunskapens och bildningens vida domäner utan att räkna med något för egen vinning.

Bibliotekens centrala uppdrag blir på det sättet en trädgårdsmästargärning. Som en av upplysningens främsta och starkaste företrädare i nutiden ger biblioteken näring åt och upplåter en plats till människor som får växa fritt utan krav på motprestationer. Biblioteken vill tas i anspråk, erbjuda oss en fristad som en av de sista kvarvarande genuina allmänningarna i vårt marknadssamhälle.

När annan service har kommersialiserats, välfärden privatiserats, flyttat in på nätet eller försvunnit från lokalsamhället blir biblioteket på många platser inte bara samhällets öppna rum, utan det sista öppna rummet – en medborgarnas mötesplats och en välkomnande värmestuga för dem som saknar hem. Därmed sagt att biblioteken också villigt har låtit sig koloniseras genom att ta på sig nya uppdrag utanför de traditionella när behoven uppstår. Viljan att tjäna är stark.

Biblioteken är alltså den arena där vi inbjuds att söka kunskap och bildning utan att det kostar pengar, samtala och umgås fritt som medborgare och jämlikar, möta andra tankar och idéer i gemenskap i ett socialt rum. På biblioteken blir vi alla välkomnade, där behöver vi inte köpa något, där är vi inte kunder eller klienter. På biblioteken får vi helt enkelt tillåtelse att bara vara människor – något allt ovanligare i dagens klimat.