Felaktig bild av BiS och en förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel

En fråga dröjer sig kvar hos oss efter att ha läst forskarna Johan Sundeen och Roger Blomgrens artikel ”Offentliga bibliotek som arena för aktivism”, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordisk kulturpolitisk tidskrift (nr 2, 2020): tycker Sundeen och Blomgren att det är bra att bibliotekarier engagerar sig i den allmänna biblioteksdebatten och i bibliotekspolitiska frågor?

Som vi uppfattar det gör inte Sundeen och Blomgren i artikeln några anspråk på att empiriskt påvisa en ”tjänstemannaaktivism” inom bibliotekssektorn. De säger sig röra sig i en analys av föreställningar, idéer och diskussioner kring bibliotekets relevans och utveckling, som cirkulerar i ett delvis avgränsat (vi återkommer till det) forum, med föreningen Bibliotek i Samhälle och tidskriften bis som nav för sin datainsamling (se avsnittet ”Forskningsproblem och frågeställningar”). Sett i detta ljus kan man tycka att artikelns titel är halvbra satt, men den preciseras lite mer i undertiteln, ”En fallstudie av vänsterpolitisk biblioteksideologi på 1970- och 2010-talen”. Tyvärr finns det, som vi ser det, en vilja hos författarna till att återkommande uttala sig som om man också hade belägg för en biblioteksverksamhet och en bibliotekariekår som så att säga hotas inifrån. Hotet verkar bestå av självsvåldiga vänsterbibliotekarier som åsidosätter sin roll som tjänstepersoner – och demokratiska värden som yttrandefrihet, neutralitetsprincip och opartiskhet – till förmån för icke-önskvärda politiska agendor. Sundeen och Blomgren beskriver en ”aktivistisk” föreställning, som bygger på att ”verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer” råder.

Det är förstås både roligt och intressant för föreningen BiS att utgöra studieobjekt i en kulturpolitisk studie, men vi upplever tyvärr att författarnas framställning uppvisar stora brister, som får konsekvenser för vilka slutsatser som är rimliga att dra. Artikeln, som enligt Sundeen och Blomgren ”har både en empiriredovisande och [en] analytisk ambition”, är problematisk i båda dessa avseenden, särskilt i ett vetenskapligt sammanhang.

Citeringspraktiker och källhantering

För att börja i det förstnämnda, författarnas citeringspraktiker och källhantering är bristfällig. Det är svårt att känna igen sig i hur BiS beskrivs i artikeln. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilket material man har valt att lägga ner mest tid på. Blomgren och Sundeen har botaniserat i BiS utveckling från 1969 och framåt och lägger mycket energi på föreningens första decennium. Det intresset är förståeligt, men författarnas val att utesluta decennierna mellan föreningens första år och 2010-talet utelämnar en hel del förklarande historieskrivning. Urvalet av källor verkar medvetet valda för att understryka att BiS på 2010-talet utgör något slags exotisk, kuriös och potentiellt farlig rest från –68. 

BiS har ett program där föreningens målsättningar är tydliga. Det finns också officiella uttalanden och manifest från olika tidpunkter. Tyvärr verkar inte detta material vara så intressant för forskarna utan man plockar istället citat från tidskriften bis och föreningens blogg, som fungerar som öppna arenor för debatt, med uttalat högt i tak (alla skribenter i bis är inte nödvändigtvis medlemmar i föreningen, eller ens sympatisörer). 

Tidskriften bis har använts som ett forum för diskussion av många utanför BiS genom åren, men det är hur Blomgren och Sundeen använder materialet från BiS blogg som är det mest iögonfallande. BiS-bloggen har nästan 1700 inlägg och i bloggens policy (publicerad 14/12 2011) står följande: 

En av BiS viktiga uppgifter är att främja yttrandefrihet och föreningen vill ha i högt i tak på de sociala forum på webben som föreningen är aktiv på. Detta för att vi tycker att det är viktigt med debatt och opinion. Så delta gärna med kommentarer och kompletterande info.

Allt material som publiceras på bloggen signeras av skribenten, detta för att tydliggöra skillnaden mellan föreningens åsikter och den enskilda författarens.

Det finns helt enkelt en uppsjö av olika ståndpunkter representerade i bloggen. Vid olika  tillfällen använder sig Sundeen och Blomgren av kommentarer och texter från enskilda skribenter i bloggen på ett sätt som låter påskina att deras åsikter representerar föreningens åsikter. Detta är orättvist både mot föreningen BiS och mot de personer som nu utmålas som talespersoner för föreningen, i vissa fall enbart efter att ha kommenterat i ett öppet kommentarsfält. Exempelvis nämns Henrik Bylunds kommentar på ett inlägg från 2013 som ett exempel på ”urvalspolitiska ställningstaganden” från BiS medlemmar. Hans kommentar var en av många i en tråd där flera olika åsikter var representerade. Vissa av deltagarna var kända medlemmar i BiS och andra var det inte. I detta fall har man valt att lyfta fram en person som inte är känd från BiS-sammanhang framför flera kända företrädare – på inget sätt framgår det i tråden att Henrik Bylund har någon koppling till BiS. Handlar detta exempel om ett slarvigt misstag eller passar Bylunds citat för bra in på en tes forskarna vill driva? Vi hoppas på det första och påminner om att man bör vara källkritisk med sitt material när man forskar – kommentarer i ett öppet kommentarsfält bör behandlas varsamt i sammanhanget.

BiS efterlyser en fördjupad diskussion om urvalsarbete på bibliotek

I den mån programtexter och officiella uttalanden från föreningen tas upp är de i vår mening genomgående för selektivt citerade, på ett sätt som förvränger helheten och bortser från kontext som har betydelse för citaten. Ett exempel ur artikeln är följande, där Sundeen och Blomgren citerar BiS yttrande respektive remissvar till utredningen för den nationella biblioteksstrategin:

En organisation som under sin mer än 50-åriga existens återkommande har artikulerat kritik mot neutralitetsidealet är den socialistiska föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS). I ett yttrande från 2018 skriver BIS att: ”Idén om biblioteken som neutrala är komplicerad, ifrågasatt och utmanad.” Resonemang om medieurvalsfrågor som förs i förarbeten till förslaget om nationell biblioteksstrategi sägs vara naiva och idealistiska (Yttrande från BiS till Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi, 30/10 2018). I ett remissvar menar BiS att det föreligger en motsats mellan å ena sidan skrivningar om allsidighet, medvetna litteraturinköp och kvalitet, och å den andra neutralitet och frånvaro av censur (Remissvar från BiS rörande förslag till nationell biblioteksstrategi, 11/10 2019).

Till de neutralitetskritiska partierna i remissvaret hör en skrivning om negativa effekter av kritiska yttranden som Justitieombudsmannen (JO) riktat mot ett antal folkbibliotek (Remissvar från BiS, 11/10 2019).

Om man går till källorna ser man att båda de refererade BiS-dokumenten lyfter urvalsfrågorna som något som behöver diskuteras mer, bland annat i ljuset av då pågående politiska påtryckningskampanjer mot bibliotek och ibland mot enskilda biblioteksmedarbetare som fick motta privata hot. I Sundeen och Blomgrens återgivning framstår det som att texterna är blint emot neutralitetsprincipen, vilket inte är rättvist. BiS har i själva verket, i dessa texter och i andra sammanhang (exempelvis vår ”salong” 2018, då Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler och hovrättspresident i Svea hovrätt, medverkade), efterlyst en fördjupad diskussion av urvalsarbete på bibliotek, en komplex fråga som vi menar att professionen måste fortsätta diskutera.

För en läsare som har kännedom om de källor Sundeen och Blomgren väljer att använda sig av framstår deras artikel som ett ganska ostadigt bygge. Vi förstår förstås att Sundeen och Blomgrens artikel är utförd i en explorativ och diskuterande form, där forskaren gör ett urval av empiriredovisning av vikt för det man avser att diskutera. Men vi tycker återigen att det är rimligt att från två erfarna forskare begära en större varsamhet i sin källhantering än vad Sundeen och Blomgren ger prov på – både vad gäller isärhållandet av olika typer av källor och vikten av en ärlig återgivning av deras innehåll.

Biblioteksideal och analys

Om vi nu istället vänder oss till det som vi uppfattar som problematiskt i Sundeens och Blomgrens analytiska dimension. Forskarnas uttalade syfte är att ”studera och problematisera ideologiskt inflytande på uppfattningar om yrkesidentitet och yrkespraktik inom biblioteksvärlden i relation till gällande lagstiftning och professionens nationellt och internationellt uttryckta etiska yrkeskoder”. Man landar så småningom i slutsatserna:

Vi har identifierat ett antal aktivistiska föreställningar om bibliotekarieyrket, vilka på avgörande punkter skiljer sig från den byråkratiska och den professionsetiska yrkesförståelsen. Till dessa hör att bibliotek ska präglas av ideologiska övertygelser, att verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer samt att biblioteken ska vara instrument för det rättfärdiga samhället och särskilt tillvarata orättvist behandlade gruppers behov.

[…]

En övergripande slutsats av föreliggande framställning är att de kritiska fall som bland andra JO har intresserat sig för bör relateras till det teoretiska och analytiska ramverk rörande bibliotekariers yrkesidentitet som vi har presenterat. I kontrast till den byråkratiska, professionsetiska och entreprenöriella idealtypen, som alla tre inrymmer föreställningen om neutrala bibliotek och opartiska tjänstemän, bygger ett aktivistiskt bibliotekarieideal på strävan att befordra det goda och mota det onda i grind.

Vi menar att Sundeen och Blomgren missar något väsentligt i sin argumentation – biblioteken är redan förknippade med ett antal olika värden och ideologiska uppfattningar och det förs naturligtvis en politik kring deras roll som offentliga institutioner. Dessa värden, som inte sällan stöts och blöts emot varandra, innebär oundvikligen att biblioteken är förbundna med politik. Sundeen och Blomgren glömmer, i sin iver att sortera ut ”aktivistiskt” drivna biblioteksideal från ”professionsetiska”, ”byråkratiska” och ”entreprenöriella” sådana, att det inte bara är något slags udda, övervintrade proggare som exempelvis driver frågor om antirasism på bibliotek, frågor om mångspråk, frågor om mänskliga rättigheter, hbtq-inkludering, och så vidare. Det är i allra högsta grad även insorterat i den på olika nivåer styrande biblioteks- och kulturpolitiken, samt framskrivet i portaldokument från internationella biblioteksorganisationer som IFLA. Så här står det exempelvis i IFLA:s ”Core Values”, precis efter den punkt om informations- och yttrandefrihet som Sundeen och Blomgren citerar inledningsvis:

the belief that people, communities and organisations need universal and equitable access to information, ideas and works of imagination for their social, educational, cultural, democratic and economic well-being

the conviction that delivery of high quality library and information services helps guarantee that access

the commitment to enable all Members of the Federation to engage in, and benefit from, its activities without regard to citizenship, disability, ethnic origin, gender, geographical location, language, political philosophy, race or religion

(”More about IFLA”, https://www.ifla.org/about/more, 2019)

Eller för att citera svensk lagstiftning:

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

(Regeringsformen, 1 kap, 2  §)

Och specifikt för biblioteken i bibliotekslagen:

Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

[…]

Prioriterade grupper

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på

   1. de nationella minoritetsspråken,

   2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och

   3. lättläst svenska.

(Bibliotekslagen, 2, 4, 5  §§)

Man ska ej heller glömma 1974 års kulturpolitiska mål som gällde ända fram till 2009 och hade en stor betydelse för biblioteken och för föreningen under dess tidiga historia:

att medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,

att ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,

att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet,

att främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,

att i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,

att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,

att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs,

att främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

(Proposition 1974:28)

Lagar och dokument kan ändras och diskussion om etiska frågor och korrekt agerande som tjänsteperson avgörs självklart inte enbart av lagstiftning och manifest. Men dessa exempel visar framförallt hur svårt det är att beskriva BiS som en extrem organisation utan att samtidigt brännmärka hela biblioteksprofessionen och kulturpolitiken som extrem. Många av de frågor som BiS och skribenter i bis framför, diskuterar och argumenterar för är nämligen inte ”i förhållande till professionen externa idéer”, utan i allra högsta grad påbjudna i en professionsetisk diskussion såväl som i nationell och kommunal bibliotekspolitik. En seriös diskussion om svensk bibliotekspolitik och om rollen som tjänsteperson i det offentligas tjänst kan inte bortse från den här delen av bibliotekens uppdrag och roll, som alltså existerar parallellt med bibliotekens uppgift att bidra till fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och så vidare. De centrala demokratiska värden som behöver försvaras inom professionen och i bibliotekspolitik på olika nivåer är, hävdar vi, inte bara ett demokratiskt värde, utan flera.

Vem är aktivist?

Vi vill också påminna om de hot mot bibliotekens arbete med dessa frågor som är högst reella idag, vilket vi skrivit mycket om i bis. Några färska exempel handlar om hur Sverigedemokraterna agerat. Partiets syn på mångspråk blev särskilt uppmärksammat när Sölvesborg under 2019 skulle ta fram en ny biblioteksplan. Kommunen leds av ett samstyre där SD ingår som största parti. En biblioteksplan ska styra hur kommunens bibliotek bedriver sin verksamhet. I den finns det ett antal övergripande mål som biblioteksplanen ska sträva mot och som alltså ska vara vägledande för alla som berörs av den. Dessa mål är ytterst grundade på nationell lagstiftning. Med andra ord måste biblioteksplanen förhålla sig till bibliotekslagens prioriteringar – bland annat att biblioteken ska erbjuda litteratur på andra språk än svenska, något som SD ville ändra på. Rimligen är målsättningarna för biblioteksplanen någonting man inte tar sig för stora friheter med om man vill upprätthålla lagen. Kulturminister Amanda Lind uttalade sig kritiskt i Biblioteksbladet och andra menade att Sölvesborgs nya hållning i själva verket bröt mot bibliotekslagen. 

Sedan dess har det bara kommit fler exempel på hur Sverigedemokraterna eller andra högerextrema organisationer på olika sätt försöker begränsa bibliotekens verksamhet, helt utan hänsyn till rådande lagstiftning. I Växjö har SD motionerat för att biblioteket bara ska ha böcker på svenska och minoritetsspråk. I Svalöv beordrade den politiska ledningen att ett Facebook-inlägg om bibliotekets hbtq-certifiering skulle tas bort. I Täby gick den nazistiska organisationen NMR så pass långt att de hotade biblioteket för att de arrangerade sagostunden ”bland drakar och dragqueens”. I samma kommun ville SD stoppa ett författarsamtal som hade fokus på normer och hbtq-frågor.

Tyvärr finns det många fler exempel. Anser Sundeen och Blomgren att politisk organisering mot en sådan utveckling är klandervärd? Och anser Sundeen och Blomgren att exempelvis den tidigare bibliotekschefen i Sölvesborg, som protesterade mot en uppenbart främlingsfientlig detaljstyrning av den lokala bibliotekspolitiken på tvärs mot bibliotekslagen, eller de stolta, hbtq-certifierade bibliotekarierna i Svalöv, är ”aktivister”? Vilka biblioteksvärden anser egentligen Sundeen och Blomgren det legitimt att försvara?

Diskussionen fortsätter

Avslutningsvis kan vi bara beklaga den typ av dåligt underbyggda insinuationer om (vänster)-”politiserade” biblioteksinstitutioner som vi tyvärr tolkar Sundeen och Blomgrens artikel som. Vi är glada att bibliotekspolitik diskuteras, men med tanke på den befintliga hatsvans från höger som äter denna typ av berättelser till frukost, lunch och middag, och vars hot och hat, förutom att det är ett demokratiskt hot i sig, även drabbar enskilda tjänstepersoner inom bibliotekssektorn, efterlyser vi en något större varsamhet i diskussionen. Just varsamhet och noggrannhet i argumentationen är ju dessutom en akademisk dygd, som borde ligga Sundeen och Blomgren varmt om hjärtat?

För BiS del kommer vi att fortsätta arbeta för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsende till för alla. Vi hoppas att det är många forskare, biblioteksarbetare och medborgare som gör detsamma. 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Martin Persson, Tobias Willstedt, Lena Lundgren, Sofia Berg, Christian Forsell och Annelien van der Tang

Läs mer

• Offentliga bibliotek som arena för aktivism (Nordisk kulturpolitisk tidskrift)