Den vuxna och barnet

Text: Emma Karlsson

När jag gick i mellanstadiet var jag duktig i skolan. Jag ville också vara det, en av mina stora förebilder var Hermione Granger från Harry Potter-böckerna. Det var även så mina klasskompisar såg mig. Jag blev till exempel kallad för plugghäst, och trots att jag var en besserwisser av rang visste jag faktiskt inte vad det var först. Jag ville bara läsa.

Vi i klassen pratade ofta om vad vi ville bli när vi blev stora. Jag minns inte vad jag sa, men jag minns tydligt att andra sa till mig att jag borde bli bibliotekarie. Det var på något sätt symbolen för var en smart, men också introvert och läsande person, kunde hamna. Även om jag ville vara smart, vara som Hermione Granger, så förstod jag att det inte var bra att bli sedd som den som kommer bli bibliotekarie en dag. Inte när man är elva år och vill passa in.

Åren gick och jag vet att jag skrattade åt dessa minnen när jag sökte in till ABM-programmet i Lund. Jag tänkte på hur förnärmad jag hade blivit åt mina klasskompisars förslag då för länge sedan, och nu ville jag frivilligt ansluta mig till bibliotekariekåren. Nu visste jag att det var det yrket jag ville ha.

Vad jag däremot inte visste så mycket om när jag blev anställd för att bedriva barnverksamhet på en stadsdel i Lund, var hur man faktiskt bedriver barnverksamhet på ett bibliotek. När jag under första månaden skulle hålla en babyträff kände jag att jag inte riktigt bottnade i det. Barnverksamhet var mycket, mycket mer än jag lärt mig på utbildningen. Vad betydde vårt arbete egentligen?

Nu har jag arbetat några år. Barns läsning och språkutveckling har gått från något jag inte visste så mycket om, till det absolut roligaste jag vet. Det är både väldigt viktigt och roligt, ett privilegium att få jobba med. Men bara för att man brinner för något betyder det inte att det alltid blir rätt. Jag som barnbibliotekarie ställer mig alltid frågan om barnens perspektiv eller barnperspektivet. Får verkligen barnen komma till tals, eller är det hur jag som vuxen tolkar barnens vilja? Formar jag deras svar utifrån min egen världsbild? Min roll som vuxen är viktig. Jag ska vara en läsande förebild, och som vuxen behöver jag hjälpa till att tolka och leda samtalet kring läsningen. Jag får möta barnen i deras process. Jag ska leda dem, men vi tar reda på frågorna tillsammans. Det finns något fundamentalt demokratiskt, humanistiskt och kärleksfullt i sättet som vi människor lär oss bäst.

Det jag läser om hur barn bäst utvecklas i sin läsning visar på en syn på människans lärande som jag inte tycker reflekteras tillbaka från övriga samhället. I en vuxenvärld där mål ska uppnås, läsning på fritiden går ner och läsvanor och världsläget ändras snabbt är det lätt att bli instrumentell. Att tappa bort gnistan.

Jag kommer på mig själv med att bli väldigt rädd om barnen. Som ett exempel satt jag och några kollegor och diskuterade bokcirklar för barn häromveckan. I det samtalet fick jag en bild av hur jag själv använde böcker för att utforska känslor när jag var tonåring. Trots att mycket var jobbigt då, sökte jag efter fler situationer som skavde, som jag kunde spegla mig i, utmana mig i. Den bilden satt i skarp kontrast till den vuxna som jag ibland tycker mig ha blivit. Jag har blivit mer stängd, mer sluten. Där jag en gång kände nyfikenhet kan jag ibland känna att nu räcker det. Jag vill bara att allt ska bli bra. Jag har inte lika stor lust att söka fram det som känns, det som är jobbigt. Som vuxen har man nog av den varan än då. Men den stora faran där, är att lägga över sina känslor på barnen. Att tänka att de känner likadant. Att de har lika svårt att härbärgera de svåra ämnena och känslorna, fast de till och med ibland är bättre på det. Jag tänker mycket på det när jag diskuterar barns läsning med andra vuxna.

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt att jag som vuxen blir mer cynisk. Den akuta känslan som omger barnens läsning och därmed deras demokratiska rättigheter finns ju där hela tiden. Jag vill skydda dem från en värld som skär ner på skolbiblioteken. En vuxenvärld mer intresserad av sina egna konflikter och navelskåderi än att faktiskt se vad det är som gör skillnad för barnen. Patrik Lundberg beskriver det bra i sin artikel ”Nu är barns läsning en icke-fråga igen” i Dagens Nyheter från den 1 mars i år: ”Barns läsning är främst intressant när det finns något att kulturkriga om.” Han sätter fingret på att vuxna ofta vill lyfta upp barnkultur på de vuxnas villkor, och därmed missas viktiga frågor, såsom likvärdighet och delaktighet. När barnbibliotekarier och skolbibliotekarier lyfter gång på gång hur viktigt det är med läsningen, och att det ändå inte görs tillräckligt, då är det svårt att inte känna bitterheten krypa ännu lite närmre.

Det är snarare då det blir desto viktigare att inte vika ner sig, att inte bli instrumentell, att behålla den pedagogiska fingertoppskänslan och peka på forskningen, att visa hur vi bäst gör skillnad. När jag pratar om läsning för pedagoger och föräldrar på förskolorna i Lund brukar jag ofta hänvisa till Svenska barnboksakademiens 17 skäl för barnboken. Det är en guldgruva av anledningar till att det är fantastiskt att läsa. På senaste tiden har jag fastnat för nummer 15: ”Den höglästa boken är en mötesplats för barn och vuxna.” Just denna har jag velat höja till skyarna, kanske för att jag känt det behovet hos mig själv. Jag som vuxen kan möta barn i högläsningen, men jag får också möta mig själv som barn. Jag har fått återupptäcka min egen läslust, den jag hade när jag var elva och aldrig någonsin ville bli bibliotekarie, men läste varje ledig stund jag hade.

Bilderboken Här är alla andra av Mimi Åkesson och Linda Bondestam.
Foto: Emma Karlsson

Ibland glimtar det där mötet till. Som när jag får sitta på filtar på golvet och läsa, prata och skratta åt boken Här är alla andra av Mimi Åkesson och Linda Bondestam i fyrtio minuter med en kull av femåringar. När jag känner i hela kroppen att det är nu det händer. Det är den här stunden jag har jobbat för, att mötas genom boken. Vi pratar och pekar, vi förstår boken tillsammans. Jag är både vuxen och barn samtidigt, jag får ta del av barnens livsviktiga perspektiv. Jag lämnar det mötet med en känsla av transformation, att vuxenvärldens cynism inte når mig. Jag får ork att kriga för barns läsning ett tag till.