Kategoriarkiv: barn och bibliotek

Låt barnen njuta av böcker utan pekpinnar

Att läsa ska kunna vara både nytta och nöje borde vara en självklarhet. Men när det gäller barnlitteraturen är det inte alltid så självklart. Barnböcker har en lång tradition av att vara uppfostrande. Till den grad att det ibland kan verka som om det är svårt att komma bort från det pedagogiska, även i de skönlitterära barnböckerna. Vad är egentligen en barnbok? Och hur skapar vi böcker som speglar världen och breddar våra verkligheter, utan att skriva barnen på näsan?

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Illustration

Alla kan skriva barnböcker. Åtminstone kan det ibland låta så. Många pratar om att de vill skriva en barnbok. Kanske skriva ner de där sagorna som deras mormor berättade för dem när de var små, eller de där historierna som de själva berättade för sina barn. Eller om ett viktigt ämne, om något de har varit med om som det borde finnas en bok om.

Och många skriver också de här böckerna. Andelen egenutgivna böcker och böcker från hybridförlag, där författaren betalar för att få hjälp med delar av eller alla praktiska detaljer kring utgivningen, ökar i takt med att det blir enklare och billigare att producera böcker. Fler kan förverkliga sina författardrömmar, även om de blir nobbade av de stora förlagen, och vi läsare får fler böcker att välja mellan.

Jag har hittat flera guldkorn bland egenutgivningen. Böcker där jag inte kan förstå att de inte har blivit antagna av något etablerat förlag. Men tyvärr är de ganska få i sammanhanget. I mitt jobb stöter jag på alldeles för många böcker som har en ogenomtänkt formgivning, och som, om jag ska vara helt ärlig, saknar litterär klass.

Dessa problem är troligtvis inte unika för just barnlitteraturen. Jag tänker att det finns liknande tendenser inom vuxenboksutgivningen. Men det finns en stor skillnad här: vuxenböcker skrivs av vuxna för vuxna, barnböcker skrivs för barn av vuxna. Och ibland tycker jag att barnperspektivet saknas, att den vuxnes författardrömmar och vilja att lära barn något, går före boken och berättelsen som konstform.

De uppfostrande barnböckerna

De allra tidigaste barnböckerna som gavs ut hade i stort sett alltid ett uttalat pedagogiskt syfte. Det handlade om att lära barnen hur de skulle uppföra sig och hur världen fungerar. Böckerna var ett verktyg för att fostra välartade samhällsmedborgare snarare än konst och underhållning. Det var egentligen först 1945, när Lennart Hellsing debuterade och första böckerna om Pippi Långstrump och Mumin-världen kom ut, som det sedelärande började luckras upp och ge utrymme åt annat.

Men den fantasifulla underhållningslitteraturen slog inte helt och hållet ut de uppfostrande böckerna. Vissa perioder har de varit färre, och andra mer framträdande. Många av oss minns till exempel säkert, eller har åtminstone hört talas om, 1970-talets socialrealistiska och öppet politiska böcker. Dagens uppfostringslitteratur har inte en lika tydlig politisk agenda som under den perioden, men genren har inte helt dött ut. Tvärtom ges det än idag ut ganska många böcker som vilar på en pedagogisk grund, och jag tycker till och med att det går att se en ökning.

Var är barnperspektivet?

På årets Littfest i Umeå samtalade Annika Edlund med Gunna Grähs och Lennart Eng om bilderbokens betydelse och utmaningar. Rubriken på programpunkten var ”En fanfar för bilderboken”, vilket också är titeln på en bok om samma ämne. (1)

När jag för några veckor sedan tittade på en inspelning av samtalet (2) fastnade jag framför allt vid diskussionerna kring den pedagogiska aspekten inom barnlitteratur. Gunna Grähs och Lennart Eng var båda två överens om att barnlitteraturen borde skyddas från det pedagogiska. Barnbokens uppdrag att lära ut gör den till ett verktyg i första hand, och en konstform först i andra hand. Böcker som exempelvis Kaninen som så gärna ville somna saluförs som barnböcker när det i själva verket är ett hjälpmedel för vuxna bara maskerat som en sagobok för barn. (3)

Det är viktigt med ett barnperspektiv i barnlitteraturen. Det handlar inte om att sänka sig till barns nivå. Barn är kompetenta och behöver inte skrivas på näsan, däremot kan de ha andra behov än vuxna när det gäller vad som skildras och hur det presenteras. Att inta ett barnperspektiv är att tillmäta barnet kompetens och försöka se världen med deras ögon. Det borde vara självklart, men alltför ofta läser jag barnböcker där det verkar som om upphovspersonerna saknar en grundläggande förståelse för vad en barnbok egentligen är.

Barnboken som spegel och fönster

Varför måste det finnas ett underliggande syfte i barnböckerna? Om vi hela tiden fokuserar på det pedagogiska i barnlitteraturen riskerar diskussionen kring barnböcker fastna vid detaljer i innehåll, istället för att fokusera på det litterära och konstnärliga, menar Gunna Grähs och Lennart Eng. Det måste få finnas barnböcker som i första hand är underhållande och njutbara.

Jag skulle vilja lägga till att böcker inte heller behöver ha ett uttalat syfte för att kunna användas som utgångspunkt till samtal. Om så var fallet skulle vi knappast ha varken litteraturvetenskap eller litteraturkritik. Båda dessa bygger, åtminstone delvis, på att göra tolkningar och hitta underliggande budskap. Och även om det ofta är vuxenlitteraturen som är i fokus inom dessa områden, borde grunden rimligtvis vara densamma när vi pratar om barnböcker.

Vi behöver således inte böcker som beskriver exempelvis olika familjeformer eller socioekonomisk status för att kunna prata om det. Dock behöver vi böcker som innehåller en variation av familjer, bostadsort, sysselsättningar och så vidare, för att skapa möjligheter för alla barn att kunna spegla sig i de böcker som de kommer i kontakt med. Böcker ska vara både speglar och fönster, läsarna ska både kunna känna igen sig och komma i kontakt med andra verkligheter än sina egna. Och där är det så klart viktigt med olika perspektiv, mångfald och representation.

Normkreativitet i barnlitteraturen

Dagens barnböcker är fortfarande fyllda av onödigt många stereotyper. Ofta handlar det om sådant vi är så vana vid att vi vid en första anblick kanske inte ens märker det, men om vi går djupare in innehållet märker vi snabbt att det som ryms inom normerna är överrepresenterat. Nyligen uppmärksammades att det endast i fyra procent av barnböckerna i Storbritannien finns personer som inte är vita. Och det här är inte unikt för brittisk utgivning, samma mönster finns även i den svenska barnlitteraturen. (4)

Det finns mycket att göra när det gäller representation i barnlitteraturen. Men även om det är lång väg kvar så tycker jag att det går att se en något ökad medvetenhet när det gäller att uppmärksamma perspektiv utanför normerna. Bland de barn- och ungdomsböcker som ges ut går det att se en ökning av titlar som på olika sätt utmanar traditionella normer.

I våras kom tipsboken Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen ut på BTJ förlag. (5)  Bokens syfte är att presentera barn- och ungdomsböcker ”som på något sätt vidgar traditionella normer” med utgångspunkten att bidra till att alla barn och unga ska kunna känna sig inkluderade i de böcker de läser. De böcker som presenteras är utgivna eller tryckta mellan 2000 och 2017, och det finns allt från pek- och bilderböcker till ungdomsböcker.

Författaren, Maria Heimer, arbetar som utvecklingspedagog. För henne är det viktigt att ”förmedla barn- och ungdomslitteratur som utmanar traditionella normer och speglar samhället som det ser ut idag”. I boken lyfter hon fram att det finns olika sorters normbrytande böcker. I vissa böcker är det normbrytande inte huvudhandlingen utan finns bara med som något självklart i bakgrunden. Dessa böcker utvidgar normerna genom att låta det som annars kan upplevas som avvikande ta plats på liknande villkor som det som ryms inom normerna. Det finns också böcker som är mer problematiserande, där det normavvikande synliggörs och lyfts fram. Dessa böcker kan många gånger bidra till att befästa det normbrytande som avvikande snarare än tvärtom.

Olika normer

De böcker som presenteras i Heimers bok har delats in under åtta rubriker: Kropp- och funktionsnormer, könsnormer, etnicitetsnormer, familjenormer, sexualitetsnormer, socioekonomiska normer, genusnormer och övriga normer. Varje del inleds med en kort beskrivning av normen i fråga, och därefter presenteras ett antal böcker. Varje titel presenteras endast under en rubrik, men om boken berör flera normer nämns det oftast i sammanfattningen.

Författaren gör redan i inledningen klart att ambitionen inte är att täcka in alla normkreativa barn- och ungdomsböcker, och hon poängterar att det kan finnas fler böcker som hade kunnat vara med. Men trots detta innehåller boken ett stort antal titlar och merparten känns relevanta för sammanhanget. I de allra flesta fall är det uppenbart på vilket sätt böckerna kan bidra till att vidga normerna, tyvärr finns det dock exempel där det är mer otydligt.

Det är svårt att skriva om normer utan att kategorisera, men ibland kan den här sortens indelning stjälpa mer än hjälpa, vilket jag tycker att det gör här. Jag ställer mig väldigt frågande både till kategorierna i sig och hur de används. Jag har till exempel svårt att se skillnader mellan könsnormer och genusnormer på det sätt som de presenteras här.

Visserligen sägs könsnormer handla främst om könsidentitet och genusnormer mer om förväntningar kopplat till kön, men den uppdelningen känns inte helt genomtänkt. I min värld handlar även en persons könsidentitet handlar också om förväntningar, och inte enbart om att förhålla sig till det biologiska könet. Placeringen av titlar under respektive kategori gör dem dessutom ännu mer otydliga. Till exempel anser jag att Experimentet av Harald Nortun, Blompojken av Elias Stjärne Ericson och Anna Höglunds Att vara jag alla tre i första hand handlar om identitet. Ändå är de placerade under genusnormer.

Gränsen mellan normer är många gånger hårfin, och normer interagerar och samspelar. Vi gör dessutom olika tolkningar av vilka normer som är mest framträdande i en bok. Att placera varje titel under enbart en rubrik blir därför komplicerat, det märks även när det gäller andra titlar än de exempel jag nämner ovan. Ibland upplever jag att placeringen av titlar är väldigt godtycklig. Böcker om adoption och analfabetism hamnar till exempel under kropps- och funktionsnormer. Böcker om föräldrar om psykiska problem hamnar under familjenormer, där även böcker som vänder på barn- och vuxenroller tas upp. Under etnicitetsrubriken hamnar en titel om ett barn med rött hår och den avslutande delen om övriga normer innehåller fyra titlar som med fördel antingen hade kunnat flyttas in under andra kategorier eller tagits bort helt.

Hur skildras det normkreativa?

Både kvantitet och kvalitet spelar roll när det gäller representation. Bara för att en bok har ett normbrytande innehåll innebär det, som sagt, inte att den automatiskt bidrar till att vidga normerna. Med det i åtanke anser jag att en tipsbok som Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen borde fokusera mer på att berätta på vilket sätt böckerna kan anses vara normkreativa.

Tyvärr tar handlingen generellt, i mina ögon, alldeles för stor plats i presentationerna. Visst kan en beskrivning av bokens handling ge en tydligare bild av vilken sorts bok det är, men i ett sådant här material är det oftast andra saker som är mer relevanta. För mig är det till exempel underordnat att få refererat större delen av handlingen i Prick och Fläck är hemliga av Lotta Geffenblad, när det intressanta är att Prick och Fläck aldrig könsbestäms.

Många gånger hade beskrivningen av handlingen mått bra av att stramas upp och istället ge plats till att mer ingående visa på varför, och på vilket sätt titlarna är normbrytande. Det hade varit intressant att få veta mer om huruvida det normkreativa är ett genomgående tema eller bara är en mindre del, om det skildras i enbart text eller bild, eller i båda delar, och så vidare.

Det är också intressant att få veta hur det skildras. Författaren nämner ju själv i inledningen att det är stor skillnad på om det som avviker från normen problematiseras eller presenteras som något självklart, men ändå saknas den aspekten i stor del av titelpresentationerna. Att veta på vilket sätt en bok bidrar till att vidga normerna är viktigt för att kunna ge rätt bok till rätt person.

Nya böcker och nya perspektiv

Det ges ut otroligt många barnböcker varje år i Sverige (fotnot: Enligt Svenska barnboksinstitutet gavs det 2017 ut mer än 2500 barn- och ungdomsböcker, en ökning med 5 procent jämfört med föregående år, och 136 procent sedan slutet av 1980-talet. Läs mer på: http://sbi.kb.se/sv/Bokprovning/ ). Trots detta finns det en stark barnbokskanon med böcker som lever kvar år efter år. Lennart Eng kallar det lite skämtsamt för ”Beskow-konstanten”, de där gamla böckerna som, i likhet med Elsa Beskows över 100 år gamla böcker, verkar ha närmast evigt liv. Visst kan det finnas en anledning till varför vissa böcker fortsätter att läsas, men det finns en risk att vi väljer böcker av nostalgiska skäl, snarare än utifrån syfte och kvalitet.

En bok som “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” fyller en funktion när det gäller att lyfta fram nyare böcker. Många bibliotek kommer troligtvis att använda den här boken som arbetsmaterial när de sammanställer exempelvis temapåsar och boktipslistor, och den kan bidra till att fler börjar tänka kring och upptäcka de där normerna som finns runt omkring och påverkar oss hela tiden. Titlarna som presenteras är intressanta då många av dem är sådana som inte alltid lyckas slå sig fram bland Pippi Långstrump, Mamma Mu och andra klassiska barnboksfavoriter. “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” kan bidra till att ge utrymme till en ny generation böcker, böcker som dessutom ger andra perspektiv på verkligheten.

Många av de här böckerna kan fungera som utgångspunkt för samtal med barn kring frågor som kan vara komplicerade att prata om annars. De kan också bidra till att luckra upp gamla föreställningar om hur världen och vi som lever i den ser ut och fungerar. Det är viktigt att alla, speciellt barn och unga, har möjlighet att få spegla sig i litteraturen och vi kan också alla må bra av att läsa böcker som ger nya infallsvinklar och breddar vår verklighet.

Låt böckerna tala för sig själva

Läsning är ett utmärkt sätt att lära sig nya saker och ta del av verkligheter andra än den egna. Genom böckerna kan vi också få vår egen verklighet bekräftad, åtminstone de av oss som ryms inom normerna. De av oss som inte gör det får däremot leta länge för att hitta böcker att känna igen sig i, många gånger är det inte ens lönt att leta.

Det råder inga tvivel om att det behövs ett större mångfald när det gäller representation i barnlitteraturen. Men kanske bör den här processen i första hand ske utanför böckerna. Det är vi som är litteraturkritiker, boktipsare, författare, illustratörer och förlagsmedarbetare som behöver bli medvetna. Det är vi som behöver hitta strategier för att skapa inkluderande böcker för barn och unga.

Barnböcker ska inte alltid behöva ha ett bakomliggande syfte. Visst kan det finnas behov av böcker om så kallade “viktiga ämnen”, böcker som lyfter upp och problematiserar specifika frågor, erfarenheter och så vidare. Det kan vara relevant med fler böcker som beskriver hur det kan vara att sitta i rullstol, ha en förälder som är allvarligt sjuk eller vad det nu kan vara. Men målet måste ändå vara att alla personer självklart får ta plats i böckerna, utan att pekas ut som avvikande och annorlunda. Målet måste vara att även barnböckerna ska få vara njutning och underhållning.

Ta barnen på allvar. Låt dem få njuta av läsningen. Och låt barnböckerna få vara mer än bara pedagogiska redskap.

Noter

  1. Oscar K., Rhedin, Ulla & Eriksson, Lena (red.), En fanfar för bilderboken!, Stockholm, 2013.
  2. Länk till inspelningen: https://youtu.be/3ja0cS5X88g.
  3. Forssén Ehrlin, Carl-Johan, Kaninen som så gärna ville somna, Huskvarna, 2010.
  4. MeR Barnkultur, Låt barnboksutgivningen spegla våra svenska barn!, MeR Barnkultur, 2018-07-19. http://merbarnkultur.se/framtid/debatt/lat-barnboksutgivningen-spegla-vara-svenska-barn/.
  5. Heimer, Maria, Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen, 2018.

Läs mer

Barns och ungas läsning – ett ständigt problem

Sverige, Läsdelegationen (2018). Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. Stockholm: Norstedts juridik. SOU 2018:57.

Läsdelegationens betänkande. Omslag.

Barns och ungas läsning bekymrar många, av olika anledningar och med olika syften, och många insatser görs. Den Läsdelegation, som regeringen tillsatte 2016, har nu genomfört sitt uppdrag och lämnat sitt betänkande till kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Läsdelegationen har haft i uppdrag ”att samla aktörer runt insatser för barns och ungas läsning inom och utanför skolan med syftet att skapa mera likvärdiga förutsättningar för alla barn och unga att nå en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser”. Till ordförande utsågs Katti Hoflin, då stadsbibliotekarie i Stockholm. Delegationen bestod i övrigt av Nisha Besara, teaterchef för Unga Klara, Ulf Fredriksson, docent i pedagogik vid Stockholms universitet, Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, Lars Lagerbäck, fotbollstränare, Monica Widman-Lundmark, förbundssekreterare vid ABF, Martin Widmark, författare, och Johan Unenge, illustratör och författare.

Greppet har som synes varit brett. Det kan inte ha varit lätt för denna disparata grupp att hitta några nya infallsvinklar på ett område, som tidigare har ägnats så många avhandlingar, studier, kunskapsöversikter, undersökningar och projekt av olika slag, vilket är väl känt och dessutom framgår av den omfattande referenslistan. Man kan genast konstatera att betänkandet har sitt värde främst i att det ger en översikt över en stor del (dock inte allt) av det som gjorts. Kreativiteten har säkert också begränsats av att förslagen skulle läggas inom ”oförändrade kostnadsramar för den statliga kultur- och utbildningspolitiken”. De flesta förslagen är förstärkningar och/eller förtydliganden av sådant som redan pågår eller som har påpekats i andra utredningar, exempelvis av den nationella biblioteksstrategin. Det gäller behovet av bemannade skolbibliotek i alla skolor, vikten av tidig lässtimulans, föräldrar och andra vuxna som läsande förebilder och läsning på lov. Delegationen betonar att samverkan mellan olika aktörer måste stärkas och att fortbildningen för berörda yrkesgrupper bör utökas, allt ganska förutsägbart. Emellanåt kläcker delegationen ur sig rena självklarheter: ”Delegationen vill betona vikten av att alla elever, oavsett förutsättningar och behov, ges möjlighet att utveckla en fullgod läsförmåga.”

Några nya förslag lägger dock delegationen fram. Ett tydligt formulerat uppdrag till förskolor och fritidshem att arbeta med litteratur är ett sådant. Läsfrämjandelyft för bibliotekarier, lokala läsfrämjande ambassadörer för de nationella minoritetsspråken, ett nationellt samlande Läsråd, som kan fortsätta Läsdelegationens arbete och ett Läscentrum, som kan fungera som ett forskningscentrum, är andra mera konkreta förslag. Ansvarsfördelningen mellan dessa och Kulturrådet och KB är dock oklar. En affisch avsedd för BVC-mottagningarna har tryckts upp på flera språk. Några ”framtidsfrågor” pekas även ut: bland annat utökad undervisning för pedagoger och bibliotekarier inom relevanta områden (där saknas dock kunskap om barn- och ungdomsmedier!) samt forskning och kunskapsspridning. Delegationen lyfter också fram en viktig sak: att finansieringen för insatser och projekt är kortsiktig och att det behövs långsiktig eller permanent finansiering för läsfrämjande verksamhet. Hur detta ska gå till framgår inte.

Men biblioteken saknas

”Utanför skolan är biblioteken de enskilt viktigaste aktörerna i det läsfrämjande arbetet”, påpekas i direktiven till Läsdelegationen. Att de lokala folkbiblioteken och regionbiblioteken länge har arbetat läsfrämjande nämns också i översikten över pågående läsfrämjande arbete. Utöver detta är bibliotekens roll njuggt behandlad.

Det är en stor brist att delegationen har saknat någon ledamot med grundlig kunskap om bibliotekens mångåriga och omfattande insatser för att stimulera barns ooch ungas läsning, till exempel en representant för regionbiblioteken. Den enda biblioteksrepresentanten, Katti Hoflin, har stockholmserfarenheter och stockholmsperspektiv, och uppenbarligen ingen överblick över vad som har pågått och pågår runt om i landet. (Samtliga fokusgrupper har också genomförts på stockholmsskolor.) I den referensgrupp om elva personer, som delegationen har använt, har bara två folkbibliotekarier ingått. Det snäva perspektivet syns även i referenslistan. Där saknas till exempel Barnbibliotek och lässtimulans, Amira Sofia Sandins gedigna genomgång av 93 lässtimulerande projekt. Sandin skriver om barns och vuxnas syn på läsning, om barns delaktighet, om samarbete och utvärdering, aspekter som borde ha varit högst relevanta för Läsdelegationen, och som den också berör, men mycket ytligt. När det gäller barns syn på läsning finns också Åse Hedemarks redovisning av intervjuer med 100 tioåringar om deras syn på läsning och bibliotek, Barn berättar. Inte ens den åberopas trots att den hade kunnat komplettera delegationens fokusgrupper. Den andra delen av betänkandets titel, ”ett ansvar för hela samhället”, ingav andra förhoppningar. Den omfattande referenslistan, liksom delegationens aktiviteter, har en tung slagsida mot läsningen i skolan, trots att direktiven betonar både läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser och delegationen hade i uppdrag att dels samla insatser för läsning i och utanför skolan och dels ”beakta relevant forskning och beprövad erfarenhet och hämta inspiration från olika initiativ inom det läsfrämjande området i och utanför Sverige”.

Det ska bli intressant att se om något av Läsdelegationens blygsamma förslag kommer att förverkligas eller om den blir en av alla dessa utredningar som bara läggs till handlingarna, jämför med Barnkulturutredningens betydligt tyngre betänkande Tänka framåt, men göra nu, som den nya borgerliga regeringen 2006 kastade i papperskorgen.

Men en annan fråga är viktig att diskutera: Varför glöms biblioteken så ofta bort när barns läsning diskuteras? Bristande kunskaper i olika yrkesgrupper och samhällsfunktioner om vad biblioteken arbetar med? Dålig information från bibliotekens sida (dags för lite självkritik?) Ett uttryck för de problem med svag samverkan med BVC, förskola och skola, som upplevs av många bibliotekarier och som har beskrivits i flera studier och utvärderingar? Vem kan bidra till att lyfta fram bibliotekens läsfrämjande arbete bättre? Vad gör Svensk biblioteksförening till exempel?

Lena Lundgren

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57.

Hedemark, Åse (2011). Barn berättar: en studie av 10-åringars syn på läsning och bibliotek. Stockholm: Svensk Biblioteksförening. Tillgänglig på föreningens hemsida.

Sandin, Amira Sofie (2011). Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm. Tillgänglig på Regionbibliotekets hemsida.

Tänka framåt, men göra nu: så stärker vi barnkulturen. SOU 2006:45.

Läs mer

Vi behöver en riksbarnbibliotekarie!

Omslag på bis 2018:01. På omslaget en flyttlåda med daisyböcker.
Den pågående utredningen för en nationell biblioteksstrategi lider av en påfallande brist på barnperspektiv. Det menar Lena Lundgren, som i denna arikel från bis 2018:01 sammanfattar läget för barnbiblioteksutveckling i Sverige och lägger fram ett antal förslag för det kommande förslaget till biblioteksstrategi.

Utlånen av barn- och ungdomsmedier utgör ofta hälften eller mer av folkbibliotekens utlån och av det uppsökande arbetet är den övervägande delen riktad till barn. Några bibliotek fördelar sina personal-, lokal- och medieresurser i proportion till olika gruppers användning och enligt politiska prioriteringar men på de allra flesta bibliotek får vuxenverksamheten traditionellt huvuddelen av resurserna.

Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi har tyvärr inte heller noterat barnens användning av biblioteken, eller i alla fall inte ansett den vara värd en omvärldsanalys. Sekretariatet har samlat in mängder av texter och synpunkter och producerat ett omfattande underlag för ett kommande förslag till strategi, men barnen (förutom deras användning av skolbiblioteken) kan knappt spåras i materialet. BiS lyfte i sitt yttrande fram det som saknas i underlaget, bland annat barnverksamheten, snarare än att kommentera de texter som lagts fram. Att barnen saknas är desto mera anmärkningsvärt, i och med att FN:s barnkonvention föreslås bli svensk lag från och med den 1 januari 2020.

Sent omsider kallade sekretariatet till ett ”professionellt samtal om barn och bibliotek” på KB den 14 februari. Deltog gjorde ett tiotal personer från UR, Medierådet, bild- och medieforskning, författarna (Martin Widmark) och förskollärarutbildningen. Kerstin Rydsjö, tidigare adjunkt och biblioteksforskare vid Högskolan i Borås, och jag själv, Lena Lundgren, tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm, representerade folkbiblioteken.

Viktiga frågor

I inbjudan formulerades några frågeställningar:

  • Är det biblioteken som behöver barnen eller barnen som behöver bibliotek?
  • Vilken plats ges barnen i biblioteksrummet och vilken utveckling öppnas för dem?
  • Kan vi samtala utifrån barn i stället för biblioteksinstitutionerna?
  • Är biblioteken garantin för åsiktsfrihet och demokrati också för barn?
  • Barnkonventionens portalparagrafer säger att barn har rätt till lek, till utbildning, till att uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på – men var kan de debattera, diskutera, påverka, opinionsbilda?
  • Är biblioteket ett offentligt informations och kunskapscentrum för barn?

Utgångspunkten för diskussionen var en studie som Agneta Sommansson (tidigare UR) och Helena Danielsson (tidigare docent i bild- och mediapedagogik) arbetar med och som ska vara underlag för förslag som gäller bibliotekens barnverksamhet. Agneta och Helena har besökt bibliotek i olika områden i Södertälje, noterat sina intryck och pratat med personal och barn och de presenterade iakttagelser som de gjort.

Vi kunde konstatera att de hade många relevanta synpunkter, exempelvis på bristande barnperspektiv och bara enstaka spår av barns perspektiv. Men det var också tydligt att de inte var medvetna om de diskussioner som har förts bland barnbibliotekarier, konsulenter/utvecklingsledare och biblioteksforskare och det utvecklingsarbete som har gjorts de senaste tjugo åren.

På barns och ungdomars villkor

I slutet av 1990-talet upplevdes behovet starkt av en ny målsättning för folkbibliotekens barn- och ungdomsverksamhet. Den äldre var från 1974 och mycket hade hänt bland annat inom barnforskningen och medie- och teknikområdena och självklart också på biblioteken. FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och ratificerades av Sverige 1990 och Kerstin Rydsjö pekade i sin undervisning på Bibliotekshögskolan i Borås på Barnkonventionen som en nödvändig grund för barnbibliotekens utvecklingsarbete. Inspirerade av detta formulerade barnbibliotekskonsulenterna vid länsbiblioteken i Gävleborgs, Stockholms, Sörmlands, Uppsala, Västmanlands och Örebro län i början av 2000-talet utifrån Barnkonventionen ett manifest om barns rättigheter på biblioteken. På barns och ungdomars villkor markerade ett skifte från ett institutions- och biblioteksperspektiv till ett användar- och barnperspektiv och förankrades på biblioteken i hela landet. Det antogs som riktlinjer för barnbiblioteken av Svensk biblioteksförening 2003. (Det ska uppdateras under 2018.)

Ett stort utvecklingsarbete kom igång med studiedagar och projekt runt om i landet. Medvetenheten har höjts betydligt hos chefer och personal på biblioteken och mycket har hänt särskilt när det gäller barnperspektivet, men även barns perspektiv.

Mycket återstår dock att göra och som en röd tråd löper

  • bristen på tillgänglighet, svårigheten att nå alla barn
  • att barn inte prioriteras när det gäller biblioteksrummet, medieinköp och personal
  • att barns delaktighet inte utvecklas.

Diskussion och förslag

Sekretariatet har inriktat sig på sex viktiga områden, demokrati, tillgänglighet, utbildning, infrastruktur, digitalisering och läsning. Inom varje område ska hinder, utmaningar, möjligheter och problem (HUMP) identiferas.

Kerstin och jag såg två spår i frågeställningarna: ett användarperspektiv och ett demokratiperspektiv. Vi hade förberett oss med en sammanställning av nuläget och förslag när det gäller behovet av utbildning och fortbildning, forskning, digitala biblioteksresurser för barn, större tillgänglighet och samverkan. Vi överlämnade också texter och rapporter som vi tror kan komplettera Agnetas och Helenas studie och ge ett bra underlag för deras förslag.

Diskussionen blev intressant och deltagarna ställde frågor och bidrog med synpunkter, var och en utifrån sina specialområden. Flera vittnade om problemen att få till stånd samverkan mellan de olika professioner som arbetar med barn. Samverkan är nödvändig men den är sällan förankrad på högre nivåer och alltför ofta beroende av enskilda personers intresse och engagemang. Krav på samverkan bör skrivas in i alla relevanta lagar, förordningar och råd och anvisningar inom barnhälsovården, förskolan, skolan och fritidsverksamheten.

Ett område där samverkan fungerar någorlunda bra är det mellan biblioteken och BVC. Samarbete med BVC är också ett sätt att nå alla barn och deras vuxna. Det arbetet skulle kunna få större tyngd genom att avsnittet om preventivt språkligt arbete utökas på Rikshandboken i barnhälsovårds hemsida. Vi betonade att försöken med Bokstart måste föras ut i hela landet och permanentas. Krav på att redovisa hur biblioteken arbetar för att nå alla barn skulle kunna ställas i den nationella biblioteksstatistiken.

Forskning om barnbibliotek har hittills varit sparsamt förekommande men är nödvändig för en långsiktig utveckling. Exempel på sådan forskning är barns användning av bibliotek, biblioteksrummet som plats för barnen, barns och ungas delaktighet, bibliotekets roll för barns och ungas läsning och tillgång till tryckta och digitala medier, mångspråkiga familjers biblioteksanvändning, barns tillgång till och använd- ning av anpassade medier och metodutveckling inom biblioteken. Ett forskningsprogram med inriktning på barnbibliotek kan på uppdrag genomföras på någon av högskolorna/ universiteten eller i samverkan mellan dem.

Utbildning och fortbildning för barnbibliotekarierna diskuterades också. Det behövs både mer av barnperspektiv i grundutbildningen och möjligheter till fortbildning. Fortbildningen måste erbjudas i nya former som gör det möjligt för bibliotekarier i hela landet att delta. Utbildningarna och region- och länsbibliotek skulle kunna få i uppdrag att samarbeta om decentraliserade utbildningar. Möjligheter att delta i fortbildning tillsammans med andra yrkesgrupper måste också öppnas. Att delta i samma fortbildning kan ge en bra grund för samarbete.

Webbplats för forskning och fortbildning. Fortbilda sig kan man också göra på egen hand. Forskning, uppsatser, projektrapporter och utvärderingar, som nu är spridda på en rad olika webbplatser, bör därför samlas på ett ställe så att de blir lättare att hitta. För skolområdet finns Skolporten och KB eller något region- eller länsbibliotek kan få i uppdrag att skapa en liknande resurs för barnbiblioteken.

Biblioteken digitaliserades tidigt och har i de flesta fall en väl utvecklad verksamhet, både när det gäller egna resurser och när det gäller olika typer av service till besökarna. Men barnens behov har sällan prioriterats. Vi betonade att Barnens bibliotek måste bli ett nationellt ansvar och få en permanent placering och nansiering. Bibblix, en webbplats med e-böcker för barn, som utvecklats av biblioteken i Stockholm, Malmö och Katrineholm, måste kunna användas av barn i hela landet genom biblioteken.

Klargörande texter och definitioner har därefter skickats till sekretariatet. Under diskussionen kom också bristen på detaljerad och utvecklad statistik för barnbiblioteksverksamheten upp. Sekretariatet har därför fått ett material rörande statistik och taxonomier som jag sammanställt utifrån de projekt, som Regionbibliotek Stockholm arbetade med i början av 2000- talet.

En riksbarnbibliotekarie!

En strategi för den långsiktiga utvecklingen av barnbiblioteken är en absolut nödvändig del av det förslag till nationell biblioteksstrategi som ska läggas fram 2019 (ett utkast ska presenteras senare i vår). För att ge barnbiblioteken tyngd och visa samhällets tydliga markering av barnbibliotekens betydelse lyfter jag fram det krav som Svenska barnboksinstitutet tidigare har formulerat: inrätta en tjänst som riksbarnbibliotekarie på KB! Uppgifterna kan inriktas på samverkan på nationell nivå, måluppfyllelse, resursfördelning, statistik, metodutveckling, utvärdering samt initiering och spridning av forskning i vid mening.

Lena Lundgren

Länkar:

Prenumerera på bis

Köp enstaka nummer av bis

Nationell biblioteksstrategi – yttrande från BiS 2017