“Vi ser det hända varje dag – en växande människokärlek.” bis frågade en engagerad panel av biblioteksmedarbetare – Ulrica Nuottaniemi, Tommy Bildström, Athanaisos Patsias och Suzanne Edblom – som vittnar om att barnrätt verkligen är något biblioteken behöver fördjupa sig i.
Framgångsrikt barnrättsarbete på biblioteken Carin Collén, Regionbibliotek Västernorrland, berättar om hur folkbiblioteken i Västernorrland utvecklade sitt arbete med barnkonventionen. Athanasios Patsias, enhetschef på Malmö stadsbibliotek, beskriver hur en arbetsgrupp har skapat en modell för diskussionen och arbetet med resursfördelningen mellan barn och vuxna
“Skapa bättre verksamhet för unga går inte att göra på en höft” För ett par år sedan hade ungdomar i glesbygdskommunen Dorotea inget att göra. Dessutom mådde många dåligt. I dag har flera aktörer – däribland biblioteket – gått ihop för att vända utvecklingen.
Himmel över Oslo – ett besök på Deichman Bjørvika I bis nummer 2/2022 granskade Lena Lundgren barnavdelningen på centrumbiblioteket Ode i Helsingfors utifrån några frågor om barnperspektivet. Hon var inte imponerad. Nu har fyra svenska bibliotekarier tagit på sig barnrättsglasögonen under ett besök på nya huvudbiblioteket i Oslo.
Aktuell litteratur Recension av Litteraturens kraft: Erfarenheter av shared reading (2022) av Henrik Wig.
Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Ode har tre entréer, här den västra med återlämningsautomat. Foto: Ode
Text: Lena Lundgren
Helsingfors centrumbibliotek Ode (Oodi på finska) har hyllats av många och i alla tonarter. Och förvisso är det imponerande, som samhällssatsning, som byggnad med en fantastisk arkitektur och som manifestation av kreativitet, kultur och litteratur. Det har generösa öppettider och rymmer en rad lokaler för olika aktiviteter. Det är också mycket välbesökt.
Huset är disponerat så att entrévåningen är platsen för möten, med automat för återlämning av medier, de större evenemangslokalerna och restaurang/café. Andra våningen är vigd åt arbete med verkstäder, studior, spelrum och arbetsrum av olika storlekar. På tredje våningen återfinns vad som kallas Bokhimlen och Medborgarbalkongen. Våningsplanet presenteras så här på hemsidan:
På den översta våningen finns plats för avkoppling och återhämtning. Under det molnliknande taket kan man fly undan vardagens stress, ta en kopp kaffe och njuta av den fina utsikten som öppnar sig från Medborgarbalkongen. Denna våning har flest element för ett traditionellt bibliotek.
Barnavdelningen presenteras så här: ”Även Barnens bokvärld finns på den tredje våningen.”
Småbarnsavdelningen är välbesökt. Foto: Ode
Barnperspektivet
Men vad händer om man tar på sig sina starka glasögon och tittar på biblioteket ur ett barnperspektiv eller till och med ur barnets perspektiv?1 Jag tillbringade några timmar på Ode en eftermiddag i april och försökte se vad som erbjuds det besökande barnet. Mina iakttagelser gör inte anspråk på att vara heltäckande, jag fick exempelvis ingen insyn i programverksamheten, annat än att informationen var sparsam på hemsidan. Jag vet inte heller något om hur barn prioriteras när det gäller resurser för medieinköp och verksamhet. Det är alltså en ögonblicksbild jag ger, en bild som jag dock menar säger något om vad som faktiskt möter barnet vid besöket.
Jag utgick från följande frågor: Vilken information finns riktad direkt till barnet? Vad finns av vad en skulle kunna kalla barntilltal, alltså inslag av igenkänning, överraskningar och/eller ”roliga saker”? Hur är medierna exponerade? Vad syns av läsfrämjande arbete som utställningar eller skyltning? Finns spår av barns inflytande eller medverkan, exempelvis information om någon referensgrupp eller skrivarverkstad, en förslagslåda, barns tips om böcker eller redovisning av förskolebarns eller skolbarns projekt?
Liknande aspekter har jag tidigare använt i en studie av Rum för barn i Kulturhuset i Stockholm. Barnens bokvärld liknar Rum för barn såvitt jag förstår på flera sätt: Båda biblioteken vänder sig till stadens alla barn men har ett mindre antal barn i sitt upptagningsområde och fungerar mer som utflyktsmål än som vardagsbibliotek. De vänder sig också i första hand till de mindre barnen som kommer dit med sina föräldrar.
Barnens bokvärld
Ode har entréer från tre håll, vilket gör biblioteket lättillgängligt, trots den vidsträckta byggnaden. Väl uppe på tredje våningen möter jag en ljus och luftig rymd, i sanning en Bokhimmel! Barnens bokvärld upptar cirka en tredjedel av ytan och omfattar medier med informationspunkt, småbarnsavdelning, sagorum, ett stort evenemangsrum och Lekparken Loru (finska för ramsa). En barnvagnsparkering finns förstås och grundläggande service för barnfamiljer som toaletter med skötbord och möjligheter att värma barnmat. I närheten finns ett litet café.
Den stora mattan är inspirerad av Mumin‐figurerna. Foto: Lena Lundgren
Vad såg jag?
Biblioteket är alltså lätt att ta sig in i, även med barnvagn. Men jag hittade ingen information på entréplanet som visade var barnavdelningen finns, ingen rolig skylt, ingen figur som välkomnar barnet, ingen ”trollsvans” eller några Muminfotspår eller djurspår som leder upp till Barnens bokvärld på tredje våningen. Ingen särskild informationsbroschyr för barn fanns heller (jag frågade) och informationspunkten på barnavdelningen var vid mitt besök obemannad.
Småbarnsavdelningen, med mjuka lekblock, stor färgglad matta och skoförbud, var inbjudande och den mest välbesökta delen med många barn och deras vuxna. I evenemangsrummet pågick påskpyssel. Lekparken Loru består av trappor och stora sluttande trägolv i olika nivåer. Den sköts av en samarbetspartner som erbjuder bland annat ”Baby på bibban” och musikprogram för småbarn men vid mitt besök pågick ingen verksamhet där. Loru var därför i stort sett tomt men några barn klev i trapporna och sprang upp och ner för det sluttande golvet. Ett par föräldrar med spädbarn satt och pratade på den stora mattan, ett konstverk inspirerat av Tove Janssons figurer. Enligt ett anslag skulle en informationsträff om barnsäkerhet hållas senare.
Ett riktigt stort träd fångade blicken på barnavdelningen, dess hängen eller mobiler svävade dock högt över barnens huvuden. När det gällde ”roliga saker” lockades jag av den interaktiva digitala sagoväggen i evenemangsrummet, som jag hade sett på hemsidan, men den var inte igång när jag var där. Påskpysslet var traditionellt och anpassat till de minsta barnen. Pekböckerna fanns inte på småbarnens område utan i anslutande vanliga bilderbokslådor, där de små pekböckerna var svåra att få syn på. Det var dessutom omöjligt för småbarn att nå upp till dem. En pappa placerade, efter flera misslyckade försök att visa barnet böckerna, resolut ungen mitt uppe i en låda!
Inga tecken på barns inflytande
Medierna var överhuvudtaget traditionellt och lite håglöst placerade. Böckerna i bilderbokslådorna stod med ryggen utåt och de roliga bilderna på böckernas framsidor syntes inte. Jag kan förstå att Muminvärlden kan kännas utsliten i Finland men för en svensk besökare kändes det ändå märkligt att biblioteket inte använder sig av den möjligheten till igenkänning. Det enda inslaget med anknytning till Mumin, utöver en anonym hylla med glest med böcker, fanns i den stora mattan på Loru. Men bilderna på den var knappast identifierbara för barn utan förmodligen roligare för vuxna. Inga andra sago- eller bilderboksfigurer fanns på plats, varken som bilder, dockor eller skulpturer.
Böcker för de större barnen exponeras i bokställ i hyllorna men inga mer lockande skyltningar eller utställningar syntes till. Inga bilder eller symboler livade heller upp hyllorna. Jag hittade inga tecken på inflytande eller medverkan av barn i form av boktips, utställningar, projekt eller bokklubbar. Andra medier, som tidskrifter och filmer, var sparsamt företrädda och inte särskilt marknadsförda.
Pekböckerna är svåra att nå för småbarnen. Foto: Lena Lundgren
Ode för barn?
Att Helsingfors i centrumbiblioteket Ode har fått ett vardagsrum för ungdomar och vuxna med alla möjligheter till verksamheter, det är tydligt. Besökare satt överallt, ensamma eller i grupp med sina datorer eller annan utrustning. Men varför på biblioteket? Begreppet har fått en vidgad betydelse. Medierna spelar en mindre roll, medan mötes-, upplevelse- och aktivitetsfunktionaliteterna framstår som de viktigaste.2 Det framgår inte bara av disponeringen av byggnaden utan återspeglas också i presentationen på hemsidan. Kanske har ”bibliotek” en laddning av förväntningar, möjligheter och förhoppningar som skaparna av Ode vill utnyttja?
Men för förskolebarn och barn i mellanåldern gav Barnens bokvärld ett fantasilöst och torftigt intryck. Här syntes inget nytänkande, inga försök att levandegöra arketypiska eller nyare berättelser eller att ta vara på barnens kreativitet eller egna idéer och berättelser. Jag inser att de flesta Helsingforsbarn har ”sitt” bibliotek i bostadsområdena, eller kanske på det gamla biblioteket på Richardsgatan, och att programverksamheten i Barnens bokvärld, liksom på Rum för barn, är en viktig del. Men även som utflyktsmål hade jag väntat mig något mera av Ode. Barnens bokvärld kan säkert fungera för enstaka besök av vuxna med små barn och för läs- och biblioteksvana större barn men jag undrar om alla barn känner sig hemma och uppmärksammade här? Jag undrar också över om personalen och ledningen har försökt förverkliga barnperspektivet, eller för den delen barnets perspektiv, i utformning och verksamhet? Inga spår av ett sådant arbete kunde tyvärr skönjas vid mitt besök.
Fotnoter
Barnperspektivet innebär vuxnas uppfattningar om och tolkningar av barns behov och önskemål. Barnets perspektiv innebär barnets egen uttalade vilja och i olika gestaltningar formulerade uttryck.
Jämför tidigare stadsbibliotekarien i Malmö Elsebeth Tanks tankar om att ”bära ut böckerna och ta in författarna”.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Annelien van der Tang har tagit del av Svenska barnboksinstitutets årliga bokprovning och reflekterar över några specifika trender. Utgivningen av barn- och ungdomsböcker fortsätter att minska medan vuxenutgivningen ökar. Andelen översatta böcker har aldrig varit så låg i svensk barnbokshistoria som idag. I strävan efter att hålla kostnader nere och försäljningssiffror uppe påverkas mångfalden i svensk barnboksutgivning.
Text: Annelien van der Tang
I mars lämnade regeringen en skrivelse till riksdagen kring barns och ungas läsning, i vilken många av Läsdelegationens förslag föreslås genomföras. Regeringen gjorde bedömningen att det är angeläget att öka medvetenheten om att läsning och läsförmåga har stor samhällelig och individuell betydelse. Regeringen bedömde bland annat att läsförmågan ska förbättras, att fler än i dag regelbundet ska ta del av både fack- och skönlitteratur. Alla i Sverige oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar, ska ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet. Med dessa nationella mål i bakhuvudet lyssnade jag på årets Bokprovning som anordnades av Svenska barnboksinstitutet.
Är vi på väg mot att strömningstjänster av ljudböcker ersätter föräldrarnas röst?
Jag vill gärna reflektera kring ett antal trender:
Vi ser en ökning i utgivningen av digitala ljudböcker för barn. Siffrorna visar också en slående hög utveckling avseende antalet lyssningar. Pandemin, med hemmasittande barn, är säkert en av flera bakomliggande orsaker till denna stigande siffra. Det är intressant att ställa sig frågan om det digitala lyssnandet har ersatt högläsning av föräldrar på hemmaplan. Andelen föräldrar som ägnar sig åt läsaktiviteter med barnen är lägre i Sverige än i många andra länder. Föräldrarnas högläsning för sina barn har minskat under de senaste decennierna. Är vi på väg mot att strömningstjänster av ljudböcker ersätter föräldrarnas röst?
Årets upplagor av barn- och ungdomsböcker har minskat med 8 % och det är tredje året i rad som utgivning av barn- och ungdomsböcker i tryckta format minskar. En av de tydligaste trenderna är att andelen översatta böcker aldrig varit så låg i svensk barnbokshistoria som idag, en minskning med 15 % av antalet översatta titlar. Vi ser sedan 2010 en nedåtgående trend. En del av förklaringen kan vara att svenska författare säljer bra och håller en hög kvalitet. Det är lättare för förläggare att hålla kontakt med svenska författare. En annan förklaring är att översättningen innebär en extra kostnad. Barn- och ungdomslitteratur fungerar som ett fönster mot världen och som en spegel mot en själv. Bokutgivningen bör präglas av mångfald. Frågan är hur alla som arbetar med läsfrämjande kan påverka en sådan negativ trend? Det är en fråga som bör diskuteras brett!
Vi ser samtidigt en motsatt trend när det gäller vuxenböcker, antalet titlar fortsätter att öka, även antalet översatta titlar ökar stadigt. Hur kommer det sig att det finns en så stor skillnad mellan vuxen- och barnutgivningen? Det är svårt att till exempel uppnå lönsamhet i utgivning av ungdomsböcker (en minskning med 21 %) och översatta böcker och det är svårt att nå ut med titlarna. Mattias Fyrenius, förlagschef på Bonnier Carlsen, anser att barnbokens synlighet och berättelsens fönster är betydligt mindre hos den fysiska bokhandeln och hos nätbokhandeln än fönstret för vuxenböcker. Barnlitteraturens fönster behöver stärkas även på skol- och folkbibliotek.
Bokprovningens logotyp
I Nederländerna ökade utgivning, försäljning och utlåning av bilderböcker när biblioteken implementerade Bokstart för åtta år sedan. I Sverige ser vi i år en minskning av utgivning av bilderböcker med 11 %, allt medan Bokstart implementeras i Sveriges kommuner.
I mitt hemland Nederländerna finns det sedan 1980-talet en stark samverkan mellan bibliotek, förlag och bokhandel, utifrån idén om att läsaren är den gemensamma nämnaren. Om man har köpt en bok eller lånat den på bibliotek är av mindre betydelse. I Sverige finns det mer vattentäta skott mellan bibliotek och bokhandel utifrån tanken (tror jag) att varje utlånad bok är lika med en icke såld bok. Om bibliotekarier, bokhandlare och förläggare tillsammans, sida vid sida skulle verka för ett läsande samhälle med ökad tillgång till böcker skulle det kasta nytt ljus över lönsamheten i barnboksutgivningen. I Nederländerna ökade utgivning, försäljning och utlåning av bilderböcker när biblioteken implementerade Bokstart för åtta år sedan. I Sverige ser vi i år en minskning av utgivning av bilderböcker med 11 %, allt medan Bokstart implementeras i Sveriges kommuner. Det som jag vill ha sagt är att det i slutänden lönar sig om bibliotek, förlag och bokhandel samarbetar.
Källor
Bokprovning 14 april 2021
Vad hände i utgivningen 2020? Statistik, teman och analyser / Kajsa Bäckius
Wikberg, E. (2021). Bokförsäljningsstatistiken Helåret 2020. Stockholm: Svenska Bokhandlareföreningens Service AB och Svenska Förläggareförening Ek. för.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Hur kan barnbiblioteken stärkas? Forskare, utvecklingsledare och bibliotekschefer svarar. Barnbiblioteken måste få sin rättmätiga andel av satsningarna när kulturministern lägger fram sitt förslag till en nationell biblioteksstrategi för riksdagen.
Text: Lena Lundgren
Illustration: Eleonor Pavlov
Barnbiblioteken har behandlats mycket njuggt i det slutgiltiga förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare. Det speglar ett torftigt förarbete. Av alla de rapporter, dialogmöten, föredragningar, samråd och diskussioner, som arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi initierade och redovisade, och som utgör grundmaterialet för förslaget, handlade bara en direkt om barnbibliotek. Den studien genomfördes och publicerades i sista stund och var mycket bristfällig. I remissvar, under föredragningar och möten hade ändå barnbibliotekarier, bibliotekschefer och forskare påpekat, att eftersom barnverksamheten på de flesta folkbibliotek utgör hälften av verksamheten så måste barnen få sitt eget avsnitt med strategiska förslag som kan föra utvecklingen framåt.
Införandet av FN:s barnkonvention som svensk lag 2020 understryker behovet av en genomtänkt satsning på barnbiblioteken. (Skolbiblioteken har fått stor uppmärksamhet i utredningen och får förhoppningsvis del av de strategiska satsningarna.) Frågan är om den sista remissrundan, den till kulturdepartementet, kommer att medföra att den nationella strategin, i sin slutgiltiga form, tar ett mera resolut grepp om verksamheten för barn och unga?
Vad anser spetskompetensen?
Rapporten Biblioteken behöver barnen – behöver barnen biblioteken? kom alltså inte med något intressant material som kunde föra diskussionen framåt. Jag ska emellertid inte gå in på den här. I stället ska jag redovisa en enkät som jag nu, inför arbetet med bis jubileumsnummer och för att få fram mera välgrundade synpunkter, har riktat direkt till ett antal personer som är betydelsefulla för barnbibliotekens utveckling. En liknande, men mera genomarbetad, kunde ha genomförts av arbetsgruppen. Det är en blygsam undersökning, som dock pekar ut några viktiga strategiska huvudspår.
Frågorna som jag ställde till utvecklingsledarna vid läns/ regionbiblioteken samt några forskare och bibliotekarier, totalt 33 personer, var: Vad tycker ni behöver göras på nationell nivå för att stärka och utveckla barnbiblioteken? Vilket uppdrag tycker ni ska ges till KB gällande barnverksamheten om och när KB kommer att få ”ett tydligare uppdrag att stödja hela biblioteksväsendet” (s. 32 i förslaget)? Jag bad om korta reflektioner utifrån respondenternas uppdrag och erfaren- heter. Svar kom in från 12 personer, vilket jag betraktar som bra, med tanke på det informella sammanhanget. (Ett stort tack för svaren!) Jag redovisar de förslag som handlar om den nationella nivån och sammanfattar dem under några huvudpunkter. Mina egna reflektioner avslutar artikeln.
Utökad och bättre utbildning och fortbildning
Behovet av utbildning och fortbildning om verksamhet med barn och unga med inriktning på bibliotekens utmaningar är den fråga som flest lyfter fram. Större betoning på delaktighet, nätverkande, litteraturpedagogik och tillgänglighet inom grundutbildningen nämns, liksom bättre samhällsorientering, där de tidigare fältstudierna på lokala bibliotek efterlyses.
Fortbildning för barnbibliotekarier behövs om metodutveckling med fördjupning framförallt i delaktighet och barns litteraciteter i bred mening. En utvidgning av Bokstart kräver särskild fortbildning för att syftet med satsningen ska kunna uppnås. Samtal som metod, både med barn och deras vuxna, är ett viktigt utvecklingsområde. Fortbildningen ska förankras i forskning och genomföras i samverkan mellan lärosäten och regionbiblioteken så att både den vetenskapliga nivån garanteras och så många som möjligt kan delta i den. Utbildning och fortbildning ska stödjas av en webbplats som samlar all relevant forskning, projektredovisningar, rapporter och studier.
Men även fortbildning för all bibliotekspersonal efterlyses, med tanke på att barnen oftast möter personal som inte är barnbibliotekarier vid sina besök. Få bibliotek har bemannade informationsdiskar på barnavdelningarna. Läsdelegationens förslag när det gäller fortbildning i form av ett ”läsfrämjandelyft” för bibliotekspersonal tillstyrks (Barns och ungas läsning, s. 149-151).
Mer forskning
Forskning om barn på bibliotek är ett mycket eftersatt område. En del har gjorts de senaste åren, och Regionbibliotek Stockholm framhålls som ett föredöme. Men mycket mer behöver göras och dessutom sammanställningar och bättre spridning av forskningsresultaten. De nya satsningar på språk- och läsfrämjande arbete som görs, framför allt utökning över hela landet av Bokstart till de små barnen och deras familjer, måste beforskas för att kunna dels utvärderas, dels bidra till fördjupad kunskap och förståelse. För Bokstart behöver också fler varianter prövas och studeras.
Forskningen måste våga gå på djupet, ifrågasätta, diskutera syftet med den läsfrämjande verksamheten, utgå från barnets perspektiv, barns litteraciteter, deras läspraktiker och syn på läsning och på biblioteken. Arbete med delaktighet och barns rättigheter är särskilt viktiga områden, de är avgö rande för att barnbiblioteken ska upplevas som angelägna av barn.
Samordning av nationellt läsfrämjande arbete
Ambitiöst arbete för att främja språkutveckling, läsning och mediekunskap pågår lokalt, men också i form av nationella insatser som Bokstart, Sommarboken, barnbokskatalogen och tidigare Bokjuryn (som pågår lokalt fast den nationella samordningen har lagts ner). Andra aktörer driver Läsborgarmärket (Akademibokhandeln), Barnens romanpris (SR P1) och MIK för mig (Medierådet).
Samordning av de nationella läsfrämjande tjänsterna skulle, oberoende av aktör, kunna samordnas på en gemensam plattform och presenteras och erbjuda material, helst gratis. Det skulle ge större genomslag, underlätta för biblioteken och möjliggöra deltagande även för de mindre biblioteken.
Utbyggda digitala tjänster
De flesta framhåller med eftertryck att de nationella digitala tjänsterna för barn, Bibblix, Barnens bibliotek och Polarbibblo, måste utvecklas, få fast organisation och långsiktiga finansiella lösningar. Inriktningen ska vara läsning, litteratur, skrivande, berättande och skapande i olika former. Det är helt omöjligt för enskilda bibliotek att utarbeta och finansiera sådana digitala tjänster. Behovet av en plattform för Bokstart lyfts också. Ytterligare ett förslag är att föra samman de befintliga tjänsterna tillsammans med UR:s och SR:s program och andra, som Polyglutt och Ugglo, på en gemensam plattform för att öka tillgängligheten för alla barn.
En inspirerande och lättanvänd bibliotekskatalog eller gränssnitt för befintliga kataloger, inte bara för barn utan även för andra ovana användare, är också ett starkt önskemål. Flera försök har gjorts i den riktningen men det krävs en större och mera målmedveten insats på nationell nivå av KB.
Digitalt först behöver ett tydligt barn och unga-spår. Detta borde vara ett ansvar för KB, och är ett exempel på hur KB skulle kunna lägga ett barnperspektiv på fler verksamheter.
Stöd för tjänster och inköp av böcker på andra språk
Svårigheterna att köpa in barn- och ungdomsböcker på andra språk är mycket stora, vilket påpekas av flera. Det behövs ett effektivt stöd i alla delar av den mångspråkiga verksamheten. Ett förslag är att Internationella biblioteket får i uppdrag att även fungera som inköpskanal och erbjuda katalogposter. Ett bättre stöd för arbetet med minoritetsspråken efterlyses också.
Rättmätig andel av resurserna
Att barn och unga måste få sin rimliga andel av bibliotekens resurser, tas också upp i flera svar. Enligt bibliotekslagen ska barn prioriteras, men ingen stämmer av om detta krav uppfylls och i själva verket ligger de flesta bibliotek långt från detta mål. Detta gäller också KB, som inte i sina nationella uppdrag, till exempel biblioteksstatistiken, ägnar lika mycket uppmärksamhet åt verksamheten för barn och unga.
Barnbibliotekarierna måste ges förutsättningar och resurser för samverkan ”för att skapa nya platser i närsamhället där barn och unga får tas på allvar, utvecklas, vara delaktiga och uppleva konst själva eller tillsammans med andra” (citat ur ett av svaren). Detta ska betonas i biblioteksplaner och skolbiblioteksplaner och krav på särskilda barnbiblioteksplaner ska ställas. Resursfördelningen måste utvärderas utifrån checklistor och statistik av KB.
”All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning.”
Den nationella strategin, då?
Men tar inte förslaget till nationell biblioteksstrategi upp de här idéerna? Bara delvis och bara otydligt. I de sex strategiska reformer som föreslås, tas kompetensutveckling för all biblio- tekspersonal upp, ingen speciell om verksamhet för barn och unga. ”Redan utvecklade digitala bibliotekstjänster för barn” föreslås få en permanent statlig finansiering, och det är väl bra, men inget sägs om placering eller utveckling av tjänsterna. Mångspråkig biblioteksverksamhet och verksamhet för de nationella minoriteterna ska stärkas rent allmänt, men inga förslag finns om särskilda satsningar för barn och unga och deras medier.
En ”riksbarnbibliotekarie” behövs!
Undersökningen kan sägas vara ett komplement till BiS remissvar (se BiS hemsida) när det gäller barnbiblioteksverksamheten. Svaren förtydligar var de nationella satsningarna, genom uppdrag till KB och, vilket flera framhåller, även till andra statliga aktörer, bedöms vara mest verksamma av nyck- elpersoner inom området. Full finansiering av insatserna är nödvändig.
Verksamhet för målgruppen barn och unga ingår i någon mån i grundutbildningen men i huvudsak erbjuds den som valbara kurser och eget val av ämne för projekt och uppsatser. Eftersom många bibliotekarier börjar sin yrkeskarriär med barn- och ungdomsverksamhet behövs ett uppdrag till utbildningarna att ge större utrymme åt denna målgrupp. Uppdraget ska också omfatta samarbete med regionbiblioteken så att fortbildningen även kan nå personal på små bibliotek. Det är ett stort problem att de mindre biblioteken inte har resurser att utnyttja den fortbildning som ändå erbjuds.
De olika digitala tjänsterna måste med nödvändighet finnas på flera olika plattformar, även om så många tjänster som möjligt samordnas. För att underlätta för användarna, barn, deras vuxna och professionerna, kan materialet samlas på två plattformar, en direkt riktad till barn, en till vuxna, med konkret innehåll och med länkar till övriga resurser.
”Viktigast är det demokratiska uppdraget, att barnbiblioteken blir tillgängliga för alla barn.” (Citat ur ett av svaren) Ett uppdrag till KB, Kulturrådet, Socialstyrelsen och Skolverket att samverka när det gäller språk- och läsfrämjande arbete riktat till de små barnen och deras föräldrar är nödvändigt för att Bokstart ska få genomslag. Bokstart är överhuvudtaget en mycket angelägen strategisk nationell satsning med förväntade positiva resultat om den genomförs fullt ut med de resurser för fortbildning, forskning och samverkan som krävs.
Det är tydligt att KB:s förståelse, eller brist på förståelse, för barnbiblioteken och deras betydelse blir avgörande för att verksamheten ska få det utvecklingsstöd som är nödvändigt. Kulturministern och kulturdepartementet måste ta ett helhetsgrepp och uttryckligen uppdra åt KB att i enlighet med bibliotekslagen prioritera barn- och ungdomsverksamheten.
En viktig insats, som skulle stödja barnbiblioteken, göra dem mindre utsatta och medföra att de slipper konkurrera med mera resursstarka och högröstade biblioteksverksamheter, är att kulturministern uppdrar åt KB att inrätta en tjänst som ”riksbarnbibliotekarie” under tre år. Denna kan fungera som ett slags ”controller” av att bibliotekslagens formuleringar om barn som en prioriterad grupp uppfylls såväl nationellt som i de regionala och lokala biblioteksplanerna. Riksbarnbibliotekarien kan också medverka till att ”den statistik och andra utvärderingsmetoder” utvecklas, som efterlyses i Demokratins skattkammare (s. 9). Efter tre år kan resultatet utvärderas och beslut fattas om eventuell fortsättning.
All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning. Bland annat med tanke på att barnkonventionen blir svensk lag 2020 är det självklart att barnen ges ett eget avsnitt med särskilt utpekade insatser i den nationella biblioteksstrategin.
Litteratur
Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57. Tillgänglig i elektronisk form via regeringskansliets hemsida.
Behöver biblioteken barnen – eller är det barnen som behöver biblioteken? (2017). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via KB:s hemsida.
Demokratins skattkammare: förslag till en nationell biblioteksstrategi (2019). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via Libris eller KB:s hemsida.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Under åren 2014–2017 drev Rättighetscentrum Västerbotten projektet Brytiga böcker. Rättighetscentrum Västerbotten erbjuder kostnadsfri juridisk rådgivning och utbildningar kring diskrimineringsfrågor. Det är en av sexton ideella antidiskrimineringsbyråer i landet, med Sensus Studieförbund som huvudman. Inom projektet Brytiga böcker utvecklades normkreativa metoder för barn i åldrarna 3–12 år med utgångspunkt i barn- och ungdomsböcker. Rätten till din berättelse är en presentation av några av de övningar och verktyg som har tagits fram under projektet. Boken vänder sig till barn och deras vuxna, till exempel föräldrar, pedagoger och bibliotekarier.
Den normkritiska pedagogiken går som en röd tråd genom hela boken, både i övningarna och i verktygslådan. Redan i inledningen och begreppslistan får vi en bra introduktion till det normkritiska tänkandet. Att presentera normer kan vara klurigt och det är lätt att fastna i alltför invecklade tankegångar, men jag tycker att författarna lyckas göra en väl avvägd begreppssammanfattning.
Boken har en lättillgänglig formgivning med många underrubriker, luftig text och ett stort antal illustrationer. Förutom övningarna och de mer teoretiska delarna finns korta intervjuer med personer som på olika sätt har varit involverade i projektet, till exempel bokens författare, en fritidspedagog och en metodutvecklare. Ett trevligt inslag som lättar upp läsningen.
I bokens första del presenteras fyrtio normkreativa övningar för barn, uppdelat i fyra teman. Övningarna är beskrivna på ett överskådligt sätt. Varje övning sträcker sig över max ett par sidor, vilket gör att det går snabbt att få överblick över dem. Det finns en stor bredd när det gäller arbetssätt, både konst, skrivande och drama finns representerat.
Till varje övning finns en faktaruta med en sammanfattning av bland annat tänkt deltagarålder, tidsåtgång, lokal och materialkrav som bidrar till att övningarna är lätta att överskåda. Det är också ett plus att varje övning är kopplad till någon eller några av de sju diskrimineringsgrunderna. I slutet av boken finns ett register över övningarna uppdelat efter just de diskrimineringsgrunder som de är kopplade till.
I bokens andra del får vi vår verktygslåda. Här presenteras ”brytiga” text-, bild- och dramaövningar och exempel på hur vi kan arbeta normkreativt med boksamtal, författarbesök, sagostunder och andra bokaktiviteter. Eftersom det här är en bok som ska vara användbar utan förkunskaper känns det märkligt att vi får verktygen först efter övningarna. ”Inga förkunskaper krävs, följ bara recepten!” står det på bokens baksida. Att placera verktygslådan sist blir för mig bakvänt och drar helt klart ner min upplevelse av boken.
Boken som verktyg
Inledningsvis lyfts böcker som viktiga redskap, men böckerna ges förvånansvärt litet utrymme i övningarna. Till varje övning finns visserligen tips på böcker som kan användas. Urvalet känns relevant, men jag får erkänna att jag blev förvånad att böckerna ofta känns väldigt löst kopplade till övningarna. Böckerna kan absolut fungera som introduktion och inspiration, men de flesta övningarna är fullt genomförbara utan exempelböckerna. Böckerna finns utan tvekan med i ”verktygslådan”, men jag tycker inte att de ges den status de förtjänar.
För att kunna använda boken som redskap behöver vi veta hur den fungerar och jag hade önskat en mer stringent diskussion om (barn)boken som medium. De diskussioner om text och bild som finns med i ”verktygslådan” utgår mer från vårt förhållningssätt som läsare än från deras egen dynamik. Jag saknar också en bredare diskussion kring kopplingen mellan text och bild, vilket är högst relevant när det gäller barnlitteratur, i synnerhet för de yngre barnen där bilden ofta är mer betydelsebärande än texten. De avsnitt när förhållandet mellan text och bild faktiskt diskuteras drunknar lätt i övriga diskussioner.
Boksamtal
I arbete med barn och böcker lyfts boksamtalen som ett av de viktigaste arbetssätten. Att arbeta med böcker som redskap är för mig synonymt med att arbeta med olika former av boksamtal, men även detta ges förvånansvärt litet utrymme. Jag saknar dessutom referenser till Aidan Chambers, som på många sätt kan ses som (barn)boksamtalets fader, och Agneta 24 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 4 2018 recensioner Edwards som till och med har skrivit en hel bok om ämnet. Även om Boksamtal med bilderböcker kom först 2017 när Brytiga böcker-projektet redan var över hade det varit på sin plats att ta med den i boken, dessutom diskuterar Edwards boksamtal redan i Bilderbokens mångfald och möjligheter som kom 2008. Att inte alls nämna dessa minskar trovärdigheten och befäster upplevelsen av att böckerna egentligen inte är så viktiga. Över huvud taget saknar jag tips på vidareläsning kopplat till barnlitteratur och boksamtal.
Boksamtal är ett sätt att fånga barns tankar kring olika ämnen. Boksamtal ska handla om samspel mellan barn och en eventuell vuxen ledare, ett samtal där alla deltagare ses som lika viktiga. Det poängteras även här att boksamtal ska vara beskrivande och inte värderande, men upplägget på många av övningarna skapar risker att detta inte efterlevs. Att genomgående använda ”varför-frågor” är till exempel en uppenbar fälla.
Styrda övningar
En stor del av övningarna är lekfulla och utgår från barns nyfikenhet och fantasi. Tyvärr finns det också övningar som är mer styrda med ett mer eller mindre uttalat mål. Det finns olika sätt att nå dit, men vi ska alla åt samma håll.
Det finns flera uppgifter som får lektionskaraktär där den vuxne ses som den som har alla svar. Alla som har arbetat med barn vet att de vuxnas ord väger tungt och det är därför problematiskt med de övningar där den vuxne ledaren uppmanas att presentera sina tankar kring övningen innan barnen bjuds in. Risken är stor att det hämmar barnens egna tankar. När övningarna blir mer som föreläsningar eller lektioner stängs diskussionen och prestationskraven ökas.
I vissa fall rekommenderas att böckerna läses individuellt. Det kan självklart kännas bakvänt att läsa högt för en barngrupp där barnen själva kan läsa, men den gemensamma läsningen har många fördelar som försvinner vid enskild läsning. När vi läser tillsammans blir det lättare att fånga upp om någon inte förstår och vi får en gemensam grund att utgå från när vi sedan arbetar vidare. Högläsning i grupp innebär också att det tar lika lång tid för alla att få ta del av berättelsen, vilket borde vara en fördel i det ofta väldigt pressade tidschemat. Det är ofta mycket som ska hinnas med på kort tid, och, trots att bokens författare menar att den föreslagna tidsåtgången bygger på beprövad erfarenhet, har jag svårt att se att tidsåtgången är rimlig i förhållande till innehållet i övningarna. Framför allt saknas det tid till reflektion kring böckerna.
Anpassade övningar
I slutet av de flesta övningarna finns en liten text med rubriken ”Att tänka på”. Här presenteras sådant som det kan vara bra att ha med i planering och genomförande. Det kan till exempel vara förslag på att anpassa övningarna till barnens olika förutsättningar och sätt att hantera svårigheter som kan uppstå. Många av dessa tips känns relevanta, men det finns också saker som jag tycker borde ingå mer tydligt i övningarna, och inte enbart i ett eget ”Att tänka på”-avsnitt.
Jag saknar det genomgående normkritiska tänket i övningarnas utformning. Det är väldigt stor skillnad på att ge exempel på hur övningarna kan anpassas vid behov, och att integrera detta från början. Jag tänker till exempel på funkis-perspektivet. Det spelar ingen roll att vi som ska leda övningarna inte känner barnen som ska utföra dem, vi ska vara beredda på allt. Vi bör utgå ifrån att det i varje grupp vi möter finns funkis-personer. Det tänket ska finnas där när vi planerar. Och det tycker jag att jag borde kunna förvänta mig av en bok som har ett uttalat normkritiskt perspektiv.
När det gäller funkis-perspektivet saknar jag också en större bredd. Jag upplever det som att funktionsnedsättning likställs med att sitta i rullstol, och saknar ett bredare funktionalitetsperspektiv som innefattar till exempel npf-diagnoser och syn- och hörselnedsättningar. Det är möjligt att detta fanns med under arbetet, men det blir inte tydligt i presentationen. Jag saknar också ett tillgänglighetsperspektiv när det gäller urval. Hur väljer vi och vad väljer vi? Till exempel bör vi vara beredda på att det finns barn i gruppen som inte kan läsa tryckt text, och det kan därför vara på sin plats att tänka på att välja böcker som också finns som talbok, i synnerhet i de fall där vi inte planerar att läsa högt.
Målgrupp
Boken vänder sig till föräldrar, personer som arbetar med barn och andra vuxna i barns närhet. I texten är det framför allt bibliotekarierna som är närvarande och kapitel 8: Rummet är biblioteksrummet det rum som i första hand diskuteras. Vilka bibliotekarier och vilket biblioteksrum som åsyftas framkommer dock inte, vilket jag kan tycka är slarvigt. Jag tolkar det som att det handlar om folkbibliotek då det pratas om ”barnbibliotek” och att verksamheten ska vara tillgänglig för alla. Förskole- och skolbibliotek nämns inte alls.
Som bibliotekarie på ett folkbibliotek känner jag, trots detta, inte att det här är en bok för mig. Jag upplever istället att den är mer användbar för pedagoger och skolbibliotekarier. Naturligtvis är det normkritiska perspektivet högst relevant även för oss på folkbibliotek, det måste anses ingå i vårt demokratiska uppdrag. Men för vår del bör det vara något som genomsyrar all vår verksamhet snarare än enstaka punktinsatser i form av specialutformade sagostunder eller bokpåsar med normkreativt innehåll. Att inkludera ett normkritiskt perspektiv borde vara eftersträvansvärt för alla, men att genomföra den här sortens övningar ligger ofta utanför barnbibliotekariens uppdrag där läsfrämjande och läslust står i fokus.
När det handlar om det normkritiska perspektivet på biblioteksverksamheten i stort är det också viktigt att inte fastna på individnivå. Detta lyfts visserligen i boken, men det hade kunnat vara ännu tydligare. Flera av de problem som lyfts i boken när det gäller till exempel biblioteksrummet och den normkreativa barnlitteraturen är viktiga frågor att diskutera, men det här är inget som enskilda bibliotekarier kan lösa. Även om vi självklart kan bli bättre på att jobba med representation är det inte vi som skapar böckerna. Det handlar om strukturer där politiker och chefer måste styra, snarare än enskilda bibliotekarier, och konkret stöd i form av policydokument och politiska riktlinjer är nästan en förutsättning för ett långsiktigt och hållbart arbete.
Som barnbibliotekarie på folkbibliotek hade jag hellre velat se en bok som behandlar hur vi kan arbeta med att inkludera normkreativitet i all vår verksamhet. Jag hade också velat ha ett tydligare litteraturfokus och en starkare koppling mellan övningarna och böckerna. Sammantaget är ändå Rätten till din berättelse en bok som jag tror att, framför allt, pedagoger kommer ha god nytta av. Boken innehåller ett smörgåsbord av övningar med olika teman, målgrupper och tidsåtgång, det lär finnas något som kan passa de flesta. Jag hoppas dock att de som använder boken kompletterar den med vidare läsning kring barnboken som medium och boksamtal som metod. Det är fullt möjligt att genomföra övningarna utan denna komplettering, men jag är övertygad om att de blir ännu mer givande med en större förståelse för både redskap och metod.
BiS 