Emma Karlsson

Text: Emma Karlsson

När jag gick i mellanstadiet var jag duktig i skolan. Jag ville också vara det, en av mina stora förebilder var Hermione Granger från Harry Potter-böckerna. Det var även så mina klasskompisar såg mig. Jag blev till exempel kallad för plugghäst, och trots att jag var en besserwisser av rang visste jag faktiskt inte vad det var först. Jag ville bara läsa.

Vi i klassen pratade ofta om vad vi ville bli när vi blev stora. Jag minns inte vad jag sa, men jag minns tydligt att andra sa till mig att jag borde bli bibliotekarie. Det var på något sätt symbolen för var en smart, men också introvert och läsande person, kunde hamna. Även om jag ville vara smart, vara som Hermione Granger, så förstod jag att det inte var bra att bli sedd som den som kommer bli bibliotekarie en dag. Inte när man är elva år och vill passa in.

Åren gick och jag vet att jag skrattade åt dessa minnen när jag sökte in till ABM-programmet i Lund. Jag tänkte på hur förnärmad jag hade blivit åt mina klasskompisars förslag då för länge sedan, och nu ville jag frivilligt ansluta mig till bibliotekariekåren. Nu visste jag att det var det yrket jag ville ha.

Vad jag däremot inte visste så mycket om när jag blev anställd för att bedriva barnverksamhet på en stadsdel i Lund, var hur man faktiskt bedriver barnverksamhet på ett bibliotek. När jag under första månaden skulle hålla en babyträff kände jag att jag inte riktigt bottnade i det. Barnverksamhet var mycket, mycket mer än jag lärt mig på utbildningen. Vad betydde vårt arbete egentligen?

Nu har jag arbetat några år. Barns läsning och språkutveckling har gått från något jag inte visste så mycket om, till det absolut roligaste jag vet. Det är både väldigt viktigt och roligt, ett privilegium att få jobba med. Men bara för att man brinner för något betyder det inte att det alltid blir rätt. Jag som barnbibliotekarie ställer mig alltid frågan om barnens perspektiv eller barnperspektivet. Får verkligen barnen komma till tals, eller är det hur jag som vuxen tolkar barnens vilja? Formar jag deras svar utifrån min egen världsbild? Min roll som vuxen är viktig. Jag ska vara en läsande förebild, och som vuxen behöver jag hjälpa till att tolka och leda samtalet kring läsningen. Jag får möta barnen i deras process. Jag ska leda dem, men vi tar reda på frågorna tillsammans. Det finns något fundamentalt demokratiskt, humanistiskt och kärleksfullt i sättet som vi människor lär oss bäst.

Det jag läser om hur barn bäst utvecklas i sin läsning visar på en syn på människans lärande som jag inte tycker reflekteras tillbaka från övriga samhället. I en vuxenvärld där mål ska uppnås, läsning på fritiden går ner och läsvanor och världsläget ändras snabbt är det lätt att bli instrumentell. Att tappa bort gnistan.

Jag kommer på mig själv med att bli väldigt rädd om barnen. Som ett exempel satt jag och några kollegor och diskuterade bokcirklar för barn häromveckan. I det samtalet fick jag en bild av hur jag själv använde böcker för att utforska känslor när jag var tonåring. Trots att mycket var jobbigt då, sökte jag efter fler situationer som skavde, som jag kunde spegla mig i, utmana mig i. Den bilden satt i skarp kontrast till den vuxna som jag ibland tycker mig ha blivit. Jag har blivit mer stängd, mer sluten. Där jag en gång kände nyfikenhet kan jag ibland känna att nu räcker det. Jag vill bara att allt ska bli bra. Jag har inte lika stor lust att söka fram det som känns, det som är jobbigt. Som vuxen har man nog av den varan än då. Men den stora faran där, är att lägga över sina känslor på barnen. Att tänka att de känner likadant. Att de har lika svårt att härbärgera de svåra ämnena och känslorna, fast de till och med ibland är bättre på det. Jag tänker mycket på det när jag diskuterar barns läsning med andra vuxna.

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt att jag som vuxen blir mer cynisk. Den akuta känslan som omger barnens läsning och därmed deras demokratiska rättigheter finns ju där hela tiden. Jag vill skydda dem från en värld som skär ner på skolbiblioteken. En vuxenvärld mer intresserad av sina egna konflikter och navelskåderi än att faktiskt se vad det är som gör skillnad för barnen. Patrik Lundberg beskriver det bra i sin artikel ”Nu är barns läsning en icke-fråga igen” i Dagens Nyheter från den 1 mars i år: ”Barns läsning är främst intressant när det finns något att kulturkriga om.” Han sätter fingret på att vuxna ofta vill lyfta upp barnkultur på de vuxnas villkor, och därmed missas viktiga frågor, såsom likvärdighet och delaktighet. När barnbibliotekarier och skolbibliotekarier lyfter gång på gång hur viktigt det är med läsningen, och att det ändå inte görs tillräckligt, då är det svårt att inte känna bitterheten krypa ännu lite närmre.

Det är snarare då det blir desto viktigare att inte vika ner sig, att inte bli instrumentell, att behålla den pedagogiska fingertoppskänslan och peka på forskningen, att visa hur vi bäst gör skillnad. När jag pratar om läsning för pedagoger och föräldrar på förskolorna i Lund brukar jag ofta hänvisa till Svenska barnboksakademiens 17 skäl för barnboken. Det är en guldgruva av anledningar till att det är fantastiskt att läsa. På senaste tiden har jag fastnat för nummer 15: ”Den höglästa boken är en mötesplats för barn och vuxna.” Just denna har jag velat höja till skyarna, kanske för att jag känt det behovet hos mig själv. Jag som vuxen kan möta barn i högläsningen, men jag får också möta mig själv som barn. Jag har fått återupptäcka min egen läslust, den jag hade när jag var elva och aldrig någonsin ville bli bibliotekarie, men läste varje ledig stund jag hade.

Bilderboken Här är alla andra av Mimi Åkesson och Linda Bondestam.
Foto: Emma Karlsson

Ibland glimtar det där mötet till. Som när jag får sitta på filtar på golvet och läsa, prata och skratta åt boken Här är alla andra av Mimi Åkesson och Linda Bondestam i fyrtio minuter med en kull av femåringar. När jag känner i hela kroppen att det är nu det händer. Det är den här stunden jag har jobbat för, att mötas genom boken. Vi pratar och pekar, vi förstår boken tillsammans. Jag är både vuxen och barn samtidigt, jag får ta del av barnens livsviktiga perspektiv. Jag lämnar det mötet med en känsla av transformation, att vuxenvärldens cynism inte når mig. Jag får ork att kriga för barns läsning ett tag till.

Källor

Lundberg, Patrik. 2023. Nu är barns läsning en icke-fråga igen. Dagens Nyheter. 1 mars. https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-nu-ar-barns-lasning-en-icke-fraga-igen/?fbclid=PAAaajSUX4IReXtNMajl8PAgDGnqQzyYCRT3UKYodazhaJJgCf4nwOjitNAjE (hämtad 2023-03-07)

Svenska barnboksakademien. 2023. 17 skäl till barnboken https://barnboksakademin.com/17skal/index.shtml (hämtad 2023-03-07)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Text: Emma Karlsson

Kris. Ordet som verkar återkomma allt oftare för att beskriva händelser i samtiden och inför framtiden. Humanitära kriser följs av flyktingkriser, klimatkrisen kastar sin skugga över både nuet och framtiden, pandemin medförde en samhällskris av sällan skådat slag, med vårdkris och infodemi som följd. Huruvida vissa av dessa händelser egentligen bör benämnas som kriser (att människor på flykt kallas för en kris för samhället känns osmakligt) är något som bör diskuteras.

Vad är en kris egentligen? Oavsett namn har de händelser som beskrivits som kriser skakat om idén om vad samhället har kapacitet för, och hur vi ska möta krisen nästa gång. Biblioteksvärlden har ofta varit snabb på att plocka upp konsekvenserna för den egna sektorn. När samhället står inför en stor utmaning är vi ofta där och vill ställa upp. Visa att vi kan mer än vad budgeten rymmer. Men vilken roll bör biblioteken egentligen ta i en sådan situation?

Pandemin gav skjuts

Fackförbundet DIK har flera gånger föreslagit att biblioteken ska ingå i totalförsvaret, för att stärka kulturens position både vid en kris såsom pandemin, och inför den informationskris som ofta aktualiseras inför val eller världshändelser: propaganda på sociala medier, desinformation och fake news.^1,2 När DIK först lyfte frågan 2019 fick de inget större gehör, men sedan kom coronapandemin. En tid av debatt kring desinformation, behov av källkritik och stängda bibliotek gav vind i seglen för frågan om beredskap och därmed i förlängningen totalförsvaret. Ett nätverk inom Svensk biblioteksförening startades för att undersöka frågan, liksom en grupp på Facebook där bibliotekarier kunde diskutera frågan.³ Men det verkar vara fler än jag som inte förstår vad detta innebär och ställer sig frågan: vad är egentligen totalförsvaret?

Totalförsvaret består av det civila försvaret och det militära försvaret och är verksamheter som behövs för att förbereda Sverige ifall beredskapen höjs. Höjd beredskap består av två nivåer med olika åtgärder kopplade till sig: skärpt beredskap och högsta beredskap. Vid högsta beredskap är det krig eller krigstillstånd och då är totalförsvaret den enda verksamhet som ska utföras i samhället.⁴ Militärt försvar är ganska lätt att förstå vad det innebär, men vad betyder civilt försvar? Det innefattar verksamhet som myndigheter, kommuner, regioner, enskilda, företag, frivilliga försvarsorganisationer och det civila samhället med flera vidtar för att förbereda Sverige för krig. Det innebär att dessa verksamheter förväntas kunna hålla igång även under strömavbrott, it-attacker eller sabotage.⁵

Alla medborgares ansvar

Sverige har under det sena 1900-talet haft ett totalförsvar, men efter kalla krigets slut avvecklade man det. Beredskap fanns kvar, men mer inriktat mot fredstida kriser, och inte krigssituationer. Totalförsvarets effektivitet vid kris och krig bygger dock på att den civila beredskapen fungerar som den ska och att viktiga samhällsresurser samordnas.⁶

2015, efter Rysslands annektering av Krim, beslutades det att planerna på totalförsvarets uppbyggnad skulle tas upp igen.^7,8 Efter Rysslands invasion av Ukraina under 2022 beslutade regeringen att beredskapen skulle stärkas ytterligare.⁹ Förutsättningarna idag är såklart väldigt annorlunda jämfört med början av 1990-talet, med viktiga resurser och infrastruktur som nu är webbaserade. Desinformation och cyberattacker är några exempel på nya företeelser som kan störa eller slå ut viktiga samhällsfunktioner.¹⁰ Som ett led i att motverka liknande hot har en ny myndighet, Myndigheten för psykologiskt försvar, börjat sitt arbete under 2022 med att ”stärka befolkningens motståndskraft”.¹¹ För att sammanfatta kan man säga att alla medborgare egentligen ingår i totalförsvaret, eftersom alla – från enskilda individer till kommuner, regioner, län, regering och riksdag – har ett ansvar ifall krisen eller kriget kommer. Vägrar man utföra den plikten kan man få böter eller fängelse.

En fråga om tydlighet och resurser

Då ställer man sig ju frågan: om det redan finns en plan för hur de flesta huvudmän i det svenska biblioteksväsendet ska agera i kris, och därmed hur deras anställda ska arbeta under sådana förhållanden, varför göra så stor sak av att ingå i totalförsvaret nu? En förklaring är att eftersom planeringen och utvecklingen av totalförsvaret ska upptas igen finns nya chanser att få en tydligare roll och resurser till kulturinstitutioner, och det skulle stärka bibliotekens position i en infrastruktur kring ansvarsfördelning.¹² Dessutom menar DIK att biblioteksväsendet, som ska arbeta för fri åsiktsbildning och därmed också källkritik, ”har vapnet men [biblioteksväsendet] kastar det i sjön”.¹³ I stunder av kris behövs samverkan, och DIK menar att det inte har funnits under pandemin.¹⁴ DIK menar helt enkelt att kulturen i allmänhet och biblioteken i synnerhet har kompetenser inom källkritik och desinformation som kan vara till nytta i sådana extrema situationer.

Men hur mycket arbetar biblioteken med dessa frågor dagligdags? Olika bibliotekstyper ägnar olika stor del av sin verksamhet åt källkritik och MIK. Inom folkbiblioteken ägnas inte så mycket tid åt regelrätt källkritik. Det är inte heller säkert om man ser det som sitt främsta uppdrag om man är exempelvis barnbibliotekarie på ett folkbibliotek eftersom andra aktörer såsom skolan och skolbiblioteken har ett tydligare uppdrag där. Ska alla bibliotekstyper ägna sig åt samma verksamhet vid höjd beredskap?

Konkret förslag saknas

Tanken att vara en självklar del av totalförsvaret kan vara god, men på vilket sätt behöver definieras om man ska ta det som ett seriöst förslag. Inte ens i den nationella biblioteksstrategin utvecklas själva idén om biblioteken i totalförsvaret nämnvärt, även om det lyfts som en viktig fråga.¹⁵ Enligt journalisten Erik Fichtelius, som står bakom förslaget i den nationella biblioteksstrategin, är själva utformningen något som ska arbetas fram. Han menar i en artikel, publicerad i Biblioteksbladet, att biblioteksvärlden behöver kompetensutvecklas inom desinformation och källkritik för att förbereda sig på olika krissituationer. Han menar också att bibliotekens demokratiska uppdrag inte påverkas av att ingå i totalförsvaret, eftersom verksamheten ska fungera och skyddas på samma sätt som i fredstid. Han bemöter därmed en kritik som lyfts, som har gått ut på att ställa frågan ifall inte biblioteken blir statens megafon om det ingår i totalförsvaret.¹⁶ Det är nämligen i gråzonerna vi stöter på patrull. Det är i krisen vårt uppdrag blir som svårast. Ett av målen för det civila försvaret är att: ”Upprätthålla samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar och bidra till att förstärka försvarsvilja.” Försvarsviljan. Ett ord jag inte hade hört förut. Vilka krav ställer det på biblioteken som ska bedriva källkritik och bidra till fri åsiktsbildning även i kris?

Beredskap för vad?

Det är klart att det inte finns en tydlig roll än, utvecklingen och planeringen pågår fortfarande. Frågan behöver diskuteras mer och bibliotekens roll i totalförsvaret på ett praktiskt plan behöver preciseras.¹⁷ Särskilt om man ser till dagens situation. Enligt krishanteringens tre grundprinciper – att de som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det i kris, att vid en kris ska verksamheten kunna fungera så normalt som möjligt och att en kris ska hanteras där den inträffar och av närmast berörda ansvariga – ska ju biblioteken redan fungera på ett sådant sätt att de kan stå emot en kris.¹⁸ Efter en pandemi kan nog en del hålla med om att vi inte är där än. I de fortsatta diskussionerna kring totalförsvaret borde frågan snarare bli: vad är beredskap? Och beredskap för vad?

Vi är inte beredda för kris och krig. Men är vi förberedda på att bygga ett samhälle baserat på trygghet för alla? Om verksamheter ska fungera som vanligt vid en kris behövs resurser, resurser många behöver redan idag. Är vi beredda att bedriva den biblioteksverksamhet som beskrivs i debatten om totalförsvaret även i fredstid? Är vi beredda redan nu att satsa på kultur och alla medborgares rätt att ta del av den på lika villkor? Det brukar sägas att bibliotek är det enda återstående icke-kommersiella rummet, borde inte det vara någonting för samhället att vara stolt över? Var är alla de institutioner som kan hjälpa oss att bära den tunga bördan? Jo, just det, de är nedlagda sedan länge. Jag skulle önska av debatten att bibliotekens existensberättigande inte utgår från kris, utan istället visionen om det demokratiska samhället.

Litteratur

Troberg, Anna, DIK – facket för kultur och kommunikation, Vi har vapnet men vi kastar det i sjön, 5 februari 2019, https://dik.se/om-oss/nyheter/anna-troberg-vi-har-vapnet-men-vi-kastar-det-i-sjon, [hämtad 2022-08-10]
Troberg, Anna, DIK – facket för kultur och kommunikation, Kulturen borde inkluderas i Sveriges totalförsvar, 2 februari 2021, https://dik.se/om-oss/nyheter/anna-troberg-kulturen-borde-inkluderas-i-sveriges-totalforsvar [hämtad 2022-08-10]
Troberg, Anna & Alm Dahlin, Kristoffer, Lunchwebbinarium om kulturens roll i totalförsvaret, 2022, [Inspelad föreläsning], Youtube, https://www.youtube.com/watch?v=_h1JAza62vE&t=3s
Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Handlingskraft – handlingsplan för att främja och utveckla en sammanhängande planering för totalförsvaret 2021-2025 2021, FM2021 -l 7683:2 MSB2020-16261-3, https://webbutbildning.msb.se/utb/Totalforsvar/story_content/external_files/handlingskraft.pdf [hämtad 2022-08-13]
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar, [webbutbildning] 2022, https://webbutbildning.msb.se/utb/Totalforsvar/ [hämtad 2022-08-08]
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar.
Troberg & Alm Dahlin Lunchwebbinarium om kulturens roll i totalförsvaret
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar.
Regeringen, Stärkt beredskap för kris och krig, 2022, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/05/starkt-beredskap-for-kris-och-krig/ [hämtad 2022-08-11]
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar.
Myndigheten för psykologiskt försvar, Vårt uppdrag, 2022, https://www.mpf.se/vart-uppdrag/ [hämtad 2022-08-11]
Joyce, Marie-Louise & Wallin Lämsä, Camilla Del av totalförsvaret – men med oberoendet i behåll, 2021, https://www.biblioteksbladet.se/ideer/debatt/del-av-totalforsvaret-men-med-oberoendet-i-behall/ [hämtad 2022-08-14]
Troberg Vi har vapnet men vi kastar det i sjön
Troberg & Alm Dahlin Lunchwebbinarium om kulturens roll i totalförsvaret
Kulturdepartementet, Strategi för ett starkt biblioteksväsende 2022-2025, 2022, (Stockholm, Kulturdepartementet 2022), s. 24.
Fichtelius, Erik, Biblioteken måste förbereda sig på en roll i totalförsvaret, 2021, https://www.biblioteksbladet.se/nyheter/biblioteken-maste-forbereda-sig-pa-en-roll-i-totalforsvaret/ [hämtad 2022-08-14]
Joyce & Wallin, Del av totalförsvaret – men med oberoendet i behåll
Krisinformation, Krishanteringens grunder, 2022, https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/mer-om-sveriges-krishanteringssystem/krishanteringens-grunder?fbclid=IwAR3xBTppvGKotIMq5fQHVdy7RrXaiSTPntH3fmmSMH8YZ9yZ2-hlxcqq2W4 [hämtad 2022-08-12]