Etikett: roger blomgren

Kategorier
bokrecensioner

En bok som fördjupar och öppnar nya dörrar

Omslag BIblioteksgeografin
Blomgren, Roger, Michnik, Katarina & Sundeen, Johan (red.) (2022). Biblioteksgeografin: en antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning. Lund: Studentlitteratur

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att recensera Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen) tackade jag genast ja (jag gillar utmaningar). Kort därpå blev jag nervös och undrade om jag tagit mig vatten över huvudet: vem är jag som relativt nyexaminerad bibliotekarie att recensera en forskningsantologi om det svenska biblioteksväsendet? 

När jag öppnade boken och i det introducerande kapitlet kunde läsa att bokens främsta målgrupp är ”studenter på grundläggande och avancerad nivå vid de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap” ändrade jag mig och tänkte, att en nyexaminerad och ny i yrket i själva verket är den perfekta recensenten av boken. Jag minns fortfarande hur det var att studera och introduceras till biblioteksvärlden teoretiskt, men också hur det var att gå in i det svenska biblioteksväsendet i praktiken: hur det kändes att för första gången få min namnskylt med titeln bibliotekarie (nåväl, den allra första hade det felstavade bibliotikarie).

Någon som är ny i yrket har heller inte hunnit gå för långt in längs någon stig, med andra ord specialiserat sig, vilket inte heller är Biblioteksgeografins syfte eller ändamål. Den gör inga anspråk på att fånga alla de nyanser som finns inom varje bibliotekstyp och verksamhetsområde. Bokens kapitel om exempelvis skolbibliotek författat av forskarna Ulrika Centerwall, Pamela Schultz Nybacka och Maria Ringbo riktar sig inte till den erfarna skolbibliotekarien och kommer heller inte att utmana denna. Istället introducerar bokens kapitel de olika bibliotekstyper som finns, hur arbetet ser ut och vad som förväntas av den yrkesverksamma bibliotekarien. Men den ger även exempel på aktuella frågor som diskuteras idag. På så sätt öppnas dörrar där läsaren själv, genom de många referenser som ges, kan välja att djupdyka i någon av de bibliotekstyper eller aspekter av biblioteksverksamhet som hen finner mest spännande.

Biblioteksgeografin kartlägger det svenska biblioteksväsendet genom 13 kapitel skrivna av såväl forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som yrkesverksamma. Det gör att boken innehåller en bredd av perspektiv, där det finns en tydlig skillnad på de kapitel som är mer forskningsnära (till exempel kapitel 4: “Folkbibliotek som idé och praktik” författat av BoI-forskarna Lisa Olsson Dahlquist och Hanna Carlsson) och de som är mer verksamhetsnära (till exempel kapitel 5: “Folkbibliotekets verksamhet för och med barn” författat av utvecklingsledaren Pia Borrman). Där de forskningsnära öppnar upp för teoretiska reflektioner kring vad ett folkbibliotek har varit, är och skulle kunna vara, ger de mer verksamhetsnära kapitlen tips på sådant som hur en framgångsrik verksamhet för barn på ett folkbibliotek skulle kunna bedrivas. Således skapas en blandning mellan teori och praktik där en brygga mellan forskning och verksamhet bildas. 

De första tre kapitlen lägger en grund för bokens resterande kapitel. Det första kapitlet ”Vad är ett bibliotek? Biblioteket som begrepp” skriven av redaktören och disputerade bibliotekarien Katarina Michnik reder ut begreppet bibliotek och visar på dess flytande innebörd. Michnik ger inga entydiga svar utan visar snarare på hur svårt det är att på ett tydligt sätt beskriva vad ett bibliotek är för något. Bokens andra kapitel ”Lagstiftning och styrdokument för de offentliga biblioteken” är författat av Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Det ger en historisk inblick i hur lagstiftningen ändrades och kom till under 1900-talet. Bibliotekslagen är något av det första som lärs ut under utbildningen, men som Rydbeck tydliggör finns det betydligt fler lagar och regler som ligger till grund för hur ett bibliotek ser ut och fungerar. Det tredje kapitlet ”Från Ansgar till Valfrid – svenska bibliotek genom tiderna”, skrivet av docent Johan Sundeen, gör en historisk djupdykning från medeltiden fram till Valfrid Palmgren och grunden för folkbibliotek så som vi känner dem idag. Det är ett spännande kapitel om den ofta bortglömda bibliotekshistoria som föregått Valfrid Palmgren.1 Med en historisk blick går det att få syn på bibliotekens många olika syften och bibliotekariens olika roller genom historien. 

De resterande tio kapitlen handlar om folkbibliotek, regional biblioteksverksamhet, sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek, Kungliga biblioteket, Bernadottebiblioteket, lärosätesbibliotek, skolbibliotek, specialbibliotek och företagsbibliotek. Läsaren introduceras till de olika huvudmän och styrdokument som ligger till grund för de olika bibliotekstyperna, samt hur dessa kan ta sig uttryck i det praktiska arbetet. Det är viktigt att som ny bibliotekarie få syn på det för att förstå helheten. Hur den regionala biblioteksverksamheten påverkar den kommunala och hur den i sin tur påverkas av staten och kulturpolitiken. Det finns en lång rad instanser som är viktiga för de respektive bibliotekstyperna, som Kulturrådet och Skolverket. Alla dessa berörs genom boken och skapar på så sätt möjlighet för läsaren att bygga upp en förståelse för hur det svenska biblioteksväsendet hänger samman med övriga samhället. 

Det går att skönja likheter mellan de olika bibliotekstyperna, till exempel den större organisationens inflytande över biblioteksverksamheten. Biblioteksgeografin gör det även möjligt att se skillnader: till exempel hur arbetet med kulturarvsfrågor skiljer sig från arbetet med läsfrämjande eller öppen tillgång till vetenskap. Biblioteksväsendet är brett och dess arbetsuppgifter många. Även det är något som är nyttigt för studenten i biblioteks- och informationsvetenskap att få upp ögonen för. Däremot blir det ibland, i vissa kapitel, lite väl dogmatiskt om hur biblioteksverksamhet ska bedrivas. Det riskerar att sätta skygglappar för den som precis ska ta sitt kliv ut i arbetslivet, där det istället borde öppnas upp för nytänkande och kreativitet. Däremot visar boken på den bredd som den svenska bibliotekssektorn består av. 

Flera kapitel tar även upp utmaningar som bibliotekssektorn står inför och luckor inom biblioteksforskningen. Boken öppnar på så sätt upp för studenters möjlighet att själva hitta intresseområden och utmaningar som de vill fokusera på. Bokens förslag på kunskapsluckor ger exempel på var studentuppsatser skulle kunna bidra med viktig kunskap. 

När jag påbörjade min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet 2019 var det mycket om biblioteksväsendet som jag inte visste något om. Många av mina kursare var som jag: humaniorastudenter i livskris. Jag tror att få av oss visste vad ett bibliotek egentligen är, eller kan vara, eller vad en bibliotekarie egentligen gör till vardags (vi är många som nu, ett år efter examen, tröttsamt klagar på att ingen vet vad vi sysslar med). Men jag vet att många med mig har lärt sig att kliva in i biblioteksvärlden med en oerhörd stolthet samt glädje av det vi kommit att bli en del av. 

Biblioteksgeografin introducerar på ett lättillgängligt sätt läsaren till det svenska biblioteksväsendet och öppnar dörrar och möjligheter för att fortsätta den individuella resan däri: att föra den enskilda studenten mot den gren som hen finner mest intressant och spännande. Det är något som hade varit till gagn för mig när jag 2019 klev in på Lunds universitet, och jag är säker på att många studenter kommer att ha nytta av boken framöver. 

Lovisa Liljegren

Fotnoter

  1. För den intresserade rekommenderas boken Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015) av Lena Lundgren, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek BiS föreningen

Felaktig bild av BiS och en förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel

En fråga dröjer sig kvar hos oss efter att ha läst forskarna Johan Sundeen och Roger Blomgrens artikel ”Offentliga bibliotek som arena för aktivism”, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordisk kulturpolitisk tidskrift (nr 2, 2020): tycker Sundeen och Blomgren att det är bra att bibliotekarier engagerar sig i den allmänna biblioteksdebatten och i bibliotekspolitiska frågor?

Som vi uppfattar det gör inte Sundeen och Blomgren i artikeln några anspråk på att empiriskt påvisa en ”tjänstemannaaktivism” inom bibliotekssektorn. De säger sig röra sig i en analys av föreställningar, idéer och diskussioner kring bibliotekets relevans och utveckling, som cirkulerar i ett delvis avgränsat (vi återkommer till det) forum, med föreningen Bibliotek i Samhälle och tidskriften bis som nav för sin datainsamling (se avsnittet ”Forskningsproblem och frågeställningar”). Sett i detta ljus kan man tycka att artikelns titel är halvbra satt, men den preciseras lite mer i undertiteln, ”En fallstudie av vänsterpolitisk biblioteksideologi på 1970- och 2010-talen”. Tyvärr finns det, som vi ser det, en vilja hos författarna till att återkommande uttala sig som om man också hade belägg för en biblioteksverksamhet och en bibliotekariekår som så att säga hotas inifrån. Hotet verkar bestå av självsvåldiga vänsterbibliotekarier som åsidosätter sin roll som tjänstepersoner – och demokratiska värden som yttrandefrihet, neutralitetsprincip och opartiskhet – till förmån för icke-önskvärda politiska agendor. Sundeen och Blomgren beskriver en ”aktivistisk” föreställning, som bygger på att ”verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer” råder.

Det är förstås både roligt och intressant för föreningen BiS att utgöra studieobjekt i en kulturpolitisk studie, men vi upplever tyvärr att författarnas framställning uppvisar stora brister, som får konsekvenser för vilka slutsatser som är rimliga att dra. Artikeln, som enligt Sundeen och Blomgren ”har både en empiriredovisande och [en] analytisk ambition”, är problematisk i båda dessa avseenden, särskilt i ett vetenskapligt sammanhang.

Citeringspraktiker och källhantering

För att börja i det förstnämnda, författarnas citeringspraktiker och källhantering är bristfällig. Det är svårt att känna igen sig i hur BiS beskrivs i artikeln. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilket material man har valt att lägga ner mest tid på. Blomgren och Sundeen har botaniserat i BiS utveckling från 1969 och framåt och lägger mycket energi på föreningens första decennium. Det intresset är förståeligt, men författarnas val att utesluta decennierna mellan föreningens första år och 2010-talet utelämnar en hel del förklarande historieskrivning. Urvalet av källor verkar medvetet valda för att understryka att BiS på 2010-talet utgör något slags exotisk, kuriös och potentiellt farlig rest från –68. 

BiS har ett program där föreningens målsättningar är tydliga. Det finns också officiella uttalanden och manifest från olika tidpunkter. Tyvärr verkar inte detta material vara så intressant för forskarna utan man plockar istället citat från tidskriften bis och föreningens blogg, som fungerar som öppna arenor för debatt, med uttalat högt i tak (alla skribenter i bis är inte nödvändigtvis medlemmar i föreningen, eller ens sympatisörer). 

Tidskriften bis har använts som ett forum för diskussion av många utanför BiS genom åren, men det är hur Blomgren och Sundeen använder materialet från BiS blogg som är det mest iögonfallande. BiS-bloggen har nästan 1700 inlägg och i bloggens policy (publicerad 14/12 2011) står följande: 

En av BiS viktiga uppgifter är att främja yttrandefrihet och föreningen vill ha i högt i tak på de sociala forum på webben som föreningen är aktiv på. Detta för att vi tycker att det är viktigt med debatt och opinion. Så delta gärna med kommentarer och kompletterande info.

Allt material som publiceras på bloggen signeras av skribenten, detta för att tydliggöra skillnaden mellan föreningens åsikter och den enskilda författarens.

Det finns helt enkelt en uppsjö av olika ståndpunkter representerade i bloggen. Vid olika  tillfällen använder sig Sundeen och Blomgren av kommentarer och texter från enskilda skribenter i bloggen på ett sätt som låter påskina att deras åsikter representerar föreningens åsikter. Detta är orättvist både mot föreningen BiS och mot de personer som nu utmålas som talespersoner för föreningen, i vissa fall enbart efter att ha kommenterat i ett öppet kommentarsfält. Exempelvis nämns Henrik Bylunds kommentar på ett inlägg från 2013 som ett exempel på ”urvalspolitiska ställningstaganden” från BiS medlemmar. Hans kommentar var en av många i en tråd där flera olika åsikter var representerade. Vissa av deltagarna var kända medlemmar i BiS och andra var det inte. I detta fall har man valt att lyfta fram en person som inte är känd från BiS-sammanhang framför flera kända företrädare – på inget sätt framgår det i tråden att Henrik Bylund har någon koppling till BiS. Handlar detta exempel om ett slarvigt misstag eller passar Bylunds citat för bra in på en tes forskarna vill driva? Vi hoppas på det första och påminner om att man bör vara källkritisk med sitt material när man forskar – kommentarer i ett öppet kommentarsfält bör behandlas varsamt i sammanhanget.

BiS efterlyser en fördjupad diskussion om urvalsarbete på bibliotek

I den mån programtexter och officiella uttalanden från föreningen tas upp är de i vår mening genomgående för selektivt citerade, på ett sätt som förvränger helheten och bortser från kontext som har betydelse för citaten. Ett exempel ur artikeln är följande, där Sundeen och Blomgren citerar BiS yttrande respektive remissvar till utredningen för den nationella biblioteksstrategin:

En organisation som under sin mer än 50-åriga existens återkommande har artikulerat kritik mot neutralitetsidealet är den socialistiska föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS). I ett yttrande från 2018 skriver BIS att: ”Idén om biblioteken som neutrala är komplicerad, ifrågasatt och utmanad.” Resonemang om medieurvalsfrågor som förs i förarbeten till förslaget om nationell biblioteksstrategi sägs vara naiva och idealistiska (Yttrande från BiS till Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi, 30/10 2018). I ett remissvar menar BiS att det föreligger en motsats mellan å ena sidan skrivningar om allsidighet, medvetna litteraturinköp och kvalitet, och å den andra neutralitet och frånvaro av censur (Remissvar från BiS rörande förslag till nationell biblioteksstrategi, 11/10 2019).

Till de neutralitetskritiska partierna i remissvaret hör en skrivning om negativa effekter av kritiska yttranden som Justitieombudsmannen (JO) riktat mot ett antal folkbibliotek (Remissvar från BiS, 11/10 2019).

Om man går till källorna ser man att båda de refererade BiS-dokumenten lyfter urvalsfrågorna som något som behöver diskuteras mer, bland annat i ljuset av då pågående politiska påtryckningskampanjer mot bibliotek och ibland mot enskilda biblioteksmedarbetare som fick motta privata hot. I Sundeen och Blomgrens återgivning framstår det som att texterna är blint emot neutralitetsprincipen, vilket inte är rättvist. BiS har i själva verket, i dessa texter och i andra sammanhang (exempelvis vår ”salong” 2018, då Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler och hovrättspresident i Svea hovrätt, medverkade), efterlyst en fördjupad diskussion av urvalsarbete på bibliotek, en komplex fråga som vi menar att professionen måste fortsätta diskutera.

För en läsare som har kännedom om de källor Sundeen och Blomgren väljer att använda sig av framstår deras artikel som ett ganska ostadigt bygge. Vi förstår förstås att Sundeen och Blomgrens artikel är utförd i en explorativ och diskuterande form, där forskaren gör ett urval av empiriredovisning av vikt för det man avser att diskutera. Men vi tycker återigen att det är rimligt att från två erfarna forskare begära en större varsamhet i sin källhantering än vad Sundeen och Blomgren ger prov på – både vad gäller isärhållandet av olika typer av källor och vikten av en ärlig återgivning av deras innehåll.

Biblioteksideal och analys

Om vi nu istället vänder oss till det som vi uppfattar som problematiskt i Sundeens och Blomgrens analytiska dimension. Forskarnas uttalade syfte är att ”studera och problematisera ideologiskt inflytande på uppfattningar om yrkesidentitet och yrkespraktik inom biblioteksvärlden i relation till gällande lagstiftning och professionens nationellt och internationellt uttryckta etiska yrkeskoder”. Man landar så småningom i slutsatserna:

Vi har identifierat ett antal aktivistiska föreställningar om bibliotekarieyrket, vilka på avgörande punkter skiljer sig från den byråkratiska och den professionsetiska yrkesförståelsen. Till dessa hör att bibliotek ska präglas av ideologiska övertygelser, att verksamheten ska inspireras av i förhållande till professionen externa idéer samt att biblioteken ska vara instrument för det rättfärdiga samhället och särskilt tillvarata orättvist behandlade gruppers behov.

[…]

En övergripande slutsats av föreliggande framställning är att de kritiska fall som bland andra JO har intresserat sig för bör relateras till det teoretiska och analytiska ramverk rörande bibliotekariers yrkesidentitet som vi har presenterat. I kontrast till den byråkratiska, professionsetiska och entreprenöriella idealtypen, som alla tre inrymmer föreställningen om neutrala bibliotek och opartiska tjänstemän, bygger ett aktivistiskt bibliotekarieideal på strävan att befordra det goda och mota det onda i grind.

Vi menar att Sundeen och Blomgren missar något väsentligt i sin argumentation – biblioteken är redan förknippade med ett antal olika värden och ideologiska uppfattningar och det förs naturligtvis en politik kring deras roll som offentliga institutioner. Dessa värden, som inte sällan stöts och blöts emot varandra, innebär oundvikligen att biblioteken är förbundna med politik. Sundeen och Blomgren glömmer, i sin iver att sortera ut ”aktivistiskt” drivna biblioteksideal från ”professionsetiska”, ”byråkratiska” och ”entreprenöriella” sådana, att det inte bara är något slags udda, övervintrade proggare som exempelvis driver frågor om antirasism på bibliotek, frågor om mångspråk, frågor om mänskliga rättigheter, hbtq-inkludering, och så vidare. Det är i allra högsta grad även insorterat i den på olika nivåer styrande biblioteks- och kulturpolitiken, samt framskrivet i portaldokument från internationella biblioteksorganisationer som IFLA. Så här står det exempelvis i IFLA:s ”Core Values”, precis efter den punkt om informations- och yttrandefrihet som Sundeen och Blomgren citerar inledningsvis:

the belief that people, communities and organisations need universal and equitable access to information, ideas and works of imagination for their social, educational, cultural, democratic and economic well-being

the conviction that delivery of high quality library and information services helps guarantee that access

the commitment to enable all Members of the Federation to engage in, and benefit from, its activities without regard to citizenship, disability, ethnic origin, gender, geographical location, language, political philosophy, race or religion

(”More about IFLA”, https://www.ifla.org/about/more, 2019)

Eller för att citera svensk lagstiftning:

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

(Regeringsformen, 1 kap, 2  §)

Och specifikt för biblioteken i bibliotekslagen:

Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

[…]

Prioriterade grupper

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på

   1. de nationella minoritetsspråken,

   2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och

   3. lättläst svenska.

(Bibliotekslagen, 2, 4, 5  §§)

Man ska ej heller glömma 1974 års kulturpolitiska mål som gällde ända fram till 2009 och hade en stor betydelse för biblioteken och för föreningen under dess tidiga historia:

att medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,

att ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,

att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet,

att främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,

att i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,

att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,

att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs,

att främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

(Proposition 1974:28)

Lagar och dokument kan ändras och diskussion om etiska frågor och korrekt agerande som tjänsteperson avgörs självklart inte enbart av lagstiftning och manifest. Men dessa exempel visar framförallt hur svårt det är att beskriva BiS som en extrem organisation utan att samtidigt brännmärka hela biblioteksprofessionen och kulturpolitiken som extrem. Många av de frågor som BiS och skribenter i bis framför, diskuterar och argumenterar för är nämligen inte ”i förhållande till professionen externa idéer”, utan i allra högsta grad påbjudna i en professionsetisk diskussion såväl som i nationell och kommunal bibliotekspolitik. En seriös diskussion om svensk bibliotekspolitik och om rollen som tjänsteperson i det offentligas tjänst kan inte bortse från den här delen av bibliotekens uppdrag och roll, som alltså existerar parallellt med bibliotekens uppgift att bidra till fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och så vidare. De centrala demokratiska värden som behöver försvaras inom professionen och i bibliotekspolitik på olika nivåer är, hävdar vi, inte bara ett demokratiskt värde, utan flera.

Vem är aktivist?

Vi vill också påminna om de hot mot bibliotekens arbete med dessa frågor som är högst reella idag, vilket vi skrivit mycket om i bis. Några färska exempel handlar om hur Sverigedemokraterna agerat. Partiets syn på mångspråk blev särskilt uppmärksammat när Sölvesborg under 2019 skulle ta fram en ny biblioteksplan. Kommunen leds av ett samstyre där SD ingår som största parti. En biblioteksplan ska styra hur kommunens bibliotek bedriver sin verksamhet. I den finns det ett antal övergripande mål som biblioteksplanen ska sträva mot och som alltså ska vara vägledande för alla som berörs av den. Dessa mål är ytterst grundade på nationell lagstiftning. Med andra ord måste biblioteksplanen förhålla sig till bibliotekslagens prioriteringar – bland annat att biblioteken ska erbjuda litteratur på andra språk än svenska, något som SD ville ändra på. Rimligen är målsättningarna för biblioteksplanen någonting man inte tar sig för stora friheter med om man vill upprätthålla lagen. Kulturminister Amanda Lind uttalade sig kritiskt i Biblioteksbladet och andra menade att Sölvesborgs nya hållning i själva verket bröt mot bibliotekslagen. 

Sedan dess har det bara kommit fler exempel på hur Sverigedemokraterna eller andra högerextrema organisationer på olika sätt försöker begränsa bibliotekens verksamhet, helt utan hänsyn till rådande lagstiftning. I Växjö har SD motionerat för att biblioteket bara ska ha böcker på svenska och minoritetsspråk. I Svalöv beordrade den politiska ledningen att ett Facebook-inlägg om bibliotekets hbtq-certifiering skulle tas bort. I Täby gick den nazistiska organisationen NMR så pass långt att de hotade biblioteket för att de arrangerade sagostunden ”bland drakar och dragqueens”. I samma kommun ville SD stoppa ett författarsamtal som hade fokus på normer och hbtq-frågor.

Tyvärr finns det många fler exempel. Anser Sundeen och Blomgren att politisk organisering mot en sådan utveckling är klandervärd? Och anser Sundeen och Blomgren att exempelvis den tidigare bibliotekschefen i Sölvesborg, som protesterade mot en uppenbart främlingsfientlig detaljstyrning av den lokala bibliotekspolitiken på tvärs mot bibliotekslagen, eller de stolta, hbtq-certifierade bibliotekarierna i Svalöv, är ”aktivister”? Vilka biblioteksvärden anser egentligen Sundeen och Blomgren det legitimt att försvara?

Diskussionen fortsätter

Avslutningsvis kan vi bara beklaga den typ av dåligt underbyggda insinuationer om (vänster)-”politiserade” biblioteksinstitutioner som vi tyvärr tolkar Sundeen och Blomgrens artikel som. Vi är glada att bibliotekspolitik diskuteras, men med tanke på den befintliga hatsvans från höger som äter denna typ av berättelser till frukost, lunch och middag, och vars hot och hat, förutom att det är ett demokratiskt hot i sig, även drabbar enskilda tjänstepersoner inom bibliotekssektorn, efterlyser vi en något större varsamhet i diskussionen. Just varsamhet och noggrannhet i argumentationen är ju dessutom en akademisk dygd, som borde ligga Sundeen och Blomgren varmt om hjärtat?

För BiS del kommer vi att fortsätta arbeta för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsende till för alla. Vi hoppas att det är många forskare, biblioteksarbetare och medborgare som gör detsamma. 

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle

Martin Persson, Tobias Willstedt, Lena Lundgren, Sofia Berg, Christian Forsell och Annelien van der Tang

Läs mer

Kategorier
bibliotek BiS föreningen

BiS beforskat

Den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen har tillsammans med Roger Blomgren skrivit en uppsats i Nordisk kulturpolitisk tidskrift med titeln Offentliga bibliotek som arena för aktivism, där de säger sig analysera tidskriften bis och beskriver hur denna marxistiska organisation gjort ett odemokratiskt övertagande av biblioteken under femtio år. Om detta intervjuas Sundeen i vad som verkar vara hans hemmaarena Världen idag, en högerradikal väckelsekristen webbplats

I podden ger han en mycket vinklad beskrivning av seminariet, Bibliotekarie – tjänsteman eller aktivist, vid Bok&Bibliotek 2019 där han och hans kollega lade fram sina teser om 68vänstern och då speciellt BiS odemokratiskt framfart. Sedan nämner han mina artiklar om seminariet och om aktivism, och konstaterar att jag lever i en bubbla och har noll koll på vad som pågår i forskarvärlden. Hade gärna levt kvar i denna påstådda bubbla och sluppit hamna i den kalla blåblåst som nu i namn av yttrandefrihet, objektivitet, tradition och demokrati går till storms mot såväl kulturlivet som forskarvärlden och public service.

De kritiska tankar jag framförde i de artiklarna blir ytterligare bekräftade i Sundeens poddinlägg och i de två forskarnas artikel. Det finns mycket att säga om deras artikeln och de slutsatser de drar av bara några nerslag i bis och annan biblioteksdebatt vad gäller inköp och urval av media och tjänster. Denna eviga debatt, som ju är folkbibliotekens själva kärna, är inte plats att fördjupa här, men lite berörs den i mina artiklar , Aktivist, javisst och Vem är egentligen aktivist?

I slutet av forskarartikeln, som jag hoppas får fler kommentarer och bemötanden, frågar sig forskarna om BiS påverkat biblioteksutvecklingen. Svaret är ja. De frågor bis varit med och drivit har gett resultat. Bara några exempel, Svensk Biblioteksförening är idag en helt annan och bättre förening än det SAB som BiS bildande var en reaktion mot. Många bismedlemmar har och är djupt engagerade i SB. bis krävde redan i sitt första nummer en bibliotekslag och folkbiblioteksforskning, det tog tid men nu finns båda ock. BiS har varit drivande vad gäller att biblioteket verkligen ska vara för alla och speciellt uppmärksamma barn, de med annat modersmål än svenska och funktionsvarierade, vilket nu finns med i bibliotekslagen, liksom bibliotekets demokratiska och folkbildande roll. Men allt detta är väl enligt Sundeen och Blomgren vänstervridna avsteg från det gamla riktiga objektiva ideologilösa opolitiska biblioteket som självklart aldrig funnits.

Ingrid Atlestam

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Vem är egentligen aktivist?

Från bis 1/2020

Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer, om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. Hon utgår från bibliotekariers perspektiv och menar att yrkesgruppen alltid har verkat i en politisk miljö eftersom man inte kan eller bör utföra demokratiskt arbete isolerat från resten av samhället och sin samtid.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Tobias Johansson 

I djupt mörkblåa Göteborgs-Posten skriver ledarsidans Håkan Boström den 12 februari i år med anledning av att socialdemokraten och tidigare kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson frikändes i den omskrivna förtalsrättegången: ”Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. […] Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv som islamister gärna tar rygg på.”

Visst var det rätt att Hermansson frikändes. Felet hon gjorde var att inte hålla armlängds avstånd utan gå in och stoppa en debatt i samband med en visning av filmen Burka songs 2.0.

Norrköpings museum har polisanmälts av den lokale SD- ordföranden för att man, i samband med en utställning om den lokala nazismen och motståndet mot den, haft med ett tidningsklipp som antyder att SD har nazistiska rötter. Det är faktafel enligt anmälaren. Sölvesborg, Hörby, Nacka, ja listan blir längre för varje dag på kommuner där armlängds avstånd bytts till högerhänt klåfingrighet. Hela välfärdssektorn, inklusive kultur och miljö, har blivit ett politiskt slagfält där blåa och bruna krafter håller på att ta över problemformuleringsprivilegiet och därmed makten genom att utmåla offentlig sektor som ett konkursbo fullt av vänsteraktivister. 

Självklart rollspel ifrågasatt 

Ända tills jag som bisreporter bevakade förra årets bokmässa trodde jag att aktivist var något mycket positivt. Att höra Roger Blomgren och Johan Sundén, båda knutna till BHS, presentera sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist – ett demokratiskt dilemma” var ett chockartat uppvaknande till en för mig ny verklighet. Speciellt som de lyfter fram BiS som ett skräckexempel på dylik obskyr aktivitet. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan. 

Den professionella tjänstemannen står, enligt forskarna, för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande värderingarna. De ska bara lyda order, det vill säga följa de av de folkvalda beslutade direktiven. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. Forskarna talar om ”det långa 68”, en under era decennier rådande radikaliserad tidsanda. De framhåller BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som bildades 1969, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. 

Den självklara invändningen är att man givetvis skiljer på sin roll som tjänsteman och den som politiskt aktiv. Man kan exempelvis mycket väl representera Vänsterpartiet såväl inom- som utomparlamentariskt och ändå vara en korrekt tjänsteman. Men detta klarar väldigt få miljö- och vänsteraktivister, enligt de forskare och debattörer som engagerat sig i frågan. Bara detta att man hyser åsikten att miljöproblemen kräver en radikal samhällsförändring gör att man klassas som aktivist och därmed är ett hot mot demokratin.

Googlar man ”aktivism tjänstemän” får man massor av länkar till mer eller mindre blå/bruna sidor där man i artiklar och debattinlägg hävdar, ofta hänvisande till forskning, att aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt och förekommande inom vänstern och miljörörelsen. M, SD och KD kräver att denna aktivism ska stoppas genom återinfört skärpt tjänstemannaansvar. 

En ledarskribent i Timbros Smedjan citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän.” 

En bokhylla fylld med böcker i form av en uppsträckt knuten näve.

Är inte detta någon slags konspirationsteori? Är det inte just dessa som forskar om aktivism som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som en ledarskribent kallar dem när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen. Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över dagordningen och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som en viktig arena att erövra. 

Aktivist har tydligen blivit ett skällsord, en stämpel som automatiskt marginaliserar både tjänstemän och forskare som oprofessionella och otillförlitliga. De ska helst kunna åtalas, annars avskedas, omplaceras eller stoppas vad gäller löneutveckling och karriär. En annan lösning på problemet är datorisering, privatisering och utförsäljning av offentlig verksamhet. Anställningstrygghet, yttrandefrihet och meddelarskydd försvinner därmed. Många mer eller mindre kända forskare försäkrar nu att de inte är aktivister i denna påstått demokratihotande mening. Samtidigt betalas hela forskningsprogram av näringslivet eller andra intressen utanför demokratisk kontroll och bara de resultat som passar de betalandes syften lyfts fram. Läs exempelvis boken Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö. 1 På 70-talet blev den statligt anställda forskare som idkade samröre med det privat näringslivet ifrågasatt och närmast skambelagd, nu är det en självklarhet och nästintill ett krav att som forskare skaffa sig extern finansiering. Vem är aktivist? Vem är ett hot mot demokratin? 

Bibliotek är att välja

Visst förekom det ett och annat övertramp under tidigt 70- tal i den helt annorlunda tidsanda som gällde då. Men Blomgren och Sundén tycks tillämpa sina kriterier och värderingar retroaktivt och utifrån de politiska mål och regelverk som gäller idag. Den första statliga kulturpolitiken fastställdes i 1974 års kulturpolitiska mål och de skulle väl närmast ses som vänsterextrema i dag. Formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” hängde dessbättre med ända till 2009. Men nu är det ”rätt” att bibliotekens utbud inte erbjuder ett alternativ till, utan är det samma som i kiosker och bokhandlar, och styrs helt av efterfrågan. Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen. Detta hade varit mot fastställda inköpsprinciper ända tills för något år sedan. 

”Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen.”

Exempel på aktivism som Sundén och Blomgren tar upp är debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen och hur biblioteken reagerade. När det gäller Massutmaning, så JO-anmäldes de bibliotek som nekat inköp då de hänvisat till kommunens och bibliotekets värdegrund. Enligt JO har anmälaren rätt. Urvalet kan inte vila på någon värdegrund för det strider mot bibliotekslagens skrivning om åsiktsfrihet. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper. 

Men är det inte precis tvärtom? Folkbiblioteket har väl alltid varit en gatekeeper, det vill säga gjort ett urval av tjänster och medier, utifrån fastställda kriterier och värderingar vilket är den självklara förutsättningen för tilliten. Någon bibliotekslag fanns inte före 1995 och inte förrän 2014 tillkom skrivningen om åsiktsfrihet, som JO hänvisar till. Innan dess formulerade varje kommun målsättning, regler och riktlinjer för sin biblioteksverksamhet. Om JO:s tolkning står sig återstår att se, den verkar lite yrvaken och behöver inte följas. Åsiktsfrihet, liksom yttrandefrihet kan väl inte innebära att samhället ska bekosta och ge plats åt alla åsikter och yttranden? Men de flesta bibliotek har nu skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund. Det har många gånger varit en mycket smärtsam process och kanske förödande för tilliten till biblioteken. Men det som bekymrar mig mest är den minskade bredden i urvalet, som styrs av efterfrågan och inte av behov och som inte bygger på kompetens utan jakten på utlåningssiffror. 

Nu höjs också röster från bokbranschen som ifrågasätter bibliotekens fria utlåningsrätt och författarersättningen. Daniel Sjölin hävdar den 19 januari i Expressen: ”Bokbranschen vill att en författare producerar sig oftare, men även stödsystemet är uppbyggt så. Författarfonden (vars medel utgörs av en löjeväckande liten kompensation för bibliotekens enorma upphovsrättsstöld och prisdumpning av marknaden) premierar hög produktionstakt.” Det är en anledning till att författarna bara skriver medelmåttiga böcker. Man ser biblioteken som ett hot mot försäljningen istället för en garanti och möjlighet för en bred utgivning och den smala litteraturen. 

Hög tid alltså att professionella bibliotekarier hävdar sin rätt att, utifrån bibliotekslagen och de kommunala kultur- och biblioteksplanerna, besluta vilket utbud av media och tjänster biblioteket ska erbjuda. Vilket innebär att de måste ha kompetens och tid att överblicka hela utbudet och inte tror att demokrati är att bara ”köpa på efterfrågan”, och att biblioteket ska vara ett centrum för upplevelser istället för upplysning. Enligt bibliotekslagen ska tillgänglighet, allsidighet och kvalitet prägla verksamheten, vilket förutsätter att politiken förlitar sig på professionella tjänstemän och ger dem handlingsutrymme att både förvalta och utveckla verksamheten. Just när detta skrivs pågår konferensen Folk och Kultur. Enligt mediarapporteringen är ”armlängds avstånd” och de minskande kulturanslagen de hetaste frågorna. Eskilstuna är fullt av aktivister av alla de slag, kulturutövare, tjänstemän och politiker. En arena där det handlar om vem och vilka intressen som sätter dagordningen och vem och vilka aktörer som måste försvara sig. 

Bibliotekspolitik är politisk

Blomgren och Sundén tycks förutsätta att det kan finnas, eller fanns före 1968, något slags ideologiskt och politiskt neutral kultur- och biblioteksverksamhet som aktivisterna förstört och nu måste dessa antidemokrater bort så att ordningen kan återupprättas. Men folkbiblioteken skapades av olika politiska krafter som sammanflätats till vad man idag skulle kalla socialliberalism. Många var de eldsjälar såväl bland tjänstemän, som oftast var kvinnor, som politiker och föreningsengagerade som arbetade för ”bibliotekssaken”. De gjorde det för demokratin, var de då odemokratiska aktivister?

Skådespelaren Roland Jansson sa vid en biblioteksinvigning i Göteborg på 1980-talet att ”folkbibliotek är det mest socialistiska vi har, från var och en efter förmåga till var och en efter behov, men det har politikerna inte förstått”. Detta kan väl sägas gälla hela kulturpolitiken så som den präglades av 1974 års kulturpolitiska mål. Men nu har högerkrafterna upptäckt detta och då börjar man med att skjuta budbäraren, i detta fall bibliotekarien, tjänstemannen. Givetvis ger man sig även på de ekonomiska förutsättningarna genom budgetnedskärningar. I denna attack, som gäller hela det offentliga kulturlivet, ja hela den offentliga sektorn, finns alltfler extremistiska aktivister. Ett skrämmande exempel är Carolin Dahlman, kommunikationsstrateg på högerkanten, som i panelen i radioprogrammet God morgon, världen! i slutet av januari säger att man borde skilja kulturen från politiken. Enligt henne betyder det att man varken ska ha statlig eller kommunal kulturpolitik utan att det är marknadskrafterna som ska gälla fullt ut. Då kan ju folk köpa vad de vill ha, alltså demokrati och valfrihet utan pekpinnar. Skulle det vara opolitiskt?

Det pågår en kamp om utrymme och dagordning vad gäller kultur inklusive miljö och nu måste alla tjänstemän, forskare, aktivister, entreprenörer, lobbyister, politiker, eldsjälar och alla andra därtill försvara och utveckla en hållbar kultur byggd på demokrati, mångfald, bredd och tillgänglighet.

Kampen går vidare! 

Fotnoter

1) Andersson, Jenny & Westholm (2019). Slaget om framtiden: forskningens roll i konikten mellan tillväxt och miljö. Stockholm: Santérus förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera