Världen i biblioteket

Att erbjuda litteratur på andra språk än svenska är en viktig uppgift för folkbiblioteken. Tobias Willstedt berättar om arbetet med detta och tar oss från verkligheten i det lilla biblioteket i Alby, till striderna runt Internationella biblioteket i Stockholm och avslutar det i Världens bibliotek där bibliotekarier förmedlar böcker i en ny digital era.

Text och foto: Tobias Willstedt

Till Alby

I början av maj 2008 tog jag tunnelbanan ut till Alby i Botkyrka kommun. Det var min första arbetsdag som bibliotekarie där, och jag hade fjärilar i magen när jag gick igenom centrumbyggnaden för att passera till biblioteket. Jag skulle så småningom flytta till en tvåa som låg ungefär fem minuters promenad från Alby centrum, så detta skulle komma att bli mitt hem.

Efter en tid på min nya arbetsplats förstod jag att ingen av Sveriges kommuner är så präglad av språklig mångfald som Botkyrka. Jag tror inte heller att någon av Sveriges kommuner har så ung befolkning som Botkyrka har – det är i vilket fall en ovanligt låg medelålder i kommunen, med många barn och unga. Allt detta präglar såklart biblioteksverksamheten, likaså att bebyggelsen domineras av flerfamiljshus bebodda av personer som i många fall inte har det så gott ställt.

Jag älskade Alby bibliotek. Det var knepigt att arbeta där ibland, men det var ett levande bibliotek, väldigt uppskattat av sina besökare. Jag lärde känna många av dem, särskilt som jag bodde kvar i Alby under ganska många år, även efter tiden jag arbetade på biblioteket.

Alby bibliotek var ett besöksbibliotek snarare än ett lånebibliotek. Jag minns särskilt en man som ofta kom till oss för att låna datorer eller bläddra i någon tidning. Han var den typen av besökare som sällan eller aldrig frågade efter litteratur, men ändå kom till biblioteket i princip varje dag. I våra samtal kom det fram att mannen var av armenisk härkomst.

Efter många besök tog mannen uppenbarligen mod till sig och kom med en förfrågan: att han skulle vilja att det fanns fler böcker på armeniska i Alby bibliotek. 

Botkyrka är som sagt en väldigt språkligt berikad kommun, men jag vill minnas att det också var en särskild dynamik i vilka språk som efterfrågades – Alby var en ort som ofta  fungerade som första anhalt för personer som invandrat till Sverige. Där stannade de nyanlända ett tag, sen flyttade man vidare när man var mer etablerad. Den föränderliga befolkningsstrukturen innebar också att nya språk ofta efterfrågades under en period och sedan upphörde behovet eftersom de som ville läsa hade flyttat vidare. 

Eftersom befolkningens sammansättning var så dynamisk behövde också innehållet på bibliotekets hyllor vara det. Vi hade både ett eget bestånd av böcker på andra språk än svenska, och tog in depositioner från Internationella biblioteket, IB, när det uppstod behov som vi på egen hand inte kunde fylla.

Internationella biblioteket hittade man på denna tiden i Annexet till Stadsbiblioteket vid Odenplan i Stockholm och det var ett av Europas största folkbibliotek för litteratur på olika språk. Förutom att ta emot biblioteksbesökare från Stockholm och världen fungerade IB i Annexet också som lånecentral med uppdrag att komplettera övriga Sveriges folkbibliotek vad gällde litteratur på olika språk. Det innebar att man hade ett konsultativt uppdrag gentemot landets kommunbibliotek och gymnasiebibliotek och fungerade som en resurs för utvecklingen av de mångspråkiga biblioteken i hela Sverige. 

Jag och mina kollegor ville såklart hjälpa den armeniska mannen, och det var ju dessutom vårt jobb att göra precis det. Eftersom vi inte hade några böcker på armeniska, och mannen var den första som frågat efter det, i alla fall under min tid där, tog vi i in en deposition från IB.

Depositionen med armeniska böcker kom, och vi ställde upp dem på hyllan, centralt i biblioteket,

sen stod de på hyllan ett tag, 

tiden gick, och ingen rörde vid dem,

sen var det dags att skicka tillbaka dem till Internationella biblioteket. Innan vi packade ihop böckerna så gick vi igenom dem för att följa upp hur många lån de hade fått. Det var en väldigt mager utdelning på depositionen – inte många lån.

När jag frågade mannen om vi hade tagit in fel böcker, eftersom han inte lånat hem dem, så svarade han att han det inte var det som var det viktiga. Han hade bara velat att de skulle finnas i biblioteket.

Vi  packade ihop de fina böckerna, jag bläddrade i en av dem och noterade hur spänstig den var i pärmen, och sedan skickade vi dem till Internationella biblioteket. Det fanns förmodligen andra låntagare som väntade på dem.

Annexet 

Efter några år och flera jobbyten så byter jag inriktning och flyttar fysiskt och mentalt från den publika verksamheten på folkbiblioteken längst ute på tunnelbanans röda linje till mer strategiskt arbete och nationell biblioteksverksamhet i centrala Stockholm. Jag arbetade nu med fokus på tillgänglig läsning i Myndigheten för tillgängliga mediers kontor vid Globen. Även om vad jag gjorde om dagarna ändrades, så intresserade jag fortfarande mig för de olika grenarna inom folkbibliotekens viktiga uppdrag. Och förutsättningarna hade börjat bli väldigt annorlunda för den mångspråkiga grenen. 

Internationella bibliotekets framtid framstod nämligen som väldigt osäker.¹ Det fanns konkreta orsaker till att ledningen ville göra ändringar i verksamheten. För att utföra sina olika uppdrag hade IB tidigare fått sin budget från tre olika håll: från Stockholm stad, från Stockholms läns landsting och från Kungliga biblioteket. Stockholm läns landsting hade från och med 2017 valt att ge det regionala uppdraget till Regionbibliotek Stockholm istället för IB.  Den påse pengar som Stockholm stad fick för att ratta IB krympte helt enkelt.

Förutom problemen med en mindre ekonomi rådde osäkerhet över vad som egentligen skulle hända med de byggnader som då rymde Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek och IB. En ombyggnation har ju varit på tapeten under lång tid, utan att realiseras. Efter att ha beaktat detta stakade SSB:s ledning ut en framtidsplan för IB:s verksamhet, som skulle visa sig vara väldigt impopulär.

Från personalen viskades det under denna tid att IB under en period hade dränerats på personal och kompetens. Tjänster hade flyttats bort från biblioteket eller hade tillåtits stå vakanta. Ett flertal medarbetare hade slutat med anledning av förhållandena på arbetsplatsen. Sedan Larry Lempert gick i pension 2014 hade IB inte haft någon chef på heltid annat än under ett par månader. Som konsekvens hade osäkerheten spridit sig bland personalen och arbetsmiljön har blivit lidande. 

”Allt skulle bli bättre.

Men för många lät det helt enkelt som att Stockholm inte ville ha ett internationellt bibliotek längre.”

Den lösning som Stockholms stadsbiblioteks ledning presenterade, att integrera IB:s verksamhet i resten av biblioteksverksamheten, fick hård kritik, inte minst från personalen. Dåvarande stadsbibliotekarie Katti Hoflin fick bland annat bemöta kritiska röster i Biblioteksbladet och Aftonbladet. Det gjorde Hoflin bland annat genom att hävda att det internationella biblioteket nu skulle ta plats i hela Stockholms stadsbibliotek och den personal som arbetade på IB och besatt viktig spetskompetens, skulle spridas ut bland resten av SSB:s bibliotek. Allt skulle bli bättre.

Men för många lät det helt enkelt som att Stockholm inte ville ha ett internationellt bibliotek längre.

Armenien 

2017 så flyttade jag från slutligen från min tvåa i Alby. Jag hade inte jobbat på Alby bibliotek på några år, men jag hade stannat. Det var hemma.

Samma år som jag flyttade så snubblade jag över romanen Min mormor från Armenien av Anny Romand. När Anny Romand gick igenom några familjehandlingar hittar hon en dagbok som visar sig vara skriven av hennes mormor. Dagboken skildrar den långa vandring mot öknen och döden som en grupp kvinnor och barn drivs ut på i Anatolien 1915 under det som blivit känt som det armeniska folkmordet. Armeniska folkmordet var rena utplåningen av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket och pågick mellan 1915 och 1917, samtidigt som första världskriget pågick.  Än idag är det armeniska folkmordet inte erkänt av den turkiska staten och det är därför en omstridd och känslig fråga.

I dagboken nedtecknar Annys mormor umbäranden hon genomlider under folkmordet. Hon lyckas fly och hamnar slutligen i Marseille. För Anny, som växer upp hos henne, berättar mormodern återkommande om hur hennes dotter, hennes man och andra familjemedlemmar mördades. Romand väver i sin bok ihop stoffet från dagboken med sina egna minnen. 

”Han hann ge mig en av mina bättre bibliotekshistorier i alla fall, när han vid ett tillfälle kommenterade att “mannen som gav dig ditt biblioteksdiplom är en idiot””

Jag slukar boken och den stannar i mina tankar. Däremot hade jag inte träffat mannen från Armenien på ett bra tag. Han försvann under min sista tid som anställd på Alby bibliotek. Jag hade inte heller sett honom i centrum, eller på gatorna, eller på någon annan plats i orten. Kanske flyttade han vidare, eller så ändrades hans livssituation på andra sätt. Han hann ge mig en av mina bättre bibliotekshistorier i alla fall, när han vid ett tillfälle kommenterade att “mannen som gav dig ditt biblioteksdiplom är en idiot” för att jag misslyckades med att hantera en kopiator på det sätt han önskade.

Rädda internationella biblioteket 

Min hemadress var nu i Stockholm och inte Botkyrka och när nyårsraketerna smällde 2018 inleddes ett dramatiskt år för biblioteken i den staden. De borgerliga partierna skulle komma att ålägga Stockholm stadsbibliotek stora sparkrav efter att ha tagit över stadshuset. 

Och de impopulära planer som lagts angående Internationella bibliotekets vara eller inte vara i Annexet skulle nu förverkligas. Efter borgarnas maktövertagande fattade Kulturnämnden i Stockholm slutligen det formella beslutet om Internationella bibliotekets framtid. Verksamheten skulle inte längre rymmas i Annexet. Internationella bibliotekets samling och specialiserade personal skulle skingras.

Under sommaren anordnades en låneaktion på Internationella biblioteket i protest mot förändringarna och den omfattande gallring av bibliotekets medier som höll på att genomföras inför flytten. Under juli uppmanades allmänheten att låna så mycket böcker som möjligt ur internationella bibliotekets bestånd, särskilt från de mindre språken som inte hade lånats ut i någon större utsträckning och därför löpte större risk att gallras. DN rapporterade om protesterna, och skrev att låneaktionen ledde till att utlånen ökade med 400 procent. 

Lånekationen och de högljudda protesterna från aktivisterna inom gruppen “Rädda internationella biblioteket” ledde ingenstans. Internationella biblioteket i Annexet fick stänga, en betydligt mindre verksamhet fick öppna på Kungsholmen och majoriteten av medierna flyttades till Mångspråkiga lånecentralen vid Liljeholmskajen.

Mångspråkiga lånecentralen

Jag är inte så mycket för sociala medier längre, det tar för mycket tid, men i september 2020 så ser jag att någon har delat en länk på BiS facebooksida. Efter att ha klickat mig fram kan jag läsa ett längre inlägg av gruppen “Rädda internationella biblioteket”:

*** Det vår protest förutspådde har hänt! ***

Stockholms kommunpolitiker och stadsbibliotek har svikit stadens – och hela Sveriges – mångspråkiga läsare och låntagare.

Efter nedstängningen av Internationella bibliotekets (IB) lokaler i Annexet i Odenplan i fjol och utspridningen av böckerna över stan har vanskötseln av det mångspråkiga bokbeståndet fortsatt.

Värst är situationen på Mångspråkiga lånecentralen (MLC), som fått hyra in sig i en liten del av Stadsarkivet vid Liljeholmskajen och där de flesta av böckerna från IB förvaras. Stora problem förekommer på MLC: lokalerna är överhuvudtaget inte anpassade för att magasinera böcker: hyllsystemen och ventilationen fungerar inte som de ska, det är dragigt och mögligt och det råder akut underbemanning. Personalen ska helst inte vistas i magasinet pga. brandrisk och måste således stressa ner i magasinen för att hitta böcker.

/…/

Den mångspråkiga och specialiserade personalen som en gång jobbade på IB är nu utspridd på olika bibliotek och har ingen som helst insyn i arbetet på MLC. Ledningen för ”mångspråksarbetet” på Stockholms stadsbibliotek har dessutom knappt alls någon erfarenhet av arbete med mångspråkigt bestånd. Det finns ingen struktur på plats för hur låntagarnas önskemål ska uppmärksammas, inga tydliga planer på hur det mångspråkiga beståndet ska samordnas inom Stockholms stadsbibliotek. Och Annexet står tomt. Varför var det så bråttom att få ut IB utan någon genomtänkt planering för hur det kunde lösas på ett bättre sätt än detta?? ²

Flytten från Annexet genomfördes under hösten 2019, och det har alltså gått ungefär ett år sen dess när jag läser inlägget. Jag gläds över att aktivisterna inte gett upp utan fortfarande är engagerade. Alla som jobbat på folkbibliotek vet hur viktiga frågorna är. Enligt SCB är nästan 20 % av Sveriges befolkning, det vill säga 2 miljoner personer, utrikes födda.³ Många av dem lever i Stockholmsområdet. Vi vet också att folkbiblioteken är viktiga för utrikes födda, att de i hög utsträckning använder deras tjänster och att läsning både är en väg in i svenskan och säkrar kopplingen till det egna språket och kulturen.⁴ Av dessa anledningar så bestämmer jag mig för att göra lite egna efterforskningar om vad som har hänt med IB:s verksamhet. Det är mer som står på spel än förlusten av en fysisk bibliotekslokal. Det är en nationell angelägenhet.

När jag efter att ha läst inlägget går in på Mångspråkiga lånecentralens hemsida så märker jag att deras webbplats är IB:s gamla sidor som inte verkar ha uppdateras. De hänvisar fortfarande besökare till Annexet, trots att vare sig de lokalerna eller MLC vid Liljeholmskajen ens är öppna för allmänheten. Webbplatsen känns övergiven och lite sorglig. Som om den bara lämnats vind för våg.

Världens bibliotek

MLC:s webbplats är inte det enda som är sorgligt. 1 januari 2020 så stänger en annan gren av den nationella biblioteksverksamheten, min arbetsplats MTM, ner sitt kontor i Stockholm. Myndigheten fortsätter sin verksamhet i Malmö och som konsekvens arbetar jag nu själv utanför bibliotekssektorn för första gången på 14 år. Jag jobbar istället med digital delaktighet, något som blivit väldigt aktuellt i och med att coronapandemin snabbt påskyndat samhällets digitalisering och därmed lämnar stora grupper i utanförskap eftersom de inte har kunskap, eller råd, att hålla jämn takt med en omgivning som tar så snabba språng framåt.

Inte minst görs det bra insatser bland biblioteken i den digitala sfären och sedan några år tillbaka har det gjorts ett försök att starta upp en ny en ny digital bibliotekstjänst där alla som behöver det kan låna e-böcker och ljudböcker på andra språk än svenska. Tjänsten är en viktig satsning inom det mångspråkiga området och den heter Världens bibliotek.

Coronapandemin anstränger kommunernas ekonomi och statens stöd blir viktigt. Vad gäller biblioteken är den efterlängtade nationella biblioteksstrategin inte på plats, men regeringen annonserar att man förlänger Stärka bibliotek, som fördelar stöd genom statliga projektpengar, ytterligare något år. På sociala medier muttrar bibliotekarier om att de är trötta på projekten och vill kunna bygga upp verksamheten på lång sikt. När jag pratar med bekanta i projektgruppen för Världens bibliotek så beklagar de också att det råder osäkerhet kring tjänsten på lång sikt. Just nu drivs den som ett projekt, av konsulter, bland annat med stöd av “Stärkta bibliotek” och andra kortsiktiga ekonomiska lösningar.

För mig aktualiserar coronan framförallt ojämlikheten i samhället. En dansk undersökning visar svart på vitt att den sociala ojämlikheten fått större genomslag i biblioteksanvändandet under covid-19 just på grund av att vi har så olika förutsättningar att ta till oss det digitala. Jag är glad över nya digitala tjänster och satsningar men vet också vilka som kan, och inte kan, ta del av dem. 

Epilog 

Internationella biblioteket är en skugga av vad det har varit men sommaren 2020 lanserar den digitala tjänsten Världens bibliotek sin nya webb och app. I början på hösten 2020 så nås jag av nyheten att det uppstått en väpnad konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan. Jag läser de torftiga svenska källorna och försöker förstå konflikten, men lyckas inte. Jag ser att Turkiets auktoritära ledare Erdogan tagit ensidigt ställning för Azerbajdzjan och förstrött letar jag efter armeniska böcker i Världens bibliotek, men jag hittar inga.

Fotnoter

1.  Jag skrev om detta i bis 1/2017 – “Omorganisation hotar Internationella biblioteket”
2.  Inlägget publicerades 19/9 2020 och kan läsas i sin helhet här: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=617213652311164&id=339864370046095 (Kollat 16/10 2020)
3. Läs mer om SCB utlandsfödda i Sverige på SCB:s webbplats: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/utrikes-fodda/#:~:text=Det%20har%20lett%20till%20att,6%20procent%20av%20Sveriges%20befolkning (Kollad 17/10 2020)
4. Eriksson, Ögland och Gunnarsson Lorenzten (2020). “Uppstickande molnigheter – nyanser av grått på bibliotek” i Ulrika Andersson, Anders Carlander och Patrik Öhberg Regntunga skyar. Göteborg: SOM- institutet vid Göteborgs universitet, s.165

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.