Allianspolitik synad

28 februari blev utbildningsminister Jan Björklund åter attackerad – i ett av alliansens mest trogna organ Svenska Dagbladet. Två författare, varav den ena är förre universitetskanslern Anders Flodström talar om politiskt maktspråk och inkompetens. ”Björklunds högskolepolitik är ett misslyckande”, skriver författarna. ”Utbildningspolitiken har präglats av okunnighet, kunskapsförakt och sanningsfriserande”.

Det är de ständiga och omständliga utvärderingarna som får klä skott. Politiker och tjänstemän runt Björklund backar nu och ifrågasätter det misslyckade utvärderingssystem man ålade högskolor och universitet, något som inleddes hösten 2009. Det har inte lett till någon förbättrad utbildning, men kostat skattebetalarna över en halv miljard kronor.

På min gamla arbetsplats, Röda korsets högskola i Stockholm, hörde jag idéhistorikern Henrik Björck från Göteborg föreläsa om ungefär samma sak. Begreppet New Public Management blev populärt i början av 1990-talet. Det innebar ett verkligt systemskifte: att man inom den offentliga sektorn bara ska jaga kostnader, skära ner där det går, privatisera där det går, lägga ner där det går, anställa mindre personal och effektivisera. Alliansen i Sverige har parat detta med sänkta skatter, men det var den socialdemokratiska regeringen som började toksparandet utifrån den finanspolitik som drevs av Kjell-Olov Feldt och hans kollegor från Handelshögskolan i Stockholm på 1990-talet.

Björck talade om ”Utvärderingsmonstret” efter en bok av kollegan Patrik Hall. De ständiga utvärderingarna av den egna verksamheten är effektiv: den tystar alla kritiker, sprider rädsla och försagdhet omkring sig, används för att trycka ner de anställda, men biter sig tillslut i svansen och utmynnar i ingenting. Det är sällan de omfattande och resurskrävande utvärderingarna leder någon vart, annat än till oändliga möten och dyra konsultarvoden: oftast stoppas de ner i arkivet, eller hamnar i papperskorgen. De blir till slut bara kontraproduktiva papperstigrar. Och framför allt används de av de beslutande för att skrämma och jaga ytterligare kostnadseffektivitet.

27/2 satt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt och log i TV:s Debatt, när hon försvarade samma utvärderingssystem, men nu handlade det om Alliansens kulturpolitik och i synnerhet teatrarna i Stockholm, som nu ekonomiskt måste motivera varenda föreställning man ger, intill sista kronan. Tjänstemännen, som inte är särskilt bevandrade i kultur men mer i ekonomi, säger sedan ja eller nej till bidrag. Politisk påtryckning kan man kanske tycka? Det drabbar främst de små, ofta väldigt samhällskritiska, teatrarna.

Ett av mina värsta ögonblick som bibliotekarie var när Sjöstedt (kanske efter påtryckningar från tyngre allianspolitiker i Stockholm) med ett penndrag krossade planerna på ett nytt stadsbibliotek i Stockholm. Det skulle ha inneburit ett enormt lyft för biblioteksfrågan i hela Sverige förstås. Nu blev det till ingenting alls, bara ett rejält biblioteksfiasko. På samma sätt ströks tankarna på ett nytt operahus i Stockholm – där gick kulturministern själv in och stoppade projektet. Och det s.k. barnkulturhuset (Gamla Riksarkivet) i Stockholm lades ner efter ett år, efter en dyr renovering: inga barn hade råd att betala den dyra inträdesavgiften.

I tidningen Södermalmsnytt (finns på nätet) som delas ut på Södermalm, Gamla stan och Hammarby sjöstad i Stockholm, påtalas (nummer 8, 22-28/2) det faktum att socialdemokraternas skrytbygge i Stockholm, arenan Globen, nu fyller 25 år och har gått med över en miljard kronor i förlust sedan den öppnade 1989. Pengarna som skulle gått till ett nytt stadsbibliotek i Stockholm flyttades plötsligt 2009 till att bekosta en ny jättearena i närheten av Globen (som om inte en arena skulle räcka), Tele2 Arena. Den ägs till huvuddelen av amerikanska nöjesjätten AEG, och i samband med projekteringen bjöds Madeleine Sjöstedt på gratis nöjesresa i USA samma vår, något som hon idag är brottsmisstänkt för, enligt lagen om tagande av mutor.

Finansborgarrådet Sten Nordin, som är den som i sista hand står för fiolerna, säger i tidningen att: ”vissa stora kommunala investeringar och verksamheter måste få gå med förlust, eftersom de ger arbetstillfällen och är till nytta för stockholmarna”. Observera dock att han talar om de stora idrotts- och nöjesarenorna här. Tänk er att han istället skulle talat om ett nytt stadsbibliotek? Ridå.

 När det gäller Globen arena pratar man idag om ett spann mellan tre miljoner i vinst och 77 miljoner i förlust – per år. Totalt går de båda arenorna i Stockholms stadshus AB med en årlig kostnad av 1,1 miljarder (varav 44 miljoner är underskott). (En lika stor arena byggdes för övrigt för några år sedan också i Solna, norr om Stockholm, den ansvarige finanspolitikern där dömdes sedan för tagande av mutor av byggbolaget och avgick.) Svindlande summor eller hur? Men det motsvarar, enligt Sten Nordin (allt beror ju på hur man räknar), bara en kostnad av femtio kronor per stockholmare och år. Sådant får man tåla. Han motiverar kostnaderna med att det ger arbetstillfällen (fast de flesta av byggnadsarbetarna nog inte är svenskar) och ”ökad konsumtion”.

 Stockholms stadsbibliotek (Asplundhuset) ska istället försiktigt renoveras, och man satsar på att bygga ut filialerna (filialen i Kulturhuset har dock utfasats från stadsbibliotekets organisation). Det är nog gott, men det ena hade inte uteslutit det andra. Men vad som gäller för stora arenabyggen, som i första hand genererar pengar och konsumtion, gäller inte för stadsbibliotek, som bara genererar kostnader? Ytterst är det ju en fråga om vilken typ av samhälle man vill se i framtiden, kan jag tycka.

För på det sättet hänger utbildnings- och kulturfrågor ihop. De bildar bas och överbyggnad i ett samhälle som bygger på akademisk kunskap, fantasi, fakta och reflektion, och kulturupplevelser som inte bara är underhållning för stunden, publikfrierier, konsumtion och förstörande av jordens (och stadens) resurser.

 Biblioteken har en unik placering här i det kulturella fältet, för att tala med Pierre Bourdieus vokabulär. Synd bara att man inte uppmärksammar våra politiker mer om detta enkla faktum. Till exempel att skola och bibliotek hör ihop som ler och långhalm. Liksom kulturpolitik och folkbibliotek. Och våra universitets- och högskolebibliotek naturligtvis.

 Mats Myrstener

 PS I SvD 7/3 kommenteras det faktum att bara Karolinska institutet av svenska högskolor i den nya internationella rankingen tillhör de ”100 främsta lärosätena”. För två år sen var tre svenska universitet där. Tobias Krantz, som tidigare var högskoleminister i Alliansen, men omplacerades av Jan Björklund för fyra år sedan, menar att det är ”en varningssignal”. I kommentaren skriver SvD: ”För drygt två år sedan infördes avgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet. Effekten blev att antalet minskade med nästan åttio procent.” Och vidare: ”Läget kan vara ännu värre i verkligheten.”

Jan Björklund avböjer att kommentera SvD:s artiklar, men i DN säger han sig ”inte vara oroad”. Herregud, det måste han väl ändå vara?

(Och arenan i Solna går också med ett jätteunderskott, och merparten av aktierna är nu sålda till ett franskt riskkapitalbolag. Rouletten snurrar vidare…)

2 responses to “Allianspolitik synad

  1. Utvärderingsmonstret skrevs väl av Lena Lindgren?

  2. Ja, det stämmer, boken som Henrik Björck refererade till måste ha varit Patrik Halls ”Managementbyråkrati” (2012), som refererar till Lena Lindgrens bok. Tack för påpekandet. /Mats M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s