Kategorier
arbetsmiljö Stockholm Stockholms stadsbibliotek

Replik till kulturborgarrådet Roger Mogert

Stök och oro på bibliotek har återigen uppmärksammats på dagspressens debattsidor. Bibliotekspersonalens dåliga kontakt med beslutsfattare är ett problem menar BiS-medlemmen Mats Myrstener i denna replik till kulturborgarrådet Roger Mogert.

Roger Mogerts debattinlägg i SvD 12 oktober har debatterats livligt i pressen. Det innehåller en hel del goda synpunkter. Men i huvudfrågan: den om bråk och oroligheter på biblioteken, där väljer han att missuppfatta frågan i sak.

Jag har själv arbetat på bibliotek i nästan fyrtio år, och det är knappast vetgiriga och kunskapstörstande grabbar som Roger Mogert som biblioteket försöker mota ut. Nej sådana tas emot med öppna armar! Men när biblioteken hemsöks av individer och gäng vars enda syfte är att provocera och förstöra så måste man agera.

Problemen bör tas på allvar. På Kista bibliotek, för några år sedan valt till ”världens bästa folkbibliotek”, har man, som jag har förstått, stora problem med ordningen särskilt på kvällstid. Lösningen är naturligtvis att ha en vakt ständigt patrullerande på biblioteket. En fråga till Roger Mogert vore väl då: Är du beredd att skjuta till sådana pengar, så att Stockholms bibliotekarier kan få arbeta i en lugn och trygg arbetsmiljö i fortsättningen?

När folkbiblioteken någon gång förekommer i media, så är det nästan alltid med negativa förtecken. När bibliotekschefen Johanna Hansson i TV:s Opinion Live i samband med biblioteksmässan tvingades försvara bibliotekens mångsidiga arbete var det mot en närmast rabiat Janne Josefsson, som anklagat bibliotek för att framförallt ”bränna böcker”. Hade Josefsson vetat hur man arbetar på ett bibliotek så hade han naturligtvis förstått att gamla och utgallrade böcker tyvärr – måste brännas. Ett alternativ skulle väl annars kunna vara att gräva ner dom – på en böckernas kyrkogård i Göteborg!

Ett stort problem för oss bibliotekens förespråkare är den dåliga kontakt man har med beslutsfattande politiker. Från debattörer som Roger Mogert eller Janne Josefsson skulle man kunna önska större kunskap om vad biblioteken egentligen sysslar med, det är enormt mycket mera än att bara jaga bråkande ungdomar och bränna böcker!

Roger Mogert vill sedan göra en stor sak av ett nytt bibliotek i Östberga, ett område som varit utsatt för gängkriminalitet. Bra så, men det innebär väl att det gamla närliggande biblioteket i Örby skola läggs ner? Sedan jag flyttade till Stockholm 1976 har nog bara ETT riktigt nytt folkbibliotek skapats, det i Hammarby sjöstad. I övrigt har det byggts nytt där gammalt funnits, reparerats, ofta bra, men också lagts ner. Medborgarplatsens bibliotek (den största filialen) har varit stängt i ett år, och ska inte öppnas förrän 2020. Det är lite av en katastrof. Stockholms stadsbibliotek har idag ett fyrtiotal filialer, ungefär lika många som man hade 1985. Hur mycket har staden växt sedan dess?

Sedan jag började arbeta som bibliotekarie har personalen på min arbetsplats skurits ner med hälften. Och ändå gör vi i stort sett samma saker idag, något mer datoriserat förstås. Men med införande av New Public Management går anställda inom offentlig sektor, dit biblioteken hör, på knäna. Man kunde ju tycka att en rik kommun som Stockholm, med en av Sveriges lägsta kommunalskatter, skulle ha råd att satsa ytterligare lite mer på sin offentliga sektor? Nog skulle det gynna Stockholm som stad på längre sikt, eller hur? Hur många nya jobb skulle inte kunna skapas inom den offentliga sektorn?

När jag nu snart går i pension så är det med stor oro, och rätt stor besvikelse. Bibliotekspionjären Valfrid Palmgren menade att skola och bibliotek hör ihop. Idag saknar hälften av alla svenska skolor ett eget bibliotek. Hon talade om folkbildning, som väl många idag upplever som antikverat? Folkbiblioteken däremot, har blivit en sorts ”mädchen für alles”, en alltiallo som allt ska bestyra. Allt fler uppgifter har lagts på dess axlar, utan att några nya resurser skjutits till. Så kan det inte vara länge till. ”Meröppna bibliotek”, det vill säga bibliotek utan personal är enligt min mening inte lösningen.

Det är det personliga mötet i biblioteket, med en professionell bibliotekarie, en studievägledare, en folkbildare, en läsfrämjare, eller bara en medmänniska, som är lösningen. Många nya arbetstillfällen skulle också kunna skapas, inte minst för nyanlända ”nysvenskar”. (Allt för få bibliotekarier har utländsk bakgrund.) Biblioteket är redan ett ställe, tillsammans med kyrkan kanske det enda icke-kommersiella, där man lär sig svenska, lär sig om omvärlden, lär sig, framför allt, en hel del om sig själv. Eller bara roar sig för stunden.

Den debatten skulle jag önska att Roger Mogert ville ta tag i. Ordningsproblemen på biblioteken är nog det minsta problemet, sett i ett större perspektiv.

Mats Myrstener, snart pensionerad bibliotekarie och gammal BiS-medlem

Länkar:

”Krav på tysta bibliotek ofta främlingsfientliga” (Roger Mogert SVD)

Kategorier
Uncategorized

Allianspolitik synad

28 februari blev utbildningsminister Jan Björklund åter attackerad – i ett av alliansens mest trogna organ Svenska Dagbladet. Två författare, varav den ena är förre universitetskanslern Anders Flodström talar om politiskt maktspråk och inkompetens. ”Björklunds högskolepolitik är ett misslyckande”, skriver författarna. ”Utbildningspolitiken har präglats av okunnighet, kunskapsförakt och sanningsfriserande”.

Det är de ständiga och omständliga utvärderingarna som får klä skott. Politiker och tjänstemän runt Björklund backar nu och ifrågasätter det misslyckade utvärderingssystem man ålade högskolor och universitet, något som inleddes hösten 2009. Det har inte lett till någon förbättrad utbildning, men kostat skattebetalarna över en halv miljard kronor.

På min gamla arbetsplats, Röda korsets högskola i Stockholm, hörde jag idéhistorikern Henrik Björck från Göteborg föreläsa om ungefär samma sak. Begreppet New Public Management blev populärt i början av 1990-talet. Det innebar ett verkligt systemskifte: att man inom den offentliga sektorn bara ska jaga kostnader, skära ner där det går, privatisera där det går, lägga ner där det går, anställa mindre personal och effektivisera. Alliansen i Sverige har parat detta med sänkta skatter, men det var den socialdemokratiska regeringen som började toksparandet utifrån den finanspolitik som drevs av Kjell-Olov Feldt och hans kollegor från Handelshögskolan i Stockholm på 1990-talet.

Björck talade om ”Utvärderingsmonstret” efter en bok av kollegan Patrik Hall. De ständiga utvärderingarna av den egna verksamheten är effektiv: den tystar alla kritiker, sprider rädsla och försagdhet omkring sig, används för att trycka ner de anställda, men biter sig tillslut i svansen och utmynnar i ingenting. Det är sällan de omfattande och resurskrävande utvärderingarna leder någon vart, annat än till oändliga möten och dyra konsultarvoden: oftast stoppas de ner i arkivet, eller hamnar i papperskorgen. De blir till slut bara kontraproduktiva papperstigrar. Och framför allt används de av de beslutande för att skrämma och jaga ytterligare kostnadseffektivitet.

27/2 satt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt och log i TV:s Debatt, när hon försvarade samma utvärderingssystem, men nu handlade det om Alliansens kulturpolitik och i synnerhet teatrarna i Stockholm, som nu ekonomiskt måste motivera varenda föreställning man ger, intill sista kronan. Tjänstemännen, som inte är särskilt bevandrade i kultur men mer i ekonomi, säger sedan ja eller nej till bidrag. Politisk påtryckning kan man kanske tycka? Det drabbar främst de små, ofta väldigt samhällskritiska, teatrarna.

Ett av mina värsta ögonblick som bibliotekarie var när Sjöstedt (kanske efter påtryckningar från tyngre allianspolitiker i Stockholm) med ett penndrag krossade planerna på ett nytt stadsbibliotek i Stockholm. Det skulle ha inneburit ett enormt lyft för biblioteksfrågan i hela Sverige förstås. Nu blev det till ingenting alls, bara ett rejält biblioteksfiasko. På samma sätt ströks tankarna på ett nytt operahus i Stockholm – där gick kulturministern själv in och stoppade projektet. Och det s.k. barnkulturhuset (Gamla Riksarkivet) i Stockholm lades ner efter ett år, efter en dyr renovering: inga barn hade råd att betala den dyra inträdesavgiften.

I tidningen Södermalmsnytt (finns på nätet) som delas ut på Södermalm, Gamla stan och Hammarby sjöstad i Stockholm, påtalas (nummer 8, 22-28/2) det faktum att socialdemokraternas skrytbygge i Stockholm, arenan Globen, nu fyller 25 år och har gått med över en miljard kronor i förlust sedan den öppnade 1989. Pengarna som skulle gått till ett nytt stadsbibliotek i Stockholm flyttades plötsligt 2009 till att bekosta en ny jättearena i närheten av Globen (som om inte en arena skulle räcka), Tele2 Arena. Den ägs till huvuddelen av amerikanska nöjesjätten AEG, och i samband med projekteringen bjöds Madeleine Sjöstedt på gratis nöjesresa i USA samma vår, något som hon idag är brottsmisstänkt för, enligt lagen om tagande av mutor.

Finansborgarrådet Sten Nordin, som är den som i sista hand står för fiolerna, säger i tidningen att: ”vissa stora kommunala investeringar och verksamheter måste få gå med förlust, eftersom de ger arbetstillfällen och är till nytta för stockholmarna”. Observera dock att han talar om de stora idrotts- och nöjesarenorna här. Tänk er att han istället skulle talat om ett nytt stadsbibliotek? Ridå.

 När det gäller Globen arena pratar man idag om ett spann mellan tre miljoner i vinst och 77 miljoner i förlust – per år. Totalt går de båda arenorna i Stockholms stadshus AB med en årlig kostnad av 1,1 miljarder (varav 44 miljoner är underskott). (En lika stor arena byggdes för övrigt för några år sedan också i Solna, norr om Stockholm, den ansvarige finanspolitikern där dömdes sedan för tagande av mutor av byggbolaget och avgick.) Svindlande summor eller hur? Men det motsvarar, enligt Sten Nordin (allt beror ju på hur man räknar), bara en kostnad av femtio kronor per stockholmare och år. Sådant får man tåla. Han motiverar kostnaderna med att det ger arbetstillfällen (fast de flesta av byggnadsarbetarna nog inte är svenskar) och ”ökad konsumtion”.

 Stockholms stadsbibliotek (Asplundhuset) ska istället försiktigt renoveras, och man satsar på att bygga ut filialerna (filialen i Kulturhuset har dock utfasats från stadsbibliotekets organisation). Det är nog gott, men det ena hade inte uteslutit det andra. Men vad som gäller för stora arenabyggen, som i första hand genererar pengar och konsumtion, gäller inte för stadsbibliotek, som bara genererar kostnader? Ytterst är det ju en fråga om vilken typ av samhälle man vill se i framtiden, kan jag tycka.

För på det sättet hänger utbildnings- och kulturfrågor ihop. De bildar bas och överbyggnad i ett samhälle som bygger på akademisk kunskap, fantasi, fakta och reflektion, och kulturupplevelser som inte bara är underhållning för stunden, publikfrierier, konsumtion och förstörande av jordens (och stadens) resurser.

 Biblioteken har en unik placering här i det kulturella fältet, för att tala med Pierre Bourdieus vokabulär. Synd bara att man inte uppmärksammar våra politiker mer om detta enkla faktum. Till exempel att skola och bibliotek hör ihop som ler och långhalm. Liksom kulturpolitik och folkbibliotek. Och våra universitets- och högskolebibliotek naturligtvis.

 Mats Myrstener

 PS I SvD 7/3 kommenteras det faktum att bara Karolinska institutet av svenska högskolor i den nya internationella rankingen tillhör de ”100 främsta lärosätena”. För två år sen var tre svenska universitet där. Tobias Krantz, som tidigare var högskoleminister i Alliansen, men omplacerades av Jan Björklund för fyra år sedan, menar att det är ”en varningssignal”. I kommentaren skriver SvD: ”För drygt två år sedan infördes avgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet. Effekten blev att antalet minskade med nästan åttio procent.” Och vidare: ”Läget kan vara ännu värre i verkligheten.”

Jan Björklund avböjer att kommentera SvD:s artiklar, men i DN säger han sig ”inte vara oroad”. Herregud, det måste han väl ändå vara?

(Och arenan i Solna går också med ett jätteunderskott, och merparten av aktierna är nu sålda till ett franskt riskkapitalbolag. Rouletten snurrar vidare…)

Kategorier
Umeå

”En evenemangstad i världsklass”

Så bläddrar jag återigen i Stockholms stads reklambroschyr ”Ditt Stockholm 2014” med underrubriken ”The Capital of Scandinavia”. Ordet ”Capital” har ju flera betydelser, pengar spelar en viss roll.

Här hittar jag inte mycket om nya bibliotekssatsningar. Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson intervjuas, och där ingår ju också fem olika bibliotek som bekant, men om dessa nämns inte så mycket. 15 nya miljoner får i varje fall Kulturhuset, och i övrigt satsar man 2014 på lässatsningar och ett länsgemensamt lånekort. Gott så.

Men pengarna då? Jo Stockholm satsar på att bli en evenemangstad i världsklass 2014, och där ingår ju en del satsningar på kultur. Avdelningschefen på kulturförvaltningen Roger Ticoalu nämner t.ex. Kulturfestivalen, Kulturnatten, Swedish House Maffia, evenemanget Dans på Slottet mm. Man räknar med fler arbetstillfällen i evenemangens spår, hela 167 stycken! För hur lång tid kan man undra?

Men stockholmarna ”älskar” evenemangen försäkrar Ticoalu. Och turisterna förstås. Det gynnar stadens utveckling och ska placera Stockholm ”på kartan” (känns uttrycket igen?). Samtidigt drar man in på den lokala kulturen, på teatern, musiken, på skolornas kulturverksamhet. För kostar det så smakar det.

Redan i det gamla Rom uppstod uttrycket ”söndra och härska”, liksom ”bröd och skådespel”. Redan den gamle folkbildaren doktor Anton Nyström menade att människan inte lever av bröd allena (inte heller av ”evenemang”). Han drabbade samman med agitatorn August Palm som hävdade ”magfrågan”, dvs det var viktigare att äta sig mätt än att satsa på fåniga borgerliga kulturevenemang. Ibland undrar man över hur mycket som hänt inom arbetarrörelsen och kulturen sedan dess? Mycket av den offentliga konsten uppstod iofs under de goda folkhemsåren under socialdemokratisk egid, men sen då? Har de röd-gröna någon kulturpolitik? Vad tycker de om folkbibliotekens framtid?

I maj ska i varje fall jag och Lena Lundgren åka till Umeå för att tala om Valfrid Palmgren under Svensk biblioteksförenings biblioteksdagar. Men det nya kulturhuset i Umeå (säkert påverkat av Stockholms dito) kommer inte att vara klart i maj vad jag förstår. Då flyttas även stadsbiblioteket ner till älven.

När jag nyss i Tidningen Kulturen skrev om ”Umeå som jag minns det”, så glömde jag nämna biblioteket, med sin suveräna placering mitt i staden. Med Visby inte så långt bort i tanken och den hårda strid om flytten som utspann sig där så kan man undra hur mycket bättre det kommer att bli nere vid älvkanten. Varför måste ett stadsbibliotek ingå i ett ”kulturhus”?

Nej jag tror stockholmarna hellre skulle se mer basala satsningar på offentlig verksamhet som bibliotek och skola, än fler dyra och snabbt förbiilande ”evenemang”. Hellre en stad med väl utbyggd barnomsorg och äldrevård, än en ”evenemangstad i världsklass”. Kanske gäller det Umeå, också. Vi får se vad vi får se i maj.

Mats Myrstener (ill: Sergels torg, en.wikipedia.org)

Bild