I mitt läsande genom Eyvind Johnsons produktion har jag hunnit till romanen Nattövning som utkom 1938. I Sverige rådde fred, Eyvind Johnson kallar det lilla landet ironiskt Den trygga världen i en novellsamling som utkom året efter. I Soldatens återkomst (1940) skildrar han hur en frivillig från inbördeskriget i Spanien återvänder till sin hembygd i Uppland, bara för att mördas för en gammal kärlekshistorias skull. Den skulle förebåda hans stora internationella genombrott med Stränderna svall som utkom 1946.
Det har diskuterats hur mycket vi i Sverige visste om nazisternas koncentrationsläger, som upprättades så snart dessa fått den politiska makten 1933. Eyvind Johnson skriver öppet om dessa koncentrationsläger i Nattövning, och flera andra böcker utkom samtidigt som gav vittnesmål: Gerhart Seghers Koncentrationslägret kom på svenska redan 1934 och skildrade lägret Oranienburg, där kommunister, homosexuella, romer och judar hamnade. Liknande böcker recenserades i dagspressen men dess fakta ifrågasattes, i högerpressen avfärdades böckerna som kommunistpropaganda.
Klart är att de som ville ta reda på hur förhållandena var i koncentrationslägren, och hur nazismen behandlade sina motståndare, kunde göra detta om man ville. Socialdemokratisk och kommunistisk press rapporterade varje vecka om missförhållanden, som alltid avfärdades av högern medan regeringen, av rädsla för den mäktige grannen i söder, gick på tå.
Nattövning redovisar kallt och nyktert nazisternas metoder i Tyskland, och kritiserar den svenska neutraliteten. Den diskuterar också mycket om rätten att ta till våld om man blir anfallen. Det är den första romanen där Eyvind Johnson tar uttalat politisk ställning. Den kom efter en rad ganska svaga romaner på 1930-talet (”Romanen om Olof” undantagen), där författaren fortfarande drivs av vad en kritiker kallat Hamlet-problematiken. Men med nazismens genomslag på 1930-talet rörde sig Johnson politiskt mot vänster, han engagerade sig djupt i både Finlands och Norges sak under kriget och hade flitiga kontakter med politiska flyktingar i Sverige.
I romanen skildras en liten nazistisk grupp i Sverige som gör s.k. nattövningar, då man tar emot hemliga transporter av vapen från Tyskland för att beväpna sig inför ”slutkampen”. Gruppen beskrivs så här:
”Rademacher hade ingen [militär] grad, åtminstone inte som man visste. Han höll lokaler, gratis, och Gaul, som oftast var med, uppträdde som ”rådgivande”. Han hade militär erfarenhet, utrikespolitisk blick och kommandoskärpa i rösten. Nordblom var den som skulle framträda som Ledare, i Ögonblicket. Helin och Norre var ”propagandaorganisatörer” – Norre hade kontakt med missnöjda arbetare – och Hannes var biträdande. De hade ingen tidning, endast ett hemligt periodiskt flygblad, Attacken, men utnyttjade de andra tidningarna [inom rörelsen] och använde sig regelbundet av kvällspressens kverulantavdelningar [dvs insändarsidan] ”för att skapa stämning i landet”. När Det stora angreppet var organiserat, i det rätta ögonblicket, skulle de andra [grupperna] förena sig under Nordblom, det var man säker på./…/ Här hjälpte inte att komma med tomma ord, här gällde bara Handling.”
De olika nazistiska grupperna i Sverige var dåligt organiserade, till skillnad från i Tyskland, men skickliga på propaganda, att upprätta dödslistor över vilka som skulle likvideras, störa ordningen på gator och torg, samt efter mörkrets inbrott affischera om möten, agitera, jaga, misshandla och skymfa sina motståndare.
Det var 1938 (ett år senare skulle kriget utbryta), men det skulle också kunna vara 2015. Situationen är inte lika alarmerande som då, men den är illa nog. Vi skulle behöva beslutsamma politiker och ledargestalter, också inom kulturlivet, men, men, men …
Mats Myrstener
(Nattövning utkom i En bok för alla-serien i nytryck 1989)
BiS 